9789152603352

ATT BE MED ELLER UTAN CENSUR? HANS - ERIK NORDIN

OM VÅLDET OCH

HÄMNDEN I PSALTAREN

att be med eller utan censur?

Hans-Erik Nordin

Att be med eller utan censur?

om våldet och hämnden i psaltaren

Verbum AB

Box 225 43, 104 22 Stockholm 08-743 65 00 verbum.se

© 2025 Hans-Erik Nordin och Verbum AB

Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet

Copy respektive upphovsperson

Omslag: Anna Larsson

Inlaga: Aina Larsson/Sättaren

Första upplagan, första tryckningen

Tryck: ScandBook, Falun 2025   ISBN 978-91-526-0335-2

Utgiven med stöd från Samfundet Pro Fide et Christianismo som förvaltare av kyrkoherde Nils Henrikssons Stiftelse.

Genom att återvinna denna bok bidrar du till papprets kretslopp. Lägg hela boken i pappersinsamlingen, så blir den till nya pappersprodukter. Ett alternativ är att ge boken vidare till någon annan som vill läsa den.

5.

Slutkapitel

Innehåll

Förord

Utgångspunkten för denna bok är att inte väja för livets svåra frågor och därmed inte heller väja undan för svåra bibelpassager, allra minst när de berör troslivets innersta, bönen. Av bokens titel framgår att boken handlar om Psaltaren och de svåra brutala psalmerna, de som kan kallas hämndpsalmer, fiendepsalmer eller förbannelsepsalmer. De handlar inte nödvändigtvis om hela psalmer utan ofta delar av psalmer. Vissa kyrkotraditioner väljer bort de svåraste psalmerna för gemensam bön, medan några står fast vid att alla psalmer ska ingå i bönepraxis. Ska man resonera, censurera eller rensa i Psaltaren eller ska man be som det står i dess helhet?

Boken ger inte exempel på tolkning av de viktigaste psaltarpsalmerna utan bygger på några teologers undersökning som ger ett helikopterperspektiv så att utmärkande drag tydliggörs. Poängen är inte att bara lyssna in bibelforskares resultat utan att också koppla samman deras insikter och kunskap för til llämpning i den tid vi lever, som kan betecknas som en hatets och hämndens tid. Något som är uppenbart på den internationella politikens område men också sätter avtryck i vårt eget samhälles offentlighet. Hämnden är inte unik för vår tid, men däremot ett slående inslag att relatera till.

Jag har inte funnit något mer omfattande arbete skrivet på svenska om de svåraste psaltarpsalmerna och deras betydelse för bönen. Den bristen motiverar mig att ta itu med denna uppgift. Däremot finns en hel del utgivet i den engelska språkvärlden.

Vad blev svaret på frågan: Att be med eller utan censur? Det klargörs vartefter i texten och slutsatser ges vid bokens slut. Läsaren kan naturligtvis komma fram till andra slutsatser, men jag hoppas att denna bok kommer att stimulera till djupare reflektion och bearbetning.

Jag utgår ifrån översättningen i Bibel 2000. Skriftcitaten är kursiverade utan anföringstecken för att kunna särskiljas från citat ur andra källor. Vissa textpartier har betonats genom att kursiveras, men av sammanhanget framgår att de inte är bibelcitat.

Jag vill rikta ett särskilt tack till docent LarsOlov Eriksson, biskop emeritus Esbjörn Hagberg och professor Michael Neusner som läst igenom mitt manus och gett viktiga synpunkter och förslag till att förbättra min text. Naturligtvis är alla val mellan olika tolkningsalternativ mina egna. Likaså vill jag ge ett stort tack till Kristina Wänblom, Verbums utgivningschef som gjort utgivningen av denna bok möjlig och visat både tydlig vilja och stor kompetens.

Slutligen vill jag också rikta ett stort tack till dig Eva, min hustru och uppmuntrare, som med språkkänsla gett förtjänstfulla synpunkter men även bidragit med kloka frågor och innehållsliga insikter.

Uppsala i oktober 2025

Inledning

När författaren steg in i bilen kom mina ord spontant: ”Denna bok är den bästa du har skrivit”. ”Säger du det”, svarade författaren. Den lilla boken låg precis framför växelspaken i min bil, tydligt framför våra ögon där den alltid brukade ligga. Till saken hör att författaren tidigare hade skrivit ett tjugotal böcker och detta var den absolut minsta om tjugofem sidor, i storlek som en mindre fickalmanacka. När jag kom på att innehållet till största delen var hämtat från Psaltaren, Bibeln och kyrkans tradition kändes min uppskattande kommentar lite pinsam. Författaren, Martin Lönnebo, svarade på sitt stillsamma sätt: ”Säger du det”. Vad var det han hade skrivit?

Boken var Lilla Breviariet, en bönbok i tidegärdens form, men i miniformat. Biskop Martin hade strax före sin pensionering sammanställt den, gjort egna små illustrationer och låtit trycka upp en upplaga och delat ut den till alla präster och diakoner i Linköpings stift till hjälp för bönelivet. Han skriver i inledningen: ”Vår ordning är ett minimum, inte ett maximum.” När ordningen blivit väl använd kunde jag byta ut en psaltarvers till en psaltarpsalm och en bibelvers till en nytestamentlig text.

Dess enkelhet och slitstyrka blev för mig den mest lästa och använda av biskop Martins böcker. Ordningen höll i svåra tider och gav en struktur att växa vidare i. Så kom min användning av Psaltaren på fötter efter att jag hade övergivit tidebönens form några år tidigare och endast periodvis använt psaltarläsningen.

När jag väl återvände till att läsa hela Psaltaren, stärktes jag av dess förtröstansfulla psalmer, men stördes också av förbannelsepsalmernas brutala våldsspråk fastän jag var väl bekant med dem. De gjorde mig allt mer frustrerad. ”Vad betyder Bibeln för dig?” Tillsammans med en sjukhuspräst inbjöds jag för många år sedan att tala över detta ämne i en kyrka som ville etablera dialog i diverse ämnen. Jag minns särskilt en mening som jag sa den kvällen: ”Nuförtiden blir jag mest arg när jag läser Bibeln.” Jag tror inte att det var summan av vad jag ville säga den kvällen. Men det var en färsk erfarenhet. Jag hade fastnat för avsnitt om hämnd, våld och krig. Det är så pass länge sedan att jag inte kan erinra mig vilken del av Bibeln som jag åsyftade. Jag vet att jag av och till bad mig igenom Psaltaren i tidebönens form, medan jag under andra tider läste psalmerna i den ordning som de står i Bibeln. På ett mer övergripande plan tror jag att de svåra passagerna i Bibeln blir som mest utmanande när de till och med flyttar in i en bönbok med psalmer. Att be är att bli personligt involverad och då är hämndmotiv inte lätta att hantera.

Psaltarens förbannelse- och hämndpsalmer kan väcka förskräckelse. Vän av ordning kanske frågar sig varför jag i föreliggande arbete bara koncentrerat mig på några få psalmer, med en udda önskan att det ska gå fienderna illa och att Gud ska förgöra de onda. Många psalmer är mer tröstande och fyllda av lovsånger till Gud och glädje över Guds gärningar.

Kan så vara, men faktum är att cirka en tredjedel av Psaltarens psalmer är klagopsalmer. Det är i den formen som de tyngsta vredes- och hämnduttrycken återfinns, även om hämnd- och förbannelsemotiv inte finns i varje klagopsalm. Varför finns talet om hämnd, vrede och ilska hos psalmernas människor och till och med tillskrivs Gud? Syftet med att undersöka klagopsalmer är att försöka förstå meningen med dessa hämndoch förbannelsemotiv. Det är den ena sidan.

Den andra sidan av saken är att livet är fyllt av våldsamheter, grymhet, våld, vrede och hämndbegär. Så har det alltid varit, men våldsmagnituden kan variera. I våra demokratiska samhällen har vi numera exempel på politiska tal fyllda av hat, hämnd och mobbning av politiska motståndare och i vissa länder har det satts i system och till och med lett till militärt våld.

Om vi håller oss till ett relativt välordnat land som Sverige, konstaterar jag att vi lever i det öppna hatets och hämndens tid. Hat och hämnd har släppts fria på sociala medier och den politiska retoriken och agitationen har blivit allt grövre. När det offentliga språket blir grövre påverkas vi alla. Steget mellan ord och handling krymper. Den 22 september 2024 publicerade Dagens Nyheter ett upprop mot hat och hot undertecknat av sjuttiofyra journalister, författare och forskare. De gav skrämmande vittnesmål. Den som kommunicerar sin forskning inom områden som fått en viss politisk stämpel, som till exempel vargfrågan, invandringen, klimatet eller mellanösternproblematiken, riskerar att utsättas för grova hatattacker, till och med rena dödshot. Journalister får finna sig i samma behandling. De senaste årens grymheter i det svenska samhället har kommit oss nära, med skjutningar och sprängningar som eskalerat med krav på hämnd mellan gängen.

Vi ser också att arbetet för ökad demokrati i världen avtar för att gå i allt mer auktoritär riktning. Krig utkämpas åter på europeisk mark i Ukraina med våldsamma övergrepp mot civilbefolkningen. Samma typ av rapporter levereras nästan dagligen från andra delar av världen, inte minst från situationen i Gaza och Israel. Denna konflikt mellan israeler och palestinier har pågått ända sedan staten Israel grundades, ja även dessförinnan. Här handlar det om en eskalerande hämnd som fått sitt mest groteska uttryck i sjundeoktober-attacken mot en israelisk kibbutz, följt av ett mångdubblat våld mot Gazas palestinska befolkning som lever i ett ofantligt lidande invid dödens rand. Hur kan tusentals barn tillåtas skjutas till döds? Uppenbareligen kan även en demokratisk stat använda sig av ofattbart våld mot barn och oskyddade civila. Även om denna konflikt går längre tillbaka i historien, så räknas det i vårt minne till efterdyningarna av andra världskriget, Förintelsen och Nakba 1948, ”katastrofen”, som den kallas av palestinierna och som ledde till att omkring 700 000 palestinier fick fly och överge sina hem.

När människor utsätts för folkmord föds önskan om hämnd. I sådana extrema situationer torde hämnden frodas i folkdjupet och riskerar att sättas i verket, oavsett om det sker genom folkmordet i Armenien på en och en halv miljon kristna, i Rwanda då åttahundratusen människor dödades under hundra dagar eller under Förintelsen när sex miljoner judar mördades. Kan vi lära oss något utifrån sådana extrema händelser vars exempel på mänsklig ondska är svårt att ta till sig? Utan att ge sig in på att värdera vad som är värst, vad nu en jämförelse ska tjäna till, kan vi konstatera att Förintelsen framstår som det mest välkända, omfattande och bestialiska exemplet på folkmord.

Om följderna av denna katastrof har nationalekonomen och humanekologen Kenneth Hermele skrivit ett flertal böcker under 2020-talet. Den senaste handlar just om hämnd, Den vilda rättvisan. Judisk hämnd efter Förintelsen.

Hermele börjar med att fråga om hämnd kan rättfärdigas i vissa speciella fall? I klan- och maffiasamhällen härskar hämnden obegränsat, men i ett modernt och civiliserat samhälle har hämnden ersatts med ett oväldigt domstolsväsende. I ett civiliserat samhälle har staten våldsmonopol för att döma och verkställa straff. Hermele undrar hur det stämde i Tyskland efter andra världskriget. Han säger att i de efterföljande rättegångarna efter Förintelsen avkunnades i både Väst- och Östtyskland tjugotusen domar, medan han uppskattade de misstänkta förövarna till två miljoner. Det betyder att bara en procent av de misstänkta förövarna dömdes. Förintelsen var inte ett brott vilket som helst utan det största folkmordet, ett av världens värsta. Hannah Arendt konstaterar att Förintelsen är ett brott som inte kan hanteras av något rättsväsende, inte heller av hämnare. Men några tog saken i egna händer i den så kallade vilda rättvisan, ett uttryck som Francis Bacon formulerade 1597 i sina Essäer. 1 Hermele säger att han inte fördömer de judiska hämnarna, som inte hade något förtroende för rättsapparaten, men han förordar i första hand att rättvisa skipas i domstol. Hermele ser hämnden som något nästan oundvikligt för människan, och just därför behöver den tämjas, inte förnekas eller förbjudas. Hämnden behöver civiliseras och ”uttrycks nu som straff och kallas ömsom förebyggande rättvisa, ömsom vedergällande rättvisa.” Med andra ord menar han att det finns ett underliggande element av hämnd i straffutkrävandet när rättvisa skipas av det moderna oväldiga domstolsväsendet.

Hermele säger vidare i sin kritik av filosofen Robert Nozick: ”Skillnaden mellan vedergällning och hämnd är långt ifrån knivskarp”. Med andra ord menar Hermele att det varken finns en skarp gräns mellan hämnd och rättvisa eller mellan hämnd och vedergällning.2

Detta folkmord med efterföljande våld aktualiserar i sin tur relationen mellan den kristna kyrkan och det judiska folket, liksom den kristna kyrkan och det palestinska folket. Några av oss har tagit ställning. Andra glider undan. Men i en kyrka får dialogen aldrig upphöra. Det ska finnas en moralisk mognad att föra civiliserade samtal trots skarpa åsiktsskillnader, och beredskap att hantera starka känslor.

Alla dessa konflikter tydliggör ett samband och en likhet mellan livet som det skildras i Bibeln och det som dagsnyheterna levererar. Kanske önskar vi slippa hat och mörka känslor när vi närmar oss en helig skrift, för att där bara möta tröst och hopp. Kanske vi också önskar att trons människor ska framställas mer hela och harmoniska. Vi vet alltför väl att livet inte är som vi önskade att det skulle vara, varken i den lilla privata världen eller i den stora världen. Som en sten i skon som stör och smärtar i det såriga och svåra, även i det som kallas Den Heliga Skrift.

Det finns anledning att vara tacksam för realismen.

Det är knappast någon nyhet att det finns krigsskildringar i Gamla testamentet. De skapar frågor, förvisso begripligt. Men när krigets och våldets brutala verklighet tydliggörs och när hämndkänslor når högsta magnitud i en bönbok, då kryper problematiken in under skinnet. Psaltaren är den bibelbok som använts under ett par tre årtusenden för att berika den enskilda och gemensamma bönen. I mötet med människors gudserfarenheter från förr har dessa texter både i den judiska

traditionen och i kyrkans liv uppfattats som Guds ord. Det är en sak att säga det. Men i vilken mening är de Guds ord? Kan den bestämningen överhuvudtaget användas på hämndpsalmer? Hur kan det komma sig att en bönbok som rymmer ett så brutalt språk ändå har använts i liturgisk bön under kyrkans historia alltsedan 300-talet e.Kr.? Främst har de brukats i klostren, i katedralerna, i vissa församlingar men också i det privata bönelivet. De flesta kyrkliga traditioner har värderat Psaltaren högt, inte minst i katolsk men också i anglikansk tradition. I protestantiska sammanhang tål det att påminna om den stora betydelse som Luther och Calvin tillmätte Psaltaren, både i församlingarnas och i enskilda kristnas liv.

En tro som formuleras med vackra ord om Gud och livet, men inte släpper fram starka känslor, såväl positiva som negativa, talar den verkligen sant om livet? Kan en sådan tro hålla inför livets prövningar? Finns det en tendens i vår tid att inte vilja störa stilla andaktsliv? Med risk att bli förljugen? Är det inte snarare genom att ge plats för brottning med ondskan i världen, i den mänskliga gemenskapen och i oss själva, som vi känner igen en trovärdig och äkta skildring av livet och som inte flyr verkligheten? Så gott vi kan och förmår ska vi alla tala sant om livet, om Gud och om oss själva. Eller som en erfaren färgstark kyrkoherde uttryckte saken: ”Ska vi tala om Gud och livet ska det vara på riktigt!” I det perspektivet skriver Erich Zenger om förbannelsepsalmernas roll i Bibeln: ”De kan skydda våldets offer från att bli stumma och apatiska, när de ställs inför sitt lidandes överväldigande kraft, eller från att känna sig som offer inför en obegriplig gudomlig vrede.”3

Psaltaren i mångas bön

För de flesta som umgåtts med Psaltaren har vissa psalmer tillmätts ett särskilt personligt värde, de som gett tröst, uppmuntran, förtröstan och hopp. Låt oss ta några exempel, som herdepsalmen 23: Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Eller den första delen av Psalm 139: Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand – en psalm som uttrycker att jag är sedd var jag än befinner mig. Eller psalmer som ropar ut sin smärta, exempelvis Psalm 22: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Eller den mest kända botpsalmen, Psalm 51: Förbarma dig Gud, i din nåd, stryk ut mina synder i din stora barmhärtighet. Eller lovsång och förtröstan som i Psalm 103: Lova Herren, min själ. Eller Psalm 121: Jag ser upp emot bergen: varifrån skall jag få hjälp?

Mer eller mindre medvetet har många av oss gjort ett urval av psalmer som i bestämda livssituationer har betytt mycket och kanske fortsätter att betyda något speciellt i våra liv. De har bevarats som en personlig skatt, måhända kopplat till bestämda skeenden och livsavgörande händelser. Men urvalet av psalmer blir därmed också selektivt.

Svåra psalmer – förbannelsepsalmer

Andra psalmer har tills vidare städats undan, medvetet eller omedvetet, i en symbolisk garderob. Garderober har vanligtvis inget lås, varför möjligheten finns att titta in och hämta ut något som skulle kunna bli användbart i en ny situation. Men, varför ta fram något som tycks oanvändbart, otidsenligt, bitvis skrämmande och verkar mer höra hemma i en svunnen tid, fjärran från ett ordnat liv? Alternativt, varför inte pröva om jag missat

något, ett perspektiv värt att undersöka, berikas och utmanas av? De svåra psalmerna som denna bok behandlar har gått under olika namn som förbannelsepsalmer, fiendepsalmer och hämndpsalmer. Jag kommer fortsättningsvis att främst växla mellan förbannelsepsalmer och hämndpsalmer allt efter vad som passar in i sammanhanget. Här kommer några exempel på sådana psalmer:

Psalm 58: 4–9 Inför hotet från de mäktiga, gudlösa, avfälliga: Gud, krossa tänderna i deras mun …

Psalm 83: 10f Gör med dem som du gjorde med Midjan och med Sisera och Javin vid Kidronbäcken, de som förintades vid En-Dor och blev till gödsel på marken.

Psalm 109: 8f Önskan över den gudlöse och svekfulle: Må hans liv bli kort … hans barn bli faderlösa och hans hustru bli änka.

Dessa tre psalmer är uteslutna ur Katolska kyrkans bönbok, Timmarna. Beslutet om att utesluta dessa tre psalmer och ett antal verser från andra psalmer går tillbaka till Andra Vatikankonciliet 1963–1965. Den slutliga utformningen fastställdes sedan 1968 av en tillsatt kommission.4 Exempel på verser och partier av psalmer som har strukits ur bönboken är bland annat följande psalmer:

Psalm 137: 9f Babylon, du förstörerska, lycklig den som får vedergälla vad du gjort mot oss. Lycklig den som får ta dina späda barn och krossa dem mot klippan.

139: 19–24. Den trösterika psalmen 139 börjar: Herre, du rannsakar mig och känner mig. Om jag står eller sitter vet du det …

VI

LEVER I EN TID som präglas av våld, hat och hämnd. Exemplen kan mångfaldigas, både från vårt eget land och från olika delar av världen. Men har inte våldet och hatet alltid funnits, bara blivit mer påträngande via nutida media?

I Att be med eller utan censur? undersöker Hans-Erik Nordin hur Bibelns bönbok, Psaltaren, med dess hämnd- och förbannelsepsalmer kan förstås idag. Att teman som våld och hämnd åter nns i dessa gamla böner, som ryms inom pärmarna av helig skrift och används i många kyrkors liv, kan skapa både frågor och protest.

Till sin hjälp tar författaren ett antal teologer som behandlat dessa frågor, för att fortlöpande själv ta ställning. Det räcker inte att bara förstå vad Bibeln säger utan också att re ektera över teman som tolkning, gudsbild och människosyn. Men ock så att etiskt bearbeta och värdera olika tolkningar och uppfattningar. Bokens ärende är att tillämpa tolkningen av dessa svåra psalmer in i vår tid, vår värld och vår kyrka.

Boken bjuder in till eftertanke, samtal och fortsatt fördjupning, och avslutas med en studieplan för samtalsgrupper och fortbildning.

HANS - ERIK NORDIN

är biskop emeritus, Strängnäs stift, och teol. dr. i etik från Uppsala universitet.