9789152603277

VI GICK NER FRÅN BERGET

En teologisk reseskildring ✽

Anne Sörman

nÄR VI GICK NER FRÅN BERGET

nÄR VI GICK

NER FRÅN BERGET

En teologisk reseskildring ✽

Anne Sörman

Verbum ab Box 225 43, 104 22 Stockholm

08–743 65 00 verbum.se

© 2026 Anne Sörman och Verbum ab Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet © Citat och övriga texter respektive upphovsman

redaktör : Anna Ekman

omslagsbild : The Transfiguration of Our Lord (tempera on panel). Russian icon from the Holy Theotokos Dormition Church on the Volotovo field near Novgorod. Bridgeman Images/tt

formgivning : Maria Mannberg

Första upplagan, första tryckningen

tryck: ADverts, Lettland 2026 isbn 978-91-526-0327-7

Genom att återvinna denna bok bidrar du till papprets kretslopp. Lägg hela boken i pappersinsamlingen, så blir den till nya pappersprodukter. Ett alternativ är att ge boken vidare till någon annan som vill läsa den.

Petrus sa till Jesus: »Mästare, det är bra att vi är med …«. Han visste inte vad han sade.

lukasevangeliet 9:33

Innehåll

Inledning … 9

1 Förklaringsbergets underbara lockelse … 13

2 Var inte rädda … 17

3 Att ta med pianot ut på förortstorget … 23

4 Barn och stjärnor … 27

5 Rasismen är en erfarenhet … 33

6 Jesus är lite sur … 37

7 Den här platsen är ljus … 41

8 Det är alltid någons bror, någons vän … 45

9 Kyrkorummet bär det ofattbara … 51

10 Vi behövde få gråta … 55

11 Kan jag tala med dig? … 61

12 Vi leker på evighetens bord … 65

13 Jag träffar Hagar varje vecka … 69

14 Jag satt i fängelse och ni besökte mig … 75

15 Guds kärlek är som stranden … 81

16 Om inte jorden skall brinna … 85

17 När ord och toner blir ett … 91

18 Litteraturens sanningar är också evangliets … 97

19 Vi är alla gäster här … 101

20 Att komma tomhänt till förhandlingsbordet … 105

21 Evangeliet som upprättande relation … 111

22 Det här är ju världens mitt … 119

23 Skoskav och språk … 123

24 När vı var med honom på det heliga berget … 133

25 Bli kvar i min kärlek … 139

Noter … 145

Litteratur … 151

Om författaren … 155

Tack … 159

InledniNg

– att gå ner

Det började på en höstupptakt för några år sedan då vår kyrkoherde Beatrice Lönnqvist berättade om Jesus och lärjungarna på Förklaringsberget. Hon berättade om hur underbart de hade det däruppe, men att de strax gick ner igen för att bota sjuka och förkunna. Beatrice uppmanade oss medarbetare i Botkyrka församling att göra som de, att gå ner från berget och möta människor där de befinner sig.

– Var inte rädda, sa hon.

Vi märkte att uppmaningen gav oss inspiration och mod.

Skulle vi hyra Folkets hus för det här evenemanget? Skulle vi ha våra medarbetarsamlingar på Mångkulturellt centrum i Fittja? Skulle vi stå vid tunnelbanan inför allhelgonahelgen och vid jul?

Ja, det skulle vi. Vi skulle ju gå ner från berget!

Att en biblisk bild tjänar som inspiration och riktning i församlingens arbete är inte ovanligt. Men den här bilden fungerade i praktiken, den underlättade våra val, gav oss självförtroende och mandat. Vi tolkade det som att vi skulle gå ut från kyrkorummen och församlingslokalerna, samverka mer med lokalsamhället och göra oss synliga. Parallellt fick vi också uppma-

ningen att våga pröva olika konstnärliga uttryck. Jag tror att denna kombination av uppmaningar, eller av friheter, kom att bli betydelsefull. Det angav inte bara att vi skulle ge oss ut, utan också ett hur: vi skulle inte vara rädda för att pröva olika sätt att gestalta och förmedla evangeliet.

Rörelsen ner från Förklaringsberget är igångsatt i Botkyrka församling, om vi så tolkar den som en förflyttning från en trygg och älskad plats till ett osäkrare landskap, som ett förändrat arbetssätt eller som ett inre skeende. Men hur ser rörelsen ut och vad har den fört med sig?

I den här boken vill jag undersöka hur denna neråt- och utåtrörelse tar sig uttryck i det konkreta och vardagliga: i vårt sätt att tala, tänka, vara och verka som församling. Jag vill reflektera kring den teologiska betydelsen av det som sker, det vill säga vad vi egentligen förmedlar om relationen mellan Gud och människa. Jag vill undersöka vilken kyrkosyn som rörelsen uttrycker eller utmanar och i någon mån iaktta vilken slags kunskap som skapas eller förutsätts. Detta är mina huvudsakliga forskningsfrågor.

Arbetet bygger på intervjuer med mina arbetskamrater i Botkyrka församling. Samtalen skedde under våren, sommaren och hösten 2025. Utifrån den kunskap och de erfarenheter som samtalen gav har jag försökt att finna mönster. I de avslutande kapitlen flätar jag samman det jag har iakttagit och skisserar vad jag kommit att kalla den radikala ömhetens teologi och en kyrkosyn som bekräftar den tro som redan finns. Om du som läser finner andra mönster tänker jag att vi kan samtala om det!

Botkyrka församling, söder om Stockholm, omfattas i stort sett av Botkyrka kommun som har cirka 95 000 invånare. Knappt trettio procent är medlemmar i Svenska kyrkan. Församlingen ingår i nätverket »Framtiden bor hos oss« som samlar församlingar i mångkulturella och mångreligiösa miljöer och vars sammanhang den här boken står i nära relation till. Boken förhåller sig också till aktuell forskning och text om att vara kyrka i dessa slags nya landskap.

Andreas Holmberg, som nu är biskop i Stockholm, iakttog en förflyttning från kontroll till tillit, och från självtillräcklighet till beroende, i de förortsförsamlingar han studerade i sin avhandling.1 Jag tar avstamp i några av hans tankar i denna bok. Jonas Ideström, professor i praktisk teologi vid Enskilda Högskolan i Stockholm, har bland annat studerat Flemingsbergs församling i södra Stockholm, undersökt glesbygdsförsamlingar och diakonins utmaningar där och ansvarar för kurser i storstadsteologi på EHS. Han har varit en viktig samtalspartner i inledningen av detta arbete. De nordiska teologerna Ninna Edgardh, Cecilia Nahnfeldt och Marianne Rodriguez Nygaard har gett betydelsefulla bidrag i fältet kyrka, samhälle och diakoni. Jag vill också nämna den nyligen Kyrka i ett mångkulturellt samhälle. 2

Tillsammans med den franske filosofen Michel de Certeau prövar jag mot slutet av boken några filosofiska tankefigurer för att illustrera relationen mellan tro, kyrka och samhälle. Hans tankar har inspirerat till förståelsen av att som kyrklig företrädare »komma tomhänt till förhandlingsbordet«.3

Den amerikanska teoretikern Bell Hooks feministiska perspektiv har kastat ljus över förhållandet mellan marginal

och centrum och lyfter in frågor om makt, klass och subjekt.

Slutligen hämtade jag inspiration från de båda amerikanska teologerna Carter Heyward och Shelly Rambo och kom att pröva begreppet radical affection, radikal ömhet eller hängivenhet, i relation till det som samtalen med medarbetare i Botkyrka församling gav.

Jag hoppas att När vi gick ner från berget skall utgöra ett bidrag till forskningen om att vara kyrka i en föränderlig tid och inspirera till samtal och reflektion bland studenter, kyrkliga medarbetare, förtroendevalda och ideella. Av hela mitt hjärta vill jag tacka alla som har medverkat i boken och delat berättelser, kunskap, känslor och tro.

Anne Sörman, december 2025

FöRkLaringsbeRgeTs underbarA LocKelse

Samtal med kyrkoherde

Beatrice Lönnqvist

Kanske är det något med berg. Det tycks som att människor i Bibeln ofta mötte det gudomliga utomhus och att omskakande händelser ofta skedde uppe på höga berg. När jag tänker på Jesus och lärjungarna ser jag dem ofta vandra längs Olivbergets sluttning i ett särskilt ljus.

Berättelsen som blivit en utgångspunkt för den här boken skildrar hur Jesus tillsammans med tre av sina lärjungar drar sig undan till ett högt berg där Jesus förvandlas inför dem.

Hans ansikte lyser som solen och hans kläder blir skinande vita. Men scenen förbyts i både rädsla och förvirring, och snart är lärjungarna tillsammans med Jesus på väg ner från berget igen. En sen vintereftermiddag stämmer jag möte med Beatrice Lönnqvist i Tumba kyrka. Vad var det som gjorde att hon valde berättelsen om Förklaringsberget och det som hände sedan som en bild för församlingens uppdrag och förhållningssätt?

– Jag tror att jag främst ville lyfta fram detta att vi inte skall vara rädda, svarar hon. Det är så centralt i berättelsen. Det är det jag hör, att Jesus säger: »Var inte rädda.«

– Vi tror ju på den uppståndne och att vår kallelse är att gå ut i världen. Då kan vi inte gömma oss eller sluta oss i våra lokaler där kaffet alltid är varmt.

– Men helt ärligt, fortsätter hon, trodde jag inte att bilden av att gå ner från berget skulle vara så hjälpsam, att den skulle få sådan effekt. Jag var oförberedd på det, men också stolt över den organisation vi har som gör det möjligt.

– Jag sätter verkligen ett stort värde på att vi samverkar med civilsamhället. Även om vi inte alltid gör så mycket kan vi finnas där som vittnen.

Beatrice växte upp i en liten by utanför Falun, men tillbringade lov och somrar i den jämtländska fjällvärlden.

– Jag har alltid tyckt om att gå upp på berg och har varit beroende av att göra det. Minst en gång om sommaren gick vi upp på fjället. Pappa sa: »Nu måste vi få lite perspektiv!«

Hon berättar att hon ända sedan ungdomstiden har haft ett behov av att ibland dra sig undan och vända sig inåt, och att hon regelbundet deltar på retreater för att få vara ensam med Gud. Hon säger att den där hyddan som Petrus ville bygga, den har hon känt in på bara kroppen.

– Att vara där uppe på berget är så värdefullt. Det infinner sig ett stort lugn. Att se ut över ett blånande landskap, det gör något med mig.

– Men, säger hon sedan, vi kan ju inte stanna där.

Och lite överraskande lägger hon till:

– Hela min kallelseberättelse rör sig i närheten av våld.

Beatrice tar mig med till sommaren 1994 då hon precis gått ut gymnasiet och arbetade som städerska på länsrätten i Falun. Det var den sommaren då Mattias Flink brutalt sköt ihjäl fem lottor och två andra utanför Falu lasarett.

– Både jag och min bästa kompis var med i Lottakåren som är en del av civilförsvaret. När nyheten om skjutningen kom ut trodde många, bland dem mina föräldrar, att jag var en av dem som hade dödats. Så var det ju inte, men min bästa kompis var en av dem som blev skjutna och den enda som överlevde.

– Jag minns när jag var och hälsade på henne på sjukhuset, då låg skytten Mattias Flinck i salen intill.

Beatrice drabbades av existentiella funderingar och också av den överlevandes skuld: Varför klarade jag mig när andra dog? Och vad är mitt liv värt nu? Hon kom in på teologen i Uppsala, först i avsikt att bli lärare.

– Jag var helt och hållet upptagen av att försöka förstå varifrån ondskan kommer, men började samtidigt hitta till en tro. Jag hade det med mig så starkt att vi inte kan leva i ett samhälle präglat av våld.

Som nyprästvigd hamnade Beatrice i Fruängen i södra

Stockholm där hon kom att arbeta nära socialtjänsten och hade unga killar som var dömda till samhällstjänst vid sin sida.

– Det jag insåg då var att människor kan förändras och växa, att det är möjligt att bli förlåten och att försonas med det förflutna. Men det måste finnas platser som tar emot, sammanhang där både det enkla och det komplicerade får finnas, och människor som orkar bära.

– Vårt unika bidrag är ju vår tro på Jesus. Den kommer vi med som en gåva till alla vi möter och vi kan vittna om vad det mötet har gjort med oss.

– Men, fortsätter hon, om jag skulle välja en ny text för nästa församlingsinstruktion skulle jag kanske inte välja en text med sex namngivna män. Det stör mig att inga barn eller kvinnor finns med.

Jag säger att i bibeltexterna är själva vandringen ner från berget osynlig, att vi egentligen inte vet hur den gick till. Plötsligt är de bara på en annan plats. Det slår mig också att när Jesus och lärjungarna kommit ner från berget så möter de först den fallandesjuka pojken och hans oroliga pappa. Jesus driver ut den onda anden samtidigt som han ropar: »Hur länge måste jag ... stå ut med er?« Och jag frågar Beatrice hur en förändring i församlingens sätt att verka och vara ser ut i hennes vision?

Hon sitter tyst en stund.

– Lärjungarna hade mött Gud och de berättade om det. Vad mina medarbetare gör, det är varje arbetslags beslut. Jag ser att det sker ett gott arbete och att bilden av att röra sig ner från Förklaringsberget har betytt något. Men det är inte min uppgift att formulera hur det skall gå till. Där får medarbetarna ta vid.

VaR in T e rÄddA

En läsning av berättelserna om Jesus och lärjungarna på Förklaringsberget

Innan vi fortsätter vill jag göra en läsning av tre olika bibelställen som skildrar det som händer på Förklaringsberget. Skeendet är snarlikt beskrivet i Markus och Matteus evangelium, medan Lukas har ett lite annat perspektiv. I Markusevangeliet, som är det äldsta, står det så här:

Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. Där förvandlades han inför dem: hans kläder blev skinande vita, så vita som ingen blekning i världen kan göra några kläder. Och de såg både Mose och Elia som stod och talade med Jesus. Då sade Petrus till Jesus: »Rabbi, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för dig, en för Mose och en för Elia.«

Han visste inte vad han skulle säga, de var alldeles skräckslagna. Då kom ett moln och sänkte sig över dem, och en röst hördes ur molnet: »Detta är min älskade son. Lyssna till honom.« Och plötsligt, när de såg sig om, kunde de inte se någon annan där än Jesus. När de

gick ner från berget förbjöd han dem att berätta för någon vad de hade sett, innan Människosonen hade uppstått från de döda. (Markusevangeliet 9:3–10)

Matteusevangeliet skildrar i sin tur samma händelse så här:

Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. Där förvandlades han inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. Och de såg Mose och Elia stå och samtala med honom. Då sade Petrus till Jesus: »Herre, det är bra att vi är med. Om du vill skall jag göra tre hyddor här, en för dig, en för Mose och en för Elia.« Medan han ännu talade sänkte sig ett lysande moln över dem, och ur molnet kom en röst som sade: »Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom.« När lärjungarna hörde detta kastade de sig ner med ansiktet mot marken och greps av stor skräck. Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: »Stig upp och var inte rädda.« De lyfte blicken, och då såg de ingen utom Jesus.

När de gick ner från berget sade Jesus åt dem: »Berätta inte för någon om det ni har sett förrän Människosonen har uppstått från de döda.« (Matteusevangeliet 17:1–9)

Båda dessa skildringar inleds med att Jesus tar med sig tre av lärjungarna upp på ett högt berg för att få vara ensamma.

Både utvaldheten och behovet av avskildhet är påfallande.

Utan någon förvarning förvandlas sedan Jesus inför lärjungarna och han får också sällskap av två andra gestalter, som förstås som Mose och Elia. Detta skulle jag säga är den första förvandlingen på berget.

Sedan följer en monolog av Petrus som vänder sig till Jesus och föreslår att de skall bygga hyddor för Jesus, Mose och Elia. Därefter skildras kort hur uppenbarelsen ändrar karaktär: en röst hörs från himlen och Jesus står på nytt där ensam. Detta skulle jag kalla den andra förvandlingen.

I Matteus skildring är det som att Petrus inte riktigt hinner slutföra sin mening, eller utveckla sitt förslag om att bygga hyddor, innan uppenbarelsen antar en annorlunda karaktär och rösten hörs från ovan. Det är på den rösten som lärjungarna reagerar. Det står att lärjungarna kastade sig med ansiktena mot marken och greps av stor skräck. Denna reaktion saknas i Markus, som dock kommenterar Petrus förslag med: »Han visste inte vad han skulle säga«, med tillägget: »de var alldeles skräckslagna.«

I både Markus och Matteus text uppmanar Jesus lärjungarna att inte berätta, eller snarare: han förbjuder dem att tala om vad de varit med om, med tillägget: »inte förrän Människosonen har uppstått från de döda.«

I Lukas är texten som följer:

Jesus på härlighetens berg 4

Ungefär en vecka senare tog han med sig Petrus och Johannes och Jakob och gick upp på berget för att be. Medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev vita och lysande. Och två män samtalade med honom. Det var Mose och Elia som visade sig i härlighet, och de talade om hans uttåg ur världen som han skulle fullborda i Jerusalem. Petrus och de andra hade fallit i djup sömn men vaknade och såg hans härlighet och de båda männen som stod tillsammans med honom. När dessa skulle lämna honom sade Petrus till Jesus: »Mästare, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för dig och en för Mose och en för Elia« – han visste inte vad han sade. Men medan han talade kom ett moln och sänkte sig över dem, och när de försvann i molnet blev lärjungarna förskräckta. En röst hördes ur molnet: »Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom«, och när rösten ljöd stod Jesus där ensam. Lärjungarna teg om vad de hade sett, och vid den tiden berättade de ingenting för någon. (Lukasevangeliet 9:28–36)

I Lukas är det inte för att vara ensamma utan för att be som Jesus tar med sig de utvalda lärjungarna upp på berget. Det som sedan sker utspelar sig medan Jesus ber. Här står att lärjungarna, när första delen av uppenbarelsen sker, har fallit i sömn men vaknar till synen. Petrus replik om att bygga hyddor är sig lik från de två andra evangelierna och här följer,

liksom hos Markus, en berättares spännande tillägg: »han visste inte vad han sade.«

Vi kan se att det i alla skildringarna är tre av Jesu lärjungar som namnges och att det är två män som uppenbaras invid

Jesus: Mose och Elia. I alla tre evangelierna betonas att Jesus tog med sig just dessa och att de behövde vara ensamma alternativt gå upp på berget för att be. Det var således behov av ensamhet och bön som förde dem upp på berget.

Scenen som utspelar sig uppe på berget domineras även i Lukas av ett överraskande moment: själva härligheten som rymmer förvandlingen av Jesus – ett lysande ansikte, vita kläder – och i direkt anslutning rösten från himlen som säger: »Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom.« Rädslan som är påtaglig i Matteus och Markus skildringar skrivs inte fram lika tydligt hos Lukas. Här verkar lärjungarna snarare vara trötta och oförberedda på att något skall ske.

Inte heller i denna text finns någon direkt uppmaning att gå ner eller att lämna platsen, men »han visste inte vad han sade« talar tydligt om för läsaren att Jesus och/eller berättaren menar att det var en befängd idé att stanna kvar på berget och bygga hyddor där.

I Markus och Matteus uppmanar Jesus lärjungarna att vänta med att tala om vad de varit med om, men i Lukas står det endast: »Lärjungarna teg om vad de hade sett, och vid den tiden berättade de ingenting för någon.«

Gemensamt för alla tre skildringarna är att de inleds med en tidsangivelse: ungefär en vecka senare respektive sex dagar senare. Och den händelse man då refererar till är när

Petrus vid Caesarea Filippi för första gånger säger att han tror att Jesus är Messias.

Däremot är det endast Matteus skildring som innehåller meningen: »Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: ›Stig upp och var inte rädda.‹«

Rörelsen ner från berget, vandringen, skrivs inte fram, men Markus och Matteus skildrar det som att själva samtalet skedde då. Berättelsen fortsätter sedan med nya möten och under. I texterna kan man läsa: »När de var tillbaka bland folket …« (Matteusevangeliet 17:10); »När de kom tillbaka till lärjungarna …« (Markusevangeliet 9:14) och »När de följande dag kom ner från berget …« (Lukasevangeliet 9:37).

Även om lärjungarna inte riktigt begrep vad de hade varit med om på det där berget tycks de välja att följa Jesus. För läsaren framträder detta: att det som sker på berget är dramatiskt, att själva rörelsen ner från berget är osynlig och att Jesu gärningar och förkunnelse fortsätter när de är tillbaka bland folket igen.

AT T Ta med PiAno T u T pÅ föRorTs T oRgeT

Samtal med musikern Tobias Helldin

– Någon av de första gångerna jag var i Stockholm stötte jag på Maria, den kvinna som i många år satt på Sergels torg och spelade och sjöng andliga visor. År ut och år in, i alla väder satt hon där. Där stannade turister och förbipasserande; alla hörde hennes sång. Det var verkligen mission.

– Så jag började fråga mig hur vi i vår församling kan nå utanför kyrkorummet? Hur kan vi till exempel nå till Alby där vi inte har någon kyrka och bara få medlemmar?

Han berättar att gången som går rakt genom centrum ganska snabbt framstod som en självklar plats. Där finns ett kafé, ett litet medborgarkontor och flera orientaliska butiker med grönsaker, livsmedel och kläder. Här samsas många dofter, talas många språk. Unga och gamla passerar, barnen kommer från skolan med sina ryggsäckar.

– Jag tänkte att här skall vi vara! Här vill jag sitta och spela. Och vi kom att kalla projektet för Profet Alby.

– Första gången släpade jag med mig allt, men snart fick vi låna en outhyrd lokal av Botkyrkabyggen och kunde ställa

in pianot och flaggan där. Sedan kom vi på att det var bättre att vi köpte kaffe från fiket intill än att bära med oss termosar. Då konkurrerade vi inte heller med caféet.

– Jag spelade, vi bjöd på kaffe och delade ut information om Svenska kyrkan, vi sjöng en sång eller en psalm tillsammans och samtalade med dem som stannade till.

– Vi var i Alby varje tisdagseftermiddag, ungefär en och en halv timma. För mig var det viktigt att det skulle ske varje vecka. Vi var oftast tre personer: en ideell som kunde tolka till och från arabiska, en präst eller diakon och så jag. Att vara ensam var inte någon bra grej och att vara fler var svårt att få till.

Han lägger till att det tidvis kunde vara ganska utsatt.

– Folk kunde fråga vad vi hade där att göra och ha negativa erfarenheter av kyrkan som de ville prata om. Men det var också flera som snart blev stammisar, som alltid stannade till och slog sig ner en stund. Några enstaka av dem vi mötte de där tisdagarna har sedan börja komma ner till Ljusets kyrka.

– Vad gjorde de där eftermiddagarna med dig?

Tobias säger att det var en ganska krävande uppgift, innebar en utsatthet att ställa sig på ett förortstorg, men att det samtidigt också gav påfyllnad.

– Jag hittade en balans i mitt förhållningssätt. Det går inte att vara lika »på« som till exempel vid ljusutdelning kring allhelgonahelgen då vi nästan kastar oss över dem som strömmar ut från tunnelbanan. Här handlade det mer om att vara på plats och möta dem som valde att stanna till och ville prata.

Han lägger till:

– Jag blev mer återhållen i min attityd, det var mer hållbart i längden. Det var en viktig erfarenhet.

– Men det var, fortsätter han, ett projekt som jag drog i ganska ensam. Ofta var det prästen Ingemar Sörqvist och jag som var där. Alla var positiva, men om jag var sjuk eller upptagen, då blev det inget.

– Vad tänker du när du nu i efterhand ser tillbaka på projektet Profet Alby?

– Det jag tar med mig är att eftersom vi fått uppmaningen att gå ner från berget måste vi våga pröva och utsätta oss för risken att misslyckas. Jag känner mig stolt över det vi gjorde, att vi flyttade ut pianot på förortstorget. De korta samtalen, barnen som ville spela på pianot; det kändes lite som att sätta små, små frön.

I BotKyrka församling i södra Stockholm bor 95 000 invånare. Här talas er än hundra språk och alla världsreligionerna nns representerade.

Församlingen har arbetat utifrån ledordet: Gå ner från berget! Gå ut och möt människor där de be nner sig, interagera med civilsamhället och våga pröva nytt.

I den här boken samtalar Anne Sörman med sina arbetskamrater för att undersöka församlingens arbete utifrån ledordet; vilken teologi som återspeglas och vilken kyrkosyn som uttrycks eller utmanas.

»Det jag ser här är ljust«, säger en av de intervjuade i boken. Och en annan röst: »Det här är världens mitt!«

Samtidigt söker sig gängkriminaliteten ner i åldrarna, fattigdomen ökar och många människor lever utanför trygghet och välfärd.

Välkommen att möta präster, diakoner, pedagoger och musiker och att följa med på en resa mot en teologi och en kyrkosyn som bekrä ar den tro som redan nns.