Någotnytt g t ytt mellanoss
enkärleksroman
Anna Ridell
Någotnyttmellanoss
Innehållsvarning: Dennabok innehåller en skildringavenförälders självmordsförsök
Merinformation fördig sommår dåligt ellerkännernågon sommår dåligt finnsi slutet av boken.
Anna Ridell
Någotnyttmellanoss
Automatiseradteknikvilkenanvänds föratt analyseratextoch data i digitalformi syfteatt generera information, enligt 15a, 15boch 15c §§ upphovsrättslagen(text-och datautvinning),ärförbjuden.
Någotnyttmellanoss
©2025AnnaRidell www.annaridell.se
Illustration:Malin Skogberg Nord
Redaktör:Alice Ekström
Förlag:BoD ·Books on Demand,Östermalmstorg1,114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee 273, 22763Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8097-164-5
Andreas
Hjärtatbultaroch ansiktet hettarnär jagökartempot. Doften av varm kroppslårupp motmig ochalltrunt omkringmig blir ettsuddigt mönsteri gyllenetoner.Fokus ligger på känslani kroppen, hurmusklerna blir skönt varma, ochatt jagsnart,snart,ärdär.Sånäranu! Bara lite till ochlyckorusetkommeratt skölja över mig. Där! Med en sistaknuff nårjag fram ochnjuteravendorfinernasom drar genomkroppen.Den kännslättoch hjärnanklar.
Benendarraroch mednågra skakigaandetag,för attfå pulsen attsakta ner, lutarjag migframåtmed händerna motknäna.Det göringet attjag blivit varm ochtrött för denhär lättheteni kroppenärvärddet.Det finnsinte mycket somslårextasen av en rejälsprintsom avslutning på en promenad.
Medtalgbollarnaoch ån isolnedgångsom utsikt, stretcharjag ochnjuteravatt kännakontakten medde ansträngda ochurkramade musklerna. ”Jag känner liveti mig”,som Madicken sa.Det behöverjag nu närsorgen
eftermamma ochpappa liggeroch fladdrar underytan. All tidutannäraumgänge medminavännerhar gjortatt jag knappt minnshur derasrösterlåter ellerhur de doftar. Restriktionernaför hurman skaumgås gåremotvarenda fiberi mig. Jagvillvaranäraallaminavännersåatt vara tvungenatt väljavilka somingår imin nära kretsoch hoppas attsjälv blivaldhar tagithårtpåmig.Dessutom harjag haft återkommande dåligt samveteför attinteha orkatsvara någonannan än Sara på hela sommaren.Efter en sistastretch av nacken sträcker jagpåmig ochdrardet svettiga håretfrånansiktetför attintesealldelesvildut. Träningsappenvisar attkvällensrunda blev sexkilometer.
En stundsenareslårjag migner isoffanmed morotsstavar ochöppnarchatten medJohanna och Fredrik. Loggen visarmindreaktivitet från minsidaredan islutetavvåren ochdet varjuinnan mammaoch pappa blev sjuka. Nu är vi ibörjanavseptember ochjag harinte skrivitpåhelasommaren. Fingrarnadarrarvilketgör att meddelandettar lite tidatt skriva ochmed ettdjupt andetagtrycker jagpåskickasymbolen.
Andreas:Hallå älsklingar!Jag saknar er!Hoppasnihar detbra.Villebarahöraavmig ochbeomursäktför att jagvarit underradarn. Jobbet harvarit intensivt. Ha en trevlig kväll. Stor kram.
Handen somhållermobilen sjunkerner till soffdynan. Kanske hardetröttnatpåatt vänta. Hurhar jagkunnat prioritera bort vårvänskap så här? De är mina bästavänner ochborde fått meravmin tidänarbetskamraterna.
Efteratt ha stoppatenmorotsstav imunnenreser jag mig. Detkliar ibenen.Jag lyfter vattenkannanfrån fönsterbrädanoch skvätter lite vatteni blomkrukorna som hänger från krokar itaket.När Fredrikvar blomvakt för någraårsedan muttrade hanöveratt de hängde opraktiskt högt upp, menjag gillar attdet blir somengardinav växter.Mobilen kallar på minuppmärksamhet medsitt svagapling.
Johanna:Härligtatt höra av dig, Andreas! Fattaratt det tagitmycketavdin energi.Stressa inte förmin del. Jag finnshär närduärredo.
Johannaverkarhatagit detbra.Samtidigt somen inandningrullarjag axlarnabakåt föratt sedansläppaut andetagetoch slappnaavi käken. Medännuett djupt andetaghoppasjag attspänningshuvudvärkenhållersig borta. Promenaden hade fått fart på blodet ochmusklerna kändes mjukai duschenmen nu stretaroch drar detigen.
Rastlöst gårjag motbokhyllan ochdet grämer migatt till ochmed deraskondoleanshälsningarlämnades obesvarade.Lugnetbryts av attdet någonstans ihuset är någrasom grälar.Det gårinteatt urskilja någraord men ljudnivånökar. En dörr smälls igen föratt följas av bultande ochatt denena härjar ännu högre. Lagomsom jag bestämmermig föratt gå ditoch knacka på tystnarde.
Planlöst gårjag längshyllan, låterblicken följa bokpärmarnaoch fingretglida längshyllkanten, tillfreds medatt minälskade lägenhet är igottskick.När jag kommer till slutet tittar jagpåfingertoppenför attseatt detärenliten gnutta damm däroch hämtar dammtrasan.
Samtidigtsom jagdammaravhyllanbeslutarjag attäven dammaavminanedprioriterade vänskapsrelationer.
En sömnlöstimme isängenhar passeratnär jagtillslutger uppoch letarrättpånågon avslappningsguru attlyssna på.Fredrik harintehörtavsig ochdet kännsinteallsbra.
En bitini instruktionenkänns kroppentungoch hjärnan släppertaget om tankarna på dagen. Uppläsarensröst brytsavett meddelande ochjag hinner se Fredriks namn flimra till innanskärmen mörknarigen.
Fredrik:Jag beklagar sorgen.Det är hemskt attera föräldrardött. Hurhar du ochSaradet?Saknardig med. Vi kanväl sessnart ochprata?Sov gott, ellergod morgon,beroendepånär du läserdetta.Kram.
På tisdagsmorgonenslården svalaluftenmot mitt ansikte ochjag justerar kragen på trenchcoaten.I gårarbetadejag hemifrån ochdåvar detljummarepåmorgonpromenaden.
Dimman täcker områdetoch detärprecisatt grannhuset skymtarfram. Jagtar vägenmellanhöghusenoch passerar en överfull sopkorg. En lätt suck undslipper migoch bekymmersrynkan mellan ögonbrynen växerfram. Ur fickan drar jagupp en tunn vantesom jagträrpåför att plocka uppskräp somliggerruntsopkorgen.
Välframmevid hållplatsen, medfem minutertillgodo, hinnerjag sätta på migmunskyddet. Jagkliverpådär bak ochvinkarglatt till en äldredam somjag innanpandemin
brukadesätta migbredvid föratt byta någraord med. Bussenniger närden stannarvid hållplatsendär denäldre damengår av,precissom honbrukar, ochefter ytterligare femton minuterpåbussenärjag framme utanförkontoret.
Närentrénhamnari blickfånget, lerjag förmig själv. Jobbetärentrygghetoch hargettmig fokusvarje arbetsdag. Stadensljudhar kommit igång. Lastbilsleveranser till butikernaoch cyklistersom svischar förbi.
Tintin står ochpratarmed någonmen slår följetill hissenoch jagger hans axel en mjuk kram somhälsning. En sakjag uppskattarmed mina kollegor är attflera av dem, likt mig, är taktila. Detbidrogtillatt jagkände mig hemmahär på en gång vidstarten fördrygt tioårsedan. Härhälsarvipåvarandramed en enkelhandskakning såvälsom medkramaroch klapparpåaxeln,ävenomvi minskatpådet somenCOVID-åtgärd. Detärenavde tuffaste åtgärderna –att inte kunnastå nära ochprata,inte kunnadelautkramarlikafrikostigtsom attsägahej.
–God morgon Andreas! Jagser attduplockat fram höstgarderoben.Visst hardubokat lunchbordåtoss? säger Tintin medanhan vinkar åt en annankollega.
Hissenplingar till.Det sträva,glidandeljudetav hissdörrarnavälkomnar ossoch samtidigtsom vi stiger in fortsätterhan:
–Och vadsäger du om attvitar en filmkvällpåfredag? Detärväl dags.Vänta,min mobil.
Hanletar iväskanmedan signalen ljuder högreoch högre.
–Senastvar ju ibörjanavsommarenoch jaghar några förslagpåfilmer.
Hanser nerpåmobilen ochavvisar samtalet.Jag stryker av migmössanoch öppnar trenchen.VilkenenergiTintin haridag. Självhar jagknapptfåttfartpåhjärnan mendet lösersäkertenkoppte. Jagsvarar:
–Vises vidlunch ochdåhar jagtittati kalendernför fredag.
Klockanslårövertilltolvoch jagkikar motTintins skrivbordmedan detkorta surret från datorn ljuder.Jag ilar över till hans skrivbordoch kikaröverhansaxelpå datorskärmen därjag serhur reklammaterialet förklädbutikenväxtfram.
–Det därser jättebra ut.Snyggtjobbat.
–Tack. Bara jagkom över denberömda puckelnsåföll allt på plats.
Hanlåser datorn,tipparhuvudet åt försthöger och sedanvänster medenliten grimas.Blixtsnabbt frågar jag förhoppningsfullt:
–Villduhaaxlarna masserade?
Mina händer längtarefter attvärma någonannan på ett så lättsamtsätt. Även detvar alldeles förlänge sedan. Det är ju ologiskt attjag begränsatmig från lätt kroppskontakt meddejag ändå träffarnästandagligen. Tintinsblick fångar minoch medennickninglåter hansinahändervila iknätmedan jagstryker över axelmusklernaför attfåupp blodcirkulationen. De småmuskelknutornaförsökerjag
mjukaupp medliteextra tryck. Samtidigtsom jag bearbetarden vänstrasidan lite mersäger jag:
–Ayatskrev atthon möteross nere ilobbyn. Honhar varitute på möte.
–Såbra.Åh, kandutai lite merdär på högersida?
Sedanärdet bra. Tack!
Närvikommerner förtrappan skyndarsig Ayat fram till ossoch läggersinahänderomminaöverarmar och ställersig på tå föratt luftpussa mina kinder.Med händerna kvar tittarhon in iminaögonoch säger:
–Hur harduhaftdet över helgen?
–Helgen, svarar jaglångsamtoch försöker minnas.Ja, detblevenlångpromenadoch jaghörde av migtill Johannaoch Fredrik. Upptäckteatt detvar alldeles för längesedan.
Honrättartillsin jackaoch krokar armmed miginnan vi gårutgenom entrén.
–Vad braatt du kommer ihåg dina vänner också. Jag oroarmig föratt du lägger allenergipåarbetet ochatt bearbeta sorgen.Hur mårdunu?
–Det kännsfortfarande overkligt. Detgicksåfort. Deras granne hördeavsig ochberättade attambulanserhämtat dem. Sara ochjag hann bara hälsapåengångvar ochsedan hade COVIDtagit demfrånoss. Vi hade vaggatsini en falsktrygghetatt närdehadeklaratsig iett ochett halvtår så vardet lugnt.
–Ja, detärtufft.Varje gång mina föräldrarringerärjag orolig attdeska ha någotnyttdödsbud.
Ayat skakar på huvudet. Jagkramarförsiktigthennes armoch vi gårtysta någonminut innansamtaletkommer igångigen. Innanför restaurangdörren möts vi av varm luft ochkryddigadofter. Hovmästarenvisar osstillett bord ochvibeställer tredagensmed te.Ayatvändersig motmig medett fundersamt uttrycki ögonen samtidigtsom hon kramar minunderarmpåsamma sätt sommormorgjorde.
–Hur är det, Andreas, på riktigt? Är detnågot merän detvipratade om på vägenhit?Duhar ju jobbatfrenetiskt densenaste tidenoch idag sågjag diginteens på frukostrasten. Hinner du kännaefter ochtahandomdig?
Jagläggermin fria hand över hennes,trycker betryggandetillbakaoch svarar:
–Saraoch jagmåste ta tagi dödsboet ochviärinte riktigtenseomhur vi skagöra.
–Det lösernisäkert, inflikar Tintin.
Medanjag drickeravteet serjag iögonvrånatt de utbyterbekymrade blickar. Jagställer nedkoppenoch drar handen över ögonen.Ayatmenar väloch honskullelyssna menvar skulle jagens börja. Meddet okända skavet?Det är bättre om jaglyssnar på demenstund.
–Hur hardudet?Berätta om dinhelg. Hennes ansiktesäger atthon märker vadjag görmen honvändersig till Tintin ochberättarombesöket på konstmuseet iNorrköpingoch drinkdejtenmed kvinnan honchattat medett tag. Minblick vilarpåhennes färggladaarmband somrasslar motvarandranär hon gestikulerar föratt visa hurenskulptursettut. Mitt fokus fallerar ochhamnariställetpåmin senastedejtinnan
pandemin drog in över ossför ettoch etthalvt år sedan. Vi hade pratat någragångerhos gemensamma bekantaoch vi hade liknande humor. Jagtrordet varenträff iallafall. Det varhon somfrågade om vi skulle göra sällskap till en friluftsmässa.Vihadepratatoch skojat närvikollatin montrarnas utbudmen jagvar ändå osäker på vadvihade på gång ochnär vi sa hejdågav honmig en klapppå armen. Vi hördes av någragångermen detrannuti sanden.Efter en stor mental suck tarjag migtillbakatill nuet ochförsökerhitta tråden isamtaletsom pågårmellan de andratvå.
På vägtillkontoretärjag faktiskt piggareoch låter tröttheten sorteras in undervanligmåndagströtthet.Nu harAyatkrokatarm medTintinoch lyssnar närhan berättaromyngstabarnets äventyr. Ordensoffan, torn och hinderbana svävar motmig ochdet låterriktigt roligt. Jag lerför migsjälv ochsluterupp vidderas sida de sista metrarna.
Genombussrutan betraktarjag cyklisteroch föräldrarmed barnvagn.Enman kommer farandemed en lådcykelfull av matkassaroch en strykbräda.Den härstunden mellan arbete ochhem germig tidatt ställa om.Mobilen vibrerar, syrransansikte lyserupp skärmenoch kvickt svarar jag:
–Hej,Sara! Jagsitterpåbussen.
–Jag villebarahöraavmig.Det varnågra dagarsedan sist.Tänkteåka till husetsnart.
–Förstår.När hardutänkt göra det?
–Pålördag. Alla vardagskvällar är fullsmetade. Kandu kommadit?Eller kanvises på tisdag nästavecka?
–Nej,intelördag, menpåtisdagkan vi hjälpasåt.
–Såbra!Tahandomdig,Andreas.
–Detsamma.
Vi knäpperavsamtaletoch bussensgungandefår mig attlanda motryggstödet. Jagandas djuptoch låter tankarna cirkla kringvåraföräldrar.Det gårinteatt skjuta uppdet längre,att ta tagi sakernadehar lämnat eftersig, ochdet kommer attbli känslosamt men nödvändigt.De senastefemtonårenhölldesig på sinkantmed sporadisk kontaktmed Sara ochmig.Sarahar berättatatt närhon hade livskval ochundrade om honkunde mellanlandahos demfåtthöraatt de ”minsann uppfostrat sina barn attbli självständigaindivider”. Detvar likadant förmig ochnär jagväl flyttatutvar alla derasråd formuleradesåatt jag fick reda ut sakernasjälv.
Jagvillhelst skakaalltgammalt av migoch låta det glidaborti glömska, menSaraäravenannan åsikt. Hon vill rota ivår uppväxtnunär de gått bort ochförståvåra föräldrars valoch agerande.Med en suck konstaterarjag attviärtvå väldigtolika personer närdet gäller sådant.
Blickengliderfrånhalsduken iminahänderutgenom bussrutan över koloniträdgårdarna ochgaragen längs vägenhem.Höstfärgernapåträden, buskarnasglödi solnedgången ochden klaraluftenärenstorkontrastmot detmjölkigalandskapeti morse, menmittsinne verkar snararebli suddigareänklarare.
Andreas
Jaghar insett attdet jagverkligen saknar är Fredrik. Våra samtal om högtoch lågt,våramysigafilmhängnär vi somnar motvarandraoch atthan är denenda killkompis somärbekvämmed fysisk närhet.
Fredrik
Värmen från hanskropp gör attdet pirrar ihudenoch ett välbekantsug imagen dykerupp. Detvar längesedanjag kände det när jagsåg Andreas,men nu är detsom att saknaden vaskatframhansskönhet.Fastomdet inte hände något mellan ossnär vi gick ihögstadiet eller gymnasietlär det inte hända något nu.
De tvåtrettiofemåringarnaser fram emot en finhöstmed gottomtid attumgås mensåblirdet inte.Andreas är avskärmad ochFredrik brottasmed sina nyakänslor.Tål drygttjugo årsvänskapatt nyakänslor vaknar till liv, attnya insikter om sigsjälv slår rotoch attens självbildmåste formas om?
Kärleksromanen Någotnyttmellanoss skildrar mjuk,nära vänskap, personligauppvaknandenoch tilltrotill varandra ochsin egen förmågaatt läka.Enbästa-vänner-tillälskande-romance.
