9789147151196

VÅLD

I NÄRA RELATIONER

SOCIALT ARBETE I FORSKNING, TEORI OCH PRAKTIK

Eveliina Sinisalo & Linn Moser Hällen (red.)

UPPLAGA 2

VÅLD

I NÄRA RELATIONER

SOCIALT ARBETE I FORSKNING, TEORI OCH PRAKTIK

Eveliina Sinisalo & Linn Moser Hällen (red.)

Liber

Våld i nära relationer

– Socialt arbete i forskning, teori och praktik

ISBN 978-91-47-15119-6

© 2026 Författarna och Liber AB. Text- och datautvinning ej tillåten.

Förläggare: Helena Ekholm

Redaktör: Elisabeth Åman

Projektledare: Stefanie Holmsved Thott

Produktionsspecialist: Helene Ågren

Omslag och grafisk formgivning: Anna Hild Design AB

Foto omslag: Shutterstock/Doidam 10

Foto inlaga: Shutterstock

Andra upplagan 1

Repro: Integra Software Services, Indien

Tryck: Livonia, Lettland 2026

Kopieringsförbud

Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och elevers begränsade rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner och universitet. Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material. Såväl analog som digital kopiering regleras i BONUS-avtalet. Läs mer på www.bonuscopyright.se.

Liber AB, 113 98 Stockholm www.liber.se/kundservice www.liber.se

Innehåll

1.

2.

4.

5. Våld

6. Förstå och hantera

8.

Eveliina Sinisalo och Linn Moser Hällen

9. Socialtjänstens

10. Skyddat boende

Veronica Ekström

11. Forskning om socialtjänstens arbete med våld i nära relationer

Veronica Ekström

12. Hälso- och sjukvårdens arbete med våld i nära relationer

Eveliina Sinisalo och Linn Moser Hällen DEL

Linn Moser Hällen och Eveliina Sinisalo

14. Socialtjänstens ansvar att fråga om våld

Linn Moser Hällen och Eveliina Sinisalo

15. Socialnämndens arbete med våldsutsatta vuxna

Linn Moser Hällen

16. Utreda barn som upplevt våld

Tina Mattsson

17. Att engagera pappor i barnavårdsutredningar om våld

utmaningar och möjligheter

Maria Grönte, Tina Mattsson och Lars Plantin

18. Våld i parrelationer och familjerättens arbete

Maria Eriksson

19. Barns upplevelser av våld

Anna L. Jonhed

Reviderat av Linn Moser Hällen och Eveliina Sinisalo

20. Att uppleva våld i föräldrarelationen – konsekvenser för barn

Anna L. Jonhed

Reviderat av Eveliina Sinisalo och Linn Moser Hällen

21. Föräldrarnas separation och samhällets ansvar

Anna L. Jonhed

Reviderat av Linn Moser Hällen och Eveliina Sinisalo

22. Syskonvåld – våld i nära relation

Veronika Burcar Alm och Anna Rypi

Eveliina Sinisalo och Linn Moser Hällen

25. Rättsprocessen

Eveliina Sinisalo och Linn Moser Hällen

26.

Eveliina

och Linn Moser Hällen

Eveliina

och Linn Moser Hällen

Förord

Detta är andra upplagan av vår bok om våld i nära relationer. Boken är ett resultat av många års socialt arbete med våldsutsatta vuxna och deras barn. Det är tack vare alla klienter som vi genom åren har fått förtroendet att arbeta med som denna bok har blivit möjlig att skriva. Det är ni som har lärt oss det vi kan om socialt arbete med våldsutsatta personer. Det är i mötet och i samtalen med er på socialtjänsten, på sjukhusen och under bilresorna på väg till skyddade boenden som vi har fått ta del av era upplevelser av trauma och våld, sorg, rädsla och ambivalens, men också glädje när livet till slut vänder. Ni har varit med oss under hela skrivprocessen. Under åren som gått sedan boken först utkom 2018 har våldet skördat många dödsoffer och ett oräkneligt antal vuxna och barn som tvingats fly sina hem för att skydda sig från våld. Men vi har också fått följa en samhällsutveckling där kunskap om våld i nära relationer ökat, arbetsmetoder har utvecklats och lagstiftning till skydd för de drabbade har skärpts.

Tack till er medförfattare som bidragit med kunskap och expertis och generöst delat med er av ert arbete. Tack även till vår förläggare Helena Ekholm för att du drivit arbetet med denna andra upplaga i mål, samt Elisabeth Åman vid Liber Förlag för ditt tålamod och din skicklighet i arbetet med att färdigställa vår bok.

Skåne i januari 2026

Eveliina Sinisalo och Linn Moser Hällen

Författarpresentationer

Eveliina Sinisalo (red.) är socionom med specialisering inom trauma, stress och våld mot kvinnor. Eveliina är verksam i socialtjänsten som specialist inom våld i nära relationer samt prostitution och människohandel, myndighetsövergripande samverkan samt kris- och katastrofhantering. Hon är diplomerad friskvårds- och kostkonsult och utbildare och yogalärare vid Traumaanpassad Yoga Sverige. Eveliina föreläser och utbildar yrkesverksamma om bland annat kroppsbaserade metoder som stöd i socialt arbete, könsbaserat våld mot kvinnor, traumamedvetet bemötande och samtalsmetodik, strategier för ett hållbarhet i socialt arbete och stresshantering. Eveliina är redaktör och en av författarna till boken Hållbarhet i socialt arbete – att förstå och hantera stress (2025).

Linn Moser Hällen (red.) är socionom med grundläggande psykoterapiutbildning och är handledare i psykosocialt arbete. Linn har arbetat med våld i nära relationer på det sociala fältet sedan 2008, bland annat som socialsekreterare vid olika relationsvåldsteam, som samordnare, metodutvecklare och biträdande enhetschef. I dag arbetar Linn som samtalsbehandlare med våldsutsatta vuxna. Hon utbildar om våld i nära relationer, sekundär traumatisk stress, traumamedvetet bemötande och hållbarhet i socialt arbete. Linn tjänstgör också som kursansvarig på flera uppdragsutbildningar om våld i nära relationer och hållbarhet i socialt arbete på Marie Cederschiöld högskola. Linn är redaktör och en av författarna till boken Intersektionella perspektiv på våld i nära relationer (2021) och boken Hållbarhet i socialt arbete – att förstå och hantera stress (2025).

Anna L. Jonhed (f.d. Forssell) är socionom, fil. dr i socialt arbete och verksam i socialt arbete vid Örebro universitet. Hon har mångårig erfarenhet av forskning och utbildning på universitetsnivå. Hennes forskningsområde är barns

utsatthet för våld i nära relationer med fokus på relationen mellan barnet och den våldsutövande föräldern. Hon har tidigare bland annat medverkat i antologin Relationer i socialt arbete (Bruhn & Källström [red.], 2018).

Anna Rypi är sociolog, docent i socialt arbete och verksam vid Socialhögskolan, Lunds universitet. Hon har många års erfarenhet av forskning och utbildning på universitetsnivå. Hennes forskningsområde är vålds- och brottsutsatthet och på senare tid har forskningen främst fokuserat på syskonvåld. Hon är även leg. psykoterapeut och arbetar på deltid med klienter i privat verksamhet.

Hanna Cinthio är mellanösternvetare och fil.dr i socialt arbete. Hon har i drygt 25 år arbetat praktiskt och strategiskt med såväl forskning som hedersrelaterat våld och förtryck både i Sverige och MENA-regionen. Hon har genomfört ett antal studier som bland annat undersökt ungdomar i hederskontexter, förövare dömda för brott med hedersmotiv, begränsande normer i förskolan, förekomst och uttryck av hedersproblematik i olika kommuner samt rättsväsendets hantering av hedersförtryck som drabbar personer med funktionsnedsättning. Till vardags arbetar hon med föreläsningar, handledning och strategiskt processtöd för olika myndigheter och verksamheter.

Kristina Loveby är författare till den självbiografiska boken Kvinnofridsmyten – får vi be om största möjliga tystnad, som kom ut 2015 och Kvinnofridsmyten – när skyddsnäten brister som gavs ut 2017. Kristina Loveby är verksam som föreläsare i ämnet våld i nära relationer och utbildar socialtjänst, polis och annan berörd personal i ämnet.

Lars Plantin är professor i socialt arbete vid Malmö universitet. Hans forskning har i huvudsak handlat om föräldraskap och familjeliv, med särskilt fokus på män och faderskap. Under senare år har han intresserat sig för området faderskap och våld men också genomfört studier kring fäder som själva varit utsatta för sexuellt våld . Han är en av grundarna till forskarnätverket Oxford Network of European Fatherhood Researchers och är redaktör för den nyligen utkomna antologin Navigating comtemporary fatherhood in Europe (Miller, Plantin & Westerling, [red.], 2025).

Mari Brännvall är socionom och fil.dr i socialt arbete. Hon arbetar som forskare och utvecklingsledare vid Västra Götalandsregionens kompetenscentrum om våld i nära relationer. Hon forskar framför allt om samhällets hantering av mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer, med särskilt fokus på hälsooch sjukvården och det straffrättsliga systemet. På senare tid har hennes forskning inriktats mot hälso- och sjukvårdens upptäckt av våld i nära relationer.

Maria Eriksson är professor i socialt arbete vid Marie Cederschiöld högskola. Hennes forskning är framför allt inriktad på vad olika former av ojämlikhet betyder för den politiska och praktiska hanteringen av mäns våld mot kvinnor och barn. Särskilt frågor om föräldraskap och barns rättigheter står i fokus.

Bland hennes tidigare böcker ingår Våld i nära relation – barncentrerade och samordnade interventioner (red. tillsammans med Martin Börjeson, 2025) och Barns röster om våld – att lyssna, tolka och förstå (red. tillsammans med Åsa Källström och Elisabet Näsman, 2023).

Maria Grönte är socionom, fil.lic. i socialt arbete och arbetar på Barnahus i Malmö stad. Maria har lång erfarenhet av att arbeta inom den sociala barnavården, både inom utredande verksamhet med barn och familj men också som behandlare. Hon har därtill varit doktorand inom Forskarskolan för yrkesverksamma inom socialtjänsten. Hennes licentiatavhandling Skam, moralarbete och faderskap gavs ut 2024. Studien handlar om hur socialtjänsten kan engagera pappor i barnavårdsutredningar om våld i nära relationer.

Sara Skoog Waller är fil.dr i psykologi och verksam som biträdande lektor vid Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK), Uppsala universitet, samt lektor i psykologi vid Högskolan i Gävle. Hennes forskning har ett särskilt fokus på eftervåld, institutionellt våld samt om konsekvenser som ensamhet, isolering och ”platsförlust” (displacement). Hon leder och medverkar i flera forskningsprojekt som bland undersöker annat våld i vårdnads- och familjerättsprocesser, stadigvarande boende för våldsutsatta personer och myndigheters responser på könsrelaterat våld. Sara har olika expertuppdrag, bland annat inom ett regeringsuppdrag för utveckling av kunskapsstöd för rättsväsendet. Hon föreläser ofta för professionella inom socialt arbete och rättsväsende, och har publicerat vetenskapliga artiklar, rapporter och bokkapitel där eftervåld och samhälleliga responser berörs.

Tina Mattsson är socionom, genusvetare och docent i socialt arbete och verksam vid Socialhögskolan, Lunds universitet. Mattssons forskning handlar om hur maktrelationer påverkar socialt arbete och socialarbetare och andra publikationer är bland annat Våld i barnavårdsutredningar: Socialtjänstens ansvar och viljan att veta, Kunskap och lärande, Socialarbetare och viljan att veta samt Intersektionalitet i socialt arbete: Teori, reflektion och praxis.

Veronica Burcar Alm är docent i sociologi och lektor i polisiärt arbete vid Linnéuniversitetet. I sin forskning har hon särskilt intresserat sig för ungdomar, våld och brottsutsatthet. Hon har tidigare medverkat med antologikapitel i bland annat i Ungas villkor och vuxenblivande (Bruno [red.], 2024) och Den svenska ungdomsbrottsligheten (Estrada Dörner m.fl. [red.], 2022). Det senaste forskningsprojektet handlar om professionella perspektiv på våld i syskonrelationer.

Veronica Ekström är fil.dr och docent i socialt arbete vid Marie Cederschiöld högskola. Där arbetar hon som forskare och lärare vid högskolans socionomutbildning. Hon har också varit med och startat högskolans magisterutbildning med inriktning mot våld i nära relationer. Hennes avhandling, Det besvärliga våldet, gavs ut 2016. Avhandlingen handlar om socialtjänstens stöd till kvinnor som utsatts för våld i nära relationer. Efter avhandlingen har hon fortsatt att forska om våld i nära relationer i flera olika projekt som handlat om samverkan mellan socialtjänst och polis och om skyddat boende. Veronica har en socionomexamen och har tidigare arbetat som socialsekreterare.

Bokens syfte, målgrupp

och upplägg

Våld i nära relationer och mäns våld mot kvinnor är ett stort och komplext samhällsproblem såväl globalt som i Sverige. Världshälsoorganisationen (WHO) uppskattar att 35 procent av världens kvinnor har utsatts för antingen fysiskt eller sexuellt våld någon gång i sina liv. Främst utsätts kvinnor av en man de har eller har haft en nära relation till. I Sverige har, enligt Brottsförebyggande rådet, var femte person i befolkningen någon gång i livet varit utsatt för våld i nära relation – drygt var fjärde kvinna jämfört med var sjätte man. Våldet drabbar de direkt utsatta men även deras närstående, deras barn, deras nätverk och det omgivande samhället.

Våld i nära relationer och mäns våld mot kvinnor är att betrakta dels som ett demokratiproblem, dels som ett jämställdhetsproblem. Våld i nära relationer och mäns våld mot kvinnor klassas av WHO som en folkhälsofråga, då våldets konsekvenser ofta leder till försämrad hälsa, sjukskrivning, arbetslöshet, svårigheter med bostadssituationen, och inte minst en begränsning av den utsattas mänskliga rättigheter och friheter. Våld i nära relationer är även många gånger enligt lag brottsliga handlingar som ska utredas och lagföras av rättsväsendet. Sedan år 2007 ligger ansvaret för att skydda och stötta våldsutsatta vuxna och deras barn främst på landets socialnämnder. Våld i nära relationer är således även att betrakta som ett socialt problem som ska handläggas och bemötas, liksom andra sociala problem, som fattigdom och skadligt bruk. Förutom det mänskliga lidandet som våld i nära relationer innebär kostar det sammantaget samhället enorma summor varje år i form av förlorad arbetsinkomst, sjukskrivningar, vård inom hälso- och sjukvården, insatser från socialtjänsten och kostnader för rättsväsendet. Utifrån problemets omfattning och betydande konsekvenser för både den enskilda och samhället som helhet krävs att alla samhällsaktörer tillsammans arbetar för att våldet ska upphöra.

Våld i nära relationer har under de senaste decennierna utvecklats till ett etablerat arbets- och forskningsområde, där vi i dag ser att lagstiftningen har stärkts och tydligare krav ställs på både förebyggande insatser och stöd till de drabbade, liksom till den som utövar våld att upphöra med sin våldsutövning. Samtidigt fortsätter diskussionerna om orsakerna till våldet och om vilka insatser som är mest verkningsfulla, men vi har kommit en bra bit på väg med att förtydliga ansvaret i samhällets olika delar. Den ökade rättsliga regleringen har bidragit till att frågan inte längre kan betraktas som en privat angelägenhet, utan som ett gemensamt samhällsproblem som kräver kompetens och samordning.

Trots framstegen står myndigheter fortfarande inför utmaningar när det gäller att tidigt upptäcka våldsutsatthet, ge effektivt skydd och stöd samt arbeta långsiktigt för att våldet ska upphöra. En central utgångspunkt är att våld i nära relationer kan drabba alla, oavsett samhällsklass, etnicitet eller religion, vilket gör att frågan berör oss alla. Samtidigt kan arbetet med våldsutsatta personer också vara krävande och påverka den professionella negativt, vilket gör det nödvändigt att belysa dessa aspekter i boken.

När den våldsutsatta väl söker samhällets hjälp för att skydda sig från våld, är de professionellas kunskap om och förståelse för våld i nära relationer av stor betydelse. Även de professionellas bemötande av den våldsutsatta är avgörande för hennes möjligheter att ta emot skydd och stöd. Denna bok förenar tre grundkomponenter: författarnas mångåriga erfarenhet av praktiskt socialt arbete med våldsutsatta personer (främst kvinnor), den senaste forskningen inom området samt den våldsutsattas perspektiv. Dessa tre komponenter är grunden för en djup förståelse för det komplexa arbetsområde som våld i nära relationer är. Det är viktigt att utgå från en kunskapsbas med förankring i forskning för att kunna göra våldet begripligt och för att förstå de mekanismer som styr det sociala arbetet med våldsutsatta familjer. Klientarbetet på socialtjänsten är vår främsta skolning, och därför har klienternas, de våldsutsattas, perspektiv fått prägla denna bok. Det är genom hundratals timmar i samtal med våldsutsatta, som vi har skaffat oss en djupare förståelse för ämnet. Utöver den våldsutsattas perspektiv finns också de andra familjemedlemmarnas röster –från barnen som upplever våldet mot en förälder samt från den våldsutövande partnern. Dessa perspektiv möts ofta hos socialtjänsten, och myndigheter och andra hjälpare behöver ta dem i beaktande. Barnperspektivet är viktigt i allt socialt arbete, inte minst i de familjer där våld i nära relationer utövas av en

förälder eller annan närstående till barnet. Barnen påverkas och traumatiseras, men har svårast av alla att göra sina röster hörda. En ökad kunskap om den som utövar våld möjliggör det brottsförebyggande arbete som numera åläggs socialtjänsten, Polismyndigheten och Kriminalvården.

Denna bok kan läsas och användas på samtliga nivåer inom socionomutbildningen, men även inom utbildningar på angränsande fält och av yrkesverksamma som på olika sätt möter våldsutsatta i sitt arbete. Vi hoppas dessutom att boken genom ökad insikt och förståelse för de våldsutsatta kan bidra till att öka stödet och skyddet av våldsutsatta och möjliggöra ett riktat arbete gentemot den som utövar våld.

Boken är indelad i sex delar. Varje del innehåller flera kapitel som omfattar en inledning, diskussionsfrågor och avslutande kommentarer. Del 1–5 inleds med en berättelse av Kristina, en kvinna som tillsammans med sina barn levt med en våldsam partner under flera års tid. Hennes historia bidrar till att skapa en förståelse för hur det kan vara för den våldsutsatta och hennes barn att utsättas för våld, att söka hjälp och att överleva våldet. Våldsutsatta personers perspektiv och röster lyfts även genom återkommande citat i boken.

Första delen av boken handlar om teoretisk kunskap om våld i nära relationer och de centrala begrepp och teorier som finns för att förklara våldet och dess konsekvenser. Våldets normaliseringsprocess, de emotionella banden och uppbrottsprocessen är begrepp som presenteras. Här återfinns även ett kapitel om hur våld i nära relationer traumatiserar den drabbade. Vidare finns ett fördjupande kapitel om hedersrelaterat våld och förtryck. Denna del avslutas med ett kapitel om eftervåld.

Andra delen av boken handlar om hur myndigheter, hälso- och sjukvård, socialtjänsten och andra hjälporganisationer kan arbeta mot våldsutsatthet bland sina klienter och patienter. Det är förutsättningen för att kunna ge rätt vård, stöd och skydd.

Tredje delen handlar om socialtjänstens arbete med våldsutsatta personer och familjerna där våldet utövas. Socialtjänsten har det huvudsakliga ansvaret att utreda behov av och erbjuda stöd och skydd. Här behandlas således den lagstiftning som styr socialtjänstens arbete samt de insatser socialtjänsten kan arbeta med för att stötta och skydda den våldsutsatta och eventuella barn.

Fjärde delen handlar om barnen som upplever våld mot en närstående och hur barn påverkas av våldet. Här behandlas familjerättens arbete, hur barn som upplever våld i hemmet påverkas och samhällets ansvar för att skydda och stötta barn. Avslutningsvis behandlas även syskonvåld.

Femte delen beskriver rättsväsendets roll i förhållande till den våldsutsatta och den som utövar våld, och den tar bland annat upp vilka brottsbeteckningar och påföljder brott i nära relationer har. Rättsväsendet spelar en stor roll i den våldsutsattas liv, då en rättsprocess bidrar med möjligheter till skydd men även en känsla av upprättelse för den som har utsatts för brott.

Sjätte delen handlar om hur den professionella som möter våldsutsatta i sitt yrke påverkas av sitt arbete. Att arbeta med våldsutsatta personer påverkar den professionella på olika sätt, och med kunskap om arbetets inverkan kan ohälsa bland personalen förebyggas. Del sex behandlar även frågor kring stresshantering och att bygga ett hållbart arbetsliv i verksamheter som möter våldsutsatta personer.

DEL 1

Våld i teorin

Denna del består av sju kapitel som är skrivna av Linn Moser Hällen och Eveliina Sinisalo, Hanna Cinthio samt Sara Skoog Waller.

Kapitel1 ger en historisk återblick på hur synen på arbete med våldsutsatta kvinnor har sett ut i Sverige, samt en överblick över de teorier, begrepp och förklaringsmodeller som syftar till att förklara mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer.

Kapitel 2 beskriver hur yrkesverksammas definitioner av våld i nära relationer påverkar deras praktiska arbete. Det handlar om vilka orsaker de menar ligger bakom, vilka handlingar, situationer och sammanhang som räknas in, samt vilka konsekvenser våldet anses kunna få.

Kapitel 3 beskriver de våldsyttringar som kan urskiljas i forskning om våld i nära relationer och våld mot kvinnor samt våldets konsekvenser för den som drabbas och hens närstående.

Kapitel 4 diskuterar bilden av personen som utsätts för våld i nära relationer, vem som är ett idealt brottso er, samt de olika sårbarhetsfaktorer som kan påverka en våldsutsatt kvinna.

Kapitel 5 handlar om hur våld i nära relationer traumatiserar och påverkar den drabbades tankar, känslor och beteenden samt hur yrkesverksamma kan tillämpa traumainformerad omsorg i mötet med våldsutsatta personer.

Kapitel 6 handlar om hedersrelaterat våld och förtryck och diskuterar hur hedersnormer uppstår och fungerar, hur denna typ av våld särskiljer sig och vad yrkesverksamma behöver tänka på i mötet med problematiken.

Kapitel 7 beskriver eftervåldets former, konsekvenser och samhälleliga gensvar, med särskilt fokus på socialt arbete och professionens roll i att identifiera, synliggöra och bryta eftervåldet.

Kristinas berättelse

En socialsekreterare ber mig beskriva våldet jag varit utsatt för. Hur ska jag kunna göra det? Medan hon tittar på mig så kommer minnesbilderna: hur jag ligger på golvet, hur blodet smakar, hur hans knytnäve träffat munnen, hur hans sparkar känns och hur smärtan blir olidlig. När jag ligger på golvet och han slår sönder tavlorna jag målat, en efter en. När han bär mig till sängen, klappar mig på kinden och säger att det är onödigt att vi bråkar. När han tar av mina kläder och jag har så ont så jag inte kan göra motstånd. När jag ligger stilla, munnen och näsan blöder och tårarna rinner av smärta och jag känner maktlöshet när han våldtar mig. När han efteråt säger: ”Nu är vi vänner.”

Hur ska jag kunna förklara det för socialsekreteraren? Hur ska jag kunna förklara att jag var tacksam när han endast gav mig örfilar då de oftast inte gav blåmärken som jag var tvungen att dölja. Jag hade en heltidstjänst som försörjde mig och mina barn, men hans svartsjuka gjorde det omöjligt att arbeta och jag blev ekonomiskt beroende av honom. Det blev normalt för mig att vara hemma och isolerad. Jag blev socialt beroende av honom då han var den

enda jag träffade under långa perioder. Jag försöker förklara min situation men hon förstår inte eftersom hon frågar: ”Varför lämnade du honom inte?”

Hade hon förstått så hade hon vetat att anledningen var att jag visste att han skulle försöka döda mig om jag ens försökte. I början trodde jag verkligen på att han skulle förändras. Han sökte hjälp hos psykolog och bedyrade att han ville ändras. Med tiden vande jag mig vid att jag var maktlös att förändra min situation. De få gånger jag sökte hjälp upptäckte jag att samhället saknade kunskap för att få mig trygg över tid. En kvinnojour under tre månader var ingen lösning för att kunna börja om och skapa ett tryggt liv för mig och barnen. Vi hade behövt en långsiktig lösning. Mitt enda sätt att skydda barnen från honom var att stanna så länge socialtjänsten inte tyckte att jag skulle ha ensam vårdnad. Jag valde att stanna för att ”mitt barn” inte skulle vistas ensam med honom och för att jag inte skulle bli ihjälslagen. Det handlar inte om att vara stark att lämna, det handlar om att det måste finnas skydd att få som är långsiktigt och tillräckligt säkert så att det går att lämna.

Våld i nära relationer i en samhällskontext

Linn Moser Hällen och Eveliina Sinisalo

Våld i nära relationer är i dag politiskt erkänt som ett omfattande samhälls- och folkhälsoproblem, ett problem som kräver att flera olika samhällsaktörer engagerar sig, samverkar och ingriper för att våldet ska upphöra. Våld i nära relationer är dock på inget sätt ett nytt fenomen utan återfinns och beskrivs på många olika sätt i litteraturen och i historiska dokument.

Diskursen kring problematiken har skiftat genom åren, vilket har påverkat synen på samhällets ansvar. I detta kapitel presenteras olika förklaringsmodeller till våld i nära relationer, hur de historiskt har påverkat diskursen och synen på samhällets ansvar för att förebygga och bekämpa våld i nära relationer.

Våldets omfattning

Det går inte att exakt bedöma våldet omfattning vare sig globalt eller nationellt. Olika studier visar på olika resultat vilket bland annat beror på metodologiska variationer i utformandet av studierna och att olika definitioner av våld används, vilket innebär att olika studier mäter olika saker. Även de frågor som ställs, exempelvis om man enbart frågar om personen har erfarenhet av våld eller om man även frågar efter våldets konsekvenser, har en påverkan på resultaten (Lövkrona & Nilsson, 2024).

Globalt uppskattar WHO att ungefär en av tre kvinnor har varit utsatt för fysiskt och/eller sexuellt våld i en nära relation eller sexuellt våld av en person som inte är ens partner under sin livstid (WHO, 2021). I den Nationella trygghetsundersökningen 2023 uppgav totalt 13,6 procent av befolkningen i Sverige (16–84 år) att de blivit utsatta för någon typ av våld i nära relation under 2022. En större andel kvinnor än män uppgav att de blivit utsatta (Brå, 2024).

Starkast samband med utsatthet för något våld i en partnerrelation har ålder.

Den yngsta åldersgruppen, 16–29 år, har mer än dubbelt så stor risk för att utsättas jämfört med den äldsta åldersgruppen. Prevalensstudier visar att våld i samkönade parrelationer är ungefär lika vanligt förekommande som våld i heterosexuella parrelationer (Björsson & Lebedeva, 2023).

Mörkertal

Våld i nära relationer är ofta ett dolt problem och mörkertalen är stora. Det innebär att många som lever eller har levt med våld inte berättar om detta för någon, inte söker hjälp och inte heller polisanmäler. Nationella trygghetsundersökningen (Brå, 2023) visar att endast hälften av de som utsattes för våld i nära relation under 2022 har berättat för någon om händelsen eller någon av händelserna (Holst m.fl., 2023). Brottsförebyggande rådet uppskattar mörkertalet, det våld som inte polisanmäls, till cirka 80 procent, vilket talar för att kriminalstatistiken endast innefattar en mindre del av den faktiska utsattheten (Brå, 2002).

Den samhälleliga diskursen om våld – en historisk tillbakablick

Våld är en kulturell, social och tidsbunden konstruktion, vilket innebär att diskursen, den samhälleliga framställningen och problembeskrivningen av vad som betraktas som våld, orsaker till det, samhällets ansvar och vilka strategier och åtgärder som är adekvata och legitima, skiftar över tid och i olika kontexter. Politikområdet har historiskt präglats av en kamp om tolkningsföreträde gällande vad som ska räknas som den rätta kunskapen och inriktningen på arbete. Steen (2003) beskriver diskursen om mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer som ett diskursivt slagfält som präglas av konkurrerande tolkningsramar, där olika tolkningar, beskrivningar och perspektiv avseende problematiken konkurrerar och utmanar varandra. Diskurserna om våld är inte värderingsfria och objektiva, utan avspeglar alltid någon eller någras syn på företeelsen. Problembeskrivningar och begrepp som används behöver därmed förstås utifrån sin kontext.

Den svenska politiska retoriken har emellertid förändrats över tid och därmed även det praktiska arbetet, vilket dels kan relateras till att våldsforskningen utvecklas, dels till hur våldsproblematiken hanteras internationellt (Lövkrona

& Nilsson, 2023). Den politiska debatt som har förts om våld i nära relationer har till stor del handlat om hur våldet ska tolkas och förstås: som något normalt och accepterat, om än icke-önskvärt, mellan närstående eller som ett problematiskt beteende och en straffbar handling. Den dominerande konfliktfrågan har varit och är fortsatt huruvida våldet ska förstås som ett uttryck för maktrelationer mellan kvinnor och män eller som ett uttryck för sociala eller medicinska/biologiska faktorer. Diskussionen har även kretsat kring vilken roll och vilket ansvar samhället har för att förebygga och bekämpa våldet, huruvida det är en privat eller offentlig angelägenhet.

Fram till 1930-talet fanns inte mycket utrymme att tala om våld inom parrelationer i den offentliga eller politiska debatten, eftersom det ansågs vara en privat angelägenhet. Ett visst mått av våld mellan makar, eller snarare av män mot hustrur, sågs som en naturlig del i relationen och som en förståelig del i familjegräl och därmed som en personlig angelägenhet makar emellan. Mannen och kvinnan framställdes som jämställda parter som båda var delaktiga i grälet och den våldsutsatta kvinnan beskrevs därmed som medskyldig till våldet. Utifrån denna framställning formuleras våldet som ett icke-problem, inte för att det inte förekom utan utifrån dess vanlighet, vardaglighet och normalitet. Därmed fanns det heller inget större behov av samhällets ingripande. Våldet beskrevs enbart som problematiskt om det störde allmänheten, kränkte den allmänna moralen eller utmanade samhällsordningen, till exempel om en man utövade grovt våld mot sin närstående i det offentliga rummet på en söndag. Det ”problematiska” våldet ansågs utövas av avvikande personer, personer med alkoholproblematik och/eller allvarlig psykisk ohälsa och inte av folk i allmänhet. Våld i hemmet som ett problem sattes också i relation till ett annat värde nämligen privatlivets helgd, vilket ansågs vara det överordnande värdet. I den politiska diskussionen formulerades därmed ett ingripande mot våldet som ett hot mot familjens integritet (Wendt Höjer, 2002).

Under slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet började kvinnor att organisera sig politiskt för sina rättigheter. Ur den politiska organiseringen växte de första kvinnojourerna i Sverige fram. Frågan om sexuell och kroppslig integritet blev en av huvudfrågorna för rörelsen som krävde att det skulle bli möjligt att väcka åtal för våldtäkt inom äktenskapet. Som en del i samhällsdebatten om sexuell integritet och samhällets ansvar att ingripa mot sexuellt våld kriminaliserades år 1965 våldtäkt inom äktenskapet. Från och med slutet av 1970-talet definierades problemet alltmer som en viktig ange-

lägenhet i den politiska debatten. Det kom politiska initiativ till förändringar och lagändringar. År 1979 kriminaliserades barnaga och 1982 blev misshandel ett allmänt åtalsbrott i Sverige, och följande år lagstiftades även rätten till målsägandebiträde. Det politiska arbetet i Sverige mot våld i nära relationer skedde i samklang med internationell politik om kvinnors mänskliga rättigheter och internationellt togs liknande initiativ som i Sverige (Lövkrona & Nilsson, 2023). Bland annat antogs kvinnokonventionen om avskaffande av alla former av diskriminering av kvinnor av FN:s generalförsamling 1979.

Våld i nära relationer beskrevs under denna period främst som ett socialt problem som skulle behandlas och insatser på det sociala fältet i form av vård, omsorg och kurativt stöd skulle prioriteras. Våldet förstods framför allt utifrån relationella förklaringar: Det var relationerna inom familjen som var problematiska och ansågs ha sin grund hos båda parter, och därmed inkluderades även den våldsutsatta i skuldbördan. Det fanns därmed varken någon tydlig förövare eller ett tydligt offer, vilket gjorde att våldet förlorade sin karaktär av brott. Sociala och ekonomiska svårigheter ansågs även kunna leda till problem i de privata relationerna och våld ansågs därför vara mer utbrett i vissa socialt utsatta grupper. Framför allt ansågs alkoholen ha betydelse i synen på problemet. Under 1970- och 1980-talen formulerades problemet ur ett könsneutralt och individuellt rättighetsperspektiv, som en fråga om individers lika rätt till kroppslig och sexuell integritet. Våld mot kvinnor i ansågs inte vara en särskild typ av våld utan skulle behandlas på samma sätt som annat våld (Wendt Höjer, 2002).

Under 1990-talet skedde ett tydligt diskursskifte avseende synen på våld i nära relationer och därmed förändrades synen på brottsoffer och förövare (Lövkrona & Nilsson, 2020). Våld mot kvinnor ansågs nu i förekomma i alla samhällsklasser och beskrevs som ett problem som berör alla kvinnor och alla män (Lövkrona & Nilsson, 2020; 2023). Enligt Wendt Höjer (2002) formulerades nu regeringens officiella hållning kring förståelsen av problemet våld mot kvinnor som en jämställdhetsfråga med utgångspunkt från en feministisk analys kopplad till ojämlika maktrelationer mellan könen och könsspecifika mekanismer, vilka ansågs leda till mäns dominans över och diskriminering av kvinnor. I denna kontext blev våldet en viktig samhällsfråga och en offentlig angelägenhet och kunde inte längre som under föregående decennium bagatelliseras och hänföras till ”privatlivet”. Det politiska arbetet skedde under 1990talet under inflytande av den internationella utvecklingen och internationella ställningstaganden. Sverige åtog sig bland annat att följa FN:s deklaration om

avskaffande av våld mot kvinnor, DEVAW, som antogs 1993, vilken kom att påverka utformandet av den svenska jämställdhetspolitiken mot våld. Flera förändringar i lagstiftningen föreslogs liksom förebyggande och vårdande insatser med utgångspunkt i förståelsen om våld som ett könat problem. År 1998 beslutades om den så kallade kvinnofridsreformen, ett åtgärdsprogram som omfattade skärpt lagstiftning, förebyggande åtgärder och bättre bemötande av våldsutsatta kvinnor (Helmersson, 2017). Socialtjänstens ansvar för våldsutsatta kvinnor lyftes och för första gången omnämndes våldsutsatta kvinnor och deras barn i socialtjänstlagen. Behovet av insatser som riktar sig till män, såsom opinionsbildande insatser och ett attitydförändrande arbete, lyftes även i det politiska samtalet liksom ett långsiktigt proaktivt arbete för att på sikt förändra förtryckande strukturer.

I början av 2000-talet börjar denna förståelse att utmanas alltmer (Lövkrona & Nilsson, 2023). Könsneutrala begrepp såsom relationsvåld och våld i nära relationer börjar successivt att användas eftersom mäns våld mot kvinnor anses för endimensionellt och exkluderande. I det politiska samtalet ses en tydlig förskjutning och glidningar bort från förståelsen och orsaksförhållandet av problemet om en jämställdhets- och könsmaktsfråga till sociala förklaringsmodeller och individuella avvikelseförklaringarna. Våldsutövaren konstrueras åter som den (könlöse) avvikande individen, med avvikande beteenden snarare än vilken man som helst (Lövkrona & Nilsson, 2023). Maskulinitet och män framställs därmed inte längre lika tydligt som direkta problembärare till våldet (Helmersson, 2017). Ett större fokus riktas mot det förebyggande arbetet och det finns en ambition att verka för en omorientering från ett reaktivt till ett mer proaktivt förhållningssätt i arbetet mot våld i nära relationer (Lövkrona & Nilsson, 2023). Mer fokus och resurser behöver därmed läggas på insatser till våldsutövare. Under 2000-talet lyfts åter särskilda grupper av kvinnor fram i stället för att prata om alla kvinnor och kvinnors kollektiva utsatthet. Våld beskrivs nu som något som särskilt drabbar kvinnor som är särskilt utsatta på grund av sin bakgrund eller sina egenskaper (Helmersson, 2017) och som kräver riktade insatser (Prop. 2006/07:38) Under början av 2000-talet introduceras även det hedersrelaterade våldet som en viktig fråga och det står i dag fortsatt i politikens absoluta fokus. I den samhälleliga diskursen om våld i nära relationer under 2020-talet synliggörs förutom våldsutsatta kvinnor även hbtqipersoners utsatthet och mäns utsatthet för våld (SOU 2025:28). Under 2000-talet minskar, enligt Lövkrona och Nilsson (2023), intresset för våldets orsaker till

förmån för våldets konsekvenser. Det politiska samtalet fokuserar mer på diskursen om mänskliga rättigheter och en social förklaring med fokus på våldets konsekvenser och hälsoeffekter utifrån en folkhälsoförståelse. Detta sker bland annat i linje med WHO:s beskrivning och tolkning av problemet som en folkhälsofråga (Lövkrona & Nilsson, 2020; 2023). Ytterligare ett skifte i diskursen sker från mitten av 2000-talet då frågan alltmer kommer att diskuteras utifrån ett kriminalpolitiskt perspektiv där våld i nära relationer betraktas som ett problem som ska hanteras av rättsväsendet. Fokus flyttas därmed bort från strukturella och jämställdhetspolitiska perspektiv mot rättsliga och brottsförebyggande åtgärder med fokus på straffskärpningar, förbättrad lagföring och ökad trygghet för brottsoffer (Lövkrona & Nilsson, 2020; 2023). Det politiska arbetet avseende våld i nära relationer är under 2000-talet omfattande. Lagändringar görs dels inom det sociala fältet, dels i brottsbalken, och handlingsplaner, nationella strategier, åtgärdsprogram och utbildningsmaterial och metodstöd produceras.

Mäns våld mot kvinnor, kvinnors våld mot män

eller våld i nära relationer?

En central fråga i diskussionen om våld i nära relationer är frågan om sambandet mellan våldsutsatthet, våldsutövande och könstillhörighet. Är den våldsutsatta personen först och främst en kvinna och förövaren främst en man eller är problematiken oavhängig könstillhörighet? Ska vi förstå våldet som könssymmetriskt, att både kvinnor och män utövar våld i ungefär lika hög utsträckning, eller som könsasymmetriskt, att våldet är ojämnt fördelat och att våldet får olika konsekvenser beroende på kön? Uppfattningen om sambandet mellan könstillhörighet och våld påverkar valet av begrepp som används för att beskriva problematiken. De begrepp som används signalerar därmed ofta ett aktivt ställningstagande:

W Familjevåld beskriver att våldet utspelar sig inom familjer, utan att tydligt redogöra för vem eller vilka i familjen som utövar våldet och vem eller vilka som blir utsatta eller vilka maktförhållanden som råder (Lövkrona & Nilsson, 2020).

W Kvinnomisshandel och våld mot kvinnor beskriver tydligt vem som är utsatt för våld men utelämnar helt vem det är som utövar våldet.

W Mäns våld mot kvinnor synliggör vilka som utövar våld (män) och vilka som utsätts för våld (kvinnor), vilket även är begreppets uttalade syfte. Begreppet synliggör därmed inte enbart kvinnors utsatthet utan även mäns ansvar. Mäns våld mot kvinnor är ett paraplybegrepp som inkluderar flera olika våldsformer som sker i nära relationer men som även till stora delar kan utföras av en för offren okänd person och/eller av ett större kollektiv. Begreppet rymmer mäns våld mot kvinnor i nära relationer, våldtäkt och sexuella övergrepp av flickor och kvinnor av okända gärningsmän, arbetsplatsrelaterat våld, groomning, sexuella trakasserier, prostitution och människohandel för sexuella ändamål, pornografi, och hedersrelaterat våld och förtryck (Björsson & Lebedeva, 2023).

W Våld i nära relationer är ett könsneutralt begrepp, det vill säga sambandet mellan våldsutsatthet/våldsutövande och könstillhörighet nedtonas. Begreppet saknar givna förövare och offer och det framkommer inte vem som utsätter vem för våld utan beskriver enbart att våldet utspelar sig i den nära relationen. Definitionen är därmed öppen för att våld i en nära relation kan utövas i olika typer av nära relationer, såsom i samkönade relationer, relationer mellan transpersoner eller mellan vuxet barn–förälder och mellan syskon.

Den kritik som riktas mot begreppet är bland annat att det riskerar att osynliggöra de strukturer i samhället som av många anses möjliggöra att män utövar våld mot kvinnor, men även det faktum att det är män som utövar merparten av detta våld. Mattson (2013) menar att könsneutrala begrepp gör att våldets ensidighet försvinner och i stället beskrivs som konflikter där våldet osynliggörs. Det riktas även kritik mot att begreppet osynliggör vissa former av våld eftersom våldet begränsas till det som sker i det privata, i de nära relationerna. Våld som inte förekommer inom en nära relation exkluderas, exempelvis sexuellt våld, hot- och hatbrott riktade mot hbtqi-personer och även till viss del hedersrelaterat våld och förtryck samt prostitution och människohandel för sexuella ändamål (Björsson & Lebedeva, 2023).

Kvinnors våld mot män i nära relationer –könssymmetri eller könsasymmetri?

Mäns utsatthet för våld i nära relationer har uppmärksammats alltmer under de senaste åren. Kvinnor som våldsutövare är mindre studerade än män som våldsutövare men de är inte helt osynliga (Boethius, 2020). I jämförelse med mäns våld mot kvinnor beskrivs sällan kvinnors våld mot män som ett strukturellt samhällsproblem och/eller som ett uttryck för ojämlika maktförhållanden mellan könen, utan beskrivs i stället i regel som ett individuellt problem. Det diskuteras också huruvida mäns erfarenheter av våldsutsatthet skiljer sig från kvinnornas och om kvinnors våldsutövande skiljer sig från männens i form av bland annat allvarlighetsgrad, frekvens och de omständigheter som finns kring kvinnors våldsutövning. Antaganden om omfattningen av kvinnors våld mot män är en fråga som delar vetenskapssamhället och det tycks inte råda någon konsensus i frågan. Olika teoretiska förståelseramar och ståndpunkter liksom olika former av forskningsmetodik visar även delvis på olika forskningsresultat (Lövkrona & Nilsson, 2020; 2024). Walby och Towers (2018) menar att studier som inkluderar våldets konsekvenser ger en tydligare bild av att våldet inte är könssymmetriskt då våldet mot kvinnor generellt har allvarliga konsekvenser, andra motiv och kontexter, och att kvinnor därmed är utsatta i en större omfattning än män. Samtidigt visar andra studier att mäns våldsupplevelse i stora delar har samma uttryck som kvinnors, oavsett om förövaren är kvinna eller en samkönad partner (Persson, 2021). Ett centralt argument mot ett könssymmetriskt synsätt på våld i nära relationer, där mäns och kvinnors våldsutövande antas vara likvärdigt, handlar om att detta perspektiv bortser från att våld i samhället i stort, på andra samhälleliga arenor, i överväldigande grad utövas av män, vilket bland annat framgår av statistik över våldsbrottslighet där män är kraftigt överrepresenterade (Brå, 2025). Frågan blir då varför just våld inom de nära relationerna skulle utgöra ett undantag från denna regel?

En återkommande fråga i diskussionen om kvinnors våld mot män är huruvida det våld som faktiskt förekommer främst kan förstås som så kallat motvåld i syfte att skydda sig själv, eller om det i stället handlar om våld med motiv i form av makt och kontroll (Lövkrona & Nilsson, 2020). Studier visar att många våldsutsatta män själva berättar att de utsatt sina kvinnliga partner för våld (Björsson & Lebedeva, 2023). Lövkrona och Nilsson (2020) menar därför att kvinnors våld alltid behöver undersökas inom ramen för just denna kontext.

Förklaringsmodeller till våld i nära relationer

Hur vi ser på orsaken till våld i nära relationer påverkar hur vi försöker lösa, hantera och bemöta det. Problembeskrivningen avslöjar vad som anses orsaka våldet, vem som ansvarar för det, vilka samhällsinstitutioner som ska arbeta med problemet och vilka insatser som betraktas som adekvata. Den teoretiska inramningen påverkar både samhället i stort och yrkesverksamma i deras förhållningssätt till problematiken, liksom hur samhällets ekonomiska resurser används för att förebygga och motverka våld. Flera förklaringsmodeller finns, och olika aktörer kan luta sig mot olika referensramar. Våldets orsaker förklaras både på strukturell och individuell nivå, vilka är dominerande inom våldsforskning i Sverige och internationellt. Nedan beskrivs några av de vanligaste modellerna.

Individuella förklaringsmodeller

De individuella förklaringsmodellerna fokuserar på varför vissa personer, främst män, använder våld mot närstående. Våldet förklaras utifrån faktorer i individen och studeras inom vetenskaper som psykologi, socialmedicin, kriminologi och psykiatri (Lövkrona & Nilsson, 2024). Modellerna antas vara könsneutrala och kopplar inte våldet direkt till förövarens kön, men Lövkrona och Nilsson (2020) menar att de ofta bygger på underförstådda biologiska och kulturella könsskillnader, där män i praktiken framställs som våldsutövare. Perspektivet framställer våldsutövare som avvikande, ”den andra”, vilket skapar en skillnad mellan ”vi” (icke-våldsamma) och ”dem” (våldsamma) (SOU 2004:121). Fokus ligger på varför vissa personer använder våld och på att identifiera riskgrupper för farlighetsbedömningar (Lövkrona & Nilsson, 2020). Våldsutövandet kopplas till olika avvikandepositioner som anses främja det våldsamma beteendet. Historiskt har skadligt bruk av alkohol och droger ofta förklarat våldet (SOU 2004:121). I de individuella avvikelseperspektiven antas även våldet drabba en viss typ av personer som därmed även blir ett undantag från normen. Nedan beskrivs några av de förklaringsmodeller som har fokus på individen och egenskaper som kan beskrivas avvika från normen.

Kulturperspektivet och kulturalisering av våld

Kulturperspektivet utgår från att våldsutövande har ett samband med våldsutövarens ”kultur” med fokus på så kallade ”kulturella avvikelser”. Avvikelsen består här i tillhörighet till en annorlunda kultur, jämförd mot och framställd som artskild från svensk kultur (SOU 2004:121). Perspektivet utgår således från att våldsutövande beror på specifika faktorer snarare än socioekonomiska faktorer, vilket kan ses som en form av kulturalisering. I relation till våld förstås kulturalisering som en föreställning om att vissa personer från vissa kulturer är särskilt patriarkala, ojämställda och därmed mer våldsamma. Våldet förläggs enligt detta perspektiv till familjer och kulturer som anses mer accepterande av våld än andra (Baianstovu, 2017) och definieras som särskilt patriarkala, alltså icke-jämställda och därmed icke-svenska, vilket förutsätter att ”svenska” familjer är jämställda (SOU 2004:121). Perspektivet bidrar till en uppdelning i svenskt och osvenskt våld, där de andras (invandrares) våld betraktas som kulturspecifikt, medan svenskars våld kopplas bort från sitt kulturella sammanhang (Carbin, 2010).

Klientens bakgrund påverkar förståelsen av personens våldsutövande eller våldsutsatthet. Tydligast ses kanske detta perspektiv i debatten om hedersrelaterat våld och förtryck. Lövkrona och Nilsson (2020) menar att ”heder” som förklaringsmodell för att förstå och hantera människors våldsutövning och våldsutsatthet i nära relationer inte förekom före 2000-talet i Sverige. När begreppet introducerades blev kultur, i bemärkelsen en från oss avvikande kultur, en specifik förklaring till en viss form av våld. Kulturperspektivet återkommer även som en förklaring till föräldrars våld mot barn med hänvisning till att det är en del av familjens kultur eller traditioner att aga barn, så kallat kulturellt uppfostringsvåld. Att våld kopplas till en avvikande kultur påverkar bemötandet och hanteringen av problemet, enligt Lövkrona och Nilsson, som menar att detta medför särartslösningar som skiljer sig från de lösningar som anses vara adekvata för det övriga ”icke kulturella” våldet. Kritiker mot perspektivet menar att kulturalismen homogeniserar människor i sociala kategorier, tillskriver dem egenskaper, ser på deras tankar och handlingar som statiska och oföränderliga och fråntar dem deras individualitet (Lövkrona & Nilsson, 2020).

Individualpsykologisk förklaringsmodell

Den individualpsykologiska förklaringsmodellen förstår våldsutövande utifrån individens personlighet, personliga egenskaper och psykologi. Våldet anses bero på djupare psykologiska aspekter inom individen orsakade av exempelvis psykologiska trauman, anknytningsproblematik, psykisk ohälsa eller någon form av personlighetssyndrom. Nedan beskrivs några av dessa psykologiska aspekter.

Våld och anknytning

Perspektivet utgår från att relationella upplevelser i nära relationer under barndomen formar inre arbetsmodeller för relationer till andra, modeller som även används när man är vuxen. Exempelvis en otrygg anknytning till omsorgsperson kan leda till föreställningar om att andra personer är avvisande, svekfulla och fientliga. Arbetsmodellerna kan ge upphov till rädsla för övergivenhet, misstro och svartsjuka, ilska, aggressivitet och emotionellt instabila personlighetsdrag. Otrygg anknytning kan även bidra till bristande eller omogna strategier för känsloreglering och kommunikation, vilket kan innebära ökad risk för våldsamt beteende i nära relationer (Dutton & White, 2012). Anknytningsproblematik kan också innebära svårigheter med empati och bristande mentaliseringsförmåga, vilket försvårar förståelsen av egna och andras känslor, tankar och avsikter samt samspel med andra (Böhm, 2008). Även den våldsutsatta personen påverkas av sina anknytningsmönster, vilket kan anses öka risken för att bli utsatt (NOU 2020:17).

Våld och trauma

Upplevelsen av barndomstrauman, såsom våld och övergrepp, anses bland annat påverka relationella beteenden i vuxen ålder, såsom hur man hanterar och reglerar starka känslor, uppfattar hot eller utmaningar i relationer, samt behovet av kontroll. Dutton (2003) menar att våldsutövandet drivs av de tidigare traumana och att våldet blir ett maladaptivt sätt att försvara sig, även mot inbillade eller feltolkade hot. Våldet kan även uppstå när tidigare traumatiska erfarenheter triggas i nuvarande relationer. Det kan handla om rädsla för avvisande, förlust, känsla av maktlöshet, skam, sårbarhet eller upplevt hot. Våld blir ett sätt att hantera närhet, skapa distans eller kontrollera partnern.

Psykisk ohälsa, psykopatologi och personlighetssyndrom

Psykisk ohälsa, som depression och ångest, psykiatriska diagnoser som personlighetssyndrom, vissa neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller allvarligare diagnoser som schizofreni och bipolär störning, innebär i de flesta fall inte att den som är drabbad kommer att utöva våld men tillstånden ökar risk för våldsutövande. Vidare är det vanligt med samsjuklighet med flera psykiatriska tillstånd och exempelvis skadligt bruk av alkohol eller narkotika (SOU 2018:37). Personer med antisocialt personlighetssyndrom och personer med emotionellt instabilt personlighetssyndrom anses ha särskilt hög risk för att utöva våld i nära relationer är (SOU 2018:37). Narcissistiskt personlighetssyndrom nämns ofta som en förklaring till våldsutövandet, bland annat då syndromet kan innebära en stark rädsla för att bli avvisad, vilket kan trigga ilska och aggressivitet mot den närstående men även att hot mot självbilden, exempelvis kritik eller ifrågasättande, kan leda till våld eller kontrollbeteenden. Narcissistiska drag kan även bidra till en fientlig och konfronterande inställning till andra som kan uttrycka sig i inte minst psykiskt våld (Oliver m.fl., 2023).

Socialpsykologiskt perspektiv och social inlärning

I denna förklaringsmodell ses våld som något som skapats i ett socialt sammanhang, i samspelet mellan människor. Enligt en gren inom socialpsykologin som handlar om social inlärning anses personer kunna lära sig att utöva våld genom att observera andra som gör detta. Dessa fungerar som modeller och formar individens uppfattning om hur olika beteenden kan användas. Uppfattningarna blir riktlinjer för hur individen ska agera i olika situationer. Modellen betonar tidigare erfarenheter, speciellt i barndomen, som leder till ett våldsbeteende i vuxen ålder (Hearn, 1998). Genom att observera våld anses barn utveckla metoder för känslo- och konflikthantering – och eventuellt en acceptans för våldsutövning (NOU 2020:17). Att uppleva våld och aggression leder således till att våld reproduceras och kopieras till mer våld. Våldet kan enligt Bandura (1977) läras in från familj, omgivande kultur och subkulturer. Det finns även forskare som menar att ett våldsamt beteende, och inte minst sexualiserat våld, kan läras in via mediekonsumtion (Hearn, 1998).

Ett centralt fenomen i social inlärningsteori handlar om sociala roller och socialisation, en process genom vilken människor tillägnar sig kunskap, normer,

uppfattningar och attityder för att kunna passa in i ett samhälle (Helkama m.fl., 2000). Genom socialisering lär sig människor vilka beteenden som är acceptabla och förväntade. I relation till könsroller antas det finnas tydliga normer kring hur en riktig ”man” och ”kvinna” bör vara, och utövandet av olika former av våld kan fungera som ett sätt att upprätthålla bilden av sig själv som en ”riktig” man (Hearn, 1998) (Läs mer under rubriken Maskulinitetsnormer och våld längre fram i detta kapitel). En annan central aspekt är att beteende förstärks av positiva konsekvenser och man tenderar att fortsätta att använda det. De positiva konsekvenserna av våldsutövande är att våldet kan ge en känsla av makt, kontroll och styrka. Individen lär sig att våldet kan användas mot andra människor för att få sin vilja igenom (Helkama m.fl., 2000).

Människor är utifrån denna teori formbara och kan därmed lära sig att använda ett mer accepterat beteende (Bandura, 1977), vilket bland annat kognitiva behandlingsmetoder för våldsutövare bygger på. Förklaringsmodellen inkluderar även idéer om kognitivt inlärda mönster, så kallade tankemönster, och hur de påverkar vårt handlande. Att utöva våld kan utifrån detta synssätt bero på felinlärda kognitiva mönster, exempelvis att man är den som har rätt att bestämma och bestraffa (Hearn, 1998).

Biologisk förklaringsmodell

De biologiska förklaringsmodellerna har fokus på människans biologi och utgår från att våldet antingen har sin grund i evolutionsbiologin, att det kan finns en ärftlig sårbarhet och en genetisk predisposition som påverkar förmågan att reglera känslor eller att det kan finnas ett samband med förvärvade skador på nervsystemet och/eller hjärnan.

Evolutionsbiologisk förklaringsmodell

Perspektivet utgår från att män av naturen är mer aggressiva och därmed våldsamma (Hearn, 1998). Biologiska förklaringar till (mäns) våld i nära relationer och (mäns) sexuella våld har mer eller mindre sin grund i evolutionsbiologin där våld ses som en konsekvens av naturliga könsskillnader som har utvecklats under evolutionens gång för att öka möjligheten till överlevnad. Aggression kopplas till mäns gener, i Y-kromosomen, och ses därmed som naturlig.

En annan teori kopplar mäns våld till det manliga könshormonet testosteron som utvecklats för att stärka möjligheten till reproduktion. Ett problem med de biologiska förklaringarna är att de tenderar att bli deterministiska och framställer mannens natur som förutbestämd (Lövkrona & Nilsson, 2024).

Neurobiologisk förklaringsmodell

Ett våldsamt beteende förklaras i detta perspektiv som ett resultat av samspelet mellan genetiska förutsättningar och yttre påverkan i ett livsperspektiv. Personer som utövar våld antas ha en genetisk predisposition, en ärftlig sårbarhet eller medfödd benägenhet för svag känsloreglering och/eller att förmågan till känsloreglering på grund av en hög grad av stress under de första åren i livet har påverkats negativt. Den bristande känsloregleringen innebär problem med att tolka och reglera känslor, vilket i sin tur är en central aspekt i utövande av våld i nära relationer. Även fysiska skador på centrala nervsystemet och hjärnskador till följd av olyckor eller droger och alkohol antas kunna leda till impulsivitet, försämrade exekutiva funktioner och en ökad risk för aggressivitet och därmed våld (NOU 2020:17).

Den relationella förklaringsmodellen

Perspektivet utgår från att det är relationerna mellan människor som primärt förklarar beteenden och analyserar hur våld symmetriskt ”utspelas” mellan kvinnor och män, inte ”utövas” av män mot kvinnor. Ofta beskrivs kvinnor och män som lika våldsamma.

Neustifter och medarbetare (2015) menar att relationer är ömsesidiga till sin natur och att båda parter påverkar varandra. Båda parter ses därmed som aktiva deltagare i relationen, där varje persons handlingar påverkar och påverkas av den andra. Relationer ses som dynamiska system där makt förhandlas och kan vara både konstruktiv och destruktiv. Neustifter med flera menar således att våld uppstår inom det relationella systemet som ett resultat av ett systemiskt samspel som påverkas av interaktionen mellan parterna. Ofta beskrivs våldet som ett resultat av en ömsesidig konflikt mellan två jämbördiga parter, vilket innebär att båda parter ses som delaktiga i våldet (Lövkrona & Nilsson, 2024).

Littlechild med flera (2024) menar att även underliggande svårigheter med känsloreglering och anknytningsosäkerhet kan bidra till parets våldsamma

interaktioner. Fokus i förståelsen ligger på interaktionen, kommunikationen och hur beteendemönster och responser mellan parterna bidrar till och vidmakthåller våld. Vid relationella orsaker ses våldet ofta som en konsekvens av kommunikationsproblem, där skillnader mellan kvinnligt och manligt språk betonas eller att kvinnors verbala övertag leder till att män tar till våld när orden tryter.

Förändringsarbete utifrån den relationella förklaringsmodellen placerar parets interaktion i centrum för interventionen. Den syftar ofta till att förbättra bådas kommunikationsfärdigheter via kommunikationsträning, att främja empati och utveckla icke-våldsamma strategier för konfliktlösning via tekniker för att trappa ned konflikter inom paret liksom att arbeta för en ömsesidig respekt, stöd och gemensamt beslutsfattande (Littlechild m.fl., 2024).

Sociokulturella teorier med fokus på samhällsstrukturer

De sociokulturella teorierna förklarar våld i nära relationer utifrån samhällsstrukturer och den sociokulturella kontext som våldet utspelar sig i. Gemensamt för dessa teorier är tanken att maktstrukturer är kopplade till kön, sociala normer, kulturella värderingar, ojämlikhet och att maktförhållanden i samhället anses vara avgörande orsaker till våld (NOU 2020:17).

Makt- och kontrollperspektivet – en könsmaktsteoretisk förklaringsmodell

I makt-och kontrollperspektivet förstås våldet i relation till samhällets utformning, där historiskt ojämlika maktförhållanden mellan män och kvinnor och konstruktionen av maskulinitet är centrala (Lövkrona & Nilsson, 2020). Könsmaktordningen, som baseras på mäns strukturella överordning och kvinnors underordning, beskrivs leda till ojämlika villkor och förtryck. Våldet kopplas till de ojämlikheter som finns mellan män och kvinnor i samhället i stort (Boethius, 2020), såsom ojämlika löner och en könssegregerad arbetsmarknad. Maktstrukturerna mellan könen beskrivs som en samhällelig, kulturell ram som möjliggör mäns våld mot kvinnor, men påverkar även hur våldet tolkas och förstås av omgivningen. Våldet ses även som ett medel för att utöva makt

och kontroll, att upprätthålla maktordningen och sin position som överordnad. Den patriarkala samhällsstrukturen är enligt detta synsätt inte något som kan väljas bort och parrelationer är genomsyrade och präglade av patriarkala normer oavsett om de är samkönade eller olikkönade (Björsson & Lebedeva, 2023). Det patriarkala samhällets strukturella villkor antas vidare innebära att vilken kvinna som helst kan bli offer för mäns våld, och det begränsar det dagliga livet för alla kvinnor, genom att kvinnor måste förhålla sig till detta hot om våld. Förklaringsmodellen har gradvis utvecklats och följt övergripande tendenser inom genusforskningen. Fokus har skiftat från den sociala ordningen till mer vardagsnära sammanhang. I dag ligger fokus främst på hur kulturellt betingade föreställningar och förväntningar kring kön och inte minst maskulinitet påverkar människor (SOU 2015:55).

Maskulinitetsnormer och våld

Forskning visar att specifika ideal om män och maskulinitet är en viktig riskfaktor bakom mäns våld i nära relationer (SKL, 2017). Maskulinitetsforskning utgår från att mäns våld samkonstrueras med maskulinitet i ett sammanhang som ofta beskrivs som patriarkalt och därmed påverkat av patriarkala föreställningar om kön. En central fråga är hur och varför pojkar fostras in i maskulinitetsnormer och våld och hur eller varför flickor fostras till underordning (Björsson & Lebedeva, 2023). En huvudförklaring är att socialisering och sanktionering av pojkars våld sker på flera olika arenor, såsom i hemmet, på förskolan, i kompisgäng men även via media, sagor och andra influenser. Uttalanden som ”han slår dig för att han är kär i dig” och ”pojkar är pojkar” används fortfarande frekvent. De uttrycker en uttalad tolerans för pojkars våldsuttryck i tidig ålder och en förväntan om att flickor ska acceptera våldet som ett tecken på kärlek och uppskattning (Björsson & Lebedeva, 2023). Lövkrona och Nilsson (2020) menar att pojkar och män genom livet exponeras för ambivalenta budskap om våldets koppling till manlighetsnormen. I vissa sociala sammanhang legitimeras våldet som en del av maskulinitetskonstruktionen och uppfattas därmed som moraliskt legitimt. Våldsutövaren kan då tillskrivas positiva egenskaper som mod, styrka, handlingskraft och inge respekt och fruktan, särskilt när det gäller att upprätthålla ordning eller för att skydda andra, vilket kan ge utövaren status och erkännande. I andra sociala sammanhang ses våldet som oaccepterat, orättfärdigt, fegt och i vissa fall kriminellt. Våld som utövas i denna kontext kan leda till

fördömande, marginalisering och skambeläggande. Män navigerar mellan dessa två motstridiga positioner i relation till våldets sociala acceptans (Lövkrona & Nilsson, 2020).

Könsmaktordningen leder till vissa förväntningar om manliga rättigheter i relation till kvinnor. Det finns även en kulturell förväntan på och normer för hur kvinnor ska agera. När kvinnor inte agerar som förväntat eller utmanar mäns maktposition och mannen upplever att han befinner sig i underläge, fungerar detta som ett sätt att rättfärdiga våld. Isdal (2017) menar att upplevelsen av avsaknad och/eller förlorad makt kan beskrivas som vanmakt, som ofta visar sig som en annalkande känsla av att vara liten och svag, inte räcka till, att vara kränkt och förödmjukad – en upplevelse av den egna personen som är svårförenlig med den traditionella mansrollen. Upplevelsen av underläge och vanmakt kan i sin tur väcka ilska och aggression. Enligt Isdal blir våldet ett medel för att bemästra känslan av maktlöshet och kan snabbt vända känslan till känslor av makt, styrka och kontroll. Maskuliniteten skapas och upprätthålls således med hjälp av våld och mäns våld måste enligt Hearn (1998) därmed förstås som beståndsdelar i ett kontinuerligt görande av maskulinitet.

Olika faktorer som kan utmana och förändra maktbalansen i relationen kan utifrån denna teori ses som en riskfaktor för våld (NOU 2020:17). De vanligaste förklaringarna till vad som utlöst våld och som även används för att rättfärdiga våldet är att kvinnan inte har lytt mannen, att hon har varit uppkäftig eller ifrågasättande, inte haft maten färdig i tid, vägrat mannen sex eller misstänkts vara otrogen (WHO, 2012).

Den socioekologiska förklaringsmodellen

– ett holistiskt perspektiv

Det strukturella, det relationella och de individfokuserade förklaringsmodellerna har kritiserats för att inte fånga komplexiteten och mångfalden bakom utövandet av våld i nära relationer (NOU 2020:17). I den socioekologiska förklaringsmodellen integreras dessa synsätt med varandra och utgår från ett komplext och dynamiskt sammanhang snarare än i rena orsakssammanhang. Förståelseramen i detta perspektiv bygger på att det inte finns en enskild förklaring till varför människor använder våld i nära relationer, utan att orsakerna

till våld snarare finns i komplexa samband mellan riskfaktorer hos individen, i relationer, i livsmiljöer och i samhällsstrukturen (SOU 2015:55). Alla nivåer innehåller en mängd riskfaktorer som samspelar och kan resultera i partnervåld (Jämställdhetsmyndigheten, 2025; Stjernqvist, 2021). Även sårbarhetsfaktorer hos den våldsutsatta personen beskrivs kunna öka risken för våld i nära relationer eftersom förövaren utnyttjar den utsattas sårbarhet (Stjernqvist, 2021).

I det praktiska arbetet med våld i nära relationer och på individnivå kan modellen användas för att identifiera de personer som löper störst risk att utöva våld i nära relationer. Nedan beskrivs de fyra nivåerna mer ingående.

1. Strukturella nivån handlar om de sociala och kulturella normer och villkor som finns i samhället, exempelvis attityder som medger mäns kontroll över kvinnor, acceptans av våld som ett sätt att lösa konflikter, maskulinitetsnormer som associeras till dominans, heder eller aggression och rigida könsroller.

2. Samhälle och närmiljönivån utgörs av ett närsamhälle, en gemenskap eller ett visst sammanhang där personliga relationer formas, till exempel skolor, arbetsplatser eller bostadsområden. Riskfaktorer på denna nivå är bland annat: påfrestande sociala förhållanden kopplade till fattigdom och arbetslöshet, umgänge med andra vars normer legitimerar våldet, den våldsutsattas bristande integration och isolering som minskar tillgången till stöd och ökar sårbarheten.

3. Relationsnivån handlar om nära relationer till familjemedlemmar, vänner och partner och hur relationer kan skydda eller innebära en risk för våld. Riskfaktorer på denna nivå är bland annat: bristande förmåga att hantera relationer, konflikter och ojämlikt beslutsfattande i relationen. Utöver riskfaktorer finns även skyddsfaktorer, det vill säga faktorer som skyddar eller minskar risken för våld. En jämställd relation är ett exempel på en skyddsfaktor.

4. Individnivån utgörs av personliga riskfaktorer hos våldsutövaren, såsom biologiska och psykologiska förutsättningar, personlig historia, socioekonomisk status, kön och ålder. Riskfaktorer på denna nivå är bland annat: att ha bevittnat våld i familjen under uppväxten, bristande omvårdnad under uppväxten, individualpsykologiska faktorer och skadligt substansbruk. Individnivån utgörs vidare av personliga sårbarhetsfaktorer hos den våldsutsatta som kan utnyttjas av våldsutövaren (Jämställdhetsmyndigheten, 2025; Stjernqvist, 2021; SKL, 2017).

Att diskutera

W Vilken/vilka förklaringsmodeller till våld har du och varför?

W Hur tror du att val av förklaringsmodell till våld i nära relationer påverkar hur samhället bemöter och arbetar med och mot problematiken?

Avslutande kommentarer

I detta kapitel har vi gett en historisk överblick av synen på mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Sammanfattningsvis kan sägas att utvecklingen från att vara en privat angelägenhet till att ha blivit en offentlig har gått relativt fort de senaste decennierna. Vi har även presenterat olika förklaringar och teoretiska inramningar till varför våld i nära relationer förekommer. Vi menar att det för yrkesverksamma är avgörande att ha kunskap om förklaringsmodeller för att kunna arbeta med problematiken. För verksamheter är det också viktigt att ha en samsyn på orsaken till våld i nära relationer, eftersom det är avgörande för hur man väljer att arbeta med målgruppen.

Referenser

Baianstovu, R. (2017). Heder: Hedersrelaterat våld, förtryck och socialt arbete. Studentlitteratur. Bandura, A. (1977). Social learning theory. Prentice-Hall.

Björsson, M. & Lebedeva, A. (2023). Jämställdhet och våldsutsatthet. Teoretiska perspektiv och begreppsanvändning. NCK-rapport 2023:2. Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK.

Boethius, S. (2020). Genväg till forskning nr 13. Våldsutövare i nära relationer Västra Götalandsregionen. Göteborg.

Brottsförebyggande rådet (Brå) (2002). Våld mot kvinnor i nära relationer. En kartläggning. Rapport 2002:14.

Brottsförebyggande rådet (Brå) (2023). Nationella trygghetsundersökningen 2023.

Brottsförebyggande rådet (Brå) (2024). Brott i nära relation. Kartläggning av utsatthet under 2022 och under livstiden. Rapport 2024:4.

Brottsförebyggande rådet (Brå) (2025). 2024: Misstänkta personer slutlig statistik.

Böhm, T. (2008). Psykodynamisk behandling för kvinnomisshandlare. Läkartidningen, 7(105).

Carbin, M. (2010). Mellan tystnad och tal – flickor och hedersvåld i svensk offentlig politik. Doktorsavhandling. Samhällsvetenskapliga fakulteteten, Stockholms universitet.

Dutton, D.G. (2003). The abusive personality: Violence and control in intimate relationships (2 uppl.). Guilford Press.

Dutton, D.G. & White, K.R. (2012). Attachment insecurity and intimate partner violence. Aggression and Violent Behavior, 17(5), 475–481.

Hearn, J. (1998). The violence of men: How men talk about and how agencies respond to men´s violence to women. Sage.

Helkama, K., Liebkind, K. & Myllyniemi, R. (2000). Socialpsykologi – en introduktion. Liber. Helmersson, S. (2017). Mellan systerskap och behandling – Omförhandlingar inom ett förändrat stödfält för våldsutsatta kvinnor. Studentlitteratur.

Holst, E., Kamra Kregert, K., Viberg, J. m.fl. (2023). Nationella trygghetsundersökningen 2023. Om utsatthet, otrygghet och förtroende. Rapport 20023:9. Brottsförebyggande rådet.

Isdal. P. (2017). Meningen med våld. Gothia Kompetens.

Jämställdhetsmyndigheten (2025). Inget att vänta på. Handbok för våldsförebyggande arbete.

Littlechild, B., Toovey, M., Hirst, J. & Williamson, E. (2024). Relational interventions for intimate partner violence: A systematic narrative review. Trauma, Violence, & Abuse. Advance online publication.

Lövkrona, I. & Nilsson, G. (2020). Våldets kön, kulturella föreställningar, funktioner och konsekvenser. Studentlitteratur.

Lövkrona, I., & Nilsson, G. (2023). Mäns våld mot kvinnor – ett olösligt samhällsproblem? Våld i svensk jämställdhetspolitik under 2000-talet. Institutionen för kulturvetenskaper, Lunds universitet.

Lövkrona, I. & Nilsson, G. (2024). Genväg till forskning. Mäns våld mot kvinnor – forskning och politik. Västra Götalandsregionen.

Mattsson, T. (2013). Motstånd och neutralisering. Kön, makt och professionalitet i arbetet med våld i nära relationer. Socialvetenskaplig tidskrift, 2–3, 150–167.

Neustifter, R., van Rhijn, T. & Pitman, R. (2015). Intimate partner violence and social relational theory: Examining the influence of children and important others on mothers’ transition out of violent relationships. Children & Society, 29.

NOU (2020:17). Varslede drap Partnerdrapsutvalgets utredning. Justis- og beredskapsdepartementet.

Oliver, E., Coates, A., Bennett, J.M. & Willis, M.L. (2023). Narcissism and intimate partner violence: A systematic review and meta-analysis. Trauma, Violence, & Abuse, 25(3), 1871–1884. Persson, A. (2021). ”Nu lägger ni skammen på bordet” Terapeutiska strategier i mötet med våldsutsatta män. Socialmedicinsk tidskrift, 4, 684–690.

Prop. 2006/07:38. Socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor.

SOU 2004:121. Slag i luften. En utredning om myndigheter, mansvåld och makt.

SOU 2015:55. Nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck.

SOU 2018:37. Att bryta ett våldsamt beteende – återfallsförebyggande insatser för män som utsätter närstående för våld.

SOU 2025:28. Frihet från våld, förtryck och utnyttjande – En jämställdhetspolitisk strategi mot våld och en stärkt styrning av centrala myndigheter.

Steen, A. (2003). Mäns våld mot kvinnor – ett diskursivt slagfält. Reflektioner kring kunskapsläget. Forskningsrapport nr 131. Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet.

Stjernqvist, J. (2021). Hur kan vi förklara partnervåldets uppkomst? Vi talar om relationer. CVS Texter om våld, 1(1), 35–43.

Sveriges kommuner och landsting (SKL) (2017). Förändringsarbete med våldsutövande män. Strategier för kvalitetsutveckling.

Walby, S. & Towers, J. (2018). Untangling the concept of coercive control: Theorizing domestic violent crime. Criminology & Criminal Justice, 18(1), 7–28.

Wendt Höjer, M. (2002). Rädslans politik. Våld och sexualitet i den svenska demokratin. Liber. World Health Organization (WHO) (2012). Understanding and addressing violence against women.

World Health Organization (WHO) (2021). Violence Against Women Prevalence Estimates, 2018: Executive summary. Global, regional and national prevalence estimates for intimate partner violence against women and global and regional prevalence estimates for non-partner sexual violence against women.

Vad är våld i nära relationer?

Linn Moser Hällen och Eveliina Sinisalo

Uppgifter om våld i nära relationer ska och bör göra skillnad i de yrkesverksammas praktiska arbete. Detta förutsätter dock att de yrkesverksamma tolkar det som de hör och ser som just våld. De yrkesverksammas tolkning påverkas bland annat av deras definition av våld, vilket inkluderar: orsakerna bakom våldet och vilka handlingar, situationer eller kontexter som inkluderas liksom vilka konsekvenser våldet kan medföra. Definitionen av våld är samtidigt föränderlig och kontextuell, vilket innebär att den kan skilja sig åt mellan olika personer och över tid.

Uppgifter om våld gör skillnad

Uppgifter om våld i nära relationer bör och ska göra skillnad i det praktiska arbetet, vilket bland annat tydliggörs i socialtjänstlagen (SFS 2025:400), Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer (HSLF-FS 2022:39) och föräldrabalken (SFS 1949:381). När det förekommer eller finns oro för våld i nära relationer åligger det socialnämnden liksom personal inom hälso- och sjukvården att agera på olika sätt. Uppgifter om våld bör även påverka olika ställningstaganden och bedömningar avseende exempelvis rätten till ekonomiskt bistånd (SOSFS 2013:1; HSLF-FS 2022:39) liksom bedömningen av barnets bästa i familjerättsliga processer. (Läs mer i kapitel 9 och kapitel 18.)

Uppgifter om våld i nära relationer bör även påverka de yrkesverksammas arbetsprocesser och rutiner kring säkerhet (se kapitel 15). För att uppgifter om våld ska kunna göra skillnad i linje med lagstiftningens intention behöver de yrkesverksamma dock se och förstå att det som sker är just våld, vilket de inte alltid gör enligt flera studier. Utredningen Varslede drap visar exempel-

2. Vad är våld i nära relationer?

vis att yrkesverksamma inte alltid definierar våld i nära relationer som våld trots att uppgifter om bland annat kontrollerande och skadliga beteenden har framkommit (NOU 2020:17). Forskning visar vidare att förekomst av våld i nära relationer inte alltid tas på allvar av socialtjänsten, utan osynliggörs eller omformuleras till bråk eller jämbördiga konflikter (Skoog Waller, 2022). Dessutom tas inte riskerna med psykiskt våld på lika stort allvar som fysiskt våld, trots att forskning visar att psykiskt våld kan orsaka allvarliga negativa hälsokonsekvenser (Socialstyrelsen, 2024a). Studier visar vidare att poliser ofta enbart fokuserar på det enskilda brottet som anmälts i stället för på brottsoffrets utsatthet i stort (Brå, 2019). En orsak till detta kan vara att enskilda poliser saknar tillräcklig kunskap om våld i nära relationer, exempelvis att det ofta upprepas och att utsattheten ofta består av ett mönster av handlingar (Polismyndigheten, 2023). Studier visar slutligen att personal inom hälso- och sjukvården inte alltid upptäcker förekomsten av våldet och därför inte ställer frågor om våld till patienter. En orsak till detta kan vara att vårdpersonal har otillräcklig kunskap om kopplingen mellan våldsutsatthet och de besvär eller sjukdomar som våldsutsatta kan söka vård för (SKR, 2021).

Tolkningens betydelse

I klienternas berättelser om våld beskrivs ofta våldet indirekt och våldsutsatthet syns inte alltid tydligt på personen, till exempel genom fysiska skador. Detta innebär att den yrkesverksamma behöver göra tolkningar av det som hen både ser och hör. Är det våld och är det allvarligt våld? Den yrkesverksamma behöver därmed kunna koppla ihop symptom, signaler och berättelser med kunskap om hur våld i nära relationer kan yttra sig och hur våldsdynamiken kan se ut (NOU 2020:17). Den yrkesverksammas möjligheter att uppmärksamma och se att det som sker eller tidigare har skett är våld, samt vilken hjälp som därmed erbjuds, är därför beroende av hens förståelse och definition av fenomenet våld. Det inkluderar orsakerna bakom våldet, vilka handlingar, situationer eller kontexter som inkluderas, och kunskap om vilka konsekvenser våldet kan få för den som drabbas. Den yrkesverksammas förståelse av våld i nära relationer och de handlingar som betraktas som våld är centrala då det bland annat kan påverka

W om hen uppmärksammar tecken på våldsutsatthet och/eller våldsutövande, eller andra oroande tecken och signaler

W om och hur hen ställer frågor om våld samt vilka frågor hen ställer

W hur hen tolkar svaren – om klientens berättelse tolkas och översätts till det som den yrkesverksamma definierar som våld och/eller allvarligt våld

W hur hen bemöter klienten och klientens berättelse

W om hen ifrågasätter och ogiltiggör eller bekräftar och giltiggör klientens upplevelse av våld

W hur allvarlig hen bedömer att den aktuella situationen är

W hur hen bedömer klientens behov av hjälp och stöd

W vilken hjälp som erbjuds.

Ett kontextuellt och föränderligt begrepp

Begreppet våld är ett föränderligt och kontextuellt begrepp som dels tillskrivs olika betydelser beroende på sammanhang, dels kan förändras och variera över tid. Vad som exempelvis anses vara ett legitimt beteende i en tid kan betraktas och beskrivas som ett problematiskt beteende i en annan. Våldtäkt inom äktenskapet var exempelvis inte en kriminaliserad handling före 1965 och förbud mot barnaga infördes först 1979 (DS 2022:18). Våld är även ett mångtydigt begrepp som i både forskning och praktik kan definieras på olika sätt och det finns såväl teoretiska som politiska konflikter kring vilket begrepp som är det mest korrekta (DS 2022:18).

Uppfattningar om hur yrkesverksamma ska förstå våld i nära relationer, vilka handlingar som betraktas som våld och framför allt vilka handlingar som ska betraktas som allvarliga, kan skilja sig åt mellan olika professioner. Även kollegor inom samma profession och inom en och samma arbetsgrupp kan ha olika definitioner av begreppet. Inom det sociala fältet finns det personer som menar att begreppet bör definieras snävt i linje med den definition som råder inom rättsväsendet, där våld definieras utifrån vad som är kriminaliserat (se kapitel 24) med fokus på det fysiska våldet, och det finns de som anser att definitionen ska vara bred och inkludera en rad olika handlingar som inte behöver vara kriminaliserade.

Definitionen av våld

Det hänvisas till flera olika definitioner av våld i nära relationer i forskningssammanhang, i offentliga styrdokument, policyer och i det praktiska sociala arbetet. En definition som påverkar det praktiska sociala arbetet och tillämpningen av lagstiftning, föreskrifter och allmänna råd är Socialstyrelsens definition av våld:

Våld kan vara brottsliga gärningar som hot, fysiskt våld och sexuella övergrepp. Våld kan också vara handlingar som enligt rådande lagstiftning inte definieras som brott, men som sammantaget kan skapa ett mönster av utsatthet. Våldet kan bestå av en kombination av olika handlingar som ofta upprepas och det kan också trappas upp och bli grövre över tid.

(Socialstyrelsen, 2024b)

Socialstyrelsen menar att definitionen av våld behöver vara bred och inkludera olika handlingar som inte nödvändigtvis resulterar i skada eller död, men som innebär en betydande börda för individ, familj, samhälle och sjukvårdssystem världen över (DS 2022:18). Våld kan således beskrivas som olika handlingar och i den breda definitionen av våld beskrivs flera undergrupper till våld. Vi kommer nedan att beskriva några av dem.

Fysiskt våld

Fysiskt våld innebär någon form av fysisk kontakt. Våldet består dels av mindre grova handlingar, såsom att nypas, rivas och knuffas, dels av grövre våld i form av att sparka, släpa i håret, slå, ta stryptag, kväva och att hålla fast. Fysiskt våld kan också vara inlåsning eller fastbindning samt våld med tillhyggen, eller andra handlingar som orsakar fysisk smärta. Många våldsutsatta som utsätts för mindre ”grovt” våld definierar inte dessa handlingar som våld, utan handlingarna förminskas och bortförklaras eller omskrivs ofta. (Läs mer om normaliseringsprocessen i kapitel 3).

Psykiskt våld

Det psykiska våldet är enligt en studie från Brottsförebyggande rådet (2024) den vanligaste formen av våld i nära relationer men tycks samtidigt vara det våld som lättast bortförklaras, förminskas och omskrivs till ömsesidiga ”bråk”

eller ”konflikter”. Det gäller såväl av den utsatta och våldsutövaren som av professionella. Det psykiska våldet är den våldsyttring som ofta visar sig i tidigast i relationen och ofta föregår det fysiska våldet. Klienter vittnar om att det psykiska våldet orsakar enorm stress och oförutsägbarhet i relationen och lämnar de djupaste känslomässiga ärren.

Kännetecknande för psykiskt våld är att det ofta ger uttryck för ett avsiktligt, kontrollerande och nedbrytande beteende som leder till begränsningar i den utsattas vardag. Gemensamt för flera definitioner och teorier är också beskrivningarna av det psykiska som något som sker över tid med olika uttryck snarare än isolerade och avgränsade händelser (DS 2022:18). Det psykiska våldet kan delas upp i flera olika undertyper. Nedan beskrivs några av dem.

Nedvärderande beteende – kan vara verbala kränkningar, förnedring, förödmjukelse, förtal och skuld- och skambeläggande. Det är vanligt att den våldsutsatta ifrågasätts och kritiseras i allt hen gör. Våldsutövaren använder sig ofta av kunskap och personlig information om den våldsutsatta för att förnedra och kränka. Kränkningarna riktas därmed mot det som är särskilt känsligt för den enskilda personen, det vill säga där våldet gör störst skada. Det kan bland annat handla om utseende, hur personen är som förälder och/eller partner, om hens psykiska och fysiska hälsa, kognitiva förmåga och intellekt liksom betydelse och roll i olika sociala sammanhang. Kränkningarna och förnedringen syftar ofta till att påverka och bryta ned den utsattas självkänsla och självförtroende och att skapa osäkerhet och förvirring.

Kontrollerande beteende – inkluderar olika strategier för att öka förövarens kontroll över den utsatta och styra över hens handlingar (Ekbrand, 2006). Kontrollen kan bestå av olika former av övervakning, att tvingas redovisa sina förehavanden, att förväntas vara ständigt tillgänglig och förföljelse. Kontrollen kan dock även vara mer subtil (läs mer under rubriken Coercive control).

Isolering – att strategiskt isolera partnern, vilket sker både fysiskt och mentalt. Våldsutövaren kan hindra den utsatta från att träffa sitt nätverk, genom att agera svartsjukt eller hota med våld. Isoleringen sker ibland ytterst subtilt och stegvis till exempel genom att våldsutövaren ger den utsatta dåligt samvete och uttrycker missnöje med att partnern ska träffa någon annan, att hen inte visar tillräckligt mycket engagemang i relationen och så vidare.

2. Vad är våld i nära relationer?

Hot – kan vara riktat direkt mot personen själv eller mot någon som är viktig för hen, till exempel barn, husdjur eller hens familj (Ekbrand, 2006). Genom att hota kan våldsutövaren styra den våldsutsatta dit hen vill. Hoten kan vara direkta: ”Jag kommer att döda dig”, ”Jag kommer att ta livet av mig själv om du lämnar mig” eller ”Jag kommer att ta barnen från dig”. Hoten kan även vara indirekta och då förmedla en möjlig fara eller negativa konsekvenser eller repressalier. Ofta uttalas hoten som diffusa yttranden, det vill säga yttranden som kan gå omärkt förbi om de inte sätts in i ett sammanhang, till exempel ”Det är kanske bäst att du slutar att prata om det där nu” (Ekbrand, 2006). Hoten kan även uttryckas genom exempelvis kroppsspråk, blickar och tonläge. Hoten upplevs ofta som reella för den som är utsatt och påverkar ofta personens handlingsutrymme.

Manipulerade beteenden, så kallad gaslighting – innebär att våldsutövaren påverkar den utsatta personen så att denne slutar tro på sin egen verklighetsuppfattning (DS 2022:18), börjar tvivla på sina egna tankar, känslor, minnen och övertygelser. Gaslighting kan ta sig många uttryck, från att öppet kalla någon galen, irrationell eller överkänslig, till att förvränga fakta, vägra prata om problem eller säga en sak och göra en annan. Denna form av psykiskt våld syftar till att få den våldsutsatta personen att framstå som eller känna sig ”galen” och att denne ska uppleva att de egna tolkningarna av en situation är djupt felaktiga, vilket innebär att hen kan börja tvivla på sina egna upplevelser och vem hen kan lita på. Den utsatta kan börja anta förövarens perspektiv och förkasta sitt eget.

Trakasserier – som att skicka mängder av sms, mejl eller brev, att störa den utsatta på hens arbete, att ständigt väcka nya vårdnadstvister, att systematiskt bryta mot upprättade överenskommelser om umgänge med barn. Psykiskt våld kan också vara att nekas sömn genom att hållas sysselsatt eller vaken på nätterna.

Digitalt våld

Carolina Øverlien (2018) menar att digitalt våld inte är en egen kategori av våld utan snarare en subkategori till psykiskt våld, det vill säga en form av psykiskt våld som utspelar sig på digitala plattformar. Det kan handla om att

den utsatta kontrolleras, hotas och övervakas på dessa plattformar. Våldsutövare kan också använda plattformarna för att sprida, eller hota med att sprida, rykten, privata bilder eller information med syftet att skada och kränka. Det kan även handla om att den utsatta personen tvingas eller påverkas till att dela sina lösenord till olika sociala plattformar, mejlkonton och så vidare, vilket kan användas för att isolera denne. Med tillgång till en persons konton på till exempel Facebook eller Snapchat kan man kontrollera och moderera personens digitala identitet och isolera den från det och dem man önskar (Øverlien, 2018). Det digitala våldet innebär även ofta att våldsutövaren har kontroll över var den våldsutsatta befinner sig genom geografisk positionering.

Religiöst och andligt våld

Religiöst och andligt våld innebär att religiösa eller andliga övertygelser används för att skada, skrämma eller kontrollera någon annan. Det beskrivs även som en form av emotionellt våld som kännetecknas av tvingande och kontrollerande beteenden inom en religiös eller andlig kontext (Oakley m.fl., 2018). Våldet kan yttra sig på flera olika sätt, såsom att

W förlöjliga en persons religiösa eller andliga övertygelser för att underminera dennes identitet, självkänsla eller självförtroende

W isolera personen från en gemensam gudstjänst eller begränsa religiösa aktiviteter

W tvinga någon att konvertera till en religion, att använda religiösa läror eller traditioner som rättfärdigande för att kontrollera eller manipulera en person, till exempel i beslut som rör graviditet och preventivmedel

W säga åt någon att vara mer förstående och förlåtande

W använda religion eller religiösa texter och läror för att bagatellisera, förneka eller rättfärdiga handlingar av övergrepp och våld

W använda religiösa läror för att övertyga individer om att stanna i destruktiva relationer, inklusive att neka eller hota med att vägra ett religiöst skilsmässobeslut

W anklagas och skuldbeläggas för att brista i sin tro eller i sin trosutövning

W bli skrämd med att personen kommer att bli straffad av Gud (Chowdhury, 2023; Oakley m.fl., 2018).

2. Vad är våld i nära relationer?

Det religiösa våldet kan potentiellt utspela sig inom alla trosbaserade gemenskaper. Forskare menar att kopplingen mellan religion och våld i nära relationer dock är särskilt tydlig i vissa religiösa traditioner och praktiker på grund av de patriarkala inslag som finns i dem (Aghtaie m.fl., 2020; Clifton, 2018).

Sexualiserat våld

Det sexuella våldet i nära relationer skiljer sig från sexuella övergrepp som begås av främlingar eller andra bekanta personer. Den nära och ofta pågående relationen mellan offer och förövare kan bland annat leda till en upprepad utsatthet och en komplex dynamik av makt och kontroll, vilket skiljer sig från övergrepp av främlingar där det ofta handlar om enstaka händelser. För att förstå sexuellt våld i nära relationer behöver våldet ses i dess kontext, som i nära relationer ofta präglas av rädsla, tvång och kontroll (Logan m.fl., 2015).

Studier visar även att sexuellt våld i nära relationer kan leda till allvarligare hälsokonsekvenser för kvinnor än andra typer av sexuellt våld (Tarzia m.fl., 2018). Normer om sexuellt samliv i partnerrelationer kan dessutom påverka hur den utsatta, utövaren och omgivningen definierar och ser på det som sker eller har skett. Det kan exempelvis finnas normer som säger att sex är något man ställer upp på i en relation oavsett om man vill eller inte och uppfattningen att riktiga våldtäkter endast begås av främlingar (Tarzia, 2020). Flera studier tyder på att det sexuella våldet är svårare att definiera och tala om än andra former av våld i nära relationer (SOU 2015:55). En konsekvens av ordlösheten kring det sexuella våldet är att många utsatta personer förminskar sina upplevelser (Larsdotter, 2011).

Sexuellt våld inkluderar en rad olika handlingar. Larsdotter (2011) menar att sexuellt våld omfattar alla kränkningar av den sexuella integriteten och att det därför kan yttra sig på många olika sätt. Det kan handla om såväl fysiska som psykiska övergrepp, inklusive våldtäkt och sexuella övergrepp, men även mer subtila handlingar, såsom användning av tvång, hot eller utpressning för att för att få till stånd sexuella handlingar, påtvingad konsumtion av pornografi och reproduktivt våld (Tarzia, 2020). Sexuellt våld i nära relationer omfattar även det som kallas för ”husfridssex”, det vill säga att den våldsutsatta kan uppleva sig sakna möjlighet att säga nej till sexuella handlingar, oftast på grund av rädsla och för att undvika ytterligare våld eller andra former av bestraffningar, såsom:

W hot om våld och hot om att bli lämnad

W ”att tigas ihjäl” (eng. silent treatment)

W skuldbeläggande och anklagelser

W utpressning

W bråk som påverkar barnen.

Sexuella handlingar används även för att få till en försoning efter andra former av våld. Eftersom Sverige sedan 2018 har en samtyckeslag innebär det att brist på uttryckligt samtycke kan räcka för att det ska betraktas som en brottslig handling. (Läs mer om samtyckeslagstiftningen i kapitel 24.)

Det är inte ovanligt att den våldsutsatta själv initierar sexuellt umgänge för att ”lugna” sin partner och därmed undvika eskalerande våld. Denna strategi, att närma sig faran för att avleda och eliminera den, kan ses som ett mer ändamålsenligt stressbeteende än att exempelvis ”fly” eller kämpa emot (Åsberg, 2014). Det kan te sig irrationellt eller ologiskt både för klienten och för oss professionella, men det är i högsta grad en överlevnadsstrategi.

Materiellt våld

Materiellt våld riktas mot saker i syfte att skrämmas och kontrollera någon annan eller för att orsaka såväl ekonomisk som emotionell skada för den utsatta. För att skrämmas kan våldsutövaren kasta saker eller slå sin knytnäve eller kasta en kniv i väggen. När syftet är att kontrollera och isolera någon kan våldet ibland ta sig uttryck i att mobiltelefoner och datorer tas sönder, vilket försvårar den utsattas kommunikation med andra personer utanför relationen. Den våldsutövare som vill orsaka skada kan ofta slå, skära eller kasta sönder föremål. Ofta rör det sig om saker som är av känslomässigt värde för den utsatta.

Ekonomiskt våld

Eriksson och Ulmestig (2021) menar att ekonomiskt våld behöver ses som en egen våldsform då de specifika aspekterna av det ekonomiska våldet annars riskerar att osynliggöras, vilket även påverkar de åtgärder och stödinsatser som erbjuds de personer som utsätts för det. Samtidigt som ekonomiskt våld är en egen kategori våld är det ofta en del av ett mönster och är sammanflätat med

2. Vad är våld i nära relationer?

erfarenheter av andra våldsformer. Alla formerna samverkar och förstärker varandra och sammantaget påverkar den utsattas liv. Det ekonomiska våldet kan ta sig olika former och uttryck:

Ekonomisk kontroll och beroende – innebär att våldsutövaren på olika sätt tar kontroll över hur den våldsutsatta använder sina pengar och tillgångar. Det kan handla om att våldsutövaren styr över alla ekonomiska beslut, ekonomiska tillgångar och besparingar samt begränsar den utsattas tillgång till pengar.

Våldsutövaren kan även begränsa den utsattas insyn i den ekonomiska situationen i relationen. Det kan även handla om att allt av värde står i våldsutövarens namn. Det ekonomiska beroendet gör att den våldsutsatta kan behöva be om pengar och att våldsutövaren kräver något i utbyte. Det är inte ovanligt att den som blir utsatt för ekonomiskt våld behöver redovisa kvitton, att våldsutövaren ifrågasätter hens inköp och håller inne med pengar som ett straff.

Ekonomiskt utnyttjande/tvång/exploatering – kan handla om att våldsutövaren på olika sätt, exempelvis via manipulation, felinformation eller hot, får den våldsutsatta att ta lån, skriva under kontrakt, exempelvis mobilabonnemang eller avbetalningsplaner, att våldsutövaren startar företag eller begår ekonomiska kriminella handlingar i den våldsutsattas namn. Våldsutövaren kan även kräva att den våldsutsatta ska betala alla kostnader för hushållet. Vidare kan det handla om att våldsutövaren tvingar en person att lämna över kontrollen över sitt BankID och e- legitimation, vilket möjliggör ekonomisk exploatering. Denna form av ekonomiskt våld leder ofta till att den våldsutsatta blir skuldsatt, får betalningsanmärkningar och ekonomiska problem.

Förhindrande av ekonomisk självständighet, sabotage av arbete och utbildning – innebär att våldsutövaren på olika sätt försöker försvåra eller förhindra den våldsutsattas möjlighet att arbeta eller studera, vilket gör det svårt att bli ekonomiskt oberoende. Det kan handla om att våldsutövaren på olika sätt skapar hinder för att den utsatta ska få ett arbete eller saboterar arbetet så att hen behöver sluta. Detta sker bland annat genom att våldsutövaren skapar konflikter hemma så att den utsatta inte kan fokusera på sitt arbete, att hen stör den våldsutsattas sömn, dyker upp på arbetet och bråkar eller kontrollerar arbetsresor. Möjligheten att arbeta kan även saboteras genom att vägra att acceptera barnomsorg.

Ekonomiskt eftervåld – kan handla om att det ekonomiska våldet, kontrollen och utnyttjandet som skedde under relationen fortsätter även efter en separation. Detta kan ses som ett medvetet och systematiskt försök att orsaka ekonomisk skada för att behålla makt och kontroll, begränsa den våldsutsattas möjlighet att uppnå ekonomisk självständighet och trygghet eller för att hämnas. Det ekonomiska eftervåldet visar sig ofta som en kombination av strategier som ofta samspelar med olika juridiska processer, vilket ibland kallas för processvåld. En vanligt förekommande strategi är att använda bodelningar eller andra utdragna juridiska processer för att dränera den våldsutsattas ekonomi, bland annat då de medför kostnader för advokater och utebliven arbetsinkomst. Det ekonomiska eftervåldet kan vidare yttra sig genom att våldsutövaren vägrar betala eller dela på kostnader för barnen, att betala för lite eller för sent för att orsaka onödiga utgifter (Eriksson & Ulmestig, 2018). (Läs mer i kapitel 7.)

Latent våld

Det latenta våldet tar sig uttryck i blickar, kroppsspråk och underförstådda meningar, och kan beskrivas som ett kodspråk som många gånger bara våldsutövaren, den våldsutsatta och hens eventuella barn kan förnimma och förstå. Isdal (2017) menar att det latenta våldet lätt utvecklas till den dominerande våldsformen i relationer där det tidigare förekommit andra former av våld och att närvaron av våld och möjligt våld upplevs vara konstant och därmed blir ett kroniskt livsvillkor.

Det latenta våldet och dess konsekvenser kan delvis förstås utifrån att den utsatta har lärt sig vad som kan provocera och trigga den våldsutövande personen. Hen har lärt sig att identifiera annalkande våld i små förändrade tonlägen i samtal och gester samt i handlingar som visar en spänning som kan leda till eskalerande våld. Har den våldsutsatta någon gång lärt sig att exempelvis vissa ord eller ett visst tonläge hos våldsutövaren föranleder våld, räcker det med att höra orden eller tonen för att rädslan ska aktiveras.

Att leva med latent våld kan beskrivas som en form av kronisk rädsla där de utsatta hela tiden är i någon form av beredskapsläge för att hantera eventuell fara, även när faran inte är närvarande. Det handlar snarare om att förutspå och undvika skada och fara än att reagera på reella hot i stunden. Den kroniska rädslan kan även liknas vid kronisk stress, vilket förklarar varför just latent våld är så skadligt (se kapitel 5 om kronisk stress).

2. Vad är våld i nära relationer?

Det latenta våldet är ofta osynligt för en utomstående, och våldsutövaren kan hävda att inget våld förekommer. Yrkesverksamma som saknar kunskap om latent våld kan också förledas att tro att så är fallet. Följsamheten som ofta är en konsekvens av det latenta våldet och rädsla kan även missuppfattas. När följsamheten observeras av yrkesverksamma ser den inte alltid ut som rädsla utan som samtycke och samförstånd (Monckton-Smith, 2021).

Försummelse

Försummelse är en typ av våld som främst drabbar personer som är beroende av andra i sin dagliga livsföring, såsom äldre personer med omsorgsbehov, personer med funktionsnedsättning, personer med sjukdom eller försämrad fysisk eller kognitiv förmåga. Försummelse är i de flesta fall en form av underlåtenhet – det är en handling som uteblir där ett behov finns. Det handlar främst om situationer som upprepas och pågår under en viss tid (DS 2022:18).

Försummelse är våld då den sker medvetet i syfte att skada eller skapa otrygghet. Det kan exempelvis vara att medvetet felaktigt medicinera, att lämnas utan tillsyn, att nekas toalettbesök eller att sköta sin hygien, att undanhålla hjälpmedel, till exempel hörapparat eller rullator, eller att nekas mat och dryck. Försummelse kan också bortförklaras av våldsutövaren genom att hen hävdar att försummelsen varit oavsiktlig. Därför måste handlingen ses i sitt sammanhang för att man ska identifiera försummelsen som en våldsyttring.

Funktionshinderrelaterat våld

Personer med funktionsnedsättning kan drabbas av samma typer av våld som alla människor kan utsättas för, men därutöver finns även en särskild form av våld som kallas för funktionshinderrelaterat våld. Denna typ av våldshandling riktar sig mot personens funktionsnedsättning och fördjupar ofta en redan befintlig utsatthet. Gemensamt för denna typ av våld är att förövaren utnyttjar den utsatta personens reducerade autonomi, förmåga och förutsättningar att göra motstånd (MFD, 2023). Det kan exempelvis vara att en synskadad person får sitt hem ommöblerat utan förvarning, att en person med behov av assistans för att sköta sin hygien nekas hjälp och att vägra någon tolkstöd även om personen har stort behov av stödet. Personer med neuropsykiatriska, intellektuella eller psykiska funktionsnedsättningar vittnar ofta om grovt psykiskt våld riktat

mot det faktum att hen har en diagnos, hen kan exempelvis bli nedvärderad och hånad för sin diagnos och svårigheter. Våldet kan också bestå i att kontrollera hens tillgång till medicin, eller att villkora livsviktig medicin som en del i det psykiska våldet.

Våld mot husdjur

Det finns ett samband mellan våld i nära relationer och våld mot husdjur (Enander & Holmberg, 2011). Våldsutsatta personer som har husdjur vittnar om att djuren blir en central del av våldsutövandet och kvarhållandet i relationen. Våld mot husdjur används ibland som en del av våldet mot den våldsutsatta för att orsaka emotionell smärta och eller för att kontrollera eller hota. Förövaren skadar eller hotar djuret för att förnedra, kränka eller tvinga partner och eventuella barn till lydnad och tystnad. Maktutövningen kan även vara mer subtil, exempelvis att inte ge djuren den omvårdnad som de behöver eller att hota med försäljning eller avlivning. Många gånger hotar också våldsutövaren att skada eller döda djuret om partnern lämnar relationen. I socialtjänstlagen och i HSLF-FS 2022:39 finns inte djur omnämnda och juridiskt sett betraktas husdjur som egendom. Dock har socialtjänsten en skyldighet att skydda och stödja utifrån varje enskild persons unika förutsättningar, och om personen har husdjur som riskerar att utsättas för våld eller dödas, kan socialtjänsten behöva ta hänsyn till detta för att möjliggöra en skyddsplacering.

Separationsvåld och eftervåld

Separationsvåld innebär att våldet fortsätter trots att den våldsutsatta har lämnat relationen, att våldet tenderar att skifta form eller att det sker en upptrappning av de former av våld som tidigare förekommit i relationen (Kjellberg, 2023). Begreppet synliggör att våldet är en respons på, och motiveras av, just separationen.

Separationsvåldet utövas av våldsutövaren men möjliggörs och vidmakthålls ofta av faktorer såsom maktobalans mellan partnerna och av faktorer i samhället, exempelvis rättssystemets agerande och av könsnormer och patriarkala strukturer i samhället (Spearman m.fl., 2022). Ett annat begrepp för att beskriva det våld som sker efter separation är eftervåld (se kapitel 7).

2. Vad är våld i nära relationer?

Motvåld

Det är inte ovanligt att yrkesverksamma möter ärenden där båda parter i relationen menar att de blir utsatta för våld eller utövar våld. Många gånger är det dock mer komplext än att båda partnerna utövar ett ”jämlikt” våld mot varandra. Per Isdal (2017) menar att våldsutövningen, så som den i realiteten äger rum, först och främst förekommer i ojämlika förhållanden. Begreppet motvåld beskriver, enligt Isdal, det våld som den ”svagare” partnern utövar mot den ”starkare” våldsutövande partnern. Motvåld används för att skydda sig mot våld (självförsvar) eller för att skydda andra (barnen) från våld. Motvåld kan ses som en reaktion på ursprungsvåldet, våldet som har riktats mot den som utövar motvåld. Forskning tyder vidare på att det finns en skillnad i kvinnors och mäns våldsutövande när det handlar om upplevd rädsla, vem som initierar våldet, varför man använder våld (makt och dominans eller självförsvar) och vilka skador våldet orsakar (Askeland, 2015).

Definiera våld – handling, intention eller konsekvens?

Utöver att det finns olika syn på vilka handlingar som bör inkluderas i begreppet våld i nära relationer diskuterar teoretiker och praktiker även om våldet alltid ser likadant ut, om det alltid följer samma mönster eller om det finns olika våldstypologier och olika typer av våldsutövare. En annan diskussion rör vad som egentligen utgör våldets kärna, det vill säga vad som avgör om en handling ska betraktas som våld och vad som avgör om något ska anses vara allvarligt våld eller inte. Följande frågor diskuteras:

W Är det vissa tydligt avgränsade och objektivt definierade handlingar som alltid ska betraktas som våld oavsett kontext?

W Är det förövarens motiv och intention, exempelvis en vilja att utöva och upprätthålla makt och kontroll, som är avgörande?

W Är det konsekvenserna för den utsatta personen, hur handlingen upplevs och vilka effekter den får som bör stå i centrum?

En fråga som uppstår när våld definieras utifrån tydligt avgränsade handlingar är huruvida det finns gråzoner, om en och samma handling alltid kan betrak-

tas lika oavsett vem som utför den och oavsett vilken kontext den utspelar sig i? Många forskare, bland annat Stark (2007), Johnson (2008), Katz (2022) och Monckton-Smith (2021), menar att viktiga aspekter av och risker med våld i nära relationer kan missas om vi har ett så kallat incidentfokuserat synsätt där fokus är på enskilda och avgränsade handlingar och kvantitet, det vill säga hur många gånger olika typer av våld har inträffat, oberoende av kontext eller bakomliggande intention. De menar att våldet och våldets allvarlighetsgrad skiljer sig åt beroende på den kontext där våldet utspelar sig och att vi därmed behöver beakta det relationella sammanhanget och maktbalansen i relationen för att förstå våldet och dess allvarlighet. För att förstå våld i nära relationer behöver man därför förstå de inblandades maktpositioner, och inte minst den våldsutövande personens motiv, samt vilket syfte och mening som finns bakom de olika handlingarna. Handlar det om att erhålla och upprätthålla makt och kontroll i relationen eller enbart uttrycka frustration (Wilson, 2022)? Frågan om våld som en maktutövning eller inte är således central i diskussionen.

Situationsvåld och intimterrorism

Johnson (2008) menar att det finns två kategorier av våld i nära relationer som skiljer sig åt beroende på våldsutövares intention bakom våldet. Johnson kallar de olika typerna för intimterrorism och situationsbundet partnervåld. Den så kallade intimterrorismen beskrivs vara en del av en strategi vars syfte är att uppnå ett mål: kontroll och dominans över ens partner. För att uppnå detta använder förövaren olika kontrollmekanismer och olika våldshandlingar. Johnson menar att intimterrorism är ett könat våld då det främst utövas av män mot kvinnor och att det gemensamma för intimterroristerna är att de har kvinnofientliga attityder och traditionella föreställningar om könsroller. Han menar vidare att denna typ av våld ofta leder till allvarliga hälsokonsekvenser för den utsatta. Situationsvåld beskrivs i stället som en (våldsam) reaktion som utlöses av starka negativa känslor och som därmed inte är målinriktad i sig och därmed heller inte har som syfte att uppnå kontroll. Johnson menar att detta våld i stället handlar om konflikter som övergår i bråk som i sin tur övergår i fysiskt våld. Förklaringen till situationsbundet partnervåld är, enligt Johnson, därmed inte föreställningar om genus eller särskilda personlighetsdrag, utan snarare ett tecken på dålig kommunikation och argumentationsförmåga.

2. Vad är våld i nära relationer?

Ytterligare en förklaring till denna våldsform kan, enligt Johnson, vara bristande närhet i relationen. Detta våld utövas enligt Johnson oftare av båda parter i relationen och är inte könat på samma sätt. Allvarlighetsgraden av våldet varierar dock och även detta våld kan leda till allvarliga skador.

Johnsons typologi innebär således att det finns en form av våld i nära relationer som är allvarlig, då den innehåller maktutövning, kontrollerande och tvingande handlingar, och en annan form av våld som inte är lika allvarlig då den saknar dessa komponenter. Skillnaden mellan de två olika formerna av våld handlar därmed främst om motivet och orsaken till våldet och inte hur själva våldshandlingen faktiskt ser ut eller vilka konsekvenser den leder till.

Johnson (2008) menar vidare att det finns ytterligare en form av våld i nära relationer: våldsamt motstånd som liknas vid självförsvar och ses som en våldsam reaktion på våldsutsatthet. Den formen av våld utövas mer av kvinnor än av män och innefattar enligt Johnson inte någon kontroll.

Coercive control – ett mönster av kontrollerande handlingar

Stark (2007) menar att våld i nära relationer inte kan förstås som summan av enskilda och avgränsade handlingar, utan snarare som ett ständigt pågående mönster av olika handlingar. Det handlar om en sammanvävning och kombination av olika typer av våld, såsom fysiskt och sexuellt våld, hot, isolering, kontroll och sexuella kränkningar. De olika sammanvävda våldshandlingarna används tillsammans som en strategi som syftar till att erhålla och upprätthålla makt, kontroll och dominans i relationen. Stark kallar detta mönster av kontrollerande handlingar för coercive control. Det kan handla om kontroll över tal, klädsel, rörelse, sociala kontakter, pengar, information och beslutsfattande, vilket ofta förmedlas i form av regler, krav och föreskrifter. Stark menar att kontrollen uppnås genom frekventa, men ofta mindre, övergrepp i kombination med taktiker som syftar till att skrämma, isolera, utnyttja, förödmjuka, reglera och mikrostyra den våldsutsattas vardagliga liv. Denna mikrostyrning resulterar ofta i dagliga upplevelser av kronisk spänning och rädsla (Stark, 2007).

Även Katz (2022) menar att beteendena kan yttra sig på många olika och ofta subtila sätt och att de var och en för sig, utan en kontextuell medvetenhet, inte alltid tydligt framstår som våldshandlingar. Det viktiga är därför att se dels mönstren av handlingar som sammantaget och kumulativt påverkar den utsatta, dels hur omfattande och vanligt förekommande de olika handlingarna som syftar till kontroll är och vilka konsekvenser som kan uppstå om de inte efterlevs.

Stark (2007) menar att alla förekomster av coercive control ser olika ut och att våldsutövaren, för att få det att fungera, anpassar sina taktiker efter partnerns sårbarhetsfaktorer och personliga erfarenheter. Stark (2007) menar därför att det kan vara svårt att förstå en utsatts reaktioner på synbart neutrala beteenden från förövaren, utan att förstå den relationella kontexten och den utsattas sårbarhetsfaktorer. Flera forskare, såsom Monckton-Smith (2021) och Katz (2022), menar att yrkesverksamma även behöver väga in hur den våldsutsatta påverkas över tid, för att förstå hur mönster av kontrollerade handlingar verkar och för att kunna bedöma om de handlingar som de ser är allvarliga. De kan inte enbart ha fokus på våldsutövarens handlingar i sig. Monckton-Smith (2021) menar att det finns tre frågor som yrkesverksamma kan ställa sig när de överväger huruvida någons beteende är problematiskt och bör ses som allvarligt våld:

1. Är beteendet en del av ett mönster?

2. Får detta mönster någon att förändra sin vardag och sina val?

3. Är någon rädd som ett resultat av detta mönster?

Rädsla kopplat till olika hot är en central aspekt av coercive control. Katz (2022) menar att ett definierande kännetecken för coercive control är just närvaron av ett trovärdigt hot. Hon pekar på att personer som utövar denna form av våld tydligt förmedlar vad som kommer att hända om partnern och eventuella barn inte följer hens förväntningar och krav. Detta förmedlas dels implicit genom tidigare hot eller handlingar, dels explicit genom att våldsutövaren talar om vad som kommer att hända. Det kan handla om olika former av straff och negativa reaktioner som den utsatta fruktar eller upplever som svåra. Rädslan leder ofta till en anpassning för att undvika de negativa reaktionerna. Katz menar vidare att många våldsutsatta och barn som upplever våld utvecklar en form av självövervakning och kontroll över sig själva, att de övervakar, reglerar

2. Vad är våld i nära relationer?

och anpassar sitt beteende utifrån de normer och förväntningar som våldsutövaren har för att undvika negativa konsekvenser. De gör allt de kan för att undvika våldsutövarens vrede (Katz, 2022).

Forskning visar vidare att det finns ett tydligt samband mellan kontrollerande beteenden och uttryck för äganderätt över partner och eventuella barn, och risk för dödligt våld i nära relationer (Socialstyrelsen, 2024a; Enander, 2025). Våldsutövarens kontroll intensifieras ofta när hen upplever ett hot mot sin dominans, exempelvis vid separation eller andra förändringar i relationen. Det är därför av stor vikt att identifiera och ingripa tidigt vid tecken på kontrollerande beteende för att förebygga potentiellt dödligt våld i nära relationer (Monckton-Smith, 2021).

Den subjektiva upplevelsen

En annan förståelse av våld utgår från att det är den utsattas subjektiva upplevelse, det vill säga hur personen förstår och tolkar det som har skett eller sker, som behöver vara i fokus för att förstå hens reaktioner. Har personen tolkat och upplevt situationen eller händelsen som våldsam, hotande och skrämmande, så är det denna subjektiva upplevelse som kommer att påverka hens känslomässiga och beteendemässiga reaktioner snarare än våldsutövarens faktiska intention, egenskaper i händelsen i sig eller om ett beteende objektivt klassas som våldsamt eller inte. Fokus på den individuella upplevelsen har en stark förankring i traumafältets kunskapsbas. Van der Kolk (2021) menar exempelvis att det som avgör om en händelse blir traumatisk är den subjektiva upplevelsen av i vilken grad personen känner sig hotad och hjälplös. Olika personer kan alltså uppfatta och tolka en och samma situation på olika sätt. Tolkningar och upplevelser av en situation kan dessutom påverkas av en rad olika faktorer, såsom tidigare liknande erfarenheter, tidigare trauman, individens fysiska och emotionella kapacitet att hantera stress och genetiska och neurobiologiska faktorer (Marx m.fl., 2024). Även socialt stöd är en viktig komponent som påverkar upplevelsen av hjälplöshet och bidrar till resiliens vid traumatisk stress (Bäärnhielm m.fl., 2024) (läs mer i kapitel 5).

Att diskutera

W Våldets uttryck är många. Hur kan en bred definition av våld påverka yrkesverksammas arbete med våldsutsatta, våldsutövare och barn som upplever våld?

W Hur kan synen på våld som enskilda och avgränsade handlingar eller som ett mönster av sammanvävda handlingar påverka hur yrkesverksamma förstår och arbetar med problematiken?

Avslutande kommentarer

Våld är ett mångtydigt begrepp som kan definieras på olika sätt och olika definitioner och förståelser av begreppet samexisterar i samhället, i olika verksamheter inom samma profession och inom en och samma arbetsgrupp. De yrkesverksammas definition av våld, och vilket våld de anser är allvarligt, påverkar hur de förhåller sig till problematiken i det praktiska arbetet.

Referenser

Aghtaie, N., Mulvihill, N., Abrahams, H. & Hester, M. (2020). Defining and enabling ‘justice’ for victims/survivors of domestic violence and abuse: The views of practitioners working within Muslim, Jewish and Catholic Faiths. Religion and Gender, 10(2), 155–181.

Askeland, R.I. (2015). Men voluntarily in treatment for violent behavior against a female partner: Who are they? Violent behavior, childhood exposure to violence, mental health and treatment dropout. Oslo: Department of Psychology, Faculty of Social Sciences, University of Oslo.

Brottsförebyggande rådet (Brå) (2019). Grov kvinnofridskränkning. Brottets hantering och utveckling i rättskedjan 1998–2017. Rapport 2019:2.

Brottsförebyggande rådet (Brå) (2024). Nationella trygghetsundersökningen Om utsatthet, otrygghet och förtroende.

Bäärnhielm, S., Ramel, B., Theunis, E. m.fl. (2024). Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) och komplex PTSD (CPTSD) En klinisk kunskapsuppdatering, Läkartidningen, 1-4, 2024.

Chowdhury, R. (2023). The role of religion in domestic violence and abuse in UK Muslim communities. Oxford Journal of Law and Religion, 12(2), 178–198.

Clifton, S. (2018). Spirit, submission, power, and abuse: A response to teaching on female submission and the scourge of domestic violence. St Mark’s Review, 243, 72–86.

DS 2022:18. Straffansvar för psykiskt våld. Justitiedepartementet.

2. Vad är våld i nära relationer?

Ekbrand, H. (2006). Separationer och mäns våld mot kvinnor. Avhandl. Göteborgs universitet.

Enander, V. (2025). Genväg till forskning. Riskfaktorer för dödligt våld i nära relationer. Västra Götalandsregionens kompetenscentrum om våld i nära relationer (VKV).

Enander, V. & Holmberg, C. (2011) Hur går hon?: Om att stödja misshandlade kvinnors uppbrottsprocesser. Studentlitteratur.

Eriksson, M. & Ulmestig, R. (2018). Att handlägga försörjningsstöd vid våld i nära relationer. Studentlitteratur.

Eriksson, M. & Ulmestig, R. (2021). ”It’s not all about money”: Toward a more comprehensive understanding of financial abuse in the context of VAW Journal of Interpersonal Violence, 36(3–4), 1625–1651.

HSLF-FS 2022:39. Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer Socialstyrelsen.

Isdal, P. (2017). Meningen med våld. Gothia Kompetens.

Johnson, M. (2008). A typology of domestic violence: Intimate terrorism, violent resistance, and situational couple violence. Northeastern University Press.

Katz, E. (2022). Coercive control in children’s and mothers’ lives. Oxford University Press.

Kjellberg, J. (2023). Fri från (efter)våldet? : Om partnervåldsutsatta kvinnors motstånd, uppbrott och stödbehov. Institutionen för socialt arbete, Uppsala universitet.

Larsdotter, S. (2011). På väg mot ett liv utan våld: att arbeta med individuella samtal. I: E. Viveka & C. Holmberg (red.), Hur går hon? (s. 75–109). Studentlitteratur.

Logan, T.K., Walker, R. & Cole, J. (2015). Silenced suffering: The need for a better understanding of partner sexual violence. Trauma, Violence & Abuse, 16(2), 111–135.

Marx, B.P., Hall-Clark, B., Friedman, M.J., m.fl. (2024). The PTSD criterion a debate: A brief history, current status, and recommendations for moving forward. Journal of Trauma Stress, 37(1), 5–15.

Myndigheten för delaktighet (MFD) (2023). Våld mot personer med funktionsnedsättning –Om utsatthet och förekomst av våld. Rapport. Nummer 2023:12.

Monckton-Smith, J. (2021). In control: Dangerous relationships and how they end in murder. Bloomsbury Publishing.

NOU 2020:17. Varslede drap? Partnerdrapsutvalgets utredning. Departementenes sikkerhetsog serviceorganisasjon, Teknisk redaksjon, Oslo.

Oakley, L.R., Kinmond, K.S. & Humphreys, J. (2018). Spiritual abuse in Christian faith settings: Definition, policy and practice guidance. Journal of Adult Protection, 20(3/4), 144–154.

Polismyndigheten (2023). Brott mot särskilt utsatta brottsoffer. Tillsynsrapport 2023:1.

SFS 1949:381. Föräldrabalk.

SFS 2025:400. Socialtjänstlag.

Skoog Waller, S. (2022). Utan mig är du helt ensam – kvinnors levda erfarenheter av omgivningens och samhällets ensamgörande i spåren av mäns våld och eftervåld. Akademin för Hälsa och Arbetsliv. Högskolan i Gävle.

Socialstyrelsen (2024a). Socialstyrelsens utredningar av vissa skador och dödsfall 2022–2023. Artikelnummer: 2024-1-8880.

Socialstyrelsen (2024b). Våld i nära relationer och hedersrelaterat våld – Ett utbildningsmaterial.

SOSFS 2013:1. Allmänna råd ekonomiskt bistånd. Socialstyrelsen.

SOU 2015:55. Nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck.

Spearman, K.J., Hardesty, J.L. & Campbell, J. (2022). Post-separation abuse: A concept analysis. Journal of Advanced Nursing, 79(4), 1225–1246.

Stark, E. (2007). Coercive control: The entrapment of women in personal life. Oxford University Press.

Sveriges kommuner och regioner (SKR) (2021). Hälso- och sjukvård för våldsutsatta. Så kan arbetet utvecklas.

Tarzia, L. (2020). Toward an ecological understanding of intimate partner sexual violence. Journal of Interpersonal Violence. Advance online publication.

Tarzia, L., Thuraisingam, S., Novy, K., m.fl. (2018). Exploring the relationships between sexual violence, mental health and perpetrator identity: A cross-sectional Australian primary care study. BMC Public Health, 18(1410).

Van der Kolk, B. (2021). Kroppen håller räkningen: Hjärna, sinne och kropp vid läkning efter psykiskt trauma. Akademius Förlag.

Wilson, K. (2022). The creation and validation of the coercive control screening scale. Avhandl. University of Windsor.

Åsberg, M. (2014). Stress – begreppets historia. Psykisk hälsa, 4, 11–21.

Øverlien, C. (2018). Våld mellan ungdomar i nära relationer: Digitala medier och utövande av kontroll. Socialvetenskaplig tidskrift, 25(1), 67–85.

Kännetecken på och

konsekvenser av våld

i nära relationer

Linn Moser Hällen och Eveliina Sinisalo

Att bli utsatt för våld i nära relationer skiljer sig på många sätt från att bli utsatt för våld i en icke-nära relation, det vill säga av en okänd person.

Förövaren är någon som man har en nära relation till och som man borde kunna känna tillit till, förtroende för och vara trygg med. Dessutom utspelar sig våldet vanligtvis i hemmet, den plats som ska stå för trygghet och säkerhet, och mellan förövaren och den våldsutsatta finns ofta känslor och emotionella bindningar som försvårar en separation.

Våld i nära relationer är vidare ofta ett dolt problem som kantas av tystnad. Brottsstatistik visar att majoriteten av misshandelsbrott i nära relationer sker inomhus (Brå, 2019), vilket även påverkar våldets synlighet för omgivningen. Den våldsutsatta personens känslor av bland annat skam och rädsla kan också bidra till att hen medvetet döljer våldet. Att våldet ofta förblir dolt påverkar möjligheten för yrkesverksamma att erbjuda hjälp. Våldets konsekvenser tenderar även att bli mer omfattande när våldet inte uppmärksammas.

Våld i nära relationer består ofta av ett mönster av olika kontrollerande och våldsamma handlingar som behöver förstås i ett sammanhang i (se kapitel 2). Våldet tenderar att upprepas och många våldsutsatta upplever att det är ständigt närvarande, vilket ökar risken för negativa konsekvenser såsom PTSD och andra psykiska besvär. Närheten till förövaren kan även påverka hur den utsatta ser på och definierar våldet och sin utsatthet, något som i sin tur kan påverka hens benägenhet att söka hjälp. I kapitlet beskrivs och diskuteras vad som kännetecknar våld i nära relationer och på vilket sätt den våldsutsatta och hens omgivning påverkas.

Våldets normalisering

Teorin om våldets normaliseringsprocess förklarar bland annat hur normalisering av våld kan göra det svårt för den våldsutsatta att se våldet som våld och att definiera sig själv som våldsutsatt, vilket kan bidra till att uppbrottet fördröjs eller att våldsutsatta ”stannar kvar” hos en våldsam partner.

Uttrycket ”våldets normalisering” beskriver hur den våldsutsattas tolerans för våldet kan öka ju längre relationen fortgår (Elvin Nowak m.fl., 2022). Den ökade toleransen kan yttra sig genom att den våldsutsatta personen

W förminskar

W bagatelliserar

W omskriver

W försvarar våldet och relationen.

En förklaring är att våldet ofta trappas upp långsamt över tid, där de första våldshandlingarna kan vara mer subtila, såsom:

W olika former av kontroll

W indirekta hot

W nedvärderande kommentarer.

När våldet introduceras långsamt och gradvis ökar kan det vara svårt att se sin egen utsatthet. Successivt skapas en tillvänjning och en förskjutning av vad som anses vara ”normalt” och förväntat i en relation (Elvin-Nowak m.fl., 2022). Vidare växlar våldsutövare ofta mellan våld och värme, vilket kan upplevas förvirrande och motsägelsefullt för den utsatta. Det kan enligt Lundgren (2012) leda till att hen

W tvivlar på sina upplevelser av våld

W håller fast vid de bra stunderna

W tänker att våldet är ett undantag och tillfälligt.

Fysisk och mental isolering kan också bidra till våldets normalisering genom att den våldsutsatta

W blir avskärmad från personer i sin närhet

W förhindras från att få utomståendes syn på relationen och korrigerande information om sin person och det som sker i relationen.

Den våldsutsatta personen kan successivt börja införliva våldsutövarens verklighetsbeskrivning i sin egen, vilket kallas för internalisering, genom att exempelvis tänka att

W det är hens fel att våldet sker

W hen är värdelös

W hen inte klarar sig utan våldsutövaren.

Lundgren (2012) menar att den våldsutsatta utvecklar olika strategier, till exempel anpassning, för att undvika våld. Detta leder ofta till begränsningar i den våldsutsattas livsutrymme.

Kognitiv dissonans och kognitiva förvrängningar

Det är vanligt att personer som blir utsatta för våld i nära relationer upplever inre konflikter, motstridiga tankar eller känslor kring situationen de befinner sig i. Det kan också uppstå en obalans mellan dessa tankar, känslor och beteenden, vilket kallas för kognitiv dissonans (Nicholson & Lutz, 2017). Det kan exempelvis vara svårt att förstå våldsutövarens beteende men även det egna beteendet och de beslut som man själv fattar. Den utsatta kan kämpa med diskrepansen mellan den de tänker sig vara – att de inte är den ”typ” av person som blir utsatt, att ”hen aldrig skulle tillåta detta” – och det faktum att hen faktiskt befinner sig i en relation där hen blir utsatt för våld. För att minska den kognitiva dissonansen, och obehaget som den orsakar, kan personen förändra sina tankar om situationen och relationen, vilket i sin tur kan leda till tankemönster som speglar förvrängda eller orealistiska tolkningar av verkligheten.

Rhatigan med flera (2006) menar att våldsutsatta tenderar att använda dessa kognitiva förvrängningar till att minska inre konflikter mellan sina tankar och sina beteenden. Förvrängningarna påverkar tolkningen av relationen och våldet i en mer positiv riktning; den våldsutsatta personen kan övertyga sig själv om att ”partnern inte är (så) våldsam”, att ”det inte är (så) farligt”, alltså övertygelser som reducerar dissonansen och därmed obehaget (Badenes-Sastre m.fl., 2025). Forskning visar att kognitiva förvrängningar kan vara ett hinder för att uppleva verkligheten och våldet så som de är. Därmed påverkas den våldsutsattas beslut och möjligheter att lämna en våldsam relation, samt ökar risken för att återvända efter ett uppbrott (Badenes-Sastre, 2023).

Badenes-Sastres och medarbetares forskning (2025) visar att några av de huvudsakliga kognitiva förvrängningarna hos våldsutsatta är:

W Ansvarsförskjutning och självanklagelse – att tillskriva sig själv eller yttre faktorer, såsom stress på jobbet eller hög alkoholkonsumtion, ansvaret för det som har hänt i relationen, vilket neutraliserar våldsutövarens ansvar. Att tänka att våldet beror på det egna beteende kan leda till en (falsk) känsla av kontroll och upplevelse av att kunna påverka situationen genom att ändra sig själv.

W Förminskning – av både våldet och av de skador som orsakas av våldet, inklusive skadornas allvarlighetsgrad.

W Förnekelse/förlust av självet – att ge upp viktiga delar av sin identitet och självbild, såsom värderingar, intressen och mål i livet, vilket gör att kontroll och begränsningar inte upplevs lika allvarligt.

W Hopp om förändring och räddarrollen – att intala sig själv att relationen kommer att bli bättre om man stannar kvar, att partnern är beroende av ens omsorg och hjälp för att kunna förändras och må bra.

W Fokus på positiva aspekter av relationen eller förövaren – att göra positiva tolkningar av våldsutövarens beteende och/eller person eller tillskriva våldsutövaren goda intentioner.

W Förnekelse av andra känslomässiga alternativ än att stanna hos partnern – tankar om att man kommer att bli ensam om relationen upphör och att ingen kan älska en förutom våldsutövaren.

W Föreställningar om relationer och ”borde-tankar” – att ha övertygelser och värderingar som man försöker leva upp till, exempelvis att relationer eller äktenskap ska vara för evigt, att man ska stanna i relationen oavsett om den är bra eller dålig och att ”våld” kan vara en del av relationen. ”Bordetankarna” kan handla om att man borde vara förlåtande och förstående.

Känslor och emotionella bindningar

Eftersom våld i nära relation utövas i just nära relationer, och inte sällan i kärleksrelationer, är ofta starka känslor närvarande. Känslor kan:

W uppstå som en reaktion på våld

W användas som ett medel i våldsutövandet och känslomässig manipulation är ofta en del av våldsutövarens maktutövning

3. Kännetecken på och konsekvenser av våld i nära relationer

W skapa starka band mellan den utsatta personen och utövaren

W påverka den utsattas syn på det som sker, på hens utsatthet, viljan och möjligheten att berätta om våldet

W påverka den våldsutsattas överväganden om att lämna relationen

W vara kvarhållande och försvåra möjligheten att bryta upp från våldsutövaren

W påskynda ett uppbrott.

Carin Holmberg och Viveka Enander (2011b) har undersökt känslornas betydelse för valet att stanna i en relation där våld förekommer. De menar att våldsutsatta kvinnor utvecklar starka emotionella band till sina förövare, vilket beskrivs som en traumatisk bindning, och dessa band försvårar ett uppbrott,

Det traumatiska bandet är sammanflätat av flera mindre band som vart och ett representerar en känsla. Det sammanflätade bandet är därmed kraftigare och mer hållbart än de mindre banden var för sig. Det är individuellt vilka känslor som flätas in och banden kan även variera över tid (Enander & Holmberg 2011a; 2011b). Några av känslorna som, var och en för sig och tillsammans, kan vara kvarhållande är:

W kärlek

W medlidande med våldsutövaren

W hopp om en relation utan våld

W rädsla för olika repressalier och eftervåld från våldsutövaren

W rädsla för eskalerande och potentiellt dödligt våld

W rädsla för att bli ensam

W skuld och skam.

Enander och Holmberg (2011a; 2011b) menar att viljan att förstå varför våldet sker, beroende (känslomässigt och praktiskt), internalisering och gemensamma barn kan verka kvarhållande i relationen.

Strategier, anpassning och motstånd

Personer som blir utsatta för våld i nära relationer använder ofta olika strategier för att hantera våldet, att skydda sig själva och eventuella barn mot våld och för att minska våldets negativa konsekvenser. En strategi är anpassning, det vill säga att bli följsam och följa våldsutövarens önskemål, krav och kontroll. Personen lär sig vad hen behöver göra, vilka anpassningar som krävs. Att anpassa sig för att undvika våld innebär ofta att den våldsutsatta väljer bort aktiviteter och sociala kontakter, anpassar sitt klädval, utövar självkontroll över när, hur och vad man pratar om, liksom vilka känslor man visar och uttrycker. Anpassningen påverkar och begränsar alltså den utsattas livsutrymme, vad hen gör, tänker, säger och vilka känslor hen uttrycker öppet eller tillåter sig att känna. Kjellberg (2023) med flera forskare menar att ett alltför ensidigt fokus på anpassning och våldets nedbrytande konsekvenser för de utsattas aktörskap riskerar att skapa en bild av våldsutsatthet som gör det svårare för personer som är utsatta att identifiera sig som just våldsutsatta, och därmed att söka stöd för sin utsatthet. Ett större fokus bör därför ligga på de våldsutsattas aktörskap och motstånd enligt Kjellberg som beskriver motstånd på följande sätt:

[…] hur våldsutsatta kvinnor hanterar och motsätter sig våldet och försöker få det att upphöra, samtidigt som de försöker skydda sig och andra (oftast barnen)

från våldet. Motståndet är således en del av kvinnans frigörelse från våldet, i bemärkelsen försök att få våldet att upphöra. Utöver handlingar inkluderas även tankar och känslor i begreppet.

(Kjellberg, 2023, s 51)

Wade (1997) menar att alla våldsutsatta gör motstånd men att de gör det på olika och mer eller mindre synliga sätt. Motståndet kan många gånger vara svårt att identifiera då det kan vara subtilt och innefatta små dolda handlingar. Det öppna motståndet är det minst vanliga, då detta kan leda till hot om repressalier. Rädslan för att bli utsatt för grövre våld kan därför leda till mer dolda former av motstånd, som kan äga rum i det inre i form av tankar, känslor och planer på att lämna. Vidare menar Wade att det dolda motståndet kan handla om att den utsatta exempelvis väljer att vara tyst med syftet att lugna våldsutövaren.

De strategier som våldsutsatta personer använder för att skydda sig mot våld anpassas ofta utifrån de hinder, faror och möjligheter de ser. De lär sig

3. Kännetecken på och konsekvenser av våld i nära relationer

också hur de kan skydda sig mot våldet genom att mer eller mindre medvetet utvärdera olika strategier (Kjellberg, 2023). Motståndet leder inte alltid till att våldet förhindras eller upphör men är ändå viktigt som ett uttryck för aktivt aktörskap, värdighet och självrespekt. Att synliggöra motstånd kan hjälpa läknings- och återhämtningsprocessen för den våldsutsatta, då det dels avlastar från skuld, dels bidrar till att skapa nya bilder av jaget som är fria från skam.

Bryta upp och bli fri från våld

Det finns ingen entydig definition inom forskningsfältet eller i praktiken om begreppet frigörelse från våld. Eriksson (2003) använder begreppsparet i och ur våld, där ur våld innebär att en person inte längre lever med någon form av våld och inte lever ett liv som kontrolleras av en före detta partner. Eriksson beskriver att våldsutsattas liv efter en separation kan placeras på ett kontinuum. Vid den ena ytterpunkten placeras de som i hög grad lever i våld och vid den andra ytterpunkten placeras de som lever i våld i lägre grad. En separation, det fysiska uppbrottet när den våldsutsatta upprättar en rumslig distans till våldsutövaren, behöver i sig inte innebära att den våldsutsatta är ”fri”, det vill säga att våldsutövaren upphör med våldet (Eriksson, 2003).

Frigörelsens

fyra dimensioner

W att fysiskt ha lämnat relationen och få rumslig distans

W att frigöra sig emotionellt från våldsutövaren

W att den våldsutsatta definierar det hen utsatts för som våld

W att våldsutövarens våld upphör och att hen inte längre kontrollerar den utsattas liv (Brännvall, 2016).

Kjellberg (2023) lyfter att frigörelse även inkluderar att den våldsutsatta personen har kunnat återhämta från våldets konsekvenser som kan vara både fysiska, psykiska, ekonomiska och sociala.

Uppbrottsprocessen

Uppbrottet beskrivs ofta som en process som påbörjas en tid före och avslutas en tid efter att relationen med den våldsutövaren avslutats. Enander och Holmberg har i studien Varför går hon? (2011b) kommit fram till att uppbrottet från en våldsam partner bör förstås som tre aktiva processer: att bryta upp, att bli fri och att förstå. Dessa processer sker inte nödvändigtvis i den ordningsföljden. Processerna kan pågå samtidigt och överlappa varandra.

W Att bryta upp rör det fysiska uppbrottet när den våldsutsatta väljer att lämna sin partner. Detta har många gånger föregåtts av någon form av vändpunkt, ofta i form av att den våldsutsatta har insett att det gäller hens liv eller att hen blir medveten om och förstår att våldet även drabbar någon annan (Enander & Holmberg, 2011b).

W Att bli fri betyder att bli emotionellt fri, att bryta det känslomässiga bandet till våldsutövaren och att därmed inte behöva ta hänsyn till våldsutövaren i sitt inre känsloliv (Enander & Holmberg, 2011b). Att bli emotionellt fri kan ses som en viktig del i processen att bli fri från våldets negativa konsekvenser, exempelvis att bli fri från skam och skuldkänslor och de negativa konsekvenser som dessa känslor kan generera.

W Att förstå kan beskrivas som en kognitiv uppbrottsprocess och innebär att personen börjar definiera sig som våldsutsatt (Enander & Holmberg, 2011b). Våldsutsatta personer kan ha svårt att definiera det de utsatts för som våld, då de kan ha snäva definitioner dels av vad våld är, dels av vem som kan vara utsatt och hur den personen är. Detta gör det svårare för dem att se sig som utsatta för våld och därmed kunna söka stöd och lämna relationen. Det blir ett hinder för att bryta upp från en våldsam partner (Kjellberg, 2023).

Att bryta upp från en våldsam partner är en komplex process som sällan framskrider på en rak linje och det slutgiltiga uppbrottet har ofta föregåtts av flera tillfälliga uppbrottsförsök. Uppbrottsprocessen ser även olika ut för olika personer och påverkas av olika faktorer. Det kan exempelvis vara normer om tvåsamhet och kärnfamilj, emotioner som rädsla, eller psykologiska tillstånd orsakade av våldet, till exempel posttraumatiskt stressyndrom eller depression. Kjellberg (2023) menar att ett ensidigt fokus på inre hinder, såväl emotionella

3. Kännetecken på och konsekvenser av våld i nära relationer

som kognitiva, delvis individualiserar de svårigheter som ett uppbrott från en våldsam närstående innebär, då problemen tillskrivs den våldsutsattas personens, karaktär och individuella val snarare än strukturer i samhället. Ansvaret för att lösa problemet förläggs därmed hos den våldsutsatta personen som behöver arbeta med sina känslor och tankar för att bli fri.

Flera forskare menar att möjligheten att bryta upp och bli fri från våld även påverkas av sociala och strukturella faktorer, såsom lagstiftningens utformning, ekonomiskt beroende, möjlighet till ett eget boende, bristande stöd och bemötande (Kjellberg, 2023). Ett strukturellt hinder kan vara att de insatser som erbjuds inte är anpassade efter sårbarhetsfaktorer och livsomständigheter som kan innebära mer komplexa hjälpbehov, vilket gör att alla våldsutsatta personer inte erbjuds jämlika möjligheter att bryta upp. En viktig aspekt för att underlätta uppbrott är således att beakta hur olika sårbarhetsfaktorer påverkar den enskildes möjligheter att bli fri (Moser Hällen, 2021).

Sociala responsers betydelse

Yrkesverksammas men även vänners, kollegors och familjemedlemmars gensvar och sociala responser på berättelser om våld är viktiga och kan spela en stor roll i uppbrottsprocessen. Deras reaktioner, beteenden eller agerande som svar på våldet, våldsutsattheten och på den våldsutsattas försök att bli fri från våld, spelar en avgörande roll för att hindra eller hjälpa hen att bli fri från våld (Brännvall, 2016, Kjellberg, 2023; Skoog Waller, 2022).

Brännvall (2016) menar att gensvaret från yrkesverksamma kan signalera att den utsattas våldsupplevelser är giltiga, eller att våldsupplevelserna inte är giltiga. Brännvall pekar också på att ett ogiltiggörande gensvar kan bidra till och förstärka normalisering och förminskning av våld och därmed fördröja uppbrottet. Det kan handla om att yrkesverksamma på olika sätt

W ger uttryck för att våldet inte är så allvarligt

W förminskar våldet till konflikter, bråk och incidenter

W inte benämner våldets alls

W talar om för den våldsutsatta att hen överdriver

W visar oproportionerligt svaga reaktioner på den våldsutsattas berättelse eller inga alls (Kjellberg, 2023, Skoog Waller, 2022).

Ogiltiggörandet sker även i det språk som används i de yrkesverksammas dokumentation. Skoog Wallers studie (2022) visar bland annat att våld kan omformuleras i myndigheternas dokumentation och förminskas till bråk och konflikter, och att utsatta kan göras ansvariga för våldet som de och barnen utsatts för, något som bidrar till att våldet normaliseras. Omgivningens responser och gensvar kan även påverka den del av uppbrottsprocessen som innefattar att bli fri och återhämta sig från våldets negativa konsekvenser (Kjellberg, 2023). Frånvaro av socialt stöd, negativa responser, invalidering och sekundär viktimisering (se faktaruta nedan) kan hindra läkning och återhämtning, förvärra de psykologiska konsekvenserna av våldet och bidra till psykisk ohälsa, såsom depressiva och ångestrelaterade tillstånd, och bidra till försämrad självbild och låg självkänsla (Pessoa, 2023). Skoog Waller (2022) menar att våldsutsattas erfarenheter av att lämnas ensamma med sin berättelse och att ogiltiggöras av personer i sin nära omgivning kan vara ett värre trauma än våldet i sig. Upplevt socialt stöd och förståelse från andra stärker den psykologiska motståndskraften och den psykiska hälsan och kan vara avgörande för möjligheten att återhämta sig efter trauma. Att få validering minskar skam, skuld och upplevelsen av ensamhet och isolering.

Sekundär viktimisering

Sekundär viktimisering betyder att den som varit utsatt för våld upplever att hen utsätts igen, fast den här gången på grund av negativa reaktioner från yrkesverksamma. Det leder till att hen får nya psykiska skador, utöver de som våldet redan orsakat. När yrkesverksamma bemöter personen med misstänksamhet, skuldbelägger eller inte tar hens upplevelser på allvar, kan det kännas som ett svek eftersom hen kanske hade förväntat sig att bli trodd, bekräftad och skyddad. Sekundär viktimisering kan också göra att hen tappar förtroendet för samhället, vilket kan göra det svårare att söka hjälp (Pessoa, 2023).

Våldets konsekvenser

Det finns ett starkt vetenskapligt stöd för att utsatthet för våld påverkar hälsan negativt, på både kort och lång sikt. WHO (2013) har utifrån våldets omfattning och de omfattande negativa konsekvenserna förklarat utsatthet för våld som ett allvarligt folkhälsoproblem och konstaterar att våld mot kvinnor i nära relationer är ett av de allvarligaste hoten mot kvinnors hälsa. Konsekvenserna och upplevelsen av våld i nära relationer är individuellt, beroende bland annat på våldets omfattning och karaktär. Även individuella sårbarhetsfaktorer liksom vilket stöd den utsatta har haft under och efter våldsutsattheten kan påverka vilka konsekvenser hen erfar. Konsekvenserna kan vara omedelbara eller latenta och bestå under lång tid. För att förstå våldets fulla omfattning behöver man beakta att våldet påverkar alla livsområden hos den som utsätts och att det även kan påverka hens närstående och inte minst hens barn. Vi kommer nedan att beskriva några av de konsekvenser och responser som våld i nära relationer kan orsaka.

Fysiska skador

Fysiskt våld kan orsaka fysiska skador såsom blåmärken, frakturer, svullnader, gynekologiska skador, avslitet hår, rivsår, inre skador på organen, tandskador och hjärnskakning. Våldet beskrivs även vara en vanlig orsak till förvärvade lindriga liksom allvarliga hjärnskador och så kallad traumatisk hjärnskada. Skadorna kan bland annat uppstå som en konsekvens av upprepade slag mot huvudet (Haag m.fl., 2022). Även stryptag och kvävning som innebär att andningen hindras, att blod- och syretillförsel begränsas kan orsaka syrebrist eller fullständig syreavstängning i hjärnan, vilket kan leda till skada på hjärnvävnaden.

Stressrelaterade symtom

Att leva med våld i nära relationer kan beskrivas som en överväldigande stressfaktor. Inte sällan befinner sig den våldsutsatta i ett tillstånd av ständig vaksamhet, vilket kan liknas med ett kroniskt stresstillstånd där kroppens system för överlevnad, det så kallade kamp- och flyktsystemet, ständigt är aktiverat. da Costa Siqueira och medarbetare (2023) menar att stress till följd av våld i nära relationer kan beskrivas som kronisk då den inte är tillfällig och övergående 3. Kännetecken på

och inte heller är bunden till avgränsade, specifika situationer och händelser. De menar att stressen snarare är långvarig, återkommande och pågående även när det inte sker en specifik våldshändelse. Forskning visar att kvinnor som har upplevt våld i nära relationer har en högre genomsnittlig stressnivå jämfört med dem utan erfarenheter av våld i nära relationer. Det är framför allt det psykiska våldet som tycks leda till högst stressnivåer (da Costa Siqueira m.fl., 2023).

Långvarig stressexponering, utan möjlighet till återhämtning, kan ge skadliga effekter. På sikt kan detta leda till en mängd olika psykiska och somatiska symtom, samt till förändringar och nedsatthet i immunförsvaret med ökad risk för bland annat infektioner (Seiler m.fl., 2020).

Somatiska besvär

Att leva med, eller att ha varit utsatt för, våld i en nära relation är associerat med signifikant lägre fysisk funktionsnivå och en mängd fysiska symtom och besvär (Dillon m.fl., 2013). Dessa symtom kan inte alltid kopplas till det fysiska våldet. Forskning visar bland annat ett samband mellan våldsutsatthet och:

W olika smärttillstånd från rygg, huvud, nacke och mage och långvarig smärta som det inte finns någon tydlig medicinsk eller fysisk orsak till (Barimani & Elvin Nowak, 2022)

W kroniska sjukdomar, såsom diabetes typ-2

W en riskökning för kardiovaskulära sjukdomar (Mason m.fl., 2012). Forskning visar exempelvis att hjärtinfarkt är två till fyra gånger vanligare bland våldsutsatta kvinnor i åldrarna 56–74 år än bland kvinnor i samma åldersgrupp som inte har varit utsatta (NCK, 2014).

W mag- och tarmbesvär (Banjar m.fl., 2021)

W allergi, respiratoriska tillstånd och astma, yrsel, synproblem och gynekologiska symtom (Dillon m.fl., 2013)

W övervikt (Bosch m.fl., 2017).

Nedsatt kognitiv förmåga

Forskning visar att utsatthet för våld kan orsaka:

W svårigheter med minne, koncentration, inlärning och exekutiv förmåga (Akademiskt primärvårdscentrum, 2023).

W depression och ångest som kan störa hjärnans funktioner och därmed kognitiv förmåga

W kognitiva nedsättningar efter förvärvade skador på hjärnan efter våld, såsom strypning och slag mot huvudet (Daugherty m.fl., 2021)

W nedsättning av arbetsminne och bearbetningshastighet, det vill säga hur snabbt och effektivt hjärnan kan ta in, förstå och reagera på information

W nedsatta exekutiva funktioner, såsom att kunna planera, fatta beslut, anpassa sitt beteende och reglera handlingsimpulser (Seedat m.fl., 2005).

Nedsatt exekutiv förmåga kan skapa betydande hinder för att lämna en våldsam relation och för att återuppbygga ett självständigt liv. Problemlösningsförmågan och förmågan att organisera komplexa uppgifter kan påverkas och det kan därmed bli svårare för den våldsutsatta att ordna grundläggande resurser som bostad och ekonomiskt stöd efter våldet (Lee & DePrince, 2017). Yrkesverksamma kan behöva beakta kognitiva nedsättningar och skräddarsy det stöd som erbjuds utifrån individens kognitiva kapacitet.

Psykisk (o)hälsa

Forskning visar på ett starkt samband mellan utsatthet för våld i nära relationer och psykisk ohälsa och sjukdom. Kvinnor som drabbats av våld i nära relationer har dubbelt så hög risk att utveckla psykisk ohälsa jämfört med icke-våldsutsatta kvinnor (Bosch m.fl., 2017). Vanliga tillstånd är:

W depression följd av ångest

W posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) (Lagdon m.fl., 2014). (Läs mer om trauma och PTSD i kapitel 5.)

W sömnstörningar (gällande såväl sömnkvalitet som sömnkvantitet) på grund av konstant rädsla samt förhöjd biologisk och mental beredskap för våldet, vilket leder till svårigheter att somna eller frekventa uppvaknanden (Dillon m.fl., 2013)

W ätstörningar och självskadebeteende (NCK, 2014).

Psykisk ohälsa orsakad av våldet kan finnas kvar och orsaka besvär under många år och även lång tid efter att relationen har upphört (Moulding m.fl., 2021).

Suicid

Självmordstankar och självmordsförsök är betydligt vanligare bland våldsutsatta kvinnor än bland kvinnor som inte har erfarenhet av våld i nära relationer och kopplas till känslor av hopplöshet och brist på tillhörighet (Wolford-Clevenger m.fl., 2016). Enligt en studie av Maru med flera (2018) hade sju av tio våldsutsatta kvinnor någon gång upplevt suicidala tankar eller gjort suicidförsök.

Emotionella svårigheter

Våldsutsatthet kan orsaka emotionella svårigheter såsom upplevelsen av att ha förlorat sin personliga identitet, att vara desorienterad, sämre självkänsla, ökad rädsla och oro och symtom på stress (Moulding m.fl., 2021). En del stänger omedvetet och/eller medvetet av sina känslor för att kunna klara av att leva med våldet, vilket kan förstås som en form av försvarsmekanism. Avstängda känslor skyddar den utsatta från att bli överväldigad av rädsla eller smärta. Att försöka undvika negativa känslor, minnen eller tankar kan i sig orsaka en större känslomässig belastning, psykologisk sårbarhet och psykologisk stress.

Skuld, självanklagelser och tankefel

Många våldsutsatta upplever skuldkänslor och deras narrativ präglas ofta av självanklagelser, tankar och känslor som tenderar att generera ytterligare emotionell smärta och stress. Skuldkänslor och självanklagelser kan påverka den utsattas återhämtningsprocess negativt, skapa skamkänslor och även bidra till symtom på PTSD (Kubany & Ralston, 2008). Skuld upplevs ofta som en obehaglig känsla och åtföljs ofta av övertygelser, tankar, tolkningar och negativa värderingar om en själv; om att man borde ha tänkt, känt eller agerat annorlunda. Skulden kan många gånger beskrivas som irrationell då den leder till felaktiga slutsatser om bland annat det egna ansvaret, att man dömer sina beslut som dåliga fast de var rimliga utifrån vad man visste och/eller vilket handlingsutrymme man hade.

Efterkloks-effekten

Efterkloks-effekten innebär att vi i efterhand tror att vi alltid har vetat hur en situation skulle sluta, vilket kan skapa onödig skuld. För våldsutsatta kan detta leda till felaktiga slutsatser om deras egen roll, när de tänker att de borde ha kunnat förutse eller förhindra våldet, trots att den informationen inte fanns vid tillfället. Vanliga tankar är ”jag borde ha vetat bättre” eller ”jag kunde ha förhindrat det”. Det är viktigt att hjälpa den våldsutsatta att förstå att det är orimligt att klandra sig själv för något som inte gick att förutse (Kubany & Ralston, 2008).

Skam

Känslor av skam är centrala i upplevelsen av våld i nära relationer och beskrivs av många våldsutsatta som en av de mest framträdande och bestående skador de bär med sig som ett resultat av sin våldsutsatthet (Camp, 2022). Skam gör att det våld man har blivit utsatt för och de reaktioner man har upplevt blir en del av ens självbild, upplevda egenvärde och identitet snarare än enbart ett avgränsat minne av en specifik händelse. Det kan också finnas en rädsla för avvisande, fördömande och förminskande och/eller att hen ska tillskrivas egenskaper som undergräver den egna självbilden.

Skam kan uppstå direkt, i samband med en händelse och är då en direkt upplevelse av jaget som skamfyllt och förödmjukat i nuet (Lee m.fl., 2002). Våldsutövare använder ofta taktiker som är avsedda att orsaka skam, såsom att förnedra, förödmjuka, förlöjliga och nervärdera den utsatta personen. Våldsutövaren kan även skada personens rykte och sociala anseende genom att sprida information eller på olika sätt påverka omgivningens bild av hen.

Känslor av skam kan även komma i efterhand när den våldsutsatta försöker skapa mening, genom att tolka händelser av våld och övergrepp på ett sätt som hänger ihop med hens bild av sig själv och världen. Hen försöker förstå vad som har hänt och varför, varför hen reagerade som hen gjorde, vilken betydelse det inträffade har och vad det säger om hen själv. Ofta fastnar den våldsutsatta i grubblerier och ältande. När hen tänker tillbaka eller berättar om sina upplevelser kan hen återuppleva våldet med påträngande bilder av våldet eller de egna responserna, som kan förstärka skam och emotionellt lidande. Lee med flera (2002) kallar detta för skamladdade återupplevelser, vilket kan förstärka skamkänslorna och det emotionella lidandet.

Skam påverkas också av den bild den våldsutsatta har av sig själv sedan tidigare. Om hen redan ser sig själv som exempelvis otillräcklig och inkompetent kan olika våldshändelser och kränkningar förstärka dessa tankar. Har hen däremot en mer positiv självbild kan händelserna tolkas annorlunda. Och hen kan lägga skulden på förövaren och känna ilska i stället för skam. Personer med en sedan tidigare positiv självbild kan dock uppleva skam när våldet eller hens reaktioner står i konflikt med hens uppfattning om den egna identiteten. Det kan få hen att ifrågasätta och omförhandla vem hen egentligen är, något som ofta är emotionellt smärtsamt.

Det finns olika strategier för att hantera upplevelser av skam. Det är vanligt att den våldsutsatta försöker dölja våldet och de reaktioner hen skäms över bland annat genom att inte berätta om upplevelsen eller bli tyst och tillbakadragen. Att förminska betydelsen av våldet eller undvika att tänka på det kan även fungera skamreducerande. De skamreducerande beteendena kan även visa sig som ilska och kritik som riktas mot andra. Ibland försöker den våldsutsatta bedöva den emotionellt smärtsamma upplevelsen av skam med exempelvis självskadebeteenden och skadligt substansbruk.

Om yrkesverksamma inte förstår skam och skamreducerande beteenden kan dessa misstolkas; den våldsutsatta kan tillskrivas individuella brister och egenskaper och hens upplevelser ifrågasättas och ogiltigförklaras. De skamreducerande beteendena kan exempelvis tolkas som tecken på bristande trovärdighet (Camp, 2022).

Inverkan på tillit och trygghet

Våld i nära relationer påverkar hur människor ser på sig själva, andra människor och världen. Tidigare positiva antaganden kan ersättas av negativa och hotfulla föreställningar. Våldsutsatta ”lär sig” också att världen, inklusive hemmet, inte är en trygg plats, vilket skapar otrygghet och rädsla. De lär sig vidare att det inte går att lita på andra människor, särskilt de som står en närmast. Detta kalllas ibland för ”svektrauma” (Freyd m.fl., 2005). Detta svek kan påverka individens förmåga att lita på andra i framtiden och leda till svårigheter att utveckla nära, förtroendefulla och genuina relationer. Forskning (St Vil m.fl., 2018) visar att personer med erfarenhet av våld i nära relationer ofta förväntar sig att bli utsatta för våld igen, vilket leder till en ständig vaksamhet. Dessa personer kan medvetet skapa känslomässig distans

3. Kännetecken på och konsekvenser av våld i nära relationer

mellan sig själva och andra människor för att skydda sig från att bli sårbara och mottagliga för nytt våld. Tillitsproblematiken kan vara ett hinder för att söka hjälp och berätta om sina erfarenheter av våld och därmed för möjligheten till återhämtning och läkning. Våldet kan även skapa negativa antaganden om bland annat det egna värdet och om upplevelsen av agens och kontroll.

Personer som har växt upp under otrygga förhållanden som barn kan ha mer negativa grundantaganden. För dessa personer är relationella svek, såsom våld, inte lika chockartade eftersom de redan förväntar sig att detta kan ske. Forskning visar också att personer som bär på negativa barndomsupplevelser kan uppleva att de inte förtjänar kärlek, att de är oviktiga, att deras behov av kärlek och stabilitet inte kommer att tillgodoses av andra, att de kommer att bli övergivna och att andra kommer att svika dem och att de inte har förmågan att klara sig själva. Det är tankar som kan innebära en psykologisk sårbarhet och risk för framtida våldsutsatthet i nära relationer. Negativa grundantaganden kan bland annat påverka hur man reagerar på och tolkar situationer i nära relationer, vilket kan göra att de inte reagerar adekvat på ett destruktivt beteende (Sójta m.fl., 2021).

Riskbruk av alkohol och narkotika

Det finns starka kopplingar mellan våldsutsatthet, i både barndom och vuxen ålder, och riskbruk av alkohol och narkotika (NCK, 2014). Sariaslan med fleras (2024) studie visar bland annat att det är tre gånger högre risk att utveckla ett skadligt bruk av droger och nära tre gånger högre risk för skadligt bruk av alkohol hos personer som utsatts för våld i en nära relation i jämförelse med personer som inte är/har blivit utsatta. Många personer berättar att riskbruket utvecklats för att våldsutövaren tvingat dem att dricka eller använda droger tillsammans. Om de inte gjorde det blev hen arg, besviken och våldsam. Riskbruket kan också utvecklas om den våldsutsatta försöker döva sin ångest från våldet med hjälp av alkohol, droger eller narkotikaklassade läkemedel, som ett slags självmedicinering för att stå ut med våldet.

Sjukskrivning

Sjukskrivning är en vanlig konsekvens av våldsutsatthet, dels medan relationen pågår, dels efter separation. Socialstyrelsens (2014) statistik visar på att Försäkringskassan handlägger omkring 11 000 fall årligen som rör sjukskrivning, rehabilitering eller aktivitetsersättning kopplat till våld och hot i nära relationer.

Ekonomiska konsekvenser

Personer som utsätts för våld har ofta långvariga svårigheter med sin ekonomi (Jämställdhetsmyndigheten, 2025). Det kan dels bero på ekonomiskt våld, bland annat skuldsättning, att de hindras från att arbeta eller utbilda sig, dels de ekonomiska konsekvenserna av våldet (se kapitel 3). Våldsutsattheten kan även påverka arbetsförmågan negativt, öka kvinnors risk för arbetslöshet samt instabilitet i arbetslivet och därmed även deras inkomst (Adams m.fl., 2013). Forskning visar exempelvis att våldsutsatta kvinnors inkomster minskar med 25 procent, och våldsutsatta mäns med 14 procent, som en konsekvens av nedsatt förmåga att arbeta (Ornstein, 2017). Forskning visar vidare att många våldsutsatta kvinnor har en låg eller ingen inkomst alls flera år efter den rapporterade våldshändelsen (Karimi m.fl., 2024). Ekonomiska konsekvenser av våld kan ha en kvarhållande effekt genom att det leder till ett ökat beroende av ens partner och därigenom gör det svårare att bryta upp från relationen (Jämställdhetsmyndigheten, 2025).

Instabila boendeförhållanden och hemlöshet

En kartläggning från Socialstyrelsen (2024) visar att våld i nära relationer är den fjärde vanligaste orsaken till hemlöshet bland kvinnor. Forskning visar också att våldsutsatthet ofta leder till instabila boendesituationer, till exempel att man ofta måste flytta, har svårt att betala hyran, riskerar vräkning, bor trångt eller hos vänner och familj (Jämställdhetsmyndigheten, 2025). Instabila bostadsförhållanden påverkar inte bara de våldsutsatta utan även deras barns känsla av trygghet negativt (Klein m.fl., 2021). Bostadsproblem kan också öka risken för psykisk ohälsa, som PTSD, oro och depression (Gilroy m.fl., 2016). Att ha en trygg bostad ger däremot bättre hälsa och kan i vissa fall vara avgörande för överlevnad vid ett uppbrott (Jämställdhetsmyndigheten, 2025). Svårigheter att hitta egen bostad kan också göra det svårt att lämna en våldsam partner och utgör ett stort hinder vid separation (Kjellberg, 2023).

3. Kännetecken på och konsekvenser av våld i nära relationer

Social isolering och ensamhet

Social isolering, ensamhet och brist på socialt stöd är vanliga och viktiga konsekvenser av att utsättas för våld, både under relationen och efter att den har avslutats. Ensamhet och isolering innebär stora hälsorisker och kan leda till sämre livskvalitet, psykisk och fysisk ohälsa, samt ökad risk för för tidig död (Henriksen m.fl., 2019). Att känna sig ensam är också kopplat till känslor av meningslöshet och brist på livsmål (Zeligman m.fl., 2019). Social isolering gör det dessutom svårare att komma bort från våldet, eftersom det minskar möjligheten att berätta om våldet och få hjälp. Det kan också försvåra återhämtningen, eftersom socialt stöd är viktigt för att läka efter trauma (Wang m.fl., 2018). Enligt Skoog Waller och Forinder (2025) blir våldsutsatta kvinnor inte ensamma bara som en passiv följd av våldet, utan isoleringen sker genom medvetna processer där våldsutövarens handlingar samspelar med samhällets bristande stöd eller reaktioner. (Läs mer om ensamhet i kapitel 7.)

Dödligt våld

Dödligt våld är den yttersta konsekvensen av våld i nära relationer. Det är en risk som blir verklighet statistiskt sett för cirka 13–17 kvinnor per år (Brå, 2007). Oftast är det i samband med att den våldsutsatta påtalar separation eller genomför en separation som det dödliga våldet sker. Det är även många gånger i samband med separationen som socialtjänsten och andra myndigheter kommer i kontakt med den våldsutsatta. Det förpliktigar myndighetspersoner att göra rättssäkra och kunskapsbaserade riskbedömningar, och också att ta våldet på allvar och erbjuda adekvata insatser för att skydda och ge stöd. Det är inom statistiken för det dödliga våldet som den största könsskillnaden finns gällande våld i nära relationer. Det dödliga partnervåldet drabbar främst kvinnor och gärningspersonerna är män. Den vanligaste brottsplatsen är kvinnans eget hem.

Att diskutera

W Hur skiljer sig våld i nära relationer från det våld som sker i det offentliga rummet av en gärningsperson som är okänd för brottsoffret?

W Vilka faktorer påverkar den våldsutsattas möjligheter att skydda sig från våld och försvårar ett uppbrott från en våldsutövande partner?

Avslutande kommentarer

I kapitlet har vi beskrivit och diskuterat vad som kännetecknar våld i nära relationer och på vilket sätt den våldsutsatta och hens omgivning påverkas. Varje våldsberättelse är unik och varje våldsutsatt person är den främsta experten på sin egen situation. Sammanfattningsvis kan sägas att våld i nära relationer är komplext både att utsättas för och för hjälpare att förstå sig på. Samtidigt är det en oerhört viktig uppgift för alla verksamheter och institutioner som möter våldsutsatta och deras barn.

Referenser

Adams, A.E., Tolman, R.M., Bybee, D. m.fl. (2013). The impact of intimate partner violence on low-income women’s economic well-being. Violence Against Women, 18(12), 1345–1367. Akademiskt primärvårdscentrum (2023). Studie tyder på kognitiv nedsättning hos patienter med stressrelaterade sjukdomar. akademisktprimarvardscentrum.se

Badenes-Sastre, M. (2023). Perception of intimate partner violence against women and its influence on risk assessment and decision-making aimed at protecting potential victims. University of Granada.

Badenes Sastre, M., Medinilla-Tena, P., Spencer, C. & Expósito, F. (2025). Cognitive distortions and decision-making in women victims of intimate partner violence: A scoping review. Psychosocial Intervention, 34(1), 23–35.

Banjar, O., Ford-Gilboe, M., Wong, C. m.fl. (2021). The association between intimate partner violence and functional gastrointestinal disorders and symptoms among adult women: Systematic review. Journal of Family Violence, 37(1), 1–17.

Barimani, M. & Elvin Nowak, Y. (2022). ”Jag visste inte att vården kunde hjälpa mig.” Om kvinnors utsatthet för våld i nära relationer i Region Stockholm. Akademiskt primärvårdscentrum.

Bosch, J., Weaver, T.L., Arnold, L.D. & Clark, E.M. (2017). The impact of intimate partner violence on women’s physical health: Findings from the Missouri behavioral risk factor surveillance system. Journal of Interpersonal Violence, 32(22), 3402–3419.

Brottsförebyggande rådet (Brå) (2007). Utvecklingen av dödligt våld mot kvinnor i nära relationer. Rapport 2007:6.

Brottsförebyggande rådet (Brå) (2019). Grov kvinnofridskränkning. Brottets hantering och utveckling i rättskedjan 1998–2017. Rapport 2019:2.

Brännvall, M. (2016). Frigörelse med förhinder. Om polisanmälan när kvinnor tar sig ur mäns våld i nära relationer. Doktorsavhandling. Malmö Högskola.

Camp, A.R. (2022). From experiencing abuse to seeking protection: Examining the shame of intimate partner violence. UC Irvine Law Review, 13(1).

3. Kännetecken på och konsekvenser av våld i nära relationer

da Costa Siqueira, L.L., de Melo Batista, K. & Marabotti Costa, L.F. (2023). Association between perceived stress and history of intimate partner violence throughout life and during the COVID-19 pandemic. Frontiers in Public Health, 11, 1330451.

Daugherty, J.C., Pérez-García, M., Hidalgo-Ruzzante, N. & Bueso-Izquierdo, N. (2021). Perceived executive functioning among female survivors of intimate partner violence. Journal of Aggression, Maltreatment & Trauma, 30(1), 25–42.

Dillon, G., Hussain, R., Loxton, D. & Rahman, S. (2013). Mental and physical health and intimate partner violence against women: A review of the literature. International Journal of Family Medicine, 2013:313909.

Elvin-Nowak, Y., Tegnerud, K. & Dahlström, K. (2022). Att föra samtal om våld. Stödmaterial vid behandling av psykisk ohälsa hos patienter som är utsatta för våld i en nära relation.

Akademiskt primärvårdscentrum Region Stockholm.

Enander, V. & Holmberg, C. (2011a). Hur går hon?: Om att stödja misshandlade kvinnors uppbrottsprocesser. Studentlitteratur.

Enander, V. & Holmberg, C. (2011b). Varför går hon?: Om misshandlade kvinnors uppbrottsprocesser. Studentlitteratur.

Eriksson, M. (2003). I skuggan av pappa. Familjerätten och hanteringen av fäders våld. Förlag AB Gondolin.

Freyd, J.J., Klest, B. & Allard, C.B. (2005). Betrayal trauma: Relationship to physical health, psychological distress, and a written disclosure intervention. Journal of Trauma Dissociation, 6(3), 83–104.

Gilroy, H., McFarlane, J., Maddoux, J. & Sullivan, C. (2016). Homelessness, housing instability, intimate partner violence, mental health, and functioning: A multi-year cohort study of IPV survivors and their children. Journal of Social Distress and the Homeless, 25(2), 86–94.

Haag, H.L., Jones, D., Joseph, T. & Colantonio, A. (2022). Battered and brain injured: Traumatic brain injury among women survivors of intimate partner violence-a scoping review. Trauma Violence Abuse, 23(4), 1270–1287.

Henriksen, J., Larsen, E.R., Mattisson, C. & Andersson, N.W. (2019). Loneliness, health and mortality. Epidemiology and Psychiatric Sciences, 28(2), 234–239.

Jämställdhetsmyndigheten (2025). Att hitta hem efter våldsutsatthet. Mäns ekonomiska våld mot kvinnor i nära relationer och en ojämställd bostads- och arbetsmarknad. Underlagsrapport 2025:2. Dnr: ALLM 2024/11.

Karimi, A., Mühlrad, H., Niknami, S. m.fl. (2024). Våld i nära relationer: riskfaktorer och konsekvenser. Nr 102; SNS Analys. SNS.

Kjellberg, J. (2023). Fri från (efter)våldet?: Om partnervåldsutsatta kvinnors motstånd, uppbrott och stödbehov. Doktorsavhandling, Uppsala universitet.

Klein, L.B., Chesworth, B.R., Howland-Myers, J.R. m.fl. (2021). Housing interventions for intimate partner violence survivors: A systematic review. Trauma, Violence & Abuse, 22(2), 249–264.

Kubany, E.S. & Ralston, T.C. (2008). Treating PTSD in battered women: A step-by-step manual for therapists and counselors. New Harbinger Publications.

Lagdon, S., Armour, C. & Stringer, M. (2014). Adult experience of mental health outcomes as a result of intimate partner violence victimization: A systematic review. European Journal of Psychotraumatology, 5(1), 24794.

Lee, D., Scragg, P. & Turner, S. (2002). The role of shame and guilt in traumatic events: A clinical model of shame-based and guilt-based PTSD. The British Journal of Medical Psychology, 74(Pt4), 451–466.

Lee, M.S. & DePrince, A.P. (2017). Impact of executive function on efficacy obtaining resources following intimate partner violence. Journal of Community Psychology, 45(6), 704–714.

Lundgren, E. (2012). Våldets normaliseringsprocess och andra våldsförståelser. Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Roks.

Maru, M., Saraiya, T., Lee, C.S. m.fl. (2018). The relationship between intimate partner violence and suicidal ideation among young Chinese, Korean, and Vietnamese American women. Women Therapy, 41(3–4), 339–355.

Mason, S.M., Wright, R.J., Hibert, E.N. m.fl. (2012). Intimate partner violence and incidence of hypertension in women. Annals of Epidemiology, 22(8), 562–567.

Moser Hällen, L. (2021). Intersektionella perspektiv på våld i nära relationer. Liber.

Moulding, N., Franzway, S., Wendt, S. m.fl. (2021). Rethinking women’s mental health after intimate partner violence. Violence Against Women, 27(8), 1064–1090.

Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) (2014). Våld och hälsa. En befolkningsundersökning om kvinnors och mäns utsatthet samt kopplingen till hälsa. NCK-rapport 2014:1.

Nicholson, S.B. & Lutz, D. (2017). The importance of cognitive dissonance in understanding and treating victims of intimate partner violence. Journal of Aggression, Maltreatment & Trauma, 26(5), 1–18.

Ornstein, P. (2017). The price of violence: Consequences of violent crime in Sweden. Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU).

Pessoa, J.D. (2023). Secondary victimization of victims of domestic and family violence in police stocks. Mathews Journal of Forensic Research, 4(1), 11.

Rhatigan, D., Street, A. & Axsom, D. (2006). A critical review of theories to explain violent relationship termination: Implications for research and intervention. Clinical Psychology Review, 26(3), 321–345.

Sariaslan, A., Pitkänen, J., Forsman, J. m.fl. (2024). Risk of common psychiatric disorders, suicidal behaviours, and premature mortality following violent victimization: A matched cohort and sibling-comparison study of 127,628 people who experienced violence in Finland and Sweden. PLoS Med. 21(10), e1004410.

Seedat, S., Videen, J.S., Kennedy, C.M. & Stein, M.B. (2005). Single voxel proton magnetic resonance spectroscopy in women with and without intimate partner violence-related posttraumatic stress disorder. Psychiatry Research: Neuroimaging, 139(3), 249–258.

Seiler, A., Fagundes, C.P. & Christian, L.M. (2020). The impact of everyday stressors on the immune system and health. I: A. Choukèr (red.), Stress challenges and immunity in space. Springer.

Skoog Waller, S. (2022). Utan mig är du helt ensam – kvinnors levda erfarenheter av omgivningens och samhällets ensamgörande i spåren av mäns våld och eftervåld. Akademin för Hälsa och Arbetsliv. Högskolan i Gävle.

Skoog Waller, S. & Forinder, U. (2025). Speaking through silence: The lonelification at the core of domestic abuse. [Elektronisk.]Violence Against Women.

Socialstyrelsen (2014). Att vilja se, vilja veta och att våga fråga – vägledning för att öka förutsättningarna att upptäcka våldsutsatthet.

Socialstyrelsen (2024). Kartläggning av hemlösheten 2023 Personer i hemlöshet i behov av socialtjänsten.

Sójta, K., Margulska, A., Jóźwiak-Majchrza, K.W. m.fl. (2021). Cognitive-affective risk factors of female intimate partner violence victimization: The role of early maladaptive schemas and strategic emotional intelligence. Brain Sciences, 13(7),1118.

St Vil, N., Carter, T. & Johnson, S. (2018). Betrayal trauma and barriers to forming new intimate relationships among survivors of intimate partner violence. Journal of Interpersonal Violence, 36(7–8), NP3495–NP3509.

Wade, A. (1997). Small acts of living: Everyday resistance to violence and other forms of oppression. Contemporary Family Therapy, 19(1), 23–39.

Wang, J., Mann, F., Lloyd-Evans, B. m.fl. (2018). Associations between loneliness and perceived social support and outcomes of mental health problems: A systematic review. BMC Psychiatry, 18(1), 156.

Wolford-Clevenger, C., Vann, N.C. & Smith, P.N. (2016). The association of partner abuse types and suicidal ideation among men and women college students. Violence & Victims; 31(3), 471–485.

World Health Organization (WHO) (2013). Responding to intimate partner violence and sexual violence against women. WHO clinical and policy guideline.

Zeligman, M., Varney, M., Gheesling, S. & Placeres, V. (2019). Trauma, meaning making, and loneliness in college students. Journal of College Student Psychotherapy, 33(4), 319–331. 3. Kännetecken på och konsekvenser av våld i nära relationer

VÅLD I NÄRA RELATIONER och mäns våld mot kvinnor är ett komplext och utbrett samhällsproblem. Den här boken belyser såväl våldsutsatta kvinnors som professionellas berättelser. Och framför allt ger den yrkesverksamma verktyg för att de på bästa sätt ska kunna stötta alla som drabbas.

Boken presenterar bland annat teoretisk kunskap om våld i nära relationer, såsom våldets olika former samt normaliserings- och uppbrottsprocessen. Vidare behandlas hur våldsutsatthet i nära relationer kan upptäckas, utredas och hanteras i praktiken, liksom socialtjänstens ansvar enligt gällande lagstiftning.

Boken belyser även barns upplevelser av att leva med våldsamma eller våldsutsatta föräldrar, rättsväsendets ansvar och rättsprocessens olika delar samt professionellas utsatthet – hur man kan drabbas av sitt arbete och hur arbetets negativa påverkan kan förebyggas och minskas.

Denna andra upplaga har utöver anpassningar till aktuell lagstiftning också nya kapitel om:

• traumamedvetet bemötande

• eftervåld

• syskonvåld

• hedersrelaterat våld och förtryck och hedersnormers påverkan

• arbetet med att engagera pappor i barnavårdsutredningar om våld.

Boken kan användas på socionomprogrammet och i polisutbildningen. Den riktar sig också till yrkesverksamma som möter våldsutsatta kvinnor och barn inom socialtjänst, hälso- och sjukvård, polis, liksom till ideella organisationer såsom brottso er- och kvinnojourer.

Fotograf: Isabelle Hansson Fotograf: Åsa Sjöström

Bokens huvudredaktörer, Eveliina Sinisalo och Linn Moser Hällen, är socionomer med mångårig erfarenhet av att arbeta med och föreläsa om våld i nära relationer. De föreläser också om hur den enskilda socialarbetaren påverkas av att möta människor i utsatta livssituationer. Båda var huvudredaktörer för Hållbarhet i socialt arbete: att förebygga och hantera stress (2025). Linn var dessutom huvudredaktör och medförfattare till Intersektionella perspektiv på våld i nära relationer (2021), och Eveliina är huvudredaktör och författare till Kroppsbaserade metoder och yoga i socialt arbete (2026).

Övriga medförfattare är Mari Brännvall, Veronica Burcar Alm, Hanna Cinthio, Veronica Ekström, Maria Eriksson, Maria Grönte, Anna L. Jonhed (f.d. Forssell), Kristina Loveby, Tina Mattsson, Lars Plantin, Anna Rypi och Sara Skoog Waller.