Till
Svaneholms gård
Anna Wiking
Tidigare böckerutgivna av Anna Wiking:
Pannkaksfolket (2013)
Vänskapoch kärlek iDrakås(2024)
Lunden,tills dödenskiljeross åt (2025)
Tronarvingen (2025)
Chokladför denkräsne(2025)
Melinda ochMitra (2025)
Detvar oväntat(2025)
Till Svaneholms gård
©2025Anna Wiking
Omslag ochsättning: CarolineAhlberg
Första upplagan
Förlag:BoD ·BooksonDemand, Östermalmstorg1,114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH, Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN: 978-91-8097-865-1
Berättelsenom
Miaoch
Bengt-Anders
Kapitel1
Detvar sommar, menintesommarlov.Inteför mig. Jagvar iLinköping föratt hittaendel objekttill en kund hos minpålitligeleverantörav antikviteter. Tröttefter en lång dag, medflera beslut somskulle fattas ochaffärersom skulle görasupp,sattjag nu ihotellets trädgård meden kall öl,enskålmed chipsoch mitt kollegieblock, ochskissade på nästajobb. Ettstadigt dunkande från diskoteket ihotellets källarvåning lågsom ett bakgrundsbrusi symbiosmed helgtrafikenute på gatan.
Närjag förett ögonblicklyfte blickenfrån blocketfick jagsyn på en mansom stod medryggenåtmig.Han verkadespänd.Uppdragnaaxlar ochhändernadjupt nerkörda ibyxfickorna. Sucken handroghördesändaborttill mig. Närhan vändesig om ochfick synpåmig loghan generat ochdet verkadesom atthan tänkte gå in till dunket igen.Men så ångradehan sigoch iställetkom han fram till mitt bord ochfrågade om hanfick slåsig nerenstund.
Jagnickade ochgjordeeninbjudande gest.
”Bengt-Anders”,sahan ochsträckteframhanden.
”Mia”, svaradejag ochtog hans hand.
Av någonoutgrundlig anledning, ellerför att hanverkade vara en typisk streber,trodde jagför ett ögonblick atthandslagetskulle vara mjuktoch liteslappt.Att handen skulle kännaslen medvälmanikurerade naglar.Men tvärtomvar densträv ochmed valkar.Han satte sigoch tittade bort mot diskoteket medenuppgiven min. Efter någraminuter,dåjag tyckteatt tystnaden varatliteför länge föratt detskulle kännas bekvämt, undradejag om hankom från diskot.Han nickademen utan att svara.
”Okej”,sajag dröjande.”Blev detför högljutt fördig?Jag menar, låter sommusikför typ …fjortisar. Om du förstårvad jagmenar?” avslutadejag medett litet skratt.
Hansvarade inte.Baratittade håglöstpåmig innanblickenåtervändetill diskotekets ingång.
”Alltså ... högtljud, dunka-dunka, skrikoch skrän. Menvad vetjag.Har inte varitpådisko sedanjag var… typ fjorton.”Jag fnös ogillande.
Bengt-Anders tittade återigen på migmed sina mörkbrunaögon.
”Dusloghuvudet på spiken.Jo. Jagkommer från diskot,det är förfärlig musikoch jagär inte
en fjortis.”Nulog hansnett, ochfortsatte efter en stunds paus: ”Jag bor på landet, utanförÅtvidaberg.Men detäri Linköpingfolkroarsig på helger.Och ibland måsteman följa strömmen.” Hansuckade uppgivet medanhan tittade på mitt block. ”Vad gördu? ”frågadehan nyfiket.
”Jag roar migenhelgi Linköping”. Jaghöjde menandepåögonbrynen,men började skratta när jagsåg hans misstänksammamin.
Så jagavslöjade vadjag verkligengjordei Linköping en lördagskväll, cirkatjugofemmil hemifrån, ochjag berättade om mitt jobb sominredare.
Vi hade suttitenbra stundoch talatomallt och ingetnär en ljushårig tjej medalldeles förmycket sminkoch alldeles förliten klänning komvinglande över gräsmattanpåhögaklackar.Att hon var argsyntes lång väg.
”Å nej”,stönade Bengt-Anders.”Detärmin dejt,Priscilla.”
Tjejen skrek– mest åt Bengt-Anders –och anklagadehonom blandannatför attvaraotrogen. Menävenjag fickensläng av sleven.Enligthenne varjag en slampa somintekunde låta bliatt fingra på andras pojkvänner. Förövrigtskullejag inte troatt jagkunde snohenneskille.Hon gick på i samma stil utan attgeBengt-Andersenchans att förklara ellerförsvarasig.
Till slut fickjag nogavhennesfyllesnack. Jag ställdemig uppoch gick fram till henne med korslagdaarmar.Lugnt ochbehärskat besvarade jaghennesutskällning:
”Nuska du lyssna på mig, Scilla.Att du tar förgivet attAndersärotrogen visarväl attnågot är väldigtfel iert förhållande.”Jag lutade litepå huvudetför attseomhon förstått vadjag sagt, beredd på en ny harang från denonyktra tjejen. Menhon stod bara medgapande mun, så jagfortsatte: ”Dessutom skaduveta attduintekan ägaen människaoch tvinga denatt älskadig.Där är du helt uteoch cyklar.Kärlekären gåva somdukan ge.Intetvingapånågon. En gåva somdukan få. Inte avkräva. Funderanogapåomduärvillig att ge Anders riktig kärlek utan attkräva någottillbaka.”
Flickanstodnågra sekunder,fortfarande med gapandemun,och definitivtoförmögen atttain vadjag sagt.Sedan fickjag ett hånfullt svar på tal.
”Jag heter Pri-scilla ochhan där Bengt-Anders. Ochviärett par, vadduänbabblar om.Kom nu, Bengt-Anders!” sa honvändmot honom.
Menhan skakadebarapåhuvudet. Iställetsa han:
”Jag stannarhär.Duärfri attgå.”
Närdet gick uppför Priscillaatt Bengt-Anders
10