VARGFLICKAN 4
FÖRRÄDAREN
Kopieringsförbud
Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access skolkopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.
Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.
Användning av detta verk för text- och datautvinningsändamål medges ej.
Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.
Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.
Art.nr 46696
ISBN 978-91-8078-057-5
Upplaga 2:1
© För den svenska utgåvan Nypon förlag 2025
Nypon förlag – en del av Studentlitteratur www.nyponochviljaforlag.se
Studentlitteratur AB, Box 141, 221 00 Lund
Titel: Vargflickan – Förrädaren
Originalets titel: The Traitor: Wolf Girl 4
Utgiven av Allen & Unwin 2020
Författare: Anh Do
Illustratör: Lachlan Creagh
Text copyright © Anh Do, 2020
By arrangement with Writers House, New York and Ia Atterholm Agency, Sweden.
Översättning: Ylva Kempe
Tryckt av Dimograf, Polen 2025
FÖRRÄDAREN
Illustrationer av Lachlan Creagh Översättning: Ylva Kempe
EN NY RIKTNING
Jag gillade inte att färdas i öppet landskap.
Men vi hade inget val. Vi var tvungna att hålla oss undan från skogen eftersom det kryllade av soldater där.
Det kändes fel att vandra ute på fälten. Jag hade bott i skogen i flera år. Här ute fanns det ingenstans att ta vägen – inga trädgrenar att svinga sig mellan och inga klippblock att ta skydd bakom.
Men Örnen höll åtminstone uppsikt åt oss i alla väderstreck.
M U U U U .
En ko råmade långt borta. Vilka bönder bodde här nu? Var det fortfarande mitt folk, eller hade fienden tagit över alla gårdar också? Och om det var fienden som var bönder, betydde det att de födde upp fiendekor också?
Jag fnittrade till vid tanken på en ko som fiende, och Robert tittade på mig.
– Det var inget, sa jag. Bara en fånig tanke.
Jag var trött och hade svårt att fokusera ordentligt. Men jag visste att jag var tvungen att skärpa mig.
Vi hade tillbringat hela natten på flykt genom skogen. Själva hade vi lyckats hålla oss undan från soldaterna som patrullerade överallt med sina lampor, men alla hade inte haft samma tur som vi. Flera gånger hade vi hört fienden fånga in andra, och det hade känts hemskt att inte kunna göra någonting åt det.
Jag försökte fokusera på att vi hade en uppgift. Robert och jag måste hitta våra föräldrar.
Jag tog fram mammas sjal igen. En kvinna som hette Nancy hade gett mig den, utanför gruvan. Hon hade berättat att hon träffat min mamma i ett läger som sedan hade stängts.
Morgonsol tassade bredvid mig. Hon tittade nyfiket upp på sjalen.
– Kan du spåra min mamma? frågade jag och höll fram den mot henne.
Morgonsol satte nosen mot tyget och sniffade. Svansen viftade lite när hon böjde huvudet som för att säga ja.
– Ja! utbrast jag. JA!
Jag var tvungen att tro på det.
Morgonsol fortsatte att sniffa på sjalen, hela vägen från den ena kanten till den andra. När hon närmade sig den sista biten slutade svansen tvärt att vifta. Hon blev faktiskt helt stilla i hela kroppen – förutom i nosen, som ryckte vilt.
– Morgonsol?
Hon backade undan från sjalen, vände sig om och stirrade ut i fjärran.
Sedan satte hon nosen mot marken och började gå runt i en cirkel. Hon såg väldigt
förvirrad ut. – Morgonsol?
Jag lade handen på hennes rygg för att lugna henne. Min beröring fick henne att rycka till, och jag kände hur pälsen reste sig under mina fingrar.
– Vad är det som är fel? sa jag.
Morgonsol såg på mig ett ögonblick.
Jag vet inte.
– Men …
Morgonsol tittade bort.
Jag vet inte!
Hon traskade iväg, och jag stod kvar med sjalen i handen och tittade efter henne.
– Det där var konstigt, sa jag.
– Vilket då? sa Robert.
Han hade verkat frånvarande i flera timmar.
Jag visste att han var besviken över att vi inte hittat våra föräldrar vid gruvan. Det var såklart jag också, men det var nog svårare för honom eftersom det var ganska nyss han hade förlorat spåret efter sina.
– Tycker du inte att Morgonsol uppför sig konstigt? frågade jag.
Robert tittade upp från GPS:en och kastade en blick på vargen som nosade omkring.
– Hundar är väl hundar, sa han och ryckte på axlarna innan han fortsatte att stirra på skärmen.
Okej, inte mycket till hjälp där.
Nosen buffade mot min hand.
Tänker du inte låta mig få lukta på den där, eller?
Jag log. Här var i alla fall någon som var sig själv!
Jag höll fram sjalen mot Nosen. Han gick igenom den grundligt och lyfte sedan nosen mot vinden. Efter ett par ögonblick höll han upp en tass.
Den här vägen, skällde han.
Jag var så ivrig över att ha en riktning att jag nästan glömde bort Morgonsols märkliga uppträdande.
Nosen visade vägen några kilometer. Vi försökte röra oss i de lägre delarna av landskapet och började se gårdar och hus. De verkade övergivna, men vi höll oss på avstånd från dem i alla fall, för säkerhets skull.
Då och då kastade jag en blick omkring mig för att se så att alla var med – och varje gång jag gjorde det lade jag märke till att Morgonsol drog sig efter de andra.
Hon vägrade möta min blick, och hennes egen rörde sig snabbt fram och tillbaka i alla riktningar. Vad var det med henne?
IIIIIIKKK!
Örnen hade upptäckt någonting! Vi kröp ihop i gräset och lyssnade uppmärksamt.
Varför ligger du ner? morrade Brutus till Mini. Du är mindre när du står upp än vad jag är när jag ligger platt.
Ja, gläfste Mini, men om fienden får se mig tror de att vi är farligare än vad vi är, på grund av mitt skräckinjagande rykte! Det var det dummaste jag har hört i hela mitt … – Sch! Tysta, bägge två! väste jag.
Efter en stund hördes ett surrande ljud. En helikopter flög någonstans i närheten!
– Vi måste hålla oss utom synhåll, sa Robert.
– Där borta, sa jag.
En bit bort fanns en liten sänka omgiven av träd.
– Allihop samtidigt, sa jag. När jag säger till.
Är alla beredda? Nu!
Vi sprang hukande genom gräset. När vi kom fram kändes skuggan under träden som en välkommen lättnad.
Mini sladdade till vid mina fötter och stannade med tungan hängande utanför munnen.
Vi klarade det!
– Det vet vi inte säkert än, muttrade jag tillbaka.
Vi stod stilla några minuter men märkte inga tecken på att den avlägsna helikoptern hade upptäckt oss. Den fortsatte vidare och var snart bara en prick vid horisonten.
– Det verkar som om Mini har rätt, sa jag.
Robert gav mig en underlig blick.
– Vi klarade oss, sa jag.
Robert nickade och dolde en gäspning med handen. Några av hundarna gäspade också. Vi behövde vila allihop.
– Kom, så ser vi oss omkring lite, sa jag. Vi kanske kan slå läger här fram till i kväll.
Den stora reptilen var nästan framme vid mig. Den stirrade på mig med sin kalla blick. Jag kunde känna den fräna andedräkten, och jag var som förstenad. Hur skulle jag ta mig ur det här?
Kim, Robert och hundarna fortsätter söka efter Kims försvunna familj. Men något får Morgonsol att rymma från flocken. När de andra följer efter kastas de in i helt nya faror.
Med enorma ormar, ödlor och en okänd vargflock att kämpa mot kommer Vargflickan att behöva all sin list … och alla sina vänner!
Det här är fjärde delen i serien om Vargflickan och hennes flock.
