9789150982954

Thomas

Översättning

Maria Wikström

harpercollins.se info@harpercollins.se

© Thomas Enger & Johana Gustawsson 2025

Originalets titel: Son

Översättning: Maria Wikström

Omslagsdesign: Rune Kårstad-Hærnes

Omslagsbilder: Adobe Stock

Omslagsanpassning: Jenny Liljegren Thorsen

Sättning: Type-it AS, Trondheim

Satt med teckensnittet HC Arc, som ger en ökad läsbarhet och ett lägre klimatavtryck.

Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen, 2025, med el från 100 % förnybara källor.

Utgiven på svenska av HarperCollins Nordic AB, Box 49005, 100 28 Stockholm, 2025, enligt avtal med Salomonsson Agency.

Första upplagan, första tryckningen

ISBN 978-91-509-8295-4

”Memory works like a Wikipedia page: You can go in there and change it. But so can other people.”

Elizabeth Loftus, professor i psykologi och expert på minnet

Min son är borta.

Min pojke, min förankring, min himmel.

Jag står på terrassen och tittar på molnen, rosa i öster, orange i väster. Det verkar som om de har svårt att komma överens om hur de ska klä sig. Solen tar god tid på sig att gå ner i kväll, men luften bär redan på nattens friska dofter.

En rysning far genom kroppen. Jag drar koftan tätare om mig.

Det är inte kyla som får mig att huttra, utan rädsla. En rädsla som ger mig en klump i halsen och får magen att knyta sig.

I morse när jag vaknade, undrade jag om dagens väderprognos skulle utveckla sig till en av de där förrädiska norska junidagarna när solens strålar inte värmer något mer än hjärtat. Jag tänkte på alla barn som senare skulle komma för att fira min sons födelsedag med ett poolparty. Jag tänkte på all frukt som behövde skäras för att kunna doppas i chokladfontänen, på sockervaddsmaskinen som måste testas och tårtan som stod klar men aningen ostadig i vinkällaren. Jag unnade mig att blunda en stund, för att försöka fånga ett bleknande minne av min avlidne mans leende. Jag föreställde mig hur han skulle ha tillbringat den här morgonen, för att fira vår sons nionde födelsedag.

Det skallrar i burspråkets dörrar mot altanen.

Jag vänder mig om. Pappa står i dörröppningen. Hans kropp är stel av oro och han kan knappt röra sig. Det är tydligt att det fortfarande inte finns något att rapportera.

”Ramona är här”, säger han.

Jag reser mig och går in, stänger burspråksdörrarna efter mig. Kökets instängda dofter känns genast kvävande. Odiskade glas och travar av tallrikar med fläckar av choklad och rosa socker trängs på köksbänken, som kvarlevor från ett tidigare liv.

Vetles poolparty blev en succé. Pappa och jag rusade runt som vettvillingar, antagligen lika lyckliga som barnen, som verkade kommunicera endast genom glädjetjut och skratt. De lekte den ena leken efter den andra, där stora badringar och vattenpistoler hela tiden stod i centrum för äventyren. Vetle slog sig som vanligt ihop med Eva, Hedda och Jesper. Fantastic Four, som vi föräldrar kallar dem. Våra barn har varit oskiljaktiga ända sedan första året i förskolan.

Mot slutet av eftermiddagen samlades barnen i vardagsrummet, där Vetle bad min pappa, morfar polischefen, att visa dem sin polisbricka och berätta sina senaste och mest spännande polishistorier. Med stora ögon lyssnade barnen till varje ord när pappa berättade om hisnande biljakter och dramatiska arresteringar.

”Så du menar … att det var du som satte handklovar på dem?” frågade Hedda. Hon hade ena armen runt Vetles hals och den andra runt Evas. Jesper satt bredvid mig i soffan, som så ofta.

”Ja, ibland så.”

”Wow”, log Eva. Jesper skrattade upphetsat och dunkade Vetle i ryggen, som om det varit han som hade haffat bovarna. Jag undrade vem som var stoltast: min pappa eller min son.

När William Bülow dök upp vid sjutiden för att hämta Hedda och Eva, eftersom de skulle gå på någon stjärnspäckad filmpremiär inne i stan, var Fantastic Four fortfarande tillsammans och mitt uppe i att spela fotboll.

”Så du lever”, retade William mig. ”Trots tjugo sockerstinna rackarungar skrikande i trädgården. Jag är otroligt imponerad.”

”Tack”, svarade jag med ett leende.

”Du måste vara helt slut.”

”Nej då, jag mår bra.”

Han skrattade. ”Man vill nog gärna tro att världens främsta expert på att avslöja lögner skulle ljuga bättre än så.”

”Det är du inte den första som säger.”

Vi skrattade båda två.

”Kari?”

Det är min pappas röst.

Jag tittar förvånat upp.

Jag upptäcker att jag fortfarande står framför smutsdisken, medan glimtar av dagen spelas upp i mitt huvud, som videosnuttar. Men för varje uppspelning blir de alltmer förvrängda. Snart kommer mina minnen av dagen vara omkonstruerade och slumpmässigt ordnade bilder, i nya färger och oigenkännliga former.

”Kom.”

Medan jag följer med pappa längs korridoren vänder han sig om och ser hastigt på mig, men fortsätter sedan med bestämda steg. Det faktum att jag är i fyrtioårsåldern har inte förändrat någonting. Jag är fortfarande hans enda barn och han är min klippa. När Vetles pappa dog var pappa min livlina och skyddsnätet som såg till att jag inte behövde välja mellan min son och min karriär. Historien upprepade sig: jag växte upp utan mamma och min son skulle få ta sig genom livet utan sin pappa. Men för Vetle var frånvaron av en pappa mer abstrakt och ordet pappa var bara ett ord som alla andra. Hans morfar polischefen löste saken åt honom.

Polisintendent Ramona Norum är mitt uppe i ett samtal med ett uniformerat befäl när hon får syn på mig. Polisbefälet besvarar hennes instruktioner med uppmärksamma nickanden, innan Ramona går fram till oss.

Det var åtta år sedan jag träffade henne för första gången. Jag kontaktade henne efter att ha sett en tv-intervju, där en försvarsadvokat helt uppenbart ljög så det sprutade om det. Att det sedan visade sig att jag hade rätt blev början på ett fruktbart samarbete. Det utvecklade sig så småningom även till en varm vänskap, som också kom att innefatta Ramonas familj: sambon Linnea och deras två tvillingpar.

Ramona ger mig en moderlig kram. Jag behöver inte föreställa mig hennes smärta, jag känner den i hennes kropp. Det är smärtan hos en mamma som verkligen kan förstå vilken mardröm det måste vara, men som naturligtvis hellre ser att det är min än hennes, precis som alla föräldrar skulle.

Jag drar mig undan, eftersom jag vet att jag kommer rasa ihop fullständigt om jag tillåter mig att ge efter för hennes varma famn.

Efter det att Hedda och Eva gav sig av med William, frågade Vetle mig om han fick gå hem till Jesper.

”Nu?” Jag tittade på klockan. Den var nästan halv åtta.

”Snäälla?” Han studsade upp och ner framför mig, drog i min kofta med förväntan lysande ur ögonen.

Jag visste vad som var på gång: Jesper hade bjudit över min son för att spela Fortnite, eller gud vet vilket annat spel som jag inte tillät i mitt hus. Jespers föräldrar var annorlunda. Jag såg på Vetle och drog ett finger längs hans svettiga panna, tog bort rester av gräs som fastnat i hans vackra ansikte.

”En timme”, sa jag, men ångrade mig genast.

”En och en halv”, svarade Vetle. ”Det tar en stund att ta sig dit och tillbaka, mamma, även om jag tar cykeln. Jag kommer hem klockan nio, jag lovar.”

Jag log och lutade mig ner för att pussa honom. Han doftade av klor och solkräm.

”Okej, men inte en sekund senare.”

”Yes!”

I och med det gav sig Vetle och Jesper av, precis som de hade gjort så många gånger förut. När Vetle sedan ringde och talade om att han kommit fram till Jespers hus, skickade jag hem pappa och arbetade en stund. Jag sköt därmed på att städa köket och trädgården. Jag såg fram emot att Vetle skulle komma hem.

Även om det skulle bli sent, så ville jag skämma bort honom med ännu ett avsnitt av den serie som vi brukar titta på tillsammans. Trots allt skulle det fortfarande vara hans födelsedag i några timmar till.

Det var inte ovanligt att Vetle var några minuter sen, men när han inte kommit hem klockan kvart över nio, ringde jag upp Anita Bach-Hansen, Jespers mamma. Hon berättade att Jesper hade följt Vetle halva vägen hem, så som han brukade göra, men att han varit hemma i mer än tjugo minuter vid det här laget. En oro lade sig över mitt bröst och gjorde mig genast som paralyserad.

Jag ringde till pappa, som försökte lugna mig med att det nog fanns en helt logisk förklaring till varför Vetle inte hade kommit hem än. Ibland förlorade barn känslan för tid eller orientering. Det hände jämt och ständigt. Polisen skulle vänta en stund med att skicka ut personal för att leta, sa han, även om vi ringde dem nu. Det här är annorlunda, sa jag till pappa. Jag kände det på mig. Vetle visste hur viktigt det var att passa tider och han kände till vägarna och stigarna i Bygdöyskogen utan och innan. Ändå sa pappa att jag skulle vänta lite, ifall Vetle kom tillbaka, och att jag skulle ha mobilen till hands hela tiden. Jag protesterade inte. Pappa har arbetat inom polisen i mer än halva sitt liv. Ändå skrek hela min kropp att jag borde gå ut och leta efter min son.

Konstigt nog dök minnet av när Vetle föddes upp i mitt huvud just då. Barnmorskan hade sagt åt mig att sluta krysta. Navelsträngen låg lindad runt Vetles hals, ströp honom, och hans hjärtfrekvens hade gått ner till en farlig nivå. Jag skulle därför tas till operation för ett akut kejsarsnitt. Hela min kropp bönföll mig att krysta för att föda fram min son, men barnmorskan insisterade på att jag måste försöka motstå naturens lagar för att rädda honom.

En timme gick och Vetle var fortfarande försvunnen. Det var då pappa gav med sig och kallade in kavalleriet. Det var för femtio minuter sedan.

”Enligt Jesper skildes de åt i Paradisbukta”, säger Ramona. ”Och Jesper gick sedan raka vägen hem. Han såg ingen som smög omkring, säger han.”

Jag ser på pappa. För första gången någonsin, ser jag min klippa vittra sönder. Han står framåtböjd i försvarsställning, inte längre lika säker. Mitt hjärta börjar slå så fort att jag inte kan höra något annat. Jag kan känna doften av Vetle lika säkert som om jag borrat in näsan i hans nackgrop. Jag kan känna hans våta ostyriga hårlockar glida mellan mina fingrar när jag kammar det. Skrattet i hans ögon, utmanande, kärleksfullt, mjukt.

Min son.

Min älskade pojke.

”Som jag förklarade för chefen …” Ramonas blick vänds mot min pappa, hennes överordnade. ”Vi pratar med alla som vi träffar på i

skogen, men så här dags är det inte särskilt många. Vi knackar dörr i närheten också, utifall att någon har sett något ovanligt. Jag har kallat in all tillgänglig personal vi har för att söka igenom skogen. Vi fortsätter leta hela natten. Som du vet är skogsområdet ganska stort och fullt av små och stora stigar. Men vi har tur, för det kommer vara ljust ett tag till och temperaturen är inte särskilt låg heller.”

Jag ruskar på huvudet för att jaga bort de hemska bilder som rädslan målar upp för mig, för alla får mig att vilja kräkas.

”Du reagerade snabbt”, fortsätter Ramona. ”Det är bra. Han kan inte ha hunnit långt.” Hon kramar min hand mellan sina båda. ”Försök att inte oroa dig, Kari”, säger Ramona. ”Vi ska hitta honom. Vi kommer hitta din Vetle.”

Några minuter efter midnatt hittar de hans cykel. Den ligger slängd nedanför en slänt, bara någon meter ifrån fjorden, med ett skevt framhjul och kedjan lös. De hittar inte hans cykelhjälm, men däremot spår av blod på några vassa stenar i närheten. Det betyder att någon, troligen min son, har råkat ut för en olycka av något slag. De kommer att testa blodet för att se om det finns en matchning.

Det faktum att olyckan verkar ha inträffat så nära vattnet får min rädsla att gå i spinn. Ramona försöker lugna mig genom att säga att det finns träd och grenar som bör ha förhindrat att han ramlat ner i fjorden. Men det får inte min panik att försvinna. Om han inte finns i vattnet, var i helvete är han då?

När min mobil ringer prick klockan åtta nästa morgon surrar huset av aktivitet. Främmande ansikten är vända mot datorer och bildskärmar, och viskande röster svävar som ett konstant bakgrundsljud. Jag sitter i vardagsrumssoffan och försöker andas, försöker avskärma mig från situationen för att bibehålla lugnet. Jag misslyckas. Rejält.

På mobilskärmen står det: Okänt nummer.

Jag kan se oron i Ramonas och min pappas ansikten. Luften tycks bli tjockare och gör det svårt att andas.

”Svara”, säger Ramona med pressad men stadig röst. ”Det kan vara en orolig granne eller något sådant, som vill erbjuda sin hjälp. Eller kanske någon av dina klienter?”

Med darrande händer drar jag tummen över skärmen. Mitt ”Hallå?” hörs bara som en viskning.

”Sätt på TV2.” Rösten i andra änden av linjen låter robotaktig. ”Ursäkta?” Mitt hjärta bultar så hårt att jag kan känna pulsen i halsen. ”Vem är det?”

”Sätt på TV2”, upprepar rösten. ”Vi har din son.”

Sedan dör linjen.

Jag stelnar till och stirrar först på min pappa, sedan på Ramona. ”Hörde … hörde ni det där?” stammar jag fram.

Ramona ser konfunderad ut för ett ögonblick. Sedan knäpper hon med fingrarna för att fånga allas uppmärksamhet i rummet. Hon ger en order till polismannen närmast, som sätter på tv:n. Han behöver min pappas hjälp för att hitta rätt kanal.

Tv-skärmen verkar större än vanligt. På TV2 avslutar en blond nyhetskvinna klädd i röd kavaj ett inlägg. Hon väntar på att promptern ska gå vidare till nästa.

Sedan:

”Trettioåttatusen döda. Och fler är att vänta. En blandning av rädsla, hopp och girighet har nu resulterat i ännu ett fruktansvärt rekord.”

Mitt hjärta dundrar i öronen. Vad är det för döda hon talar om?

Nyhetsreportern fortsätter:

”Fler människor har drunknat i Medelhavet än någonsin förut. Minst trettioåttatusen. Det handlar om nästan nittio människor i veckan och nästan tretton per dag. Ranka båtar som aldrig borde ha satts i vattnet. Samvetslösa smugglare, utan någon hänsyn till människoliv. Och desperata människor villiga att riskera allt …”

Jag förstår inte. Den robotaktiga rösten spelas upp i mitt huvud, om och om igen. Galla stiger upp i strupen.

Vi har din son.

Runt omkring mig har tekniker börjat röra på sig. Lågmälda order delas ut, armar räcks upp, händer pekar mot något som jag inte kan se. Min pappa står bredvid soffbordet, stirrar på tv:n med korslagda armar. Svettdroppar rinner nerför min hals och rygg. Jag kan känna svetten i mina armhålor också. Ramona sätter sig på huk bredvid mig, lägger sina händer på mina axlar.

När nyhetsreportern börjar tala om Jose Mourinho lyser skärmen på min mobil upp igen.

Orden okänt nummer syns ännu en gång.

Ramona gestikulerar åt mig att vänta några sekunder, medan en tekniker kopplar in ett mjukvaruprogram för att spela in samtalet. Hon får tummen upp. Någon stänger av ljudet på tv:n. En outhärdlig tystnad lägger sig över rummet, endast avbruten av den rytmiska signalen från min mobil.

Ramona trycker på svaraknappen. Jag kan inte förmå mig att göra det. Hon aktiverar högtalarfunktionen.

”Hallå, Kari.” Det är samma robotlika stämma.

Ett ofrivilligt klagande läte kommer över mina läppar.

”Och hallå till er andra också.”

Jag ser på pappa, som lyssnar intensivt. Vem det här än är, så vet de att polisen redan är här och att de övervakar min mobil.

Jag sväljer med stor möda, tvingar min röst att låta stark: ”Det här är Kari Voss. Var är min son?”

Svaret kommer genast: ”Du har fått ett e-postmeddelande.”

Så dör linjen och jag lämnas kvar med hjärtat bultande i öronen.

Jag drar efter andan, handlingsförlamad.

Det här händer inte, upprepar jag för mig själv. Min hjärna svämmar över av tvivel. Det här kan inte vara sant.

”Har du en e-postapp på din mobil?” frågar Ramona.

Jag lyckas åstadkomma en nickning. Hon tar min mobil igen och bläddrar igenom mina appar. Några sekunder passerar innan hon säger:

”De har skickat en video.”

Hon tar ett par steg ifrån mig. Jag inser varför. Hela kroppen börjar skaka. Hon vill skydda mig, utifall att …

Jag blundar och klipper av slutet på den tanketråden.

Pappa kommer fram och tar ett fast tag om min arm. Jag blundar igen och skakar på huvudet, i ett försök att få bilder, som är alltför hemska för att vara begripliga, att försvinna.

”Goda nyheter”, utbrister Ramona. ”Vetle mår bra.”

Hon kommer fram till mig igen och sätter sig på huk som tidigare. Hon lutar mobilen mot en trave med böcker på soffbordet och startar uppspelningen av videon.

Jag hickar till när jag ser min son sitta på en stol i ett vardagsrum någonstans. Det är omöjligt att veta var.

Han lever.

Min son rör på sig. Andas.

Jag lägger en hand över munnen för att kväva en snyftning. Han har fortfarande på sig samma fotbollströja med Zlatan Ibrahimovic, som han hade på födelsedagskalaset. Han har ett stort plåster på sin vänsterarm. Ett glas mjölk står på bordet framför honom.

Bakom honom, på väggen, visar en skärm TV2:s nyhetsreporter när hon rapporterar om att trettioåttatusen människor har dött i sina försök att ta sig över Medelhavet.

”Herregud”, säger pappa.

Videon varar i sex sekunder.

Ramona spelar upp den fyra gånger på raken. Den femte uppspelningen avbryts av ännu ett inkommande samtal. Återigen visar skärmen orden okänt nummer. Den här gången svarar jag direkt, utan att vänta på klartecken från Ramona.

”Vad vill du ha?” fräser jag, med stadig, ilsken röst.

”Fem miljoner norska kronor”, svarar robotrösten. ”Instruktioner kommer snart.”

Två dagar senare, och tystnaden håller på att driva mig till vansinne.

Ramona har gått igenom vartenda polisärende som jag har varit inblandad i de senaste åtta åren, i jakt på människor som skulle kunna ha en anledning att utse mig till måltavla, som hämnd eller något annat, men utan att hitta en enda misstänkt. Pappa är, i egenskap av polisöverintendent i Oslo, naturligtvis en given måltavla om det rör sig om hänsynslösa kriminella som är ute efter hämnd.

Men de här människorna, eller den här mannen, vill ha pengar, och av någon anledning valde de mig, Vetle, oss, till offer.

Det har gått två timmar och femton minuter sedan vi överförde fem miljoner norska kronor till ett kryptovalutakonto, precis enligt kidnapparnas instruktioner. Jag har blivit tvungen att låna på huset och pappa har lyckats ta ännu ett lån på sitt hus. Trots kort om tid lyckades vi.

Sedan dess har vi inte hört ett knyst. Inga telefonsamtal, inga meddelanden. Ingen e-post. Ingenting.

Ramona och hennes grupp med utredare har suttit som fastklistrade vid sina skärmar dygnet runt. Jag vill inte veta några detaljer om vad de gör. Jag bryr mig inte om hur man följer pengaspåret. Jag bryr mig inte om vem mannen är heller. Allt som betyder något för mig är att få min son tillbaka levande.

Tiden släpar sig fram oändligt långsamt. Det känns som om varje sekund är pärlan på ett radband, varje minut en bön.

Och jag har börjat be. Jag ber till den Gud som jag aldrig har trott på, men som manifesterade sig samma sekund som min son togs ifrån mig.

Hakan faller ner mot bröstet. Jag tvingar upp ögonlocken för att jaga bort de skrämmande bilder som envisas med att visa sig på näthinnan. Jag hör ett ängsligt: ”Mår du bra?” från pappa, som sitter mittemot mig vid köksbordet. Jag nickar några gånger, försöker ta kontroll över giftet innan det sprider sig till alla delar av min hjärna.

Plötsligt ropar en av polisinspektörerna:

”De har tagit kontakt igen. Vi har deras koordinater!”

Mitt hjärta börjar genast dunka våldsamt. Jag reser mig från stolen.

”Det … är inte långt från Ytre Enebakk”, säger Ramona när hon tittar närmare på skärmen. ”Lite mer än en halvtimme härifrån.”

”Det är i närheten av en parkeringsplats”, tillägger en av polisinspektörerna och pekar på kartan. ”I skogen. Enligt deras meddelande väntar Vetle på oss i en provisorisk trädkoja. Sådana som barn brukar bygga”, tillägger han för att besvara min frågande min. ”Jag byggde själv sådana när jag var liten.”

”Bra”, säger Ramona. ”Då åker vi.”

Ramona sätter sig bakom ratten. Pappa sitter bredvid henne. Av någon anledning sitter jag i baksätet och håller mig fast med båda händerna i handtaget ovanför sidorutan, medan vi snabbt kör ut ur stan.

Snart ska jag få träffa min son igen.

Det är det enda jag kan tänka på.

Vi ska åka hem, jag ska laga hans favoritmat och i kväll ska jag ligga intill honom när han somnar, vaka över honom så att ingen kan ta honom ifrån mig igen. Jag ska hålla mig vaken hela natten och se hur han andas och drömmer.

Min son, säger jag för mig själv.

Mitt barn.

Jag är på väg. Vi är nästan framme. Jag kommer för att hämta dig.

Jag har ingen aning om var vi är eller hur långt vi har kört, men helt plötsligt befinner vi oss på en liten landsväg omgärdad av träd. Navigatorn instruerar Ramona att svänga vänster och åka längre in i skogen.

Grus och kvistar knakar och sprätter under bilens däck. Efter några minuter kommer vi fram till en parkeringsplats.

”Det måste finnas en stig här någonstans”, muttrar pappa i framsätet. Han stirrar ner på sin mobil, där han har gps-koordinaterna som de fått av kidnapparna utsatta. ”Där!”

Ramona styr bilen till den bortre ändan av parkeringen. Vi stannar, går ur och springer nerför den stig in i skogen som min pappa har hittat.

Jag känner knappt mina fötter.

”Det borde inte vara så långt bort”, säger pappa.

Jag är bara ett steg bakom honom, samtidigt som jag söker av marken efter spår av min son. ”Vetle!” ropar jag. ”Är du här? Var är du, Vetle?”

Inget svar hörs.

Vi fortsätter framåt. Allt jag kan tänka på är att få höra hans röst, smeka hans hud. Få hålla honom i min famn.

”Där!” ropar pappa och pekar på en gran i närheten.

Jag kisar i ett försök att upptäcka plankor ovanför oss, djupt inbäddade bland mörka grenar. Men jag kan inte se Vetle. Kanske är han fastbunden? Har munkavle? Jag ropar hans namn igen. Och igen. Magen knyter sig.

Inget svar.

Jag springer genom buskaget och börjar klättra upp i trädet, griper tag i den ena grenen efter den andra, panikslagen av tystnaden och bristen på rörelser ovanför mitt huvud. Jag drar mig upp, fingrarna skrapar mot den ojämna barken och till slut når jag upp till trädkojan. Tystnaden är öronbedövande.

Sedan skär ett skrik genom luften.

Det tar en stund innan jag inser att det kommer från mig själv.

Trädkojan är tom.

Min son är inte där.

Sju år senare

Effekten är omedelbar och den träffar Eva Eek-Svendsen på ett helt annat sätt än hon föreställt sig, och till och med fruktat. Inga plötsliga eller dramatiska förändringar. Inga väggar som löser upp sig, inget golv som förvandlas till gelé under hennes fötter. Alla färger är desamma och hon upplever inga psykedeliska sensationer.

Hon smälter inte ner till andra dimensioner där former, röster och ljud, på något sätt, helt och hållet blandas ihop och byter skepnad. Det var så hennes vänner sa att det skulle bli. Även Jesper. De lovade alla att det skulle kännas fantastiskt och vilt och galet. ”Det enda du kommer ångra, är att du inte har provat förut”, sa de. Men allt är precis som tidigare. Den enda skillnaden, och det är en ganska stor sådan, är att hon känner allt så mycket starkare. Det känns som om någon har ökat volymen till max på vart och ett av hennes sinnen. Hon har aldrig känt sig så lycklig. Hon skrattar åt allt och ingenting. Allt hon äter och dricker känns som en explosion i munnen. Livet är fantastiskt underbart. Hur kommer det sig att hon inte har insett det förrän nu?

Eva känner en tydlig och stark kärlek till sina föräldrar, och till Hedda. Till och med till Erik, sin bror. De är så trevliga allihop. Och snälla. Herregud vad snälla de är. Eva känner en oemotståndlig lust att berätta för dem hur mycket hon älskar och uppskattar dem, hur tacksam hon är för att de finns där för henne, i hennes liv.

Kanske ska hon be om ursäkt för det hon sagt och gjort mot dem genom åren. Hennes otacksamma beteende, de ibland så otrevliga

saker som hon sagt, särskilt till sin bror. Hon letar efter mobilen för att göra det direkt, men hon hittar den inte. Strunt samma. Hon gör en mental notering om att tacka sina föräldrar för att de för första gången låter henne ha fritidshuset för sig själv den här helgen. Och för att hon ska få ha en halloweenfest här i morgon.

Det ska bli så kul!

En tanke drar förbi och gör henne ledsen. Innan hon vet ordet av, rinner tårarna. Det handlar om Samuel, att det blivit så dumt mellan dem på senare tid. Borde hon skicka ännu ett meddelande till honom? Berätta för honom hur mycket hon älskar och saknar honom och poängtera att det enda som verkligen betyder något, på det stora hela, är de två och bara de två? Kan de inte bara glömma alltihop?

Han kanske är för stolt, tänker hon. För ledsen. Kanske kommer allt vara förstört för alltid.

”Varför gråter du?” Hedda sänker volymen på stereon och rättar till axelbandet på sin topp.

”Det är Samuel.” Eva torkar tårar från kinderna och hakan.

”Oroa dig inte”, säger Hedda. ”Han kommer i morgon. Vi ger honom något, så glömmer han alltihop.” Hon rycker på axlarna, som om det är en struntsak. Sedan gör hon en piruett med armarna ovanför huvudet, sjunger med till musiken och skrattar.

Eva ler när hon ser Hedda dansa. Tjejen som alla vill vara, eller vara med. Inte så konstigt, tänker Eva. Hon är otroligt vacker. Fastän det är sent i oktober så glänser hennes hud som om hon står i direkt solljus, inte i ett mörkt vardagsrum. Hon doftar vanilj och sommar.

På bara ett ögonblick mår Eva bra igen. De sorgliga tankarna är borta. Det kommer bli en underbar kväll, en fantastisk helg. Folk kommer prata om hennes fest hur länge som helst. Hon har bara bjudit tjugo personer, precis enligt föräldrarnas uttryckliga instruktioner, men hon förväntar sig minst det dubbla antalet. Strunt samma. Det ordnar sig.

Ett fönster blåser upp och vinden sveper kring henne, får henne att känna sig ännu mer levande. Eva går fram till fönstret, blundar, tillåter sig själv att omfamnas av den kalla luften, vinden som

omsluter hennes varma hud och får den att pirra. När hon öppnar ögonen har håren på hennes armar rest sig som om de också dansar.

Plötsligt får en rörelse ute på gräsmattan Eva att blinka några gånger. En skugga. Kanske är det bara vinden som får träden att röra sig. Eller trädgårdslamporna, för de brukar ofta skapa konstiga silhuetter. Så måste det vara.

Nu ser hon det igen. En skugga som rör sig.

Den här gången är Eva säker.

Skuggan ser mänsklig ut. Som ett ben som rör sig. Precis bakom träden där borta. Är det en hand på stammen också?

”Vad är det?” frågar Hedda bakom henne.

”Det är någon därute.”

”Var då?”

Eva pekar ut i mörkret, men allt hon kan se är skuggor, mörka former på fuktigt gräs. Ännu en vindpust får grenarna att liksom sucka.

”Kul”, säger Hedda. ”Men halloween är inte förrän i morgon. Du får allt försöka bättre än så, om du ska kunna skrämma mig.” Hon går mot köksön och utbrister: ”Vi behöver mer.”

Hedda rotar i en plastpåse på bordet och kommer sedan tillbaka till Eva med två små kristaller inslagna i papper. Eva tar den ena. Lägger den på tungan. Hedda gör likadant.

Så sväljer de båda samtidigt.

Smaken är bitter, men det går snabbt över. Lite champagne och några chips.

”Wo-hoo!” Hedda drar upp volymen på musiken och höjer armarna som om hon just vunnit något.

Eva ser ut genom fönstret igen. Det var någon därute nyss, det är hon säker på.

Men det spelar ingen roll.

Hon kan redan känna hur hon blir hög igen och den här gången kommer det bli ännu bättre.

Gode gud, tänker hon, blundar, ler, bastonerna vibrerar genom hela kroppen. Om hon dör nu, så är det som världens lyckligaste sextonåring.