LL-förlaget ger ut lättlästa böcker för unga vuxna och vuxna.
Läs mer på www.ll-forlaget.se
Mejla oss på ll-forlaget@mtm.se
LL-förlaget är en del av MTM, Myndigheten för tillgängliga medier.
Läs mer på www.mtm.se
Lättlästnivå: 1 – Lättast
Lättlästnivå: 2 – Lättare
Lättlästnivå: 3 – Lätt
Copyright © Charles Dickens (text)/ Johan Werkmäster (bearbetare) 2015
Grafisk form: Susanne Viborg, Bok & Form
Tryckt i Polen 2021 via Printpool
Första utgåvan, tredje tryckningen
ISBN 978-91-7053-521-5
personer i berättelsen
Pip (Philip Pirrip), bokens huvudperson
Maria, Pips storasyster
Joe Gargery, smed, Marias man
Herr och fru Wopsle, grannar
och vänner till Joe och Maria
Farbror Pumblechook, släkting till Joe
Biddy, flicka från byn, hushållerska hos Joe och Maria
Abel Magwitch, straffånge
Compeyson, straffånge
Tant Havisham, äldre ogift dam
Estella, tant Havishams fosterdotter
Fru Bradley, änka som Estella bor hos i London
Herr Jaggers, advokat
John Wemmick, Jaggers sekreterare
Molly, Jaggers hushållerska
Herbert Pocket, Pips vän i London, son till Matthew Pocket
Matthew Pocket, Pips lärare i London
Clara Barley, Herberts fästmö
Bentley Drummle, elev till Matthew Pocket
När jag var sju år gammal gick jag ensam till kyrkogården, där mina föräldrar är begravda. Det var eftermiddag, dagen före julafton och det höll på att bli mörkt. Vädret var fuktigt och kallt.
Jag heter Philip Pirrip men kallas bara för Pip. Så har jag kallats ända sedan jag var barn.
Mor och far dog när jag var mycket liten.
Jag kan inte minnas dem alls.
Jag växte upp hos min storasyster Maria
och hennes man, smeden Joe Gargery. De hade inga egna barn.
Maria var tjugo år äldre än jag. Vi bodde i en stuga i en by på landet i sydöstra England.
Huset låg nära en slingrande flod, inte långt från kyrkogården som jag besökte den där kyliga eftermiddagen när jag var sju år gammal.
Jag stod ensam bland gravstenarna i dimman och plötsligt kände jag mig rädd.
Jag var omgiven av döda människor.
Mor, far och många andra låg begravda under marken där jag stod.
Gråtfärdig och skrämd snyftade jag till.
– Håll käften! skrek en fasansfull röst.
En man hade stått gömd bakom en stor gravsten. Nu hoppade han fram och stirrade på mig.
– Håll tyst din satans unge, annars skär jag halsen av dig! väste han.
Mannen såg hemsk ut. Han hade grå, grova kläder som var smutsiga och trasiga.
Längst ner på ena benet satt en fotboja, en tjock järnring som gjorde att mannen haltade och hade svårt att gå.
Han skakade av köld.
Jag var skräckslagen.
– Skär inte halsen av mig! bad jag.
– Vad heter du och var bor du? frågade mannen samtidigt som han tog tag i min axel.
– Jag heter Pip och bor i huset där borta, svarade jag med darrande röst.
Jag pekade bort mot vår stuga.
– Är dina föräldrar hemma? frågade han.
– Nej, de ligger där, de är döda, svarade jag och pekade på deras gravsten.
Jag bor hos min storasyster Maria och hennes man, smeden Joe Gargery.
– Jaså, han är smed, sa mannen och tittade fundersamt ner på sitt ben.
Då har han säkert en fil.
En sån skulle jag behöva för att fila sönder och få bort den här förbannade järnringen.
Han ryckte i fotbojan.
Sedan stirrade han på mig igen.
– Vet du vad en fil är? frågade han.
– Ja, det är ett verktyg, svarade jag.
Mannen nickade.
– Tidigt i morgon bitti ska du komma tillbaka hit, sa han hotfullt. Då ska du ha med dig en fil och mat så att jag kan äta mig mätt.
Annars letar jag upp dig och dödar dig!
Det kan du vara säker på.
Jag kommer att slita hjärtat ur din kropp!
Jag var förfärligt rädd och alldeles yr i huvudet.
– Du får inte säga ett ord till någon, fortsatte mannen. Lova mig det!
Inte ett ord om att du har sett mig!
Han grep tag i mina armar och började skaka mig.
– Jag lovar! Jag ska inte berätta för någon! snyftade jag. I morgon kommer jag hit med en fil och all mat jag kan få tag på!
Mannen nickade och släppte mig.
– Det är bra. I så fall ska jag låta dig leva, sa han. Men kom ihåg vad jag har sagt. Om du sviker mig sliter jag hjärtat ur din kropp. Stick i väg nu!
Jag vände mig om och sprang hem.
Min syster Maria var inte särskilt vacker.
Hon var lång och mager, hade svart hår och mörka ögon.
Hon var ofta arg och på dåligt humör.
Då grälade hon på mig och på sin man, Joe Gargery.
Joe var den snällaste människa man kan tänka sig.
Han var lång och ståtlig, hade blont, lockigt hår och blåa ögon.
Oftast var han i sin smedja,
ett litet skjul som låg alldeles intill vår stuga. Där arbetade han hela dagarna.
Men när jag kom springande hem från kyrkogården var smedjan stängd.
Joe hade slutat sitt arbete för dagen.
Han satt ensam i köket när jag rusade in.
– Jaså, där är du, sa han. Maria är ute och letar efter dig. Hon är arg som ett bi.
En stund senare kom min syster tillbaka.
Jag försökte gömma mig bakom Joes rygg, men Maria fick genast syn på mig.
– Var har du varit så länge, förbaskade unge? frågade hon ilsket. Du plågar livet ur mig.
Jag har sprungit runt och letat efter dig överallt. Du borde få smisk på rumpan!
– Jag har bara varit på kyrkogården, svarade jag.
– Kyrkogården! utropade hon. Om inte jag
hade funnits skulle du redan ligga i en grav där. Det är jag som har tagit hand om dig, lagat din mat och uppfostrat dig.
År efter år har jag slitit
för att du ska överleva och ha det bra.
Varför tror du att jag har gjort det?
– Jag vet inte, svarade jag försiktigt.
– Inte jag heller! skrek Maria. Jag begriper inte varför jag sliter ut mig för din skull.
Det är illa nog att vara hustru till en smed som heter Joe Gargery. Tänk att jag också ska behöva vara som en mor för dig, din satans unge!
Min syster fortsatte svära en stund.
Sedan lugnade hon ner sig. Hon dukade fram te och smörgåsar som vi skulle äta till kvällsmat.
Jag stirrade in i elden i den öppna spisen och tänkte på mannen som jag mötte på kyrkogården. Mannen med järnringen kring benet som jag lovade att skaffa mat åt.
När jag tänkte på honom ryste jag till.
– Fryser du? frågade Joe.
Sätt dig närmare elden.
Plötsligt hördes ett kanonskott.
– Det är ett varningsskott, en larmsignal, förklarade Joe. En straffånge har rymt igen. I går kväll rymde en fånge.
Då sköt de också varningsskott. Nu tycks en till straffånge ha rymt.
– Vem är det som skjuter? frågade jag.
– Skotten kommer från skeppen på floden, svarade Joe.
Det är fartyg med straffångar ombord, människor som har mördat och stulit och gjort allt möjligt ont.
Jag förstod att mannen på kyrkogården måste vara en av straffångarna som rymt från ett skepp.
– Pip, nu är det dags att du går och lägger dig! sa min syster strängt.
Jag hade gärna varit uppe en stund till men visste att det inte var någon idé att protestera. När min syster bestämde någonting så blev det så.
Jag sa god natt och gick uppför trappan till det lilla rummet på vinden där jag sov.
Jag låg länge vaken den kvällen.
När jag äntligen somnade drömde jag mardrömmar om den förrymde straffången.
Tidigt i gryningen vaknade jag med ett ryck.
Det höll på att bli ljust ute.
Jag klädde på mig, smög försiktigt nerför trappan och öppnade dörren till skafferiet.
Jag tog en bit bröd, en paj med skinka och ost och en liten flaska brännvin.
Jag la allt i en väska och gick sedan ut till Joes smedja. Där stal jag en fil.
Sedan sprang jag i väg mot kyrkogården.
Vädret var fortfarande fuktigt och kallt. Mina skor var tunna och jag frös om fötterna.
Den täta dimman hängde över buskar och träd som spindelväv. Det var knappt
att jag kunde se vägen framför mig.
När jag kom fram till kyrkogården fick jag genast syn på straffången.
Han satt på en gravsten med ryggen mot mig och hörde inte att jag kom.
Jag stannade. Sedan gick jag sakta fram och rörde vid hans axel.
Han rusade genast upp och då såg jag att det inte var samma man som jag hade träffat i går.
Han hade likadana grå och grova kläder och en fotboja runt benet, men det var inte samma man.
Det här måste vara en annan straffånge.
Han stirrade på mig några sekunder.
Jag såg att han hade ett djupt ärr på vänster kind, som om någon hade skurit honom med en kniv.
Sedan vände han sig om och sprang in i dimman.
Jag vet inte vem som blev mest rädd, han eller jag.
Mitt hjärta slog hårt och fort medan jag fortsatte att gå över kyrkogården. Efter en liten stund fick jag syn på den rätta mannen.
Han darrade av köld och haltade fram och tillbaka mellan gravarna.
Jag kunde inte låta bli att tycka synd om honom.
Han såg glad ut när han fick syn på mig.
– Hej Pip! Jag dör av hunger, sa han.
Har du med dig någon mat?
Jag visade honom vad jag hade i väskan.
– Vad är det i flaskan? frågade han.
– Brännvin, svarade jag.
Han drack några stora klunkar sprit.
Sedan grep han tag i pajen, stoppade in den i käften och började tugga.
Det syntes att han njöt. Han fortsatte att darra samtidigt som han åt och drack.
– Tack, Pip! sa han efter en stund.
Du kan kalla mig Abel.
Han fortsatte att äta.
Han åt upp brödet och pajen och drack ur hela flaskan med brännvin.
– Smakar det bra? frågade jag.
– Underbart! Tack min pojke! svarade han.
– Men tror du inte att den andra straffången är hungrig? Han hade nog också velat ha lite mat, sa jag.
Mannen som kallade sig Abel stirrade på mig.
– Vem pratar du om? frågade han.
– Jag såg honom för en stund sen här på kyrkogården, svarade jag.
Han hade likadana kläder som du och en likadan järnring runt benet. På kinden hade han ett djupt ärr, som om någon hade skurit honom med en kniv.
– Compeyson, mumlade Abel.
Det måste ha varit Compeyson.
Var såg du honom någonstans?
Jag pekade åt det håll
där jag hade sett mannen försvinna i dimman.
Abel nickade och tog tag i filen.
Sedan började han fila sönder fotbojan.
– Jag måste gå nu, sa jag.
Men straffången varken svarade eller tittade på mig.
Han bara fortsatte att fila på sin boja.
Jag vände mig om och sprang därifrån.
När jag kom hem var både Joe och Maria vakna. Min syster var som vanligt på dåligt humör.
– Var har du varit? frågade hon vresigt samtidigt som hon sopade golvet.
– God jul, sa jag försiktigt.
– Någon god jul blir det inte för mig, fräste Maria.
Jag städar och lagar mat och sliter bara för att du och Joe och våra gäster
ska få en trevlig julafton.
Men ingen bryr sig om hur jag har det.
Jag sliter ihjäl mig för er skull.
Senare på dagen skulle några bekanta komma på besök och äta jullunch hos oss.
Det var därför Maria höll på att städa.
Jag och Joe skyndade oss att äta frukost.
Sedan gick vi till kyrkan så att vi inte skulle vara i vägen för min ilskna syster.
När vi kom tillbaka från gudstjänsten var bordet dukat.
Maria hade bytt om till finkläder.
Klockan halv två kom de första gästerna, herr och fru Wopsle, två av våra grannar.
De hade just satt sig när det knackade på dörren igen.
Den här gången var det farbror Pumblechook.
Han var farbror till Joe, men man kunde tro att han var Marias släkting.
Av någon anledning fjäskade hon alltid och gjorde sig till för honom.
Kanske för att han var så rik och ofta hade med sig presenter till henne.
Nu gav han henne en flaska portvin.
– Tack, farbror Pumblechook!
Så rysligt snällt! utbrast Maria.
Pumblechook nickade och log.
Han var en tjock liten man med trötta ögon och rött spretigt hår. Han bodde inte i vår by utan i den lilla staden Rochester några kilometer bort.
Han hade åkt till oss i sin egen vagn som drogs av två hästar.
Alla gäster hade kommit
och vi satte oss till bords.
Maria dukade fram massor av mat.
Farbror Pumblechook granskade nyfiket alla rätter.
– Har du inte gjort din goda skinkpaj i år?
frågade han. Den brukar du ju bjuda på varje jul.
– Jodå, den står fortfarande i skafferiet, svarade Maria och skrattade tillgjort.
Jag ska ta fram den om en liten stund.
Med fasa undrade jag vad som skulle hända
när min syster upptäckte att skinkpajen var borta.
Jag kunde ju inte berätta att jag hade stulit pajen och gett den till en förrymd straffånge.
Ingen fick veta att jag var en tjuv!
Jag satt där tyst och full av oro, medan de vuxna omkring mig pratade och skrattade, åt och drack.
– Nu är det dags att smaka på skinkpajen, sa Maria plötsligt.
Hon reste sig och gick bort till skafferiet för att hämta den. Jag var så rädd att jag inte kunde sitta kvar.
Jag måste fly!
Med ett skrik rusade jag upp från stolen och bort mot ytterdörren.
Men jag kom inte längre.
I samma ögonblick öppnades dörren och sex beväpnade soldater kom in. En av dem höll ett par handbojor i handen.
Hjälp! tänkte jag. Nu åker jag fast och hamnar i fängelse!
De har kommit för att hämta mig!
De vet att jag är en tjuv och att jag har stulit pajen!
– Var är pajen! ropade min syster och började svära.
Sedan tystnade hon när hon fick syn på soldaterna. Hon var lika förvånad som vi andra.
– Vad vill ni? Vad gör ni här? frågade hon barskt.
– Ursäkta att vi stör, sa en sergeant som var befäl för soldaterna. Jag vill tala med smeden.
Vi är på jakt efter två förrymda straffångar, men ett par av våra handbojor är trasiga och måste genast lagas.
Joe reste sig, gick fram till sergeanten och tittade på handbojorna.
– Låset är trasigt, sa han. Det kan jag laga, men det kommer att ta en stund.
Joe tog med sig handbojorna och gick ut i smedjan.
Maria hällde upp öl till soldaterna. Sergeanten fick ett glas portvin också.
Till min lättnad verkade min syster ha glömt bort den försvunna pajen.
Hon sa i alla fall inget om den. Det gjorde förstås inte jag heller.
– Tror ni verkligen att straffångarna är kvar häri trakten?
frågade farbror Pumblechook. Har de inte redan hunnit fly långt bort?
– De är säkert kvar, svarade sergeanten.
Eftersom de har fotbojor kring benen kommer de inte särskilt långt.
Snart har vi nog fångat in dem.
Det dröjde minst en timme innan Joe kom tillbaka från smedjan med de lagade handbojorna.
Då hade det börjat bli mörkt ute.
Våra gäster gjorde sig redo att gå hem.
Plötsligt föreslog Joe att han och jag skulle följa med soldaterna för att se om de lyckades fånga rymlingarna.
– Det går väl bra, Maria? frågade han.
Först trodde jag att min syster skulle säga nej, men hon nickade bara. Hon var säkert nyfiken på om straffångarna skulle åka fast eller inte.
– Men kom inte hem alldeles sönderskjutna, sa hon hårt. Jag tänker inte lappa ihop er!
– Jag följer också med, sa vår granne herr Wopsle.
Och så blev det.
Vi tre gjorde oss redo att följa soldaterna.
Soldaterna sa adjö till Maria, farbror Pumblechook och fru Wopsle.
Sedan tog de sina gevär och marscherade ut ur stugan.
Jag, Joe och herr Wopsle gick också ut.
Vi skulle delta i jakten.
Sergeanten hade sagt åt oss att gå längst bak efter soldaterna.
Vi var på väg mot kyrkogården.
Vädret var kallt och ruskigt.
Vi gick förbi de små husen i byn.
Genom fönstren kunde vi se människor som firade jul kring flammande brasor.
Vi stannade utanför grinden till kyrkogården.
Sergeanten skickade in några män som sökte efter straffångarna bland gravarna. Efter en stund kom de tillbaka utan att ha hittat dem.
Vi fortsatte ut på myren.
Det var ett område nära floden, där marken var platt och alltid fuktig och mjuk.
Fötterna sjönk ner, jag tyckte det var besvärligt att gå där. Vinden var hård. På myren växte inga träd som kunde skydda oss mot blåsten.
Ett kallt, snöblandat regn hade börjat falla.
– Pip, är du trött i benen? frågade Joe. Vill du rida på min rygg?
Jag nickade och han lyfte upp mig.
Där hängde jag bakom Joe med armarna kring hans axlar och tänkte på de båda männen som vi jagade. Jag hade ju själv sett dem samma morgon och till och med stulit mat och en fil till en av dem, han som kallade sig Abel.
Han som hade sagt att han skulle döda mig, slita hjärtat ur min kropp om jag svek honom.
Om Abel fick syn på mig nu skulle han nog tro att jag hade svikit honom och skvallrat för soldaterna. *
Plötsligt hördes rop en bit bort.
Soldaterna började springa åt det hållet.
Jag, Joe och herr Wopsle följde efter på avstånd.
När vi hann ifatt soldaterna stod de stilla och siktade med gevären mot två män.
Männen slogs som vilda djur nere i ett dike.
Vatten och lera stänkte omkring dem.
Jag hoppade ner från Joes rygg och ställde mig vid dikets kant och glodde.
Männen pucklade på varandra som galningar.
Jag kände genast igen dem.
Det var förstås de förrymda straffångarna.
– Sluta genast! röt sergeanten.
Men männen fortsatte att slåss.
Till sist gick några av soldaterna ner i diket och lyckades skilja slagskämparna åt.
Båda blödde, flämtade och svor.
– Kom ihåg att det var jag som tog fast honom! skrek rymlingen som kallade sig Abel.
Han pekade ilsket på sin motståndare som han hade sagt hette Compeyson.
– Jag tog fast honom och nu överlämnar jag honom åt er! fortsatte Abel.
− Tro inte att du kommer lindrigare undan för det, sa sergeanten och satte på Abel handbojor.
Compeyson var alldeles likblek. Förutom ärret på vänster kind hade han nu en massa rivsår och märken efter knytnävsslag i ansiktet.
– Han försökte mörda mig, sa han med skräck i rösten.
Jag skulle ha varit död om inte ni hade kommit.
Abel stirrade hånfullt på Compeyson.
Sedan tittade han sig omkring och fick syn på mig. Kanske trodde han nu
att jag hade svikit honom genom att berätta för någon om våra möten.
Jag skakade på huvudet, hoppades att han skulle förstå att jag inte hade sagt ett ord till någon.
Soldaterna gjorde sig redo att föra tillbaka rymlingarna till fångskeppen.
Jag, Joe och herr Wopsle skulle återvända hem.
– Jag vill berätta en sak, sa Abel plötsligt.
– Låt det gå fort då, svarade sergeanten.
– Jag säger det för att ingen oskyldig ska bli misstänkt för sånt som jag har gjort, fortsatte Abel. Sent i går kväll höll jag nästan på att svälta ihjäl.
Jag gick in till byn, tog mig in i smedens hus och stal lite mat, bland annat en skinkpaj.
– Var det så det gick till, sa Joe fundersamt. Min hustru upptäckte att den var försvunnen när vi åt jullunch.
– Jaså, det är du som är smeden, sa Abel och tittade på Joe. Jag måste erkänna att jag har ätit upp er paj. Jag är ledsen för det.
– Bry dig inte om det, svarade Joe.
Jag vet inte vilka brott du har begått, men ingen människa ska behöva svälta ihjäl.
Jag hoppas att du blev mätt.
Abel nickade. Sedan vände han sig om och soldaterna förde bort honom.
Han haltade och såg alldeles stelfrusen ut.
En bit bort gick Compeyson, vaktad av några andra soldater.
Nu skulle fångarna föras tillbaka till skeppen. *
Utanför vårt hem skildes vi från herr Wopsle och gick in i stugan.
Joe berättade för Maria att det var en av straffångarna som hade stulit pajen.
– Men hur kunde han göra det! utropade hon.
Hur kunde han ta sig in i vårt hus och ända in i skafferiet utan att vi märkte det?
– Jag vet inte, svarade Joe och skakade på huvudet. Det är ett mysterium.
Håller du inte med om det, Pip?
Jag sa ingenting. Jag ryckte bara på axlarna.
Joe och Maria skulle aldrig få veta hur det egentligen gick till när pajen försvann.
Aldrig någonsin skulle jag berätta att det var jag som var tjuven.