9789129750737

Augustin Erba BJÖRNPOJKEN

KAPITEL 1

I vilket jag ger mig iväg på en utflykt i ett farligt och främmande land

Jag heter Rashid, är elva år och somliga säger att mina mörkt bruna ögon är väldigt olika min pappas ljusbruna. De säger att min bruna blick är vass och att hans är mild. Jag sitter ensam invirad i en röd matta och fryser i en byggnad vid en isig flod medan jag längtar efter att pappa ska komma tillbaka. Det vore en överdrift att kalla den här samlingen av vass, tuvor och stockar för hus. Så ser inte husen ut där vi egentligen bor, i kalifatets huvudstad Bagdad.

Här hålls knappt vinden ute. Palatsen hemma har väggar av sten och bränd lera som håller alla varma om vintern och svala om den glödheta sommaren.

Jag tittar huttrande och otåligt mot dörren igen. Elden som pappa tände innan han gav sig av har nästan slocknat. Egentligen borde jag lägga på fler vedträn, men jag vill inte gå ut i kylan och hämta. Varför har vi inte tagit med oss vårt tjänstefolk? Jag blir surare och surare när jag tänker på hur

eländig den här resan har blivit. Så här illa bor inte ens de fattigaste i Bagdad. Jag virar mattan tätare om mig och suckar högt.

Varför har pappa tagit med mig? Men tanken på att han skulle ha rest iväg till det här farliga området utan mig och att jag hade behövt sitta hemma och oroa mig, får mig att rysa.

Vi är långt borta från sol och värme. Långt borta från kalifatets gränser. Vid floden Volga.

”Kalifen har gett oss ett uppdrag”, förklarade pappa kortfattat en kväll innan vi reste.

Jag hade mumsat på en näve oliver och slölyssnat. Hade jag förstått att uppdraget skulle innebära att fara längs snötäckta vägar, att bli loppbiten på skabbiga värdshus och att betraktas med misstänksamhet av de blåögda och blonda jättemänniskor som kallas vikingar, då hade jag kanske försökt stoppa resan.

Men nu sitter jag här, och min märkvärdiga och kloka pappa, den berömde upptäcktsresanden Ahmad Ibn Fadlan, skriver ner vikingarnas vanor. Hur smutsiga de är, hur obildade de är och – framför allt – hur de verkar tro på en stökig samling gudar som inte på något sätt är förebilder för människor.

Mina lärare i Bagdad har lärt mig om grekernas, romarnas och egyptiernas gudar. De gudarna är beundransvärda och omsjungna i långa spännande berättelser, men de nordiska vikingagudarna är mest upptagna av att dricka utspätt vin, dö

i slagsmål eller slåss med väldigt stora hammare. Kanske är

det bara en gud som har en hammare, jag har inte lyssnat så noga. Behöver man ens lyssna på historier från ett folk som bara kan hacka ner några få tecken på stenar?

Jag drar mattan tätare om mig, men det gör att jag fryser ännu mer. Jag är så sur att jag inte tänker prata med pappa när han kommer. Men jag vet att det kommer att bli svårt. Pappa är för rolig och har för spännande saker att berätta och jag vet redan nu att när han bäddar ner mig i en varm säng och säger: ”Vill du höra historien om Sisyfos igen?” så kommer det vara den mysigaste stunden på dagen.

Dörren slås upp, och samtidigt med pappa smiter en iskall vind in i vårt redan kalla rum.

Min pappa är längre än många araber. Han har urgröpta kinder och tunt hår. Kanske är det för att han är väldigt smal och aldrig verkar behöva äta, som kalifen gärna använder honom som upptäcktsresande. Pappas spinkighet gör honom till en omtyckt gäst, alla kan se att han är liten i maten. Och inte är den tunna kroppen något hot, inte mot någon krigare, och kvinnor ser sig aldrig om efter honom. Jag antar att det därför han är den perfekte spionen. Även om han inte skulle kalla sig för spion förstår till och med jag att anteckningarna om de folk som bor norr om kalifatets gränser inte bara är ren nyfikenhet från vår härskare kalifens sida.

Pappa är också en ovanligt blek arab, för han är sällan ute

i solen. Han sitter oftast inne och skriver, men ikväll, när

hans ansikte lyses upp av eldens falnande glöd, är han vitare än jag någonsin har sett honom.

Han klagar inte på att jag inte har lagt vedträn på brasan, utan går ut igen och kommer tillbaka med famnen full och lägger på det ena efter det andra under tystnad.

Sedan hänger han vår tekanna över elden, häller upp var sin kopp te till oss och jag tar emot den varma drycken.

”Varför var du borta så länge?” säger jag och försöker att inte låta så övergiven som jag känner mig.

Pappa skakar på huvudet och jag håller tillbaka en suck.

Så här är det alltid när han har sett något ovanligt, han vill inte prata om det. Det är som om han är rädd att berättelsen ska rinna ut genom munnen innan han hunnit skriva ner den. Han hämtar pergament och bläck och börjar skriva. Om jag inte vore på så dåligt humör skulle jag tycka synd om honom för att han måste skriva på djurhudar. Det är mycket sämre än pappret som han brukar skriva på hemma i Bagdad. Men allt papper vi hade med oss har blivit fuktigt och förstört under resan.

Även om jag inte får störa honom under arbetet, får jag läsa vad han skriver.

”Idag har jag sett det mest fruktansvärda”, skriver han.

”Vikingarna begravde sin hövding”, fortsätter pennan att skrapa fram mot den gulvita ytan. ”De hade lagt honom på

en båt som de tände eld på. Men på båten fanns också hövdingens slavar. De brändes levande. Doften av bränt kött svepte in över stranden.”

Här slutar jag läsa, för det dyker upp bilder i mitt huvud av vad eld gör med människokroppen. Jag vill helst inte tänka på hur det skulle vara att brinna upp. Vikingarna vet inte hur man tillverkar papper eller skriver ner långa berättelser, men de verkar ändå vara farliga, i alla fall för sina slavar. Undrar hur de där människobrännande vikingarna ser ut?

När elden har fått fart fryser jag inte längre. Och jag är rastlös. Vad som helst är bättre än att sitta still i ett trångt rum och titta på när pappa mödosamt plitar ner hundratals detaljer om en otäck begravning. Kommer verkligen kalifen, eller någon överhuvudtaget, att orka läsa alltihop?

”Jag går ut”, säger jag och pappa tittar inte upp.

Han brukar inte höra vad jag säger när han är försjunken i sitt skrivande.

Jag drar på mig ytterligare en kaftan, för att inte riskera att frysa, och lägger min slunga i ett av vecken. Vem vet, kanske får jag syn på någon fågel som jag skulle kunna sikta på. Det vattnas i munnen av tanken på stekt fågel och mitt inre fylls av bilder från ljumma kvällar i Bagdad då tjänarna kommer inbärande på fasaner och duvor tillagade enligt konstens alla regler.

Men nu vill jag ut och se om jag kan få syn på några vikingar och kanske en brinnande båt.

KAPITEL 2

I vilket jag blir infångad av vikingarna

Utanför är det snöigt och kallt, kallare än jag kunde föreställa mig när jag satt inne i värmen. Jag spanar ut i mörkret. Från flodstranden hör jag ljudet av röster. Jag smyger åt det hållet. Snart ser jag en grupp sitta kring en stor eld. Av någon brinnande båt med människooffer syns inte ett spår.

Kanske har den redan hunnit flyta nerför floden.

Smyga, det kan jag, för jag är van att röra mig över hela

Bagdad när jag blir uttråkad. Det har hänt mer än en gång att jag varit inne i främlingars apelsinträdgårdar utan att bli upptäckt. Hemma gäller det att passa sig för grus, som kan knastra under ens fötter. Här i norr är det snön som knarrar och riskerar att avslöja mig.

Jag kryper ihop bakom några fällda träd som kanske är tänkta till ett båtbygge och lyssnar. Då och då kikar jag fram mellan stammarna och ser hur de storvuxna, ljushyllta

männen skickar en lädersäck med dryck mellan sig och häller upp i trämuggar.

De talar högt, vikingarna, inte lågt och eftertänksamt som krigare hemma i Bagdad. Den som talar högst är en man med illrött hår och ett stort ärr över vänstra ögat.

Jag förstår inte något av vad som sägs. Jag förstår att det är ord, men jag begriper inte vad de betyder.

”Thorsten hade velat att vi ser varje bägare i botten i natt”, säger vikingen med ärret.

”För Oden”, säger en annan viking som just har fått säcken med dryck, och suger i sig flera klunkar innan han fyller sin trämugg så mycket att det spiller över på den vita marken.

”Ta inte allt”, ropar en tredje viking som verkar ha något fel på rösten, för han låter så hes.

”Det finns mer, Ulv”, säger den ärrade vikingen. ”I natt dricker vi så att gudarna i Folkvang avundas oss.”

Deras språk känns hårt i mina öron, meningarna är korta och jag tycker att alltihop låter kantigt. Utifrån ljuden de utstöter på sitt märkliga språk och gesterna gissar jag att de skålar för något eller någon. Jag kan inte låta bli att fascineras över de långa skäggen, det yviga håret. I Bagdad hålls männens hår under en turban och sköts med väldoftande och kraftiga oljor. Bara de sjuka låter håret stå fritt kring huvudet.

När vikingarna pratar låter det dessutom som om de grälar,

fast de ser ut att vara sams. Jag undrar vad som orsakat det vita

breda ärret över ledarens ansikte och känner hur kylan biter längs mina ben.

De skickar runt ett fat med vatten och tvättar händerna i det. Men de sköljer också ansiktet i det. Och – blä – fräser ut sitt snor i det. Det känner jag igen från pappas anteckningar, men jag kunde inte tro det. Vad är det här för folk?

Nu har jag sett tillräckligt. Det börjar bli kallt och jag smyger hemåt över en liten glänta med djupare snö, tar försiktiga steg för att snön inte ska knarra. Men det finns inget att oroa sig för, tänker jag för mig själv, för vikingarna verkar fullt upptagna med att dricka sig genom natten och skråla högljutt.

Jag ska just kliva intill ett buskage och gömma mig i skuggorna när jag får syn på fågeln. Den är stor, mycket större än duvorna som jag brukar skjuta prick på hemma. Och den har en färgglad fjäderdräkt, röd över ögat och ett grönt parti nedanför halsen.

Åh, tänk om jag kunde få med mig fågeln hem. Då skulle pappa bli glad. Och vi skulle få stekt fågel till middag. Kanske räcker den till middag imorgon också, så stor är den.

Med mycket små rörelser får jag upp min slunga ur vecket i kaftanen. Jag sticker ner handen i snön och får tag på en sten. I med stenen i slungan. Jag kommer inte ha lång tid på mig innan fågeln upptäcker mig. Kanske hinner jag svinga

slungan ett halvt varv, kanske ett helt. Jag drar slungan bakåt, fågeln har uppmärksamheten åt ett annat håll. Med ett vinande snurrar jag slungan och just när fågeln vrider på huvudet släpper jag iväg stenen. Trots att fågeln är fem famnar bort träffar jag den i huvudet. Den utstöter ett svagt pip och stupar omedelbart. Jag fylls av en triumferande känsla. Jag må vara i främmande land, men om man vet hur man använder en slunga så behöver man aldrig svälta. Pappa kommer bli stolt över mig!

Jag reser på mig, precis som jag brukar göra efter en lyckad jakt i Bagdads utkanter och ska just ta mig till mitt nedlagda byte när jag känner ett hårdhänt grepp om nacken och hur jag lyfts från marken.

”En redig slavunge och en saftig tjäder i samma fångst”, utropar vikingen med ärret medan jag sprattlar för att komma loss. ”Det kallar jag ett fiskafänge värdigt Tor själv.”

Skulle du lyckas ta dig hem från ett land där ingen talar ditt språk och vintern aldrig tar slut?

Elvaårige Rashid är på upptäcktsresa norrut med sin pappa, historieberättaren, när han en kväll blir tillfångatagen av de långhåriga jättemänniskorna som kallas vikingar.

Han säljs som slav, och för att lyckas rymma och klara sig själv i det kalla, främmande landet krävs såväl en stor dos mod som list.

Tillsammans med en ovanlig vän – en björn –påbörjar Rashid sin resa hem. Längs vägen möter han både fiender och allierade, och växer till någon han aldrig trodde att han kunde bli.

Björnpojken är ett spännande äventyr om mod, vänskap och hopp, inspirerad av verkliga händelser för mer än tusen år sedan.