JohanPersson HEXORNA Omstarten
Automatiseradteknikvilken användsför attanalysera text ochdatai digitalformi syfteatt generera information, enligt 15a, 15b och15c §§ upphovsrättslagen (text- ochdatautvinning), är förbjuden.
©2026 JohanPersson
Illustration:AI-genererad efterpromptsamtefterbearbetadavJohan Persson. (Runorna är YngreFuthark av Frejsätt.)
Förlag:BoD ·Books on Demand,Östermalmstorg1,114 42 Stockholm, Sverige,bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee273, 22763Hamburg,Tyskland
ISBN:978-91-8097-804-0
Tack. Mamma, pappa,min syster Anna ochJohan Sför alla timmar av korrekturläsningoch klokasynpunkter.
Å. Attila ochAnne föratt ni inspirerademig attbörja skriva.
”Historien är full av otänkbarahändelser…”
–Okänd
Prolog
Femårefter omstart
Norra Sverige
Denuttorkade hudenkändesspröd undersmutsen.Huvudet bultadeav vätskebrist, energibristoch sömnbrist.
Efterflera timmarshårdsnabbmarschvar alla reserver uttömdaoch benenkändestunga.
En träflisasyntessom en mörk skugga hela vägentill nagelbandetpå högerlångfinger.
Kapitel1
Femårtidigare
2månader till omstart
Live –Studio8
SixthAvenue, MidtownManhattan, NewYorkCity
Ariifrågasatte om honverkligen valt rätt skor.Debegagnade,men fortfarandedyraValentino-pumpsen hade käntsutmärktaigår. Nu trycktede irriterandepåfotryggen. Dumt,men snyggt. Värt besväret.
Honhöjde saktavolymen ihörlurarna, lätmusiken bygga uppkänslan. Arihadeklivitåtsidan från de andrasvenskarnaför attsamla tankarna, somenboxare, beredd attgåini arenan.Samma spellista,samma fokusritual sedangymnasiet.Hon gillade idrottenstydlighet, vinna ellerförlora, ingetgrått mellanläge, tydligaregler. Arihadealdrigboxats, inte enssett en helmatch –men honkände sigbesjälad medsporten.Hon tippade huvudetåtsidan tillsdet knakade.
Producentenräknade ned, hontog ur lurarna. Beredd.
”Hello,I'm Paul Griffin, and this is aspecial editionofToday News –GriffinPerspective.Tonight:Sweden’s turbulentpath– from peaceful social democracytothe politics of extremes.”
Hanväxlade kamera med inövad rytm.
”We’re honoredtowelcome Sweden’s Interior Minister –one of the toughest andmostfascinating figuresonthe planet rightnow.”
Arihadeaccepteratsin roll:att turneraruntoch försvara metodersom världenbetraktadesom extrema. Mendet hade gärnafåttvarastatsministern, elleråtminstoneutrikesministern, somtog de där cirkusvändorna.
Honhadeviktigare sakeratt göra än attflackarunti amerikanskatalkshower, träffa presidenteroch senatoreroch tugga snittar. Dethär vari alla fall densista iraden av framträdanden.
Honspanade ut motentréndär hennesteamhadesamlats vidett bord.
Marc, överkvalificerat personskyddfrånSäpo, höll uppsiktöverrummet, mest av nyfikenhet snarareänför attdet fannsenhotbild här.
Intill honomstodTom,världenskanskebuttraste mensnällasteIT-ingenjör.Han hade bara varitmed iett halvår,men kändes självklar.
OchEmmasom hade dykt uppi hennesliv just närallt föll samman–en kollegaoch vänsom medtiden blivit oumbärlig.
Arilitadefullt ut på henne.
Honstannade upp. Lite ofokuserad varhon trotsallt– tidsomställningen kanske?
Förett ögonblickkom dengamla känslantillbaka:Jag låtsas ju bara;snart blir jagavslöjad. Föratt släppa tvivletpåminde honsig om tvåsaker:ingen visstehur honkände, ingengjordedet bättre. Känslangledförbi.Nuvar honbästpådet här.
Programledaren fortsatte introduktionen.Paulvar somgjord förrollen: lättsam menseriös.
Arilyssnademed halvtöra ochsåg sigomi studion. Emma mötte hennesblickoch himlademed ögonen.Detänktesamma sak: Allt somsades stämde,men detlät ändå litelöjligti amerikansk överdrift.
”But theplotthickens… Today, Sweden stands at thecrossroads of an untested,extreme versionofdemocracy –markedbyresolutenon-tolerance,evendrawing comparisonstothe Hunger Games, with state-imposedcontrol over thecitizens”,förklaradePaul.
Paul vändesig motkamera1.Med en konstpausoch allvar iblicken sade han:
”Ikvällreder vi ut Sveriges politiska vändningar.
Medett fascinerande förflutet– ochenavgörande roll försittlands framtid. Välkommen, Sveriges inrikesminister: Ariana Forsbo.”
Paul svängdeutarmen.Samtidigt växladeden röda lampan till krankameran, somnusveptened motAri,där honleende börjat gå fram mothonom.
På insidanvar honnuett medsin vision,hon kundenästankänna den imaginäratejpenöverknogarnaoch det skulle ha käntshelträttatt ge en snabbslagserie iluftenoch studsa runt medenarm nonchalant uppsträckt. Honlog åt dentramsigatankenoch kändesig upprymd.Nöjdöveratt ingenannankunde anavad sompasserade genomhenneshuvud.
Arimötte programledarensutsträcktahandtillett tydligtoch hjärtligt handslag.Paullaävenvänsterhanden på hennes underarm ochvisade hennevar honskullesitta.
”Välkommen,välkommen!” hälsadePauligen.
”Tack, Paul!Det är fantastisktatt få kommahit efteratt ha sett ditt program isåmånga år”, sa Arioch logpådet sätt somhon visstegickraktin hosdeallra flesta honnågonsinmött. Detvar inte tillgjort, mennuförtiden varhon medveten om atthon drogupp överläppen på ettsättsom blev väldigttilldragandekaxigt, diskretmen omöjligt attmissa.Enliten superkrafthon haft så längehon kundeminnas.
Honvar ibalans, lagomcharmig ochredo.
Paul logmed sina välinvesterat raka tandraderoch fortsatte medartigheterna.
”Först vill jagsägaatt jagärsåtacksam attäntligenfåträffadig.Jag förståratt du harenminst sagt fulltecknad kalender.”
”Tack. Jo,desenaste åren harvarit speciellaoch just nu är detextra intensivt, somduförstår”, svaradeAri,lagom kort föratt låta Paul styrariktningen.
”Två månaderkvartill detsom ni kallar Omstarten.”
Paul blåste uppkindernaoch pysteutluften. Detlyste iögonen. Han älskadedet här.
”Ett experiment ikampenmot kriminalitet ochkorruption, somvärlden nu följer medspänning.
Föross på utsidanärdet inte helt enkelt attförståhur detkundegåså snabbt utföri ettlandsom en gång kändes stabilt ochsäkert.
Därför är jaggladatt få backabandetoch ta allt från början.Med dig, berättelsenshuvudperson.”
”Tack, jagska försökahjälpatill så gott jagkan,ävenomjag förstås inte är huvudpersonen, Paul”, logAri.
Paul nickadetyst.
”Jag måstesägaatt du harvarit på minradar ända sedanAlmedalen 2030,när detdödligasteterrordådet iEuropas modernahistoriainträffade”, sa Paul allvarligt.
Arinickade.
”Tv-sändningarna från densommarenvar hemska.Jag minnsatt jag blev ståendeenlångstund framförtv:nnär detpågick– idirektsändning. Ochduvar där. Du syns på en av bilderna vi just såg, även om detknappt gåratt urskiljaomman inte vet.”
Detfanns gott om filmmaterial från den dagen. Klippetvisadeentydligt skärradreporterfrånenkvällstidning somgjordeendirektrapport med ringmurenoch densvartaröken sombakgrund. Ibakgrundensyntesmänniskor kommautfrånstaden.
”Ja, detstämmer.Det är jagi denvitatröjansom står vidporten”,bekräftade Ariana ochtryckte omedvetettunganmot insidanavframtändernamed porslinskronor.
”Duvar därför attvalkampanja?” flikadePaulin, menlät hennefortsätta.
”Jag vardär somsakkunnig inom teknik ochIT, efteratt nyligenhalämnatFOI –Totalförsvarets forskningsinstitut.
”Var detbörjanpådin extraordinärtsnabba politiskakarriär?”
”Ja, jagkandiderade fördet då nystartade partietDemokrati ochordning”, svaradehon.
”Jag förstår”,saPauloch läthenne fortsätta.
”Partiet hade redandåsamlaterfarna politiker från nästan alla riksdagspartier– ochendel nybörjaresom jagförstås.
Vi samlades runt nyaövertygelser ochvar helt klartenstarktuppgående stjärnaredan då.”
”Jag förstår”,saPaul. ”Men om vi börjar medläget innanattentaten. Det fanns en hotbild?”
”Ja, absolut. Säkerhetsarbetet varmassivt –men uppenbarligen inte tillräckligt.”
Honpausade.Hon visste attallt iteoringickatt upptäcka.Trots attman hade brutit moteller medvetetsnedtolkatmånga regler ochpoliciesdrogs en hård gräns: ingetsekretessbelagt material fick ingå.Genom attavstå från attsamköra sekretessbelagdoch annankänslig informationfrånolika databaseroch myndighetertappade manbetydande analyskraft.
Honförstod ocksåatt sektionering ochuppdelning är viktigaskydd. En evigtomöjlig ekvation:att göra allt rätt.
Honvissteockså attdet hade gjorts fleraförsökatt varnapolisen av en nära väntill henne,men tipsen hade varitför vaga ochhadesaknatkonkretadetaljer; de hade snarareframstått sommagkänsla elleröverdriven oro. Sådant kaninteligga till grundför större säkerhetsbeslut.
Paul behöll en bekymrad ochallvarlig minoch fylldei medpålästa fakta.
”Nästantrehundrafemtio dödainne istadenoch sedanytterligareöver fyrtio döda ihamnen… tjugofem döda poliser. Ochnästantvåtusenskadade.”
Paul kundevarje siffra utantill. Hananvände aldrig teleprompter –men hanläste innantill, fördramatikens skull.
Förpublikenvar det siffror.För hennevar detringandetelefoner ifickorna på livlösa människor.
Honmindesendetaljsärskilt tydligt: en sprucken skärm, därdet stod [Mammaringer]med ettstort rött hjärta sombakgrund.
Honborde ha svarat.
Honhadelåtit denligga.
Ochdet skavde än.
”… en stor bilfärja ochtre polisbilar branninomloppetavtvå timmar!
Du somvar där– hurgickdinatankardå?”
”När bomben detonerade varden enda tanken attkomma bort från platsen.
Någrasekunderefter explosionenbörjade detregna nedstenoch grus i vadsom kändes somenevighet.
Senkom brandröken.Den tilltogi rasandefartoch fyllde kvarteren. Alla somstoddär,insåg attdet inte gick attstanna.
Märkligtnog vardet ingeni grändensom fick panik. Ingenskrek –tvärtomviskade de flesta,men de sågförstås livräddaoch oroligaut.
Jaghadeföreställtmig attsådanasituationer skulle framkalla hysteriska utbrott, mensåvar detintealls.
Mensen börjadeöverlevaresom varitnärmare explosionenatt komma motoss…”
Ariavbrötsig ochsåg bilden försig:pappantäckt isot ochblod, med tvålivlösa barn ifamnen. Hanhadesettfullständigtförtvivladut, mött hennes blick– ochskrikit:
”
Honärkvar! Vadfan skajag göra?Jag måstefåutbarnen!”
Honkom på sigatt låta tankarna vandra ochfortsatte berätta om de minnen honkunde tänkasig attdelamed sigav.
”Brandrökenvar tung ochden svagavindendrevden motoss,såvi hjälptes åt attkomma därifrån.
Vi komutgenom Österport, en av destora portarna iringmuren,ganska snabbt.
Utanför, på en parkering, mötte vi en grupppoliser somspranginmot denstickande rökenoch motströmmenavmänniskor.
Vi somvar därförsöktehjälpatill så gott vi kunde. Jagtog hand om skadade. Någonfrångatuköket intill delade ut vatten, ochenung kille, inte en dagöversexton, sprang runt ochfrågade om någonhadesin bili närheten så attdekunde köra folk till sjukhuset.
De flesta somhadetagit siguthadeklaratsig medskrubbsår,stukningar ochandra mindre skador.Den värstdrabbadevar en äldrekvinna medbådahandlederna brutna.Dehängdei en onaturligvinkel.”
Arigjordeenkortpausoch rynkadepånäsan iett medlidande uttryck närhon tänkte på dengamla damen. Honhadeverkatobryddöversin egen situationoch hade iställetbeklagatsig över atthon,som gammal undersköterska,nuintekunde hjälpa till attlägga bandage. Klarthon var ichock –men vilken attityd!
”Jag kändesnart attjag inte gjorde mycket nyttadär.Poliserna komnu tillbaka, bärandes på människor. Attdekunde springai stridsutrustning, medpåtagen skyddsmask ochbäravuxna människori det tempot är ofattbart.
Menpoliserna hade andra uppgifter. Detkändesdumtatt de varuppbundna idet där… ochjag ville göra mernytta –fåutloppför frustrationen, inte bara stådär ochvänta.
”Jag förstår”,flikadePaulin.
”Brandrökenhadelättatlite, så vi varenliten gruppsom samladeoss föratt gå in ochhämta ut folk.Det varlättatt hitta frivilliga.”
Honlog snett. En lärdom dendagen:Folkvill verkligen hjälpa till –vissa behöverbarafåenuppgiftavnågon,men senblirdesnabbtsjälvgående ochkreativa.
”Sånivar framme ochkunde se attentatsplatsen?” frågadePaul.
”Nej,intealls. Ungefärhalvvägsdit lågoch satt detmänniskor på markensom behövdeflyttasuturröken.