Det vi glömmer
Till Tiveden, därminarötterfinns.
Till minman,för tålamodetnär jagförsvann in imin skrivarbubbla.
Förord
Detviglömmer… slutar inte finnas.Det väntar bara.
TvillingarnaSilje ochLoke är olikasom natt ochdag,men delarsamma hemligadragning till Tivedens djupa skogar. De haralltidkäntatt vindendär bärderas namn ochatt träden lyssnarpåderas steg –men aldrig vetatvarför.
En dagräcker derasmormordem en karta. Inget märkvärdigt, sägerhon. Mennär linjerna på papprettycks flytta sigi skenet frånkvällssolen, förstårdeatt dettainte är någon vanlig gåva.Kartanleder demtillenplats där stigen tarslut… ochskogenöppnarsig.
Där, mitt blandmossa ochsten, väntar en portsom inte borde finnas. På andrasidan finns en världdär tidenläcker mellansprickor iberget, därskuggor minns detmänniskor glömt– ochdär detförflutna kanvarafarligare än framtiden.
Trevättar– Pindor,Peskiloch Paskall– korsar derasväg. De kommermed viskande rådoch dunklavarningar, alltid irättstund…eller precis försent. Är de allierade, vägvisare –eller något helt annat?
Dethär är berättelsenomtvå syskon somstigerini en världsom vägrar glömma.
En platsdär vissavägar,när du välgåttdem,aldriggår att lämna.
Ochnär vindenvänderi Tiveden… börjar skogentala.
Ingela Frankiewiez
Detviglömmer –
Tvillingarnas färd genomTivedensportar
Förlag:BoD ·Books on Demand,Östermalmstorg1,114 42 Stockholm, Sverige,bod@bod.se
Tryck:Libri PlureosGmbH, Friedensallee273,22763Hamburg, Tyskland Förstaupplagan
ISBN: 978-91-8097-734-0
Inlaga: Ingela Frankiewiez
Omslag Books on Demand
Denna berättelse är fiktiv.Eventuellalikhetermed verkliga personer, levande ellerdöda,äroavsiktliga.Många av de geografiska platsersom nämns existerar, menallamiljöer ochhändelseförlopp är frittgestaltade..
©2025Ingela Frankiewiez Allrightsreserved
KA PI TE L1
"Desom ännuintebrinner bärelden." –urSkogens bok, rad117
Hanvar på vägatt vända –men då komfjärilen. Hansattpåklippandär hanbrukade landa närhan ville känna vindenmot vingarna. Fjärilen svävadeframför honom,blå ochgyllene,med vingarsom skimrade som om de barpåett minne hansjälv hade glömt. Den stannade iluften, tyst,väntande.Och plötsligtvisstehan vart hanskulle.
Nu kändesalltlevande.Som om luften manade honom att följa. Ochhan gjorde det. Togsprånget. Vindenslogmot vingarna. Hjärtatbankade.Fjällenlåg bakom honom nu –karga ochensamma.Luftenblev tyngre, varmare. Framförhonom ledde fjärilen vägen–inte flyende, utan vägvisande.
Sedanmarken– granar,sten, dennya tystnaden. Doften vardjupare,som jord somjustvaknat. Skogenlåg stilla –menintetyst. Tiveden. Hanvissteintevarförhan tänktedet.Men hansa dettystför sigsjälv.Som om skogenlyssnade.
Mörkretblevhanssköld, inte motfaror,utanmot minnen hanintevar redo attmöta. Skogentog emot honom.
Tillfälligt, kanske,men ändå somett hem. Hankunde inte vända.Inteän. Inte förränhan visste varförhan kallatshit.
Skogenvissteatt hanvar där. Inte somett djur bland andra. Denkände honom somnågot glödande.Den svaradeintemed ord– meniblandböjde sigengren, ibland nuddade ettbladvid hans nos.Som om denvisade vägen.
Thar’kin dröjde iutkanten. Hansökteingenstrid,endast förståelse.Jordenunderhonom vaknade till liv, andades djupt ochrörde viddet somviladei hans inre.
Då skedde det. Något öppnade sigi honom –ett ögaav eld. Detbrann bakom revbenen, sågutfråninsidan.Något uråldrigt. Något vaket.
Detsåg på världen– ochpåhonom –med sammablick. Vägande.Som om detförsökteavgöraomhan hördehit. Hanville blinka bort det, backaundan. Menelden stannade.Den vägradesomna om.Den varendel av honom nu.
Detkändesintehotfullt. Inte heller tryggt.Bara oundvikligt.
Då knakadenågot imörkret.Engrensom brötslångt bort. En svag doftavrök gled genom luften ochförsvannigen. Hanstodstilla. Lyssnade. Meningetmer kom.Bara skogen. Bara väntan.
Ochändå,när hansåg hur lätt tvillingarnarörde sig, nästan somomskogensjälv bardem,vek hanundan blicken. De hörde hemmahär.Han gjorde detinte. Inte än.
Tvillingar– lika ihjärtat,men olikasom natt ochgryning, brukade derasmormorsäga. Flickanrörde sigsom vinden. Pojken höllsig iskuggorna.Han sa inte mycket –men när hanväl talade,lyssnadeallt.
Alla kalladehenne mormor Ildrana, fast ingenvissteom hon någonsin haft egna barn.Tvillingarnahadebotthos henne länge.Femtonvintrar,kanskesexton, ochändå talade folk om demsom om derashjärtan slog itaktmed skogenmer än medstugan.
Ochdet varkanskeintesåkonstigt.För alla iTiveden kände till historienomden därhöstmorgonen. HurIldrana öppnade sindörroch fann dempåtrappan –inlindade ibarkoch löv, somomsjälvaskogenlagtdem där.
Hurdebådabar sammamärke ipannan, ettteckeningen kunde tyda.
Ingenskrattade åt det. Inte här. ITiveden visste manatt skogeniblandlämnade ifrånsig sina hemligheter. Så Ildranatog emot dem. Honlog sitt hemligaleende när folk frågade, ochsvarade alltid detsamma: “Deföddesinte. De hittades.”
Runt hennesstuga växtealltvilt. Mossa, ormbunkar,rötter somletadesig in underväggarna. Menenväxtfångade alltid blicken. Viskört.
Densåg ut somenvanligslingerväxt– menvar något mer. Nästan somett väseni växtensform. Medrötterdjupare än sång, äldreänord.Den barrytmerundermarken. Toner
somrörde vidnågot iThar’kin. Något somännu sov.
Viskörtlyssnadeintepåröster. Denlyssnadetilltystnad.
Skogenrörde sigknappt närtvillingarnavandradedär.
Grenar böjde sigi vördnad, stigarna vecklade ut sigunder derassteg. De visste varblåbärengömde sig, kände en grensstyrkamed fotens lättaste tryck. Skogenkände dem, somomden varitmed vidderas födelse.
MenThar’kin barenannannärvaro.
Närhan trädde in iskogens famn blev luften stilla,löven tystnade.Ingengrenvek sig, ingenstigöppnade sig. Skogenhöllandan, somomden prövade honom –väntande,oviss om vemhan varoch om hanhaderättatt bliinsläppt.
Försthöllhan sigundan. Mennågot –fjärilen, elden–drog honom närmare. Mossanblevkallare underhans tassar,luftentyngre.Trädenrörde sig, inte av trygghet, utan av väntan.
Iögonvrån gled skuggor mellanstammarna. Inte hotfulla, snararesom väktare. Somomskogenskickat ut demför attvägahanssteg.
Hanvar ingethot.Inteännu.
Menhan hörde inte till.Enfrämlingmed eldi blodet.
Ochskogen… denväntade.Tyst. Vaksam. På vadvisstehan inte.Baradetta:det härskulle inte bli ofarligt.
KAPITEL2
"När vinden ändrar ton, minnsvärlden detden gömt."
–urSkogens bok,rad 28
Morgonenefter kom långsamt, somomskogensjälv drog andan. Dimman lågkvari rotvalven, ochträdenverkade viskatystmed varandrainnan solenbrötigenom.
Siljevaknade först. Honlåg stilla en stund, lyssnade på tystnaden, sominteriktigt vartyst– mersom en låg viskning frånmossanoch grenarna.
Loke mumladenågot isömnennär hon väckte honom, menföljdemed.Detog varsin korg,och stövlarna stod redanredovid dörren. Detvar dags attfylla på förråden –ochskogens skafferi brukade ge,sålänge manbad om det på rätt sätt.
De gick in blandträden, inte somfrämlingar– utan som om skogenredan räknade meddem.
Vindenbar ettnytttonfall –nästansom om denmindesen gammal melodi.Ennystillhetlåg överträden.
Solenstodhögt närdeslogsig nerpåensolvarm sten.
Korgarna vartunga av rötter,svamp ochbär.Fingrarna röda av saft,byxbenenvåtaavmossa.Inga ordbehövdes just då.
Siljesparkadeavsig denena stöveln ochgrimaserade.
–Har barr istrumpanigen. Jagsvär, skogenvillstraffa oss.
Loke flinade.
–Straffa?Mer somatt denbaratestarvilka somär värdiga.
–Jaha, ochbarri stöveln är typ... etturåldrigt test?
–Allt är möjligtiTiveden.Jag lästenågonstans attträden kanflyttapåsig.
–Duläste deti dinegenfantasi.
–Eller imormors bok.Samma sak.
De började sjungaenramsa de lärt sigsom små, nu mest på skämt. Om smultron, skogsgrytaoch barr iskon.
"Smultronröd ochbarri skon, skogens grytasjudersnart.
Blåbärsfläck ochlingonton, värmer magen, doftarklart."
De fnissade lite åt hur barnslig sångenkändes– menändå sjöng de den. Kanske föratt vissaramsoraldriglämnar kroppen– oavsetthur gammal manblir.
Detlåg något tryggt iatt upprepaorden.Som om sången barett minne från något större.Något de inte längrekunde sättaord på.
–Det därlät somenreklamför nävergröt, muttrade Silje ochplockadebarrurhåret.
–Typisk Tiveden-TV,svarade Loke torrt. –Sponsratav älvor ochhalvkokt lingon.
De gick tyst en stund. Träden stod stilla.Men ettenda löv rördesig,som om något nuddade det.
–Såg du detdär?viskade hon.
En ensamblommahadevissnat mitt iensolfläck. Inte sloknat. Vissnat.Bladensvartai kanterna.Kanskehade något kalltsvept förbi– somomjordensjälv viskadetill sigblommansliv,barai förbifarten.
–Den levde nyss, viskadeSilje.– Jagsåg det.
Siljestannade uppigen.
–Loke…
–Mmm?
–Loke…jag vetinte. Jagfickenrysning. Somomnån tittar.
Loke sneglade överaxeln.
–Dumenar meränekorraroch dåligt samvete?
Siljerynkade pannan, menlog ändå.
–Jag vetinte. Detkänns bara...tittat.
De stod tystaett ögonblick.
–Äsch, sa Loke ochrycktepåaxlarna.
De fortsatte. Vinden lågstill.Och imossandarrade något –knappt märkbart.
Högt ovanför flög Kraxei vidcirkel, svartmot blågrå himmel.Thar’kinlåg gömdi skuggorna,halvvägs upp längs en mossig sluttning. Hanlyfte blicken. Korpen svävaderaktöverhonom.Stannade till –som om något osynligtgreptag ivingarna. Iett ögonblickmöttes derasblickar.
Tvåvarelser. Tvåögonpar. Inga ord. Mennågot rördesig mellandem.
Kraxeskrek till,ett kort, raspigtkraxande –sedan drog hanvidare.
Thar’kin blinkade långsamt. Hanvissteintevad korpen var. Menden hade sett honom.
De kom till en platsdär marken varuppbruten.Jorden sprucken.Stenarlåg kastadeåtsidan.Som om någotrört sigunderifrån.
Siljestannade.Ladehandenmot en stammigtall.
–Här känns det… konstigt,viskade hon.
Loke sågpåhenne.För en gångs skullsahan inget. Ihans ögon: inte bara rädsla –utannågot mer. Somomhan kände igen platsen. Fast hanaldrigvarit där.
–Som om vi inte är försthär,sahan tyst.– Somomnågot väntar.
En bitbort, bakom en stormfälld tall,låg Thar’kin gömd.
Detvar inte vindensom fick honom attrysa. Barnen märkte inget. Menhan gjorde.
En darrning. Djupt imarken. Mossanunderhonom kändes spänd. Somomden dolde något.
En puls– långsam,dov –gickgenom jorden somen stötvåg.
Något meränhan.
Något främmande.
De fortsatteutanord.Ljusbröts genom lövverket,skar genom dimman ismalastrålar.
Tvillingarna Silje och Loke hörhemmai Tiveden.Som hittebarn växte de upp iskogens famn, formade av dess sagor, mörker ochljus. Fördem är Tiveden inte bara en plats utanett levandeväsen, fylltavminnen som aldrig Närendold port plötsligt öppnar sig ställstvillingarna inför en värld därminnen kan bli levande, där skuggor bär på uråldrig kunskap och därförlorad tid kan krävasin
På deras väg träder trevättar fram: Pindor, Peskil och Paskall.Gåtfulla väsen, ibland hjälpsamma, ibland farligt tvetydiga men alltid närvarande som väktarei skogens
Föratt återvända måste Silje ochLokevåga lyssnatill det som glömts, finnamodeti det förflutna och förstå att
vägen hem kan vara mer föränderlig än de anar.
Det vi glömmer är första deleni trilogin Tvillingarnas färd genom Tivedens portar -ennordiskfantasyvävdav folktro, mystik och skogensuråldriga väsen riktigt försvinner. plats. gränsland
