Satt med teckensnittet HC Arc, som ger en ökad läsbarhet och ett lägre klimatavtryck. Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen, 2025, med el från 100 % förnybara källor.
Utgiven på svenska av HarperCollins Nordic AB, Box 49005, 100 28 Stockholm, 2025.
Första upplagan, första tryckningen
ISBN 978-91-509-8255-8
Till min man Ian – med kärlek
Prolog
Oktober 1987
Coras mamma brukade alltid säga att blåst gjorde barn bångstyriga, till och med de allra lugnaste kunde komma in förvildade efter att ha varit ute och lekt i vinden. Cora känner av den själv nu, den där rastlösheten. Utanför böjer kastbyarna granarna bakom huset, störtar fram längs sidogången och vräker sig mot grinden. Även inomhus yr och virvlar det av oro. För imorgon – om morgondagen kommer, om stormen upphör att rasa – ska Cora registrera namnet på sin son. Och kanske, och det är hennes största farhåga, forma hans öde och bestämma vem han kommer att bli.
Cora har aldrig tyckt om namnet Gordon. Hur det inleds med ett splittrande ljud som får henne att tänka på spruckna karameller, för att sluta i en duns som när någon släpper ner en sportväska på golvet. Gordon. Men det som bekymrar henne mest är att hon nu tvingas pressa ner sin fina son i den gjutformen. Hon hoppas att han blir stark nog att hitta sin egen gestalt inom den. För Gordon är ett namn som går i arv bland männen i hennes makes släkt, och det tycks helt omöjligt att rucka på. Men det hindrar henne inte från att vända och vrida på problemet och begrunda alla gånger då hon upplevt att en persons namn kan ha påverkat resten av dennes liv. Amelia Earhart. Bröderna Lumière. Senast förra veckan lade hon märke till en bok på makens sängbord, Clinical Neurology av lord Walter Russell Brain.
”Tycker du inte att det är märkligt?” frågade hon.
”Ren slump”, svarade Gordon. ”Men du skulle bara veta hur många urologer som heter Burns, Cox och Ball. Och mr Legg är faktiskt ganska vanligt inom ortopedin.”
Ser du inte faran? ville hon invända. Förstår du inte att vår son
kan bli som du om han får heta Gordon? Men det kunde hon inte säga. För det var ju själva poängen.
Hon låter sitt finger vila mot spädbarnets varma kind som om huden kunde överföra livsviktig information. Om vad han vill. Om den han kan bli. Men innan någonting hinner förmedlas smäller det till mot husets baksida – ett ljud som både hörs och känns. Hon drar barnet tätt intill sig samtidigt som utomhusbelysningen tänds och lyser upp granarnas svajande siluetter. Svindlande höga tornar de upp sig, retirerar, reser sig på nytt. Hon hör Gordon skynda ut ur rummet intill och klampa nerför trappan, föreställer sig hur han marscherar pyjamasklädd genom vardagsrummets mörker mot altandörrarna, sedan hur han ställer sig i ljuskäglan, kisande utan kontaktlinserna, och försöker avgöra vad som blåst omkull. Hon tänker sig honom förminskad av trädens hotfulla skepnader, av stormens väldighet.
Några minuter senare gläntar han på dörren till barnkammaren och Cora känner en kall bris, som om den fäst sig i hans kläder och följt med honom uppför trappan. ”Det var bara vattenkannan”, förklarar han. ”Kom och lägg dig nu.”
”Snart”, lovar hon. Men hon vill inte lämna den lille ensam så hon låter honom sova vidare med sitt tunga huvud mot hennes arm, alltmedan ovädrets larm mäter ut minuterna mellan natt och gryning.
Gordon sitter redan i telefon med en kollega på sitt kontor. Cora hör dem diskutera bristen på förvarning i gårdagens väderrapport, sedan sannolikheten att det blir avbokningar och personal som inte kan ta sig till jobbet. Hon dukar fram frukosten med en hand, håller i barnet med den andra, samtidigt som hon hjälper Maia att ratta in den lokala radiokanalen för att höra vilka skolor som håller stängt på grund av stormen. Maias skola nämns halvvägs in i en lista över obekanta småskolor, vilket får henne att spricka upp i ett litet förtjust leende och en tyst tummen upp-gest. Armen sjunker längs sidan när hennes pappa kommer in.
Han är på språng och nappar åt sig en skiva rostat bröd. ”Mina föräldrar kommer på söndag”, säger Gordon. ”Se till att du får
registreringen avklarad idag.” Två meningar i följd, sagda som om den ena berättigar den andra. ”Och gena inte genom parken”, tillägger han. Blottare, mördare och idag, risken för fallande träd i ovädrets efterdyningar.
Husen på deras gata ståtar med gipspelare i fingerad prakt, trädgårdar på framsidan med prydliga låga buskar under identiska, uttryckslösa fönster. När de går ut syns inte många tecken på att det varit oväder. Men bortom återvändsgatan ser landskapet så där bländande overkligt ut som när man kliver ut i dagsljuset från en biograf. Träd som lutar konstigt. Nedvikta planksektioner vars gapande gluggar bjuder in till trädgårdarna. En trasig torkvinda ligger tvärsöver trottoaren. Några dörrar längre upp har en herrskjorta fastnat i en ligusterhäck, klädnyporna sitter fortfarande kvar i axlarna. Maias blick irrar över grannskapet som förvandlats till en finn-fem-fel-lek.
De promenerar längs utkanten av parken, styr barnvagnen runt nedfallna grenar, stannar till för att betrakta det enorma, trådiga rotsystemet på en ek, där jordklumparna hänger tätt. Maia sätter sig på huk i urgröpningen under. ”Akta så att du inte smutsar ner jackan”, förmanar Cora. Hans ord. Själv känner hon för att säga åt Maia att lägga sig ner, andas in den mustiga, jordiga lukten av mylla, låtsas vara en rävunge som kurar ihop sig med nosen mot svanstippen. Hon är nio, på gränsen till att vara för gammal för att vilja göra sådana saker.
Maia kravlar ut och borstar av jackan. Vid övergångsstället, där en gulaktig lampglob från en halshuggen lyktstolpe ligger på vägen, väntar de på att bilarna ska stanna. Maia tittar ner i vagnen. ”Varför heter inte jag som du om han ska heta som pappa?” undrar hon.
Cora höjer handen till tack åt en bilförare. ”Fast det gör du. Det är bara det att ingen vet om det”, svarar hon när de korsar gatan. ”Maia betyder moder. Jag kan visa dig i namnboken när vi kommer hem.”
”Gör det verkligen det?” Cora förvånas över hur glad dottern blir. ”Men varför döper vi inte honom till något som bara betyder pappa då?”
Cora ser på spädbarnet vars klotrunda ansikte kikar fram ur den
för stora vinteroverallen. Hon stannar till och böjer sig ner i hans talkdoftande kokong. Hans ögon flimrar exalterat i mötet med hennes, de påpälsade små armarna fäktar frenetiskt av förtjusning. Han är inte en Gordon. Hon blinkar Jag älskar dig innan hon rätar på ryggen. ”Vet du vad, jag letade faktiskt efter namn som betyder fader och hittade ett jag gillade, Julian, som betyder himmelsfar.”
För Cora signalerar det slutet på en lång rad beklagansvärda jordiska fäder, och ett tag trodde hon att det kanske skulle kunna vara en kompromiss Gordon skulle gå med på. Om det betyder fader, om det ändå är en hyllning till honom, måste det väl vara nästan lika bra? Men en kväll hemma, när namnboken låg öppen med texten nedåt på soffan, plockade han upp den och lät blicken svepa över de uppslagna sidorna. Bara flicknamn, Cora, tänk på det. Om det blir en pojke är det Gordon. Och när han slog igen boken och ställde tillbaka den på hyllan, hamnade liksom tanken på ett samtal också där.
”Jag gillar Julian”, säger Maia.
”Jag också. Men vad skulle du döpa honom till?” frågar Cora. ”Om du fick välja vad du ville?”
”Hm”, funderar hon och Cora märker på hur hon drar ut på orden att hon redan tänkt på det. ”Det är inte direkt ett vanligt namn, men jag gillar Bear.”
”Bear?” upprepar Cora leende.
”Ja. Det låter så mjukt och gosigt och snällt”, svarar Maia medan hon öppnar och sluter fingrarna som om hon knådade något fint i händerna. ”Men också modigt och starkt.”
Cora ser på den lille och föreställer sig honom vara allt detta. Det skulle hon önska honom.
När de närmar sig de centralare delarna har uppröjningsarbetet redan påbörjats. Två män med motorsåg sågar upp omkullvälta lindar till hanterbara klabbar. Kvar blir bara stympade stubbar längs trottoaren.
Maia vinkar blygt till en liten ljushårig flicka vars hej drunknar i maskinbullret. Och när de gått förbi säger hon till Cora: ”Det var Jasmin. På baletten.”
”Jaha, hon med en storasyster på …”
”Sadler Swells. Men jag undrar en sak”, säger Maia och tar upp tråden igen innan Cora hinner protestera. Hon tar ett djupt andetag, som om hon ska ställa en förbjuden fråga. ”Varför är det viktigt? För pappa, menar jag. Att heta samma namn.”
Cora vill svara att det är viktigt för att ibland känner sig stora män små inuti. För att vissa – som Gordons pappa till exempel –lever sina liv i tron att de är så högt stående att det inte finns något som helst rum för förbättring, och de får för sig att deras barn, och deras barns barn, ska stöpas i samma namn. För att ibland blir behovet att vara tidigare generationer till lags större än att älska de senare. Cora tror att det handlar om att slå sig för bröstet på något primitivt klantänkande vis. Men hon säger inget av detta till Maia. Maia förstår redan alldeles för mycket. Morgonen efter ett uppträde, oavsett hur tyst Cora har genomlidit det, brukar Maia söka upp henne vid diskbänken och linda sina magra armar om hennes midja och säga: ”Min fina mamma”, och luta kinden mot Coras rygg. I sådana stunder känner Cora hennes deltagande, den gemensamma sorgen. Och en gång var klänningstyget fuktigt där Maias ansikte vilat några ögonblick tidigare.
”För vissa människor är det viktigt med traditioner”, svarar hon istället.
”Men det är väl viktigt att ha sitt eget namn också. Ibland? Till och med pappa kanske hade velat ha ett eget.”
Cora släpper barnvagnen med ena handen för att lägga armen om Maias axlar. ”Du är en klok flicka.”
Återigen ifrågasätter hon om hon hanterar detta på rätt sätt.
Någonting, allting. Om det ens är det rätta för Gordon själv att föra traditionen vidare. Att samtycka till ett liv i skuggan av sin far och sin farfar kanske bara vidmakthåller likheten, gör bördan tyngre för honom. Att döpa barnet till något annat skulle kanske vara en befrielse. Inte till en början, men så småningom.
Och Maia. Lär hon inte sin dotter att det är viktigare att bevara husfriden än att göra det rätta? Cora undrar vad Maia tycker om henne för att hon gått med på att ge brodern ett namn som knyter honom till generationer av dominanta män. Och då går det upp för henne att Maias namn, som från början var ämnat som ett outta-
lat band mellan dem, också kan bli en börda, nu när hon fått veta innebörden. Har hon möjligen förmedlat ett budskap om att deras liv är ödesbestämda att följa samma stig, trots hennes innerliga förhoppningar om att hennes barn ska gå sin egen väg?
BEAR
Bokstäverna tar form framför ögonen på Cora, var och en framträder som en magisk och enastående skapelse ur kulspetsen på registratorns penna allteftersom den rör sig över sidan. Bear Atkin.
Bear. Bara fyra bokstäver, B-E-A-R, men varje tecken känns laddat, inte längre blott och bart några konsonanter och vokaler. En flodvåg av – vad ska hon kalla det? – glädje, ja, det är vad det är, glädje – sköljer genom Coras hela väsen. En berusande kroppslig lycka. Hon sneglar på Maia som står intill hennes stol, och ser häpnaden i ansiktet.
När registratorn räcker Cora intyget berättar hon att hon arbetat med detta i tjugotvå år men aldrig stött på en Bear förut. Hon sträcker på halsen över skrivbordet och spanar ner i barnvagnen. ”Men det passar ju dig perfekt.” Och sedan vänder hon sig till Maia. ”Du ser ut att vara en väldigt stolt storasyster. Ta väl hand om lille Bear.”
När de kommer ut ur kontoret är Maia fnissig. ”Tänk att du valde mitt namn! Jag trodde aldrig du skulle välja mitt namn!”
Cora pussar henne på pannan och stoppar ner kuvertet i väskan medan Maia rullar ut Bear på trottoaren.
Först tycker Cora att det känns som om hon svävar ovanför asfalten, men när hon råkar se sin spegelbild i ett skyltfönster upptäcker hon till sin förvåning att hon är en solid varelse med fötterna på jorden. Maia går lite före men Cora hör hennes tjatter, ser hennes vackra rygg krökas över handtaget för att komma närmare lillebror, och fylls av eufori. Hon vet att detta är ett avgörande ögonblick i Maias liv, ett ögonblick då hennes röst fick höras och inte förpassades till skuggan av föräldrarnas äktenskap. Men sedan, innan de ens hunnit till krönet av backen, grips hon av den bekymmersamma insikten om vad hon gjort. Om Gordon skulle få reda på att namnet var Maias val … Hon blinkar och försöker förtränga tanken. Han har aldrig gjort Maia illa. Men det kanske beror på att Maia alltid varit skötsam och oansenlig och enbart visat sig i sammanhang där Cora ansett att det varit ofarligt, och alltid kallat på henne, skickat henne till badrummet eller för att hämta någon onödig sak, om hon anat oråd.
Under Coras höstlager med kläder börjar undertröjan kännas fuktig. Bindan känns som ett tungt bylte mellan benen samtidigt som kallsvetten pärlar sig i pannan och klibbar i nacken. Det är som att alla vätskor i henne försöker fly kroppen. Lägga benen på ryggen.
Vad har hon gjort? Hur kunde hon vara så dum? Bear, dessutom. Hur ska hon förklara ett sådant namn utan att avslöja att det kom från en nioåring – för det ska han aldrig få veta? Ett namn som kommer att låta som att hon är ute efter att förödmjuka, visa att hans familjetraditioner, hans fars godkännande, betyder så lite att hon inte ens inskränkte sitt svek till något ordinärt. Något i stil med Julian.
Hon överväger att upprepa det Maia sa och säga att en pojke som heter Bear kommer att bli mjuk och gosig men också modig och stark. Men hon vet att det är egenskaper han inte värderar särskilt högt. De skulle bara göra honom ännu mer uppretad. Och hur ska hon berätta? Vilken situation eller plats skulle kunna mildra effekten? Att ta det när han är på gott humör eller laga hans favoriträtt, inget av det skulle hjälpa. Och det tillmötesgående han visat henne den sista tiden, under graviditeten och de första
veckorna med spädbarnet, då han behandlat henne med samma professionella hänsyn han visar alla nyblivna mödrar på mottagningen … det skulle inte hålla för detta. Hur tänkte hon egentligen? Hon måste ändra det. Hon måste gå tillbaka till registratorn och be om ursäkt. Det kan inte vara för sent; bläcket har knappt hunnit torka. Hon kommer att förstå att det beror på turbulensen i samband med ovädret och av att hon varit vaken hela natten efter veckor av störd sömn. Det är inga normala omständigheter. Men när Maia är framme vid övergångsstället vänder hon sig om, och ansiktet är öppet på ett sätt som Cora inte sett på väldigt länge, spänningarna som vanligtvis behärskar dragen har släppt för stunden. ”Mammi …” Och det där ordet, det har hon inte använt på åratal utan bytt ut mot mamma. ”Tack, mammi. Det här är det mest speciella jag varit med om i hela mitt liv.”
Cora kollar klockan medan de promenerar längs med parken. Det är fem timmar tills Gordon kommer hem från jobbet, vilket både känns som en evighet och inte alls länge nog. Hon måste göra upp någon sorts plan. Cora kom precis att tänka på att Maia har simning ikväll och frågar sig om badhuset håller öppet idag. Mehri har brukat skjutsa henne sedan bebisen kom. Skulle hon kunna be henne igen, bara en vecka till, om hon ändå ska dit? Hon skulle kanske kunna ta med sig Maia hem på middag efteråt också – deras flickor känner inte varandra så bra men de bor i närheten, är i samma ålder; det kan väl inte vara alltför mycket besvär, eller? Om hon kan hålla Maia hemifrån till klockan sju, det skulle ge henne en halvtimme från det att Gordon kommer från mottagningen till det Maia är tillbaka.
När de är hemma parkerar Cora barnvagnen med det sovande barnet i hallen, fixar mellanmål till Maia och ringer sedan telefonsamtalet. Simhallen är stängd. Men Mehri erbjuder sig – Cora behöver inte ens fråga – att ha Maia på middag hos dem istället. Och för en kort stund inger det tillförsikt, som om det är ett gott omen att det gick så smidigt att få den här lilla pusselbiten på plats. Hon går ut i badrummet och stoppar alla blöta kläder i tvättkorgen, byter underkläder och tar fram en ren jumper ur byrålådan medan hon funderar på vad hon ska göra med Bear. Trots ångesten inser hon
att det har fallit sig helt naturligt att tänka på honom som Bear, som om han alltid hetat så. Som om han gått och väntat på att ikläda sig namnet och att han nu bara behöver hennes hjälp med att göra det verkligt – informera Gordon – och det driver henne framåt. Cora undrar hur hon ska skydda Bear. Hon överväger att snåla med mjölken så att hon vid sextiden kan amma honom alldeles groggy och riskfritt lägga ner honom i moseskorgen utan att han vaknar. Men sedan då? Hon går bort till garderoben och börjar flytta skokartonger från golvet, staplar dem ur synhåll intill byrån. När utrymmet är stort nog torkar hon bort dammet med sidan av handen, sedan hämtar hon den lilla sängen och knuffar in den i garderoben för att kontrollera att den får plats. Hon ser galenskapen i det hon håller på med. Han skulle väl aldrig skada barnet, eller? Men på grund av Coras förflugna tilltag är nu Bears själva existens en personlig förolämpning mot Gordon och hans familj. Hon kan nästan höra honom. Min son? Bear? Är du helt från vettet? Nej, tänker hon, samtidigt som hon makar alla saker till rätta runt korgen, hon måste beskydda honom. Hon drar fingret längs springan mellan de stängda dörrarna men har svårt att avgöra hur mycket luft som kommer in så hon öppnar dem igen, ställer sig i korgen och stänger in sig i garderoben. Ett lodrätt ljusstreck framträder och när hon trycker ögat mot det ser hon en sektion av sovrummet. Där står hon, omsluten av mörker och beskådar just den här skärvan av sin tillvaro ur en annan vinkel. Sängen hon delar med Gordon, det blommönstrade påslakanet som var en bröllopspresent från hans föräldrar. Två likadana sängbord. Bara en klocka på hennes sida. En lampa, ett skrivblock och en boktrave på hans. Det slår henne att ingenting av hennes person har gjort något avtryck i rummet, det finns inte ett spår av hennes fysiska närvaro. Det är bara känslan av henne som hänger över sovrummets stillhet.
Hon nås av det dämpade ljudet av Bear som rör på sig i vagnen men innan hon hinner slå upp garderobsdörrarna hör hon Maia gå fram till honom och gulla och trösta med mjuk röst. Cora ser framför sig hur hon drar ner dragkedjan på overallen och varsamt lyfter upp den varma kroppen och när hon inte hör dem längre
drar hon slutsatsen att Maia måste ha burit in honom i vardagsrummet. Cora stannar kvar en stund i garderoben med känslan av att tillfälligt ha klivit ur sitt liv och tryckt på paus.
Klockan halv sju hör Cora Gordons nyckel i låset. Det känns som att hon ska kräkas. Hon går genom hallen där han hälsar, kindpussas och räcker henne kavajen. Hon stryker fingrarna över de varma tygfibrerna innan hon hänger upp den, vill sakta ner allting, beröra dessa konkreta ting, dra ut på stunden då hon kan välja vad hon ska fokusera sinnet på.
Hon följer honom ut i köket men oförmögen att hålla inne anspänningen hon burit på hela dagen, hör hon sig själv häva ur sig: ”Gordon, jag har gjort någonting.”
Då vänder han sig om, lutar sig mot köksbänken utan att ta ögonen från henne och hon vet att han inte kommer att fråga, inte kommer att hjälpa henne att få det sagt. Han lösgör slipsen men viker inte undan med blicken. Och när hon talar, hör hon sig själv som han gör: patetisk, svag.
”Jag gick för att registrera födelsen som du sa och jag … jag hoppas att det inte gör någonting men jag har kallat honom för något annat. Inte Gordon. Du vet att jag aldrig riktigt velat döpa honom till det och jag … jag …”
Hon tystnar eftersom han inte har blinkat; han har inte släppt hennes ansikte med blicken. Och den här biten är att likna med någon som har höjdskräck, någon högst upp på en stege, så säker på att falla att den impulsivt hoppar för att få det överstökat. Det tar all kraft hon har att inte kollapsa vid hans fötter och låta honom sparka, att inte ens försöka fly det oundvikliga utan underkasta sig, eftersom denna väntan bara förhalar det hon vet ska komma.
Men sedan tänker hon på Bear uppe i sovrumsgarderoben och Maia som äter middag i Mehris kök och rätar på ryggen: ”Jag kalllade honom för Bear.”
Han drar på munnen och hon ser hur han ändrar hållning, ser honom skaka på huvudet, sträcka sig efter något att dricka. Hon förstår att han inte tror henne.
”Det är sant”, säger hon och tar fram kuvertet från där det legat
gömt mellan två kokböcker. Då vrider han på huvudet, handen ligger kvar på vattenfilterkannan, och granskar dokumentet. Han tar längre tid på sig än nödvändigt, stirrar, och hennes hand börjar skaka medan hon håller i pappret åt honom. Ljudet av vibrationerna fyller de tickande sekunderna. Han tittar upp, spänner blicken i henne, släpper kannan så att den krossas mot golvklinkern. Hon känner vattnet tränga genom strumporna och tänker att hon borde tagit skor på sig.
Han sträcker ut armen, griper tag om en hårtofs på hennes hjässa och drar bakåt med ansiktet endast några centimeter från hennes. Under ett förvirrat ögonblick får hon för sig att han ska kyssa henne men istället stöter han hennes huvud mot sidan av kylskåpet.
Trots att hon lovat sig själv att inte göra det, skriker hon högt av chocken, men stänger snabbt munnen. Hon vill inte riskera att väcka Bear. Hon får inte påminna Gordon om att han finns.
”Du är min fru”, väser han. ”Jag bad dig göra en enda sak för mig” – hennes huvud dunkar i kylen en gång till – ”och du misslyckades.
Bara en” – duns – ”jävla” – duns – ”sak.”
Någonstans i sitt undermedvetna förstår hon att han bara har börjat; att det bara är några gånger till som hon kommer att känna växlingarna mellan hjärna, skallben och kött mot metall, tills hon inte gör det längre. Så hon undertrycker driften att inte störa Bear och gör något hon aldrig har gjort förut: hon skriker på hjälp. Inte bara en gång utan om och om igen i vetskap om att det lilla fönstret i skafferiet är öppet, att dörren står på glänt, att det är omöjligt för någon som befinner sig på gatan att inte höra. När han håller för hennes mun biter hon hårt i undersidan på hans hand och låter tänderna sjunka genom kött och krusigt hår. Han ryggar tillbaka, helt paff. Men lättnaden blir kortvarig eftersom det nu är ett par meter mellan dem och hon ser att han tänker utnyttja det till att ta sats, att han samlar sig för ett angrepp.
Hon slänger sig åt sidan och känner barnmorskans omsorgsfulla stygn repas upp. Men hon känner ingen smärta, bara adrenalinet som pumpar, när han jagar henne genom vardagsrummet. Han får tag i hennes hår igen men hon rycker undan huvudet, kommer loss, det bränner till i svålen.
Han kastar sig fram, drar ner henne på golvet och även om hon inte hört glas som krossas eller ytterdörren öppnas, befinner sig någon – vem? – i rummet med dem. Det är mannen som bor ett par hus längre bort, som flyttade in för några månader sedan; mannen som hon ibland ser komma med sin hund från parken på eftermiddagarna när hon är på väg för att möta Maia halvvägs från skolan, mannen som har lett åt hennes gravidmage och som en gång sa något i stil med att efter regn kommer solsken, när de plaskade förbi varandra. Den här mannen, han drar bort Gordon från henne och för ett ögonblick känns det som ett slags slut, att vad som än händer härnäst kommer innebära en nedtrappning. Men då vrålar
Gordon: ”Vad i helvete gör du i mitt hus?” samtidigt som mannens hund nafsar honom i vristerna, kopplet har trasslat in sig i benen på soffbordet. Mannen håller upp händerna som för att säga: Jag vill inget illa, jag vill inte ställa till bråk, samtidigt som Gordon resolut pressar handflatorna mot hans bröstkorg och knuffar med sådan kraft att Cora hjälplöst ser på när han faller bakåt, genom glaset i altandörrarna.
Senare, och inte nödvändigtvis i den här ordningen, kommer en polis – ung, kanske strax över tjugo – att slå Mehris telefonnummer som han ser ligga framme vid telefonen och ordna med att Maia får sova över till imorgon. Sedan kommer han att gå uppför trappan och hämta Bear i garderoben och Cora kommer att undra hur han vet att gunga barnet precis rätt och att klappa honom på ryggen tills gråten ebbar ut till enstaka skälvande suckar. Men hon kommer sig inte för att fråga eftersom orden har försvunnit ur huvudet; nervbanan mellan tanke och röst har tillfälligt brutits. Hon kommer att trycka handen över sitt vänstra öra för att försöka tysta pipet innanför tinningen, utan att begripa varför det uppstått eller att det har något att göra med det som utspelade sig i köket för trekvart sedan. Hon kommer inte att lägga märke till hur de blinkande blåljusen sveper över väggarna i vardagsrummet när ambulansen utanför kör iväg. Hon kommer att se på när en äldre polis sätter handklovar runt Gordons handleder och även om hon inte hör vad polismannen säger, kommer hon att förstå att han är
en patient till Gordon, att det är någonting i hans sätt som avslöjar att han finner det besvärande att tilldelas den här rollen, att leda bort mannen som kanske skrev under dödsattesten på hans egen mor, diagnostiserade hustruns depression, sa: Oroa dig inte, jag har sett det förr när han undersökte mannens förstorade prostata. För Gordon är omtyckt bland sina patienter. Han är en duktig läkare oavsett vad hans kirurg-pappa anser om allmänpraktik. Cora kommer att nicka och peka på stolsryggen då den unge polisen samlar ihop hennes saker, stoppar handen i ytterfacket på hennes handväska för att se om nycklarna är där. Han kommer att helt kort lämna rummet för att visa in nästa gäng sjukvårdare som han hör i hallen. Och de kommer att le och behandla henne så vänligt och omtänksamt att hon känner att det är det – av allt som hänt – som kan knäcka henne. Hon iakttar sjukvårdarens läppar, har svårt att tyda orden, men förnimmer värmen i dem, märker hur hennes blick håller kvar Coras, utan att bry sig om de stressade ögonkasten från sin mindre erfarna kollega. Alla dessa människor, många av dem unga, indragna i deras fasansfulla kväll, i deras livskaos, som utspelat sig år efter år, månad efter månad, vecka efter vecka, dag för dag, timme för timme, på väg mot just det här ögonblicket.
JULIAN
Efteråt är Cora osäker på vad som fick henne att säga det, hon vet bara att hon gjorde det och att det kändes rätt. Nu när barnet ligger i sin barnvagn – Julian, himmelsfar, eterisk, transcendent – känner sig Cora mer rotad än hon gjort på många år. Som om hon med fötterna stadigt i marken har ett fast grepp om de två linorna till drakarna som är hennes barns liv.
När hon går är det med nyvunnen visshet i stegen, en medvetenhet om musklerna som sträcks ut och dras samman. Som om något inuti har vaknat. Hon svänger av för att gena genom parken utan att tänka på vart hon går, märker det först när Maia stannar till. Men pappa sa … En fot i gymnastiksko som dröjer i luften, som om hennes mamma ber henne kliva in i en annan värld.
”Det är ingen fara”, lugnar Cora. ”Vi håller oss på huvudstigen. Det växer inga stora träd där och det finns mycket att titta på.” Förvåningen står skriven i Maias ansikte men hon sätter foten i marken och vips är hon iväg på stillsam upptäcktsfärd i det nya landskapet.
Cora har aldrig velat att Maias rörelsefrihet skulle begränsas men nu minns hon hur, som gammal balettdansös, levande hennes egen kropp en gång var. Alert, samspelt med musiken och intuitivt
uppfattat varje känslonyans – en nerv, en tvekan – enbart genom danspartnerns grepp. Och nu erfar hon samma skärpta känsloläge, blir varse den kinetiska energin i tingen omkring henne. Hon uppmärksammar barnvagnens skumpande och rullande hjul när de vandrar över den vindpinade marken. Doften av fuktig luft som tränger in i flyttblocken av sandsten. Hur hennes pupiller reagerar på kricketpaviljongens bländvita reflektion i oktoberljuset. Hur öronen absorberar Maias dova fotsteg över knakande kvistar där hon traskar fram längs stigen. Känn golvet, har alla lärare hon haft sedan femårsåldern gastat, med konsonanter som smält samman med pianomusiken som rikoschetterade mellan väggarna i församlingshem, bygdegårdar och studior. Och nu, många år senare, känner hon golvet igen. Helt och fullt. Hon känner igen dess grepp, dess stöd, och vet att golvet – den här jorden – bär henne. Den höjer sig omärkligt henne till mötes och kommer att fånga henne om hon ramlar, eftersom hon gjort det rätta. Cora är van vid plötsliga utbrott till följd av att hon glömt släcka ljuset, eller för sent insett att hon betett sig alltför vänskapligt mot en hantverkare. Hennes liv går ut på att undvika att antända Gordons raseri men hon råkar ändå söla bensin omkring sig, spilla den över skor hon glömt att putsa, skvätta den över en viss skjorta som inte tvättats i tid. Hon jäktar från sak till sak, sopar undan allt som kan tänkas vara brännbart men det är alltid något bakom henne, precis utom synhåll som hon missat. Men idag är det annorlunda. Det är hon som får välja hur det ska avslöjas, vilka villkor som gäller, hur det framställs. Och hon känner sig orädd. Visst kan han – kommer han – bli ursinnig, men den här gången är konsekvenserna inte meningslösa. Hon har fått som hon ville: hennes son ska få växa upp med sitt eget namn.
När Maia slår ner på farten och hamnar jämsides med henne, nynnar hon. Ett lågt, desperat läte, fyllt av oberäkneliga höjningar och sänkningar. Cora släpper barnvagnen med ena handen och trycker Maias hand genom vanten. ”Du behöver inte oroa dig. Han kanske surar ett tag men han kommer över det.”
”Men du sa att det var för det jag sa innan vi gick in. Det kommer vara mitt fel.”
GORDON
På vägen tillbaka från registratorn är det som att ett moln har lägrat sig över dem. Cora tittar ner på barnet och tänker att hon har haft sönder något. För mindre än en timme sedan, då hon promenerade i motsatt riktning, tycktes hans lilla gestalt vara besjälad av hopp och framtidsutsikter. Men nu är den besudlad. Där hon tidigare såg persikorosiga kinder och blå finådriga ögonlock, ser hon nu en dregelröd haka och läppar hopknipna i påvligt fördömande. Hon kunde ha vägrat att följa Gordons instruktioner, valt ett annat namn för registratorn, Julian, Bear rent utav. Men det gjorde hon inte. Och trots att den verkliga förbittringen riktas mot henne själv – mot hennes man – är det liksom lättare att låta den falla på den nyfödde i vagnen.
Maia har sprungit i förväg för att gå balansgång på kyrkomuren, hon ställer sig i relevé med vänster ben fram och armarna ut för att behålla jämvikten. Bylsiga höstkläder döljer rörelsernas eventuella behagfullhet. Cora tycker det är skönt att slippa behöva prata.
När de kommer hem är hon frusen och trött. Hon ställer vagnen i hallen och låter barnet sova medan hon själv kryper i säng med jackan på. Hon vet inte hur lång tid som gått när hon väcks av att
Maia ropar uppför trappan att han är vaken. Hon sitter kvar på sängkanten en stund, hör honom gråta och försöker samla kraft att resa sig men rör sig inte förrän Maia ropar en gång till.
Efter att ha krånglat av bebisen vinteroverallen sjunker Cora ner på soffan, drar upp tröjan och … stannar upp. Äcklad. Som om ingenting kunde vara henne mer främmande. Barnet dunkar frustrerat huvudet mot hennes bröst tills han hittar fram till näringen på egen hand och hon vänder bort huvudet och stirrar i väggen medan han äter.
Några dagar senare, när Cora och Gordon står och borstar tänderna innan läggdags, böjer hon sig fram för att spotta ut tandkrämen och säger: ”Skulle jag kunna få lite pengar till mjölkersättning?”
När han inte svarar tittar hon upp och deras blickar möts i spegeln. Han fortsätter rotera tandborsten i noggranna cirklar, en tand i taget. Hon vet ingen som borstar med sådan nit, tandköttet skiner rosa i perfekta bågar. Hon tittar bort för att inte verka underkastad detta uppehåll i tiden, öppnar sin sida av badrumsskåpet och låtsas att hon inte redan tvättat ansiktet. Hon klämmer ut en klick ljusrosa lotion på en bomullspad.
Han sköljer och spottar, sköljer och spottar, och inte förrän då kommer svaret. ”Varför det?” Två ord – en fråga – som suger luften ur rummet.
”Jag vet inte. Jag känner inte riktigt för det den här gången”, säger hon och försöker låta avspänd.
”Känner inte för det?” Han upprepar det hon sagt som om orden är obegripliga.
Hon kanske skulle ha sagt: Med Maia kändes det naturligt men den här gången känns det annorlunda. Har du aldrig hört någon av dina patienter säga samma sak? Då skulle han möjligen ha lyssnat på det där hörsamma läkarsättet han har, diskuterat igenom saken med henne och sedan själv kommit på idén med ersättning. Men det gjorde hon inte.
”Så du tänker bara ge upp?” Han stirrar på henne i spegeln. ”Vet du inte hur viktig den här perioden är? Näringsämnena och antikropparna? Det är inte bara för en vecka eller för en månad.
Det påverkar resten av hans liv. Det skyddar mot hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, allt. Men du vill ge vår son något konstgjort skräp på burk? Exakt vad är det jag ber dig om, annat än att vara mamma till våra barn? Är det för mycket begärt?” säger han. Han tar bomullstussen ur handen på henne och trycker in den i hennes halvöppna mun. ”Men det kan du glömma, Cora. Du får fan i mig se till att börja känna för det.”
Han går ut ur badrummet och hon står kvar, stum.
Cora plockar ut bomullstussen, krokar fingret mot insidan på kinden, bekämpar kräkreflexen och skrapar bort alla lösa fibrer från tungan och gommen. Sedan böjer hon sig ner och slänger den genomblöta bomullen i sophinken, aktar så att metallocket inte slår i väggen.
När de träffades första gången för drygt ett decennium sedan var det hans vänlighet som Cora fastnade för. På ett kafé på the Strand, när hon skulle stoppa tillbaka plånboken i väskfacket med dragkedja, tappade hon sitt smörgåspaket och glömsk av den ortopediska skon var hon nära att förlora balansen när hon skulle plocka upp det. ”Jag kan fixa det där åt dig”, sa han, plockade upp hennes lunch och gick för att hålla upp dörren samtidigt som han avfärdade hennes ursäkter. ”Vad har hänt med foten?” frågade han och gestikulerade åt den vita skon med skenor när de kom ut.
”Åh, det är bara ett litet ben som opererats bort från foten. Det är inte lika dramatiskt som det ser ut.”
”Vilket ben?”
”Ett sesamben?” svarade hon, mer som en fråga än ett påstående eftersom det var få som hade hört talas om det.
”Tibia eller fibula?”
”Båda. Är du kirurg?”
”Allmänläkare. Det är sällsynt med båda”, svarade han och tittade forskande på henne innan han drog sin slutsats: ”Är du dansare?”
”Kanske, kanske inte. Det beror på om jag återhämtar mig.”
”Vet du vad, jag var på väg till Embankment Gardens för att sätta mig i solen en stund. Har du lust att göra mig sällskap?”
