världens dramatiska historia
Ostindiska kompanierna
Dick Harrison
HISTORISKA MEDIA
Historiska Media
Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Dick Harrison 2026
Sättning: Typ & Design
Omslag: Lönegård & Co
Omslagsbilder: Återkomsten av en flotta i Nederländska ostindiska kompaniet, oljemålning från 1675 av Ludolf Bakhuizen, Wikimedia Commons.
Porträtt av baron Robert Clive, Brittiska ostindiska kompaniets befälhavare i Indien, cirka 1773 av Nathaniel Dance, Wikimedia Commons
Tryck: Latgales Druka, Lettland 2026
Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
ISBN: 978-91-8050-768-4
Prolog
När Indiska oceanen framträder för min inre blick ser jag inte bara oändliga havsvidder, sandstränder, klippor och palmer utan också Sindbad sjöfararen. För några år sedan högläste jag sagorna om hans resor för vår dotter när vi kryssade på Medelhavet, och jag kände hela tiden att det var något som var fel eftersom vi befann oss på fel ocean, men ändå rätt, eftersom vi var till havs, och till havs kan allt hända. Sindbad finns där alltid i bakhuvudet, osedd men närvarande – en orientalisk äventyrare som har varit min mänskliga inkarnation av fjärran belägna vattenleder sedan jag var liten. I Tusen och en natt utspelar sig berättelserna mot Indiska oceanens fond: Sindbad rör sig mellan Röda havets och Persiska vikens länder, mellan Madagaskar, Ceylon och Sydöstasien, och ing-
enting i hans värld är säkert förutom havets oändlighet och förmåga att överraska. Här finns ofantliga rikedomar, märkliga djur, som Fågel Rock, och farliga folk, som kannibaler. För handelsmän som Sindbad kan ena dagens lycka förbytas i nästa dags katastrof. Och ändå tröttnar han aldrig, ty världen är en bok, och den som blir sittande hemma läser blott första sidan.
Till skillnad från många andra namnkunniga gestalter som förknippats med den arabiska sagoskatten, såsom Ali Baba och Aladdin – vilka introducerades som konstsagogestalter i Frankrike på 1700-talet, uppenbarligen med syriskt bistånd – tillhör historierna om Sindbad inte de senaste tillskotten till den narrativa floran. Den mytomspunne sjöfararen möter oss i berättelsesamlingar från Främre Orienten långt innan västeuropéerna blev intresserade av att översätta och publicera dem. Således finner vi honom som etablerad hjälte i en sagocykel som var populär på 1600-talet, troligen också ett par sekler dessförinnan. Ingen vet när folk först började berätta skrönorna. Visserligen påstås Sindbad ha levt på abbasiddynastins tid, närmare bestämt omkring år 800, men det är osannolikt att berättelserna har sin upprinnelse i denna epok. Perioden kring 800, då Harun al-Rashid var kalif i Bagdad, åtnjöt stark legendstatus och gällde för att ha varit en islamisk storhetstid, varför araber och perser långt senare lät sagor utspela sig då.
Sjöfararens resor kan också analyseras på ett annat sätt. Om vi inte utgår från Sindbad som person utan från äventyren i sig tillhör berättelsernas myter och teman de äldsta kända i global kulturhistoria. Få någorlunda bildade individer som läst om Sindbad kan ha undgått att se likheterna med Homeros berättelser om Odysseus, vilka hade översatts till arabiska och var välkända i Främre Orienten. Det torde inte råda något tvivel om att Homeros har inspirerat berättare som i sin tur inspirerat andra berättare och därmed indirekt format en betydande del av Sindbadtraditionen. Inspiration kom också från de senantika och medeltida historierna om Alexander den store, fiktionsmättade sagor som älskades både i Europa och Främre Orienten – de översattes till syriska, arabiska, persiska och etiopiska. Och vi kan gå längre tillbaka än så. Historier om djärva sjömän som blir strandsatta i främmande land är kända redan i verk från Mellersta riket i det forntida Egypten, mellan 2000-talet och 1700-talet f.Kr. Lägg därtill alla de hisnande redogörelser som arabiska resenärer – i regel föga sanningsenliga – dukade upp för sin begeistrade hemmapublik efter återkomsten från expeditioner på Indiska oceanen, och vi erhåller en brokig mix som till slut, efter många berättarturer, sammanfogades till sagorna om Sindbad. Över allt detta svävar minnet av den väldiga Indiska oceanen. Havets kuster och öar har länge varit kända
också i Europa. Medelhavsvärldens geografer var välbekanta med dem under antiken, och för medeltidens räkning har vi exempel på italienska sjöfarare som seglade ända till Sydöstasien. Till skaran hör den otursförföljde genuesaren Hieronimo di Santo Stefano. I slutet av 1400-talet tog han sig via Kairo och Röda havet till Aden, seglade till Calicut (dagens Kozhikode) i Indien och fortsatte via Ceylon till Pegu i Burma. Här tvingades han sälja varor till den lokale härskaren, som tog lång tid på sig att betala vad han var skyldig. Santo Stefanos kompanjon, Hieronimo Adorno, avled, men själv beredde sig Santo Stefano på att fortsätta till Sumatra med sin last. Myndigheterna sökte konfiskera varorna under förevändning att de tillhört Adorno och vid dennes död, enligt landets sed, tillföll rikets furste. Först efter en utdragen juridisk process förmådde genuesaren övertyga sina giriga antagonister att låta honom behålla sin rättmätiga del av lasten. Återresan blev ännu värre. Under ett halvår tvingades Santo Stefano invänta gynnsamma vindar på Maldiverna, och när han äntligen kom i väg drabbades han av en fruktansvärd storm. Fartyget sjönk, och genuesaren lyckades med knapp nöd rädda livhanken genom att klamra sig fast vid en planka. Med hjälp av en köpman från Damaskus, i vars tjänst han trädde, kunde Santo Stefano därefter ta sig västerut via Hormuz och Tabriz. I den syriska hamnstaden Tripoli, i
dagens Libanon, skrev han ned sin korta reseskildring i form av ett brev, daterat den 1 september 1499, till vännen Giovan Jacobo Mainer.
Större lycka hade venetianaren Niccolò de’ Conti från Chioggia, som var verksam några decennier tidigare. Några år före 1440 etablerade han sig som köpman i Syrien. Eftersom han insåg att de verkligt stora vinsterna stod att göra längre österut begav han sig till Iran, därefter till västra Indien, sedan till den sydindiska stormakten Vijayanagar. Efter ytterligare resor i södra Asien tog sig Conti över havet till Sumatra, där han levde i ett år. Istället för att fortsätta mot söder eller öster seglade Conti därpå till Tenasserim i nuvarande sydligaste Burma och sedan tillbaka till Indien, där han följde Ganges lopp mot väster. Efter en längre vistelse i Nordindiens inland återvände han till Indiska oceanen och seglade till Arakan. Längs floden Irrawaddy nådde han den blomstrande inlandsstaden Ava. Nästa etapp förde honom till Java, där han blev kvar i nio månader. Därefter blir det svårare att följa resvägen. Enligt vad som anges i reseskildringen besökte Conti staden Ciampa, varmed möjligen avses riket Champa i nuvarande mellersta Vietnam. Från Ciampa förflyttade sig Conti återigen västerut till Sydindien, där han besökte Cochin och Calicut. På hemresan lade han till vid ön Sokotra och nådde Egypten via Röda havet. Här slukade en epidemi hustruns och
två av barnens liv, men Niccolò överlevde och kunde ta sig hem till fäderneslandet. Under den avslutande vistelsen i Kairo hade han – åtminstone enligt vad han senare påstod – tvingats överge kristendomen, vilket vägde så tungt på hjärtat att han efter återkomsten till Italien år 1444 sökte upp påven Eugenius IV och bad om förlåtelse. Påven gav honom absolution men krävde att köpmannen noga redogjorde för sina färder inför den påvlige sekreteraren Poggio Bracciolini. Denne antecknade allt och räddade i och med det venetianarens upplevelser till eftervärlden.
Alla dessa resenärer – fiktiva äventyrare som Sindbad och verkliga äventyrare som Hieronimo och Niccolò –bär vittnesbörd om en stark medvetenhet om Indiska oceanen, samt en erfarenhetsmättad kunskapsbas som delades av västerländska och österländska sjöfarare och köpmän. Indiska oceanen var stor och farlig, men alla visste var havet låg, och alla visste att den som hade lyckan med sig kunde bli förmögen på att handla med de varor som bjöds ut till försäljning vid dess kuster.
Det var den absoluta vissheten om detta som sporrade de män som på 1600-talet och 1700-talet slog sig samman i de högriskprojekt som vi sammanfattande hänvisar till som ostindiska kompanier. Nederländare, engelsmän, fransmän, portugiser, italienare, danskar, svenskar, tyskar och österrikare lockades alla av drömmen om Indiska oceanens rikedomar – och av även-
tyret som sådant. De drömde om det stora och halvt magiska Österlandet, om de länder i fjärran som tack vare sjöfartsexpansionen kommit allt närmare den egna verkligheten men som de flesta européer aldrig hade sett, som var lika mycket saga som sanning. Att ta tjänst på en ostindiefarare var något av det mest riskabla, mest potentiellt lukrativa och mest spännande som gick att uppbringa i äventyrar- och karriärväg.
Drömmen om Kina, Indien och Kryddöarna var den tidigmoderna erans motsvarighet till vår tids drömmar om att upprätta baser på månen och Mars.
Denna bok handlar om dessa projekt – visionerna, försöken, ansträngningarna och förverkligandena –som inleddes som trevande experiment på 1500-talet och slutade som brutala erövringar två sekler senare. De ostindiska kompanierna tillhör de mest betydelsefulla företagen i världshistorien, både i egenskap av kanaler för fantasi, girighet och trender och som basala byggstenar för det västerländska inflytande över jorden som präglade vår historia på 1800-talet och en stor del 1900-talet.
Likväl är den centrala aktören i historien varken en köpman, en skeppare eller ett bolag utan ett hav. Utan Indiska oceanens roll som samfärdsled hade inget kunnat ske. Låt oss därför inleda vår historiska djupdykning med ett kapitel om de sjöleder och riken som etablerades innan de ostindiska kompanierna formerades.
Indiska oceanen
Våra första belägg för handel på Indiska oceanen stammar från forntidens Mesopotamien; att vi inte har ännu äldre exempel beror på bristen på skriftliga källor om tiden före 3000 f.Kr. Sumererna i nuvarande Irak hänvisade till de fjärran belägna orter och länder som de handlade med som Magan, Dilmun och Meluhha. Magan låg med stor sannolikhet i Oman, Dilmun motsvaras av dagens Bahrain med omnejd och Meluhha var förmodligen landet vid Indus. Identifieringen är inte helt säker, men sannolik, eftersom vi har arkeologiska belägg för en omfattande kommers mellan handelsmän i Mesopotamien och folk i Induskulturens städer.
Sigill och vikter från Harappa i Pakistan har påträffats i irakiska ruinstäder, bland annat Ur.
Därefter blir bevisen för handelsrelationerna fler,
både de skriftliga och de arkeologiska. Under antiken var Indiska oceanens kuster, ända till Sydöstasien, bättre kända av grekiska geografer än Östersjöns kuster. Romerska mynt har påträffats i Vietnam, och i den latinska kultursfären var det ingen hemlighet att det längst bort i öster levde ett folk som tillverkade siden, varav benämningen Seres, sidenfolket.
Under de första seklerna efter Kristi födelse upplevde handeln mellan Kina, Indien och Västasien en stor expansion. Den viktigaste rutten gick längs Sydöstasiens kust till Kranäset, där Malackahalvön är som smalast. Varorna bars över näset och forslades sedan vidare med skepp över havet. Vid nuvarande Kambodjas sydkust fanns förutsättningar för så stor risproduktion att sjöfararna kunde försörjas medan de väntade på att vindarna skulle bli gynnsamma, en väntetid som ibland kunde vara i upp till fem månader. I kinesiska källor berättas om ett rike som uppstod vid handelsstationerna: Funan. Härskarna av Funan tycks på
200-talet ha dominerat hela kustlandet från Mekongdeltat i öster till Kranäset i väster. Det som bröt fundamentet för Funans makt var troligen omläggningen av sjövägen omkring 350, då skeppen istället för att lägga till vid Kranäset började färdas runt Malackahalvön. På
500-talet gick Funan under.
Området från Sumatra i väster till Moluckerna i öster upplevde vid samma tid en växande merkantil aktivi-
