Isprinsessan
Ă„terberĂ€ttad av Ă
sa Sandzén
LL-förlaget
Personer i berÀttelsen:
Alexandra Wijkner, kallad Alex
En rik gallerist frÄn Göteborg som bodde i FjÀllbacka som barn.
Erica Falck
Författarinna, Alex barndomsvÀn och uppvuxen i FjÀllbacka.
Patrik Hedström
Polis pÄ Tanumshede polisstation.
Karl-Erik Carlgren och Birgit Carlgren
Alex förÀldrar som numera bor i Göteborg.
Julia Carlgren
Alex mycket yngre lillasyster.
Henrik Wijkner
Alex man.
Nelly Lorentz
Rik Ànka efter Fabian Lorentz.
Jan Lorentz
Nellys adoptivson som nu sköter Lorentz industrier.
Nils Lorentz
Nellys och Fabians son.
Kommissarie Mellberg
Polischef pÄ Tanumshede polisstation.
Anders Nilsson
En alkoholiserad konstnÀr.
Vera Nilsson
Anders mamma
som ocksÄ arbetar som stÀderska hos Nelly Lorentz.
Francine Bijoux
DelÀgare till Alex galleri i Göteborg.
Dan Karlsson
Erica Falcks nÀra vÀn och före detta pojkvÀn.
Pernilla Karlsson
Dans fru.
Eilert Berg
En pensionÀr i FjÀllbacka.
Huset var tomt och kallt.
Hon hade börjat bli blÄ dÀr hon lÄg i badkaret.
Det hade bildats en tunn hinna is runt henne.
Han satt pÄ det iskalla golvet och sÄg pÄ henne.
Hon sÄg ut som en prinsessa.
En isprinsessa.
Han rörde henne med handen.
Blodet pÄ hennes handleder hade stelnat.
Han hade aldrig Àlskat henne mer Àn nu.
NÀr han gick vÀnde han sig inte om.
Det var inte adjö.
De skulle ses igen.
Kvinnan i badkaret
Det var fredagsmorgon.
Eilert Berg gick lÀngs vÀgen.
Han var en olycklig man.
Han hade svÄrt att andas i kylan, men hÀlsan var inte hans vÀrsta problem.
Hans fru Svea hade plÄgat honom i 50 Är.
Han kunde inte lÀmna henne, för det rÀckte pensionen inte till.
Morgonpromenaden var hans enda lugna stund.
Men Eilert hade en hemlighet.
Han hade fÄtt ett arbete pÄ gamla dar.
För nÄgot Är sedan hade den vackra Alexandra bett honom om hjÀlp.
De brukade prata nÀr han gick förbi hennes förÀldrars hus uppe i backen.
BÄda gillade att prata om hur det var i FjÀllbacka förr.
Hon var alltid hÀr ensam, och bara pÄ helgerna.
Det skvallrades om Alex, som Alexandra kallades, men han lyssnade inte pÄ kÀrringprat.
Hon hade bett honom titta till huset nÀr han gick förbi pÄ fredagarna.
Det var inget svÄrt arbete, och hon betalade bra.
Snart hade han sparat tillrÀckligt.
DĂ„ skulle han flytta ensam till ett varmare land, Spanien eller Grekland kanske.
Han gick mot huset, trappan var isig och hal.
MÀrkligt nog stod dörren pÄ glÀnt.
â HallĂ„, Ă€r det nĂ„gon hemma? ropade han.
Ingen svarade. Hade hon kommit tidigare i dag?
Det var mycket kallt i huset.
NĂ„got var fel. Allvarligt fel.
Han gick genom rummen.
Ingenting verkade vara rört.
Huset var lika prydligt som vanligt, men vÀrmepannan var visst trasig.
Han tittade igenom undervÄningen. Ingen dÀr.
I sovrummet var sÀngen bÀddad.
En resvÀska stod vid fotÀndan. Ouppackad.
NÄgot var fel, det kÀndes i lederna.
Hon hade kanske kommit tidigare?
Kanske hade hon hÀmtat nÄgon som kunde laga vÀrmepannan?
Han fortsatte att gÄ runt i huset.
Köket och vardagsrummet sÄg ut som vanligt.
Nu var det bara badrummet kvar.
Han tvekade en stund. Allt var fortfarande tyst.
Sedan sköt han bestÀmt upp dörren.
Erica Falck var trött. SÄ in i döden trött.
Egentligen borde hon arbeta pÄ sin femte bok, men hon hade inte orkat skriva pÄ lÀnge.
Hennes förÀldrar hade dött för en mÄnad sedan, och hon sörjde dem fortfarande.
Hon hade kommit för att packa deras saker, och sedan beslutat att stanna kvar och skriva i det rofyllda FjÀllbacka.
Erica klÀdde pÄ sig för en promenad. Termometern visade femton minusgrader.
Ute var det stilla och tyst.
Erica var pÄ toppen pÄ kullen nÀr hon hörde Eilert Berg.
Han skrek nÄgot och viftade med armarna.
â Hon Ă€r död!
Eilert andades i smÄ korta stötar.
Det pep otÀckt frÄn bröstet.
â Lugna dig, Eilert. Vad har hĂ€nt?
â Hon ligger död i badrummet.
Eilert pekade pÄ det stora, ljusblÄ trÀhuset.
Erica pulsade fram till ytterdörren och klev försiktigt över tröskeln. Eilert följde efter.
Han pekade tyst mot badrummet.
â DĂ€r inne, sa han med tunn röst.
Erica frös i kylan, trots sina varma klÀder.
Som barn hade hon kÀnt till huset vÀl.
Hon visste var badrummet lÄg.
Erica visste inte vad hon hade vÀntat sig, men hon var inte beredd pÄ allt blod.
Blod i och runt badkaret, blod mot vitt kakel.
Först tyckte Erica att det var vackert.
Sedan förstod hon att det var
en verklig mÀnniska som lÄg i badkaret.
Trots att kvinnan var onaturligt vitblÄ kÀnde
Erica direkt igen henne. Det var Alex Wijkner, dotter till paret Carlgren, Àgarna till huset.
Erica och hon var bÀsta vÀnner nÀr de var smÄ.
Det kÀndes som en livstid sedan.
Nu var kvinnan i badkaret en frÀmling.
Likets ögon var slutna. LÀpparna var blÄ.
Underkroppen lÄg gömd under skorpan av is, men knÀna stack upp.
Armen hÀngde strimmig av blod efter kanten.
Fingrarna doppades i en pöl levrat blod.
PÄ badkarskanten lÄg ett rakblad.
Erica sÄg lÀnge pÄ liket.
Hon frös av kylan och bilden av ensamhet.
Sakta backade hon ut ur rummet.
Allt hade skett som i en dimma.
Erica hade ringt lÀkare frÄn sin mobiltelefon. Hon och Eilert hade vÀntat pÄ ambulansen tillsammans. NÀr hon kom hem mÀrkte Erica att hon fÄtt en chock. Hon tog en konjak, det hindrade hÀnderna frÄn att skaka.
NÀr hon sÄg Alex i badkaret hade hon blivit pÄmind om sin barndom.
Det var över 25 Är sedan de var bÀsta vÀnner, men Erica hade inte glömt Alex trots att de som vuxna hade blivit frÀmlingar.
Erica hade ÀndÄ svÄrt att tro att Alex hade tagit livet av sig.
Hon hade kÀnt Alex som ett tryggt barn, snygg och sjÀlvsÀker.
Erica hade hört att det gick bra för Alex.
Hon hade drivit ett konstgalleri i Göteborg, hon var gift med en framgÄngsrik man.
De bodde i ett hus som liknade en herrgÄrd.
Men nÄgot hade alltsÄ varit fel.
NÀsta morgon kÀndes allt som en dröm.
Erica gick ut för att handla mat. Byn lÄg öde.
Hon kom Ànda upp till GalÀrbacken innan hon trÀffade nÄgon, nÄgon som Erica gÀrna hade sluppit.
â God morgon.
Elna Perssons röst kvittrade oförskÀmt piggt:
â Stackars liten, du mĂ„ste vara alldeles förstörd.
Elnas dubbelhakor dallrade av upphetsning.
Hon sÄg ut som en fet liten grÄsparv.
Ăgonen var smĂ„, och inbĂ€ddade i ett lager fett.
De stirrade pÄ Erica, som tydligen mÄste svara.
â Ja, jo, det var inte sĂ€rskilt trevligt, sa Erica.
Elna nickade förstÄende.
â Fru Rosengren sa att hon sĂ„g dig och en ambulans utanför Carlgrens villa.
Vi förstod att nÄgot hemskt hade hÀnt.
Av en slump ringde jag till doktorn.
DÄ fick jag höra om den hemska hÀndelsen, sagt i förtroende förstÄs. LÀkare fÄr ju inte sÀga nÄgot.
Unga mÀnniskan och allt.
Vad kan ligga bakom?
Hon har verkat vÀldigt överspÀnd.
Hennes mamma Birgit har alltid varit nervös.
Det Àr ju Àrftligt.
Hade tösen fÄtt vÀxa upp hÀr istÀllet, dÄ hade det inte gÄtt sÄ hÀr.
De skickade ivÀg flickan till en skola i Schweiz.
Innan var hon en sÄ glad liten tös.
Lekte inte ni ihop?
Elna fortsatte prata pÄ.
Till slut lyckades Erica avsluta samtalet och fortsÀtta mot affÀren.
Resten av promenaden frÄgades hon ut
av oroliga bybor, men hon fick ocksÄ veta
att Alex förÀldrar kommit till FjÀllbacka i gÄr.
De bodde hos Birgits syster.
Erica bestÀmde sig för att hÀlsa pÄ dem.
Att förlora sina förÀldrar var svÄrt,
att förlora ett barn mÄste vara fruktansvÀrt.
Dessutom hade hon och Alex varit bÀstisar.
Det var Alex moster som öppnade och slÀppte in henne. Allt var slÀckt i huset.
FrÄn vardagsrummet hördes lÄga snyftningar.
NÀr Erica kom in i rummet tystnade grÄten.
Birgit och Karl-Erik Carlgren satt i en soffa och höll krampaktigt i varandra.
BÄda hade rÀnder av tÄrar i ansiktet.
Försiktigt satte sig Erica i soffan mitt emot.
â Hur sĂ„g hon ut? frĂ„gade Birgit.
Erica hörde först inte vad Birgit sa, rösten lÀt som ett litet barns.
â Ensam, svarade Erica, men Ă„ngrade sig genast.
Jag menade inte âŠ
â Hon tog inte livet av sig, sa Birgit.
Hennes röst lÀt plötsligt stark.
Karl-Erik nickade.
Han kramade sin frus hand.
â Hon skulle inte klara att ta livet av sig.
Hon skulle aldrig ha vÄgat det.
Du kÀnde henne ocksÄ, du vet vad jag menar, sa Birgit med en gnista i ögonen.
â Birgit, jag vet inte.
Det var 25 Är sedan Alex och jag var vÀnner.
Ibland kÀnner man ju inte heller nÄgon
sĂ„ vĂ€l som man tror âŠ
â Det lĂ„ter som om vi förnekar det, sa Karl-Erik och lutade sig fram mot Erica.
Men Alex skulle aldrig göra sÄ hÀr.
Du minns vÀl hur rÀdd hon var för blod?
Hon skulle inte klara att skÀra sig med rakblad.
Det Àr som min fru sÀger: Alex var ömtÄlig.
Hon var inte modig.
Det krÀvs styrka för att kunna ta sitt liv.
Alex var inte stark.
Han lÀt envis.
Erica funderade pÄ det han sa.
NÄgot hade kÀnts fel i badrummet.
Men hon trodde fortfarande
att Alex hade begÄtt sjÀlvmord.
Hon tittade pÄ Birgit.
Den vuxna Alex hade blivit sÄ lik sin mor.
Birgit Carlgren var liten och slank.
Hon hade samma ljusblonda hÄr som dottern.
Det mÀrktes pÄ Birgits rörelser
att hon tÀnkte pÄ hur hon sÄg ut.
En hand som försiktigt strök över frisyren.
En krage som rÀttades till.
Bredvid henne sÄg hennes man vanlig ut.
Efter en lÄng stunds tystnad kÀnde Erica
att det var dags att gÄ.
Hon reste sig upp.
Det gjorde Carlgrens ocksÄ.
â Kan du skriva en minnesartikel om Alex?
För lokaltidningen? frÄgade Karl-Erik.
Det skulle betyda mycket för oss.
Börja med att tala med hennes man, Henrik.
Strax efter stod Erica ute pÄ trappan
med Henrik Wijkners telefonnummer i handen.
Anders
KonstnÀren som söp
Han steg upp och började genast att mÄla. Det var stora fÀlt av rött, orange och gult. Han mÄlade skam och uppgivenhet, men i eldiga fÀrger. Alltid med samma fÀrger.
Efter att ha mÄlat i en timme drack han morgonens första öl. Han tog nÀrmaste ölburk och mÀrkte inte att han askat i den dagen innan.
Det enda han hade pÄ sig var sina kalsonger. De var gula dÀr fram, av öl eller torkat piss.
Troligen bÄde och. HÄret hÀngde flottigt ner pÄ axlarna. Anders Nilsson var ett vrak, men tavlan var fantastiskt vacker.
Han sjönk ner pÄ golvet och öppnade en ny öl.
FÀrgerna pÄ tavlan skrek mot honom.
De pÄminde honom om saker som han hade försökt glömma nÀstan hela livet.
Varför i helvete skulle hon förstöra allt nu?
Varför kunde hon inte lÄta det vara?
Den jÀvla horan tÀnkte bara pÄ sig sjÀlv.
Oskuldsfull som en förbannad prinsessa. Men han kÀnde henne allt. De hade plÄgats av gemensamma minnen i Äratal. De hörde ihop.
Trodde hon att hon ensam kunde Àndra pÄ allt?
Han var fortfarande inte nykter
efter gÄrdagens fylla. Trots att han tÄlde mycket efter alla Är började ölen verka.
Han slocknade med spylukt i nÀsborrarna.
Hon hade egen nyckel till lÀgenheten.
Det var smutsigare i lÀgenheten Àn utomhus, men hon torkade ÀndÄ noga av skorna pÄ dörrmattan.
Hon stÀllde ner matkassarna.
Det var ingen idé att ropa, han hade nog redan somnat.
Köket var lika stökigt som vanligt.
Disken stod staplad överallt, till och med pÄ golvet.
Fimpar, ölburkar och tomflaskor lÄg överallt.
Vera Nilsson fyllde det tomma kylskÄpet.
LĂ€genheten var en etta.
De fÄ möblerna hade hon hittat Ät sin son.
Han hade en madrass i ena hörnet.
Hon hade aldrig haft rÄd att köpa en riktig sÀng till honom.
I början hade hon försökt stÀda och tvÀtta hans klÀder och honom sjÀlv.
Hon hade hoppats att det skulle gÄ över.
Det var lÀnge sedan, nu kom hon bara med mat.
Hon önskade ofta att hon skulle orka mer.
Hon hade en skuld att betala till honom.
Den lÄg tung över henne.
NÀr hon torkade hans spyor tÀnkte hon ibland att skulden minskade.
Nu hade hon slutat hoppas.
Hon sÄg Anders ligga mot vÀggen.
Ett illaluktande vrak.
Ett vrak som var otroligt skicklig pÄ att mÄla.
Varje dag i 25 Är hade hon undrat hur livet hade blivit om hon valt annorlunda den dagen. 25 Är Àr en lÄng tid att undra.
Hon slÀpade honom mot madrassen och försökte vÀltra upp honom.
Hennes hÀnder kÀnde det slappa köttet
runt hans midja och hon ryste lite.
Till slut fick hon upp honom och bredde ut hans jacka som tÀcke. Hon oroade sig för vad som skulle hÀnda nÀr hon inte orkade lÀngre.
Med handen strök hon ömt bort
lite flottigt hÄr frÄn hans ansikte. Livet hade inte blivit som hon velat för nÄgon av dem.
Men hon skulle kÀmpa resten av sitt liv för att behÄlla det lilla de hade kvar.
Folk tittade bort nÀr de sÄg henne.
De försökte dölja att de tyckte synd om henne, men hon hann se det ÀndÄ.
Alla i byn visste att Anders var alkoholist.
Ibland vinglade han genom byn och skrek Ät alla han mötte.
De avskydde honom och tyckte synd om henne. Det borde vara tvÀrtom.
Hennes svaghet hade förstört hans liv, men nu skulle hon aldrig mer vara svag.
Vera satt i flera timmar och smekte honom över pannan. Han blev lugn av hennes hand.
Livet fortsatte utanför fönstret.
Inne i rummet stod tiden stilla.
Det Àr vinter i FjÀllbacka.
Kylan trÀnger in överallt.
I ett badkar sitter Alexandra Wijkner, vackrast i FjÀllbacka.
Hon har mÄnga hemligheter och fÄ riktiga vÀnner.
Ingen kommer henne nÀra.
En tunn hinna av is har bildats i badkaret.
Alexandra har suttit dÀr lÀnge nu.
Hennes hud börjar fÄ en blÄaktig ton.
Blodet pÄ hennes handleder har stelnat.
Han smeker hennes arm.
KĂ€rleken har aldrig varit starkare.
Hon Àr hans Àlskade, hans isprinsessa.
Ă
sa Sandzén har ÄterberÀttat
Camilla LÀckbergs succédeckare Isprinsessan till lÀttlÀst.
