FÖRORD
Kouplan är en man utan ett riktigt liv.
Utan uppehållstillstånd, utan bror och utan busskort.
I Iran var han en journalist och en kämpe.
I Sverige får han inte ens finnas.
Han föddes i Iran som en flicka.
Han fick en flickas namn
men han visste alltid att han var en pojke.
Han jobbade på en tidning i Iran, tillsammans med sin bror.
En tidning som regeringen inte gillade.
En dag var hans bror försvunnen.
Alla förstod att det var regeringen som hade tagit honom.
Kouplan visste att han också levde farligt.
Han bestämde sig för att fly.
Han flydde till Sverige.
Här kände han ingen, men han träffade en tjej som hette Siri och han lärde sig svenska.
Han trodde att han skulle få stanna här.
Han sökte asyl i Sverige.
Men svaret från Migrationsverket var inte som han hade tänkt.
De sa ”nej”.
Han måste åka tillbaka till Iran
men det var omöjligt.
Därför gick han under jorden.
Nu lever han papperslös.
Han har ett nytt namn nu: Kouplan, och han tar hormoner
för att hans kropp ska passa för en man.
Han önskar att han kunde vara en fri man.
Han önskar att han inte behövde vara rädd.
Kouplans pengar är slut.
I december fick han 9 000 kronor.
Det var lön för hans detektivarbete.
Pengarna gick till mat och hyra.
Nu är han pank.
Andra människor kan gå till socialen eller söka jobb.
Kouplan kan inte göra det.
Han är papperslös.
Han har inget uppehållstillstånd och inget personnummer.
Han får inte vara här
men han är här.
På internet ligger hans annons.
DETEKTIV
Har du ett problem
som polisen inte kan lösa?
Kontakta mig via e-post.
Förra året fick han svar.
Han gjorde ett detektivjobb
för en kvinna som hette Pernilla.
Men nu kommer det inga svar.
Han överlever tack vare papperskorgarna.
En tom ölburk ger en krona.
En stor flaska ger två kronor.
En bra dag kan han hitta hundra burkar.
Han är inte rädd för smuts.
Man gör vad man måste göra.
Men han är rädd för sprutor och andra vassa saker som kan ligga i papperskorgarna.
Och han är rädd för polisen.
Om polisen tar honom måste han åka tillbaka till Iran.
Det kan han inte göra.
Kouplan är son till en professor.
I sitt land var han en viktig och utbildad person.
Men här och nu är Kouplan någon som letar i andra människors sopor.
Livet har vänt.
Kouplan bor i ett rum hos en familj.
Mamman heter Regina.
Hon jobbar som städare och städar ofta hos rika människor.
Idag ska hon åka till Lidingö.
– Vill du åka med? frågar hon.
Kouplan svarar ja.
Han samlar gärna burkar i rika områden.
Ofta finns det fler burkar där.
På Lidingö är husen stora som slott.
De har balkonger, altaner och lusthus.
Kouplan ser sig omkring.
Han känner igen sig.
En gång bodde han i ett liknande hus.
Regina går in i en villa som hon ska städa.
Kouplan är ensam kvar på gatan.
Han börjar leta i papperskorgarna.
Den första är tom.
Plötsligt kommer en kvinna ut på gatan.
Hon har en röd kappa och höga stövlar.
Hon ser ut som en viktig person.
Kvinnan ställer sig på trottoaren.
Hon verkar irriterad och tittar på klockan.
Efter en stund tar kvinnan upp en telefon.
Kouplan står bakom henne och lyssnar.
Hon säger i telefonen:
– Vad fan ska jag göra!
Hon har stulit flera hundra tusen av mig!
Någon pratar med henne i telefonen. Hon fnyser.
– Nej, jag kan inte gå till polisen.
Och inte till någon annan heller.
Jag vet inte vad jag ska göra!
När kvinnan har lagt på, går Kouplan fram.
– Ursäkta, säger han.
Jag kan hjälpa dig.
Kvinnan tittar föraktfullt på honom.
– Du?
Kouplan vet hur han ser ut.
Han ser ut som en smutsig och fattig uteliggare.
Han förstår varför kvinnan tittar på honom så.
– Jag är detektiv, säger han.
– Jaså?
– Jag lovar. Jag har referenser.
Kvinnan är skeptisk.
Hon frågar honom många saker.
Hur gammal han är, varför han letar burkar.
När hennes taxi kommer, ger hon honom ett visitkort.
– Kontakta mig, så får vi se, säger hon.
Kouplan tittar efter taxin när den kör iväg.
Sedan tittar han på visitkortet.
Där står det:
Jenny Svärd borgarråd
Kouplan vet vad borgarråd är.
Det är de högsta politikerna i Stockholm.
Jenny Svärds kontor ligger i Stadshuset.
Det är stort och ljust, med skrivbord, dator och soffor för besökare.
När Kouplan kommer in, ber hon honom sitta ned.
– Jag har kollat din referens, säger hon.
– Okej, svarar Kouplan.
– Hon hade bara positiva saker att säga.
– Jag vet.
Kouplan försöker låta självsäker.
Egentligen är han rädd.
Han, en flykting utan personnummer, borde gömma sig långt härifrån.
I stället är han mitt i Stockholms stadshus. Sveriges hjärta.
Han undrar vad Jenny vill ha hjälp med.
Hon är så perfekt och framgångsrik.
Vilka problem kan hon ha?
Varför kan hon inte bara ringa polisen?
Jenny sätter sig mitt emot honom.
– Jag har blivit bedragen, säger hon.
– Vad menar du?
– Jag har blivit lurad på pengar. I en kärleksrelation.
– Har din pojkvän tagit dina pengar?
Jenny skakar på huvudet.
– Min flickvän.
– Är du lesbisk?
– Nej. Men jag hade en flickvän. Okej?
– Okej.
– Jag älskade henne, och jag trodde att hon älskade mig.
– Men du hade fel? frågar Kouplan.
– Plötsligt försvann hon, och pengarna också.
200 000 kronor.
– Oj.
Jenny tittar på Kouplan.
– Hon heter Amanda, och du ska hitta henne.
Du är förbjuden att prata om det här med någon annan.
Kouplan nickar.
Han har ändå ingen att prata med.
Han frågar:
– Vad ska jag göra när jag hittar henne?
Jenny funderar en stund.
– Hämnas, svarar hon.
Jenny visar honom några fotografier. Amanda är en vacker kvinna
med mörkt hår och vita tänder.
På bilderna ler hon och skrattar.
Hennes efternamn är Martinez.
– Du får alla bilderna på ett usb-minne.
Kouplan ställer frågor om Amanda.
Han måste veta hur hon är.
– Vad tycker hon om? frågar han.
– Fina kläder. Rostat bröd.
Vanilla latte från Espresso House.
– Vilka språk kan hon?
– Svenska, engelska, spanska.
Hennes föräldrar är från Spanien.
– Har hon något speciellt på kroppen?
– Hon har linser. Och diabetes, så hon måste ta sprutor varje dag.
Kouplan skriver allt i sin skrivbok.
– Kan du hitta henne? frågar Jenny.
– Säkert. Jag tar 400 kronor i timmen.
Jenny skrattar.
– Säljer du sex, eller? Du får 150, och du måste rapportera allt.
Kouplan lämnar stadshuset med ett uppdrag.
Han har ett jobb.
På något sätt ska han hitta den mystiska Amanda, även om det verkar omöjligt.
Han är detektiv igen.
Jenny sitter kvar på sitt kontor.
Hon skakar av ilska.
Jenny är tuff, hon är ingen man bråkar med.
En hård kvinna, en smart politiker.
Hon är en intelligent person!
Hon blir aldrig lurad.
Hur kunde hon lita på Amanda?
Hon tänker tillbaka på tiden när de träffades.
Det var för ett år sedan.
Amanda satt på Jennys kontor tillsammans med två andra personer.
Hon var med i en miljögrupp.
Det var en grupp som ville skydda miljön och påverka politiker.
De ville prata med Jenny om en park.
Amanda var full av energi.
Hon hade rött läppstift och en grå kavaj och hennes ögon var så speciella.
Jenny var inte lesbisk, men hon blev ändå intresserad.
Hon drogs till Amanda redan från början.
De höll kontakten
och började prata om andra saker än den där parken.
Efter några veckor gick de ut på en bar.
De drack drinkar, pratade och skrattade.
Sent på natten kysste de varandra för första gången.
Men inte den sista.
Efter några månader firade de semester ihop.
De planerade framtiden tillsammans.
De var lyckliga.
Och nu är Amanda borta med 200 000 kronor.
Jenny känner sig som en idiot.
Kouplan ringer till Amandas vänner.
Medlemmarna i miljögruppen.
Ingen vet var hon är.
– Varför vet ni inte? frågar Kouplan.
Ni är ju vänner!
De svarar:
– Vi är inte nära vänner.
Vi träffade bara Amanda på möten.
Kouplan söker på internet efter Amanda.
Han skriver ”Amanda Martinez” på Google och söker i olika forum.
Han hittar nästan ingenting.
Bara kändisar och främmande tjejer med liknande namn.
Plötsligt får han en idé.
Han tar fram usb-minnet som han fick av Jenny.
I datorn öppnar han en bild och laddar upp den på Google.
Det är den fina bilden där Amanda ler.
I stället för att söka med ord på Google, söker han med bilden.
Han tror nästan inte sina ögon, när resultatet kommer.
Han får en träff!
Amanda har lagt upp sin bild på Facebook!
Men namnet under bilden är inte Amanda Martinez.
Personen med bilden kallar sig ”Angela Torres”.
Kouplan skriver ett sms till Jenny:
Jag har nyheter om Amanda.
Jenny svarar: Kom hem till mig!
Kouplan: Jag har inget busskort.
Jenny: Ta en taxi. Jag betalar.
Taxin kostar 245 kronor.
Det är mycket pengar för Kouplan.
Han skulle kunna köpa mycket mat för dem eller betala en del av sin hyra.
För Jenny är 245 kronor ingenting.
Hon betalar taxin med ett plastkort, när han kommer fram.
De går in i Jennys hus.
En stor, gul villa.
Hon har fina möbler och fler rum än hon behöver.
Kouplan tittar in i hennes bibliotek.
Där står rader av böcker.
Han vill stanna och läsa dem.
Han vill bo här.
Det känns som hans gamla hus i Iran.
De går in i Jennys arbetsrum.
Han ser sig omkring.
– Brukade Amanda vara här? frågar han.
– Vi var ihop, svarar Jenny.
Självklart var hon ofta här.
I slutet bodde hon nästan hos mig.
Kouplan försöker se det framför sig.
Han försöker tänka sig Amanda i Jennys hus.
De skrattade och älskade, och bråkade kanske.
Kouplan har också varit kär.
Han vet hur det känns.
Men han vet inte hur det är
när ens flickvän är en bedragare.
Någon som låtsas älska en men som bara luras.
– Du sa att du hade nyheter om Amanda? frågar Jenny.
Kouplan nickar.
– Jag hittade henne på internet, under ett annat namn.
Nu heter hon Angela Torres.
Hon har tagit dina pengar och flyttat.
Nu bor hon i Göteborg.
Jenny blir nöjd med Kouplans resultat.
– Bra jobbat, säger hon.
Nu måste du åka till Göteborg.
Det går ett tåg i morgon bitti.
Kouplan åker hem med många tankar i huvudet.
Han tänker på bedragare.
Varför tog Amanda pengarna?
Hade hon planerat allt?
Han tänker på tåget till Göteborg.
Han vill inte åka.
Han är i Sverige utan uppehållstillstånd, och han har ingen legitimation.
Det är farligt att gå ute, gränspolisen kan ta honom.
Men nu måste han åka tåg.
Han tänker på kärlek.
Jenny älskade Amanda.
Därför kunde Amanda lura henne.
Kärlek är vackert, men svårt.
Man måste öppna sig.
Kouplan var också kär en gång.
Han öppnade sig för en tjej som hette Siri.
Det gjorde så ont när allt tog slut.
Kärlek är livsfarligt.
Den natten sover Kouplan dåligt. Tankarna håller honom vaken.
Kouplan är privatdetektiv men han har inte tjänat pengar på länge.
En dag när han samlar burkar på gatan hör han en kvinna skrika i sin mobiltelefon.
–Hon har stulit flera hundra tusen kronor av mig!
Nej, jag kan inte gå till polisen. Jag vet inte vad jag ska göra!
Kvinnan heter Jenny Svärd och är politiker i Stockholm. Kouplan får uppdraget att jaga den som har bedragit henne.
Jakten blir farlig. Kouplan upptäcker att bedragaren har egna hemligheter.
Det har Kouplan också.
Och det har också Jenny Svärd ...
Sara Lövestam har återberättat sin egen bok Önska kostar ingenting på lättläst.
Det här är del två i serien om Kouplan. Del ett heter Flicka försvunnen.
