grÄtt hav
Ăversatt av Lotta Rossi
Gilla Böcker
Kaptensgatan 6, 114 57 Stockholm
Originaltitel: Plein gris
© 2021 by Editions Pocket Jeunesse, dĂ©partement dâUnivers Poche, Paris
ĂversĂ€ttning: Lotta Rossi
Omslag: Editions Pocket Jeunesse
Omslagsfoto: © travenian/iStock, © Bill Oxford/iStock
Tryck: Livonia Print, Lettland 2025
ISBN 978-91-7813-643-8
Gilla Böcker Àr en del av Lilla Piratförlaget. www.lillapiratforlaget.se
Det var sista gÄngen han gick ombord pÄ en bÄt, intygade han.
Han var nÀrmare sanningen Àn han kunde ana.
Gabriel GarcĂa MĂĄrquez
Relato de un nĂĄufrago
ett
NÀr den orörliga kroppen dyker upp vid ytan intill segelbÄtens skrov Àr det ingen som skriker. Ingen av oss. Som om vi inte kan ta in det, som om vi genom att inte reagera kunde radera det som har hÀnt: att ett lik har flutit upp till ytan. VÄr vÀns lik, om man ska vara exakt. Det gÄr inte att ta miste pÄ att det Àr hans mörkblÄ skepparkavaj som flyter runt honom som en pÄminnelse om hur han sÄg ut nÀr han levde. Vattnet skvalpar stilla pÄ bÄda sidor om segelbÄten, vilket skapar en lÀtt motrörelse som fÄr dÀcket att gunga. BÄten ligger mot vinden och rör sig inte framÄt lÀngre. Om man vÀnde blicken mot horisonten skulle man bara se en blek himmel och en svag sol som letar sig genom molnen hÀr och var och fÄr havet att glÀnsa. Men det kan vi inte. Vi kan inte slita blicken frÄn den vÀlbekanta flytande kroppen, den dÀr kroppen som jag kÀnner bÀttre Àn alla andra.
Ălise Ă€r den som reagerar först.
â Vi mĂ„ste ta upp honom ur vattnet.
Vi börjar röra pĂ„ oss, som om hennes röst fĂ„r en mekanism som hakat upp sig att sĂ€tta i gĂ„ng igen. Sam startar motorn sĂ„ att bĂ„tens akter kommer sĂ„ nĂ€ra kroppen som möjligt. Varken Victor eller Ălise ser pĂ„ mig. Jag ser inte pĂ„ dem heller, men kan ana mig till deras rörelser. Jag kan urskilja fĂ€rgflĂ€ckar och röster som korsar varandra.
â Inte sĂ„ fort, sakta ner motorn.
â Har du honom?
â HjĂ€lp till, han Ă€r för tung.
Clarence. Jag upprepar hans namn som ett fÄn. Clarence, Clarence, Clarence. Inte för högt, bara sÄ att jag hör ljudet av min egen röst. Som om jag förebrÄdde honom för att ha simmat för lÄngt ut. Som om han verkligen skulle ha simmat för lÄngt ut i sin skepparkavaj och med bÄde klÀder och skor pÄ sig.
Victor och Sam kÀmpar för att lyfta upp honom pÄ relingen. De blöta klÀderna har gjort honom tyngre. De stÀller sig pÄ knÀ runt honom, hÀmtar andan, vÄgar knappt titta pÄ hans stela blick och lÀtt blÄaktiga ansikte.
Ălise hĂ„ller handen för munnen och hickar till, men inte av sorg. Jag ser att hon hulkar lite av illamĂ„ende. Jag Ă€r dĂ€rför den första som upptĂ€cker blodet som sipprar fram under hans huvud. Sam ser det ocksĂ„ och drar försiktigt i sin vĂ€ns kropp för att vĂ€nda pĂ„ den och granska sĂ„ret pĂ„ bakhuvudet. Ălise stirrar med uppspĂ€rrade ögon pĂ„ hans svullna röda nacke och börjar krĂ€kas över relingen.
Det första Victor gör Ă€r konstigt nog att skynda sig ner i ruffen. Kanske för att hitta nĂ„got att lĂ€gga om Clarences sĂ„r med, i strid med all logik. Vissa behöver det â agera, försöka hitta en lösning pĂ„ olösliga situationer. Vi lĂ„ter honom hĂ„llas och rör oss inte. Han rör sig för oss alla. Han gĂ„r runt under dĂ€ck. Vi hör hur han rotar dĂ€r inne, till och med i lĂ„dorna under sittbĂ€nkarna, och anar hur han ilsket sliter i inredningen för att försöka hitta förbandsvĂ€skan. Han kommer upp till slut, med vĂ€skan i hand och en min som visar att han Ă€r smĂ€rtsamt medveten om sin absurda triumf. Han kramar om förbandsvĂ€skan, och verkar nĂ€stan be om ursĂ€kt dĂ€r han stĂ„r med sitt upprispade kindben och förvriden mun. Han ser lite dum ut. I en annan situation hade det varit komiskt.
Första gÄngen jag trÀffade Victor var i biofoajén. Det var precis innan vi skulle börja trean pÄ gymnasiet. Det var Clarence som presenterade honom för oss. Jag tyckte att han var ganska snygg.
Han hade en lite udda stil, men sÄg inte löjlig ut. Clarence var uppspelt, som han alltid brukade vara, men Ànnu mer den hÀr gÄngen. Hans ögon lyste.
â Det hĂ€r Ă€r Victor. Han Ă€r schyst.
De orden rÀckte fullt ut för att introducera nykomlingen.
Victor verkade inte inse vilket privilegium det var att bli accepterad av Clarence och fÄ ingÄ i vÄr lilla slutna grupp. Som om det inte rÀckte tillade han:
â Han Ă€r min nya brorsa.
Och sÄ lappade han till honom pÄ skallen lite förödmjukande. Nykomlingen rÀtade hÀpet pÄ huvudet och visste inte riktigt hur han skulle reagera. Clarence lÀt det gÄ nÄgra sekunder och fixerade hans blick med ett leende pÄ lÀpparna tills det hela nÀstan började kÀnnas obekvÀmt. DÀrefter grabbade han tag i Victors axel och gav honom en stor kram med en tillgjord, broderlig gest. Victor slappnade av, men inte helt.
â Har din pappa en ny tjej? frĂ„gade Sam, som om Victor inte var dĂ€r.
â Ja, det verkar sĂ„.
Clarence sÄg nu vÀnligt pÄ Victor, som skrattade till lite generat som man gör nÀr nÄgon nÀmner ens mammas sexualitet. à tminstone förestÀller jag mig det. Min mamma har inget sexliv över huvud taget, sÄ jag har aldrig befunnit mig i den situationen.
Efter det tror jag att vi pratade om filmen som vi skulle se, men jag minns inte vilken det var. Det retar mig att jag inte kommer ihÄg det, men jag minns att Victor sÄg ut att kÀnna sig bekvÀm. Han tog inte över pÄ nÄgot sÀtt, utan iakttog oss mest och skrattade Ät Sams skÀmt.
â SĂ„ du ska börja i vĂ„r skola? frĂ„gade Ălise efter ett tag. Alla tycktes vara glada över det.
Den kvÀllen hade ingen av oss kunnat förutse det som nu har hÀnt.
Det börjar duggregna lite lÀtt pÄ vattnet och pÄ oss. Ljudet av vattendropparna förstÀrks nÀr de trÀffar masten. Seglet fladdrar i den tilltagande vinden.
â Vad gör vi? sĂ€ger Ălise med Ă„ngestladdad röst.
Jag svarar inte, utan stÄr dÀr som förlamad, precis som de andra. Vi mÄste ta oss ur den hÀr oföretagsamheten. Det Àr som om vi vÀntar pÄ en signal, pÄ att nÄgon av oss ska fatta ett beslut.
Problemet Àr att det vanligtvis alltid Àr Clarence som fattar dem.
Rorsman eller gast? frÄgade Clarence första gÄngen vi trÀffades.
Det var minst en livstid sedan. Vi var elva Är och skulle börja i sexan. Det var det Äret mina förÀldrar skilde sig, sÄ det Àr ingen risk att jag glömmer det.
Jag ryckte pÄ axlarna, det kvittade. Jag kunde vara bÄde och eftersom jag hade seglat sedan jag lÀrde mig gÄ. Han verkade tveka, sÄ jag hjÀlpte honom pÄ traven:
â StĂ€ller du dig i trapetsen?
Hans ansikte lyste upp under de bruna hÄrlockarna. Instruktören tittade förbi och kontrollerade fallen genom att dra lite lÀtt i dem. Sedan gav han mig en gillande blick.
â Ska du segla med Clarence i dag, Emma?
Jag log och rörde pÄ hakan som för att sÀga ja. Jag var ganska fÄordig redan pÄ den tiden.
Efter det minns jag att vi gav oss ut till havs utan att tveka,
trots en vild, tjutande vind som fick bĂ„ten att hamna i slagsida och nĂ€stan kapsejsa, och som plötsligt slog om till nordostlig sĂ„ att vi kom helt i obalans. Clarence hĂ€ngde i trapetsen med uttrycksfull glĂ€dje: han stod bredbent pĂ„ jollens reling med hela kroppen ovanför vattnet, utstrĂ€ckt i selen. Jag började snabbt testa honom pĂ„ skoj genom att rycka i rodret för att fĂ„ honom att tappa balansen. Han hade ett vilt leende och ansiktet var drĂ€nkt av saltvatten. NĂ€r bĂ„ten lyftes upp av en vĂ„g för att sedan sjunka ner igen fick han sig en rejĂ€l dusch av vĂ„gstĂ€nk. Han grimaserade för att fĂ„ mig att skratta nĂ€r jag försökte fĂ„ bĂ„ten ur balans, böjde bara pĂ„ knĂ€na och visade att han inte riskerade att ramla dĂ€r han hĂ€ngde i sin sele, oavsett vad jag gjorde. Jag brast ut i skratt varje gĂ„ng. Vi hade funnit varandra, och sedan den dagen har Clarence och jag alltid seglat 420Âjolle ihop. FrĂ„n aktern, dĂ€r jag satt och drog i skoten allt jag kunde för att segla
mot vindriktningen, sÄg jag min kompis Sam lite lÀngre bort i viken. Sam var ocksÄ med i seglarklubben, men vÀxte inte sÄ fort, sÄ han seglade fortfarande optimistjolle nÀr jag trÀffade Clarence.
Jag hade kÀnt Sam sedan lÄgstadiet. Vi gick i samma klass, och hans förÀldrar jobbade ihop med min mamma. De kom bra överens. Inte sÄ att de umgicks pÄ helgerna, men tillrÀckligt för att prata med varandra nÀr de hÀmtade oss utanför skolan eller följa varandras barn till födelsedagskalas. Vi lekte ganska ofta, och i trean delade vi samma passion för sniglar. Vi byggde hyddor och banor Ät dem av löv och pinnar. Sam var en mjuk
kille som var dÄlig pÄ att försvara sig. Jag fick klÄ en del ungar som vÄgade sig pÄ att reta honom för hans bleka frÀkniga hud eller hans röda kopparskiftande hÄr. Som tur var dök Harry
Potters bÀsta vÀn Ronald Weasley lÀgligt upp i den Äldern dÄ alla barn upptÀckte den Àrrprydde trollkarlen, vilket pÄ nÄgot sÀtt kom att rÀdda honom. Glansen spillde över pÄ honom.
Med tiden kom Sam att dölja sin mjukhet bakom en svart humor. Han var mÀstare pÄ att vara sjÀlvironisk för att vara sÄ ung. SjÀlv var jag oförmögen till det. Jag var alldeles för mÄn om att vara omtyckt och synas, men framför allt om att lÄtsas att allt sÄnt kvittade.
Sam hade gjort oss sĂ€llskap efter lektionen den dagen. LĂ„gvattnet gjorde att vi var tvungna att dra upp bĂ„tarna med hjĂ€lp av en trailer. Optimistjollarna lĂ„g dĂ€remot kvar mitt i viken, fastbundna i varandra. Sam tog spjĂ€rn mot relingen för att hjĂ€lpa oss att dra upp 420Âjollen sĂ„ lĂ„ngt upp pĂ„ stranden som möjligt. PĂ„ den blöta sanden gick det av bara farten, men nĂ€r hjulen nĂ„dde den torra sanden krĂ€vdes det fyra, fem personer för att dra upp skroven tillrĂ€ckligt lĂ„ngt för att nĂ€sta tidvatten inte skulle nĂ„ dem.
Clarences fuktiga, glÀnsande lockar dolde halva ansiktet. Hans hals och axlar, som var spÀnda av anstrÀngningen, sÄg ut att en dag kunna bli lika uthÄlliga som de dÀr kappseglarnas jag hade sett pÄ de glansiga affischerna i instruktörernas bod i början pÄ viken. Kanske berodde det pÄ flytvÀstarna som gjorde att vi sÄg lika kralliga ut som amerikanska fotbollsspelare.
Vi var fortfarande sÄ smÄ. Det gör ont bara att tÀnka pÄ det. NÀr vi hade stannat trailern och satt ner jollen i sanden tackade jag Sam för hjÀlpen.
â Jag kan fortsĂ€tta hjĂ€lpa er, föreslog han.
Clarence och han gick runt varandra och lÄtsades som ingenting medan vi riggade av bÄten. Vi rullade ihop seglet tillsammans och jag presenterade dem för varandra.
â Seglar du optimist? frĂ„gade Clarence. Varför inte 420Âjolle?
Genom sin frÄga tillÀt han Sam att bli del av vÄr grupp och fick honom att kÀnna sig kapabel, trots att han fortfarande var liten till vÀxten och hade ett barns muskler. En ovÀrderlig gÄva. Vi var lika gamla allihop. Nu var det slut med den kanariegula lÄdan med sitt enda fyrkantiga segel för hans del. Sam skulle göra oss sÀllskap och vi skulle börja mÀta oss med varandra pÄ spetsiga bÄtar dÀr den komplexa kombinationen av fallinor, knopar och kÀnslig balans gav oss en ljuvlig kÀnsla av fart. Efter sitt förslag sa Clarence högtidligt att han var glad över att han kÀnde oss.
â NĂ€sta vecka börjar jag i sexan pĂ„ GallieniÂskolan.
â Vi ocksĂ„, svarade Sam glatt med en röst som svajade pĂ„ de höga tonerna.
Hans ansikte strÄlade av lycka.
Jag öppnade min vÀska och vi delade pÄ mina yoghurtar som vi Ät med salta, sandiga fingrar. VÄra för stora anoraker gick ner över hÀnderna och under rumporna. Under dem bar vi tÀtstickade sjömanströjor som höll oss varma, Àven nÀr de var fuktiga.
VÄra bara ben och badklÀder torkade lÄngsamt i vinden. Jag minns att jag skrattade lika lyckligt som Sam och att duggregnet drev oss bort frÄn stranden.
PĂ„ höstterminens första dag upptĂ€ckte vi att vi skulle gĂ„ i samma klass alla tre. Jag satte mig direkt bredvid Clarence, och Sam som satt framför oss hamnade bredvid Ălise, som vi inte kĂ€nde Ă€n. Jag blev genast fascinerad av hennes tĂ€ta kastanjebruna korkskruvslockar. Hon sĂ„g konstant arg ut, men det var bara hennes sĂ€tt att tackla allt nytt, alla förĂ€ndringar â och de hade varit mĂ„nga. Hon bodde hos sina morförĂ€ldrar efter att stĂ€ndigt ha flyttat runt under flera Ă„r. Hon hade bott i en rad stĂ€der och hade tillbringat sina första Ă„r i Afrika â i Mali, tror jag â dit hennes förĂ€ldrar hade Ă„tervĂ€nt. Efter att ha drabbats av anorexi och selektiv mutism hade hon nu krĂ€vt att fĂ„ bo hos sina morförĂ€ldrar i Frankrike, nĂ€rmare bestĂ€mt i Bretagne, som var hennes enda trygga punkt och dĂ€r hon tillbringat vartenda lov sedan hon föddes. Jag förstod aldrig riktigt vad hennes förĂ€ldrar jobbade med, men Ălise sa att hon var lĂ€ttad över att Ă€ntligen fĂ„ stanna pĂ„ en och samma plats utan att behöva packa vĂ€skorna igen efter ett halvĂ„r. Om hon saknade sina förĂ€ldrar var det inget hon pratade om. Jag vet att hon ofta pratade med dem pĂ„ Skype och att hon hade en underlig relation till sin mamma som byggde pĂ„ förebrĂ„elser och kĂ€rleksförklaringar pĂ„ distans. Jag tyckte lĂ€nge att det verkade spĂ€nnande, för sjĂ€lv hade jag en konfliktlös relation med min mamma, men vi var inte alls
sammansvetsade. Det var en andefattig, ointressant relation. För mig tycktes det som om deras konfliktfyllda relation tydde pÄ stark kÀrlek och att de ljumma samtal jag hade med min mamma vittnade om en kÀnslomÀssig apati, en brist pÄ inre liv.
â Dumheter! Du har missuppfattat alltihop, frĂ€ste Ălise nĂ€r jag försökte förklara det för henne.
â Jag vet inte ⊠Min mamma Ă€r höjden av tomhet.
Jag hoppades nog att hon skulle bli berörd och kanske ocksÄ att bli kvitt skamkÀnslan som hennes ord hade skÀnkt mig.
â Du har verkligen tur som har din mamma. Hon valde att se dig vĂ€xa upp varje dag.
Jag var inte övertygad. Ett val som var ett ickeÂval, en uppoffring som inte innebar nĂ„gon större omvĂ€lvning, var det nĂ„got vĂ€rt? Till och med mina förĂ€ldrars skilsmĂ€ssa hade varit konfliktlös. Den var bara dyster. Futtig fatalism. TĂ„rar utan skrik. Jag lĂ€ngtade efter passion och hade svĂ„rt att acceptera kompromisser â trodde jag i alla fall. Mamma led för tillfĂ€llet av en depression efter att ha blivit ensamstĂ„ende och avpolletterad frĂ„n kĂ€rleken. Hon sĂ„g mig leva som om hon redan var död och följde mina förĂ€ndringar med blicken hos nĂ„gon som inte lĂ€ngre har rĂ€tt att leva. Jag var arg pĂ„ henne för det och kunde inte uppskatta min lycka eller förstĂ„ hennes skörhet.
Redan första rasten blev Ălise en del av vĂ„rt gĂ€ng. Hon var rolig och skicklig pĂ„ att hĂ€rma mattelĂ€raren. Jag minns att bĂ„de Sam och jag iakttog Clarence innan vi började skratta. Och eftersom
han gav Ălise sitt vackraste leende tillĂ€t vi oss att tycka att hon var rolig.
SĂ„ hĂ€r lĂ„ngt senare Ă€r det svĂ„rt att sĂ€ga exakt vad som fick oss att dras till varandra, vad vĂ„r sammanhĂ„llning byggde pĂ„ och vad som gjorde den sĂ„ sjĂ€lvklar. VĂ„ra dysfunktionella familjer som vi hoppades komma bort frĂ„n? Kanske ett behov av att ingĂ„ i en grupp eller ett sĂ€tt att kĂ€nna oss starkare gentemot omvĂ€rlden, jag vet inte ⊠Men i en Ă„lder dĂ€r vĂ€nskap ofta Ă€r flyktig och opportunistisk bildade vi en sĂ€llsynt oskiljaktig kvartett. Och ibland delade vi upp oss i par utan att det pĂ„verkade gruppens balans, precis som inom musik. Clarence var den givne dirigenten. Men det var inte musik som var vĂ„rt tema, utan segling â havet och det bĂ€sta sĂ€ttet att fĂ„nga vinden.
NĂ„gra veckor efter terminsstarten trĂ€ffades vi pĂ„ seglarklubben allihop. Trots att Ălise var nybörjare kĂ€nde hon sig snabbt lika hemma pĂ„ vattnet som vi. Hennes morförĂ€ldrar hade en segelbĂ„t, sĂ„ Ă€ven om det inte var samma sak som att sitta vid rodret pĂ„ en liten jolle var hon van vid vindarna, principerna och terminologin, och att fĂ„ vĂ„gstĂ€nk i ansiktet skrĂ€mde henne inte.
I vissa trakter Àr segling en social markör, som ridning eller golf. Men hos oss var det annorlunda. HÀr var det inte bara rika barn som var med i seglarklubben. Och varje Är stod det jolle eller katamaransegling pÄ idrottsschemat i stÀllet för volleyboll eller basket. Jag antar att det Àr samma sak med skidÄkning för dem som bor i bergstrakter. HÀr var de flesta
aktiviteterna knutna till havet, Ă€ven yrkena. Mamma jobbade pĂ„ konservfabriken, precis som Sams förĂ€ldrar. Och min farfarsfar hade varit Newfoundlandfiskare, vilket fotot pĂ„ hallspegeln dagligen pĂ„minner mig om. Fiskarskjorta, löjlig hatt, yvig slokmustasch ⊠Den grovkorniga blicken pĂ„ det matta pappret visar hur stolt han var och hur han slet till havs i mĂ„nader för att jaga torsk â en lĂ„ng historia som gĂ„r generationer tillbaka och som min farfar har berĂ€ttat för mig.
Varje ledig stund skyndade vi oss till seglarklubben. Mina förĂ€ldrar sĂ„g knappt röken av mig under loven. Lagen sammansvetsades pĂ„ en gĂ„ng: Ălise och Sam, Clarence och jag.
Att segla med Clarence var nĂ„got alldeles speciellt. Inte bara för att han var skicklig â det var jag ocksĂ„ â utan för att vi utförde alla moment ombord pĂ„ ett vĂ€lkoordinerat och sjĂ€lvklart sĂ€tt. Vi var som ett med jollen och var inte rĂ€dda för att tĂ€nja pĂ„ bĂ„tens grĂ€nser. Vi fick ofta en mild utskĂ€llning av instruktören som gav sken av att ha blivit skrĂ€md och bad oss att ta det lugnare för att inte kapsejsa. Sam och Ălise var ocksĂ„ duktiga, men försiktigare.
Jag hade vetat det frÄn början, Ànda sedan vi gav oss ut till havs tillsammans med klubbens jolle första gÄngen och riskerade att fÄ bommen i huvudet varje gÄng vi slog: Det strÄlade om Clarence, och pÄ nÄgot sÀtt spillde det över pÄ mig nÀr jag befann mig i hans nÀrhet. Att han bestÀmde Ät oss alla och att hans röst alltid vÀgde tyngre Àn vÄra störde mig inte pÄ den tiden. I mina ögon var han starkare och mer begÄvad, och att
umgĂ„s med honom fick mig att kĂ€nna mig betydelsefull pĂ„ ett sĂ€tt som jag aldrig hade gjort tidigare. I grĂ€nslandet mellan barn och tonĂ„ring hade Clarence en makt som ingen av oss andra var medveten om: den positiva och bedrĂ€gliga makten att fĂ„ oss att framstĂ„ som vackrare Ă€n vi var, och honom sjĂ€lv som bĂ€ttre Ă€n han var. Det rĂ€ckte med att jag fick en intensiv blick, att han nickade bifallande Ă„t nĂ„got jag sa eller skrattade Ă„t ett av mina skĂ€mt för att jag skulle kĂ€nna mig som en drottning â och det var jag inte ensam om. Men jag var övertygad om att vĂ„r vĂ€nskap gav mig en speciell stĂ€llning som fick mig att lysa mer Ă€n alla andra.
tre
Att stanna i Clarences nĂ€rhet Ă€r outhĂ€rdligt och det regnar allt ihĂ€rdigare. Ingen av oss har sett ett lik tidigare. Utan ett ord gĂ„r vi en efter en ner och sĂ€tter oss i ruffen, som om vi skulle spela ett parti kort. Men gĂ„rdagens kortparti kĂ€nns otroligt avlĂ€gset. Clarences död gör oss mĂ„llösa, Clarences död förvirrar allt. En fryst bild och dĂ€refter Ă€r det tomt, som nĂ€r en filmrulle tar slut och projektorn fortsĂ€tter snurra. Det som hĂ€nder oss Ă€r för tillfĂ€llet ofattbart och ingen kan spola tillbaka filmen. Vi ser pĂ„ varandra. Fyra handfallna blickar som korsar varandra ovanför det ljusa trĂ€bordet. Sam och Ălise sitter pĂ„ soffan med hĂ€nderna pĂ„ knĂ€na. Victor och jag sitter mitt emot dem pĂ„ den ryggstödslösa bĂ€nken med rundade ryggar, armbĂ„garna pĂ„ bordet och nĂ€varna mot tinningarna. Efter nĂ„gra sekunders grĂ„ tystnad reser jag mig och öppnar skĂ„pet under diskbĂ€nken för att hĂ€mta flaskan med Talisker som Ălises morförĂ€ldrar har lĂ€mnat kvar.
