LISA LINDER
Läs mer om Lisa Linder på rabensjogren.se
© Lisa Linder
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2024
Omslag: Maria Sundberg
Omslagsfoto: Adobe Stock och Midjourney Andra upplagan, första tryckningen
Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen 2026
ISBN 978-91-29-75294-6
Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Jag ser Veronica där nere i Kastanjegläntan. Det bleka solljuset faller in över henne i ett fläckigt guldmönster genom de rodnande löven. Hon pratar och skrattar med alla dem som trängs runt henne. Hon är som någon som stigit ut ur en dröm.
Bakom mig har jag Riddarfjärden. Jag sitter på en konstgjord kulle, eller vall, som hindrar vattnet från att ta sig in på skolområdet. Före den stora vattenhöjningen kunde en tydligen promenera längs Norr Mälarstrand, men nu är vägbanan försvunnen under det algiga mörka vattnet. Den rektangulära lilla ”damm” jag sitter vid öppnas automatiskt vid skyfall och sen leds vattnet ner genom kullen och ut i kanalerna som slingrar sig över hela skolområdet och slutar i skyfallsbassängerna.
Här uppifrån har jag en perfekt utsikt över Kastanjegläntan och Veronica.
Killarna som kallas mashárer surrar som flugor kring henne. De lyssnar imponerat på varje ord hon säger och skrattar alldeles för mycket åt hennes skämt. Det är som om mashárerna bara finns till om en tjej tittar på dem.
Där kommer den där jobbiga killen med röd kaftan. Han hänger alltid i närheten av Veronica. Men han är ingen mashár, tvärtom, han är en intel – en sådan som pluggar mycket. Idag har han pannhåret
tillbakadraget i en tunn fläta. Han sätter sig precis intill henne och de börjar prata. Jag hör inte vad de säger, men ser Veronica gestikulera engagerat. Jag vill döda honom.
Jag tar upp min gammaldags anteckningsbok med svarta pärmar ur fickan, fiskar upp en penna och börjar skriva.
Du och jag, utanför världen
vi ska utvidga utforska
vi ska bestiga gryende groende grönskande blandland
och du, med dina blixtar
du simmar mot mig, i mina djup med dina skimrande
med dina hudgnistrande
tentakler, dina
ljus mot mina ljus
Dina darrande
flämtande
flimmerhår mot min mörka myllrande avgrund
Plötsligt dyker en hand upp i mitt synfält och nappar åt sig anteckningsboken.
– Flimmerhår, fan vad smittat!
Jag störtar upp från bänken, snor runt.
Där står Aisha, med de muskulösa armarna glänsande av glitterolja och det korta gul- och svartrandiga håret i en bakåtslickad frisyr. På sina höjdsulor är hon längre än jag.
Aisha har varit efter mig i flera månader nu. Hon är en sådan som brukar få den hon vill ha, och av någon anledning vill hon ha mig. Men jag har glidit undan, flytt när jag har sett henne komma. Det har tydligen bara gjort henne mer intresserad – och irriterad. Hon råkar bo i huset bredvid mitt, så jag kan inte känna mig riktigt trygg någonstans, förutom i min hemliga grotta. Vanligtvis har hon sitt trogna gäng med sig: Ida, som ser upp till henne som en liten hundvalp, och så några av mashárerna som hon alltid omger sig med. Men den här gången är hon ensam.
– Jaha, lilla Maxim är ... poet, säger hon med drypande ironi.
Det är katastrof att hon har fått tag på min heligaste, hemligaste ägodel, att hon kladdar på den med sina vidriga händer, läser de ömtåliga orden. Jag gör ett utfall men hon håller enkelt boken utom räckhåll.
– Är det någon sorts ... kärleksdikter? säger hon på det där släpiga sättet hon har, med pauser före vissa ord som om hon höll på poängen i ett skämt.
– Vem är det du ... skriver till?
Jag försöker att inte titta ner mot Kastanjegläntan men hon har redan uppfattat min ofrivilliga ögonrörelse.
– Å, nu fattar jag. Men lilla gubben.
Hon lägger huvudet på sned och blinkar bekymrat mot mig. Jag skulle vilja svara, säga något så smart att hon kom av sig. Men orden sitter som vanligt fast mellan svalget och tungroten.
– Vad har Veronica som inte jag har?
Ett litet leende börjar leka i hennes mungipa. Hon låter blicken svepa över min kropp, mitt hår. Jag vill inte att hon ska titta på mig sådär. Känner snaran dras åt. Men jag kan inte låta henne få boken, det går bara inte. Jag gör ett nytt försök att ta den men hon bara skrattar och håller den bakom ryggen.
– Jag vet inte vad det är för fel du har i huvudet, men jag vet att du är söt. Söt som honung, med de där lockarna.
Plötsligt sträcker hon ut sin fria hand mot mig och drar fingrarna genom mitt långa hår. Jag ryggar undan. Bilderna börjar flimra bakom ögonlocken. Jag måste, måste trycka bort dem.
Hennes ansiktsuttryck stelnar långsamt. Näsborrarna vidgas.
– Ingen säger nej till mig.
Min desperation växer. Jag spanar över hennes axel, hoppas få syn på någon jag kan be om hjälp. Men de flesta verkar vara nedanför kullen.
– G-ge mig b-b-b..., försöker jag.
Hon höjer retsamt på ena ögonbrynet.
– Ge dig b-b-b? härmar hon. Ett blow job?
Jag rodnar häftigt, vill bara sjunka genom jorden. Hon ger mig ett överlägset leende men ögonen är helt döda.
– Okej, vad sägs om lite byteshandel? Du får boken, jag får din kropp.
Jag biter ihop tänderna så att det knakar. Bilderna i min hjärna får det att börja rycka i nävarna. Jag måste få tillbaka boken, jag måste. Jag kastar ut högerarmen som för att ta den, men när hon parerar gör jag en fint och griper tag i den med vänster i stället. Ändå lyckas hon hålla kvar greppet om den. Där står vi nu mitt emot varandra och sliter i boken. Aishas ögon smalnar.
– Ge mig det jag vill ha så får du boken. Annars ... gör jag ditt liv till ett helvete.
Jag tror henne. Men hon får inte läsa mer av det jag skrivit. Det kommer att bli konsekvenser, jag vet det, ändå tar jag ett hårt tag om hennes handled och sliter samtidigt boken ur hennes grepp.
Aisha flämtar till.
– Vad fan! säger hon och spärrar upp ögonen. Använde du just våld mot mig?
Jag kastar mig mot utgången men det är för sent, hon har redan larmat i VUG:en. Jag ser skolvakten, en biffig kvinna i uniform, komma emot mig med stora kliv. Jag hinner inte undan.
– Någon larmade?
Vakten stirrar bistert från Aisha till mig. Aisha ser plötsligt upprörd ut, tårögd, skakad.
– Maxim har utsatt mig för ... våld, säger hon med darrande röst. Jag försökte säga åt honom men det gick inte.
Vakten läser av sin VUG och tittar sen upp på mig. Jag förstår att hon har sett den varningskod jag har på mig. Hon vet att jag vet, att alla vet, att minsta våldshandling är absolut förbjuden.
– Om jag får säga vad jag tror kan han bli toxisk, säger Aisha. Bäst att ni har koll på honom.
Vakten knappar in något i sin VUG och ger mig sen en uppfordrande blick.
– Det blir ett omedelbart besök hos skolledaren, säger hon. Kom med här.
Skolledaren är en tunn och lång kvinna i svart overall och höjdsulor. Jag har sett henne på samlingar och skolavslutningar men aldrig varit inne på hennes kontor förut. Hennes mörkgröna hår är klippt i en kort frisyr, ögonen är utstående på ett sätt som gör att hon hela tiden ser förvånad ut.
Hon håller i en liten läsare som hon riktar först mot mina ögon, sen mot Aishas. Så trycker hon på några knappar och hummar lite för sig själv.
– Inga tecken på neurologiska störningar hos någon av er, så inget kan förklaras av det.
Hon tittar ner i VUG:en på handleden. Det går en stund till. Jag tittar ut genom fönstret, ut över stadsdjungeln och alla trädgårdsbustanier som myllrar omkring och sköter om odlingarna längs väggarna, på taken och mitt i gångstråken. Deras gula temperaoveraller lyser mot de gröna nyanserna.
– Jaha Maxim, säger skolledaren till slut och naglar fast mig med blicken. Enligt Statshjärnans data lider du av stamning. Det ska enligt psykomentalistutredningarna inte påverka din intellektuella kapacitet. Men det kan ha påverkat självkänsla och självförtroende.
Jag märker att Aisha sneglar åt mitt håll. Nu får hon ännu mer info att använda emot mig.
– Nekar du till att du tog ett hårt grepp om Aishas arm?
Jag tar ett djupt andetag. Nu gäller det.
– D-d-d-d..., börjar jag.
Sen blir det tyst. Jag kan riktigt känna Aishas tysta triumf. Fel i huvudet.
– Du kan skriva i din VUG i stället, säger skolledaren efter en lång stund.
Jag skriver snabbt och skickar över till hennes VUG. Hon läser med rynkade ögonbryn.
– Du hävdar alltså att Aisha tog din bok med privata anteckningar och vägrade lämna tillbaka den? Och att du greps av något som liknade panik?
Jag nickar. Jag skriver inget om hennes hot, hennes sexuella närmanden. Det vågar jag inte.
Skolledaren vänder sig mot Aisha.
– Får jag höra din version?
Aisha tittar skolledaren rakt i ögonen när hon säger:
– Jag var bara nyfiken på vad det var han satt och ... skrev på. Jag råkade se några ord och läste upp dem, högt. Det var bara på skoj.
Men han blev helt vild. Tog tag om min handled, hårt, och väste att jag skulle passa mig. Titta, jag fick en ... skada.
Hon håller fram armen. Runt handleden har hon ett eldrött, flammigt märke. Som ett armband. Det ser verkligen illa ut. Men så hårt höll jag väl inte? Hon måste ha gjort det själv på vägen hit.
Skolledaren synar hennes arm utan att säga något på en lång stund. Sen tittar hon upp på mig.
– Vad jag förstår är det ingen tvekan om att du har tagit till våld, trots nolltoleransen. Jag bokar därför in ett besök hos din psykomen-
talist. Och med tanke på din tidigare kod, din bakgrund och på det som nyss hänt ...
Hon gör en liten laddad paus.
– Så måste jag varna dig. Händer något sånt här en enda gång till, vare sig det är på skolans område eller utanför, blir jag tvungen att kontakta psykomentalistmyndigheten och då kan det bli tal om en begränsad tid i utbildningsläger. Kanske en vecka.
Inte psykomentalistläger, bara inte det. Jag har varit på ett sådant en gång, då var jag nio. Jag blev dömd till en helg på lägret efter att ha blivit helt galen av ilska i skolan och råkat kasta en sten på min lärare. Jag har svårt att komma ihåg vad de gjorde där, jag minns bara att jag var livrädd hela tiden. Men jag vet i alla fall att jag grät så mycket efter pappa den första natten att jag till slut inte kunde andas, hjärtat rusade och jag var övertygad om att jag skulle dö. Jag bankade på dörren och till slut kom en kvinna och höll om mig tills pappa hämtade mig.
Lägret är som ett stort, svart hål i mitt inre. Skulle jag bli tvungen att sitta där i en vecka tror jag att jag tar livet av mig.
– Och för din del ..., börjar skolledaren och vänder sig mot Aisha.
Aisha sträcker på sig med en så oskyldig min att jag vill skrika att hon bluffar, att hon egentligen är ett monster. Men talet skulle strejka och allt skulle bara bli värre.
– ... så ser jag ingen anledning att betvivla det du säger. Men du behöver jobba med din mentaliseringsförmåga, och därför kommer jag att sända dig material i VUG:en som jag vill att du tittar på. Nu kan du gå.
Aisha ser sur ut. Hon hade säkert trott att hon skulle klara sig undan, det är så det brukar vara för tjejer. Men hon låter spak när hon säger:
– Tack, det ska jag verkligen göra.
På vägen ut ger hon mig en mörk blick. Jag har avvisat henne och dessutom skvallrat. Hon kommer inte att lämna mig ifred.
Det känns som om något pressar mot min hjässa, hindrar mig från att röra mig fritt. Som om jag vore förlamad.
Stockholm efter klimatkollapsen. Gatorna är fulla av grönska och Gamla stan ligger under vatten. Brottsligheten är nere på noll och vapen existerar inte. Samhället påstås vara mer jämställt än någonsin tidigare, ändå är det kvinnorna som styr och många män känner sig marginaliserade.
Maxim stammar svårt. I skolan är han utstött, men kan ändå inte låta bli att drömma om Veronica som han ibland ser i korridoren. Hon är dotter till presidenten och helt ouppnåelig, särskilt för en sådan som han.
En dag kommer Maxim i kontakt med Managram, ett nätverk för män som vill utforska sin manlighet och utvecklas som människor. Där får han vänner och blir mer självsäker. Men är Managrams avsikter enbart goda eller är Maxim bara en bricka i ett avancerat maktspel?
”Linder skriver flinkt och flytande.”
GÖTEBORGS-POSTEN
”En futuristisk, feministisk och fartfylld ungdomsbok som får mig att rysa av spänning och välbehag!”
@BOKMORSKA
PRISGRUPP
POCKETSTANDARD