9789180507806 by Smakprov Media AB

BEFÄLSORDNING

Prefekt Burrus

Prefect Burrus

Praetorian Guard

Praetoriangardet

Emperor Nero

Kejsar Nero

Vigiles

The Vigiles

12 kohorter om 1 000 man stationerade i praetoriangardets läger alldeles utanför Roms murar. Har som uppgift att skydda kejsaren och kejsarpalatset.

12 cohorts of 1,000 men based in the Praetorian Camp just outside the walls of Rome. Tasked with protecting the emperor and the imperial palace.

Tillförordnad prefekt Cato och centurion Macro Stadskohorterna

Acting Prefect Cato and Centurion Macro Urban Cohorts

3 kohorter baserade innanför Roms murar. Har som uppgift att upprätthålla den allmänna ordningen och understödja praetoriangardet.

3 cohorts based within the walls of Rome. Tasked with providing public order and supporting the Praetorian Guard.

Small units based within the walls of Rome. Operating from neighbourhood watch-houses, they tackle low level crime and serve a police function. They are not heavily armed soldiers like the men of the Praetorian Guard and the Urban Cohorts.

Små förband verksamma innanför Roms murar. Stationerade i lokala vaktstationer runt om i staden, bekämpar småbrottslighet och fungerar som polis. De är inga tungt beväpnade soldater, till skillnad från praetoriangardets och stadskohorternas mannar.

Rom, 62 e.Kr.

Macro visste att något var på tok innan de kom fram till Forum Romanum. Känslan hade infunnit sig redan när han och Petronella lämnat huset på Viminalen. De stenlagda gatorna som sluttade ner mot marknaden i huvudstadens centrum var ödsligare än vanligt. Under normala dagar myllrade de av människor – folk som var ute och handlade, gatuförsäljare, män som satt på bänkar utanför de små krogarna, en och annan ficktjuv som diskret spanade in sina mål. Samt bärstolar med Roms rikaste invånare, praetoriangardister på permission i vita tunikor och luggslitna män fullastade med amuletter som erbjöd förbipasserande att spå deras framtid eller uttala förbannelser över tjuvar, bedragare och rivaler. I dag höll man skyndsamt på att stänga de flesta butiker och krogar som om man räknade med bråk. Några män och kvinnor rusade förbi

Macro och hans hustru när de fortsatte nedför kullen.

Fastän det var tidig sommar hade en för årstiden otypisk värmebölja infunnit sig. När de närmade sig Forum Romanum kunde Macro höra larmet från en stor, upprörd folkmassa. Han uppfattade märkliga skiftningar i tonfallet, som tycktes förmedla ömsom vrede, ömsom sorg.

”Vad är det som händer?” frågade Petronella och grep hårdare om hans arm.

Han skakade på huvudet. ”Vet inte. Det är ingen kappkörning på gång och såvitt jag vet har inga nya spel planerats på minst en månad. Vad det än är så låter det som trubbel.” Han stannade till och vände sig mot henne. ”Vill du gå tillbaka hem?”

Hon funderade en stund. ”Vill du?”

Macro småskrattade. ”Du känner mig. Jag är nyfiken av naturen.” Hans ansikte blev allvarligare. ”Du kan gå tillbaka om du vill. Jag kollar vad som pågår och rapporterar.”

”Du kommer säkert dras in i något bråk.” Hon klickade med tungan. ”Det är hög tid att du beter dig som en vuxen. Jag tycker du ska tänka på mig och Bardea.”

Han nickade motvilligt. Fastän han varit gift med Petronella i flera år hade han ännu inte vant sig vid att vara far. Bardea var resultatet av ett kortvarigt förhållande med en icenerkvinna kort efter att legionerna invaderat Britannien. Att kvinnan blivit stammens drottning och nyligen anfört upproret mot Rom gjorde det hela lite komplicerat. I sina mardrömmar återupplevde Bardea fortfarande ofta övergreppen de romerska soldaterna hade utsatt henne för. Macro hade gjort sitt bästa för att kompensera för det hon fått utstå, men han var inte van vid föräldrarollen och upplevde inte att han lämpade sig för den.

Först hade han inte trott på Boudica när hon avslöjat att han var flickans far, men Bardeas korta, kraftiga kroppsbyggnad, mörka hår och breda ansikte hade utan tvekan ärvts från Macro. Tidpunkten för hennes födsel stämde också överens med Boudicas förklaring. Så han hade gått med på att ta ansvar för dottern och tagit hand om Bardea; efter upprorets slut hade han tagit med henne till Rom för att uppfostra henne. Det var inte helt smärtfritt. Utöver det man kan vänta sig av alla barn på gränsen till vuxenvärlden sörjde Bardea sin familj och dem hon visste hade stupat för romarnas händer. Macro fick uppbringa all känslighet han hade, och den var begränsad, för att hantera hennes regelbundna humörsvängningar.

”Du är inte längre en ung basse på permis”, fortsatte Petronella. ”Det har du inte varit på länge.”

Macro låtsades se stött ut. ”Jag kan allt fortfarande hålla jämna steg med dem.”

Hon log medkännande. ”Det vet jag. Du, jag följer med dig. Säg inte emot. Jag vet att risken för bråk blir mindre om jag är med.”

Macro höjde ett ögonbryn. ”Tror du det?” Hans hustru var en bastant kvinna som var fullt kapabel att golva i stort sett vilken man som helst med en högerkrok.

De avbröts av en senig, flintskallig man i sjaskig tunika. Ena ögat var mjölkvitt och några seglivade hårstrån spretade fortfarande från hans kala, fräkniga hjässa. Högra benet var smalt som en pinne och vridet inåt – det var nästan obrukbart och tvingade honom att förlita sig på en robust käpp. Han såg över axeln och gick rakt på Macro.

”Hör du! Ta det försiktigt”, grymtade Macro och sköt mannen ifrån sig på samma gång som han stadgade honom. Petronella lutade sig omedelbart fram och grep tag i mannens lediga hand när den for ut mot hennes makes tunika. Hans hand grep som en klo runt Macros börs, som var tung av mynt. Mannen spärrade upp ögonen, men hans skärrade ansiktsuttryck byttes mot någonting slugt när han lade märke till Macros röda armémantel.

”Ursäkta, centurion.” Han gissade sig till Macros rang. ”Jag fattade tag i den när jag trodde jag skulle ramla.”

Macro tog tillbaka börsen och stoppade den längst ner i sin axelväska, som han täckte med manteln. Sedan höjde han fingret och stötte mannen i bröstet.

”Gör du om det där ska jag se till att du behöver ännu en krycka, så att du inte har någon ledig hand att stjäla med. Är det uppfattat?”

Den gamle nickade häftigt.

Macro pekade i riktning mot Forum Romanum. ”Vad är det som händer där nere?”

Mannen öppnade munnen så att en handfull sneda tänder blottades. ”Kejsaren har precis vägrat benåda Paetius Secundus och hans gäng. Vissa i senaten är inte alldeles nöjda med det och det är de som har uppviglat mobben. Det börjar bli farligt där nere, centurion. Stadskohorterna har kallats in. De försöker frigöra en väg mellan fängelsecellerna i Tullianum och avrättningsplatsen, men folk är fly förbannade. Det kommer bli bråk, tro mig. Och jag? Jag tänker dunsta medan jag har chansen.” Hans ögon smalnade och tonen övergick i vagt gnällig självömkan. ”En gammal veteran som jag, som offrade sina bästa år i Roms tjänst och fick betala med den här skadan i benet – ja, jag kommer inte ha någon chans när det hettar till och blir våldsamt. Och i dag kommer jag inte ens kunna tigga ihop lite pengar till mat …”

Macro synade honom från topp till tå. ”Veteran, alltså? Vilken legion?”

Gamlingen tvekade. ”Fjortonde, centurion. Utmärkta grabbar. Jag tjänstgjorde med dem tills för fem år sedan. När jag fick den här.” Han knackade på sitt skrumpnade lår.

”Det måste ha känts trist att lämna dem och posteringen i Syrien.”

”Det var det verkligen.”

”Vilket skitsnack. Fjortonde har varit i Britannien i tjugo år.”

Macro rynkade pannan. ”Se så, åt fanders med dig innan jag släpar dig till närmaste vaktstation.”

Tanken på att överlämnas till brottsbekämparna inom vigiles, som var kända för sin omilda behandling av småbrottslingar, fick mannen att rycka till. Han linkade åt sidan och tog en stor omväg runt Macro och Petronella innan han fortsatte längs gatan. Macro såg efter honom och spottade i rännstenen. ”Jävla skojare.”

”Vem är Paetius Secundus?” frågade Petronella medan de fortsatte gå mot torget.

”Det är en gammal historia. Han var en senator som mördades i fjol av en av sina slavar. Åtminstone om man får tro ryktena.

Jag hörde på Gladiatorns vila att det krävdes flera månaders tortyr innan en av de stackars satarna knäcktes och påstod sig vara skyldig.”

”Jag skulle ta sådant jag hörde på Gladiatorns vila med en nypa salt …”

Macro rynkade pannan av lätt irritation. Hans hustru tyckte inte om att han besökte värdshuset som var så strategiskt beläget utanför badhuset han brukade gå till. Men eftersom många i klientelet var forna soldater som Macro så var det någonting hon fick stå ut med vad hon än tyckte.

”Hur som helst”, fortsatte han för att slippa en diskussion om sitt favorithak. ”Om en slav mördar sin herre så säger lagen att samtliga slavar i offrets hem ska bestraffas med döden.”

”Är det verkligen sant?”

Han ryckte på axlarna. ”Varför tror du det är så sällsynt med sådana mord? Slavarna motiveras att övervaka varandra så att ingen av dem vänder sig mot deras herre.”

”Men hur kan de oskyldiga hållas lika ansvariga som mördaren? Det är ju fel.”

”Kanske det, men så säger lagen. Kom nu.” Macro tog hennes hand och drog henne vidare. ”Att det har blivit sådant rabalder den här gången beror på antalet. Fyrahundra slavar kommer få betala priset för en människas brott. Om det hade varit ett mindre hem – som vårt, till exempel – så skulle det förmodligen inte ens ha nämnts i bulletinen. Det är för att så många har dömts som det hela har pågått i månader och gjort pöbeln förargad. Vanligt folk står inte mycket mer än ett litet steg ovanför slavar, så det händer att de visar medlidande med dem. Ett antal senatorer hade också invändningar mot att avrätta samtliga när saken togs upp i senaten. Men i slutändan röstade de emot att visa nåd, så ärendet gick vidare upp till kejsarpalatset. Det dröjde ett tag innan Nero fattade sitt beslut, men nu tycks han ha bestämt sig.”

”Varför tog det sådan tid?”

”Vem vet? Han är ung och vad jag kan förstå törstar han efter folkets kärlek. Behovet av att vara populär brukar hindra beslutsamhet. Det är inget bra drag hos en ledare.”

Petronella nickade mot Forum Romanum samtidigt som nya protestrop ekade genom huvudstaden. ”För tillfället verkar han inte särskilt populär.”

”Nej … vi får hoppas att det låter värre än det är där nere.”

De fortsatte tysta medan larmet steg i nya vågor av ilska och medlidande. När de kom fram till korsningen vid kullens fot och styrde stegen mot Forum Romanum fick de syn på folkmassan som stod intryckt i utrymmet mellan de nedgångna hyreskasernerna runtomkring. Ovanför deras huvuden kunde Macro se protesterande människor som klamrat sig fast vid statyer eller ställt sig på socklarna medan de gjorde åtbörder i kejsarpalatsets riktning. Han stannade.

”Den där skocken lär vi inte komma igenom. Det finns en terrass några gator längre bort. Därifrån borde vi kunna överblicka läget och se om det finns något sätt att ta sig till marknaden.”

Petronella nickade och de började sicksacka genom de smutsiga gränderna tills de nådde övre delen av en smal, sluttande gata med utsikt mot en del av Forum Romanum där ett rostrum, ett talarpodium utformat som förstäven på ett örlogsfartyg, reste sig över massorna. En midjehög mur löpte längs den sluttande gatan och därifrån hade de utsikt över dramat. I Roms hjärta trängdes just nu tusentals stadsbor som med höjda nävar och pekande fingrar riktade sin ilska mot Palatinen. Flera tusen till hade belägrat curian, där de flesta av stadens senatorer tagit skydd från pöbeln bakom en skyddslinje av liktorer och livvakter med påkar och sköldar. Dessa stod i två rader längst upp på trappan utanför curians port. Ett av portbladen stod öppet och en handfull senatorer i vita togor med röda band spanade ut från dunklet. Männen och kvinnorna i myllret nedanför ropade och skrek glåpord och slungade lortklumpar och andra projektiler mot männen som ställt sig för att skydda

aristokraterna. Macro och Petronella såg en av senatorerna träffas i bröstet. Macro kunde inte låta bli att flina belåtet över att en av stadens förnäma män drabbades av detta obehag.

På andra sidan Forum ägde en liknande drabbning rum vid porten till kejsarpalatsets yttre gårdsplan. Ett hundratal soldater från stadskohorterna stod i full mundering och med höjda spjut och försökte mota bort folkmassan samtidigt som de också utsattes för ett bombardemang av okvädingsord och motbjudande projektiler.

”Det här ser inte bra ut”, konstaterade Petronella.

”Vad sa du?” Macro fick kupa handen vid örat och luta sig närmare för att höra henne i kakofonin.

”Jag sa att det håller på att bli farligt”, sa hon högre. ”Vi kanske gör bäst i att vända tillbaka. Dessutom har vi ingen chans att ta oss igenom den där trängseln och fortsätta till marknaden.”

”Vi är rätt säkra här”, svarade Macro. Han ville ogärna lämna platsen utan att se hur det hela slutade. ”Vi stannar. I alla fall en liten stund.”

Petronella kände sin man och visste att han inte gav sig när han hade bestämt sig. Hon skakade frustrerat på huvudet.

De stod i nästan en timme och tittade medan stämningen i myllret långsamt lugnade sig, vilket ofta hände när ett dödläge hade nåtts. De som stod närmast palatsets portar och curian drog sig tillbaka med en och annan smädelse medan det stora flertalet bara drällde omkring. Deras ursinniga vrål övergick i ett monotont sorl som påminde Macro om stämningen på Circus Maximus när dagens sista kappkörning var slut. Han tog sin hustru i handen och började gå vidare nedför sluttningen.

”Då så, då kan vi gå vidare till marknaden.”

De traskade över Forum Romanum och fortsatte mot Forum Boarium. Macro lade armen om Petronellas axlar och drog henne intill sig medan han höll ögonen öppna efter ytterligare ficktjuvar. De hade hunnit fram till talarpodiet när ny uppståndelse utbröt längst bort på torget. Rop spreds genom myllret och tilltog likt en

våg som bryter mot en klippa och massorna rörde sig så att Macro och Petronella tvingades med i trängseln innan han kunde stålsätta sig och skydda henne. Han befriade sig med sin lediga hand och knuffade folk åt sidan.

”De kommer med fångarna!” ropade någon och när Macro blickade upp mot rostrumet såg han en man som klamrat sig fast vid rammen på det dekorativa örlogsfartygets förstäv. Hans rop togs upp av andra och massorna började återigen bölja. Den här gången kunde Macro inte motstå trycket och han och Petronella drogs med strömmen mot Forum Romanums hjärta. Mannen på talarpodiet vände sig, pekade mot curian och ropade: ”De är mördare! De där herrarna och kejsaren! Mördare!”

Flera män trängdes plötsligt mot Petronella så att hon tjöt till. Hon återhämtade sig snabbt, bet ihop och gav den närmaste ett knytnävsslag i sidan. Han vände sig mot henne med ursinnig min och höjd näve.

”Det där låter du bli!” morrade Macro och körde sin egen näve i mannens ansikte så att blod skvätte ur hans näsborrar. Mannen flämtade till av smärta och chock och Macro drog snabbt iväg Petronella och började gå mot trappan bredvid podiet. Trängseln började redan tillta, men han trängde sig igenom och spände blicken i alla som stod i vägen. Det var en min som var mer instinktiv än inlärd och den fungerade lika bra på romerska medborgare som på paradplatsens rekryter eller de skräckslagna barbarer han mött på slagfält runt om i kejsardömet.

Med Petronella tätt intill sig tvingade sig Macro uppför trappan och mot ett hörn i balustraden, där han ställde sig diagonalt för att skydda sin hustru.

”Jag sa ju att vi skulle ha gått hem”, sa hon när hon återfick fattningen.

”Det är för sent nu. Vi får helt enkelt hålla ställningarna här tills det är över.”

Från sin upphöjda position hade Macro utsikt över hela torget

och nu kunde han se uppståndelsen där styrkan som eskorterade kolonnen med dömda slavar började tränga sig fram mot den lätt sluttande rampen som ledde upp mot den yttre gårdsplanen utanför palatset på hans högra sida. Folkmassan trängde sig på stadskohortens soldater under ursinniga vrål. Bakom dem kunde Macro urskilja slavarna – ömkliga led med män, kvinnor och barn som slagits i bojor och bundits ihop med rep runt halsen. När de kom närmare kunde han se deras ansikten. Vissa stirrade uttryckslöst framför sig som om de inte kunde begripa att de bara var ett ögonblick från döden. Andra grät och höjde sina hopkedjade händer för att be om nåd. En kvinna som hållit ett spädbarn tryckt mot bröstet sköt barnet mot folkmassan i hopp om att det skulle räddas, men en officer avstyrde det och tvingade henne tillbaka in i ledet.

En hornstöt ekade över platsen och när Macro tittade åt vänster såg han spetsen av en kolonn med praetoriangardister som börjat tränga sig in i folkmassan från gatan som ledde till militärförläggningen utanför stadens murar. Någon i palatset hade uppenbarligen kallat på förstärkning och åsynen av elitsoldaterna bara eldade på folkets vrede ytterligare. De skickade iväg en skur av skräp, lösa stenar de dragit upp ur gatan och andra projektiler som fanns till hands. Praetorianerna höjde sköldarna, drog sina svärd och höll vapnens spetsar i ansiktshöjd för att hota människorna i myllret. De som stod närmast soldaterna försökte dra sig tillbaka, men kropparna som trängdes bakom gjorde det omöjligt och vissa kunde inte undvika klingorna.

Macro kände blodet frysa till is och insåg för första gången vilken livsfara han och hans hustru kunde hamna i nu när situationen blev mer och mer okontrollerad. Kolonnen med de dödsdömda slavarna hade pressat sig fram till gårdsplanens portar och praetoriangardisterna där klev åt sidan för att släppa in den. Det tog ett litet tag för det långa ledet med slavar att komma in på det öppna området som på tre sidor kantades av kolonnader och längst in mynnade mot en sluttande gata som sicksackade upp mot palatskomplexet

som krönte Palatinen. Där borta i fjärran klev en gestalt ut på en balkong med utsikt mot Forum Romanum. Han var klädd i en purpurfärgad tunika med glimmande guldbräm.

Vid åsynen av kejsaren började många i folksamlingen höja sina armar för att vädja till honom att avstyra avrättningarna. De öronbedövande ropen från tiotusentals strupar nådde en ny intensitet och när de trängde in i Macros öron kändes det som om hans huvud satt i ett järngrepp. Han kunde inte höra Petronella när hon försökte göra sig förstådd bara några tum från hans ansikte. Hon grep tag i hans krage och drog hans öra till läpparna.

”Han kan väl aldrig gå med på det? Eller?” Hon pekade. ”Nero.”

Macro hade ingen klar uppfattning om vad den unge kejsaren kunde tänkas göra. Trots hans nyckfulla beteende som kejsare hade Nero hållit sina löften om att sätta punkt för de hemliga rättegångarna för högförräderi som hemsökt de sista åren av Claudius styre.

Han hade också sagt att han inte tänkte blanda sig i senatens angelägenheter. Fina ord och avsikter, tänkte Macro. I praktiken hade dock senatorerna blivit så vana vid att försöka läsa av kejsaren och de högsta ämbetsmännen för att avgöra hur de skulle rösta att de knappt kunde ta några egna initiativ längre. Det var senaten som hade dömt slavarna. Nu var det bara Nero som kunde ingripa och rädda dem.

För några år sedan hade Macro observerat kejsaren på nära håll och det hade då varit tydligt att Nero njöt av folkets beundran.

Nu gjorde mobben sin förändrade inställning till slavarnas öde fullständigt uppenbar. Macros magkänsla var att kejsaren skulle utnyttja sorgen maximalt för att sedan benåda slavarna och njuta av folkets lättnad, tacksamhet och kärlek. Han slogs av ytterligare en möjlighet. Kanske hade Nero låtit senatorerna tro att han ville döma slavarna så att han senare kunde upphäva beslutet och därigenom både glädja pöbeln och påminna senatorerna om vem som hade den egentliga makten i Rom. Macro log bistert och undrade om han hade tillbringat för mycket tid i sällskap med sin

vän Cato, som aldrig kunde sluta leta efter dolda motiv och ränkspel.

Slavarna hade förts längst in på gårdsplanen, där marken var något upphöjd och de var lätta att se för dem utanför porten och för praetoriangardisterna. De beordrades att falla på knä, vända mot torget. Massornas rop ebbade ut och när den siste slaven tvingades till marken hade en djup tystnad lagt sig över Roms hjärta. Sedan följde en brysk order från en av praetorianernas centurioner och männen från stadskohorterna ställde sig i beredskap medan tio gardister sänkte sköldarna och positionerade sig bakom de första slavarna som väntade på att avrättas.

Macro blickade upp mot kejsaren på balkongen. ”Om Nero tänker sätta punkt för det här blodiga spektaklet så gör han sig sannerligen ingen brådska”, muttrade han. ”Kom igen, för tusan. Ge ordern.”

Han insåg att han stod och hoppades på att kejsaren skulle ropa en sådan order. Men Nero rörde sig inte ur fläcken och verkade inte säga någonting alls där han stod och stirrade ner mot gården. Praetorianernas centurion tittade upp, som om han inväntade en signal. Sedan följde ett ögonblicks tvekan innan han röt ut ordern med tydlig stämma som hördes över hela Forum Romanum: ”Verkställ domen!”

De tio praetorianerna lutade sig fram och lade svärdsspetsarna mot gropen i nyckelbenet ovanför de väntande slavarnas hjärtan. En av dem började kämpa, men kastade sig sedan på marken och kurade ihop sig medan han ylade av skräck. Innan någon av de andra hann reagera hade praetorianerna kört ner svärden, vridit om och ryckt loss klingorna så att klarrött blod sprutade ur de dödliga såren. Det ryckte i kropparna när de knuffades bort från bödlarna och föll huvudstupa på stenläggningen.

Ett högt, förtvivlat tjut steg från människorna på Forum Romanum när praetorianerna gick vidare till nästa grupp med slavar. Bland dem fanns kvinnan som hade försökt rädda sitt barn. Späd-

barnet rycktes ur hennes händer och slungades med huvudet före mot den närmaste kolonnens bas, där det blev liggande orörligt. Modern hann ge upp ett sista vrål av sorg innan hon tystades och gjorde barnet och de andra sällskap i döden.

”Jag mår illa”, sa Petronella. ”Jag vill gå. Nu.”

Macro nickade och de började röra sig mot rostrumets andra ände medan folksamlingen under ursinniga vrål började tränga sig mot portarna. Praetorianerna i förstärkningsgruppen hade lyckats ta sig över torget och de stannade nu, vända mot två håll. En stöt från en bucina hördes och sedan började de långsamt avancera och pressa tillbaka folkmassan på båda sidorna. Soldaterna som vaktade gårdsplanens port var i underläge och tvingades tillbaka av nya projektilskurar. En av praetorianerna stötte framåt med skölden; någon grep omedelbart tag i den och soldaten stapplade framåt och angreps av massorna. Den befälhavande officeren ropade ut en order och de andra praetorianerna började avancera och vifta med sina svärd medan de högg mot folksamlingen så att den tvingades bakåt. Vreden övergick i skräck.

Macro och Petronella försökte ta sig till den brant sluttande gatan som ledde upp på Viminalen. Medan massorna trängdes runt dem höll Macro hårt i sin hustru och kämpade för att hålla sig på benen. Plötsligt kunde han se öppen mark framför sig och han lade märke till flera praetoriangardister som stormade förbi på jakt efter några andra män. En av soldaterna lade märke till honom och ändrade riktning. Macro såg på glöden i hans ögon att mannen hade ryckts med i blodtörsten som utbrutit på torget. När praetoriangardisten höjde svärdet stålsatte Macro sig och sträckte på sig.

”Sänk vapnet, för tusan! Om du hotar en centurion så får du se hur det går.”

Mannen tvekade för ett ögonblick, men sedan smalnade hans ögon och han fortsatte framåt.

Ett liv i armén och en barndom på Roms gator hade gjort Macros

reflexer blixtsnabba. Han drog in Petronella bakom sig och hukade sig med höjda händer. Sedan, i sista ögonblicket, dök han in mot sidan av praetoriangardistens ovala sköld, grep tag om dess kant och pressade på med hela sin tyngd så att motståndaren kom i obalans och störtade till marken med skölden och Macro ovanpå. Luften gick ur hans lungor med ett explosivt stön. Macro kom blixtsnabbt på fötter och tryckte kängans stiftade sulor mot handleden på soldatens vapenarm tills mannen släppte greppet om svärdet. Då slet han till sig det och körde svärdsknappen i praetorianens ansikte tills mannen låg stilla.

”Kom nu!”

Macro sänkte svärdet så att det inte skulle vara i vägen, tog Petronellas hand och skyndade vidare genom myllret av civila på desperat flykt undan soldaterna. Kroppar låg utspridda över torget; vissa vred sig i svåra kval, andra kröp för att ta sig i skydd och några låg orörliga. Skräckslagna skrik ekade mot tempel och offentliga byggnader. Macro rörde sig så fort han kunde och försökte undvika nya konfrontationer med praetoriangardisterna som löpte amok i den protesterande massan. Han och Petronella utnyttjade alla hörn, alkover och socklar de såg för att ta skydd innan de kom fram till den brant sluttande gatan och anslöt sig till alla andra som flydde upp mot den relativa säkerheten bland kullens labyrint av gator och gränder.

Längst upp på sluttningen stannade han med bultande hjärta och drog andfådd Petronella till sig.

”Hur är det med dig? Är du skadad?”

Hon skakade på huvudet.

Macro blickade tillbaka ner mot Forum och såg att praetorianerna hade rensat området utanför kejsarpalatset och nu sprang efter de sista som dröjt sig kvar i torgets utkanter. En grupp män beväpnade med käppar bjöd motstånd in i det sista och utkämpade en ojämn strid mot en grupp tungt beväpnade praetoriangardister nära curian. På palatsets gårdsplan fortsatte avrättningarna och

över hundra döda låg i ojämna rader på den nu alldeles blodiga stenläggningen. Lika många döda och döende låg på Forum Romanum. Macro vände med avsky blicken mot palatsets balkong, där han kunde urskilja Nero, som stod framåtböjd och överblickade scenen med händerna på balustraden. Han såg ut att nicka belåtet innan han vände sig om, ledde sitt lilla följe tillbaka in och försvann utom synhåll.

Macro dröjde sig kvar en stund till och svepte med blicken över platsen nedanför tills han fick syn på praetoriangardisten han blivit tvungen att ta itu med. Han kände ett styng av oro när han såg att mannen låg orörlig på rygg. Två av hans kamrater satt på knä bredvid honom medan en tredje vinkade till sig en officer. Macro höll fortfarande svärdet i handen. Det var blod på svärdsknappen och den knutna näven han höll vapnet i. Han såg sig omkring, släppte vapnet och ledde sin hustru uppför gatan mot Catos hus. När hon såg blodet på hans hand ryckte hon till.

”Du är skadad!”

”Det är inte mitt blod. Nu är det bäst att vi tar oss härifrån, och det fort.”

De lämnade massakern bakom sig och skyndade efter de andra människorna som strömmade förbi de fallfärdiga hyreskasernerna på Aventinens nedre sluttningar. Macro torkade av så mycket blod han kunde på tunikans fåll. Han försökte minnas sammandrabbningen med soldaten så noga han kunde och kände sig säker på att inga andra gardister hade sett den – åtminstone hade ingen varit tillräckligt nära för att identifiera honom. Samtidigt skulle det nog vara bäst att ligga lågt i några dagar.

Han vände tankarna mot de avrättade slavarna. Med tanke på den känslighet Nero tidigare hade uppvisat, liksom hans drömmar om att leda Rom in i en ny guldålder, var det svårt att begripa att han vägrat visa dem nåd. Någonting hade hänt. Macro tyckte sig ana en förändring i kejsarens värderingar. En hårdare, mer hänsynslös sida av honom hade blottats och hans iskalla likgiltighet

inför så många oskyldiga människors död tydde på ett tilltagande själsligt mörker.

För Macro kändes det som om farorna och våldet han hade levt med utmed det romerska rikets gränser hade förföljt honom till huvudstaden. I fortsättningen var han tvungen att vara försiktig med vad han sa och vem han syntes med. Kanske var den claudiska erans mörkaste dagar på väg tillbaka till Rom och med den alla fähundar som försökte profitera på att ange eller sätta dit andra medborgare. Macro, som nyligen hade förlorat nästan allt han hade under upproret i Britannien, bekymrade sig inte för egen del. Han oroade sig för Cato, som hade upptagits i riddarståndet och erhållit en förmögenhet i samband med sitt första äktenskap, då han varit gift med en senatorsdotter. Utöver rikedomarna hade Cato dessutom vunnit viss berömmelse för sina militära bragder. Sådan berömmelse fyllde många människor med avund och avsky, inte minst med tanke på Catos enkla bakgrund.

Både Cato och Macro hade nog hoppats på en lite mer fridfull tillvaro långt från de farofyllda striderna i kejsardömets utkanter, men det stod nu klart att det fanns precis lika dödliga faror här i det romerska rikets hjärta.

9789180507806

tyrannen simon scarrow

RO M 62 e.Kr.

QuirinalenViminalen

ITA L IEN 62 e.Kr.

ITALIEN 62 E.KR.

BEFÄLSORDNING