Lätt som en papegojfjäder
Nyfiken på mer? Titta in på www.alfabeta.se
Följ Alfabeta Bokförlag på Facebook och Instagram (@alfabetabokforlag)
Copyright © 2023 Ellen Greider Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm Tryck: Livonia, Lettland 2023 isbn 978-91-501-2268-8
Ellen Greider
Min telefon hade nitton missade samtal. Den surrade hela tiden, men jag svarade inte. På skärmen stod det Mamma.
Sienna lyfte huvudet från golvet där hon låg. Viftade lite på svansen när jag klappade henne. Natalie satt bredvid mig på en jordsäck och lutade sig mot väggen. För några månader sedan kände vi inte varandra. Det var läskigt att tänka på.
Vi lyssnade till regnet som smattrade mot plåttaket. I ena hörnet var det hål i taket och regnet droppade in, rakt ner på en vattenkanna i grön plast.
På skolavslutningen var det sol. Det var bara några timmar sedan, men det kändes som om det var mycket längre sedan. Om allt hade varit som vanligt hade jag nog suttit på balkongen med mamma och räknat bladen på syrenerna. Eller cyklat runt med Musse och Leona och kollat in alla andra som också just fått sommarlov.
Vi hade varit borta i flera timmar, det började bli kväll.
Natalies rufsiga hår var elektriskt och stod rakt ut i luggen. Det var fint. Hon hade hårspännen i flera olika färger. Jag hade likadana i mitt hår.
När vi kom hit var vi helt svettiga, vi sprang ända från skolgården. Eller ja, vi sprang så långt Sienna orkade, sista biten fick jag bära henne i famnen. Nu huttrade Natalie i sin jeansjacka och vi frös om fingrar och tår. Jag hade bara sandaler på mig.
– Hör du? sa Natalie.
– Menar du regnet?
Pang-pang lät det när regnet träffade vattenkannan i hörnet.
– Nej, sa Natalie. Lyssna. Jag spände kroppen och lyssnade. Någon gick på gruset utanför. Natalie sträckte sig upp och gläntade på gardinen till det lilla fönstret.
– Det kommer någon.
Det här är berättelsen om den konstigaste våren i mitt liv.
Innan det blev sommarlov skulle jag ha uppträtt inför hela skolan, svikit min bästa vän och blivit hemskjutsad i polisbil. Men det visste jag inget om då, den där tidiga vintermorgonen när allt började.
Det var mörkt ute. Jag låg vaken och tänkte på att jag var elva år och en månad. Och så tänkte jag på mitt namn. Nicco. I alla viktiga papper står det att jag heter Nicole, men det är ingen som kallar mig det.
Jag låg under täcket och lyssnade på vintern som rann bort. Snön smälte och droppade från stuprören. I rummet intill snarkade mamma. Hon älskar att sova och hatar att jobba. Förr i tiden var hon flygvärdinna. Det gillade hon, för hon fick resa så mycket. Hon har ett helt fotoalbum med bilder
från sina resor. Nu jobbar hon med en massa papper och sånt på Trafikverket och vi reser aldrig någonstans. Snart skulle mammas klocka ringa och hon skulle kasta sig upp för att stressa iväg till jobbet.
Jag tänkte också på Sienna. Det gjorde jag ofta. Hon var en hund, en liten tax med hängande öron och korta, små ben. Hon hade en spetsig nos och en liten svans som viftade så fort hon fick syn på mig. Sienna var gammal, snart femton år. Pälsen,
som förut var mörkbrun hade blivit grå som silver. Ibland grät
jag när jag tänkte på att hon inte skulle leva för alltid.
Jag sträckte ut handen och kliade Sienna över ryggen, där hon låg och sov på golvet nedanför min säng.
När jag blir vuxen ska jag jobba som poet. Då får man betalt för att skriva roliga ord.
Det var ingen annan som visste att jag skrev dikter. Jag samlade alla mina texter i en rutig skrivbok som jag hade i en hemlig låda under skrivbordet. Nästan halva var redan färdig.
Medan jag vaknade till började jag skriva på en ny dikt i huvudet. Men jag hann aldrig färdigt, för sedan ringde mammas klocka. Jag hörde henne stappla upp ur sängen.
– Gdmrgn, mumlade hon när hon ryckte upp min dörr.
Kanske betydde det god morgon. Sienna slickade mig på händerna och jag gick ut i hallen för att hämta kopplet. Det var alltid jag som gick ut med Sienna på morgnarna.
När mamma var på jobbet och jag i skolan var det en tant i vårt hus som passade Sienna. Maria Rosales står det på hennes dörr. Hon har bott här längst av alla grannar, så det är hon som bestämmer. Hela tiden sätter hon upp arga lappar i trappan. Jag är lite rädd för henne.
Jag fick gå flera varv runt huset med Sienna. Hon måste alltid bajsa på morgonpromenaden eftersom Maria Rosales hatar att plocka bajs. Jag tycker inte att sånt är så farligt. När det är kallt ute är det lite skönt att hålla i den varma påsen. Men det skulle jag aldrig säga till någon, det är ju jättepinsamt.
Mamma sprang iväg till bussen och jag lämnade
Sienna hos Maria Rosales.
En stor skåpbil rullade in på gatan. Det såg intressant ut, så jag stannade och tittade.
Två flyttgubbar öppnade den stora luckan där bak och lyfte in kartonger i porten mittemot vår. De bar upp lådorna till andra våningen. Där bodde förut en gammal gubbe som dog. Han hade en papegoja som brukade sitta bredvid honom när han rökte i fönstret. Den skrek på en när man gick förbi på gatan nedanför. Det kändes lite sorgligt att någon annan skulle flytta in där. Och synd om gubben som dog, det är farligt att röka.
Jag blev sen till lektionen och vår lärare NördÖrjan skrev ner det i sin lilla bok. Han är sån, om man kommer försent får man kvarsittning. Jag har skrivit flera insändare till KP om att jag tycker att det är löjligt och gammalmodigt. En av dem kom med i tidningen och jag blev kändis i klassen. När jag kom in i klassrummet vände sig Musse om och vinkade. Det gjorde inte Leona. Hon var upptagen med engelskahäftet. Leona är bäst i klassen,
hon är bra på allt. Före varje matteprov bombarderar jag henne med frågor. När hon hjälper mig blir alla talen rätt, men sedan på provet blir det ändå bara en massa fel. Konstigt.
I klassrummet sitter jag bredvid Amanda. Hon har alltid blött hår den första lektionen, för hon tvättar det varje morgon. Det har hon berättat flera gånger. Musse gillar inte Amanda, han tycker att hon skryter. Men jag tror att han är lite avundsjuk, för hon har nya sneakers och senaste telefonen och Musse får ärva av sina syskon. Jag känner inte Amanda så bra, men jag tycker att hon är helt okej.
– Vad ska man skriva här? väste Amanda och pekade i häftet.
– Ingen aning, sa jag.
Vi tittade båda bort mot Leona. Amanda brukar också få hjälp av henne. De är kompisar och går på samma dans.
Men Leona skrev för fullt och hade inte tid med sina korkade kompisar.
Efter skolan gick jag och Musse hem till honom.
Vi har känt varandra hela livet och bor bara några gator ifrån varandra. Ingen skulle kunna räkna hur många gånger jag varit hemma hos honom, inte ens världens smartaste mattegeni.
Musse gillar mest att vara hos mig. Han tycker till och med om att prata med min storebror Kaj när han är där. Men jag tycker att det är bäst hos
Musse. Där är det alltid kaos, de är så många och det finns alltid något att göra.
Hemma hos mig bor ju bara mamma, jag och
Sienna. Förut bodde Kaj där också, men han är gammal och har flyttat till en annan stad för att gå på universitetet. Han ska bli ekonom och hålla på med siffror och pengar, för det är ett bra jobb.
Ibland kommer Kaj och hälsar på. Då dricker han kaffe med mamma och säger saker som att man måste bli något här i livet. Det tycker jag är knäppt.
