Tidigare utgivning: Hjärtslagaren (2023)
Andetagerskan
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2026 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Malin Rylander
© Låttext: Främre fliken: Just idag känns du nära av Tomas Andersson Wij
Sidan 205: Julkortet av Martin Hederos och Sofia Karlsson
Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2026
ISBN: 978-91-8117-339-0
Man kanske tänker sig att det förekommer skrik, vevande rörelser och total panik när någon drunknar. Så var det inte.
Man kanske också föreställer sig att om en vuxen man går igenom isen, på det sättet som han gjorde, skulle det vara lätt att ta sig upp på samma ställe som han föll i. Men om fallet genom isen föranleds av fart – en springande man som sjunker ner i djupet, så går det inte. I värsta fall fjädrar flaken tillbaka och sluter sig perfekt igen som en tjock, hård lucka. Så var det i det här fallet.
Den som går igenom isen på det sättet, har redan hamnat flera meter bort från den plats där isen bröts. Fallet har fått kroppen att skjuta långt ner, och när den väl ska ta sig upp till ytan igen flyttas positionen av strömmarna – och av skräcken.
Den här mannen drabbades dessutom omedelbart av chock när han kände kylan och slogs av mörkret. Då visste han heller inte från vilket håll han ramlat.
För honom började allt ganska snart handla om att hitta krackeleringen av is, och när han inte gjorde det, utan bara slog i huvudet och stötte sina händer i den betonghårda, tjocka och stumma isen, då glömde han att hålla andan.
Ett andetag av det iskalla vattnet fyllde lungorna och orsakade enorm smärta. Kroppens reaktioner slutade att fungera och det fanns inte längre någon luft att bevara.
Livets nedräkning hade påbörjats.
Det som kändes som en evighet för honom, var egentligen ett snabbt förlopp, då tiden motvilligt pumpade sig ut.
En sista stöt mot dödens tak, innan hans medvetande tyst gav upp och vaggade alla sinnen till stilla ro.
Och nästan samtidigt som han sjönk – mannen som av sin dotter kallades för hjälte, föddes en pojke som skulle komma att kallas monster, av sin mor.
Bijouterier, det verkade vara tidens melodi. Louise Adelsjö suckade högljutt i Strandbobergs kyrka när hon iakttog kören framför sig.
Hon satt som alltid längst fram på höger sida närmast altargången och hade sin make Edward bredvid sig. När hon studerade de yngre kvinnorna i kyrkokören vars flammiga halsar avslöjade hur nervositeten blandades med uppmärksamhetens upprymdhet, såg hon också små, gråsvarta spår bakom deras glittriga halskedjor. Oäkta smycken vars guldplätering löstes upp när svetten lackade. Louise kisade mot den främre raden. I alla fall två av dem kunde hon titulera som ägare av krimskrams. Sorgligt.
Det var söndagskväll och första advent – en högtid som hon inte direkt trivdes med. I många år hade inledningen på julen bara inneburit en outtalad, mörk och tyst saknad efter hennes far, och den senaste tiden hade tankarna kring död klingat om möjligt ännu starkare i hennes inre. Det var lite över tre och ett halvt år sedan hon fått veta att även hennes dotter, Marie, var borta. Hon hade fortfarande svårt att hantera vad det innebar. Död på riktigt var något annat än död i tanken.
Louise sneglade runt omkring sig. Såg att de flesta ur Gryffs sällskap var på plats idag.
Deras ordenssällskap var visserligen knutna till kyrkan sedan århundraden tillbaka, men trots det var det ingen av nuvarande
medlemmar som var särskilt strikta eller stadiga kyrkobesökare. Kanske var det något särskilt med just den här helgen ändå.
Louise nickade försiktigt mot Helena Ritterstad och hennes familj som satt längre bort på samma rad. Helena såg som alltid stark ut. De vuxna sönerna också. Det skulle bli deras första jul utan Conrad. En sommar och en höst hade passerat sedan den där vedervärdiga kvällen då det var Helena som skulle ha dött, men i stället föll lotten på hennes make. Så hade det varit. Ett lotteri om vem som skulle få leva och vem som skulle dö. Louise kunde ana att det nog fanns många tvetydiga känslor inför kommande högtid, även i familjen Ritterstad.
Men de satt där, allihop.
Ibland tänkte hon att hon borde ha pratat med Helena om allt som hänt. Bara kastat sig ut och försökt få ur sig något som liknade en ursäkt. Det var bara så svårt att formulera en ursäkt för något som pågått i flera decennier och som mottagaren av ursäkten inte ens i dagsläget ville kännas vid. Louise var heller inte den bästa på att uttrycka sig när det gällde personliga och känsloladdade ord. Det hade hon fått ett klart bevis på i somras.
Hon tvingade bort tankarna och drog kappan tätare om sig. Kyrkan var kall. Hade Anders inte värmt upp den i tid tro? Hon skulle minsann gå på honom om det så fort det här var slut. Till dess stoppade hon de frusna händerna i fickorna. Efter att hon fyllt sjuttio upplevde hon att blodcirkulationen näst intill försvunnit i fingertopparna, och det bidrog till att de redan ådriga händerna såg än mer oanständiga ut med sin blålila nyans. Fruktansvärt. Hon som alltid varit nöjd med utseendet. Det ljusblonda håret formade hon fortfarande perfekt i ett avslut vid öronen, och de isblå ögonen var inramade i tunn och elegant fransmålning. Kinderna och halsen hade klarat sig bra från linjer och fläckar – kråksparkarna kring ögonen hade hon visserligen, men de hade hon för länge sedan lärt sig att acceptera. Det spelade ingen roll. Hon hade god hållning och propra kläder, och dessutom – äkta smycken som inte flöt ut till en mörk, sorglig sörja på huden. När kören bläddrade vidare i sina
pärmar och inledde nästa sång, en psalm som hela församlingen fick stämma in i, avstod Louise, och fortsatte i stället att spänna ögonen i var och en som stod där framme. En spaning som kunde uppfattas som en cynisk granskning då hon tog ansikte för ansikte, person för person.
De gick inte i kyrkan så ofta, Adelsjös. Orsaken för egen del var nog i sanningens namn att kyrkan var en av få platser som fick Louise att bli känslosam. De hade upplevt så mycket här. Därför avstod hon gärna, men visste att när de väl var på plats, på främre raden, så var de flesta av stadens invånare medvetna om att de satt där. Edwards flera decennier som borgmästare, som han fortfarande envisades med att presentera sig som, hade satt sin prägel i generationer. Louise visste att de var uppskattade och omtyckta, men just idag sade ansiktsuttrycken hon mötte i sin successiva promenad med blicken, något annat. De såg nästan rädda ut.
”Gott nytt kyrkoår!” I sin inre promenad av tankar noterade hon samtidigt i en parallell värld att kyrkoherde Harald Ambler påbörjade sin predikan till församlingen. Hon fick tag i programbladet och låtsades läsa, men sneglade snart upp igen. Nog visste hon om att hon hade förmågan att se rakt igenom människor, och att de många gånger uppfattade det som obehagligt. Hon kunde heller inte förneka att hon ganska ofta gjorde det högst medvetet. Just att borra in blicken, snörpa på munnen och syna vederbörande uppifrån och ner, och sedan upp igen, var som en lek, ett spel med strukturer och relationer.
När Louise Adelsjö tog ny sats för granskning, mötte hon den blick som inte kunde få henne att känna annat än värme. Innerst i hjärtat var det faktiskt så. För anledningen till att hon och Edward satt i kyrkan, förutom den sedvanliga representationen, var faktiskt den där späda lilla varelsen som just den här söndagen gjorde sitt första publika framträdande vid pianot i Strandboberg. Siri. Barnbarnet som de inte vetat att de haft. I alla fall inte de första tjugofyra åren. Ögonen från henne glittrade till när hon i ett försiktigt leende besvarade Louises blick. Siri som dök upp en vårdag för
Kan man sluta älska sitt barn när det värsta har hänt?
Det råder kaos – inte bara i ett, utan i två av hushållen i Strandboberg.
Louise Adelsjös strama person har börjat fallera och hon inser att hennes hemligheter riskerar att driva både barnbarnet och maken bort från henne.
I väninnan Nancys hem på andra sidan sjön eskalerar år av hot, våld och lögner från den drogmissbrukande sonen. En förälders värsta mardröm rullas upp mitt framför ögonen på dem – och hela svenska folket.
Så prövas Louise och Nancys vänskap genom lidelse och bittra sanningar, och tillsammans ställs de inför den svåraste av frågor –kan en förälders kärlek till sitt barn verkligen vara ovillkorlig?
ANDETAGERSKAN är en direkt fortsättning på Hjärtslagaren och del två i trilogin om Strandboberg och familjen Adelsjö.
www.vistoforlag.se