9789150122657

Till Nanny

ALMA THÖRN

Annika

Det börjar på bussen. Jag har ont i magen, det har jag alla onsdagar. Ryggsäcken får inte plats vid fötterna så jag har den i knät, det är en gulsvart och jätteful. Egentligen tycker jag inte att gult är fult, men det måste vara RÄTT gul. Inte sån här gul, som neon. Helst skulle den varit ockragul, för det är pappas favoritfärg. Han är konstnär så han vet sånt. Pappa gillar Beatles och öl. Mamma gillar inte Beatles, och inte öl heller. Det är nog tur att dom inte är ihop längre.

Eller förresten, det börjar inte alls på bussen. Det börjar utanför skolan. Hela klassen står och väntar.

Bussen kommer sent som vanligt och sladdar in på parkeringen så att gruset flyger åt alla håll. Fröken

Birgit suckar irriterat. Bussen tornar upp sig och ser hotfull ut. Fast det är inte själva bussen som är

läskig, det är vart bussen SKA .

Vi går på. Birgit säger busschauffören ett sanningens ord, det gör hon varje vecka. Sen går hon ut ur bussen. Hon vinkar från mitten av damm-

molnet när vi far iväg. Idiot-Isak klättrar över sätet för att sitta bredvid Milo istället för Parvin.

Han klämmer min hand i förbifarten.

– Men akta! säger jag argt.

Isak låtsas inte höra. Ibland misstänker jag att han har öronen proppfulla med öronvax. Jag borde ge honom tops i julklapp, om det inte vore för att jag aldrig i livet skulle ge Isak en julklapp.

Jag sitter bredvid Naima, precis som varje onsdag.

Naima är min bästa vän. Hon är inte rädd för nåt,

det är det mest jag som är. För Marianergraven, till exempel. Jag såg en dokumentär om Marianergraven med mamma för ett tag sen. Det är ett ställe i havet där det är elva kilometer ner till botten.

Alltså över en MIL. Där nere lever bara konstiga fiskar och det finns inget ljus. Man ser ingenting.

Det är som ett hål, rakt ner i havet.

Kanske är det inte ens utanför skolan magontet börjar. Kanske börjar det redan på morgonen,

innan jag gått upp ur sängen? Ja, då börjar det.

Jag vaknar med en kliande känsla i kroppen. Först

kommer jag inte på vad det är, varför hela dagen känns bakvänd fast den inte ens har börjat. Sen

ser jag högen på skrivbordsstolen: handduken, necessären med schampo i och så min baddräkt

som förresten är den fulaste av allas i hela klassen.

Till och med Isaks badbyxor är snyggare. Kanske

kan jag få en ny om jag säger att den är för liten.

Den skaver faktiskt lite i rumpan.

Badgrejerna gör att jag

får AKUT ont i magen.

Jag orkar inte stänga av väckarklockan, jag måste lägga mig under täcket och blunda en stund först.

Mamma kommer in och trycker av snoozeknappen.

– Nu måste du gå upp så du inte blir sen, säger hon och släpper upp rullgardinen med en smäll.

Jag svarar inte.

– Annika, HALLÅ, säger mamma.

– Jag är sjuk, säger jag under täcket.

– Mhm, säger mamma och går tillbaka ut i köket.

Precis såhär är det varje onsdag. Jag är sjuk och mamma säger ”mhm”.

Den första onsdagen

Jag går i trean. Det är ganska stor skillnad på att gå i tvåan och i trean, för i trean måste man lära sig simma. Simskolan började i september för nästan

fem veckor sen. Då kunde jag bara simma tio meter, jag hade lärt mig på sommarlovet. Nu kan jag simma superlångt. Ja, så länge det inte är på det djupa förstås.

Det finns tre bassänger på badhuset: den lilla för småbarn, den mellanstora som är femton meter lång och en meter djup. Och så den stora bassängen. Den är tjugofem meter lång. På ena sidan bottnar man, men på andra sidan är det så djupt att det skulle få plats två av mig på höjden. Där är vattnet alldeles mörkt, det går inte ens att se botten. Det kan jag nästan inte tänka på.

Nyfiken på mer? Titta in på www.alfabeta.se

Följ Alfabeta Bokförlag på Facebook och Instagram (@alfabetabokforlag)

Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm

Tryck: Jelgavas Tipografija, Lettland 2023

ISBN 978-91-501-2265-7