Det sj ön ser
SUSANNE HUGOSSON
historiska media
Till faster Ulla
Historiska Media
Bantorget 3 222 29 Lund
historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och författaren 2026
Omslag: Eva Wilsson
Omslagsbild: akvarell av Lligo Matson
Karta: LönegÄrd & Co
Trasmatta i inlaga: Digitalt museum, Jönköpings lÀns museum
Inlaga: Gyllene Snittet bokformgivning AB
Tryck: ScandBook EU, 2026
Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9
isbn 978-91-8050-774-5
âAtt se tillbaka pĂ„ sin historia Ă€r som att ro; fĂ€rdriktningen Ă€r framĂ„t, men blicken riktar man bakĂ„t, och synfĂ€ltet vidgas hela tiden.â
(Gustav Hedenvind-Eriksson i Arbetarlitteraturens Äterkomst av Rasmus Landström)
HuvudkaraktÀrerna i Bisterliden
Eskil (f. 1937) nyprÀsten, kom till byn 1965
Ellinor (f. 1940) syster till Eskil
MÀrta (f. 1940) arbetar pÄ Konsum, gift med
Samuel (f. 1938) arbetar pÄ sÄgen
tvÄ söner (födda pÄ 1960-talet)
Lovisa, barnbarn till MĂ€rta och Samuel
Georg (f. 1928) bonde gift med Gunhild (f. 1930),
tvÄ döttrar: Solveig och Monalisa (födda pÄ 1950-talet)
Emil, barnbarn till Georg och Gunhild
Frida (f. 1920) gift med Josef (f. 1910)
Alicia (f. 1960) fosterbarn till Frida och Josef
Frank (f. 1952) fosterbarn till Frida och Josef
Sigrid (f. 1914) gift med Anton (f. 1912) tre vuxna barn
Edvin (f. 1952) yngste bror till Tage (f. 1928)
Elin (f. 1898) byns Àldsta
I1965â1971
Sjön
Jag fanns hÀr lÄngt innan mÀnniskorna kom och kommer att finnas kvar lÀnge Àn. Inte sÄ stor till ytan, men del av ett större vatten. Jag börjar med ett litet vattendrag som rinner stilla, utom pÄ vÄren dÄ smÀltvattnet fyller pÄ. DÄ rusar vattnet in och drÀnker vassruggar och stenstrÀnder under en kort tid. Det har hÀnt att jag stigit farligt högt och hotat bÄthus och bryggor. Under sommar och höst Àr inloppet inte större Àn ett dike och blir en plats för Ànder och knipor att landa i, för att leta efter mat i den dyiga bottnen. Efter mig kommer ett brett, stenigt sund och sedan andra sjöar, bÄde större och mindre. Jag ger rikligt med fisk, bÄde abborre och gÀdda och en och annan öring. Ni mÀnniskor svÀr över de dÀr mörtarna som ni inte vill ha men Äterkommer ÀndÄ, Är efter Är med era fiskeredskap och ranka bÄtar.
Den första mÀnniskan jag sÄg var en liten man i slitna klÀder. Han försökte lÀgga ut sina nÀt pÄ det absolut sÀmsta stÀllet dÀr jag visste att det inte fanns nÄgon abborre, inte ens en gÀddslir. Men han lÀrde sig att hitta rÀtt och han var varsam. Hans nÀt var hÄliga och dÄligt lagade men den lilla grÄ mannen klarade ÀndÄ att fÄnga matfisk och familjen vÀxte för varje Är. Hans hustru kom varje morgon ner till mig för att
hÀmta vatten och varje vÄr och höst tvÀttade hon klÀderna i mitt flöde.
Sedan försvann familjen med sina renar, vart vet jag inte men det skulle komma mÄnga efter. Under lÄng tid var det mindre familjer som alltid hade renar med sig och sedan kom det mÀnniskor som slet med att odla upp backarna runt mina strÀnder. VÀxande familjer som skulle tvÀtta sina slitna och dammiga kroppar i mitt vatten efter varma och svettiga slÄtterdagar. Jag har sett mÄnga smÄpojkar sitta pÄ stenarna med sina hemmagjorda metspön och hoppas pÄ napp.
Lurviga och flerfÀrgade hundar glÀfser och skÀller ofta vid mina strÀnder och i skymningen kanhÀnda att en Àlg slÀcker sin törst. Sommartid gÄr mÀnniskornas tamboskap och betar och hÄller mig sÀllskap och hela vÀgen genom byn finns jag, sjön.
Jag har mÄnat om er allihop och följt er pÄ livets vÀg. Jag kan inte ingripa i era öden Àven om jag ibland skulle vilja och ibland Àven har försökt. Mitt lugna skvalpande mot strÀnder och bÄtsidor hoppas jag har tryggat er tillvaro. Jag ser allt och jag ser ocksÄ Georg och nyprÀsten nÀr de kommer ut i sin eka för första gÄngen. Det Àr nyprÀsten som ror och jag ser att han Àr bra pÄ det. Han ror med en överdriven varsamhet som jag aldrig sett förut men hans kantiga kropp utstrÄlar nÄgot annat. En sorg eller en ensamhet, som gör att han ror sÄ försiktigt att ekan knappt kÀnner sig rodd. Han vill skona bÄten och mig, sjön, men pÄ bekostnad av nÄgot annat.
âDet vore vĂ€l sjĂ€lve fan om inte Bisterliden kunde fĂ„ till ett kapell dĂ€r vi kan samlasâ, sa Georg pĂ„ byastĂ€mman.
âDen dĂ€r stugan vi timrade upp Ă€r ju redan för liten och vi behöver ocksĂ„ ett dugligt kök. Vi har ju ganska lĂ„ngt till kyrkan i Bratten och visst skulle vi vĂ€l klara av att bygga ett större kapell om vi hjĂ€lptes Ă„t?â
Georg drog ihop sina buskiga ögonbryn och spanade strÀngt över de bybor som kommit.
âJa det ska va du till Ă„ ta till sĂ„ stora ord. Som om vi skulle ha tid till att bygga ett helt kapell. Det vore vĂ€l bĂ€ttre att vi lagade bĂ„thusen och bryggorna hĂ€r i byn. Dem hĂ„ll ju pĂ„ och förfallâ, sa Josef och Frida nickade till bifall som hon alltid gjorde.
Nu tog MĂ€rta till orda.
âVi ansöker pĂ„ nĂ€sta kyrkorĂ„d och dĂ€r sitter ocksĂ„ jag med och sĂ„ krĂ€ver vi att fĂ„ bidrag och hjĂ€lp till att bygga ett mindre kapell hĂ€r i Bisterliden. För ni vet vĂ€l att pingstförsamlingen har planer pĂ„ att bygga hĂ€r och omvĂ€nda oss men det dĂ€r hallelujafolket ska vi inte locka hit!â
Georg strök sig över hakan och tÀnkte pÄ sin djupt religiösa hustru och prÀsten som skulle flytta hit och korna som snart mÄste mjölkas. Tiden gick mot eftermiddag och trots att han sÀllan fÄtt med sig MÀrta pÄ sin sida sÄ mÄste han erkÀnna att nu var hon fanimej en röst att rÀkna med. Vad tog det Ät henne?
âVi fĂ„r röstaâ, sa Georg.
PÄ byastÀmman denna torsdag var det tio mÀn. Tre av dem hade sina fruar med sig. MÀrta var ensam, Samuel lÄg vÀl hemma och hade ont nÄnstans. Hur kan ett sÄnt redigt fruntimmer ha en sÄn latmask till karl, tÀnkte Georg. MÀrta brydde sig ÀndÄ om byn och det visade hon nu med sitt utfall. Georg blev nöjd och han tÀnkte Äterigen pÄ sin hustru och blev varm i hjÀrtat. Hon skulle bli glad om det blev ett ja.
âJapp, jag skickar runt en lista och den som Ă€r för förslaget att bygga en ny boning till vĂ„r herre skriver pĂ„. Och skynda er för jag mĂ„ste hem till korna.â
SÄ blev det. KyrkorÄdet biföll med pengar och material och byborna stod för arbetskraften. I tvÄ somrar och en höst höll de pÄ och till sist stod det ett fint litet kapell bakom tvÄ kraftfulla aspar. PÄ trappen in till Guds boning kunde man vÀnda sig om och se en stor del av sjön. Asparna skymde en aning men skuggade ocksÄ den varma eftermiddagssolen pÄ sommaren. Fridas och Josefs hus syntes skymta bakom trÀden och nyprÀstens lilla hus stod lite lÀngre ner pÄ andra sidan byvÀgen. Ett litet kök fick man ocksÄ till och ungdomarna i byn fick mÄla kapellet gult med vita knutar. Ja, det blev sÄ fint att byborna strÀckte lite pÄ sig varje gÄng de tittade pÄ kapellet. Om nÄgon frÄgade sÄ svarade de att:
âJojo, vi fick allt upp huset och det tog endast tvĂ„ somrar. HjĂ€lps man Ă„t sĂ„.â
Det var första advent nÀr Eskil första gÄngen öppnade dörren till kapellet. Han blev vÀl inte hÀnförd precis, men det var charmigt. TrÀkorset lÀngst fram med en enkel glödlampa bakom och en för kort sladd som gick pÄ snedden ner till kontakten. En hopsnickrad predikstol som sÄg lite sned ut men bÀnkarna var riktigt fina och man hade sytt dynor att sitta pÄ. Kanske kunde lokalen rymma Ättio till hundra personer?
Eskils första predikan i det nya trÀdoftande kapellet var precis till första advent det Äret han hade kommit och han hade filat lÀnge pÄ den texten. Visserligen skulle han ju sÀga det man brukade sÀga nÀr kyrkoÄret började och vÀntans tid pÄ frÀlsaren skulle inledas men han ville ocksÄ vara lite mera personlig och vÀgde pÄ orden. Han tittade ut med sina sökande blÄ ögon mot de sextiotvÄ personer som kommit. Han tyckte det var en ganska bra uppslutning. MÄnga var nyfikna förstÄs. SjÀlv kom han frÄn en frireligiös uppvÀxt dÀr det viktiga var att delta och se from ut, inte att verkligen tro. Men tron var stark hos Eskil och att vara sjÀlasörjare var vÀl ÀndÄ det viktigaste? Hans mor skulle haft en annan Äsikt och vÀnt sig i sin grav om hon sett honom stÄ och pladdra pÄ om annat Àn det som stod i bibeln. Hon kunde gott vrida sig nÄt varv, tÀnkte Eskil.
Efter psalmen âBereden vĂ€g för Herranâ, fortsatte
Eskil med att beskriva den vÀlkomnande atmosfÀr han
mött nÀr han kommit hit. Att de skulle kÀnna sig stolta över sin by som hade ett sÄ vackert lÀge vid sjön. Han pÄminde dem om vikten av att ta hand om varandra i sÄvÀl svÄra tider som goda. Som han stod dÀr och pratade sÄg han att Ähörarna plötsligt vaknade till och tittade förundrat pÄ honom. Vad hÀnder nu, sÄg det ut som att de tÀnkte. Varför pratar han inte som den andre gamstofilen, som de redan glömt namnet pÄ och tÀnk som han sÄg pÄ dem. NyprÀstens blick var sÄ mild och genomtrÀngande att de som vanligen nÀstan somnade vaknade till. Vem var han?
Georgs och Gunhilds flickor fnittrade till och skakade pÄ sina flÀtor. Eskil avslutade med herrens bön och kÀnde sig nöjd och vid kyrkkaffet efterÄt var det mÄnga som stannade till och pratade. Han trodde att han hade klarat elddopet och det starka kaffet, kokat av MÀrta, smakade som vin. MÀrta, ja det var nu som han sÄg henne för första gÄngen. Hon stod lutad mot dörrposten och han darrade till och kÀnde hennes vÀsen som ett tryck över bröstet. Hon synade honom eller sÄg igenom honom och det kÀndes som att hon ogillade det hon sÄg. Han ville sÀga nÄnting men hon vÀnde sig hastigt om och försvann in i köket och Eskil fumlade fÄnigt med psalmboken som han höll i handen.
Syjuntan hade kvinnfolken i byn en gÄng i mÄnaden och alla hade med sig nÄgot att göra. Det kunde vara allt frÄn en stickning till lagning av nÄgot klÀdesplagg. Ett knÀ pÄ en utsliten byxa eller ett broderi pÄ ett örngott. Efter lite smÄprat om vÀder och vind sÄ handarbetade de en liten stund innan det var dags för kaffet. Förr vandrade man runt bland kvinnorna i byn men sedan kapellet byggts samlades man dÀr i köket runt tre smÄ bord.
SÄklart pratade man om den nye prÀsten Eskil som man sett ta lÄnga promenader genom byn och det tyckte man var vÀldigt konstigt. GÄ omkring liksom planlöst utan att ha nÄgot Àrende. Byborna ville rÀdda honom frÄn den till synes Àndlösa vandringen och bjöd in honom pÄ kaffe eller kanske en matbit.
âGud vet vad man mĂ„ste grubbla pĂ„ om man gĂ„r sĂ„dĂ€r ensam utan att ha nĂ„t i hĂ€ndernaâ, sa Frida pĂ„ syjuntan.
âEller vad tycker du MĂ€rta?â Frida kĂ€nde pĂ„ sig att MĂ€rta skulle misstycka men tĂ€nkte att det var lika bra att hon fick vĂ€dra sin Ă„sikt nu direkt.
âHmm.â MĂ€rta drog pĂ„ svaret. âKanhĂ€nda vill han visa upp sig och göra sig mĂ€rkvĂ€rdig. Inte vet jag, men det vore klokt om han höll sig till det skrivna ordet i kapellet och inte svĂ€vade ut i en massa floskler.â
âJag tyckte det var fint jagâ, försökte sig Gunhild pĂ„ att sĂ€ga.
âBehövs ju inte mycket för att du ska tycka detâ, sa MĂ€rta vasst och Gunhild kröp ihop över sömnaden hon hade i knĂ€t men fortsatte Ă€ndĂ„:
âGeorg sĂ€ger i alla fall att prĂ€sten Ă€r bra och att vi ska vara glada för att han flyttat hit. Han har redan varit ute pĂ„ sjön med honom och lagt ut nĂ€t.â
âJa, kan ha ro sĂ„â, sa MĂ€rta hĂ„rt och vĂ€nde pĂ„ örngottet som hon höll pĂ„ att laga.
Nu kÀnde Frida att hon mÄste rycka in och reste sig hastigt och började skramla med kaffekopparna. Den dÀr elÀndiga MÀrta, skulle hon komma och prata om att göra sig mÀrkvÀrdig? Det gör hon ju sÄ bra sjÀlv, tÀnkte Frida och började hÀlla upp kaffe.
Sjön
Jag har funderat mycket pÄ mÀnniskorna och deras slit och umbÀranden. Det verkar som att de aldrig stannar upp utan att de hela tiden springer omkring och söker efter nÄgot. De som kom efter de första mÀnniskorna har förstÄs fÄtt det bÀttre, det kan jag se. Stadigare bÄtar och stora vÀstar som ska hindra dem frÄn att bli slukade av mig om de simmar dÄligt.
Nu ser jag Eskil komma ut i sin eka och han har ingen sÄdan vÀst pÄ sig, utan en fÀrgglad keps nertryckt i pannan. Georg Àr med honom och de smÄpratar med varandra. Det kan jag se Àven om jag inte alltid hör vad de sÀger. Det mÀrks pÄ hur de rör sig om det Àr onda eller goda samtal. Georg har jag sett mÄnga gÄnger och jag blir glad över att han Àr med nyprÀsten. BÄten ros fram med lugna fina Ärtag samtidigt som de har leenden pÄ sina lÀppar. Jag blÄser upp bara lagom sÄ att vÄgorna hjÀlper dem framÄt. De Àr pÄ vÀg mot bÀsta langenstÀllet. Jag önskar att jag kan lura in mycket fisk i nÀten den hÀr gÄngen. Jag ska försöka.
âBisterlidenâ, sa Eskil till Georg som precis fĂ„tt plastbaljan med nĂ€ten pĂ„ plats i bĂ„ten.
âĂr det inte ett ganska hĂ„rt namn pĂ„ en by? Byborna verkar ju inte alls sĂ€rskilt bistra, tycker jag.â
âĂsch, det dĂ€r Ă€r ett namn som kom till nĂ€r vi pĂ„ trettiotalet fick telefon till byn. För gammalt sĂ„ hette byn VĂ€stra liden men dĂ„ fanns det en till by som hette nĂ„t liknande sĂ„ det blev till att finna pĂ„ ett nytt namn till nĂ„n av byarna. Man kunde inte ha tvĂ„ byar med samma namn.â
âVĂ€stra liden.â Eskil smakade pĂ„ namnet. âVĂ€ster om vadĂ„?â
âVĂ€ster om berget som du ser bakom Tages och Edvins gĂ„rd. Det Ă€r VĂ€sterlidberget. DĂ„, pĂ„ den tiden, bodde en karl hĂ€r som hette Astor och han var den som ordnade med mycket hĂ€r i byn. Han var ocksĂ„ kĂ€nd som en vĂ€ldigt bister karl och dĂ„ var det nĂ„n som pĂ„ skĂ€mt föreslog Bisterliden. För det kĂ€ndes som att det var hans by och sĂ„ blev det.â
âKĂ€nde han sig inte lite förnĂ€rmad?â
âInte Astor inte, han skröt om sin medverkan i byanamnet sĂ„ lĂ€nge han levde. Vilket inte blev sĂ„ vĂ€rst lĂ€nge för han dog bara tre Ă„r efter att vi fĂ„tt telefon till byn.â
Eskil vilade pÄ Ärorna och sÄg ut över sjön och pÄ Georg som bökade pÄ med nÀten samtidigt som han sög pÄ pipan som för lÀnge sedan slocknat.
âDet var dĂ„ sjĂ€lve fan vad nĂ€ten har trasslat till sig. Ingen matfisk fick vi förra gĂ„ngen, bara nĂ„gra ynka gĂ€ddsliren och nĂ„gra mörtjĂ€vlar men Ă€ndĂ„ lyckades det bli sĂ„ ogredigt med nĂ€ten.â
âSĂ„ja, inte ska vi Ă„kalla sĂ„na mörka krafter.â
Georg tittade förskrÀckt upp men sÄg att Eskil log med hela ansiktet. Gunhild hade sagt Ät honom att han skulle tÀnka pÄ att vÄrda sprÄket men det blev som det blev och Eskil verkade inte misstycka. Han kunde inte lÄta bli att tycka om den hÀr magre och försynte prÀsten. Nu nÀr nÀten nÄgorlunda kommit i ordning sÄ pekade Georg med pipskaftet i den riktning de skulle ta. IkvÀll skulle de lura in storabbarn i nÀten, det hade han i alla fall bestÀmt.
NÀr de nÀrmade sig langenstÀllet vÀnde Eskil upp bÄten och Georg stÀllde sig upp och slÀppte bit för bit av nÀten ner i vattnet medan Eskil rodde varsamt. TvÄ nÀt blev det och sist Äkte dobben ner som var knytt i Ànden. En tom grönsÄpaflaska som guppade förföriskt i vattnet med löfte om storfÄngsten.
âImorgon ska du se att nĂ€ten Ă€r sĂ„ tunga att vi knappt fĂ„r upp demâ, sa Georg.
VÄrvintern var gnistrande vacker. Solen lyste starkt och asparna strÀckte pÄ sina svarta grenar lite extra i vÀntan pÄ vÀrmen och de nya löven som snart skulle komma. Sjön var Ànnu frusen och kall men gnistrade i solen. Frida styrde sparken med sin vaggande gÄng och stora kropp mot kapellet. Hon hade en korg med sig, för idag var det hennes tur att stÄ för fikabrödet pÄ syjuntan. Inte sÀrskilt bra pÄ att baka var hon, men just denna kvÀll hade hon fÄtt till sin slÀtbullelÀngd, tyckte hon sjÀlv i alla fall. Kvinnorna skulle nog doppa men förstÄs först se vad MÀrta tyckte. Hon var ju som domaren i det mesta. Frida fnös lite Ät sina tankar nÀr hon vaggade vidare. Inte skulle hon skrÀmmas av MÀrtas vassa kommentarer och dessutom skulle Eskil komma. Han brukade delta allt som oftast och det tyckte Frida om. Han lÀste nÄgot ur bibeln och kunde ocksÄ hjÀlpa till att nysta upp nÄn garnhÀrva och till och med koka kaffe.
NÀr Eskil var med kunde inte kvinnorna skvallra alltför mycket om folk, men med tiden glömde man bort honom och surrade pÄ som man brukade. Han smÀlte liksom in i de flesta sammanhang. Han var en mÀrklig man tyckte de nog, men han var deras, och sen hade han ju sÄ snÀlla ögon. Men mycket till karl var han nog inte.
Uppdelningen mellan mÀn och kvinnor var den traditionella. Kvinnan i hemmet och vid spisen och mannen
pĂ„ vedbacken eller i skogen eller pĂ„ Ă„kern. ĂndĂ„ fanns det alltid undantag. MĂ€rta skötte förutom sitt jobb i affĂ€ren vedhuggningen och sĂ„ fiskade hon ocksĂ„. Georg mjölkade faktiskt sina kor, vilket vĂ€l Ă€ndĂ„ var ett kvinnogöra? Snart bakar han vĂ€l ocksĂ„ pratade man om pĂ„ syjuntan, nĂ€r inte Gunhild var med förstĂ„s. Om de skulle fĂ„tt frĂ„gan vad en riktig karl egentligen gjorde sĂ„ hade de sĂ€kert svĂ€vat pĂ„ svaret.
âMan fĂ„ hjĂ€lpes Ă„tâ, som Frida brukade sĂ€ga. âVem som gör vad Ă€r vĂ€l inte sĂ„ noga. Bara det bli gjort!â Och hon visade sin klokhet Ă€ven i detta.
NÀr syjuntan var slut och kvinnorna doppat klart, stoppade de ner sina arbeten i korgar och vÀskor. Strök av smulor och garnstumpar frÄn klÀderna och gick hem till sitt. NÀr Frida knogade nerför backen vÀnde hon sig om och sÄg Eskil stÀnga igen dörren till kapellet, och hon tyckte lite synd om honom. Han sÄg sÄ ensam ut, och hon la mÀrke till att rocken var sliten. Lite kutryggig var han ocksÄ, vilket gjorde att han sÄg Àldre ut Àn sina trettio Är. Jag ska sy han en ny prÀstkappa tÀnkte Frida som hade det godaste hjÀrtat i hela byn nÀst efter Georg.
