Sprickornasom gjorde mighel
©2026 CrisseHolma
Förlag: BoD ·Books on Demand, Östermalmstorg1, 11442 Stockholm,Sverige,bod@bod.se
Tryck:Libri Plureos GmbH, Friedensallee273,22763 Hamburg, Tyskland
ISBN: 978-91-8114-300-3
Ni öppnade ert hem när min värld föll isär och era
hjärtan när jag inte längrevågade tropåmig själv.Ni gav mig inte bara tak över huvudet, ni gav mig trygghet, tillhörighet och en plats att landa.
Tack för att ni valde mig, att ni blevmin familj, när jag som mest behövde bli vald.
Jag älskar er.
Prolog
Det finns ögonblick ilivet då allt man trodde var fast mark plötsligt börjar röra sig. Inte som en jordbävning du hör på nyheterna, utan som en viskning ibröstet, en spricka som formar sig långsamt, nästanomärkligt. En spricka som öppnar sig bit för bit tills du en dag inser att du inte längre står kvar där du en gång stod.
Min historia börjar iensådan spricka.
Jag kom till världen med rumpan före, som om jag redan då protesterade mot livet. Som om min kropp instinktivt visste att jag inte skulle få en mjuk start. Det var en kall januarinatt -världen var tyst, men jag kom som en viskning av kaos. Jag var felvänd, bakvänd, och ändå alldelesrätt för den väg som väntade.
Folk sägeratt barn inte minns. Men minnet sitter inte bara ihuvudet. Det sitter ihjärtat, imagen, idet där dunkande ibröstkorgen som aldrig riktigt blivit stilla.
Jagminns inte orden som sades, eller ansiktena som böjdesöver mig dendär första tiden. Men jag minns känslan. Jag minns bristen. Jag minns avståndet.
Jag växte upp isprickorna.Inte mitt itryggheten, inte mitt ivärmen- utan igliporna däremellan. Utan mellan
två föräldrar som inte orkade, mellan löften som aldrig blev hållna, mellan rum där rösterna varför höga och tystnaden ännu högre. Jag lärde mig tidigt att kärlek inte alltid är varm. Att den kan brännas, skava, försvinna. Att den kan säga"jag älskar dig" iena andetaget och kasta något inästa.
Kanske är detjust därför jag skriver den här boken.
Inte för att peka ut någon.
Inte för att hämnas.
Utan för att förstå.
För att göra plats.
För att läka detsom aldrig fick läka när det borde.
För sanningen är den här: Jag bar aldrig bara min egen historia.
Jag bar tystnaden efter min mamma. Avståndet från min pappa.
Sorgen efter vänner som inte orkade stanna.
Förlusten av farfar och farmor -desom visade vad kärlek kundevara isin renaste form. Jagbar skammen sominte varmin att bära. Jag bar överlevnaden som ett andra skinn.
Mitt iallt detta bar jag också något annat: En vilja. En
trotsig, envis, hjärtslagande vilja att fortsätta. Att inte gå samma väg som många av dem jag älskade. Att inte låta mörkret vinna. Det fanns perioder när jag inte orkade mer.
När jag byggde murar runt mig för att världen kändes farlig.
När jag valde fel människor,fel platser,fel flykter.
När jag spelade bort både pengar och migsjälv.
När jag försökte fylla ett tomrum som var för stort för att fyllas av något annat än sanningen jag flydde ifrån.
Men det fanns också små ljus längs vägen. Människor som höll fast när jag ville ge upp. Barn jag mötte imitt arbete som påminde mig om att kärlek inte är komplicerad -den är bara enkel, rak, sann. Mina döttrar, vars skratt bar mig till de delar av mig jag trodde var förlorade.
Det tog mig år att förstå att sprickor inte bara förstör. De släpper också in ljus.
När jag stod på botten för sista gången -där spelandet, ensamheten och sorgen möttes som en mörk sjö -hände något.
Inte en blixt från klar himmel.
Inte ett magiskt ögonblick.
Utan ett långsamt, smärtsamt, stilla uppvaknande:
-Det här är inte slutet. Jag kan göra det annorlunda.
Så började resan: Inte uppåt, inte utåt -utan inåt.
Tillbaka till barnet jag en gång var,barnet med knut i magen och blickensom sökte trygghet. Tillbaka till tonåringen som bar skuld som var andras. Tillbaka till den unga kvinnan som försökte leva för alla som inte hann.
Sakta, steg för steg, lärde jag mig det som borde vara självklartmen aldrig var det för mig:
Att jag är värd ett liv som inte gör ont. Att jag får välja mig själv.Att jag inte längre behöver bära allt ensam.
Det här är också anledningen till att min bok inte bara är en berättelse.
Den är en väg tillbaka. Ett hem. Ett vittnesmål över allt jag överlevt, men också en kompass för dig som behöver din egen väg.
För jag tror på sprickor. Jag tror på allt som går sönder. Jag tror på allt som kan bli helt igen.
För jag tror att det finns en mening iatt vi möts här,du och jag. Att du håller den här boken idina händer just
nu.
Att någon del av dig också bär sprickor,tystnader, minnen som skaver när du försöker sova. Att du kanskeprecis som jag gjorde -tror att du är ensam.
Det är du inte.
Därför vill jag börja här: Med sanningen, naken och ofiltrerad. Med det som gjorde ont men som också formade mig.
Med det jag länge skämdes för att säga högt.
Med allt jag förlorade, allt jag fann och allt jag byggde själv.
För den här boken är inte skriven av en som har allt. Den är skriven av en som tappat allt flera gånger -men som ändå reste sig.
Som valde ljuset, mitt imörkret.
Som valde livet, när livet inte valde mig.
Som valde sig själv,även när det gjordeont.
Det här är min resa:
Frånbarndomens skuggor till det vuxnahjärtats helande, från förlustens tysta rum till kärlekens öppna dörr,från spillror till styrka, från sprickor till helhet.
Jag vill att du ska veta -innan du vänder blad -att ingenting av det här handlar om att vara perfekt.
Det handlar om att vara människa.
Om att våga se på sig själv utan att vika undan blicken.
Om att våga släppa taget om det som inte längre bär, även om det en gång var allt du hade.
Jag skriver inte för att jag är stark. Jag skriver för att jag äntligen slutat låtsas att jag inte är sårbar.Kanske, när du läservidare, kan du hitta en bit av dig själv imina ordnågot som viskar:
-Det finns mer.Det finns alltid mer.
Det här är inte bara min prolog. Det är början på vår resa tillsammans.
Du, jag, och alla sprickor som gjorde osshela.
Förord
Till alla som någon gång känt sig oälskade.
Till alla som burit skam som aldrig var deras att bära.
Till alla som fått höra med ord eller tystnad att de är för mycket, för trasiga, för sena, för svåra.
Den här berättelsen är till dig.
Till dig som lärt dig att bli stark tidigt.
Till dig som anpassade dig för att få stanna kvar.
Till dig som blev vuxen innan du hann vara barn.
Till dig som fortfarande bär din barndom som ett eko i bröstet och ändå fortsätter andas, fortsätter gå, fortsätter hoppas, ibland utan att ens veta varför.
Till dig som försöker hitta hem ienvärld som ibland känns kall och otrygg.
Till dig som längtar efter vila, men inte riktigt vet hur man släppertaget.
Till dig som bär både ljus och mörker isamma hjärta.
Du är inte ensam.
Du är inte dina sår.
Du är inte det som gick sönder,det som saknades, eller det som aldrig blev sagt.
Du är det som överlevde.
Det som fortsatte älska, trots att det gjorde ont.
Livet kommer inte alltid ge dig rättvisa.
Det kommer inte alltid ge dig svar,ursäkter eller avslut.
Mendet kangedig mening.
Det kan ge dig nya val.
Det kan ge dig möjligheten att skapa något annat än det du fick med dig.
För mitt ialltmörker finns det alltid något som glimmar.
Ett andetag.
Ett steg till.
En människa som ser dig.
En stilla röst inom dig som viskar:
Du klarar det här.Änengång. Ännu en dag.
Det här är min berättelse.
Men kanske, på något sätt, också din
Sprickorna som gjorde mig hel är en starkoch berörande självbiografiskberättelse om attväxa upp iotrygghet,bäraansvar som barn ochlångsamtförlorakontakten medsig själv men också
om modet att läka och välja ettannat liv.
När Crisses föräldrar separerar hamnar hon iett liv präglatav upprepade uppbrott, känslomässig försummelse och vuxna som inteförmårsehenne. Mellan en alkoholiseradmamma,en frånvarande pappaoch tillfälliga hem lär hon sig tidigt attanpassa sig, varatyst och klarasig själv.Desprickor somuppståri barndomen följer henne in ivuxenlivet, irelationer, destruktiva
mönster och ett spelmissbruk som till slut hotar attraseraallt.
Med ett ärligt och inkännande språkskildrar Crissehur barndomens strategier föröverlevnad blir till hinder senare ilivet, och hur läkning sällan är rakeller enkel. Genom kärlekentill sina barn och viljanatt bryta mönster hon själv burit på,börjaren
långsam resa mot självacceptans, ansvar och inrefrihet.
Sprickorna som gjorde mig hel är en bok för alla somnågon gång känt sig bortvalda, för små eller för trasiga och för demsom vill förstå hur det förflutna formaross,men inte behöverdefiniera oss. Det är en berättelse om sårbarhet,motståndskraft och om att hittahem till sig själv,trotsallt.
9143003 789181