1. snart hemma
– Tjoho jippi, kolla där! Jag ser vårt grymma slott bakom storskogen. Då måste det väl vara nära hem? Säg att det är nära nu, pappa! ropade lille Levert och hoppade jämfota i en vattenpöl så det leriga vattnet stänkte på hans vita byxor.
Det urgamla slottet Willfredsborg, med alla sina ståtliga tinnar och torn syntes högt uppe bland bergen. Taket på slottet lyste som blankaste silver i månskenet.
– Det dröjer allt några olidliga kvartar till innan vi är framme, svarade pappa Luring. Värsta backen kommer snart.
Spökfamiljen Levaloppan var på hemväg från semestern. Pappa Luring, mamma Lirka,
storasyster Loppi och lillebror Levert. De hade bott i det ålderdomliga slottet Willfredsborg mycket länge. Så länge de kunde minnas. Ja, faktiskt så länge, att ingen ens kom ihåg vem i släkten som först flyttade dit. Lite konstigt, för de hade ovanligt bra minne allihop.
Deras vita kläder flaxade i blåsvädret.
Fullmånen kikade nyfiket fram lite då och då bakom grå molnskyar som rörde sig hastigt ovanför dem. Det blev långa och underliga skuggor där de gick på steniga och krokiga stigar. Ibland stannade alla en stund och tittade förundrat på rådjur som betade på ängen, eller älgar som stod blickstilla vid skogskanten.
Granarna sträckte sig mot himlen, höga och mörka. Några skrikande fåglar flög från ett träd till ett annat.
– Jag gillar att vara här i naturen, sa mamma
Lirka. Jag känner mig lugn och här finns mycket som vi kan lära oss. Det är stressigt därhemma på slottet ibland, nu har vi vilat upp oss. Visst är det skönt att komma hemifrån och se hur andra har det, men jag trivs bäst hemma.
Hon såg kärleksfullt på sin familj.
– Jag är jättetrött, snubblar snart på mina egna fötter! Varför är det alltid så kort väg bort och fasligt lång väg hem? stånkade Levert och satte sig helt plötsligt ner i det mjuka gräset vid dikeskanten. Jag önskar att jag hade längre ben med större kliv i, som du har pappa.
– Huvudsaken är väl att man når ner till marken, sa mamma Lirka tröstande och rufsade till lille Leverts kritvita hår.
Pappa Luring skrattade förnöjt. Han var verkligen ett sällsynt långt spöke.
– Du får längre ben så småningom. Men om du är så fasligt trött kan vi rasta här en stund. Kanske mamma har en skvätt soppa kvar i termosen.
Jodå, mamma Lirka hade lite av den goda rabaldersoppan kvar.
– Jag vill i alla fall inte ha den där äckliga soppan. Den åt vi ju förut i dag, gnällde storasyster Loppi, som började bli trött och retade sig på småsaker.
Hon ville komma hem, få bada och tvätta sitt långa grönskimrande hår.
– När man är hungrig får man äta det som
finns, sa mamma Lirka. Bäst att du försöker, annars försvinner allt rätt ner i Leverts mage. Han äter som en uthungrad arbetshäst.
– För jag vill få långa och skrangliga ben som pappa, flinade Levert. Ge mig allt som är kvar, ge mig rubbet!
Pappa Luring och mamma Lirka log mot varandra.
– Ja, då vill jag ha, sa Loppi bestämt och tog emot sin mugg.
Att ha en lillebror med lika långa och vingliga ben som pappas, skulle vara väldigt pinsamt.
Det var natt och månen tycktes vaka över det bergiga landskapet. Spökena kånkade på väskor och påsar. Så spännande det skulle bli att komma hem, packa upp och se vad man hade köpt på resan. Pappa Luring vinglade oroväckande fram i blåsten. Han såg ganska lustig ut med de för korta byxorna. Det var svårt att hitta passande kläder till ett så ovanligt långt spöke.
– Nog ska det bli skönt att få snarka och vrida sig i sin egen härligt knarrande säng om dagarna igen, sa pappa Luring.
Han grymtade lite när en snedvriden björk plötsligt föll över stigen rätt framför honom, men tog bara ett kliv över trädet och fortsatte sen som om ingenting hänt. De andra fick klättra och klänga.
– Det är intressant och roligt att vara ute i stora, vida världen nån gång ibland och se lite annat. Men jag säger som mamma att hemma är bäst. Vilken makalös tur vi hade som fick plats på spöktåget sista biten. Visst var det dramatiskt när vi åkte genom den trånga tunneln i berget? Eller vad säger ni? fortsatte pappa och la sin långa arm om axlarna på mamma Lirka och gav de båda barnen små vänskapliga puffar.
– Ja, lite flax ska man ha, skrattade mamma
Lirka medan hon rättade till sitt tunna, blåsvarta hår som trasslat till sig i vinden. För det mesta har man mer tur än otur här i världen.
– Spana in katten! skrek Loppi plötsligt. Hon hukade sig snabbt.
Den stora svarta katten kom neddimpande från en trädgren framför dem. Mamma Lirka blev helt helt förskräckt och tappade utflyktskorgen.
– Vilken tur att soppan var slut, flinade Levert medan han hjälpte till att ställa upp termosen. Blev du rädd för en katt, mamma? Tur att det inte var en farlig panter som anföll oss. Då hade vi fått flänga i väg som galningar.
– Svarta katter kan faktiskt betyda olycka, muttrade Loppi.
– Det kan väl aldrig bli olyckligt när våran slottskatt Hokus-Pokus kommer och möter oss.
En katt bestämmer själv vad den vill göra, och nu ville han se hur långt vi hunnit, förklarade pappa Luring.
Vips, så var katten försvunnen.
– Det har varit jättekämpigt att gå så här långt, stönade Loppi. Knappt att jag klarade av vägen från spökstationen och hit, och än är vi ju inte hemma.
– Man klarar dubbelt så mycket som man själv tror och tio gånger så mycket som morsan tror, sa pappa Luring och skrattade sitt bullrande skratt.
Han tittade lite i smyg på mamma Lirka, men hon låtsades inte höra.
Samla ihop allt pick och pack nu så spurtar vi sista biten. Kom igen, rör på spirorna! Inga slöingar här.
– Ta mig i handen Loppi, så går det lättare, sa mamma Lirka.
– Kom här Levert, du kan få rida en stund på mina axlar. Vi kan låtsas att jag är den åttafotade hästen Sleipner. Vill du rida på marken, på havet eller i luften?
– Med vinden, högt uppe i luften bland de allra värsta åskmolnen! ropade Levert.
Pappa Luring lutade sig ner så mycket det gick, men höll på att trilla framstupa och slå pannbenet i marken innan Levert hade krånglat sig till rätta.
– Fasligt oroväckande om det skulle hända en olycka nu när vi har klarat oss utan benbrott hela resan, sa mamma Lirka.
Levert tog ett stadigt tag i pappa Lurings yviga polkagrisrandiga hår.
– Det blåser stormvindar här uppe, rädda mig! Jag blir yr i skallen! tjoade Levert.
