9789180978859

Tystnadens arv

Tystnadensarv

Leif Hjort

©Copyright2025avLeifHjort –Allarättigheter reserverade.

Förlag,BoD · BooksonDemand, Östermalmstorg1,114 41 Stockholm, Sverige, bod@bod.se

Tryck,Libri PlureosGmbH, Freidensallee273,22763 Hamburg, Tyskland

ISBN:978-91-8097-885-9

Detärintetillåtet attåterge,kopieraelleröverföradetta dokument inågon form,varesig på elektronisk vägelleri utskrivetformat. Inspelning av denna publikation är strängtförbjudet.

Tystnadens arv

Prolog

Havet varstilla dennatten. Inte en vind rördesig,men ändå fanns rörelse– djuptdärunder. Somomvattnet självhöll andan.

En flicka stod på stranden.Hon varklädd ivitt, fötterna bara,håret fastklistrat motkindernaavsaltoch tårar. Hon sågintelängrevågorna.Hon sågsittegetansikte speglasi ytan– ochdet ansiktet sågtillbakamed en annanblick.

Bakomhenne restesig klipporna,mörka motmånen. Ljudet av en dörr somslogs igen någonstans längre upp. Ropetavenkvinnai fjärran.

Sedantystnad.

Vattnetsteg,långsamt, somenhandsom sträcker sig. Hon stod kvar. Ettsteg till, ochhavet nådde hennesknän. Etttill, ochdet omfamnadehenne.

Honblundadenär detförstakalla skummetslogmot huden. Detvar inte skrämmande– bara oundvikligt. “Maltina,” viskadehon. “Jag glömde aldrig.”

Ochhavet svarade. Inte medord,men medenrörelse,ett ljud. Ettandetag från djupet.

Långtbort, på andrasidan viken, stod en annanflickaoch sågpå. Hon ropade inte. Hon visste redanatt detvar för sent.

Meni detögonblicketskapadesnågot somskulledröja kvar iblodet– en tystnadsom gick iarv.

Åren gick.Stormar komoch försvann, byar byggdes, människor levde, dog, ochglömde. Menhavet glömde aldrig.

Idessdjuplåg minnetkvar, somenstilla puls.Och varje gång en ny vågslogmot klipporna,förde densamma ord medsig,viskatmellanskumoch vind,

“Ensyster. En skuld. En somglömde.”

Iett husvid kusten,många år senare,vaknade en kvinna av ljudetavregnmot glaset. Hon visste inte varför hondrömt om havetigen. Inte förrän hon hördesirenerna långtbort–ochvisste, redaninnan någonsagtdet, attnågot kallat henne tillbaka.

Tystnadens arv 1

Hemkomsten

Det varsom om vinden hade tappatminnetnär Henrik svängdeinpågrusvägen.Trädenstodstilla,utansus,som om hela Marviken höllandan.Det varbaraljudetavdäcken motgrusetoch detdovagnissletfrångrindensgångjärnsom bröt tystnaden.Huset restesig framförhonom –gult, med flagande färg på verandaräcketoch en lampasom blinkade till ihallfönstret somensista utandning.

Hanhadevarit borta hela dagen. Mötet iVästhamndrogut på tiden, dethadebörjatregna,och radion på väghem hade bara brusat.Han mindes inte ensvad hanlyssnat på.Baraatt vägenkändeslängreänvanligt. Nu,när hanstängde av motorn,hörde hanvågorna slåmot klipporna längre bort–en tung rytm somkändesmer ibröstet än iöronen.

Hansattkvarenstund ibilen.Fingrarna vilade på ratten.En känsla av orolåg kvar ikroppen, somefter ett samtal man inte hann avsluta. Emilia hade inte svarat på hans meddelande. Hanhadeförsökt tvågånger. En gång vid lunch, en gång straxefter fem. Hon brukadesvara.Alltid medett kort “ok” eller“hörs sen”.Nu– ingenting.

Närhan steg ur bilensloglukten av havinövergården. Salt, fukt,något somruttnat istrandkanten.Han drog jackan

tätare om sig. Lampan på verandan flimrade igen,enkort puls,sedan mörker.

“Emilia?” ropade han, redaninnanhan nåddetrappan.

Rösten försvann ut inatten, sögs uppavtystnaden.Han försökte igen,högre nu.Inget svar.

Dörren varolåst.

Hankände detdirektnär hanöppnade –något varfel med luften.Den stod stilla,tungoch fuktig.Doften av lavendel varstarkareänvanligt,nästankvävande. Denkom från badrummet. Hanvisstedet på en gång.

“Emilia?”

Hangickgenom hallen, förbiköket därett glas stod halvfullt på bordet. En kaffekopp på diskbänken,ett bröd sominte blivit skuret. Allt stilla,men mitt inågot sompågått. Han hörde droppar. En rytmiskklang,vattenmot porslin.

Dörren till badrummetstodpåglänt.Ljusetdärinne var svagt, blåaktigt. Hanlahandenpådörren, tryckteförsiktigt uppden.

Vattnetvar grumligt, medskumsom samlatsi kanterna.

Hennes hårflötutöverytansom mörkasjögrässtrån. Hennesögonvar slutna,huden blek.Den därrynkanmellan ögonbrynen –borta.Han stod därlänge utan attrörasig.

Bara ljudet av dropparna från kranen,och ettsvagt tickande från väggen.

Hanvissteintehur längehan ståttså. Detvar somom kroppeninteförstod vadögonensåg.Han gick närmare,

knänavek signästanunder honom närhan sattesig på huk.

Fingrarnadarrade närhan rördevid hennes kind.Kall. För kall.

Handrogefter andan. Hjärtatdunkade ihalsen. “Nej,nej, nej…”Han restesig,snubbladetill, grep efter telefoneni fickan.Fingrarna hittadeinterätt. Skärmenvar suddig.

“112,vad harinträffat?”

Ordenkom inte. Bara ett ljud,ett halvtandetag, någotmellan ett ropoch en suck. Hansvalde, försökte igen.

“Min fru… honliggeri badkaret. Hon andasinte.”

Hanhörde sinegenröstsom genom vatten.Operatörensa någotomatt börja hjärt-lungräddning. Hankunde inte. Det fanns ingetatt rädda.Vattnet varkallt,och hon hade varit borta länge.

Hansjönk nerpågolvet. Blickenfastnadepåflaskan på hyllan.Lavendelolja. Denhan köpt till henne ijulklapp. Hon hade sagt attdoftenfickhenne attkänna siglugn. Nu kändes densom ett hån.

Utanförbörjade vinden röra sigigen. En gren slog mot fönstret, somomnågon knackade.

Hanreste sig, gick motdörren. Genom hallen, ut på verandan.Luften varskarp.Han drog in dendjupt,men fick inte syre.Det varsom attvärlden krympterunthonom.Han sattesig på trappan, händerna ihåret.

Långtborta,överhavet, blixtradedet till. Ettvittljusi horisonten.Stormen närmadesig från Maltina, hade grannen

sagt dageninnan.Ett namn hanaldriglagtmärke till tidigare, mennufastnadedet ihuvudet. Maltina.

Närsirenerna till slut bröt tystnaden hade hanslutathöra vågorna.

2

Sireneri natten

Det började medett svagtljusi horisonten.Först trodde Henrik attdet varblixtarnaigen, menljudetföljdesnart –ett avlägset ylande,först mjukt, sedanväxande,ett ylande mot natten somrev uppstillheten.

Hansattfortfarande på trappan. Fingrarnastela. Hanhade försöktringa igen,men ordenfastnade. Närsirenerna till slut nådde vägenmot husetvar detsom om någotinom honom gavupp. Hanreste siginte. Bara såghur detblå ljuset vandrade över träden,husväggarna,hansegnahänder.

En bilbromsadeinframför grinden. Gruset sprätte. Dörrar slog igen.Röster,snabbasteg. Någonropade hans namn.

“HenrikLindgren? Henrik,hör du mig?”

En kvinnai mörk uniformkom fram.Hon höllhanden framförögonen, försökte se in motverandan. Bakomhenne blinkade ambulansenslampori takt medvindensom nu hade börjat dragenom björkarna.

Hannickade,utanatt riktigtförståvarför. Rösten barinte.

“Hon är därinne,”fickhan till slut fram.“Badrummet.”

Polisen gick in först. Tvåambulanssjukvårdareföljdetätt bakom. Dörren slog igen,och hanblevkvarute.Han hörde röster därinifrån,lågmäldaord,rörelser, metall motkakel. Sedanstillnad.

Detvar alltid dentystnaden efteråt somvar värst. Somom husethöllandan.

En stundsenarekom kvinnanut. Hon drog av sig handskarna,stoppadedem ifickan. Ansiktet varstilla, ögonenmatta menvänliga.

“Hon är borta,Henrik. Jagärledsen.”

Ordenföllmellandem somaska. Hannickade bara.Hon fortsatteprata –omfrågor, om rutiner, om någonsom skulle komma.Han hördeintevad hon sa.

Bakomambulansenstodengranne.LarsSjöman. En äldre mani stickadmössa,med en ficklampai handen.Han sågpå Henrik medenblandning av orooch nyfikenhet.

“Jag hörde sirenerna,”sahan,när polisen gick förbi. “Kom stormeninfrånMaltina ändå?”

Henrik vändesig mothonom,trögt,som om ordenrörde sig genom vatten.“Vadsadu?”

“Maltinastormen. Denskullevisst nå kusten inatt. Detär någotkonstigt medden därvinden. Denlåter inte somden brukar.” Hanskakade på huvudet. “Gamla folk sägeratt när vinden kommerfrånMaltina,dåbär denmed sigmer än bara regn.”

Henrik svaradeinte. Hansåg uppmot himlen,där molnen nu drev snabbt över månen. Havethördestydligare, mörkare.

Polisbilenstartade, radion sprakade till. Rösten varklar, kvinnlig.

“…Vi harenmisstänkt drunkningpåLindgrens fastighet, Stenhamnsvägen tre. Möjlig olycka.EnhetenCordelia Brandt notifierasför dokumentationi morgon bitti.”

Henrik reageradeintepånamnet. Menkvinnan iuniform –densom pratat medhonom –stelnade till en sekund.Hon sneglade motradion, senmot huset.

“Brandt,”mumlade hon. “Det varhon från kusten,va?”

Denyngre kollegan nickade. “Jo, detvar hon somhadefallet vidfyren.”

“Dåblir detnog ingenvanligolycka, dethär.”

De sa dettyst, nästan somett konstaterandetill sigsjälva.

Ingensåg på Henrik närhan gick in igen,förbi hallen, in mot vardagsrummet.

Hansatte sigpåstolenvid bordet. Ljuset från blåljusen dansadeöverväggarna, reflekterades iglasetmed vattnet. Allt varsig likt– kaffekoppen, brödet, stolen därhon brukadesitta –men luften hade bytt skepnad. Densmakade metalliskt,tung, somefter ett åsknedslag.

Hanlutadesig fram,händernamot pannan. Ljudet från havetvar närmarenu, ellerkanskebarastarkarei hans huvud.

Maltina, tänkte han. Ettord utan mening,men medett eko. Somomsjälvavindenviskade det.

3

Protokolli natten

Stationeni Marviken sovsällan, meni natt kändes detsom om denförsökte. De gula korridorlamporna kastadeett stilla sken över de blanka linoleumgolven, ochvarje steg ekade medenklang sompåminde Cordelia om skolkorridorer. Kallt,disciplinerat,väntande.

Hon gick medjackanfortfarande på,havsluftenhadeföljt medhenne in.Doften av salt lågkvari tyget,blandad med

denstickigaluktenavkaffe ochrengöringsmedel somalltid svävadei luften härnattetid.

Hon visste atthon borde sättasig ochskrivadirekt. Protokolletskulleinföregryningen,annarsskulleEkholm ha en åsiktomdet. Hanhadealltid åsikter,särskilt närdet gälldehenne.

IfikarummetsattJohanna,henneskollega,lutad över en kopp kaffesom nog varmer sump än dryck.Hon sågupp närCordeliapasserade.

“Dukunde inte låta bli, va?” sa hon utan attle.

Cordelia stannade till viddörröppningen.

“Jag vari närheten.”

Johanna ryckte på axlarna.

“Duäralltidi närheten närdet luktar blod.”

“Det luktadelavendelden härgången.”

Johanna logsnett, mendet nådde inte ögonen.“Lavendel, blod,samma sak. Folk dörändå.”

Cordelia sa inget. Hon visste närord inte ledde någonstans. Hon fortsattemot kontoret.

Rummetvar dunkelt, bara skärmljusetfråndatornkastade blåreflexeröverväggarna. På skrivbordetstodhennes anteckningsblock, fortfarandefuktigt ikantenefter regnet. Hon torkadedet medhandenoch öppnade en ny filpå datorn.

Protokoll– Ärende 24/10-25 –Marviken

Misstänktdrunkning, Emilia Lindgren,42år.

Hon började skriva,mekaniskt först, tid, plats, initial observation. “Påträffad ibadkar, vattnetkallt,lavendeldoft. Inga yttre teckenpåvåld.”

Hon pausadedär.Fingrarna vilade över tangenterna.

Lavendel.

Dendoften.

Hon kändehur denträngde igenom minnet— inte bara från kvällens insats,utannågot äldre. En annannatt. En annan kvinna.

Havetslogmot fyrenden natten också. Honminns detsåtydligt –ljuset somblinkadeöverviken,regnetsom rann längshenneshänder närhon grep tagi Maltinas armar, försökte hålla henne kvar medan männen skrekbakom sig. Honsåg blickeni Maltinas ögon innande toghenne.Inteskuld.Interädsla. Något annat. En sortssorgblandad medlättnad.

“Jag varinteden enda,” hade Maltinasagt, rösten somett ekogenom regnet.“Vinden viskadedet till mig. Du vetdet, Cordelia.Duvet vadhavet säger.”

Hon hade aldrig berättat förnågon attMaltina kalladehenne vidnamndå. Ingenhadetrott henne ändå. Ochnär domenföllnågra månadersenarehadehon stängt in allt isig.Men doften av lavendel fanns däribland— som nu —ett spår av någotofärdigt.

Cordelia blinkade,kom tillbakatill rummet. Tangenterna väntade, lika tysta somalltid.

Hon skrevvidare,

“Granne på plats– Lars Sjöman. Uppger attstormen från Maltinaärpåväg.Möjligen påverkat elnätet (lampor blinkar).”

Hon stannade igen.Maltina.Hon skrevordet långsamt, nästan tveksamt,som om detkunde vaknatillliv på skärmen.

“Brandt.”

Rösten fick henne attryckatill. Hon vändesig om. Ekholmstodi dörröppningen,som alltid isin välpressade uniform, händerna djupti fickorna,blickentrött ochvaksam på samma gång.

“Jag hörde attdudök uppdär ute.”

“Ja.”

“Duvar inte inkallad.”

“Nej.”

Hansuckade,gickframtill skrivbordetoch lutade sigmot kanten.“Du vetatt jaguppskattardittengagemang, Cordelia. Mendukan inte springapåalla drunkningarsom sker efter midnatt. Vi är en liten station, inte en jävladeckarklubb.”

Hon möttehansblick.“Detvar någotmed platsen. Det kändes inte somenolycka.”

“Det känns inte somenolycka?”Han drog ett kort skratt. “Duvet mycket välatt vi jobbarmed fakta, inte känslor.”

Hon lutade sigbakåt,korsade armarna. “Fakta ochkänsla hänger ihop. Faktavisar vadsom hänt,känslan berättar varför vi måstetitta en gång till.”

Hansåg på henneenstund utan attsvara.Sedan sa han, mjukare,

“Duärbra på detdugör,Brandt. Menduhar ocksåen förmågaatt dratill digproblem.Och jagvill inte attvi hamnar därigen.”

Hon visste vadhan menade.Falletvid kusten.Flickan, fyren, Maltina.

Hon visste atthan fortfarandehadedet ibakhuvudetvarje gång hennesnamnnämndes.

“Jag skriverbararapporten,”sahon lugnt.

“Bra.Och närdugjort detsåstänger du dethär ärendet. Dödsorsak, olycka.Klart.”

Hanreste sigoch gick motdörren. “Ekholm,”sahon innanhan hann gå.

Hanstannade.

“Har du någonsin hörtomMaltina?”

Hansåg över axeln, medett uttryck mellan förvåningoch irritation. “Enö,ellernågot.Varför?”

“Grannennämndeden.Det verkade… betyda något.”

Ekholmskakade på huvudet. “Folkhär uteprataromallt möjligt. Stormar, andar, förbannelser.Slöseri medtid.Du borde veta bättre.”

Hangick, ochdörrenslogigen.

Tystnadeni rummetblevtungigen. Hon stirrade på skärmen, menbokstäverna kändes plötsligtmeningslösa. Hon skrevnågra radertill, mentextenstelnade under fingrarna.

Hon stängdedokumentet, restesig ochgicktillfönstret. Ute låghamnenmörkoch stilla.Ljusetfrånlyktornadansade över vattnet. Hon kundenästansevågorna slåmot piren, känna vinden därute.

Johanna passerade ikorridorenutanför.Cordelia hörde hennesröst,

“…hon borde hålla sigborta,hon drar bara medsig gamla spöken.”

En annanröstsvarade,dämpad, “Låthenne.Ekholmtar hand om det.”

Cordelia gick tillbakatill skrivbordet. Hon öppnade blocket igen ochskrev förhand, långtnerepåsidan däringen skulle läsa,

Maltina– vinden –lavendel– tystnad– någons andetagkvari rummet.

Hon stängdeblocket, släcktelampanoch satt kvar imörkret en stund.

Tystnadens arv

Tystnadenkan dölja meränord.

Denkan bära på hemligheter,lögneroch minnensom aldrig får se dagens ljus. Ochnär någonväl börjarlyssna, väcksfrågor

som ingenvillsvara på.I skugganavhavet,bland människor somhellretiger än talar, dras Cordelia Brandt in ienvärld där varjeblickrymmernågot outsagtoch varjevåg verkar viskaom det förflutna.

Torget,hamnen, de stängdadörrarna– allt tyckstalasamma språk: ett språkavtystnad,likakallt somvindenfrånhavet. Ju närmarehon kommer sanningen, destotyngreblir stegen.

Detärsom om själva bygden hållerandan,som om murarna kring detfördoldabyggts av generationeroch inte låtersig rivas utan attnågot gårsönder.

Tystnadens arv

är en psykologiskkriminalroman om mörkafamiljeband, kollektivahemligheter ochden ensamhet somfödsnär man vägrar blunda.Enberättelse därhavet inte bara är en kuliss, utanenröstsom bärminnetavallt somförlorats –och som aldrig låtersig tystas.