9789180507431

ÖVERLEVAREN

En biografi om Gustav III

Historiska Media

Bantorget 3

222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media och författaren 2025

Grafisk form inlaga och omslag: Cia Björk/PCG Malmö

Omslagsbild: Carl Gustaf Pilos målning Gustav III:s kröning

Kartor: Lönegård & Co

Tryck: ScandBook AB, Falun 2025

Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9

isbn: 978-91-8050-743-1

Innehåll

ej

”Man måste leva för eftervärlden,

för

folkens

kärlek,

som

är övergående,

utan för deras aktning, vilken ofta ej är det samma som deras kärlek.”

Prolog

Det var en varning. Diskret trädde en kammarpage fram till kungen, där han satt vid bordsänden, och stack till honom ett brev. Desserten hade just dukats fram för att avrunda den supé som de sju herrarna avnjöt runt bordet i kungsvåningens drabantsal i Stockholms operahus. Förutom Gustav III själv bestod sällskapet av kungens vakthavande befäl kapten Gustaf Löwenhielm, hovstallmästare Hans Henrik von Essen, löjtnant Fredrik Gustaf Stiernblad och tre kammarjunkare.

Kungen öppnade brevet och läste de stora bokstäverna i blyerts. Löwenhielm, som satt intill honom på vänster sida, vände sig bort när denne läste, såsom tidens hovskick påbjöd. Brevet hade ingen angiven avsändare, kammarpagen hade fått det av en hovlakej som i sin tur tagit emot det från en okänd man på torget utanför.

”Såväl i landsorten som här i staden finns personer, vilka endast andas hat och hämnd mot Eder ända därhän att de vilja avklippa Eder livstråd genom ett mord på ett eller annat sätt”, förklarade den anonyme brevskrivaren och avrådde med kraft kung Gustav från att delta vid kvällens maskeradbal. ”För lömska anfall är ingenting lämpligare än mörkret och förklädnaden. Vid allt vad heligt är vågar jag därför bönfalla Eder att uppskjuta denna fördömda bal till en lämpligare tidpunkt.”1

Gustav kommenterade först inte brevets innehåll utan stoppade det i fickan. Efter middagen visade han det för hovstallmäs-

tare von Essen, som blev bestört och ihärdigt manade honom att ställa in den planerade festligheten. ”Skola de få tro, att jag är rädd?” svarade kungen. Då vädjade von Essen att han skulle ”låta omgiva sig och påkläda under jackan ett harnesk”.2 Men också detta avfärdades.

Kungen lät nu klä sig i den utstyrsel han valt ut till maskeraden: vit mask, trekantig hatt med plymasch av strutsfjäder och svart sidenkappa (en så kallad domino). Under detta bar han pantalonger och jacka i gråaktig silkestrikå samt ett silkesskärp med spetsar. På bröstet hade han såväl Serafimerordens kraschan som Svärdsordens riddarmärke i silverbroderi. Trots maskeringen skulle kungen bli enkel att urskilja från mängden.

Klockan närmade sig midnatt när det kungliga sällskapet begav sig ned till salongen där festen redan var i full gång. Maskerader var mycket populära tillställningar vid denna tid, men uteslutande för samhällets upphöjda kretsar. Att låta sy upp en maskeradkostym var inget gemene man hade råd med, och även om bärarens identitet ofta doldes av en mask skulle dennes status klart framgå av dräktens dyrbara material.

Normalt sett var 1700-talets societets- och hovkretsar genomreglerade miljöer. Allt umgänge rättades efter en strikt rangordning. Man hälsade efter rang, man satt till bords efter rang, man tilltalade varandra efter rang och man dansade efter rang. Under sin tid vid makten hade Gustav III ytterligare förstärkt denna ritualisering av hovlivet och gjort de sociala koderna än mer intrikata. Men maskeraderna var friare – att klä ut sig var detsamma som att lägga bort titlarna. Även om festdeltagarna ofta kände igen varandra innebar maskeringen att vem som helst kunde tilltala vem som helst. Hierarkierna luckrades upp och människor förenades i vimlet.

Kungen gick inte direkt ned till dansgolvet, utan stannade till vid ett av de logefönster som överblickade festsalen, det så kallade oxögat. Här blev han stående en stund, fullt synlig och exponerad för gästerna. ”Nu hade varit tillfälle att skjuta!” sa

Gustav III:s maskeraddräkt.

kungen självsäkert. ”Kom, gå vi ned, maskeraden synes ju glad och trevlig.”

Så skred Gustav III, för sista gången i livet, ned till stora salongen i sitt eget operahus. Varför gjorde han det? Varför hörsammade han inte varningen i det anonyma brevet? Varför ställde han inte in sin medverkan vid maskeraden? Varför bepansrade han sig inte med ett harnesk, såsom hans hovstallmästare nyss rått honom att göra?

Gustav III hade vuxit upp i en tid då kungen var maktlös, i en tid som föraktade enväldet. Den ordningen hade han krossat. Han hade restaurerat tronen och återuppväckt enväldet. Varför skulle han vara rädd? Han var ju en överlevare.

Hur många gånger hade han inte stått mellan värja och vägg?

Vid hur många tillfällen under sin levnad hade han inte svävat i allvarlig fara, bara för att med en hal och oväntad manöver glida oskadd ur knipan? Varför skulle det sluta annorlunda den här gången?

Ibland visar historien oss makthavare som tycks immuna mot rådande politiska normer, som tycks kunna komma undan med sådant som hade fått mer konventionella ledare på fall. De sätter agendan och formar narrativet om samhället, om hur en korrumperad elit förtrycker befolkningen, vars främste uttolkare och företrädare de utmålar sig som. De attackerar kritiker och ifrågasätter deras trovärdighet. De använder propaganda för att få genomslag för sin egen historieskrivning och politiska visioner. De spelar ut grupper mot varandra. En sådan härskare var Gustav III. Han drog sig inte för att flitigt, sofistikerat och strategiskt bruka allehanda knep för att forma och behålla makten.

Mycket har skrivits om Gustav III. Sedan hans död har ett flertal biografier publicerats liksom åtskilliga verk som behandlar olika aspekter av hans liv och tid. Vad mer finns att säga?

Det är en fråga som de flesta historiker påfallande ofta brottas med. Saken är den att allteftersom tidens gång förändrar världen, förändras också historien. Gustav III har intresserat många

generationer, och han angår dem alla på deras eget sätt. Det har sagts att historikern har två mästare att tjäna, det förflutna och nuet, och även om det förflutna lagt sig tillrätta är nuet i ständig rörelse.3

Under de senaste decennierna har en lång rad forskare kastat nytt ljus över såväl Gustav III som en rad aspekter av det 1700-talssamhälle han regerade över. På frågan om vad som finns kvar att berätta är svaret snarare att de gamla berättelserna ständigt måste förnyas, anpassas, korrigeras och berikas.

Denna bok är ingen akademisk studie av Gustav III, utan en berättelse om hans liv. Min ambition har varit att skriva en upplysningsbok, en bok som sätter ljuset på forskningens många och ibland häpnadsväckande framsteg. Här står jag alltså – med händerna på bröstet av tillbörlig ödmjukhet – på en lång rad historikerkollegors axlar, såväl levande som döda. Mitt försök att lägga samman olika rön till en historia hade varit alldeles omöjligt utan deras outtröttliga gärningar.

Under de nästan 20 år som jag intresserat mig för Gustav III och hans tid har det blivit uppenbart för mig vilken övermänsklig börda det är att försöka ge honom en heltäckande beskrivning. De tusentals brev och handlingar han lämnat efter sig utgör ett källmaterial som visat sig rikt nog att lägga grunden för flera forskarkarriärer. Varje berättelse om kungen är en lång rad historikers samlade förtjänst och jag står i tacksamhetsskuld till dem alla.

Med det sagt har jag förutom forskningslitteraturen också vävt in utdrag ur samtida brevsamlingar, dagböcker och memoarer i texten, allt i syfte att så ofta som möjligt låta det förflutnas aktörer uttrycka sig med sina egna röster. Det är inte detsamma som att lita blint på deras ord – det kan ingen källkritiskt medveten historiker tillåta sig att göra, hur förföriskt detaljerade och färgstarka de än är. Men ibland är vi utlämnade åt sådana källor, helt enkelt därför att andra saknas, och oavsett sanningshalten i dem avslöjar formuleringarna alltid något om författarens stånd-

punkter, värderingar och relationer. Det gäller naturligtvis även Gustav III:s egna skrifter. Nyckeln till de personliga källornas historiska värde är upphovspersonernas återkommande tendens att vilja rättfärdiga sig själva. Vi kan inte nödvändigtvis veta vad som är sant, men vi kan veta vad de försökte säga.

Det här är en berättelse om Gustav III, framtiden kommer att ha sina. Särskild tyngd har jag velat ge åt de delar som skildrar honom som politisk aktör. På det området uppvisade han en sällsynt fingerfärdighet, även om han inte heller väjde för att tillämpa manipulation, falskhet och förställning. Han bär också på den upplyste despotens inneboende motsägelser. Likt samtida härskare som Fredrik den store av Preussen (hans egen morbror) och Katarina den stora av Ryssland (hans egen kusin) förde han inom ramen för en despotisk maktutövning fram flera politiska reformer som drevs av upplysningens tankegods. Upplysningen var den intellektuella rörelse som vid denna tid dominerade det europeiska idéklimatet. Dess företrädare betonade förnuft, vetenskap och individuell frihet. Filosofer och tänkare ifrågasatte gamla auktoriteter och förespråkade reformer inom politik, ekonomi och samhälle. Många såg det som monarkernas plikt att regera upplyst och genomföra förändringar som gynnade hela folket – en tanke som Gustav både kom att omfamna och anpassa efter sina egna syften.

Det är i motsägelsen mellan det progressiva och det despotiska som vi kan finna nyckeln till Gustav III:s politiska överlevnadskonst. Som kung var han en mästare i det politiskt omöjliga. Han överlevde kupper, krig och konspirationer, manövrerade mellan hovets intriger och sina undersåtars skiftande lojaliteter. Gång på gång stod han, inte sällan självförvållat, på gränsen till undergång – och gång på gång kom han undan. Men en överlevare definieras inte enbart av de faror han undgår, utan även av den väg han väljer. För att förstå hur detta kan definiera bilden av Gustav III måste vi betrakta honom i helfigur.

1746–1756

”Det

är alls inte den luft man andas, som formar ens känslor eller seder. Det är ens föredömen och än mer uppfostran som så att säga får dem att födas i människans hjärta.”

Pojken med de stora ögonen

Frihetstidens kungahus En svensk arvprins Kampen om uppfostran I Carl Gustaf Tessins skola

Det goda enväldet Guvernörens dubbla stolar Kungafamiljen och politiken Examination

den 30 november 1718 stupade Karl XII vid Fredrikshald i Norge. I samma stund var det svenska enväldets dagar räknade. Både folk och ständer var vid denna tid gruvligt trötta på decennier av krig och umbäranden. Karls svåger, Fredrik av Hessen, säkrade genom en snabb kupp tronen åt sin hustru – den döde kungens syster, Ulrika Eleonora. Priset för regimskiftet blev det svenska enväldets ovillkorliga avskaffande. En ny regeringsform fastställdes av ståndsriksdagen 1720 som mycket kraftigt beskar kungahusets inflytande över såväl inrikes- som utrikespolitiken. Händelsen markerade därmed starten på det vi i historieböckerna känner som frihetstiden, en tid som definierades av friheten från envälde. Få anade då att enväldet en dag skulle komma tillbaka.

Ett år efter att Ulrika Eleonora blivit Sveriges drottning valde hon att abdikera till förmån för maken, som därmed blev Fredrik I. Bunden av den nya regeringsformen blev han en obetydlig politisk gestalt och kom mer och mer att betrakta rikets affärer

Gustav III:s föräldrar, Lovisa Ulrika och Adolf Fredrik, porträtterade av konstnären Antoine Pesne. Som Sveriges kronprinspar närde de tidigt förhoppningar om att åter kunna stärka kungamakten i landet.

från åskådarplats. Kungen styrde förvisso riket rent formellt men var förpliktigad att förankra varje beslut i det så kallade riksrådet, bestående av 16 högt uppsatta herrar utsedda av riksdagen. I rådet fattades beslut genom omröstning, där kungen hade två röster. Med andra ord kunde rådsherrarna enkelt gå samman och rösta ned kungens olika förslag. ”Rådet var i praktiken Sveriges konung”,4 som Gustav III senare i livet kom att beskriva frihetstidens regeringssätt.

Vart tredje år skulle rikets ständer – adel, präster, borgare och bönder – samlas till riksdag. Då strömmade representanter från hela landet till Stockholm för att besluta om lagstiftning och skatteuttag, frågor som låg utanför riksrådets befogenheter.

Under 1730-talet kom riksdagsmännen även att börja organisera sig i två politiska sammanslutningar: mösspartiet och hattpartiet, populärt kallade ”hattar” och ”mössor”, vilka framförallt sökte olika inriktningar i utrikespolitiken. I praktiken definierades partiprogrammen av vilka stormakter man ansåg att Sverige skulle liera sig med. Hattarna ville bejaka den traditionella alli-

ansen med Frankrike, medan mössorna lade sina intressen i linje med Ryssland och Storbritannien.

Starka känslor av revanschism gentemot Ryssland hade frodats sedan det svidande nederlaget i stora nordiska kriget 1700–1721, vilket satt punkt för den svenska stormaktstiden. Framförallt var det män inom den svenska adeln, och då i synnerhet inom hattpartiet, som drömde om hämnd och återtagande av förlorade provinser kring Östersjön: Livland, Estland, Karelen och Ingermanland. Ville det sig riktigt väl kunde man gott tänka sig att lägga beslag på ytterligare någon bit ryskt territorium.

Känsloyran kulminerade i augusti 1741 med att Sverige inledde ett anfallskrig mot Ryssland som inte blev något annat än ett ofattbart dyrt fiasko. Sedan de svenska trupperna krossats 1743 blev ett av den ryska segrarmaktens krav att Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp skulle utses till svensk tronföljare. Eftersom Fredrik I saknade legitima arvingar* hade han inte mycket att säga till om i frågan.

Året efter att han blivit utsedd till svensk kronprins äktade Adolf Fredrik den preussiska prinsessan Lovisa Ulrika och därmed var den ännu ofödde Gustavs väg till Sveriges tron utstakad. Den kraftiga inskränkning av kungens makt som kännetecknar frihetstiden betydde emellertid inte att monarkin saknade betydelse, tvärtom. Det vilar en motsägelse över den frihetstida hanteringen av kungamakten. Man sökte på alla sätt begränsa kungens inflytande, men lyfte samtidigt på ett mycket tydligt sätt fram monarken som en oundgänglig gestalt. Historikern Jonas Nordin har ägnat en hel bok åt att försöka besvara frågan: Om man nu i stormaktstidens kölvatten sökte på alla sätt begränsa kungamakten i Sverige, varför avskaffade man den inte helt? Varför blev Sverige inte en republik? Svaret är att kungen, oaktat frihetstidens författning, betraktades som en så viktig symbol att

* Fredrik I hade inga inomäktenskapliga barn, men tillsammans med älskarinnan Hedvig Ulrika Taube, som han umgicks mer eller mindre öppet med, fick han två döttrar (varav en dog som spädbarn) och två söner.

Redan innan han ens kunde tala visades Gustav upp i publika sammanhang. Så här framställdes han vid sitt första offentliga framträdande, då han åtta månader gammal deltog vid riksdagens högtidliga öppnande i september 1746. Dräkten var en så kallad jaquette, vilket vid denna tid var benämningen på ett ceremoniellt klänningsliknande plagg för pojkar.

det aldrig föresvävade männen bakom 1720 års regeringsform att ens diskutera monarkins avskaffande. I regeringsformen står inte en rad om varför Sverige skulle ha en monark, för det betraktades som så självklart att det inte behövde sägas. Bland folket var rojalismen, av allt att döma, både stark och utbredd. Därför var det heller inte särskilt konstigt att det skulle firas med pompa och ståt när Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika fick sitt första barn. ”Den dag då jag födde barnet, voro gatorna fulla av människor”, nedtecknade den nyblivna modern Lovisa Ulrika. Från sin sängkammare i Wrangelska palatset på Riddarholmen kunde den tyskättade kronprinsessan höra kanonsaluter, klämtande klockor från Tyska kyrkan och musik från pukor och trumpeter.

Det var Carl Gustaf Tessin, greve, kanslipresident* och en av Sveriges främsta kulturpersonligheter, som efter att ha underrättat kung Fredrik I om den nye prinsens födelse, den 24 januari** 1746, skickat order till artilleriet på Amiralitetsholmen (som Skeppsholmen då kallades) att låta 256 kanonskott ljuda över Stockholm. Staden hade snabbt fyllts av jublande folkmassor ”och vid det första kanonskottet stannade man och omfamnade dem man mötte. Glädjeropen ha fortsatt under flera nätter”,5 meddelade den nyblivna modern en tid därefter.

Lovisa Ulrikas förlossning hade dock varit svår. Pojken uppfattades som klen och hans huvud hade något deformerats – pannan var en aning intryckt ovanför vänster öga – och under de första veckorna avlöste lycka och ångest ständigt varandra. ”Jag erkänner, att jag hade föga hopp, när han kom till världen”, skrev Lovisa Ulrika senare, ”då han var så svag, att man trodde han var död, och de första sex veckorna levde jag i en grym ängslan.”6

Barnadödligheten under 1700-talet var så hög att mer än en femtedel av de barn som föddes i Sverige avled före sin ettårsdag, och kungligheter var på intet sätt förskonade. Men den lille Gustav hade tur och överlevde den första svåra tiden.

Lovisa Ulrika var mycket betagen i sin lille prins. ”Hela hans ansikte består av två ögon, ty han har mycket stora sådana”,7 beskrev hon för systern Amalia. Från första stund tvingades Gustav vänja sig vid att få sin minsta rörelse recenserad. Redan åtta månader gammal fick han spela en symbolisk roll vid invigningen av 1746 års riksdag. Deputationer från de fyra stånden fick alla först avlägga visit hos Lovisa Ulrika och se den lille tronföljaren i hennes knä. Sedan vid riksdagens högtidliga öppnande

* Kanslipresident var ett ämbete som användes i Sverige 1680–1809 och motsvarade det vi idag kallar statsminister.

** I Sverige tillämpades fram till den 1 mars 1753 den julianska kalendern, även kallad gamla stilen, enligt vilken Gustav III:s födelsedatum var den 13 januari 1746. Vid bytet av kalender försvann 11 dagar. Efter den 17 februari 1753 blev det omedelbart den 1 mars. Med andra ord har datumen 18–28 februari 1753 aldrig ägt rum i svensk tideräkning.

satt gossen hos sin mor på en läktare mittemot kungen, som höll ett tal där han bland annat uppmärksammade församlingen på att det lilla barnet i Lovisa Ulrikas armar inte skrek, utan var tyst och lugnt. Fredrik I pekade på detta som ett tecken på ”riket tilkommande ro, lugn och ytterligare förkovring”.8

Under sina första år blev Gustav uppvisad vid en rad ceremonier och festligheter. Därmed fick han tidigt lära sig att behärska sin kropp. Gester, blickar och miner var alla betydelsebärande signaler som studerades av åskådare och dignitärer.

Både Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika hade tyska som modersmål, även om de i huvudsak kom att tala franska vid hovet. Lovisa Ulrika månade tidigt om att sonen förutom svenska skulle ta till sig detta den europeiska elitens språk, även om både hon och Adolf Fredrik också lärde sig svenska. Det hade Fredrik I, till mångas irritation, aldrig gjort. Då gossen fyllt tre år skrev Lovisa Ulrika i ett brev till sin bror, kung Fredrik den store av Preussen, att hon låtit en grupp barnskådespelare sätta upp komedin Le Joueur, en pjäs om en man som uppslukas av hasardspel så till den grad att han förlorar kvinnan han älskar, allt för ”att förmå Gustav att fortsätta med att lära sig franska”.9

Som arvprins var Gustavs uppfostran förstås en riksangelägenhet, och en del oroade sig över vilket inflytande modern skulle få över hans utveckling. Lovisa Ulrika hade redan tidigt fått rykte om sig att ha ett hett temperament och vara en makthungrig motståndare till det frihetstida styresskicket. Och brodern beskrev henne vid ett tillfälle som ”häftig, högdragen och intrigant”.10 Det rådde heller inga tvivel om att hon, dotter till den viljestarke och hetlevrade preussiske kungen Fredrik I, var allt annat än nöjd med den svenska monarkins begränsade maktposition. I rådsherrarnas ögon var det naturligtvis en farlig inställning, som absolut inte fick föras vidare till sonen. Den bak-

omliggande maktkampen mellan rådet och kungafamiljen skulle få stora konsekvenser för den unge arvprinsens uppväxt.

Redan tidigt lade sig rådet i valet av amma. Till följd av det lilla barnets klenhet förordade rådsherrarna ett byte på den posten, vilket Lovisa Ulrika protesterade mot. ”Det är ledsamt för personer av vår rang att inte vara mer än mätresser åt sina egna barn”,11 beklagade sig modern, som snart tvingades att motvilligt gå rådsherrarna till mötes. Det var inte sista gången Lovisa Ulrika nödgades böja sig för rådets vilja i en fråga som gällde hennes egna barn.

Nästa orosmoment för rådet var Lovisa Ulrikas intensiva engagemang i sonens undervisning. Och pojken visade tidigt stor läraktighet. ”Gustav kommer in till mig före klockan elva. Jag sysselsätter honom med kopparstick, varigenom han lär sig historia, och han har mycket nöje därav”,12 skrev Lovisa Ulrika till sin mor, Sofia Dorotea av Hannover, när sonen var tre år gammal. ”Han fattar mycket lätt och har gott minne. Han kan nästan alla Ovidius Metamorfoser, vilka han lärt sig genom att se på kopparstick. Han tycker det är så roligt, att det är ett straff, när han inte vågar berätta dem eller lära sig nya.”13 Lovisa Ulrika tycks ha varit fast besluten att ge Gustav ett försprång på bildningens bana och hade som uttalad målsättning att sonen skulle kunna läsa före sin fyraårsdag. Det är osäkert om detta lyckades helt, men vi vet att han sex år gammal kunde ta sig an både svensk och fransk text. Man kan undra vad det gör med ett barn att få så höga krav ställda på sig i ung ålder. Men ”emedan allt är blott lek finnes ingen motvilja”,14 försäkrade Lovisa Ulrika i ett annat brev till sin mor.

Större delen av sin tid, fram till fyra års ålder, tillbringade Gustav dock med sin guvernant, den drygt sextioåriga hovdamen och grevinnan Hedvig Elisabet Strömfelt (född Wrangel). Hennes salige make hade varit rådsherre och hon hade tre egna barn och därmed diger erfarenhet av uppfostran. Hon brukade roa prinsen med överdrivet teatraliska nigningar, vilket fick honom att