9789151117072

BokGym

DJURVÅRD INOM DJURENS HÄLSO- OCH SJUKVÅRD 1

DJURVÅRD INOM DJURENS

HÄLSO- OCH SJUKVÅRD, 1

Gleerups Utbildning AB

Box 367, 201 23 Malmö

Kundsupport tfn 040–20 98 10 e-post info@gleerups.se www.gleerups.se

CENTRALT INNEHÅLL:

Djurvård inom djurens hälso- och sjukvård, 1 © 2025 Gleerups Utbildning AB Gleerups grundat 1826

Författare: Bengt Weidow Redaktör, formgivare och medförfattare: Rickard Andersson Omslag: Sten Melin Grafisk Form

Första upplagan, första tryckningen ISBN 978–91–511–1707–2

Kopieringsförbud! Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen! Kopiering är förbjuden utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk om skolkopieringsavtal finns mellan skolhuvudmannen och Bonus Copyright Access. För information om skolkopieringsavtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Användning av detta läromedel för text- och datautvinningsändamål med t.ex. AI-tjänster är ej tillåten. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare.

Prepress Exakta Print AB, Malmö, 2026. Tryck Dimograf, Polen, 2026.

Sida för egna anteckningar.

Djurvård inom djurens hälso- och sjukvård, nivå 1

Centralt innehåll

Undervisningen i ämnet djurvård inom djurens hälso- och sjukvård på nivå 1 ska behandla följande centrala innehåll:

CENTRALT INNEHÅLL:

xyz

Biologisk grund och sjukdomslära

• Grundläggande anatomi och fysiologi för valda djurslag.

• Djurs påverkan av stress och smärta.

• Allmän sjukdomslära, till exempel infektion, inflammation och sårläkning.

• Vanliga djursjukdomar och skador hos djur.

• Mikroorganismer, till exempel virus, bakterier, parasiter och svampar samt deras betydelse för djurhälsa och djursjukdomar.

• Dietföreskrifter för vanliga sjukdomstillstånd, till exempel vid mag- och tarmproblem.

• Medicinska åtgärder vid vanliga skador och sjukdomstillstånd.

• Parasiter och antiparasitära läkemedel.

• Vanliga medicinska beredningsformer för olika djurslag.

• Antibiotika och antibiotikaresistens.

• I djurägarsammanhang vanligt förekommande veterinärmedicinska termer och begrepp.

Arbetsuppgifter

• Etisk och säker hantering av djur samt omvårdnadsarbete och enklare skötsel- och vårduppgifter, till exempel, kloklippning, tandborstning, pälsvård, bandagering och sårvård.

• Visitering och enklare provtagning, till exempel pulstagning samt urin- och avföringsprov för att iaktta djurens hälsotillstånd och för att upptäcka skadade och sjuka djur.

• Medicinering av djur enligt instruktion, till exempel tabletter i munnen, ögondroppar och avmaskningsmedel.

• Förberedelser, assistans och efterarbete i samband med undersökning och behandling.

• Åtgärder vid stress- och smärtpåverkan.

• Bemötande av djur och djurägare.

• Basala hygienrutiner.

• Skötsel och rengöring av vistelsemiljöer och utrustning.

• Rapportering och dokumentation av djurs hälsotillstånd.

Arbetsmiljö, säkerhetsfrågor samt lagar och andra bestämmelser

• Ergonomi och säkerhet i samband med aktuella arbetsuppgifter.

• Lagar och andra bestämmelser inom området, till exempel djurskyddslagstiftning, smittskyddslagstiftning och miljölagstiftning.

• Tystnadsplikt och etiska regler.

• Hantering och sortering av riskavfall.

Betygskriterier

Av 15 kap. 24 § andra stycket och 20 kap. 37 § andra stycket skollagen (2010:800) följer att läraren vid betygssättningen i ett ämne ska göra en sammantagen bedömning av elevens kunskaper på den aktuella nivån i ämnet i förhållande till de betygskriterier som gäller för ämnet som helhet och sätta det betyg som bäst motsvarar elevens kunskaper. Samtliga kriterier för betyget E ska dock vara uppfyllda för att eleven ska kunna få ett godkänt betyg.

Betyget E

F Eleven redogör översiktligt för djurs anatomi och fysiologi samt beskriver på ett godtagbart sätt olika sjukdomar och deras orsaker.

F Eleven redogör översiktligt för olika behandlingsmetoder, farmakologi samt för användning av läkemedel och metoder att tillföra läkemedel.

F Eleven planerar sitt arbete och hanterar med visst handlag skadade och sjuka djur. Eleven utför djurvårdande arbetsuppgifter inom djurens hälso- och sjukvård med viss säkerhet samt på ett etiskt och säkert sätt.

F Eleven arbetar ergonomiskt och miljömässigt hållbart. I arbetet vidtar eleven med viss säkerhet smittförebyggande åtgärder. Eleven arbetar i enlighet med lagar och andra bestämmelser inom området.

F Eleven använder med viss säkerhet yrkesmässiga och veterinärmedicinska termer och begrepp. I samband med omvårdnadsarbete gör eleven en enkel rapportering och dokumentation av sitt arbete och resultat.

Betyget D

F Elevens kunskaper bedöms sammantaget vara mellan C och E.

Betyget C

F Eleven redogör utförligt för djurs anatomi och fysiologi samt beskriver på ett utvecklat sätt olika sjukdomar och deras orsaker.

F Eleven redogör utförligt för olika behandlingsmetoder, farmakologi samt för användning av läkemedel och metoder att tillföra läkemedel.

F Eleven planerar sitt arbete och hanterar med gott handlag skadade och sjuka djur. Eleven utför djurvårdande arbetsuppgifter inom djurens hälso- och sjukvård med säkerhet samt på ett etiskt och säkert sätt.

F Eleven arbetar ergonomiskt och miljömässigt hållbart. I arbetet vidtar eleven med säkerhet smittförebyggande åtgärder. Eleven arbetar i enlighet med lagar och andra bestämmelser inom området.

F Eleven använder med säkerhet yrkesmässiga och veterinärmedicinska termer och begrepp. I samband med omvårdnadsarbete gör eleven en noggrann rapportering och dokumentation av sitt arbete och resultat.

Betyget B

F Elevens kunskaper bedöms sammantaget vara mellan A och C.

Betyget A

F Eleven redogör utförligt och nyanserat för djurs anatomi och fysiologi samt beskriver på ett välutvecklat sätt olika sjukdomar och deras orsaker.

F Eleven redogör utförligt och nyanserat för olika behandlingsmetoder, farmakologi samt för användning av läkemedel och metoder att tillföra läkemedel.

F Eleven planerar sitt arbete och hanterar med mycket gott handlag skadade och sjuka djur. Eleven utför djurvårdande arbetsuppgifter inom djurens hälso- och sjukvård med god säkerhet samt på ett etiskt och säkert sätt.

F Eleven arbetar ergonomiskt och miljömässigt hållbart. I arbetet vidtar eleven med god säkerhet smittförebyggande åtgärder. Eleven arbetar i enlighet med lagar och andra bestämmelser inom området.

F Eleven använder med god säkerhet yrkesmässiga och veterinärmedicinska termer och begrepp. I samband med omvårdnadsarbete gör eleven en noggrann och utförlig rapportering och dokumentation av sitt arbete och resultat.

1

CENTRALT INNEHÅLL:

■ Bemötande av djur och djurägare.

■ Lagar och andra bestämmelser inom området, till exempel djurskyddslagstiftning, smittskyddslagstiftning och miljölagstiftning.

■ Tystnadsplikt och etiska regler.

■ Hantering och sortering av riskavfall.

För att bli en skicklig djurvårdare måste man agera på ett sådant sätt att djuret känner förtroende och tillit.

Djurvårdaren och bestämmelser

Denna bok omfattar det centrala innehållet i ämnet Djurvård inom djurens hälso- och sjukvård, nivå 1. Ämnet ger grunderna i djurvård för en blivande anställd djurvårdare på exempelvis ett djursjukhus. Ämnet Djurvård inom djurens hälso- och sjukvård bygger på nivå 1 i ämnet Sällskapsdjur eller på nivå 1 i ämnet Hästkunskap eller på nivå 1 i ämnet Lantbruksdjur.

I det här kapitlet behandlas hur djur och deras ägare bemöts, vilka lagar och bestämmelser som gäller inom området samt vikten av tystnadsplikt och etiska regler. Kapitlet tar också upp hantering och sortering av riskavfall.

Djurvårdarens uppdrag

Djurvårdarens uppdrag är att utföra djurvårdande arbetsuppgifter. Det kan också beskrivas som att man utför ett omvårdnadsarbete på skadade och sjuka djur. Ett krav på en djurvårdare är att man alltid ska arbeta efter de lagar och bestämmelser som gäller vid arbete med skadade och sjuka djur.

För att en djurvårdare ska ha förutsättningar att kunna lyckas i sitt arbete måste man kunna hantera alla slags djur. Grundläggande är att ha förmågan att närma sig ett djur på ett varligt sätt, att lugnt kunna tala till djuret och få djuret att känna någon form av förtroende och tillit.

En skicklig djurvårdare behöver goda kunskaper om friska djur, om djursjukdomar och om djurs beteenden. Dessutom behöver djurvårdaren gedigna kunskaper om hygien och smittspridning. Samtidigt ska arbetet som djurvårdare utföras säkert, ergonomiskt riktigt, effektivt och ekonomiskt.

Ett djursjukhus får ta emot många olika slags sällskapsdjur för vård.

På ett djursjukhus arbetar bland annat veterinärer som tillhör personalgruppen djurhälsopersonal, och djurvårdare som tillhör personalgruppen övrig personal.

Olika personalgrupper

På ett djursjukhus, en djurklinik och på en veterinärstation arbetar flera olika personalgrupper. Alla arbetar de inom djurens hälso- och sjukvård. I lagar och förordningar är det dock tydligt reglerat vad de olika personalgrupperna får göra. Det beror på om personerna tillhör gruppen djurhälsopersonal eller gruppen övrig personal.

Djurhälsopersonal

Till gruppen djurhälsopersonal hör legitimerad veterinär, legitimerad djursjukskötare och godkänd hovslagare. Den som har legitimation inom hälso- och sjukvården som tandläkare och fysioterapeut tillhör också gruppen djurhälsopersonal. Detta dock under förutsättning att de blivit godkända för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård. De som tillhör gruppen har ett lagstadgat krav på sig

• att utöva yrket enligt vetenskap och beprövad erfarenhet

• att följa bestämmelserna om bland annat journalföring, intygsskrivande, tystnadsplikt och anmälningsskyldighet

• att stå under statlig tillsyn och kunna anmälas till och prövas av Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård.

Övrig personal

Man kan arbeta yrkesmässigt inom djurens hälso- och sjukvård utan att tillhöra djurhälsopersonalen. Det kan exempelvis vara yrken som djurvårdare med flera. Personer med dessa yrken tillhör således inte gruppen djurhälsopersonal.

För gruppen övrig personal finns ett generellt behandlingsförbud. Detta förbud begränsar vad gruppen övrig personal, exempelvis djurvårdare, får göra.

FAKTA:

Lagar och förordningar

Bestämmelserna om vad olika personalkategorier får göra inom djurens hälso­ och sjukvård är reglerat, dels i lagar och dels i förordningar.

Det är lag om erkännande av yrkeskvalifikation (lag 2016:145) och förordning om erkännande av yrkeskvalifikation (2016:157), lag om verksamhet inom djurens hälso­ och sjukvård (lag 2009:302) och förordning om verksamhet inom djurens hälso­ och sjukvård (2009:1386), samt Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om den som utan att tillhöra djurhälsopersonalen yrkesmässigt utövar verksamhet inom djurens hälso­ och sjukvård, samt om veterinärs tillhandahållande av läkemedel till sådana personer (SJVFS 2023:20).

I Veterinära författningshandboken finns alla bestämmelser som gäller för den som arbetar inom djurens hälso­ och sjukvård. Djurvårdare omfattas i första hand av bestämmelserna under avsnitten C och D i denna författningshandbok.

FAKTA:

Vetenskap och beprövad erfarenhet

Formuleringen ”vetenskap och beprövad erfarenhet” är ord som ofta återkommer i vårdsammanhang. Det betyder att den som ska arbeta efter denna formulering ska använda behandlingsmetoder som har stöd i vetenskapen. Dessutom ska person som arbetar under detta villkor dessutom hålla sig uppdaterad om den vetenskapliga utvecklingen inom sitt yrkesområde.

CENTRALT INNEHÅLL:

Djuren kommer här nyfiket fram till en flicka. Hon sitter på huk på samma nivå som djuren och har inga flaxande armar. Hennes kroppsspråk signalerar lugn. För både flickan och djuren finns det ett nät som ger ömsesidig trygghet.

Bemötande av djur

I sitt arbete möter en djurvårdare både djur och djurägare.

Kroppsspråket

Alla som besöker och vistas i ett stall eller annan lokal där det finns djur i burar eller boxar, ska alltid uppträda lugnt och utan hets eller jäkt. Djur känner omedelbart oro om någon eller några börjar springa, skrika eller gestikulera. Ett djur kan då försöka gömma sig i sin bur eller box, eller på annat sätt visa tecken på nervositet.

En person som hastigt och med vevande armar närmar sig ett djur uppfattas av djuret som något hotfullt. Ett närmande till djur ska alltid ske långsamt, lugnt och utan flaxande armar. Om det är möjligt är det bra att möta djuret på samma kroppsliga nivå. Till exempel kan man som djurvårdare sätta sig på huk när man möter en hund. På så vis får man sitt ansikte på samma höjd som hunden.

Många gånger vill vi människor alltför hastigt sträcka ut handen för att vänskapligt röra vid ett djur. Sett ur djurets perspektiv kan handen i värsta fall ses som något stort och skrämmande. Den negativa signalen kan förstärkas om handen har en handske. Att sträcka ut handen mot ett djur är visserligen ett bra sätt för att så småningom kunna utveckla tillit till djuret. Men det får inte gå för snabbt, då blir effekten den motsatta. Att sträcka ut handen ska således göras med eftertanke och viss försiktighet, så att djuret inte skräms.

När ett djur tillåter en människa att klappa eller klia det, är det oftast ett tecken på tillit.

När djurvårdare kommer djuret närmare kan det utvecklas någon form av tillit. Då kan nästa steg vara att försiktigt stryka djuret mjukt på dess päls. Att bli kliad bakom öronen eller på halsen är något som många djur tycker är behagligt. Det är platser där de själva har svårt att komma åt att klia sig.

Tilltala djur

Förutom kroppsspråket är djurvårdarens sätt att tala med djuren viktigt. Det är framför allt tonfallet i rösten som djur reagerar på, inte vilka ord som används. Djuren uppfattar mörka och stötvis sagda ord som något negativt, medan tystare, ljusare och mer långdragna ord som mera positivt. Det är samma slags signaler som vi människor använder mot varandra när vi vill låta negativa eller positiva mot varandra. Ljusa och långdragna ord signalerar tydligt till djuret att djurvårdaren vill få deras tillgivenhet. Djuret upplever att det kan lita på sin djurvårdare.

FAKTA:

Ögonkontakt

Man ska inte titta främmande djur alltför länge direkt i ögonen. De flesta däggdjur upplever just stirrandet i deras ögon som något hotfullt. Att helt kort titta det främmande djuret i ögonen för att sedan titta på något annat hos djuret fungerar bättre.

Att visa omsorg och att ha fysisk kontakt med djur när de är små, ökar sannolikheten för att relationen med någon matte eller husse i framtiden blir stabil och lugn.

Unga djur

Unga djur har behov av att bli extra väl omhändertagna. Genom att sköta om och bry sig om nyfödda djur blir dessa mer tillitsfulla mot människor när de växer och blir fullvuxna. Exempelvis är det känt att hundar som inte har kontakt med människor de två första månaderna av sin levnad sällan utvecklar någon stabil och lugn relation med någon matte eller husse. Detta gäller även andra djur.

Bemötande av djurägare

Alla företag med djurverksamhet är för sin existens beroende av kunder. En anställd djurvårdare har därför också rollen att fungera som en representant för den djurverksamhet som denne är anställd vid. Det innebär att ha för arbetet lämplig klädsel, kunna sköta djuren på ett yrkesmässigt riktigt sätt samt att kunna bemöta kunder/djurägare på ett både korrekt och respektfullt sätt.

En djurägare som besöker ett djursjukhus med sitt skadade eller sjuka djur befinner sig i en orolig situation. Dessvärre händer det ibland att skadan eller sjukdomen visar sig vara betydligt allvarligare än vad djurägaren föreställt sig. I värsta fall föreslår veterinären avlivning om djuret lider för mycket, om sjukdomen är obotlig eller om det inte finns något djurvänligare alternativ. Djurvårdaren får i sådana situationer uppdraget att visa empati och medmänsklighet. Djuret har kanske varit som en familjemedlem hos djurägaren i många år, varit en jaktkamrat på många pass eller den stora, varma vännen i stallet.

En djurvårdare på ett djursjukhus kan i sitt arbete också möta den andra ytterligheten av kund/djurägare. Den sistnämnde är kanske missnöjd med att ha fått vänta, med kostnaden, med diagnosen eller något annat. Missnöjet kan i sämsta fall resultera i ilska och hårda ord. Då måste djurvårdaren bibehålla lugnet och bemöta den ilskna och upphetsade kunden med saklighet och korrekthet.

En av många arbetsuppgifter för djurvårdaren på djursjukhus kan vara att visa empati och medmänsklighet mot en kund/djurägare vars djur måste avlivas.

I olyckliga fall kan en kund/ djurägare vara obalanserad och mycket ilsken. Då är det extra viktigt för djurvårdaren att bibehålla lugnet och uppträda korrekt.

Kunskapskontroll

Frågor

1 Vad finns i Veterinära författningshandboken?

CENTRALT INNEHÅLL:

2 Vilka hör till gruppen djurhälsopersonal?

3 De som tillhör gruppen djurhälsopersonal har ett antal lagstadgade krav på sig. Vilka?

4 Vad betyder formuleringen ”vetenskap och beprövad erfarenhet”?

5 Behandlingsförbudet för gruppen övrig personal omfattar bestämmelser för vad övrig personal inom djurens hälso- och sjukvård inte får göra. Vad är det?

6 Vad är zoonos?

7 Vad är epizooti?

8 Hur många olika nivåer finns det för djurvårdare på ett djursjukhus?

CENTRALT INNEHÅLL:

■ Grundläggande anatomi och fysiologi för valda djurslag.

Anatomi och fysiologi

Formuleringen i det centrala innehållet ”… för valda djurslag.” innebär att läraren i undervisningen kan välja grundläggande anatomi och fysiologi hos en eller flera olika djurarter. I denna bok tar vi upp anatomin och fysiologin för i princip alla grupper av sällskapsdjur utom insekter. Skälet till att insekter inte tas med är att de ytterst sällan är föremål för djurvård på ett djursjukhus.

I boken ”Sällskapsdjur, nivå 1” innehåller det andra kapitlet en beskrivning över organ och livsprocesser hos olika slag av sällskapsdjur. Innehållet i denna bok är delvis detsamma som i den nämnda boken. Dock har vissa avsnitt utelämnats, som inte är aktuella i djursjukvårdssammanhang.

Flertalet av våra sällskapsdjur tillhör klassen däggdjur. Men det finns även sällskapsdjur som systematiskt tillhör klasserna fåglar, kräldjur, groddjur, benfiskar samt insekter. Då de flesta sällskapsdjuren är däggdjur omfattar detta kapitel huvudsakligen denna klass.

Däggdjur

Däggdjur är den högst utvecklade klassen bland ryggradsdjuren. Dess hjärna är relativt större än hos andra djur och också mer komplicerat byggd. I likhet med fåglar har däggdjuren en inre värmereglering. Många däggdjur är helt eller delvis aktiva på nätterna. Däggdjurens omvårdnad av sina ungar är avancerad och påtagligt utvecklad. I grunden har alla däggdjurs anatomi och fysiologi en liknande utformning.

Hud och extremiteter

Huden är normalt täckt med hår, som byts (fälls) ett par gånger om året. Hos en del arter är håren kraftigt reducerade eller ersatta med taggar eller fjällplåtar. På kroppen finns två par extremiteter. Dessa varierar i utformning och funktion. Flertalet däggdjur använder extremiteterna som förflyttnings- och/eller griporgan. De är då försedda med förstärkningar och anpassningar i form av förhårdnader (klor, hovar, klövar, trampdynor) eller fingrar.

Skelettet och muskulatur

Stommen i skelettet är ryggraden, som består av ett antal kotor. Ryggraden bär upp huvudet, de fyra extremiteterna och revbenen. Inuti skelettet finns benmärg, vars främsta funktion är att producera blodkroppar.

Alla däggdjurs skelett har en likartad uppbyggnad. Bilden visar skelettet hos en hund.

FAKTA:

På skelettet är musklerna fästade. Det är senor i musklernas ändar som fäster i skelettet. Med hjälp av musklerna kan djuren röra sig. Däggdjurens muskelvävnad är av skilda slag och påverkas av viljan i varierande grad. Exempelvis påverkas hela rörelseapparaten av viljan att förflytta sig medan hjärtats muskler inte alls påverkas av djurets egen vilja.

Andra uppgifter hos skelettet är att skydda hjärnan och de inre organen. I vissa av skelettets ben produceras de röda blodkropparna.

Skelettets beståndsdelar

Skelettet består av ben, och dessa består i sin tur av benvävnad och vissa mjukdelar. Benvävnaden består av olika celler och en bensubstans som främst innehåller kalciumfosfat. Mineralerna kalcium och fosfor är särskilt viktigt för skelettets uppbyggnad. För att kalcium ska kunna tas upp från tarmen är vitamin D viktigt.

En muskel består av ett antal muskelbuntar som hålls samman av bindvävnad. Varje muskelbunt består i sin tur av ett stort antal muskelfibrer. Varje muskelfiber innehåller ett stort antal myofibriller. Dessa består av ett regelbundet mönster av tjocka och tunna proteintrådar, som består av proteinerna aktin och myosin. När muskeln ska arbeta sker en impuls från hjärnan som leder till sammandragningar i muskeln. Reaktionerna sker under en bråkdels sekund och leder till att djuret kan röra sig.

CENTRALT INNEHÅLL:

Hjärt- och kärlsystemet

Hjärtat har fyra kamrar och pumpar runt blodet. Dels pumpas blodet till lungorna (lilla kretsloppet), dels genom stora kroppspulsådern till resten av kroppen (stora kretsloppet).

Det är i lungorna som blodet syresätts. Härifrån går det åter till hjärtat och pumpas ut till kroppens alla celler. När blodet avlämnat syret i cellerna går det åter till hjärtat och ett nytt kretslopp kan påbörjas.

Andra funktioner hos blodet i blodomloppet är att transportera koldioxid från cellerna till lungorna, transportera näringsämnen och avfall till och från cellerna samt transportera hormoner och andra ämnen. En annan är att blodet levrar sig om ett blodkärl skadas. När blodet levrar sig bidrar blodet till att skydda kroppen.

Lungorna

Alla däggdjur andas med lungor. Lungorna påminner om ett träd vars förgreningar i spetsarna är mycket tunna rör. Rören slutar med lungblåssäckarna. Omkring de halvklotformiga lungblåsorna finns ytterst små blodkärl. Här sker överföringen av syre från lungorna till blodet. Det är behovet av syre till kroppens alla celler som styr andningsbehovet. När ett djur anstränger sig behöver muskelcellerna mer syre och djuret andas fortare.

Luftstrupe, bronker och lungblåssäckar. Omkring de halvklotformiga lungblåsorna finns ytterst små blodkärl. Här sker överföringen av syre från lungorna till blodet.

Temperaturkontroll

I likhet med fåglarna är däggdjuren jämnvarma. Oberoende av omgivningens temperatur är således kroppstemperaturen alltid densamma. Att hålla kroppen jämnvarm innebär samtidigt att det går åt mycket energi i form av föda. Många däggdjursarter ägnar en stor del av sin vakna tid till att söka föda.

Djur som under vinterhalvåret är passiva och går i dvala sänker samtidigt sin kroppstemperatur. Dessa djurarter är således inte jämnvarma under hela året. Dvala innebär att kroppens alla aktiviteter minskar.

Nervsystem och sinnesorgan

De flesta däggdjur har fem sinnesorgan. Dessa är lukt, smak, syn, hörsel och känsel. Sinnesorganen reagerar på kemiska ämnen i omgivningen (via lukt och smak), ljus (via syn), ljudvågor (via hörsel) och beröring (via känsel). Intrycken i sinnesorganen organiseras i djurens nervsystem.

Sinnesorganen är över lag väl utvecklade hos däggdjuren. Det gäller särskilt lukt- och hörselorganen. Med tanke på att många däggdjur är nattaktiva, är detta relativt naturligt. Just luktorganen spelar en mycket stor roll för många djurs kommunikation och överlevnad. Tillsammans med speciella doftkörtlar, som kan vara placerade på flera olika ställen på kroppen, försiggår en kommunikation som vi människor inte kan uppfatta. Kommunikationen kan gälla försvar, revir, sexuella signaler och så vidare.

Många vilda däggdjur går under vintern i dvala, exempelvis björn (ide) och igelkott. Då minskar hjärtslagen till några få slag per minut. Även insekter, groddjur och kräldjur går under vintern i vinterdvala.

FAKTA:

Synsinnet

Synsinnet är hos många däggdjur förhållandevis dåligt utvecklat. Det gäller särskilt de nattaktiva arterna, där många inte kan urskilja färger. Däggdjur har däremot oftast en mycket god förmåga att urskilja detaljer och upptäcka rörelser. Hos primater, den däggdjursordning som människan tillhör, är däremot synsinnet desto bättre.

Jämfört med människan har hundar väl utvecklade luktorgan. Dessa kommer till god användning vid spårning av förbjudna varor vid tullar och gränsstationer.

1

Majsorm är en vanlig ormart som hålls som sällskapsdjur. Här har majsormen alldeles nyss ömsat skinn.

Ödlor

Ödlor är den grupp av reptildjur som har störst formrikedom. De mest typiska ödlorna har en långsträckt kropp med fyra ben och en lång svans. Men det finns också ödlor som saknar extremiteter och liknar ormar, exempelvis kopparödlor. Många arter lever i utpräglat torra miljöer och behöver inte öppet vatten för att dricka. De nöjer sig med att slicka dagg. Flertalet ödlor lever av rov.

Till ödlorna hör familjerna kameleonter och geckoödlor, som har förmågan att skifta färg beroende på omgivning, temperatur och sinnesstämning. Andra exempel på ödlor är varaner och leguaner. I Sverige finns de vilda arterna sandödla, skogsödla och kopparödla.

är en vanlig ödleart att ha som sällskapsdjur.

Ormar

Ormar saknar ben. De förflyttar sig i stället genom att flytta grupper av bukplåtar efter ett sinnrikt system. Ormarna saknar även ögonlock och yttre öppningar för öron. Genom ett stort antal kotor i ryggraden, mellan 200 och 400, blir ormar påtagligt långa. Alla ormar är rovdjur. En del arter kramar ihjäl sina offer, medan andra dödar genom gift.

I Sverige finns i det vilda arterna hasselsnok, vanlig snok och huggorm.

FAKTA:

Omnivor, karnivor och herbivor

Djur som är omnivorer är allätare. De hämtar sin föda såväl från djur­ som växtriket.

Köttätare eller karnivor är djur som helt eller delvis lever på bytesdjur.

Herbivor är ett djur vars föda utgörs av växter.

Grodors hud är alltid känslig för uttorkning, varför flertalet groddjur lever i närheten av vatten och fukt.

Groddjur

Det latinska namnet på groddjur är Amphibia. Det är ursprungligen grekiskt och betyder dubbellevande. Det syftar på att groddjuren är anpassade till att leva både på land och i vatten. Klassen omfattar i vårt land de båda ordningarna stjärtgroddjur (salamandrar) och stjärtlösa groddjur (grodor och paddor).

I vårt tempererade klimat parar sig många groddjur tidigt på våren, ofta endast några veckor efter det att sista snön försvunnit. Efter parningen lägger de stjärtlösa groddjurshonorna äggen i klumpar omgivna av en geléliknande substans i vatten. Äggen kläcks och de vattenlevande larverna, som andas med gälar, simmar omkring i vattnet där de lever av växter.

Därefter inträffar metamorfosen. Stjärt och gälar tillbakabildas. Samtidigt utvecklas ben och lungor. Vidare anpassas kroppen till att kunna leva på animalisk föda i ställer för av växter. Metamorfosen gör det också möjligt för groddjur att som fullvuxna kunna leva på land. Huden är dock alltjämt känslig för uttorkning, varför flertalet groddjur lever i närheten av vatten och fukt. Ett speciellt slem, som groddjur avsöndrar på huden, gör att vattenavdunstningen från huden blir minimal. Närheten till vatten är också nödvändig för fortplantningens skull.

Groddjur finns i de mest skiftande miljöer, från öken till regnskog, även om de alltid har en nära anknytning till vatten. Hos oss går de vilda groddjuren i dvala under vintern.

Orientalisk klockgroda är en grodart som hålls som sällskapsdjur.

Kunskapskontroll

Frågor

1 Vad är kännetecknande för djur som tillhör klassen däggdjur jämfört med andra ryggradsdjur?

CENTRALT INNEHÅLL:

2 Vilka slags förstärkningar och anpassningar på extremiteterna finns det hos däggdjur?

3 Vad består skelettet hos däggdjur av?

4 Var är musklerna hos däggdjuren fästade?

5 Beskriv en muskels olika delar.

6 Vilken är skillnaden mellan stora kretsloppet och lilla kretsloppet i däggdjurens kärlsystem?

7 Beskriv lungornas olika delar hos däggdjuren.

CENTRALT INNEHÅLL:

xyz

■ Mikroorganismer, till exempel virus, bakterier, parasiter och svampar samt deras betydelse för djurhälsa och djursjukdomar.

■ Basala hygienrutiner.

■ Skötsel och rengöring av vistelsemiljöer och utrustning.

Hygien

Ordet hygien kan omfatta många olika saker. Den ursprungliga betydelsen är rengöring av kroppen eller människans omgivning. Men ordet omfattar även kunskap om hur miljöfaktorer påverkar människans och djurens hälsotillstånd.

Antiken

Synen på hygien och renlighet har skiftat genom århundranden. Under antiken fanns i de grekiska och romerska kulturerna väl fungerande system för färskvatten och avloppsvatten. Den personliga hygienen och ett sunt livssätt var då viktigt. För långt mer än 2 000 år sedan fanns både på Kreta och i Grekland badhus.

Medeltiden

Under medeltiden försvann till viss del den kultur som förespråkade renlighet. I medeltidens städer var de sanitära förhållandena usla. Det fanns ingen organiserad sophantering utan allt avfall samlades på gator och bakgårdar. Brunnar förorenades, vilket kunde leda till mag- och tarminfektioner. Dödligheten, särskilt bland barn, var stor.

1800-talet

På 1800-talet upptäcktes bakteriernas betydelse för sjukdomar. Man fick då bättre kunskap för att kunna bekämpa bland annat stora koleraepidemier, som orsakades av kolerabakterier i dricksvattnet. Synen på renlighet och hygien förändrades.

FAKTA:

Hygien

Termen hygien kommer från Hygieia. I den grekiska mytologin var hon gudinna över hälsa, renlighet och renhållning.

Nutid

I vår egen tid har den personliga hygienen kraftigt förbättrats. Det beror både på höjd standard i bostäder och på ökad kunskap. Idag känner vi mycket väl till de starka sambanden mellan orenlighet och ohälsa. I synnerhet är det idag mycket höga förväntningar och krav på renlighet i exempelvis lokaler som används som sjukhus.

Attityden till hygien och renlighet är också förändrad. Nu är det inte bara renlighet med innebörden att bli ren som är självklart. Det är även en kulturell företeelse. Både spa, bastubad och hälsobad är numera nöjen för många.

Tekniska innovationer har bidraget till modern teknisk utrustning för att göra rent. Ytor på skilda material är också tillverkade på ett sådant sätt att de ska vara lätta att göra rena. Vidare finns det en uppsjö av skilda rengöringsmedel att använda i olika sammanhang. Yrket att arbeta med rengöring och städning har även förändrats och fått en ny och högre status. Arbetet kräver både kunskap om medel och teknik.

I vår tid har den personliga hygienen kraftigt förbättrats. Idag har vi god tillgång till rengörande tvålar och vatten.

FAKTA:

1

Smittspridning

För att en smittspridning ska kunna ske måste det finnas en smittkälla och smittvägar därifrån.

Smittkällor

En smittkälla är ursprunget till utbrott av en smittsam sjukdom. Smittkällan kan vara människor, djur, jord, luft, foder, vatten samt lokaler, redskap och utrustning.

CENTRALT INNEHÅLL:

Patogena mikroorganismer

Patogena mikroorganismer är sådana organismer som kan orsaka sjukdomar.

Det är en allvarlig risk om jord kommer i ett sår. Orsaken är att ytan på ler och sandpartiklarna innehåller enorma mängder mikroorganismer.

Foder som ges till djur måste vara odlat och lagrat på ett sådant sätt att smittämnen inte kan utvecklas.

FAKTA:

Aerosoler

Aerosoler är mycket små partiklar som svävar i luften. Rök, dimma och luftföroreningar är exempel på aerosoler. Partikelstorleken hos aerosoler är högst 100 mikrometer (10­6 m). Det är den storleken som de högst kan ha innan de faller till marken.

Människor och djur

Människor och djur är vanliga smittkällor. Hos människor kan smitta finnas både i utandningsluft och på huden. Den vanligaste smittkällan hos människor är händerna. När människor och djur är smittkällor säger man att de är bärare av en viss smittsam sjukdom. Även insekter kan vara bärare av vissa sjukdomar.

Jord

Jord innehåller enorma mängder mikroorganismer. De flesta är helt ofarliga, medan andra kan vara patogena. I jord är det egentligen inte det fasta jordmaterialet som kan orsaka sjukdom. Sandkorn och lerpartiklar utgörs enbart av mineraler. Det är i stället på ytan av dessa partiklar som organiskt material finns. Det är i det organiska materialet som mikroorganismer har sitt livsrum.

Luft

I luften finns det mikroorganismer. Här är de bundna till aerosoler eller dammpartiklar. Det är främst bakterier, bakteriesporer och svampsporer som finns i luften. Även virus kan vara luftburet under korta perioder.

Foder

Det foder som vi ger våra djur kan innehålla sjukdomsalstrande mikroorganismer. Det sker i synnerhet då fodret lagrats på ett felaktigt sätt. I värme och fukt kan många mikroorganismer växa till sig. Fodret kan då bli helt odugligt som föda både för människor och djur.

Vatten

Ytvattnet i hav och sjöar innehåller mikroorganismer. Det är i så fall bakterier. Men även dåligt renat vatten från egna brunnar kan vara hälsovådligt och otjänligt som dricksvatten.

Lokaler, redskap och utrustning

Dåligt rengjorda ytor i stall, burar, foder- och vattenskålar, boxar, redskap och utrustning fungerar utmärkt både som förökningsplats för mikroorganismer och som plats för bakteriesporer. Alla ytor som djur vistas på eller som djur kommer i kontakt med, och som inte är rengjorda, är således potentiella smittkällor.

Spridning

Från olika smittkällor kan sjukdomsalstrande mikroorganismer spridas till djur på olika sätt. De vanligaste smittvägarna är kontaktsmitta och droppsmitta.

Kontaktsmitta

Kontaktsmitta innebär att ett djur kommer i direkt fysisk kontakt med smittämnet. Det sker på många olika sätt. En smittbärande människa eller djur för över smittämnet genom kroppslig kontakt. Det sker exempelvis då djur leker med varandra eller när en människa låter ett djur slicka handen.

Att äta smittat foder och dricka smutsigt vatten är andra effektiva sätt att skapa hälsoproblem och sjukdomar hos djur. Det gäller även smutsiga burar, redskap och utrustning som djur kan komma åt att slicka på. Jord är särskilt farligt när det hamnar i öppna sår. Då finns en mycket stor risk för allvarliga effekter.

Droppsmitta

Droppsmitta sker genom aerosoler och droppar. Smittämnet kan hamna i luften genom exempelvis en nysning. Dropparna flyger oftast inte så långt, 1–2 meter, medan aerosolerna kan hålla sig svävande betydligt längre sträckor. Med ökat avstånd från smittkällan minskar koncentrationen i luften. Smitta sker då ett djur inandas en tillräckligt stor mängd smittbärande aerosoler eller droppar. Hur stor mängd som krävs för att bli smittad beror på smittämnet. Inomhus, vid låg luftomsättning, ökar smittrisken, medan den minskar utomhus. Där blåser dropparna bort.

Vektorburen

Smitta kan spridas med en insekt, eller annat djur, som inte själv drabbas av sjukdomen. Sådan smittspridning kallas vektorburen smittspridning. Fästingar och insekter med stickande och sugande mundelar kan sprida smitta. Det förutsätter att insekten fått i sig smittämnet och är bärare av smittan. När det sedan träffar på ett djur kan fästingen och insekten sticka hål på huden och suga blod. Samtidigt sprutar de då in smittämnet i djuret.

En hund med ett antal fästingar som bitit sig fast i huden.

Om någon av dessa tre hundar är smittförande är det en överhängande risk att de båda andra blir smittade.

I utandningsluften finns det både droppar och aerosoler. Hos en sjuk person kan smittämnet finnas i dessa partiklar.

Kunskapskontroll

Frågor

1 Vad menas med smitta?

CENTRALT INNEHÅLL:

2 Vilka mikroorganismer orsakar sjukdomar?

3 Berätta vad du känner till om virus.

4 Berätta vad du känner till om bakterier.

5 Berätta vad du känner till om svampar.

6 Berätta vad du känner till om protozoer.

1

CENTRALT INNEHÅLL:

■ Visitering och enklare provtagning, till exempel pulstagning samt urin- och avföringsprov för att iaktta djurens hälsotillstånd och för att upptäcka skadade och sjuka djur.

Visitering

Att tidigt upptäcka tecken på sjukdom eller skador är avgörande för djurens välbefinnande. Genom enkel visitering och provtagning, som pulsmätning samt urin- och avföringsprov, kan viktiga signaler om hälsotillståndet fångas upp. Dessa rutiner ger en grundläggande bild av djurets status och gör det möjligt att snabbt vidta åtgärder när något avviker från det normala. Visitering har flera syften och görs på ett metodiskt sätt.

Syfte

Visitering innebär att man noga går igenom ett djur. När man gjort det några gånger på samma djur, så vet man normaltillståndet för det djuret. Då är det betydligt lättare att upptäcka när något är onormalt. Visitering innebär således en möjlighet att tidigt upptäcka skador och sjukdomar på ett djur.

Vid visiteringen tittar man på djuret, känner på det och kanske också luktar. Alla sinnen används för att upptäcka om något är onormalt. För djuret är visiteringen inget obehagligt. Efter några gånger är det för många djur en vana.

Visitering av häst

Hästar är dyrbara djur. Visitering av dessa djur görs i de flesta stall dagligen.

Huvud, bål och ben

Vid visitation av huvudet kontrollerar man att det inte finns några sår eller svullnader och att ögonen ser normala ut. En rinnande näsa tyder på infektion.

På vardera sidan om ryggraden stryker man från manken och bakåt med ett konstant tryck. Avsikten är att försäkra sig om att hästen inte är svullen, öm eller har knutor i huden. På samma sätt stryker man hästen över bröstet. Flankerna, som finns strax bakom revbenen men framför bakbenen, ska vara avslappnade och inte uppdragna. Är de inte avslappnade bör vattentillgången kontrolleras.

På benen låter man handen följa dessa från knät respektive hasen ner till kotan. Kotan är området på benens framsida strax ovanför hoven. Även här trycker man jämnt och långsamt. Det är särskilt senorna som ska uppmärksammas. Värme, svullnad och ömhet är oroande och motiverar ytterligare undersökning.

Kroppstemperatur, andning och puls Kroppstemperaturen varierar något mellan hästar. I allmänhet är den 37,5–38,0 °C. Föl och unghästar har något högre temperatur.

Hästens temperatur undersöker man genom att använda en termometer i ändtarmen. Mäter man dagligen temperaturen får man vetskap om den enskilda hästens normala kroppstemperatur. Är den sedan vid en mätning högre än normalt, kan hästen ha en begynnande infektion. Låter man hästen vila från ansträngande arbete, kan det gå att mildra infektionens förlopp.

Andningen kontrolleras om man misstänker att något är fel med hästen. Den kontrolleras genom att lägga handen på buken och räkna antalet andetag. Normal andningsfrekvens hos en vuxen häst i vila är 8–15 andetag per minut.

Pulsen behöver inte tas rutinmässigt utan kontrolleras endast om man misstänker sjukdom. Pulsen tas med fingertopparna vid underkäken mellan ganascherna (Ganascherna är den bakre delen av underkäken). Där trycker man fingrarna mot artären. En frisk häst har en puls på 28–40 slag per minut.

Allmäntillståndet

Med erfarenhet går det att se på hästen och bedöma dess allmäntillstånd. Kroppshållningen är det första intrycket. Hästen ska inte stå och hänga med huvudet. En frisk häst har en klar blick och är uppmärksam. Hårremmen ska vara slät och blank och det ska inte finnas tecken på att hästen har svettats.

En häst ska belasta sina fyra ben lika mycket. Att vila ett bakben då och då är dock normalt. Däremot är det inte normalt av en häst att vila ett framben.

FAKTA: Infektion

En infektion är en sjukdom som orsakas av ett smittämne. Smittämnet som ger upphov till en sjukdom kan vara bakterier, virus, svampar, maskar eller encelliga djur.

Kunskapskontroll

Frågor

1 Vad är visitering?

CENTRALT INNEHÅLL:

2 Beskriv noga hur visitation av en hästs huvud, bål och ben utförs.

3 Hur undersöker man andning och puls hos hästar?

4 Berätta på ett omfattande och nyanserat sätt hur en visitering av hund går till.

5 Berätta på ett omfattande och nyanserat sätt hur en visitering av katt går till.

5CENTRALT INNEHÅLL:

■ Dietföreskrifter för vanliga sjukdomstillstånd, till exempel vid magoch tarmproblem.

■ Medicinska åtgärder vid vanliga skador och sjukdomstillstånd.

■ Etisk och säker hantering av djur samt omvårdnadsarbete och enklare skötsel- och vårduppgifter, till exempel, kloklippning, tandborstning, pälsvård, bandagering och sårvård.

■ Förberedelser, assistans och efterarbete i samband med undersökning och behandling.

■ Ergonomi och säkerhet i samband med aktuella arbetsuppgifter.

Valp (pekinese) på veterinärklinik i återhämtning efter behandling och i väntan på hemresa.

Sjuka djur

Detta kapitel om sjuka djur omfattar dels hantering av sjuka djur vid sjukvård och medicinering, hur man håller det vid undersökningar, sårvård, bandagering, pälsvård, klovård, vård av öron och dietföreskrifter, samt dels ergonomi och säkerhet i arbetet med sjuka djur.

Hantering av sjuka djur

Hantering av sjuka djur omfattar djurets miljö, matning och annan skötsel.

Miljö

Sjuka och skadade djur behöver en lugn och trygg miljö för att kunna återhämta sig på bästa sätt. Detta gäller i samband med infektioner, efter operationer eller då djuret blivit skadat. Den tryggaste miljön är förstås hemmiljön. Där känner djuret sina skötare och det bidrar till lugnet. Efter större operationer är det dock inte möjligt, då måste djuret vara kvar på djursjukhuset.

Varmt och lugnt

Efter en operation måste djuret hållas varmt och lugnt. Värme kan man skapa genom att linda in djuret i en stor filt eller låta det ligga på en värmematta

Den lugna miljön är viktig. Att ha djuret i ett avskilt rum är då bra. Ett alternativ för många djur är att ha det i en bur, ibland kan det vara den lugnaste lösningen.

Ett alternativ till en bur är en större korg eller låda. I en sådan kan både filtar och en ljummen varmvattenflaska placeras. Placerad i ett hörn kan en sådan miljö ge både lugn och värme.

Under uppsikt

Det är viktigt att hålla ett sjukt djur under uppsikt. Hunden eller katten kan börja bita eller riva i stygnen eller bandaget. Orsakerna kan vara stress, smärta eller understimulering.

Skälen till att djuret inte får bita i stygn eller bandage är förstås att operationssåret kan störas. Då finns det en risk att både läkningsprocessen tar längre tid och att infektion i såret kan tillstöta. En krage kan många gånger hjälpa. Alla reaktioner hos ett djur går inte att förutspå. Är djuret rastlöst och oroligt måste övervakningen vara ännu noggrannare.

Utmaningen blir således för djurvårdaren att ge djuret lugn och ro i avskildhet, och samtidigt övervaka och vara uppmärksam på dess hälsa.

Dietföreskrifter

Ett sjukt djur kan mer eller mindre förlora aptiten. Det är dock viktigt att djuret får i sig både vätska och näring. Detta förstås under förutsättning att veterinären inte angett några särskilda föreskrifter. Att få i djuret näring kan dock vara besvärligt. När aptiten är dålig kan djurvårdaren pröva med att inledningsvis ge små matbitar åt gången. Denna mat kan gärna värmas till kroppstemperatur. Är det dessutom något extra smakligt så kan det gå lättare. Här är det förstås lämpligt att djurvårdaren inhämtat information från djurägaren om vad djuret är extra förtjust i.

När det är extra besvärligt får man mata djuret med sked. Så snart den fått i sig några droppar med vätska är det lämpligt att djuret får svälja.

Om djuret är mycket svagt och inte vill äta, kan möjligen en veterinär anvisa utvägen att mata djuret med en pipett. Man ger flytande föda i små mängder. Födan sprutas med pipetten in i munnen.

Övrig skötsel

Det sjuka djuret behöver även annan handgriplig omvårdnad. Kring ögon och näsa kan det samlas sekret och skräp som irriterar. Med en fuktad bomullstuss går det att med försiktighet få bort detta. Får man bort sekretet som samlats vid näsborrarna blir det också lättare för djuret att andas.

den sjuka kattens ögon. Eventuellt måste irriterande sekret tas bort.

Om djuret kräkts kan rester finnas kvar runt munnen, det bör djurvårdaren tvätta bort. Vid diarré behöver bakdelen tvättas. Samtidigt behöver då liggunderlaget bytas. Duschning, badning och schamponering kan behöva ske om det sjuka djuret blir inlagt på djursjukhuset. En katt som är inlagd på ett sjukhus för observation och eftervård.

FAKTA:

Eftervård på djursjukhus

Efter större operationer kan djuret behöva vara inlagt på djursjukhus för eftervård. Det placeras då i en speciell bur, som är lätt att övervaka. En del djursjukhus använder sig av övervakningskameror. Djursjukhusets bur är förstås en främmande miljö för djuret och en sådan miljö kan skapa oro.

Djurvårdaren bör tala med ägaren till det djur som ska läggas in. Denne kan då informera om djurets normala vanor och beteende. Den informationen kan underlätta djurvårdarens arbete och bidra till att det inlagda djuret inte blir alltför stressat och oroligt.

Konvalescenstiden

Precis som för oss människor varierar tiden för återhämtningen individuellt. Generellt återhämtar sig katter snabbt, även efter stora operationer. Efter en vecka, eller möjligen upp till 10 dagar efter en operation kan stygnen tas bort av veterinär, om de inte är resorberbara. Resorberbara suturer bryts ner av kroppens vävnader och behöver därför inte tas bort manuellt.

Före operationer rakas pälsen bort på det ställe där operationen ska ske. Efter operationen tar det flera veckor innan det växt ut ny päls. På långhåriga djur tar det förstås extra lång tid.

CENTRALT INNEHÅLL:

Pälsens färg och utseende är på många djur mycket vackra och tilltalande. Den sköter sig dock inte själv. Regelbunden borstning och kamning ger den glans.

Pälsvård

Många sällskapsdjur med päls håller själva ren sin päls. Det gäller särskilt katter. De kan ägna mycket tid åt att hålla pälsen ren genom att slicka den. Detta gäller inte alla pälsdjur och även katter kan bli rejält smutsiga och behöva hjälp med sin pälsvård. Pälsvården har även syftet att borsta bort döda och lösa hår.

Pälstyper

Pälstyper varierar i hög grad mellan djurart och ras. En grov indelning är långhårig, korthårig, krullhårig, strävhårig och hårlös. Pälsvården anpassas efter typ av päls. För djur med en korthårig päls kan det räcka att borsta pälsen någon gång i veckan. Djur som har påtagligt lång päls kan vara betydligt mer krävande. Många behöver borstas och kammas dagligen. Värst kan det vara på våren då en del pälstyper fäller sin vinterpäls.

Vissa raser pälsdjur har en mycket tunn päls och kan till synes vara mer eller mindre hårlösa. Då behövs förstås ingen pälsvård i form av borstning och kamning. Däremot behöver skinnet tvättas regelbundet med en svamp.

Tidig rutin

Ett pälsdjur med päls bör tidigt vänjas vid att bli kammad och borstad. När det sker första gången måste det ske under särskilt lugna former. Detta är för att djurungen inte ska bli skrämd och uppleva pälsvården som obehaglig. Efter de första gångerna med pälsvård uppskattar djuret i de allra flesta fall borstningen och kamningen. De blir efter hand mer tillgivna sin skötare.

Äldre djur kan få svårare att sköta sin egen pälsvård. Då är det bra att redan i unga år vant djuret vid den skötseln.

Metodik

En långhårig hund lämnar vid kamning och borstning ifrån sig betydande mängder hårstrån.

Då pälsen borstas och kammas börjar man vid huvudet och kammar bakåt. Pälsdjur som är mycket ute får lätt en tovig päls. Då får kamtagen bli lite mer försiktiga tills man fått ordning på tovorna. Borstningen fortsätter sedan med benen. Området mellan tårna blir av naturliga skäl lätt smutsiga.

Om pälsvården försummas på långhåriga djur kan det bli bekymmersamt. Uppkomna tovor och knutor kan vara riktigt svåra att reda ut. Bollar med hår kan även bildas på magen. Att försiktigt klippa pälsen är en möjlighet. I värsta fall kan det bli nödvändigt med besök på en klinik eller ett djursjukhus för att få hjälp.

Kamning är ett utmärkt tillfälle att undersöka djurets kropp. Egentligen är det vid visitationen som man arbetar igenom sällskapsdjuret för att se att det är fullt friskt, men pälsvården är ett annat sådant tillfälle. Då kan löss, fästingar och eventuellt andra parasiter upptäckas.

Klovård

Precis som naglarna hos oss människor så växer djurens klor kontinuerligt. För djur som befinner sig mycket ute, och som dessutom rör sig på hårda underlag, slits klorna naturligt. Dessa djur behöver dock ändå klovård och för djur som hålls inomhus är det särskilt viktigt att klovården är regelbunden.

Försummad klovård kan i värsta fall resultera i en förvuxen klo. En sådan klo kan om djuret har otur växa in i trampdynan. Då gäller veterinärvård.

Metodik

Kloklippning på mindre djur utförs genom att försiktigt klämma på djurets tass. Då kommer klorna fram och det blir lättare att komma åt dem. På större djur är det lättare att se klorna för att kunna klippa dem. På små djur, exempelvis kanin och gnagare, trycker man inte fram klorna.

Klippning utförs med nagelsax eller tång. Oavsett redskap så ska det vara vasst. Slöa klotänger kan göra skada. Sådana kan klämma ihop klon och orsaka smärta hos djuret.

Ett riskmoment är den känsliga pulpan. Den får man inte klippa i. Då finns det risk för smärta hos djuret och stor risk för blödning. I stället för att riskera sådana misstag är det bättre att klippa klorna mindre och oftare.

Tandborstning

Det bästa är att borsta hundens tänder en gång om dagen. Utförs tandborstningen dagligen minskar risken för att hunden får problem med sina tänder. Även katter mår väl av daglig tandborstning för att minska risken för tandsten eller andra problem.

Rengöring av öron

Det är lämpligt att regelbundet kontrollera hunden och kattens öron. Då luktar man i öronen, tittar efter smuts och ser efter att det inte vätskar sig i öronen.

Att vid behov rengöra hundens och kattens öron kan vara förebyggande mot öroninflammation. Ytterörat rengörs med en fuktad bomullstuss. Om det finns smuts längre ner i örat används öronrengöringsmedel avsedd för hund eller katt. Örat fylls med rengöringsmedlet och örat masseras därefter. Sedan låter man djuret skaka ur sig vätskan.

Både gällande hunden och katten torkar man därefter rent med en bomullstuss. Bomullspinnar används aldrig.

Regelbunden tandborstning med eller utan tandkräm är viktigt.

Kunskapskontroll

Frågor

1 Hur bör man hantera mindre sår på djur?

CENTRALT INNEHÅLL:

2 Hur bör man hantera en större blödning?

3 Berätta på ett omfattande sätt vad du känner till om bandagering på tass.

4 Berätta på ett omfattande sätt vad du känner till om bandagering på ben.

5 Skriv en grov indelning av pälstyper.

6 Berätta vilken metodik man kan använda sig av vid pälsvård.

7 Berätta vilken metodik man kan använda sig av vid klovård.

CENTRALT INNEHÅLL:

■ Djurs påverkan av stress och smärta.

■ Åtgärder vid stress- och smärtpåverkan.

Smärta och stress

Stress och smärta kan påtagligt påverka djurens hälsa, beteende och förmåga att fungera i vardagen. För att främja välbefinnande är det viktigt att tidigt känna igen tecken på stress- och smärtpåverkan samt att anpassa miljö, skötsel och behandling. Genom rätt åtgärder kan lidande minskas och djuren ges bättre förutsättningar för återhämtning och god livskvalitet.

Smärta

Smärta, oavsett om det orsakats av en skada eller sjukdom, är ett lidande. Om det är en skada kan den antingen vara orsakad av yttre omständigheter (vulnus), vara effekten av en sjuklig process (ulcus), eller bådadera. En ytlig skada kan man se och därmed många gånger kunna bilda sig en omfattning om hur allvarlig den är. Det kan man inte med inre skador och sjukdomar.

Smärtans fysiologi

FAKTA:

Vulnus och ulcus

När påverkan är starkare än hållfastheten i vävnaden uppstår sår. Sår kan uppkomma genom yttre påverkan (vulnus) eller orsakas av en sjuklig process i vävnaden (ulcus).

När kroppsvävnad hos djur är eller håller på att bli skadad uppkommer smärta. Vid skärsår är smärtan akut. Den försvinner så småningom. Vid inflammation, i exempelvis en led, uppkommer en kronisk smärta. Sådan smärta kan pågå under en längre tid. Både vid skada och sjukdom aktiveras smärtreceptorer på det skadade eller sjuka stället. Informationen från smärtreceptorerna lämnas vidare via nerv, ryggmärg, hjärnstam till hjärnbarken. Det är i hjärnbarken som smärtan upplevs.

Studier visar att alla ryggradsdjur känner smärta på samma sätt. Det är ingen principiell skillnad mellan fåglar, möss, katter, hundar, hästar eller människor i detta avseende. Däremot finns det i sammanhanget en speciell skillnad. Människan har, bortsett från små barn och äldre som förlorat förmågan att kommunicera, möjligheten att i ord beskriva var och hur det gör ont. Det kan inte djur. Detta är av avgörande betydelse för att kunna gå vidare i undersökningar och ställa en diagnos över inre skador och sjukdomar.

Till skillnad från en människa kan en hund inte berätta om den har ont, hur den har ont eller var den har ont. Det kan inga andra djur heller göra. Ett djurs ögon är i dessa avseenden outgrundliga.

Olika djurs smärta

Det finns skillnader mellan olika djurgruppers reaktioner vid skador och sjukdomar.

Hästar

Hästar känner smärta. Däremot kan det vara svårt att upptäcka att en häst har ont. Det beror på att de tecken som hästen visar vid smärta eller ohälsa är både otydliga och svårtolkade. Alla förändringar i hästens beteende och allmäntillstånd kan vara signaler om att hästen inte är fullt frisk. För den som känner sin häst är det möjligt att genom att noga studera hästens ansikte se tecken på smärta. Det gäller att vara särskilt observant på sänkta öron, rynkor ovanför ögonen, utvidgade näsborrar och spända ansiktsmuskler.

FAKTA:

Smärta – ett komplext begrepp

Upplevelsen och reaktionen av smärta hos människan påverkas av flera faktorer. Det är fysiologiska, psykologiska, sociala och kulturella faktorer.

• Fysiologiska faktorer är omfattningen och platsen för skadan eller sjukdomen. Till de fysiologiska faktorerna hör även kroppens egen förmåga att minska smärta genom att bilda egna smärtlindrande ämnen, endorfiner. Det är möjligt att aktivera den mänskliga hjärnans endorfinsystem via psykiska mekanismer, exempelvis blindtabletter.

• Upplevelsen av smärta påverkas i hög grad av psykologiska faktorer. Nedstämdhet och ångest bidrar till att den känns starkare.

• Sociala och kulturella faktorer i skilda samhällen och kulturer påverkas vår syn på hur man förhåller sig till smärta. Särskilt har förebilder under uppväxten stor betydelse för individens sätt att reagera på smärta.

Det ovanstående om människors smärta är i begränsad grad av betydelse för hur man ska se på djurs smärta.

Det kan vara svårt att upptäcka om djuret är stressat. Därför gäller det att vara uppmärksam på om djuret har förändrat sitt beteende.

Symtom på stress

På en del djur kan det tydligt märkas att de är stressade. Däremot kan det vara svårare att reda ut orsakerna till stressen, att finna stressfaktorn.

Ett överaktivt djur är ett tecken på ett stressat djur. Det yttrar sig genom att djuret rent allmänt har svårt att vänta och avvakta. Det gnäller och är till sättet oroligt och stirrigt. Djuret visar genom sitt beteende att det har mer energi än vad det har möjlighet att göra av med.

Ett djur som i stället är försiktigt, visar rädsla, är oroligt och lättskrämt visar också tecken på stress.

Ett djur som är aggressivt och gör utfall mot andra djur är förstås stressat. I detta fall är det uppenbart att djuret känner sig hotat och befinner sig i alarmfasen. Det gäller även om djuret gör utfall mot barn och vuxna.

Ett stressat djur kan reagera med att få diarré. Den sköter inte heller sin avföring på ett normalt sätt. Hundar kan plötsligt mjälla.

Olika typer av överslagshandlingar är tydliga tecken på stress. Exempelvis att djuret intensivt slickar sig och biter på sina tassar. Ett överdrivet kliande är även det ett tecken på stress.

Stressens orsaker

Om ett djur visar tydliga tecken på stress är det angeläget att så snart som möjligt finna orsaken till stressen. Lyckas inte det finns det en uppenbar risk att djuret utvecklar sitt problembeteende, passerar motståndsfasen och hamnar i utmattningsfasen. Det innebär att stressen gör djuret allvarligt sjukt. Kortisolvärdena har höjts och djuret har fått ett sämre immunförsvar.

Många gånger är det antingen över- eller understimulering som ligger bakom ett stressbeteende hos ett sällskapsdjur. Precis som vi människor är dock alla djur individer, som reagerar olika för samma stressfaktor.

Om man misstänker en viss orsak till stressen är det förstås viktigt att om möjligt ta bort den. Det kan vara att lämna sällskapsdjuret mindre ensamt, ge djuret något att tugga på eller sysselsätta sig med, eller att massera djuret. Det sistnämnda är många gånger ett framgångsrikt recept för att få ett oroligt djur att bli lugnare och kunna slappna av. Att ha sällskapsdjur tar tid.

FAKTA:

Överslagshandling

Termen överslagshandling är ett begrepp som används inom etologin (läran om djurs beteende). Ett djur som kommer i en konfliktsituation där två beteenden som motverkar varandra aktiveras samtidigt, exempelvis flykt och anfall, kan komma att reagera med ett irrationellt handlande. Detta kallas överslagshandling.

Kunskapskontroll

Frågor

1 Finns det någon principiell skillnad i att känna smärta för djur som fåglar, möss och människor?

CENTRALT INNEHÅLL:

2 Vad bör man vara observant på när man misstänker smärta hos hästar?

3 Berätta hur katter upplever smärta och sjukdom, och hur det kan påverka dem.

4 Ge fem exempel på beteendeförändring som en katt kan visa vid smärta.

5 Ge fem exempel på beteendeförändring som en hund kan visa vid smärta.

6 Stress omfattar tre faser. Vilka?

1

CENTRALT INNEHÅLL:

xyz

■ Vanliga medicinska beredningsformer för olika djurslag.

■ Antibiotika och antibiotikaresistens.

■ I djurägarsammanhang vanligt förekommande veterinärmedicinska termer och begrepp.

■ Medicinering av djur enligt instruktion, till exempel tabletter i munnen, ögondroppar och avmaskningsmedel.

■ Rapportering och dokumentation av djurs hälsotillstånd

Medicinering

Med ett läkemedel medföljer alltid instruktioner om hur läkemedlet ska hanteras. Instruktionen omfattar hur mycket, hur ofta och hur länge som läkemedlet ska ges. Detta gäller såväl tabletter, vätskor, droppar och salvor. Öppnad burk eller tub med läkemedel ska förvaras på rätt sätt i enlighet med instruktioner på arbetsplatsen.

Är man anställd som djurvårdare på en klinik eller djursjukhus kan man få i uppdrag att ge ett djur något läkemedel. Är man då i något som helst avseende osäker på något, är det mycket viktigt att fråga. Att hantera läkemedel felaktigt till ett djur kan vara allvarligt, till och med riktigt allvarligt.

Som beskrivits i första kapitlet i denna bok är det tillåtet för den som arbetar som djurvårdare på ett djursjukhus att ge djur läkemedel på annat sätt än genom injektion. Det kan vara läkemedel i form av tabletter, salvor samt ögon- och örondroppar.

Läkemedelsformer

Det är ytterst sällan som den aktiva substansen hos ett läkemedel går att använda direkt. Beredningsformen beskriver i vilken form som läkemedlet används. Vanliga läkemedelsformer är tabletter eller flytande läkemedel. Ibland kan läkemedlet ges som en injektion genom en spruta. Medicineringen kan även utföras genom att ge droppar (exempelvis öron- och ögondroppar) eller salvor (exempelvis ögonsalvor). När läkemedlet ges djuret i form av en tablett får djuret i sig läkemedlet peroralt, vilket betyder genom munnen.

Tabletter

Att ge djur tabletter är många gånger okomplicerat, men det kan också utvecklas till att bli en något besvärlig arbetsuppgift. Tabletter till djur ges antingen tillsammans med utfodringen eller vid ett särskilt tillfälle då djuret inte äter.

Vid utfodringen

Det lättaste sättet att ge ett djur sin tablett är i samband med utfodringen. Det är dock inte all medicin som ska intas tillsammans med fodret. Av den skriftliga instruktionen till medicinen framgår det om det är möjligt eller inte.

Vanligen ska inte tabletter krossas. De ska ätas hela. Om det är möjligt att krossa en tablett, för att djuret ska äta den, så måste det framgå entydigt av instruktionen.

Möjligheten att få i djuret tabletten i samband med utfodringen ökar om man inte gett djuret foder några timmar innan. Ett hungrigt djur är mera benägen att äta det som bjuds, än ett djur som är halvt mätt.

När det är dags att utfodra djuret ger man förslagsvis först en liten portion. Kombinationen liten portion och hungrigt djur ökar sannolikheten att allt i foderskålen äts upp. Det är denna första mindre portion som ska innehålla tabletten eller tabletterna. När djuret väl ätit upp den portionen, så får det resten av fodret.

Utan foder

Att ge tablett utan foder till katter och mindre djur görs mycket sällan. Om det sker används en tablettingivare. Tabletten skjuts in med tablettingivaren tillsammans med lite vatten. Man håller djuret tryggt och stadigt tills dess att den stängt munnen och svalt tabletten. Först därefter kan man släppa djuret.

En del hundar har förmågan att stå emot sväljreflexen. När man släppt taget kan de istället gå bort och spotta ut tabletten. Då finns det anledning att undersöka möjligheten att ge läkemedlet i en annan form.

och rätt

medicineringen

Med tablettingivare, som finns i olika storlekar, minskar risken att få fingrarna i kläm då man ska ge djuret tabletter.

Kunskapskontroll

Frågor

1 Vilka är de vanligaste medicinska beredningsformerna till djur?

CENTRALT INNEHÅLL:

2 Berätta på vilka olika sätt man kan få djuren att inta medicin i tablettform.

3 Berätta hur man på bästa sätt kan ge djuren medicin i flytande form.

4 Vad menas med följande veterinärmedicinska termer?

• akut sjukdom

• karies

• desinfektion

• diagnos

5 Berätta hur man gör när man ska ge djuren ögondroppar.

6 Berätta hur man gör när man ska ge djuren örondroppar.

8CENTRALT INNEHÅLL:

■ Parasiter och antiparasitära läkemedel.

■ Allmän sjukdomslära, till exempel infektion, inflammation och sårläkning.

■ Vanliga djursjukdomar och skador hos djur.

Bandmaskar är exempel på endoparasiter. De är platta och ofta mycket långa maskar som lever i tarmen hos drabbade djur.

Fästingar är exempel på ektoparasiter som drabbar många djur, inklusive människan. Andra ektoparasiter är loppor, löss och kvalster.

FAKTA:

Definition parasit

En parasit är en organism som lever på en annan levande organism för att få sin näring. Det kan orsaka sjukdom för värden.

Djursjukdomar

De djursjukdomar som behandlas i detta kapitel är de vanligaste djursjukdomarna på hästar och sällskapsdjuren hundar, katter, gnagare, fåglar och reptiler. Några mindre vanliga men särskilt allvarliga sjukdomar tas också upp. Fiskarnas sjukdomar behandlas inte. Skälet är att fiskar inte förekommer som patienter på kliniker eller djursjukhus.

Parasiter

Nästan alla djur kan drabbas av olika slags parasiter. Antingen kan det vara ektoparasiter eller endoparasiter. Ektoparasiter är parasiter som sätter sig på värdens hud. Här kan de leva i huden, av blod eller lägga ägg. En del parasiter kan föra in något smittämne genom värdens hud, som kan ge upphov till sjukdom. De vanligaste ektoparasiterna på husdjur är loppor, löss, fästingar och kvalster. Många av dessa ger upphov till irriterande klåda hos det drabbade djuret.

Endoparasiter lever inuti sin värd. Många av dessa parasiter är maskar och encelliga organismer, som lever och fortplantar sig i tarmarna. För att kunna överleva inuti sitt värddjur har de en anaerob andning, ett gasutbyte genom kroppsytan och något organ som håller dem fast inuti värddjuret. Symtom på endoparasiter är viktminskning, diarré och kräkningar. Många gånger blir djurets päls matt och förlorar sin glans.

Fästingar påträffas i naturen sittande i vegetationen där de väntar på att ett varmblodigt djur ska passera. När det sker försöker fästingen gripa tag i pälsen på djuret för att sedan komma åt huden och börja suga blod.

Antiparasitära medel

Mot ektoparasiter som fästingar finns profylax att tillgå. Antiparasitära läkemedel mot endoparasiter ska endast användas efter en välgrundad misstanke om parasitinfektion och en fastställd diagnos. Det finns ingen vetenskaplig grund att göra generell och rutinmässig avmaskning av vuxna hundar och katter.

eller hästägaren kan bli mycket orolig över en häst som blir sjuk och liggande..

Sjukdomar på hästar

Hästar kan drabbas av en mängd olika sjukdomar. En del av dessa visar tydliga symtom, medan andra är mer diffusa. Här beskrivs några av de vanligaste.

Hudsjukdomar och hudproblem

Hudsjukdomar och problem med huden är vanligt hos alla hästraser. Orsakerna är nästan otaliga. Eftersom det finns så många olika hudsjukdomar och att symtomen varierar stort, är det ibland svårt att ställa diagnos utan provtagning.

Mugg och rasp

Mugg är ett samlingsnamn för hudinflammationer eller hudinfektioner i karleden. Om inflammationen sprider sig uppåt på skenan kallas det rasp. Mugg förebyggs genom att hålla hästen torr och ren om benen.

Ringorm

Ringorm yttrar sig genom håravfall och hudförändringar. Sjukdomen orsakas av en sorts mögelsvampar. Symtomen varierar beroende på vilken art som infekterat hästen och mellan individer. För att ställa en säker diagnos behövs provtagning. Svampens sporer sprids mellan hästar, via utrustning och i miljön. Sporerna är långlivade. Ringorm infekterar både andra djurslag och människor.

FAKTA:

Karled

Karleden hos hästar sitter på benets baksida strax ovanför hoven.

Ett exempel på ett av de många hudproblem som kan uppstå på hästar. Detta är regnskållor, Dermatophilus congolensis

FAKTA:

Andra orsaker till hudproblem

Andra orsaker till problem i huden kan vara

• hårsäcksinflammation

• överkänslighet mot insekter

• regnskållor (streptotrikos)

• biverkningar av läkemedel

• skabb

• inkar (den vanligaste formen av hudtumör hos hästar)

• nässelfeber (allergisk reaktion)

• vårtor

• pälsätande och blodsugande löss.

1

Gatuhund drabbad av ringorm. Symtomen syns som hårlösa fläckar på kroppen.

Ringorm

Ringorm är en sjukdom som beskrivs under hästens sjukdomar. Behandling av ringorm på hund görs i första hand genom att använda receptfria krämer. Vid misstanke att hunden drabbats av ringorm görs besök på klinik eller djursjukhus för att få en säker diagnos. Sjukdomen orsakas av en svamp som sprids mellan djur eller genom kontakt med förorenade ytor. På sådana ytor finns hår, damm eller hudavlagringar från smittade djur. Bekämpning av sjukdomen omfattar noggrann rengöring av hundens miljö. Ringorm på människa hanteras däremot av läkare.

Tandfrakturer

Hundar kan drabbas av skador, frakturer, i tänderna då de biter i något hårt. En bit av en tand kan då gå av. Om frakturen påverkar hunden så sker det genom att den äter dåligt eller inte alls. Skadan kan i olyckliga fall ge upphov till svåra inflammationer. Vid tandskador kontaktas veterinär.

Tumör på en hund. Om man aldrig borstar eller visiterar hunden kan en del tumörer vara svåra att upptäcka.

Tumörer

Tumörsjukdomar drabbar främst äldre hundar. De vanligaste tumörerna utvecklas i huden, underhuden eller på juvret hos tikar. Ibland kan djurägaren själv upptäcka dessa former av tumörer i samband med visitering. De känns då som knutor i huden, under huden och i juvret. Andra tumörer, såsom i inre organ och i blodet, kan inte en djurägare själv upptäcka.

Symtomen är mer diffusa. Det kan vara kombinationer av svullna lymfknutor, trötthet, kräkningar, diarréer, ökad törst och viktminskning. Säker diagnos på sådana tumörer kan endast göras av veterinär. Tumörer är allvarliga. Ibland kan en operation vara framgångsrik.

FAKTA:

Lymfknutor och inflammation

Lymfknutor är små, bönformade organ som ingår i kroppens immunförsvar. De fungerar som filter som fångar upp och bekämpar bakterier, virus och andra skadliga ämnen. När kroppen bekämpar en infektion kan lymfknutorna svullna och bli ömma.

Inflammation är kroppens reaktion på skada, infektion eller irritation. Den visar sig ofta som rodnad, värme, svullnad och smärta. Syftet är att bekämpa skadliga ämnen och starta läkningsprocessen.

Urinvägsinfektion och urinsten

Urinvägsjukdomar är vanligt hos både hundar och katter. Tikar drabbas oftare än hanar. Orsaken är dels att deras urinrör är kortare, dels på att avståndet mellan analöppningen och vaginan är kortare. Båda faktorerna gör att det blir lättare för bakterier att vandra upp och orsaka infektion i urinblåsan.

Symtomen på urinvägsinfektion är att hunden eller katten kissar ofta. Djuret kan också visa tecken på att ha ont då den kissar. Slöhet, mindre aptit och feber är andra tecken. Urinvägssjukdom behandlas med antibiotika.

Urinsten innebär att det bildas en fällning av kristaller i urinblåsan. Det kan resultera i att det blir helt eller delvis stopp i urinröret. Vid misstanke om urinstopp måste veterinär kontaktas. Särskilt kastrerade hankatter kan drabbas. Urinsten kan komma mycket plötsligt och är både en plågsam och allvarlig sjukdom. Den akuta sjukdomen behandlas genom att urinvägarna spolas och att djuret får en särskild diet. I vissa fall måste det opereras.

FAKTA:

Feber

Öroninflammation

Öroninflammation orsakas av bakterier och jästsvampar. Får de fäste växer de i de varma och fuktiga hörselgångarna. Inflammationen kan drabba både hundar med stående och liggande öronlappar. Dock drabbas hundar med långa och tunga öronlappar med mycket päls mer än andra hundar. Återkommande öroninflammationer på en del hundar kan orsakas av någon allergi.

Symtomen på öroninflammation är när hunden kliar sig mycket i örat, skakar på huvudet och ofta lutar huvudet åt ena sida. Det kan också lukta illa från öronen.

Förebyggande åtgärder är regelbunden rengöring av öronen. Det gäller hundar som är känsliga och som ofta drabbas av öroninflammationer. Öronen på sådana hundar kan även dagligen luftas en stund, genom att man med en hårklämma viker upp öronen. Innan öroninflammationen behandlas med antibiotika görs alltid öronen rena.

Feber innebär att kroppstemperaturen är högre än normalt, oftast på grund av infektion eller inflammation. Det är kroppens sätt att försvara sig mot virus, bakterier eller andra sjukdomsorsaker. Djuret kan då verka trött, ha dålig aptit och söka sig till svala platser.

Kunskapskontroll

Frågor

1 Vad är ektoparasiter och endoparasiter?

CENTRALT INNEHÅLL:

2 Berätta på ett så detaljerat och nyanserat sätt du kan om hudsjukdomar och hudproblem hos hästar.

3 Berätta på ett så detaljerat och nyanserat sätt du kan om muskelsjukdomen korsförlamning.

4 Berätta vad du känner till om kolik hos hästar.

5 Berätta på ett så detaljerat och nyanserat sätt du kan om luftvägsinfektioner hos hästar.

6 Berätta vad du känner till om hovsjukdomen fång.

7 Berätta vad du känner till om allergi hos hundar.

BokGym

DJURVÅRD INOM DJURENS HÄLSO OCH SJUKVÅRD 1

Bengt Weidow

Djurvård inom djurens hälso- och sjukvård nivå 1 riktar sig till studerande på gymnasiet och vuxenutbildningar. Läromedlet täcker grundläggande anatomi och fysiologi för djur, stress- och smärtpåverkan samt vanlig sjukdomslära, inklusive infektioner, inflammationer och vanliga djursjukdomar. Mikroorganismers betydelse för djurhälsa behandlas, liksom dietföreskrifter och medicinska åtgärder vid skador och sjukdomar. Parasiter, antiparasitära läkemedel, antibiotika och resistens ingår också. Praktiska moment omfattar enklare skötseluppgifter som kloklippning, tandborstning, bandagering, visitering och provtagning, samt medicinering och assistans vid behandling. Vidare behandlas rapportering, dokumentation, hygienrutiner och ergonomi. Lagar och regler, inklusive djurskydds- och smittskyddslagstiftning, tystnadsplikt och hantering av riskavfall, är centrala delar. Genom att behandla dessa områden ges studerande goda förutsättningar att klara Skolverkets betygskriterier. Boken är strukturerad med kunskapskontroller och övningsuppgifter som de studerande kontinuerligt kan arbeta med. Läromedlet är utvecklat för Djurvård inom djurens hälso- och sjukvård nivå 1 enligt Gy25.