MARIA LARSSON
ObekvÀmt
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2026 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Maria Larsson
Grafisk form: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2026
ISBN: 978-91-8117-352-9
MARIA LARSSON OBEKVĂMT
Kapitel 1
Patrik granskade sig sjÀlv i spegeln. Han sÄg lite blek ut, men vem gjorde inte det i november? De begynnande rynkorna i ögonvrÄrna hade han kunnat vara utan, men det grÄa hÄret var faktiskt ganska snyggt. Han tryckte ut en droppe olja i handen och gned in den för att ge frisyren lite mer glans.
Den grönblĂ„randiga morgonrocken svepte han tĂ€tt omkring sig medan han stack fötterna i innetofflorna. TrĂ€ningsklĂ€derna bar han ivĂ€g till tvĂ€ttstugan i rummet bredvid. Det började bli dags att tvĂ€tta â korgen var nĂ€stan full.
Morgonens trÀningspass hade kÀnts bra Àven i höger axel som krÄnglade ibland. Skönt nÀr kroppen svarade som man ville. Mage, rygg, ben och armar. Hemmagym, sÄ enkelt att bara kliva över tröskeln och börja trÀna. Ingen trÀngsel, inga andra svettiga kroppar som man mÄste dela maskinerna med, inga tjugoÄringar som man mÄste justera ner vikterna efter, som en pÄminnelse om kroppens förgÀnglighet. Dessutom kunde han vÀlja musiken sjÀlv. Idag hade Queen gjort honom sÀllskap vilket var betydligt trevligare Àn pÄtvingad house eller techno.
PÄ vÀg till köket stannade han till vid Oskars rum och knackade pÄ den vita trÀdörren, mest av vÀluppfostrad vana men han visste att han inte skulle fÄ nÄgot svar.
â Oskar, dags att stiga upp! ropade Patrik, samtidigt som han öppnade dörren.
En instÀngd, unken lukt slog emot honom. Herregud, nÀr vÀdrade Oskar senast?
â Dags att gĂ„ upp, Oskar, sa han uppfordrande och gick fram till sĂ€ngen, dĂ€r det enda som syntes av sonen var en mörkbrun kalufs pĂ„ kudden.
Han klappade honom lÀtt pÄ huvudet, men fick ingen respons. Lite irriterat ruskade han honom i ena axeln, vilket Ätminstone resulterade i en grymtning. Hur kunde det vara sÄ svÄrt att komma i gÄng pÄ morgonen? Likadant varje dag.
Blicken vandrade omkring i pojkrummet och han konstaterade att tvÀttkorgarna skulle kunna fyllas pÄ ytterligare om Oskar rensade upp pÄ golv, stolar och byrÄ. Hm, tÀnkte han med en blick pÄ sonen, det var nog ingen vits att pÄpeka det just nu.
Oskar vred lite pÄ huvudet sÄ att ansiktet blev synligt, men han fortsatte att blunda. Ett leende smög sig fram i Patriks mungipor. Mitt vackra barn. Han hajade till vid tanken. Vacker? Tja, kanske det. Jovisst.
SÄ hÀr, nÀr han sov, fanns det en rak linje frÄn Oskar som nyfödd, genom alla Äldrar till den han var nu, med lite gles skÀggstubb pÄ hakan. UppnÀsan, munnen med amorbÄgen och den bestÀmda hakan hade funnits dÀr redan nÀr han var nyfödd.
Sovandes var Oskar definitivt en StjÀrnström, men nÀr han slog upp de grönblÄ ögonen var det Majas drag som tog överhand. Patrik harklade sig.
â Frukost, sa han med hög röst, somna inte om.
Ute i köket kunde han höra att ett novemberregn smattrade mot uteplatsens plasttak. Han vickade med tĂ„rna i de varma tofflorna och konstaterade tacksamt att han inte behövde vistas sĂ€rskilt mycket ute idag, bara till och frĂ„n bilen. Morgonens kafferitual med kaffekvarn, espressomaskin och mjölkskummare genomförde han rutinmĂ€ssigt, innan han hĂ€llde upp fil och mĂŒsli i en tallrik.
Han slog sig ner vid matbordet, som fortfarande kÀndes nytt, trots att han haft det i ett Är nu. Det var i ek och perfekt i form och storlek. Vilken tur att Maja hade velat ha deras gamla bord
som han aldrig hade gillat. Han borde köpa nya stolar â de gamla var lite vingliga och det gick inte att skruva Ă„t skruvarna bĂ€ttre.
Medan han Ă„t sin frukost ögnade han igenom lokaltidningen. Han hoppade över en artikel som handlade om nya vĂ€rmerekord för jorden â igen â och gick direkt till lokalnyheterna. Att vara vĂ€linformerad om vad som hĂ€nde i Eketofta kommun var en av hans viktigaste strategier. Det ingav förtroende, vilket hela hans nuvarande position byggde pĂ„. Ett förtroendeuppdrag i maktens centrum, högre upp kom man inte pĂ„ kommunal nivĂ„.
DÀr fanns ett intressant inslag om ett nystartat företag, som enligt tidningen sÄg framför sig att anstÀlla minst tio personer till sin fabrik inom en tvÄÄrsperiod. Bra bra, tÀnkte han, mer sÄdant till kommunen. Handbollsklubben i en av de mindre orterna fortsatte att skörda framgÄngar, tydligen hade de stÄtt för en total utklassning i senaste matchen. Patrik kliade sig i nacken. Borde kanske gÄ och titta nÄgon gÄng, det kunde vara trevligt. Bra att synas bland folk ocksÄ.
Tallriken var tom och kaffet uppdrucket. Oskar hade fortfarande inte synts till.
Patrik gick bort till hans dörr, knackade och öppnade. Oskar lÄg som förut i sÀngen, han verkade inte ha rört pÄ sig alls.
â Oskar kom igen, sa Patrik irriterat, du kommer för sent till skolan!
â NĂ€, grymtade Oskar. Sovmorgon.
â Jaha, det kunde du ju ha sagt. DĂ„ fĂ„r du sjĂ€lv ta ansvar för att du kommer upp, jag gĂ„r snart.
Han tittade pÄ sonen i nÄgra sekunder och funderade pÄ om han borde sÀga nÄgot mer. Oskar gick andra Äret pÄ gymnasiet, teknisk linje. Den hÀr terminen hade han varit sjuk en hel del, det var inte bra med mycket frÄnvaro. Men Oskar hade lÀtt för sig sÄ det var nog ingen fara. Och hade han sovmorgon var vÀl allt i sin ordning.
Patrik borstade tÀnderna och körde igenom dem med
tandtrÄd, innan han öppnade garderoben. DÀr var det var gott om plats för hans vÀlstrukna skjortor sedan Maja flyttat ut. Mörka byxor, syrenlila skjorta och matchande slips fick det bli idag, det var lagom strikt för dagens möten. Han kollade att frisyren lÄg som den skulle, innan han kikade in i Oskars rum en sista gÄng. Han lÄg som förut. Patrik tvekade, han ville inte att sonen skulle komma för sent. Men han fÄr vÀl lÀra sig att ta ansvar, tÀnkte han sedan med en blick pÄ klockan.
Medan han kopplade loss laddningssladden frĂ„n bilen och hĂ€ngde upp den pĂ„ vĂ€ggen hörde han tonĂ„rsdottern i huset mittemot skrika âmen jaaaâ in i huset, innan hon smĂ€llde igen dörren och gick mot garaget för att ta sin cykel. Han hörde henne svĂ€ra för sig sjĂ€lv, oklart om det var över förĂ€ldrarna eller cykeln eller nĂ„got annat, innan hon rullade ut pĂ„ gatan och for ivĂ€g. Utan hjĂ€lm, trots att hon vĂ€l bara var tretton-fjorton Ă„r, tĂ€nkte han och konstaterade nöjt att han inte lĂ€ngre behövde ta den typen av konflikter med sina egna barn, de var för stora för det.
Tankarna vandrade Äter till Oskar i sÀngen och han undslapp sig en suck. Det var inte sÄ himla lÀtt nÀr barnen var sjutton heller. Hur skulle man som förÀlder hantera en son som valde att leva sitt liv framför datorn? Och Oskars alla mornar med ont i huvudet och illamÄende, vad betydde det egentligen?
Patrik skakade pÄ huvudet medan grannflickan försvann ur sikte. Han satte sig i bilen och startade den, fortfarande inte van vid hur simpelt det var att starta en elbil, det var som radiobilarna pÄ tivoli. Ett lÀtt tryck pÄ gaspedalen fick bilen att rulla ut pÄ gatan. SÄ körde han ivÀg mot kommunhuset.
Kapitel 2
Att ha högsta positionen i maktens korridorer uppfyllde alla Patriks förvÀntningar, och lite till. Staben pÄ kommunledningskontoret gjorde allt för att underlÀtta hans arbete och gav honom en service som han ibland inte visste att han behövde förrÀn de hade utfört den. UppmÀrksamheten kring hans person vart han Àn gick, bÄde i och utanför kommunhuset, fick ryggen att rÀta pÄ sig Ànnu mer och axlarna att sjunka i trygg förvissning om att han var dÀr han ville vara. FrÀmmande mÀnniskor kom fram och hÀlsade pÄ stan och han blev inbjuden till diverse middagar och möten med företagsledare och andra inflytelserika mÀn och kvinnor, som prioriterade honom i sina fullsmockade kalendrar.
Patrik parkerade utanför den röda tegelbyggnaden med sina fem vĂ„ningar. Malin i receptionen hĂ€lsade glatt och slĂ€ppte in honom. En stĂ€derska höll pĂ„ att dra en mopp i trappan, han hĂ€lsade pĂ„ henne ocksĂ„ och hon hĂ€lsade tillbaka med ett leende och en nick. âVeronicaâ stod det pĂ„ namnskylten, hon var ett ganska nytt ansikte i kommunhuset. SĂ„g ut att vara i hans Ă„lder, grĂ„hĂ„rig hon ocksĂ„. Han beslöt sig för att lĂ€gga namnet pĂ„ minnet, man visste aldrig nĂ€r det kunde vara bra att kunna namnet pĂ„ folk. En trappa upp lĂ„g kommunledningskontoret, en lĂ„ng korridor med ett femtontal rum. Patrik stannade till vid pentryt för att ta ett glas vatten. Han satte pĂ„ kranen och stĂ€llde sig att titta nerĂ„t korridoren medan vattnet blev kallt. FrĂ„n de flesta dörröppningar flödade ljus in i korridoren sĂ„ mĂ„nga verkade redan vara pĂ„ plats.
Han gillade att tÀnka pÄ kommunledningskontoret som en krigsledningscentral dÀr alla hade en tydlig roll och han var general. Alla strategiska beslut om hur kommunen skulle utvecklas och hur resurserna skulle fördelas mÄste passera hans klubba.
Kommundirektören, Hans, var hans högra hand, den som ansvarade för att alla beslut verkstÀlldes. Hans hade sitt rum bredvid Patriks i mitten av korridoren.
Patrik gick med sitt vattenglas och sin portfölj i hÀnderna genom korridoren och hÀlsade god morgon till höger och vÀnster medan han passerade andras kontor. KommunalrÄdskollegan
Annika och oppositionsrĂ„det Johan var pĂ„ plats. Inte sĂ€rskilt inspirerande personer, tĂ€nkte han nĂ€r de besvarade hans morgonhĂ€lsning. Johan var en sprĂ€tt, expert pĂ„ personangrepp, lögner och överdrifter. Han personifierade det betydligt hĂ„rdare politiska klimat som hade smugit sig pĂ„ under det senaste Ă„rtiondet. Puh, det var svĂ„rt att orka med honom ibland. Annika var nĂ€stan Johans motsats â pĂ„litlig och strikt, snudd pĂ„ trĂ„kig. Men vass i debatterna och ganska pĂ„frestande hon ocksĂ„ ibland. NĂ„ja, hon var bra att samarbeta med, det var huvudsaken.
Patrik gick in pĂ„ sitt kontor och hĂ€ngde av sig rocken. Han gillade rummet, som förutom vanliga kontorsmöbler hade en sittgrupp med fyra fĂ„töljer i ett ljusblĂ„tt tyg och ett litet soffbord. Tillsammans med tavlorna som han hade fĂ„tt vĂ€lja frĂ„n ett tavelförrĂ„d â en med landskapsmotiv, en skogsbĂ€ck, och en mer abstrakt â och ett foto pĂ„ barnen pĂ„ en alptopp, kisandes mot solen och den gnistrande snön, tyckte han att det kĂ€ndes trivsamt. Ordförandeklubban i mörk mahogny lĂ„g pĂ„ sin plats pĂ„ en hylla, med sin inskription âEketofta kommunâ i guld.
Sekreteraren Ingrid stod i dörren, lika vÀlklÀdd som vanligt, idag i röda lÀderbyxor och svart blus. Det var mer Àn tvÄ mandatperioder sedan hon fick sin guldklocka för en kvarts sekel trogen tjÀnst. I Ingrid hade Patrik funnit en pÄlitlig organisatör och informatör, som visste allt om alla och kunde pÄminna honom
om turer kring gamla beslut, vem som hade sagt vad i olika diskussioner och viktiga hÀndelser i kulturliv och föreningsliv som han borde ha koll pÄ.
â AvstĂ€mning? frĂ„gade hon glatt.
â Japp, vi tar det direkt, sa han och log tillbaka.
De slog sig ner i den lilla soffgruppen och gick igenom dagens agenda, som började med möte hos Brobergs Bygg & Fastigheter klockan tio.
â Han kan ha bra inspel till den nya översiktsplanen, sa Ingrid. Du ska ju pĂ„ en workshop om den i eftermiddag.
Patrik suckade. Workshop â ett möte utan dagordning och tydliga beslut. Tid som försvinner till ingen nytta.
GenomgÄngen gick snabbt och effektivt, som vanligt med Ingrid. Hon reste sig och gick bort till sitt eget kontor tvÀrs över korridoren. Patrik satte sig vid datorn och öppnade mejlen. Ingrid hade redan raderat alla skrÀpmejl sÄ det var bara fem mejl kvar som han mÄste lÀsa.
Telefonen plingade till, ett meddelande frĂ„n Oskar: âJag mĂ„r inte bra kan du sjukanmĂ€la migâ. Nu igen? tĂ€nkte Patrik och rynkade pannan, men skrev: âOK, krya pĂ„ digâ och skickade ivĂ€g en sjukanmĂ€lan. Sedan skrev han ett nytt meddelande: âLĂ€gg i en tvĂ€tt Ă€r du snĂ€ll och försök plugga liteâ. Det borde han orka.
â Tjena Patrik, allt vĂ€l idag?
Patriks partikollega Aron stod i dörren. Han fyllde upp nÀstan hela dörrhÄlet med sin lÄnga och nÄgot överviktiga lekamen. Arons röst retade ett mÄngÄrigt skavsÄr nÄgonstans i Patriks mellangÀrde, ett skav som han var övertygad om var ömsesidigt, trots att de alltid upprÀtthöll en kamratlig ton sinsemellan. De hade varit med i politiken lika lÀnge och tidigare meriter vÀgde ocksÄ ungefÀr lika tungt, Ànda tills Patrik hade sprungit förbi och blivit kommunalrÄd. Aron hade aldrig antytt att han kÀnde sig förbigÄngen utan gratulerat Patrik till posten, men det var inte alltid Arons leende nÄdde ögonen.
â Hej, sa Patrik sĂ„ lĂ€ttsamt han förmĂ„dde, jo tack, det Ă€r bra. Jag ska snart ivĂ€g pĂ„ ett möte.
â Jo jag vet, jag ska pĂ„ samma möte, ska vi slĂ„ följe dit?
Det hade Patrik glömt, att Broberg hade önskat trÀffa Aron ocksÄ. Ganska sjÀlvklart, egentligen, nu nÀr Aron var ordförande i samhÀllsbyggnadsnÀmnden. Patrik nickade ursÀktande.
â Nej, jag har ett Ă€rende efter mötet sĂ„ jag mĂ„ste köra sjĂ€lv. Vi ses dĂ€r, sa Patrik och vĂ€nde sig demonstrativt mot datorn igen.
Han hade egentligen inget Ă€rende men var inte upplagd för Arons egocentrerade utlĂ€ggningar om sina senaste bravader. Sedan Aron skilde sig för ett par Ă„r sedan hade de mest handlat om mer eller mindre erotiska möten med olika kvinnor. Eller âdonnorâ som Aron kallade dem om dejten hade varit till belĂ„tenhet.
Aron vandrade vidare i korridoren. Patrik kunde höra hans bullriga skratt nÄgra rum bort. Han hade uppenbarligen tittat in hos kommunikatören, Daniela. Patrik fick syn pÄ Ingrid tvÀrs över korridoren. Hon tittade upp med rynkad panna nÀr hon hörde Arons skratt frÄn Danielas rum. SÄ skakade hon nÀstan omÀrkligt pÄ huvudet, innan hon koncentrerade sig pÄ datorn igen.
Kapitel 3
Precis nĂ€r han satte sig i bilen plingade mobilen till. Det var Johanna som hade skickat en lĂ€nk till en video med en katt som jagade solreflexer pĂ„ en vĂ€gg. Skrattet bubblade upp frĂ„n magen. Ălskade Johanna, tĂ€nkte han, hon gjorde honom alltid pĂ„ gott humör.
Hans dotter verkade ta för sig av livet, bÄde pÄ fritiden och pÄ universitetet i Valdemarsbro, dÀr hon precis hade börjat plugga till statsvetare. NÀr de trÀffades babblade hon pÄ om alla nya intryck och vad de fick lÀra sig pÄ olika kurser. Han lÀt sig gÀrna smittas av hennes livsglÀdje.
Det Ă€r betydligt enklare att vara pappa till Johanna Ă€n till Oskar, tĂ€nkte Patrik medan de bĂ„da barnens ansikten flöt förbi som inre bilder. Johannas ansikte leende och fullt av liv. Oskars ansikte slutet med trött, slocknad blick. Patrik ruskade olustigt pĂ„ sig. Usch, sĂ„ fick han inte tĂ€nka! Oskars blick var inte slocknad, bara â utan liv. Han ruskade pĂ„ sig igen och startade bilen.
Arons bil stod redan utanför Brobergs Bygg & Fastigheters kontor nÀr Patrik svÀngde in pÄ parkeringen. Han hittade honom och Niklas Broberg innanför entrén i engagerat samtal om nÄgon fotbollsmatch och de gick tillsammans till företagets luftiga konferensrum. Det var ett vackert och trivsamt rum, Patrik försökte alltid se till att de trÀffades dÀr och inte i kommunhuset nÀr de hade möten. PÄ vÀggarna hÀngde tre stora konstverk med motiv
frĂ„n Ăsterlen. Det var Niklas Brobergs hemtrakter, sĂ„ han kĂ€nde sig vĂ€l hemma med de gula rapsfĂ€lten, gĂ„rdsmotiven och havet i fjĂ€rran.
Patrik satte sig sÄ att han kunde se mÄlningarna, med ryggen mot det grÄ novemberdiset dÀr ute. Det hade tydligen varit extremt dÄliga domare i en fotbollsmatch i Premier League kvÀllen före och Aron radade upp flera domslut som han ansÄg var orsaken till att fel lag vann. Patrik visste att Niklas gillade hockey mer Àn fotboll, precis som han sjÀlv, men han log artigt mot Aron och svepte med armen med en inbjudande gest mot kaffet och frallorna pÄ bordet. Aron tystnade och de kunde börja mötet.
Patrik hade haft mycket med Niklas Broberg att göra under sin tid som ordförande i samhÀllsbyggnadsnÀmnden, en relation som Aron förstÄs hade tagit över med uppdraget. Niklas var en behaglig person som lyssnade mer Àn han pratade och nÀr han sa nÄgot var det vÀl genomtÀnkt. Arons motsats, med andra ord, tÀnkte Patrik och höll tillbaka ett leende.
Brobergs var en viktig aktör i fastighetsbranschen i kommunen. Det gick bra för företaget, berÀttade Niklas och visade hur de bedömde behovet av ny, byggbar mark framöver. Det var viktigt att kommunen inte tog till för lite nÀr omrÄden för framtida byggnationer pekades ut. BÀst var det med större, sammanhÀngande omrÄden, helst som en utbyggnad av huvudorten Eketofta.
Patrik hade lÀnge drivit frÄgan om att bygga ut Eketofta med nya bostadsomrÄden norrut. Efter senaste valet hade det varit en viktig frÄga i förhandlingen med andra partier och det stod med som en ÄtgÀrdspunkt i överenskommelsen mellan Patriks parti, Annikas parti och ett tredje, som hade fördelat makten mellan sig. DÀrför kunde han tryggt försÀkra Niklas om att en sÄdan utbyggnad skulle finnas med i den nya översiktsplanen som höll pÄ att tas fram.
Det var ett bra möte, tÀnkte han nÀr han satte sig i bilen och Ängrade nÀstan att han inte sett till att Àta lunch med Aron, de hade kunnat diskutera vidare om viktiga aspekter inför översiktsplanearbetet. Fast det hade de ju hela eftermiddagen till, kom han pÄ och han bestÀmde sig för att köra hem och Àta lunch, sÄ kunde han titta till Oskar ocksÄ.
Han lĂ„ste upp ytterdörren och ropade âHallĂ„!â medan han klĂ€dde av sig rock och skor. Ingen respons. Dörren till Oskars rum stod öppen, precis som han lĂ€mnat den. Rullgardinen var fortfarande nerrullad och Oskar lĂ„g och sov, utan att reagera pĂ„ att han kom.
Han gick fram och lade handen pÄ Oskars panna. Normalvarm. Var han verkligen sjuk? Eller bara lat?
â Hur mĂ„r du? frĂ„gade Patrik med lĂ€tt irritation i rösten, nĂ€r Oskar yrvaket tittade upp.
â Ont i huvet, sa Oskar och rynkade pannan. Och jĂ€ttetrött. Orkar ingenting.
Vad fan, for det genom Patriks huvud och en boll av frustration studsade genom magen, ut genom munnen.
â Men kom igen, det du behöver dĂ„ Ă€r mat, frisk luft och motion! GĂ„ upp nu sĂ„ stĂ€ller jag fram lite frukost.
Oskar grymtade nÄgot ohörbart, men satte sig ÀndÄ upp i sÀngen.
Patrik kokade tvÄ portioner gröt som han satte fram pÄ bordet tillsammans med mjölk och Àpplemos. Oskar kom och satte sig och de började Àta under tystnad. Sonen satt lÀtt hopkurad i stolen och sÄg fortfarande inte helt vaken ut. Skeden gick mekaniskt till munnen, blicken var fÀst vid tallriken och han tuggade lÄngsamt, som om det var en anstrÀngning.
â Se nu till att gĂ„ ut en svĂ€ng i eftermiddag, sa Patrik efter en stund och försökte lĂ„ta lagom strĂ€ng. Du kommer naturligtvis inte att bli piggare av att sitta i mörker pĂ„ ditt rum. Ta ett par Alvedon om du har ont i huvudet.
â Mm, sa Oskar och fortsatte att titta ner i tallriken.
De Ät lite till. Irritationen kliade i kroppen men Patrik var osÀker pÄ vad han borde sÀga. Vad skulle Maja ha sagt? Han försökte mana fram hennes röst i huvudet, men hon var tyst.
Det hÀr var en lektion i förÀldraskap som de bÄda hade sluppit tidigare. Han tog sats.
â Du kan inte sitta sĂ„ mycket vid datorn, du behöver röra pĂ„ dig och göra andra saker ocksĂ„. Inte sitta sĂ„ sent pĂ„ kvĂ€llarna. Se till att sluta spela vid nio och gör nĂ„got annat â varva ner, komma bort frĂ„n skĂ€rmen. NĂ€r du sover halva dagen sĂ„ hĂ€r sĂ„ blir det ju svĂ„rt för dig att somna pĂ„ kvĂ€llen. Imorgon fĂ„r du se till att komma ivĂ€g till skolan.
â Men jag mĂ„r ju inte bra, sa Oskar lĂ„gt.
â Nej men du fĂ„r ju göra vad du kan för att mĂ„ bĂ€ttre.
Oskar tittade upp pÄ honom med tom blick. Han sa inget mer och de Ät upp under tystnad. SÄ fort Oskar hade svalt den sista skeden reste han sig och dukade av sin tallrik. Patrik tittade villrÄdigt efter honom.
â Glöm inte fixa tvĂ€tten, ropade han precis innan Oskar smĂ€llde igen dörren till sitt rum.
Patrik satt kvar och stirrade tomt framför sig med en irriterande kÀnsla av att ha sagt fel repliker. Hur skulle hans egen pappa gjort? for det genom huvudet. Han fnös Ät tanken, det var omöjligt att förestÀlla sig en sÄdan hÀr scen i hans eget barndomshem. Man gjorde det som förvÀntades av en och man gjorde sitt bÀsta, punkt slut.
Han hÀllde upp ett glas vatten som han drack girigt. SÄ stÀllde han ner glaset med en smÀll, strÀckte pÄ sig och rÀttade till slipsen. Oskar fick klara sig, dags att Äka tillbaka till jobbet.
Det hade börjat ösregna nÀr han parkerade bilen. Han svor Ät sig sjÀlv för att han hade glömt paraplyet hemma, grep om portföljen och höll den över huvudet som skydd nÀr han sprang mot dörrarna.
Ăntligen har Patrik nĂ„tt den maktposition som han sĂ„ lĂ€nge har kĂ€mpat för. Rollen som kommunalrĂ„d uppfyller alla hans förvĂ€ntningar och lite till.
Sonen Oskar lever sitt liv framför datorn. Skolan finner han allt mer meningslös â varför lĂ€gga tid pĂ„ framtiden nĂ€r vĂ€rlden hĂ„ller pĂ„ att gĂ„ under? Hans egen pappa kan inte ens sopsortera ordentligt.
Hur obekvĂ€mt Ă€r det egentligen att Ă€ndra sitt sĂ€tt att tĂ€nka och agera â och vad krĂ€vs för att det ska bli av? Om din son har tappat tron pĂ„ framtiden, vad Ă€r du dĂ„ beredd att offra för att hjĂ€lpa honom att hitta den igen?
I en varm berÀttelse om det mÀnskliga i att vilja fortsÀtta som förut fÄr vi följa Patrik i papparollen och i ett politiskt maktspel som tvingar honom att ta stÀllning till hur lÄngt han kan tÀnka sig att gÄ för sin sons skull.
ObekvÀmt Àr en samtidsroman som vÀnder sig till unga, medelÄlders och Àldre vuxna med intresse för samhÀllsfrÄgor och mÀnniskans förmÄga till förÀndring.
För varje sÄld bok gÄr 5 kr till Naturskyddsföreningen.