Tolv ska dö
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Anna C. Larsson
Omslag: Delar av omslagsillustrationen är skapad med hjälp av AI av Anders Gustafsson och Holger Gustafsson
Sättning: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-302-4
Sundsvall, hösten 2007
Hon föste ivrigt runt bilderna som låg framför henne. Blicken fastnade på en av dem, den bild hon fortfarande inte lyckats tolka. Motivet föreföll så bekant, men hon kunde inte komma på var hon sett det förut eller vad exakt det var som fångade hennes intresse. Männen på fotot var i femtioårsåldern gissade hon. Förutom en blond man som höll i den nazistiska flaggan. Han kunde inte vara äldre än trettio.
Med ens insåg hon vad det var hon kände igen. Det röda huset. Hon lutade sig bakåt i soffan där hon suttit de senaste timmarna och stirrade på fotot i handen. Vad var det där för hus egentligen? Ögonen vandrade mot fönstret och hon blickade ut i septemberskymningen medan hon funderade. Snart skakade hon på huvudet, gav upp. Tills vidare nöjde hon sig med en minnesanteckning så det inte skulle falla i glömska.
Anteckningar och fotografier låg slarvigt utspridda i soffan och på bordet intill. Det mesta hade hon fått av en lokalbo men en hel del egen research hade krävts. Samtliga foton hade personer som motiv. Hon visste vilka några av männen var men inte hur hon kunde koppla dem till det hon just nu undersökte. Ändå låg något tungt och vilade i maggropen när hon studerade bilderna.
Sedan några veckor tillbaka hade hon kartlagt brott med
främlingsfientliga inslag. En del av det arbetet hade inneburit att lägga pussel med en rad mystiska försvinnanden. Personer med svart och brun hudfärg hade försvunnit från olika platser i regionen. Någon väntade på uppehållstillstånd. Andra var redan svenska medborgare. En av de försvunna var en adopterad ung man. En annan utbytesstudent.
Personer försvann. Sådant var inte ovanligt. Varje år anmäls över tjugofemtusen personer försvunna i Sverige. Polismyndigheten hanterade i genomsnitt tre ärenden i timmen. Omkring trettio personer varje år återfinns inte.
Det ovanliga med hennes efterforskningar var just det: att det i området var personer ur en speciell grupp som försvann och att de aldrig hittades. Personerna försvann dessutom vid ungefär samma tidpunkt på året. Det första försvinnandet skedde redan 1996 och alla försvann på hösten. Hittills hade spåren hon hittat låtit henne förstå att det rörde sig om minst sju ouppklarade försvinnanden. Det måste ligga brott bakom. Mönstret var tydligt. Det kunde inte vara slumpen.
Det som börjat som en granskning, efter ett tips från en äldre man, hade övergått i en besatthet för att finna förklaringar. Om hennes slutsatser stämde fanns det allvarliga problem med våld och mänskligt lidande i regionen. Polisen bekräftade att det förekom hatbrott, men också att mörkertalet sannolikt var stort. Ändå verkade de inte ta hennes oro på allvar. Det hade blivit hennes viktigaste uppgift: att övertyga dem om att hon var något på spåren. För att kunna göra det behövde hon mer att gå på. Men hon var tvungen att vara försiktig. De som deltog i stadens nazistiska rörelser var inte att leka med.
Det var Evas sjätte år som journalist vid Sundsvalls Tidning och hon trivdes bra. Att jobba självständigt passade henne utmärkt och det var bara ett fåtal gånger hon behövde hjälp från någon av tidningens fotografer. Oftast tog hon sina egna bilder.
I år hade hon lyckats övertala chefredaktören att ersätta
sommarens kriminalroman med ett kriminalreportage. Ett lyckat initiativ hade det visat sig och intresset från allmänheten var stort. Plötsligt hade hon blivit tidningens kriminalreporter och att rapportera om historiska hatbrott var just nu hennes huvuduppgift på jobbet. Det var i det sammanhanget hon stött på de fruktansvärda övergrepp som skedde i området. Sundsvall verkade vara en plats där människor verkligen levde farligt. Det rådde inga tvivel om att unga med brun eller svart hudfärg riskerade att utsättas för brott. Allt från rasistiska tillmälen och trakasserier till fysiska angrepp och kanske mord. Eva hade bott i Sundsvall hela sitt liv, älskade staden – närheten till havet, bergen, människorna. Men det fanns något som gjorde ont. Något hon som journalist kände ett ansvar för att lyfta. Sundsvall var bättre än så här. Alla unga måste skyddas. Hatbrotten fick inte normaliseras. Hon jobbade på sitt avslutande reportage och hoppades på det slutgiltiga avslöjandet. Det mesta hade hon klart för sig, men hon behövde några källor som bekräftade slutsatserna innan hon kunde publicera.
Hon greppade muggen och lade upp benen på det pappersfyllda bordet. Tog en klunk men insåg direkt att kaffet hunnit kallna. Hon ställde undan koppen och funderade på om hon borde ta en promenad för att skingra tankarna. Septemberkvällen utanför var varm och förvånansvärt ljus. Men så såg hon på klockan, kvävde en gäspning. Sömn kunde vara lika effektfullt som motion och frisk luft. Imorgon skulle hon jobba vidare.
Innan hon plockade undan materialet tog hon sig tid att betrakta fotografiet med huset igen. Var hade hon sett det? Hon blundade och rotade bland minnena. När inget nytt kom till henne reste hon sig för att lägga materialet i arbetsväskan.
Då gick det plötsligt upp för henne. Med fumliga fingrar fick hon åter fram fotot, höll det mot lampan. Hon drog efter andan. Bilden började klarna. Nu var hon nästan utom sig. Andningen blev allt snabbare och hon kände hur mungiporna for upp mot
öronen. Handen åkte upp i en segergest, som av sig själv. Det rådde inget tvivel om saken längre. Imorgon skulle hon åka tillbaka. Hon behövde svar på sina frågor.
Egentligen hade hon inte tid. Eva körde ändå hem Maria i vanlig ordning då bussen inte hade tider som passade. Systrarna sa ett hastigt hejdå innan Eva körde hem till sig för att packa ner de viktigaste sakerna. Hon ville hinna till huset innan det blev alldeles för mörkt ute.
Kameran, ett anteckningsblock och en liten kikare hon fått av kollegorna på jobbet i 40-årspresent hamnade i väskan. Hon hade knappt använt kikaren men fick en intuitiv känsla av att den skulle behövas just ikväll. En banan och en yoghurt hamnade med det övriga i väskan och i det lilla facket utanpå stoppade hon ner fotot. Om mannen hon ville få tag på var hemma ville hon veta om han var en av männen på kortet. Hon ville också få svar på vad han i så fall gjorde tillsammans med en man som höll i en flagga med hakkorset på.
En dryg halvtimme senare närmade hon sig den ensligt belägna plats hon besökt för bara några veckor sedan. Redan då hade hon haft svårt att hitta. Huset låg väl dolt bland en massa stora tallar och det fanns inga andra hus eller sommarstugor i den direkta närheten. Den här gången parkerade hon bilen en bit bort för att gå till fots den sista sträckan. Hon ville inte riskera att mannen fick en chans att ännu en gång låsa in sig om han såg en främmande bil närma sig huset. Det var visserligen en bit att gå och skymningen höll på att lägga sig över landskapet.
På håll såg hon fyra bilar och en jeep stå parkerade. Mannen var med största sannolikhet hemma och uppenbarligen var han inte ensam. Kanske var det släkt han hade på besök? Hon funderade med ens på att åka tillbaka in till stan. Det blev sällan bra
om familjen blandades in. Men så föll ögonen på en vitklädd man, klädd i något som kunde vara en morgonrock eller en kåpa. Mannen öppnade bakluckan på en av bilarna och fick fram ett stort bylte, invirat i en svart sopsäck.
Eva stannade till bakom ett stort träd och tog fram kikaren. Den vitklädde mannen drog bort plasten och gömde innehållet diskret under den vita rymliga klädseln. Hon hann se att det var ett vapen, det såg onekligen ut som det. Hjärtat bultade i bröstet. Vad var detta? Vad skulle han med ett vapen till?
Mannen slog igen bakluckan och försvann ur sikte. Hon vågade sig fram en bit till. På behörigt avstånd kunde hon nu se att det var fler människor samlade. Alla var män och alla var klädda i vad som såg ut som jaktkläder, gröna med kamouflagemönster. Alla utom en man. Han som var klädd i vitt. Att det inte var en släktträff de samlats till var uppenbart. Men vad var det då?
Några skrattade högt och det klirrade till när glas slogs mot glas i det hon uppfattade som en skål.
Eva sökte sig försiktigt fram mellan träden men var noga med att inte komma för nära. En stor fågel flaxade plötsligt mot henne och hon hoppade till. När fågeln, en kråka, flög förbi hennes axel andades hon ut.
Hon fortsatte framåt en bit till i skydd av de tjocka trädstammarna, fick en bättre vy och betraktade huset igen. En kall kåre gick längs med ryggraden och en pirrande känsla skapades i maggropen när hon insåg att hennes minnesbild stämde. Hon halade upp fotot ur väskan för att se. Hon ville vara helt säker. Och visst var det samma byggnad.
Huset var omgivet av tät skog och saknade en väg som ledde direkt till det. Det var svårt att säga exakt, men det såg ut att finnas fler byggnader på tomten. Området kändes ensligt och otäckt. Långt i fjärran skymtade berg och ljuset från bebyggelse.
Eva kände sig obehaglig till mods och insåg att hon egentligen
inte borde vara ensam. Att vänta tills någon av de andra på redaktionen kunde följa med hade givetvis varit det optimala. Det spelade ingen roll nu.
Här hade alltså en grupp människor samlats. Stämningen tycktes god och alla såg glada ut. Någon ropade efter mer sprit och en man kom ut från huset med en stor bricka full med vita pappersmuggar.
Eva samlade mod till sig och smög försiktigt ännu närmare. Ögonen försökte ta in alla detaljer och sökte efter ansikten att koppla till alla foton hon samlat på sig. En av männen stirrade ut i mörkret och det kändes som om hans ögon landade på henne. Det var något bekant över honom. Om hennes gissning var riktig var det samme man som på ett av korten bar uniform med hakkorset och SS-märke på. Hon visste hans namn och hon visste att hans farfar tjänstgjort inom SS under andra världskriget. Antagligen hade mannen fått ärva uniformen av sin farfar. Själv var han för ung för att ha kunnat delta i den grymma verksamhet Schutzstaffel bedrev.
Plötsligt flammade något till i periferin. En eld som tändes?
Hon hade ingen klar sikt över vad det var som brann, men visst var det från lågor skenet kom?
Hon behövde ta sig farligt nära för att kunna se vad det var som lyst upp. Men hon kände sig väl gömd av det täta buskaget och av skymningen som skapade en skyddande hinna över henne. Försiktigt kröp hon fram på alla fyra och lade sig till rätta bakom ett omkullvält träd. När hon lyckats få en klarare blick såg hon att det inte var från en brasa skenet kom. Det var ett stort kors som brann. Och mannen i vitt hon sett vid bilen tidigare hade inga vanliga vita kläder. Det liknade verkligen en Ku Klux Klan-dräkt. Nu hade han även den vita huvudbonaden på sig.
Rädslan började krypa i henne på allvar. Hon undrade vad hon gett sig in på. Benen kändes som stenar och vägrade ta henne därifrån. Något höll henne kvar. Kanske var det nyfikenheten.
Den förbannade nyfikenheten för att ta reda på sanningen. Ögonen var vidöppna, stirrade utan att riktigt se. Varje andetag var ytligt, som om luften inte riktigt nådde ända ner i lungorna. Hon höll armarna intill kroppen, som för att skydda sig mot något.
Efter ett tag drog hon försiktigt fram kameran och försäkrade sig om att blixten var av. Den var så pass avancerad att hon kanske skulle lyckas ta bra foton ändå, särskilt med hjälp av skenet som lågorna gav. Trots att händerna skakade och fingrarna var spända lyckades hon knäppa några snabba bilder i följd och drog sedan fram kikaren igen. Snabbt räknade hon till fjorton personer som skrattade och skålade i närheten av det brinnande korset. De flesta hade tagit på sig vita huvor till jaktkläderna men två av männen bar inte sina ännu. Den ene kände hon igen från ett av sina fotografier.
Mannen som var helt klädd i vitt höjde handen och de församlade tystnade. Hon hörde inte vad som sades och hon vågade sig inte närmare. Mannen som talade tystnade och pekade på något som såg ut som ett uthus på tomten. Två andra som bar vit huva närmade sig byggnaden. Tillsammans drog de ut en människa som var bunden till händerna och försedd med en tygsäck över huvudet. Hon kunde höra hur det skrattades och en av männen drog säcken från huvudet. Den bakbundne mannens ögon var stora som klot när de föll på de främlingar som stod framför honom. Han var svart, lång och ranglig. Det mörka håret i flätor. Vem var han? En slags fånge? Eva kände hjärtat slå fort i bröstet. Mannen i vitt som tycktes vara någon form av ledare, tog på nytt till orda. Det han sa fick de övriga att samlas till en slags formation som liknade givakt bland soldater. Och visst såg de ut som det. Som en armé på väg ut i strid. Alla lyssnade till det som mannen hade att säga. Hon irriterades över att hon inte kunde höra vad som sades.
Så vände sig ledaren till fången. Den svarte mannen såg
vettskrämt upp på honom från sin kuvade men fortfarande stående ställning. Någon stegade fram med en stor kniv. Skulle mannen huggas med den?
Skrämd av det hon såg och det hon trodde skulle hända glömde hon bort den försiktighet hon hittills praktiserat. Hon var tvungen att göra något, annars skulle mannen dö. Det knakade till av grenar som bröts när hon sträckte sig framåt. Eva blev som förlamad. Fastfrusen bakom sin trädstam. Församlingen tystnade och alla vände sig mot hennes håll. Nu upptäcker de mig, tänkte hon och höll andan. Läpparna pressades hårt samman, ögonen likaså. Men ingen kom. Skymningen hade räddat henne.
Efter några sekunder som kändes som en hel evighet var hon trygg igen. Ingen hade sett henne. Just nu vågade hon inte ingripa.
Men hon vågade sig upp på knä igen för att fortsätta sitt spionage. Genom kikaren såg hon mannen i vitt närma sig fången med kniven i handen. Samma scen spelades upp som då hon avbrutit dem. Hon drog efter andan när mannen höjde kniven, men den skulle inte användas på fången. Han skar i stället av det rep som var bundet kring den svarte mannens handleder.
Eva andades ut och skakade på huvudet åt sina vilda fantasier. Ku Klux Klan-mord. Naturligtvis hände inte sådant här i Sundsvall. Men helt övertygad var hon inte. Hon visste för mycket för att helt slå det ur tankarna. Inte var hon heller helt säker på att mannen skulle skonas. I stället såg hon hur den vitklädde ledaren ställde sig framför honom, sa några ord hon inte uppfattade men som tycktes skrämma fången ännu mer.
Sekunderna senare rusade han från platsen likt ett villebråd på flykt. Han försvann in i den täta skogen och ingen sprang efter honom. Ännu.
Någon minut senare var armén i rörelse. Männen hade kastat av sig de vita konliknande huvudbonaderna och i stället försett sig med vapen. Nu såg Eva också hundarna som en efter en samlades kring sina ägare. Kopplen var först hårt hållna men släpptes
sedan helt. Hundarna satte kurs åt samma håll den skrämde mannen valt att fly mot. Och nu förstod hon. De hade gett sig ut på jakt. Människojakt.
Eva lyssnade ut i mörkret för att försäkra sig om att det var säkert för henne att resa sig upp. Nu måste hon härifrån.
Men hon var inte ensam.
Något hårt landade mot hennes huvud. Smällen var hård, smärtan fortplantade sig ut i kroppen. Den ensamma tanken var förvirrande: Vem slog mig?
Så kände hon det kalla bladet av ett vasst föremål tränga in i henne.
Det sista hon tänkte innan allt blev svart var att Maria skulle få ta hand om flickan. Käre gode gud, skydda henne från ondskan.
Personen som kallas mästaren går fram mot kameran.
”Detta är vår lekplats”, säger han med intensiv, djup röst. Sedan vänder han sig om och skriker ut i mörkret: ”Låt spelet börja!”
Det är något ont som sker i Sundsvalls skogar. Linda Silversved hamnar i en snårig utredning som tar henne långt bakåt i tiden. När hon får hoppa in och sommarvikariera för en erfaren kommissariekollega är det ingen som vet att kroppen från en försvunnen
journalist ska påträffas vid en utgrävning inte så långt därifrån. Det kalla fallet öppnas på nytt och det som först verkar vara ett isolerat mord visar sig vara början
på något mycket större. Kan mordet på journalisten ha något samband med de ungdomar som försvunnit som ur tomma intet under de senaste åren?
Trots motstånd inleder Linda en utredning baserad på det som en äldre man övertygar henne om: att mordet på journalisten och försvinnandena utförs av ett lokalt nazistiskt nätverk. Vid ett rött hus hålls människojakter och pusslet måste läggas innan det sista offret fångas. Är Linda rätt person att lösa gåtan, och kommer hon att lyckas innan det är för sent?