KRIG ĂR ETT BEDRĂGERI
SMEDLEY D. BUTLER
Krig Àr ett bedrÀgeri
Smedley D. Butler under ett event pĂ„ StillestĂ„ndsdagen ïïïï.
KRIG ĂR ETT BEDRĂGERI
ĂversĂ€ttning, biografi och kommentar av Anton Dilber
Nordpolen förlag, Stockholm nordpolenforlag se
Andra utgÄvan
Originaltitel: War is a racket
© ĂversĂ€ttning: Anton Dilber
Tryckt av ScandinavianBook A/S, Ă rhus, Danmark
î€ïČï„ï€ïłïąï„ï€ïČï€ï§ï„ïČï©ï„ïŽ
SMEDLEY D. BUTLER
(1881â1940)
î ï€ïĄï§ ï€ïČ det tĂ€mligen svĂ„rt att förestĂ€lla sig att en amerikansk general skulle vara en ledande röst mot krig. Men det var just det den fĂ€rgstarke marinkĂ„rsgeneralen Smedley Darlington Butler var pĂ„ ïïïï-talet. Om du aldrig har hört talas om honom Ă€r det knappast förvĂ„nande, för likadant Ă€r det för de ïŹesta amerikaner. Butler Ă€r ingen general man fĂ„r bekanta sig med i skolan, som Grant eller Patton, och inom marinkĂ„ren talas det endast om hans militĂ€ra gĂ€rningar, det han sysslade med fram till sin förtidspensionering ïïïï. Man behöver knappast vara konspiratoriskt lagd för att inse varför. Ta bara det sĂ€tt pĂ„ vilket han nĂ„gra Ă„r senare summerade sin egen karriĂ€r:
Jag tjĂ€nstgjorde i ïï Ă„r och fyra mĂ„nader. Under merparten av den tiden var jag en rumsren torped för storkapitalet, för Wall Street och bankirerna. Jag var kort sagt en gangster i kapitalismens tjĂ€nst. ïïïï hjĂ€lpte jag till att »styra upp« Honduras för de amerikanska fruktbolagen. ïïïïâïï sanerade jag Nicaragua för den internationella bankïŹrman Brown Brothers ïïïï gjorde jag Mexiko och i synnerhet Tampico tryggt för amerikanska oljeintressen Jag sĂ„g till att pojkarna pĂ„ National City Bank ostört kunde mjölka Haiti och Kuba. Jag hjĂ€lpte Wall
Street att vĂ„ldta ett halvdussin centralamerikanska republiker. NĂ€r jag blickar tillbaka tĂ€nker jag att jag nog hade kunnat lĂ€ra Al Capone ett och annat. Han lyckades som bĂ€st bedriva sina gangsteraïŹĂ€rer i tre stadsdistrikt. I marinkĂ„ren bedrev vi vĂ„ra pĂ„ tre kontinenter.
Dessa ord yttrades av en man som hade varit den nĂ€st högst rankade oïŹceren i hela marinkĂ„ren. Vid det laget hade han utsatts för ïŹendeeld över ïï ï gĂ„nger och belönats med alla stora utmĂ€rkelser för tapperhet. Den forne presidenten îąeodore Roosevelt hade en gĂ„ng kallat honom »den ideale amerikanske soldaten«. Innan du ger dig i kast med de texter som presenteras hĂ€r kan det vara bra att kĂ€nna till de omstĂ€ndigheter som utlöste hans förvandling.
Smedley D. Butler föddes ïïïï i orten West Chester strax vĂ€ster om Philadelphia. Han kom frĂ„n en övre medelklassfamilj i vilken mĂ€nnen hade varit kongressledamöter pĂ„ bĂ„de faderns och moderns sida. Familjen tillhörde den protestantiska rörelsen kvĂ€karna, som har paciïŹsmen som en av sina viktigaste hörnstenar, men Smedleys farfar hade varit en av de fĂ„ »stridande kvĂ€kare« som hade slagits i amerikanska inbördeskriget. Hans far, den republikanske kongressledamoten îąomas S. Butler, visade samma ovanliga instĂ€llning: fram till sin död satt han som ordförande för representanthusets ïŹottkommittĂ© och drev pĂ„ för att USA skulle bygga ïŹer krigsfartyg. Smedley kan dĂ€rmed sĂ€gas ha följt en familjetradition nĂ€r han ïï Ă„r gammal plötsligt avbröt sin skolgĂ„ng och tog vĂ€rvning i marinkĂ„ren. Spansk-amerikanska kriget hade just brutit ut, och Smedley lĂ€ngtade eîer att fĂ„ hĂ€mnas sprĂ€ngningen av den amerikanska pansarkryssaren Maine, som tidningarna pĂ„stod att Spanien legat bakom.
Eîer att ha ljugit om sin Ă„lder erhöll han den lĂ€gsta oïŹcersgraden som andrelöjtnant och beordrades att avsegla mot Kuba. Allt detta skedde mot hans fars vilja, men denne gav sĂ„ smĂ„ningom med sig och gjorde sitt bĂ€sta för att underlĂ€tta sin sons nya tillvaro.
Butler kom under de följande tvĂ„ decennierna att tjĂ€nstgöra nĂ€stan överallt dĂ€r det spirande amerikanska imperiet bredde ut sig. Eîer kriget pĂ„ Kuba reste han till Filippinerna ïïïï för att slĂ„ ned invĂ„narnas motstĂ„nd mot USA:s kolonisering (Spanien hade tvingats avtrĂ€da sin ïŹlippinska koloni till USA i december ïïïï). Ă ret dĂ€rpĂ„ reste han till Kina för att krossa det antikoloniala boxarupproret. I Centralamerika och Karibien deltog han dĂ€reîer i de sĂ„ kallade banankrigen, en serie militĂ€rinsatser som tryggade USA:s dominans över det vĂ€stra halvklotet. Dessa tidiga Ă„r bidrog starkt till att forma Butlers personlighet. Det var till exempel under dem han började kultivera den antielitism som skulle bli ett av hans frĂ€msta kĂ€nnetecken. SkĂ€let var att det pĂ„ den tiden fanns en friktion mellan tvĂ„ lĂ€ger inom oïŹcerskĂ„ren. Det ena utgjordes av de professionella och mer stĂ€dade militĂ€rerna, de som hade utbildats vid ïŹottans akademi i Annapolis.
Det andra bestod av dem som hade lĂ€rt sig soldatyrket i fĂ€lt och som alltjĂ€mt hade nĂ„got av en vilda vĂ€stern-instĂ€llning till det. Butler idealiserade de senare mĂ€nnen. Han tog eîer deras vanor och beteenden, vĂ€grade utbilda sig vid akademin och anammade ett livslĂ„ngt förakt för militĂ€rbyrĂ„krater och »skrivbordsamiraler«. NĂ„got som underströk hans dyrkan av det rĂ„are krigaridealet var att han i Filippinerna tatuerade in marinkĂ„rens örn-, glob- och ankaremblem pĂ„ sin torso frĂ„n midjan Ă€nda upp till halsen.
En annan betydelsefull förÀndring under de tidiga Ären
var att Butler förlorade sin politiska naivitet. Som pojkoïŹcer hade han kanske trott ett tag pĂ„ dem som hĂ€vdade att han »befriade« lĂ€nder som Kuba och Filippinerna. Men den tron blev inte lĂ„ngvarig. I Centralamerika och Karibien erfor han snabbt att marinkĂ„ren snarare fungerade som storkapitalets expeditionsstyrka. MarinkĂ„ren slog ned uppror, störtade regeringar och tillsatte klientditon i deras stĂ€llen, och det undgick knappast de mĂ€n som utförde jobbet vilka intressen det var som drev pĂ„ allting. SĂ„ hĂ€r skrev Butler till exempel i ett
privat brev frĂ„n Nicaragua ïïïï :
»Det gör mig förbannad att revolutionen har startats och ïŹnansierats av amerikaner som Ă€ger riskabla tillgĂ„ngar hĂ€r nere. Nu vill de sĂ€kra dessa genom att tillsĂ€tta en regering som ger dem monopol. Hela historien Ă€r genomkorrupt.«
Historikern Hans Schmidt skriver i sin ButlerbiograïŹ Maâverick Marine (ïïïï) att det var vanligt att dĂ„tidens marinkĂ„rsoïŹcerare avskydde de krassa motiv som lĂ„g bakom deras insatser; de upplevde det som att deras starka hederskodex prostituerades för kommersiella Ă€ndamĂ„l. Men det fanns ocksĂ„ en annan sida av det som neutraliserade sĂ„dana tankar. Butler Ă€lskade stridens spĂ€nning, kamratskapet och de belöningar han erhöll. I Kina hade han redan som ïïĂ„ring befordrats till kapten eîer att han rĂ€ddat livet pĂ„ en kamrat och sĂ„rats i benet. Under Nicaraguatiden var han major, och ïïïï belönades han med Amerikanska hedersmedaljen, USA:s högsta militĂ€ra utmĂ€rkelse, eîer att han framgĂ„ngsrikt stormat ett rebellfĂ€ste pĂ„ Haiti. Privat hyste han kanske reservationer, men i handling agerade han alltjĂ€mt som en trogen soldat i imperiets tjĂ€nst.
NĂ€r USA gav sig in i första vĂ€rldskriget ïïïï önskade Butler hett att fĂ„ utmĂ€rka sig pĂ„ vĂ€stfronten, men den saken blev
det inget med. Den dĂ„varande marinkĂ„rskommendanten Barnett var just en sĂ„dan typ som Butlers lĂ€ger avskydde, en akademiker som endast hade utsatts för ïŹendeeld en gĂ„ng under hela sin karriĂ€r. Och Barnett avskydde i sin tur Butler och hans gelikar. Det krĂ€vdes dĂ€rför en del politiskt trixande i Washington â bland annat frĂ„n Butlers fars sida â för att fĂ„ i vĂ€g honom till Frankrike. Han nĂ„dde emellertid inte hela vĂ€gen fram till fronten. VĂ€l pĂ„ plats beordrades han i stĂ€llet att ta över befĂ€let för den kustbas dĂ€r de amerikanska trupperna debarkerade eîer sin resa över Atlanten. Privata brev avslöjar att han blev arg och besviken. Men basen förvandlades snart till en massiv logistisk knutpunkt, och dĂ€rmed ïŹck han nu kanske för första gĂ„ngen bevittna vilka enorma aïŹĂ€rer ett krig kunde generera för dem som tillverkade vapen, utrustning och förnödenheter.
ïïï ï-ïŽïĄïŹï„ïŽ tog Butler, som nu var brigadgeneral, en paus frĂ„n marinkĂ„ren för att tjĂ€nstgöra som Philadelphias polischef. Brottsligheten hade exploderat till följd av rusdrycksförbudet ïïïï, vilket föranlett borgmĂ€staren att pröva den nya strategin att lĂ„ta en general styra upp polisen. Butler ansĂ„gs speciellt lĂ€mplig eîersom han ïïïï hade organiserat ett nytt gendarmeri pĂ„ Haiti. Han tilltrĂ€dde i januari ïïï ï och tog genast i med de militĂ€ra hĂ„rdhandskarna. Han upprĂ€ttade specialpatruller, försĂ„g dem med pansarbilar och avsĂ„gade hagelgevĂ€r och lovade att befordra den polis som först dödade en gangster. Han införde visitationszoner, förïŹyttade misstĂ€nkt korrupta poliser till nya distrikt och beordrade tusentals tillslag mot lönnkrogar, spelhĂ„lor och bor-
deller, bÄde sÄdana som frekventerades av vanligt folk och av stadens elit. Somliga hyllade ÄtgÀrderna, andra tyckte att Butler for fram som en »militÀrdiktator«. Reportrarna var dock i regel förtjusta i honom för att han var fÀrgstark. Han bar en egendesignad blÄ uniform med guldinsignier som han vid speciella tillfÀllen brukade komplettera med en cape
â och han svor regelbundet. Alla var dock inte lika förtjusta i det senare draget, vilket ett brev frĂ„n en upprörd mor till den dĂ„varande marinministern vittnar om:
»NĂ€r herr Butlers tjĂ€nstledighet löper ut hoppas jag att du lĂ€r honom att en general bör vara en ledare och en gentleman, som Pershing och Wood, och inte en vanlig soldat. Vi lĂ€r vĂ„ra barn att det Ă€r lĂ„gt och vulgĂ€rt att svĂ€ra, men nĂ€r de hör Butler i radion sĂ€ger de: âMamma, general Butler svĂ€r hela tiden.â«
Butler rörde kort sagt om i grytan, och mest förargade han de gangstrar och politiska bossar som dittills hade haî staden i sitt grepp. Dessa började snart dra i trĂ„dar och sĂ€tta press pĂ„ borgmĂ€staren. Men nĂ€r denne uttryckte öppet att han övervĂ€gde att avskeda Butler samlades fyra tusen Philadelphiabor och protesterade. DĂ€rmed blev borgmĂ€staren tvungen att behĂ„lla sin besvĂ€rlige general ett tag till. I det lĂ„nga loppet blev det dock svĂ„rt för den burduse Butler att vĂ€rja sig mot det intrigmakande som ansatte honom frĂ„n alla hĂ„ll. Eîer tvĂ„ stormiga Ă„r lĂ€mnade han till slut tjĂ€nsten fullstĂ€ndigt utmattad. »Att rensa Philadelphia frĂ„n osedlighet var vĂ€rre Ă€n nĂ„got slag jag nĂ„gonsin har deltagit i«, bekĂ€nde han kvĂ€llen före för nĂ„gra sympatiserande reportrar.
Eîer tiden som brottsbekĂ€mpare Ă„tervĂ€nde Butler till marinkĂ„ren och skickades till det dĂ„ inbördeskrigsdrabbade Kina. DĂ€r sĂ„g han ïïï ïâï ï enligt egen uppgiî till att trygga
egendomen för bolagsjĂ€ttar som Standard Oil. Den biten gick det betydligt bĂ€ttre med eîersom han nu Ă„ter var i sitt rĂ€tta element. Eîer hemkomsten befordrades han som ïïĂ„ring till marinkĂ„rens dittills yngste generalmajor, vilket innebar att han nu var högst rankad i hela kĂ„ren med undantag för kommendanten. Den löneökning han erhöll slukades dock nĂ€stan helt av sĂ„dant som ett husköp, dyra renoveringar och sönernas collegeavgiîer, varför han snart började se sig om eîer extrainkomster. Det kĂ€ndisskap han hade vunnit som militĂ€r och polischef betydde att det redan fanns en publik som gĂ€rna ville höra pĂ„ honom. DĂ€rför började han förelĂ€sa om brottsbekĂ€mpning och sin tid i marinkĂ„ren.
Butler vann snabbt rykte som en stor talare. Rent fysiskt var han förstĂ„s inte sĂ„ stor: han var ïïï centimeter lĂ„ng, tunt byggd och vĂ€gde runt ïï kilo. Men nĂ€r han stod pĂ„ scenen trollband han Ă„hörarna med sin intensiva nĂ€rvaro, sitt folkliga sĂ€tt att tala och sin uppfriskande frisprĂ„kighet. Till en polispublik ropade han: »Dalta inte med de hĂ€r gangstrarna!
Döda dem!« Inför en annan grupp avfĂ€rdade han nedrustning som »trams« och kritiserade Kinas regering för att den »planerar att spendera miljoner pĂ„ att bygga en modern huvudstad medan ïï miljoner kineser svĂ€lter. Nationalistregeringen Ă€r inget annat Ă€n tre eller fyra krigsherrar som skor sig pĂ„ landet.« I december ïïï ï rörde han sedan upp en mediestorm nĂ€r han berĂ€ttade för ïïï personer hur marinkĂ„ren hade riggat valet och kontrollerat klientregeringen i Nicaragua ïïïï . Flera tidningar hyllade honom för det, men för den dĂ„varande Hoover-regeringen blev avslöjandet pinsamt. Marinministern kallade till sig Butler och gav honom en skarp tillrĂ€ttavisning. Eîer det aktade han sig för att göra ïŹer kĂ€nsliga uttalanden â Ă„tminstone under en tid.
ïï
FrisprĂ„kigheten hade dock redan gjort honom »opĂ„litlig« i regeringens ögon. NĂ€r marinkĂ„rskommendanten dog ïïïï hoppades Butler pĂ„ att fĂ„ eîertrĂ€da denne eîersom han nu stod högst i rang. President Hoover och marinministern ville inte veta av det; de valde i stĂ€llet en lĂ€gre rankad general som var akademiutbildad och mindre kontroversiell. Butler tog det inte bara som en personlig förolĂ€mpning utan ocksĂ„ som ett bevis för skrivbordsamiralernas slutliga triumf över marinkĂ„ren. Han beslöt sig för att gĂ„ i förtidspension inom ett Ă„r men avvaktade med att sĂ€tta nĂ„got datum. Tills vidare fortsatte han som befĂ€lhavare över marinkĂ„rsbasen Quantico pĂ„ USA:s östkust och som förelĂ€sare pĂ„ sin lediga tid. Det upplĂ€gget fungerade relativt vĂ€l fram till januari ïïïï dĂ„ han plötsligt slĂ€ppte nĂ€sta bomb. I ett tal pĂ„ temat hur man undviker krig Ă„terberĂ€ttade han nĂ„got han hade hört av en vĂ€n om Italiens diktator Benito Mussolini. VĂ€nnen i frĂ„ga (vars namn Butler utelĂ€mnade) hade nĂ„gra Ă„r tidigare Ă„kt bil med Mussolini pĂ„ den italienska landsbygden. Denne hade dĂ„ gasat pĂ„ ordentligt och rĂ„kat köra pĂ„ ett barn i en skarp kurva â och kört vidare:
»Min vĂ€n skrek nĂ€r barnets kropp krossades under hjulen. Mussolini lade en hand pĂ„ min vĂ€ns knĂ€. âDet var bara ett livâ, sa han till min vĂ€n. âVad betyder ett liv för en stat.â«
NĂ€r Butlers ord lĂ€ckte ut vĂ€ckte det ett ramaskri frĂ„n den italienska regeringen. Mussolini förnekade att hĂ€ndelsen hade Ă€gt rum och mottog en oïŹentlig ursĂ€kt frĂ„n USA:s utrikesminister för de »ohövliga« och »obefogade« uttalanden en amerikansk oïŹcer hade gjort. Butler frĂ„ntogs prompt sitt befĂ€l och försattes i husarrest. President Hoover beordrade att han skulle stĂ€llas inför en militĂ€rdomstol. Den planen slog dock tillbaka, för allmĂ€nheten stĂ€llde sig bakom Butler i
sĂ„ övervĂ€ldigande stor utstrĂ€ckning att regeringen snart sĂ„g sig tvungen att backa. Eîer att Butler gĂ„tt med pĂ„ att publicera en halvhjĂ€rtad ursĂ€kt â dock ej till Mussolini, vilket han vĂ€grade â slapp han rĂ€ttegĂ„ngen och Ă„terïŹck sin forna stĂ€llning. Men nu var hans mentala brytning med makten fullstĂ€ndig. Den ï mars ïïïï meddelade han pressen att han skulle gĂ„ i pension till hösten.
som en folkets man, nĂ„gon som vĂ€grade att delta i maktens hyckleri. NĂ€r stormen hade lagt sig hörde tidskriîer frĂ„n hela landet av sig och undrade om han kunde skriva nĂ„got, och Butler tillmötesgick dem genom att samarbeta med sin vĂ€n E.Z. Dimitman, den dĂ„varande nattredaktören för Philadelphia Inquiârer. Butler dikterade för Dimitman vad han skulle skriva; nĂ€r denne sedan hade satt ihop en text skickade han tillbaka den till Butler för eventuell redigering. SĂ„ framstĂ€lldes alla texter som Butler gav ut. Hans förelĂ€sningar var dock betydligt mer lukrativa och förblev dĂ€rför hans huvudsakliga inkomstkĂ€lla. Med nĂ„gra mĂ„nader kvar till pensionen tog han tjĂ€nstledigt igen och Ă„kte ut pĂ„ en lĂ€ngre talarturnĂ©, och av de pengar han tjĂ€nade ihop under den skĂ€nkte han hĂ€lîen till Philadelphias arbetslösa och FrĂ€lsningsarmĂ©n. IdĂ©n kom frĂ„n ett brev han hade mottagit frĂ„n en krigsveteran under den tid han hade suttit arresterad under MussoliniaïŹĂ€ren. »General«, hade denne skrivit, »portot till det hĂ€r brevet kostade mig tvĂ„ av mina sista fyra cent, men jag vill tala om för dig att jag stĂ„r pĂ„ din sida.« Butler bekĂ€nde att han nĂ€stan grĂ€t nĂ€r han lĂ€ste brevet och att han dĂ„ kĂ€nde att »om den stackars
karln kunde ge mig hĂ€lîen av vad han hade, kan jag ge honom hĂ€lîen av vad jag har.«
Butler kĂ€nde stark solidaritet med veteranerna, och som fri man började han öppet kritisera hur han och andra soldater hade utnyttjats för att sĂ€kra kapitalets vinster utomlands. »Jag har sett hundratals pojkar frĂ„n vĂ„ra gĂ„rdar och stĂ€der stupa i Centralamerika bara för att skydda vĂ„ra storföretags investeringar«, berĂ€ttade han för nyhetsbyrĂ„n United Press i februari ïïïï . SĂ„dan kritik var inte bara rotad i hans erfarenheter utomlands utan ocksĂ„ i den nya verklighet som rĂ„dde i hans hemland. ïïïï var den stora depressionens vĂ€rsta Ă„r; industriproduktionen hade halverats och en îĂ€rdedel av befolkningen var arbetslös. Samtidigt saknade landet ett socialt skyddsnĂ€t. Hoover-regeringen valde senfĂ€rdigt att ge statliga bidrag till storbanker och kreditinstitut, men den var högst ovillig att erbjuda direkt stöd till landets hungrande massor. SĂ„dant stĂ€rkte Butlers uppfattning att eliten skodde sig pĂ„ den stora majoritetens bekostnad, den klass som soldaterna tillhörde.
En hĂ€ndelse som verkligen bekrĂ€îade det för honom var regeringens behandling av den sĂ„ kallade bonusarmĂ©n ïïïï .
Staten hade nĂ„gra Ă„r tidigare lovat första vĂ€rldskrigets veteraner en summa pengar, populĂ€rt kallad »bonusen«, som kompensation för den lĂ„ga inkomst de haî under kriget.
Datumet för utbetalningen hade dock satts mycket lĂ„ngt fram â till ïïïï. Depressionen gjorde lĂ€get sĂ„ akut för mĂ„nga veteraner att de desperat försökte krĂ€va in bonusen i förtid.
VĂ„ren och sommaren ïïïï reste ïïïïï av dem till Washington tillsammans med ï ïïïï familjemedlemmar och andra supportrar för att försöka pressa fram en omedelbar utbetalning. De ockuperade övergivna byggnader i stadens centrum
ïï
och reste ïŹera enorma kĂ„kstĂ€der som kallades Hoovervilles. MotstĂ„ndare öste allehanda invektiv över dem som »luïŹare« och menade att de ville »plundra statskassan«. NĂ€r senaten senare avslog en motion om utbetalning Ă„kte merparten av bonusarmĂ©n hem, men tusentals stannade kvar i protest och vĂ€grade lĂ€mna staden. President Hoover kallade dem »upprorsmĂ€n« och beordrade polisen att vrĂ€ka dem. Butler reste till Washington nio dagar före vrĂ€kningen för att uttrycka sitt stöd för ockupanterna. Han tillbringade en natt i deras största kĂ„kstad och uppmanade dem frĂ„n en improviserad scen att inte backa frĂ„n sina krav:
»Det gör mig sĂ„ jĂ€vla förbannad att en massa folk kallar er luïŹare. Vid Gud, de kallade er inte luïŹare ïïïï och ïï ... Jag har aldrig sett sĂ„ utmĂ€rkta soldater. Jag har aldrig sett sĂ„dan disciplin ... Det hĂ€r Ă€r den största uppvisningen av den amerikanska andan vi nĂ„gonsin har haî!«
Utskickade spioner frĂ„n Krigsdepartementet rapporterade tillbaka att Butlers tal var aningen demagogiskt, men de nĂ€mnde att han Ă€ven uppmanade veteranerna att inte bryta mot nĂ„gra lagar. Trots det ïŹck historien en vĂ„ldsam upplösning. Den ï ï juli inledde polisen vrĂ€kningen och veteranerna gjorde motstĂ„nd. I det tumult som uppstod skadades dussintals poliser och tvĂ„ veteraner sköts ihjĂ€l. President Hoover svarade med att sĂ€tta in militĂ€ren. PĂ„ eîermiddagen ryckte infanteri, kavalleri och stridsvagnar fram under ledning av general Douglas MacArthur. Minst ïï veteraner skadades i kaoset, och en tolv veckor gammal bebis dog eîer att ha utsatts för den tĂ„rgas som militĂ€ren brukade. En gravid kvinna som hade bott i den största kĂ„kstaden ïŹck missfall. För Butler blev upplösningen ett solklart bevis för regeringens moraliska ruttenhet; samtidigt som den strödde hundratals mil-
ïï
Möt SMEDLEY D. BUTLER, generalen som kampanjade mot krig. Som rikskĂ€nd talare i depressionstidens USA trollband han miljontals Ă„hörare genom att förkasta sitt krigiska förïŹutna, eller rĂ€ttare sagt de sĂ€rintressen han egentligen hade stridit för. USA:s krig var inte de demokratifrĂ€mjande insatser de pĂ„stods vara, avslöjade Butler, utan pengadrivna projekt som i huvudsak gynnade landets förmögna elit. »Jag tjĂ€nstgjorde i ïï Ă„r och fyra mĂ„nader. Under merparten av den tiden var jag en rumsren torped för storkapitalet â för Wall Street och bankirerna.« ïïïï sammanfattade Butler sin kritik i antikrigsklassikern Krig Ă€r ett bedrĂ€geri, ett verk som Ă€n i dag citeras frekvent av amerikanska krigsmotstĂ„ndare.
Förutom Krig Ă€r ett bedrĂ€geri innehĂ„ller denna omarbetade utgĂ„va sex ytterligare Butler-texter som behandlar Ă€mnen som krigsproïŹtering, propaganda och en fascistisk komplott som Butler avslöjade ïïïï. En inledande biograïŹ berĂ€ttar Ă€ven mer om hans liv och den större kontext han verkade i. Rekommenderas för alla politik- och historieintresserade!
OmslagsmĂ„lning: Major General Smedley Butler av Robert Shetterly Americans Who Tell îąe Truth (americanswhotellthetruth.org)