9789181173789

Camilla Thompson

Kärleksplikt

Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2026 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se

© Camilla Thompson

Grafisk form: Visto förlag

Första upplagan

Tryckt i Riga, 2026

ISBN: 978-91-8117-378-9

PROLOG

Ekorren rusade över gräsmattan och tog ett flygande skutt uppför trädstammen innan den försvann helt bakom barriga kvistar. Bäcken, som inte hunnit frysa ännu, porlade stilla som om den valt att finnas just där för att göra de sörjandes tystnad lite mindre påtaglig.

En kvinna med en sävlig dvärgcollie gick utmed grusvägen med mobilen i högsta hugg. Ibland stannade hon till och knappade frenetiskt på skärmen och ett blått sken lyste upp hennes ansikte. I övrigt stillhet.

Veronica tog in allt. Hennes kinder rosades av höstens kyliga luft. Doften. Hon hade åkt från Uppsala samma dag, och utan en enda avstickare på vägen tog hon sig direkt till kyrkogården. Löven hade börjat släppa taget om björkens grenar och längs gräskanten samlades de i små gyllene högar. Som liten hade hon skrattande sparkat i sådana högar för att se guldet spridas för vinden.

Den där speciella lukten av höst fyllde hennes näsa – mustig, jordig och löftesrik. Veronica höll andan för att låta syret sprida sig i kroppen. Frid. Kanske var det så här det kändes?

Graven hon skulle besöka var lämnad åt sitt öde, glömd och övergiven. Någon hade burit dit några penséer, som nu låg slappa

mot plastkrukans kant. Ljuslyktan som Veronica en gång spettat fast i jorden stod nu och lutade kraftigt, den såg ut att kunna falla till marken med nästa vindpust. Hon noterade att glaset var sprucket och fläckat av gammal stearin.

Gravarna bredvid såg betydligt mer omskötta ut. Ljung som strålade i lila och djupt rosa. Lyktor som längtade till mörkret då de fick lysa upp tillvaron för de vilande. Ordspråk på stenar om kärlek och saknad. Den enda sten som prydde den glömda graven, förutom själva gravstenen förstås, var numera gulnad av väder, tiden som passerat och texten hade inte lämnat något som helst spår. Om hon mindes rätt hade hon köpt den på Coop vid allhelgona året efter moderns begravning.

Utan direkt förvarning förändrades känslorna. Varför var hon här? Det hade känts så rätt när hon packat väskan. Fast nu när hon stod här sköljde känslorna över henne. Hela hennes väsen vibrerade av en livstids förnimmelser och nerverna darrade som en nyss spelad fiolsträng.

Hon lät handen greppa om tändsticksasken i fickan. I andra handen höll hon ett ljus. Ögonen fastnade på den röda prislappen; 9:90 på Ica – halva priset. Kinderna brände plötsligt av en skam som krupit upp från någonstans djupt inom henne. Hon borde ha köpt något höstligt arrangemang också, varför hade hon inte gjort det? Och varför tog hon inte med sopborsten? Självkritiken hon trott hon arbetat bort visade sitt fula tryne som den så ofta gjort förr. Lika stark som förr.

Trots att hon åkt hit med varmt hjärta, fylld av kärlek, förståelse och tacksamhet med en trygghet i att hon nu var starkare än då, kändes det plötsligt som om demonens själ svävade runt henne, fyllde henne med tvivel och självklander. När hon klivit ur bilen för bara någon minut sedan hade hennes rygg varit rak och hennes steg stadiga mot marken. Ju närmare föräldrarnas gravplats hon kom desto mer övertog känslor av misslyckande och smärta. Hon kände sig klumpig och värdelös. Axlarna föll

fram, stegen trevade och en längtan att vända om hade slitit i henne. Nog borde hon förstått att graven skulle vara i det här skicket? Hur kunde hon låta det ske? Vad för sorts dotter var hon? En skam.

Det hade alltid varit underförstått att det var hennes jobb. Graven. Ingen av syskonen ville kännas vid ansvaret. ”De är här inne”, brukade Kennet säga och klappa sig mot bröstet. ”Jag behöver ingen jävla sten för att sörja .” Fast hon visste att det handlade om att han var lat, egoistisk och att han troligtvis mest var för full för att köra bil. Simon å sin sida, fatalist som han var, menade att när man dog slutade man existera, varför skulle han då ägna tid åt att stirra på en betydelselös sten? Han ansåg att det var en del av den bisarrhet som människor aldrig tycktes sluta med.

Ändå hade ingen av bröderna velat köpa gravvård. ”Sånt där är du ju så bra på, det blir så fint när du varit där. Du behöver någonstans att gå när du är ledsen.” Hennes protester hade aldrig vägt något i sammanhanget, inte ens när hon lastat in lådor i flyttbilen och låst lägenhetsdörren för sista gången.

Så under de tio år hon varit borta hade graven förmodligen varit helt utan tillsyn.

Veronica höll krukan med de döende penséerna i handen.

Det kunde omöjligt varit Kenneth eller Simon som köpt dem, tänkte hon medan hon bar i väg dem till komposten. Men vem skulle det annars vara? Kanske någon av faderns vänner? Någon kusin? Hon ryckte på axlarna och hörde en svag duns när krukan landade i komposttunnan.

Som liten flicka hade hon följt med föräldrarna på gravrundor. En gång på våren, en gång på sommaren och en gång på hösten.

Bagaget på Volvon, Toyotan eller Forden hade varit fullt med blommor, en jordsäck och en nött trädgårdsspade som såg ut att ha funnits med i flera generationer. Hon hade frågat föräldrarna

varför det var så viktigt att besöka gravarna så ofta och hennes mamma hade stirrat, lätt irriterat, på henne. ”Vad ska andra tro om vi bara låter gravarna växa igen?”

Trots att anledningen till besöken lät något missriktad, så fanns där också varma känslor hos modern. Hon hade alltid satt sig ner på huk, lagt handen på stenen som om hon då kom närmre den en gång älskade som sov sin sista sömn under tagetes och silverek. Hennes ögon hade tårats och hon hade låtit grumlig på rösten när hon pratat.

”Det är viktigt för mamma att ta hand om de döda.”

Veronicas pappa hade viskat det åt henne när de hämtat vattenkannan. ”Hon minns dem, och hur lycklig hon var på den tiden.” Lycklig, hade Veronica funderat, var mamma inte lycklig nu?

De brukade gå runt på olika kyrkogårdar och hon presenterades för gammelfarbröder, och gammelmostrar som hon aldrig träffat och vars namn och existens hon glömde två steg senare. Fast hon hade uppskattat turerna för då hade hon fått ensamrätt till båda föräldrarna för att inte tala om varmkorv och glass. Hon fick dricka sockerdricka från en glasflaska med ett tunt sugrör som vek sig om man sög för hårt.

Leendet punkterades när hon återvände till verkligheten. För hennes mamma skulle ha mycket att säga om graven som Veronica stod framför nu, även om människorna som låtit den förfalla så här. Att det var moderns egen grav och den egna familjen som med sitt bristande engagemang låtit naturen härja vilt och fått denna viloplats att påminna mer om en skräphög skulle knappast göra hennes fördömande mindre hätskt eller hennes blickar mindre kalla.

En äldre man kom gående tungt lutad mot sin rollator. Hans steg knastrade mot gruset och Veronicas tankar avbröts. Varje steg tycktes kräva energi av honom, men var ändå målmedvetet.

I korgen framför fanns en fin uppsättning med prydnadskål och ljung.

Han stannade några gravstenar bort, nickade artigt mot henne och tog sig sedan tillräckligt långt ner på knä för att kunna ändra om bland växterna. Den gamla plantan ställde han på rollatorn medan han rufsade om och fixade med den nya. De rynkiga kinderna var strimmiga av tårar och han höll handen mot sitt hjärta och mumlade mjukt. Hans vigselring glänste som om den var putsad dagen till ära. Vad han sa kunde hon inte höra, ändå kändes scenen alltför intim mellan dem. Rena, ärliga och okonstlade känslor. Hon letade i sitt inre för att försöka reda ut trasslet av sina egna.

Bara för en kvart sedan trodde hon att hon kommit längre, att hon var stabil, förstående och hade makten över sitt eget jag, men nu … I ren frustration, över det komplicerade virrvarr av minnen och känslor som fyllde det rum där hon önskade att okonstlade emotioner tog plats, kastade hon en tanke mot mannen. Sluta gnäll, snart återförenas ni nog.

Hon ryckte till och vände blicken mot sina skor. Var hon en så bitter människa? När hade hon blivit sån?

Hon bet sig i kinden och sneglade åter mot den gamle mannen. Förlåt, tänkte hon, trots att hon visste att han inte var någon tankeläsare. Och sen en mer läskig fundering: kunde bitterhet gå i arv? Hon skakade hastigt på huvudet. Herregud, tänkte hon, lugna dig människa.

En kort sekund for tanken igenom hennes huvud att så fort mannen var borta skulle hon gå till soporna och ta upp den växt han kastat, den skulle vara i bättre skick än något varit på hennes föräldrars grav sedan hon flyttat åtminstone. Fast hon besinnade sig. Det fanns ändå gränser för hur patetisk man fick vara och vad skulle mamma säga om något sådant? Tanken kom från ingenstans. Vad skulle mamma säga …

Hon sneglade på honom igen. Avundsjuk. Han sörjde. På

riktigt. Han saknade. Utan tvivel. Vad var det för fel på henne som kände sig olustig och malplacerad där hon såg ner på sin egen historia, om än ett avslutat kapitel? Fula minnen som sköt undan de fina minnen som faktiskt också fanns där.

Hon ansträngde sig och sökte än en gång inom sig efter den rätta sorgen, den rätta vördnaden. Tårarna som plötsligt kom var inte i de dödas ära utan frustration av att inte räcka till, att inte duga och att aldrig göra rätt.

Veronica bredde ut sin scarf på gruset och satte sig på knä framför föräldrarnas sista viloplats. Med baksidan av en tändsticka petade hon upp barr efter barr från de inristade namnens håligheter tills texten syntes tydligt igen.

Göran Berg och makan Gudrun.

Hur fasiken hade de tänkt? Hennes mamma skulle ha blivit vansinnig om hon vetat att hon degraderats till att vara Görans bihang och inte en alldeles egen person. Hon skulle helst haft en egen gravsten.

Simon lämnade inte saker åt slumpen så han hade googlat. ”Det är brukligt att det står så.” Kennet, ja han var full och kunde inte bry sig mindre om sådana petitesser. Hon hade inte orkat ta det till sig överhuvudtaget, just då i alla fall … men nu.

”Förlåt, mamma”, mumlade hon medan hon rätade upp lyktan och tryckte till den hårt så den skulle bli stadig. Det gamla ljuset bar hon bort till sopkorgen och såg hastigt ner på den vackra plantan som låg slängd överst i komposten tillsammans med de sorgsna blommorna hon själv kastat. Blommorna var knappt ens vissna. Med en sista blick på buketten gick hon tillbaka till graven med bestämda steg. Hon sökte efter rätt saker att säga, att tänka, att känna.

”Jaha, det var länge sedan senast.” Orden lät tafatta och minst sagt lama. Hon harklade sig och fuktade läpparna. Under resan hit hade orden flödat inom henne. Hon hade känt sig glad och

fri men här vid träden, bredvid bäcken i lugnet så hade den lilla flickan krupit fram igen. ”Jag saknar er …”

Midsommardans i stugan. Filmkvällar på söndagar. Hemmagjord gräddtårta varje födelsedag. Kärlek. Värme. Kyla. Hat. Död.

Hon flämtade till över hur fort det mjuka runt hjärtat blivit hårt. Hon blev tvungen att skaka av sig en rysning.

Saknade hon dem? Eller bara pappa?

Veronica slöt ögonen och såg sin mor skratta, mindes doften av kanelbullar då de bakat ihop. Den varma famnen när benen skrapats. Hon log lite, men leendet stelnade när andra minnesbilder tog över. De hårda orden.

Du är så fet i den där klänningen Veronica … Du har aldrig tid med mig … Men snälla nån kan du aldrig göra något rätt … Tänk om jag varit en lika dålig mamma som du …

Tumultet inom henne var ett faktum, hon kunde inte bevara en enda varm känsla eller tanke.

Kunde man sakna ena halvan av en person? Den som personen varit innan demensdemonen tog över … Det kändes ofattbart att tänka så.

Barren stack i handflatan. Tio år. Det var en lång tid och det var nyss.

Plötsligt mindes hon senast hon var här. Tanten med den gula baskern. Hon huttrade till och tyckte att luften fort blivit kyligare, att den sökte sig ner genom kragen på jackan och in under huden.

När mannen lämnade gatlyktans sken såg hon årets första snöflingor glittrande segla ner.

Hon skulle nog inte kommit hit ändå. Hon borde ha förstått att det skulle bli så här.

Veronica hade levt halva sitt liv i villfarelsen att hon kom från en helt vanlig familj. Sedan kom den där hemska dagen i april där ett telefonsamtal, ett par dygn på IVA och en hemlighet skakade om verkligheten. Ingenting hade varit som hon trott.

Nu har det gått tio långa år sedan hon sist besökte sina föräldrars grav. Mycket har hänt och det förflutna har fått ligga dolt under jorden. Här står hon med bekännelserna i bröstet. Hur ska hon börja förklara?

I romanen Kärleksplikt möter vi hemligheter, svek och smärta. Men där finns också hoppet, och chansen att skapa något nytt när allt faller samman.