9789180507547

Antony Beevor Rasputin

och tsarfamiljens undergång

Översatt av Kjell Waltman

historiska media

Historiska Media

Bantorget 3 222 29 Lund

historiskamedia.se info@historiskamedia.se

Originalets titel: Rasputin and the Downfall of the Romanovs © Antony Beevor 2026

© Den svenska utgåvan: Historiska Media 2026

Översättning: Kjell Waltman

Omslag: The Orion Publishing Group, svensk bearbetning Lönegård & Co

Omslagsbilder: Getty Images, tsar Nikolaj II, Rasputin och tsaritsan Alexandra av Hessen

Karta: John Gilkes, svensk bearbetning Lönegård & Co

Sättning: Frederic Täckström, Stilbildarna i Mölle

Tryck: ScandBook EU 2026

Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 isbn: 978-91-8050-754-7

Innehåll

1

2

3

4

5

6

7

8

Teckning av Rasputin 1914 av Jelena Klokatjeva i blyerts och krita.

[KARTA ÖVER UPPSLAG]

NORRA ISHAVET

Östersjön U r a l b e r g e n Tura Kurland 0 400 800 1 200 km

B a r e n t s h a v

Murmansk

STORFURSTENDÖMET FINLAND

Vita havet

Vasa

Helsingfors

Onega Ladoga

Vologda

Archangelsk

S:t Petersburg

Reval (Tallinn)

Vjatka Kostroma

Verchoturje

Perm

Nizjnij Novgorod Tver

Kiev Kovel Vitebsk

ÖSTERRIKE–UNGERN POLEN

Moskva

Tula

Orjol

Kursk

Charkov

Vladimir

Sarov

Voronezj

Kazan

Jekaterinburg

Ufa

Irty s j

Riga Pokrovskoje

Tiumen

Tjeljabinsk

Samara Orenburg

Saratov

Volg a Don Dnepr K a r ah a v e t

Rostov

Odessa

Sevastopol

Jalta

Svarta havet

Konstantinopel

Tsaritsyn

Astrachan

Jekaterinodar

Baku

Aralsjön Kaspiskahavet

Omsk Tobolsk

Tomsk

Novonikolajevsk

Balchasjsjön

Tasjkent

Buchara Samarkand

O S M A N S K A R I K E T

Medelhavet

Kejsardömet Ryssland 1914

Transsibiriska järnvägen och Östra kinesiska järnvägen

Laptehavet

S i b i r i e n

Krasnojarsk

Irkutsk

Bajkalsjön

Urga Tjita

YTTRE MONGOLIET MANCHURIET

Mukden

Peking (Beijing)

Port Arthur

Ochotsk

Ochotska havet

Chabarovsk

Japanska sjön

Tokyo

Inledning

”Denne man var unik”, anmärkte en berömd rysk författare om Rasputin. ”Unik i sitt slag, som en romangestalt; han levde i sägnen, han dog i sägnen, och hans minne är höljt i sägnen.”1 Nadezjda Lochvitskaja, mer känd under pseudonymen ”Teffi”, hade den sällsynta hedersbevisningen att läsas och uppskattas av både tsar Nikolaj II och Vladimir Iljitj Lenin. Hon råkade också vara en av de många kvinnor som Rasputin försökte förföra, men i henne mötte han sannerligen sin like.

Min fascination för Rasputin går långt tillbaka i tiden, till och med innan jag började med efterforskningarna inför min förra bok Ryssland: revolution och inbördeskrig 1917–1921. Hur i all världen kunde en knappt läskunnig bonde från Sibirien ha haft en så förödande inverkan på historiens förlopp? Han hade ingen officiell ställning.

Han hade inga styrkor till sitt förfogande. Han var en hängiven monarkist, inte revolutionär. Och ändå bidrog han oavsiktligt mer än någon annan individ till att världens största envälde kollapsade.

Diktaren Aleksandr Blok, som arbetade i det särskilda utskott som strax efter februarirevolutionen 1917 undersökte det hela, skrev:

Vem denne man än var så hade han en enorm inflytandesfär. Han tillbringade sina dagar i en unik atmosfär av hysterisk tillbedjan och permanent hat: några tillbad honom, andra försökte förgöra honom.

Det unika med denne liderlige muzjik, som under Jusupovs ”fest med en grammofon” dödades av ett skott i ryggen, berodde framför allt på det faktum att kulan som gjorde slut på honom träffade själva hjärtat av den härskande dynastin.2

Men den anslående bilden av denna kula som krossade tsarregimen är alltför förenklad. De dödliga såren hade redan tillfogats och anhopats. Det ryska kejsardömets officerskår var så demoraliserad av de överdrivna berättelserna om politisk och finansiell korruption, för att inte tala om de fullständigt osanna historierna om Rasputins utsvävningar med tsaritsan och rentav hennes döttrar, att man när februarirevolutionen bröt ut 1917 knappt höjde en enda värja till tsarens försvar. Sällan har historiens kedja av orsak och verkan påverkats så mycket av en enda man med enkelt ursprung och av vilda rykten. Rasputins betydelse ger en intressant och annorlunda syn på den så kallade teorin om den starke mannen.

Det finns en annan, lika spännande aspekt av det som Teffi kallade ”sägnen”. De myter och lögner som virvlade runt honom var sin tids fake news. Rasputin var delvis själv ansvarig för dem i och med att han skröt så om sina förbindelser med tsarfamiljen. Men konsekvenserna avslöjar ett fenomen som alltför ofta förbises av historikerna: att rykten och konspirationsteorier kan ha ännu större verkan än sanningen.

Rasputin och tsarfamiljens undergång är ingen konventionell biografi, även om dess kärna givetvis utgörs av den enastående historien om förhållandet mellan den sibiriske bonden och tsarfamiljen. Boken är avsedd att fokusera på det ingenmansland mellan sanning och myt, mellan fakta och fantasi, som är en väsentlig del av berättelsen om Rasputin och i allt högre grad av vår egen samtida saga.

När änketsaritsan i början av 1868 var gravid med sin förstfödde, den blivande tsaren Nikolaj II, lär hon ha traumatiserats av en förutsägelse eller en dröm. Hon blev livrädd för att hennes son skulle dödas av en enkel rysk bonde, en muzjik. Enligt professor Aleksandr Bochanov och andra hade hon under hela sitt liv ”levt under trycket av profetian”. Så när hon plötsligt, trettioåtta år efter drömmen, fick höra att hennes son och svärdotter hade förälskat sig i en bonde som hette Rasputin, blev hon förskräckt. Inom familjen Romanov ledde hon oppositionen mot hans inflytande på hovet.3

År 1919 berättade Rasputins dotter Maria (Marija) för Nikolaj Sokolov, utredaren av massakern på tsarfamiljen, att tsaren hade sagt till hennes far att han visste att han skulle komma att dödas av en bonde. Professor Bochanov skrev att änketsaritsan hade hört denna förutsägelse från en icke namngiven gammal kvinna. Ändå finns det i ryska statens arkiv en så kallad Rasputins dagbok som innehåller den dramatiska drömmen, vilken tsaritsan Alexandra lär ha berättat för Rasputin i sin helhet. I den här versionen ber tsarens mor en gammal barnsköterska att tolka den. ”Dagboken”, som deponerades i arkivet i början av 1920-talet, har av experter bedömts vara en förfalskning, men berättelsen har ändå helt klart ett starkt inslag av sanning. Förfalskaren måste ha känt Rasputin eller någon nära bekant i hans omgivning mycket väl. I vilket fall som helst var hela historien välkänd inom tsarfamiljen.

Av alla dessa skäl är drömmen, oavsett om den är sann eller falsk, ett bra exempel på Teffis kommentar att Rasputins liv var ”höljt i sägner”. Framför allt betonar den det grundläggande faktum att uppfattningen om Rasputins inflytande på händelseförloppet med god marginal överträffade verkligheten.

Hans svindlande uppstigande till makt och inflytande var så osannolik att den inte bara fängslade Storryssland utan även andra länder. De flesta pressrapporter uttryckte helt enkelt sin avsky i en eller annan form. Men till historikerns stora lycka iakttogs han på nära håll av en skara mycket intelligenta män och kvinnor, och deras redogörelser är de mest belysande. Rasputins egna utgivna verk redigerades så hårt av omgivningen, däribland av tsaritsan själv, att det inte återstår mycket av hans egna förvirrade uttalanden. De enda undantagen är en handfull tidningsintervjuer, som måste behandlas med stor försiktighet.

Man får inte glömma den store 1800-talspoeten Fjodor Tiuttjevs ord att Ryssland inte kan förstås enbart med sinnet. Det gäller även Rasputin. Han kombinerade andlig oskuld med tygellös lusta, djup religiös tro med cynisk opportunism, skryt med paranoia, med-

född givmildhet med girighet och självkännedom med fantasiföreställningar. Han övertygade sig själv om att han verkligen älskade kvinnor trots att han ibland begick våldtäkter. Alla paradoxer i hans karaktär, liksom den häpnadsväckande historien om hans liv och död, utmanar all konventionell logik.

En kommentar om datum

Eftersom berättelsen slutar innan bolsjevikregeringen den 31 januari 1918 övergick till nya stilen (gregorianska kalendern) anges alla datum från början av 1900-talet i gamla stilen (julianska kalendern), som låg tretton dagar efter den som användes i väst.

En kommentar om återgivningen av egennamn i den svenska utgåvan

Ryska egennamn har i görligaste mån translittererats i enlighet med vedertagen svensk praxis, dock med undantag för namn på vissa historiska personer, släkter, orter med mera, där vi av tradition har särskilda svenska namnformer.

Vägskäl i Sibirien

Längs Turaflodens strand, strax bortom Uralbergen, ligger byn Pokrovskoje. Detta primitiva samhälle, där Grigorij Jefimovitj Rasputins barndomshem låg, kunde knappast ha utgjort en större kontrast mot den tillvaro som hela Rysslands tsar förde. Ändå hände det sig att Pokrovskoje låg längs den rutt som Röda gardet tog när man den 27 april 1918 eskorterade tsaren och tsaritsan på deras sista resa till Jekaterinburg. Föräldrarna hade lämnat Tobolsk tillsammans med sin artonåriga dotter Maria. De hade tills vidare tvingats lämna kvar tsesarevitj Aleksej, som var sjuk, och sina andra tre döttrar.

Eftersom Tura fortfarande var frusen kunde de kejserliga fångarna inte resa med den vanliga flodbåten, en hjulångare. Den före detta tsaritsan Alexandra Fjodorovna (Alexandra av Hessen) och storfurstinnan Maria reste i en tarantas, en avlång fyrhjulig täckt vagn. Nikolaj, den avsatte tsaren, klagade inte över sin skumpande rustika vagn, en primitiv tvåhjulig aba, som krängde vansinnigt vid varenda väggrop under den leriga rutten mellan floden och björk- och tallskogen.

Vid middagstid gjorde den lilla konvojen ett uppehåll i Pokrovskoje för att byta hästar. De befann sig mittemot Rasputins barndomshem. Tsaritsan stod och tittade på tvåvåningsbyggnaden i trä. Hon visste allt om den plats där den bondeson och gudsman som de hade kallat vår Vän var född. För två år sedan hade Rasputin förutspått: ”Vare sig de vill eller inte kommer de att bege sig till Tobolsk, och de kommer att se min by innan de dör.”4 Undangömda bland bagaget hade hon de fyra ikoner som han hade givit dem samt alla hans brev, som hon satte stort värde på.5

För ett år och fyra månader sedan hade Alexandra Fjodorovna med förbluffad fasa fått höra hur nyheten om mordet på Rasputin mottogs. På Petrograds teatrar avbröts föreställningarna och publiken reste sig jublande upp och sjöng nationalsången Gud bevare tsaren”. De som mördade honom hade varit glödande monarkister, inte revolutionärer. Ändå hade det bara varit, som hon ständigt intalade sig, de privilegierade som gladde sig. En förnäm dam som upphetsat hade tillkännagivit nyheten i en sjukhussal full av sårade soldater hade bemötts med fientlig tystnad. ”Ja”, hade en soldat till slut sagt till henne å sina kamraters vägnar. ”Det har bara funnits en muzjik som någonsin kom nära tronen, och adeln och herrarna mördade honom.”6

Medan tsaritsan förblev djupt försjunken i tankar tecknade storfurstinnan Maria snabbt av huset. Från ett fönster tittade Rasputins änka Praskovja Fjodorovna Dubrovina och två av deras barn i skräckslagen fascination på det kejserliga sällskapet. Plötsligt insåg en man ur Röda gardet vad som pågick. Han började ropa och höjde geväret. Praskovja drog undan familjen från fönstret.

Storfurstinnan Marias hastiga teckning av Rasputins hus i Pokrovskoje innan bolsjevikvakterna insåg vad som pågick.

vägskäl i sibirien

Den här incidenten ägde rum bara tre månader innan en bolsjevikisk truppavdelning i Jekaterinburg föste in tsaren, tsaritsan, tsesarevitjen och de fyra storfurstinnorna ned i källaren till Dom Ipatijova, det så kallade Dom Osoboro Naznatjenija (’Huset för särskilda ändamål’), för att slaktas. Männen ur Röda gardet hade täckt väggarna längs trappan med obscena målningar. De avbildade Rasputin ”med blottade och överdrivet stora genitalier”, och en annan visade hur tsaritsan gav honom fellatio.7 Därefter mördades Nikolaj II, alla ryssars tsar, tillsammans med hela sin familj, men inte av en ensam muzjik, som hans mor har fruktat, utan av en grupp av sådana som avlossade sina skott på nära håll. Rasputin hade sannerligen haft fel när han för tsaren förutspådde att ”han aldrig skulle dödas av en muzjik utan av en intellektuell”.8

För bolsjevikerna verkade det finnas något slags poetisk rättvisa i det faktum att de sista i huset Romanov skulle dödas på vägen till Sibirien, dit de under århundraden hade förvisat så många av sina motståndare. Ändå skulle deras egna offer, som skickats till de dödliga strafflägren österut, komma att lida oändligt mycket mer än sina revolutionskamrater som hade konspirerat mot den gamla regimen.

Det vidsträckta Sibirien med sina stora floder, sin tundra och sina tysta skogar hade ända sedan början av 1600-talet erbjudit möjligheter, oavsett om det gällde pälshandel, fiske, jordbruk, timmer eller guld. Det hade länge försett tsarregimen med en självklar form av straff, genom förvisningsdomar eller straffarbete längre österut längs ”Kedjevägen” (Kandalnaja doroga).

Sibirien var ett helt annat land än Storryssland väster om Uralbergen. Här fanns varken livegenskap eller storgods. Med sina otämjda skogsmarker och vilda djur utmärktes denna till synes ändlösa region av de våldsamma försöken att övervinna den. Sibirierna hemsöktes visserligen av barbariska folksagor och halvanimistiska trosföreställ-

En sibirisk by med en trojka som drar en improviserad släde.

ningar, men de var benägna att ha en betydligt mer självständig, rentav anarkisk syn på tillvaron. De var också vana att klara sig själva, en nödvändig egenskap i ett land med så svåra förhållanden. Grigorij Rasputins far Jefim var en fattig men strävsam bonde. Familjenamnet, som är vanligt förekommande i Sibirien, betyder ’vägskäl’. Liksom många andra bybor ägnade sig Jefim åt olika arbetsuppgifter beroende på årstiden. På en liten jordlott odlade han kål, beredde hö och hade ett tiotal hästar och nötkreatur. Han gjorde de andra byborna sällskap med att fiska taimen, sterlett, öring, gädda och stör i floden Tura. Under vissa perioder arbetade han som åkare på huvudpostvägen från Tobolsk till Tiumen och forslade gods eller passagerare i sin egen tarantas. Under vintern, när floden Tura frös och inte längre kunde trafikeras av hjulångare, ökade efterfrågan

vägskäl i sibirien

på marktransport, och vagnens hjul ersattes då med medar så att man fick en släde.

Jefim hade gift sig 1862. Hans fru Anna förlorade sina första fyra barn. Till slut, i januari 1869, överlevde en son. Vid dopet döptes han efter den kappadokiske mystikern Gregorios av Nyssa. Avsaknaden av tillförlitliga dokument gav senare upphov till otaliga berättelser om pojkens barndom och ungdom. Han hade aldrig någon bror som påstås ha dött när de simmade tillsammans i floden. Och den omtyckta berättelsen om hur han låg sjuk till sängs och identifierade en hästtjuv i byn är med stor sannolikhet en annan myt, som förmodligen skapats senare för att stärka hans rykte som siare.

Grigorij Jefimovitj Rasputin, som kallades Grisja, troddes också vara en född hästkarl och förtalades ofta som hästtjuv, även om han aldrig anklagades. I sin ungdom blev han dock ihågkommen som en drucken bråkmakare.

Förutom krogen där man sålde vodka hade Pokrovskoje en vit kyrka med gröna kupoler och ett torn, en poststation, en enkel lanthandel där man sålde jordbruksredskap och en landningsbrygga uppförd på pålar som drivits ned i flodbädden. Leriga grisar föstes längs flodstranden av bondmoror med hucklen och färggranna överkjolar som hölls uppe av breda axelband.

Familjen Rasputins hem var en isba, en traditionell rysk timmerstuga med mosstäckta fogar. Den enda yttre dekorationen utgjordes av konstfärdigt snidade fönsterramar. Den hade ett fristående uthus, gornitsa, som gäststuga för besökare och pilgrimer. Inuti familjens finrum lyste små oljelampor upp de grovt målade ikonerna medan kackerlackorna gömde sig i de mörka vrårna. Förutom kålsoppa kokade Grigorijs mor fisksoppa. Det förblev hans älsklingsmat även när han var som mest berömd. I lägenheten i Petrograd under första världskriget brukade han stoppa ned sina otvättade händer i den stora soppterrinen och välja ut fiskbitar som han erbjöd sina förnäma kvinnliga anhängare. Det var inte många som avböjde detta tecken på gillande.

Den unge Rasputin

Sommaren 1886, då Rasputin bara var sjutton år gammal, träffade han under en religiös högtid i Abalakklostret en ung bondkvinna som hette Praskovja Dubrovina. Praskovja, som hade ljust hår och mörkbruna ögon, var mer än tre och ett halvt år äldre än han. Hon var ”en enkel men intelligent kvinna”.9 Han uppvaktade henne i ett halvår, gifte sig med henne och tog henne med hem till Pokrovskoje, där de enligt sedvanligt bruk skulle bo i familjens isba. Med undantag för sina senare otrohetsaffärer, som hon inte verkade bry sig om, behandlade Rasputin henne i stort sett väl, och hon visade sig i gengäld vara en mycket lojal hustru.

Många år senare återgav metropoliten Veniamin (Benjamin Fedtjenkov) en högst osannolik historia som Rasputin hade berättat om Praskovja och om sitt tidigaste sökande efter religiös tro. Tsaritsan hade bett Rasputin diktera sin levnadshistoria för henne. Hon gav sedan Veniamin i uppgift att återge den i en mer litterär stil i samma anteckningsbok, ett gult saffianband. Till en början hade Praskovja ”inte trott på sin makes helighet”, hade tsaritsan skrivit.

Han hade då erbjudit sig att bevisa den för henne. De hade satt sig i en roddbåt och givit sig ut i en flod i trakten, och han påstod att båten sedan av egen kraft rörde sig motströms, utan användning av åror. Därefter hade Grigorij Jefimovitj (som han vanligen tilltalades) bestämt sig för att ”gå runt de heliga platserna”, vilket var ett sedvanligt bruk bland fromma bönder, pilgrimer och vandringsmän.10

En lite mer trovärdig skildring menar att hans andliga förvandling kom efter det att paret förlorade tre spädbarn. Makarna Rasputins

Rasputin och hans tre barn: Marija, Varvara och Dmitrij.

förstfödde, en son, dog sex månader gammal. Rasputin, som skakades av tragedin, lär ha vandrat till Verchoturjeklostret för att få vägledning av den berömde eremiten Makari. Efter sju graviditeter överlevde slutligen endast tre barn: två döttrar, Matrjona (som under uppväxten kallades Marija och senare ändrade stavning till Maria) och Varvara, samt sonen Dmitrij.

”Någonting hände i min fars liv när jag fortfarande var liten”, uppgav dottern Marija när hon i december 1919, under inbördeskriget, förhördes av de vita myndigheterna i Irkutsk. ”Detta förändrade både hans eget liv och hela vår familjs liv därefter. Innan dess hade min far levt som en vanlig bonde och brukat jorden. Sedan lämnade han helt plötsligt familjen och blev en pilgrim. Någonting måste ha hänt

i hans själ: han slutade röka, dricka och äta kött, och han begav sig ut på en pilgrimsfärd.”11

Rasputin berättade så många olika versioner av sitt tidiga liv för så många olika människor att det är omöjligt att fastställa en tydlig kronologi, även om hans pilgrimsår förmodligen började innan han hade fyllt trettio. Inte ens hans motiv är helt klarlagda. Han var helt klart fascinerad av människor och av den rysk-ortodoxa kyrkans mystiska aspekter, men ändå visste han att han inte ville bli präst och att han var alldeles för rastlös för att bli eremit eller munk och underkasta sig en påtvingad disciplin.

Vid andra tillfällen uppgav Marija att fadern en dag när han var ute och plöjde hade fått en kallelse från Gud. ”När han nådde slutet av plogfåran tittade han upp och bländades av den underbara strålglans som utgick från en strålande uppenbarelse. På himlen inför honom syntes den heliga Jungfrun, som skymde solen för honom, såg på honom och gjorde åtbörder med handen.” Rasputin såg henne exakt som hon var avbildad på Vår Fru av Kazan, Rysslands allra heligaste ikon. Han föll på knä i bön, ”fast besluten att åtlyda den befallning som den himmelska visionen hade givit honom”. Den här versionen upprepade han för nästan alla, även för tsaren, men många, däribland några från hans egen by, förblev tvivlande.

Rasputin berättade senare att han begav sig för att rådfråga eremiten igen om vad visionen betydde. Så han tog sin pilgrimsstav och en väska med lite hårt bröd, teblad och socker, som hans trogna Praskovja hade ordnat åt honom, och anträdde den femhundra kilometer långa resan till Verchoturje i Uralbergen. Efter att i det stora Sankt Nikolaj-klostret ha bett vid relikvariet som innehöll benen efter sankt Simon den rättfärdige fortsatte han till den välsignade Makaris stuga, djupt inne i skogen nästan tio kilometer därifrån. Den gamle helige mannen bodde ensam omgiven av sina älskade höns, med vilka han samtalade, helt säkert om teologi.

Makari, som uppenbarligen var imponerad av den illitterate Rasputins andliga nit, uppmanade honom att lära sig läsa och studera

den heliga skrift. När Rasputin 1897 eller strax därefter till slut återvände hem tillkännagav han sin avsikt att bege sig ut på vägarna som en vandrande pilgrim, en så kallad strannik. Praskovja lär knappast ha uppskattat att bli övergiven, men hon tycks ha accepterat hans beslut. Kallelsen respekterades som ”ett ytterst karakteristiskt ryskt fenomen”. Rasputins far lär däremot ha blivit mycket förargad inför utsikten till att förlora en av familjens arbetare.12

Stranniker var typiska för det ryska 1800-talet i den meningen att de var pilgrimer som inte hade något egentligt mål: de vandrade från en helig plats, som ett kloster, till en annan över de vidsträckta landmassorna i sitt sökande efter Gud och insikt. Det fanns hundratusentals sådana, kanske ända upp till en miljon. Runt tiden för Rasputins födelse besökte varje år hundrasjuttiotusen sådana pilgrimer Petjerskaklostret (”Grottklostret”) i Kiev (ukr. Kyjiv). Tolstoj, som hyste ytterst blandade känslor inför den rysk-ortodoxa kyrkan, beundrade dessa stranniker. Klädd som en strannik med en liten säck vandrade han till och med i fem dagar från sitt hem i Moskva till Jasnaja Poljana. Han kan ha påverkats av sina anarkistiska sympatier, eftersom tsarmyndigheterna betraktade dem som störande lösdrivare.13 I Krig och fred avundas den fromma Marija Bolkonskaja, som hunsas av sin tyranniske far, dessa stranniker och frestas att själv bli en av dem. De allra flesta kom från bondesläkter, men det fanns till och med några adelsmän och officerare ur tsarens livgarde som hade fått kallelsen.14

En äkta strannik, särskilt den som hade avlagt en botgöringsed, gick barfota, bar på tunga kedjor och hade inte mycket mer på sig än trasor eller jutesäckar. De brukade knacka på dörren till en bondefamiljs isba och be om mat och logi. I gengäld berättade dessa stranniker om sina resor och religiösa upplevelser. Följande dag brukade de få lite hårt bröd så att de skulle orka fortsätta till nästa kloster, där de bad för dem som hade visat dem godhet. I klostret bodde de i en enkel stuga som byggts för att hysa fattiga vandrare och pilgrimer. De flesta stannade bara över natten, medan andra