9789127470385

Page 1


Förord

Den hÀr boken har sitt ursprung i ett panelsamtal dÀr jag talade om förskolan som en plats för hopp och framtidstro. Niklas, förlÀggare pÄ Natur & Kultur som lyssnade till samtalet, uppmanade mig skriva en bok kring det temat. Jag har nu uppenbarligen antagit utmaningen, och processen sedan samtalet har inneburit att jag har sorterat, lÀst och tÀnkt och med bÄde vÄnda och inspiration skrivit boken.

Att skriva en bok om hopp och framtidstro idag, nÄdens Är 2025, kÀnns som att ta pÄ sig ett svÄrt, ja nÀstan övermÀktigt uppdrag, som pÄ nÄgot sÀtt inbegriper att sia om hur allt kommer att bli. Men det kan ju ingen veta. Boken innehÄller dÀrför sjÀlvfallet inte nÄgra svar pÄ hur det kommer att gÄ eller hur vi alla ska fÄ hopp och framtidstro, den ger heller inte nÄgra precisa riktningar för vÄr gemensamma framtid. Snarare bestÄr den av stigar och vÀgar att förhoppningsvis vandra vidare pÄ, sÄ att vi kan föra samtalen om just hopp och framtidstro vidare. För nÄgon slags hand att hÄlla i nÀr det gÀller att hantera den tid vi lever i och vilka vi Àr i den tror jag vi alla behöver. DÀr Àr vÄra tankar och vÄr reflektionsförmÄga viktiga delar.

Temat för boken fick mig ocksÄ att ta kontakt med förskolor som arbetar med temat framtidstro. Jag vÀlkomnades pÄ besök

till dem, nĂ„got jag Ă€r sĂ„ glad och tacksam för. Jag vill rikta ett stort tack till dem för de besöken. Det Ă€r inte sĂ€rskilt ofta jag deltar i förskoleverksamhet numera, trots att jag ofta trĂ€ffar dem som arbetar dĂ€r. NĂ€r min forskning genomförs i förskolor Ă€r min blick mycket riktad och fokuserad. Jag griper dĂ€rför tag i varje möjlighet att vara bland barnen och sĂ„ att sĂ€ga ”bara” vara. Som alltid slĂ„s jag av en beundran och framtidstro bara av att vara i förskolan, bland alla fantastiska barn och vuxna som gör den till en sĂ„dan bra plats. SjĂ€lvfallet Ă€r det med förbehĂ„llet att jag Ă€r sorgesamt medveten om att det inte Ă€r det som prĂ€glar alla förskolor i landet. Men det kan bli sĂ„!

Jag vill i det hĂ€r förordet tacka min kollega Ann-Christin Furu för alla gemensamma tankar och reflektioner som vi genom vĂ€nskap och medforskarskap hanterar och manövrerar i – allt frĂ„n akademins olika nycker, ljuvligheter och besvĂ€rligheter till att klura pĂ„ gemensamma forskningsprojekt. Vi skrev tillsammans boken Resiliens i förskolan (2022) – en utforskande process som inte liknade nĂ„got jag gjort tidigare. Den gav möjlighet att söka lite mer oupptrampade marker inom förskolans omrĂ„de och utan den boken hade den hĂ€r boken aldrig kommit till. Jag Ă€r sĂ„ tacksam för vĂ„rt gemensamma arbete.

Den hĂ€r boken tillĂ€gnar jag min mamma Gun-Marie (1946–2023) som i sitt mĂ„ngĂ„riga lĂ€rarskap verkligen aldrig gav upp om varken barn och elever eller om skolan som plats och institution. Hon var bĂ„de optimist och pessimist, men hon slutade aldrig visa sina elever att riktningen Ă€r framĂ„t genom att nĂ€stan enbart visa upp sin optimism, glĂ€dje och tro pĂ„ framtiden – utan att överdriva, göra sig till eller vara oĂ€kta. Hon hade nog tyckt att en

sÄdan hÀr tillÀgnan var lite fjÀskig. Men av henne har jag fÄtt min grundlÀggande och benhÄrda tro pÄ framtiden, att det ovÀntade inte behöver vara dÄligt och att det alltid finns hopp och nÄgot att bÄde i stort och smÄtt vara glad och tacksam över.

Jag hoppas att boken kan ge dina egna tankar kraft och utrymme, ge tron pĂ„ förskolan och pedagogiken vingar och att du under och efter lĂ€sningen fĂ„r idĂ©er, hopp och framtidstro att se din egen viktiga roll och plats i att stödja barn i nuet och framĂ„t i livet. Vi gör skillnad. Tillsammans. 8 ‱ Förord

Inledning

Att hoppas Àr ett vÄgspel. Det Àr att satsa allt pÄ framtiden, pÄ sina drömmar, pÄ möjligheten att ett öppet hjÀrta och ovisshet Àr bÀttre Àn elÀnde och trygghet. Att hoppas Àr farligt, och ÀndÄ Àr det motsatsen till rÀdsla, ty att leva Àr att vÄga.

REBECCA SOLNIT (2017, S. 30)

Det hÀr citatet av Rebecca Solnit kommer frÄn hennes bok Hopp, som utkom första gÄngen 2017. Hon tyckte att tidsandan krÀvde en bok om hopp och ett tÀnkande kring det. Boken skrevs före pandemin, före klimatkrisens riktiga krisÄr, före #metoo, före de ekonomiska kriserna, före krigen pÄ flera platser i Europa, det vill sÀga innan freden och demokratin utmanades ordentligt med upprustning och osanningar, och innan det offentliga samtalets polarisering exploderade. DÄ hon skrev boken hade hon inte sett allt detta, men tyckte ÀndÄ att det behövdes en bok om hopp. Idag ser och upplever vi en tid fylld av ovisshet och osÀkerhet, och det Àr inte alltid lÀtt att uppbÄda hopp och framtidstro i en sÄdan samtid.

Det Ă€r sĂ„ lĂ€tt att tĂ€nka att hopp och framtidstro Ă€r att stĂ€ndigt vara ”pepp” och hurtig, att tĂ€nka att det Ă€r brĂ„ttom och allt mĂ„ste ske nu, nu, nu. VĂ€rldens elĂ€nde kan ibland gripa tag i oss med sĂ„dan kraft att det skapar stress och panik. Det kan ocksĂ„ ge upphov till kĂ€nslan att man Ă€r konstig: att vi pendlar mellan lĂ€gen av hopp och hopplöshet, att en pendling mellan att tro eller inte

den, och om nuet. DÀr finns lÀrandemöjligheterna, villkoren för utveckling och omsorg och dÀr finns tron pÄ barnen och deras möjlighet att gÄ framÄt. Och i pedagogiken finns ocksÄ alla bakslagen, alla utmaningarna och allt det svÄra i att vara i lÀrande och utveckling och fÄ omsorg. Allt det som skaver och sÄrar, men i det svÄra finns ocksÄ möjligheten.

I Sverige gÄr en halv miljon barn i förskolan varje dag, och minst lika mÄnga förÀldrar och vÄrdnadshavare förhÄller sig till förskolan. Förskolan Àr en samhÀllsinstitution som berör oerhört mÄnga, vilket betyder att det som görs och inte görs i förskolan snuddar vid mÄnga individers och gruppers idéer, normer och vÀrderingar. DÀrför Àr förskolan en sÄdan viktig plats för sÄ mÄnga, och dÀrmed en viktig plats att förmedla och tÀnka kring hopp och framtidstro.

Det som görs och inte görs i förskolan har av just den anledningen en potential att fungera som hoppingivande om framtiden, men ocksÄ det motsatta, att skapa en kÀnsla av en i det nÀrmaste hopplös samtid dÀr oro över barns framtid berör och dominerar. Det Àr mÄnga som undrar hur dagens barn kommer att ha det som framtidens vuxna, och hur den framtiden kommer att te sig nÀr ekonomisk kris, krig i vÄra nÀromrÄden, omfattande klimat- och miljökris, sviktande samhÀllstillit med mera, gör att dess riktning prÀglas av ovisshet och osÀkerhet.

Vad förskolan gör och innehĂ„ller kan för en del möjligen te sig som en angelĂ€genhet för nĂ„gra fĂ„, men om vi lyfter blicken ser vi genast förskolans innehĂ„ll och verksamhet som avgörande och med en stor potential för att forma barnens barndom. De flesta barn Ă€r i förskolan under mĂ„nga timmar varje dag, och de timmarna behöver mycket tydligare beskrivas som timmar som formar barnen pĂ„ olika sĂ€tt. Det Ă€r verkligen inte enbart ”torka snor och byta blöjor”, utan förskolan Ă€r en plats dĂ€r relationsskapande,

I den hÀr boken vill jag försöka föra samman idéer och forskningsrön som kan skapa en bild av förskolan som en plats för att bygga, utveckla och stÀrka hopp och framtidstro hos barnen. Jag ser en möjlighet att, i ett pedagogiskt och didaktiskt sammanhang, kommunicera och klargöra hur förskolans uppdrag Àr att reda ut och kraftsamla för att tydliggöra att hopplöshet och framtidspessimism kan och behöver utmanas, och att förskolan Àr en utmÀrkt plats att göra det pÄ.

I den bok jag har skrivit tillsammans med min kollega AnnChristin Furu, Resiliens i förskolan (2022), lyfter vi fram hur barn i förskolan bland annat behöver fÄ öva sig pÄ att möta motstÄnd för att bygga motstÄndskraft och sjÀlvtillit. Att bygga sÄdan resiliens görs förstÄs inte enbart genom att möta motstÄnd. Det handlar om att bygga relationer, om deltagande eller delaktighet och inkludering, och att hitta processer för att göra detta, vilket Àr centrala teman i den boken. Resiliensbegreppet Àr pÄ ett plan övergripande bÄde hopp och framtidstro. Eller hellre: dessa begrepp hör tÀtt samman. Vi skriver om hur resiliens Àr en slags inre styrka som finns latent i oss och kan aktiveras nÀr situationen

‱ Inledning omvĂ€rldsförstĂ„else och sprĂ„kutveckling stĂ€ndigt pĂ„gĂ„r, bara för att nĂ€mna nĂ„got av allt som sker och som har stor bĂ€ring pĂ„ demokrati och medmĂ€nsklighet. Det gör ocksĂ„ att alla som arbetar och verkar i förskolan mĂ„ste fĂ„ se denna betydelse Ă€nnu tydligare och vĂ€rdera verksamheten i förskolan dĂ€refter. För att följa Robinsons (2022) tankegĂ„ng innebĂ€r tider av kris och osĂ€kerhet ocksĂ„ att vi behöver tĂ€nka pĂ„ ett nytt sĂ€tt om barn och barndom och vi behöver tĂ€nka nytt i hur vi utbildar och undervisar. Jag tĂ€nker att den tiden Ă€r nu.

sĂ„ krĂ€ver. ”Situationen” kan vara frĂ„n minsta lilla sak till allra största hot. SĂ„dan resiliens kan man inte en gĂ„ng för alla skapa sig, det Ă€r nĂ„got som krĂ€ver underhĂ„ll och pĂ„fyllning. Hur fĂ„r man till det? Genom bland annat kontinuerlig reflektion över sig sjĂ€lv, sin plats och sina relationer.

Den hĂ€r boken Ă€r en slags kommentar till Resiliens i förskolan. Sedan vi skrev den boken har det tydliggjorts i mitt tĂ€nkande om resiliens, hur det jag sĂ„ ofta kallar ”kontinuerlig reflektion” i sjĂ€lva verket handlar om och berör ens vĂ€rderingar och tankar om livet. Det kan ocksĂ„ vara en orsak till resiliensbokens genomslag – för att fördjupat tĂ€nkande kring resiliens och vad det innebĂ€r erbjuder reflektion kring stora livsfrĂ„gor som mĂ„nga i sin vardag inte naturligt Ă„tervĂ€nder till.

Samma erbjudande finns hĂ€r i denna bok gĂ€llande att tĂ€nka kring hopp och framtidstro. De tvĂ„ begreppen ligger nĂ€ra varandra, dĂ€r hopp ger framtidstro och framtidstro skapar hopp, men dĂ€r orden ocksĂ„ öppnar upp för att tĂ€nka kring, tydliggöra och uttala de vĂ€rderingar som ligger till grund för ens liv och arbetsrelaterade verksamhet. Genom att i boken öppna upp kring hopp och framtidstro ges möjligheten att tĂ€nka kring vĂ„rt utbildningssystems grundpelare – ett jĂ€mlikt utbildningssystem med alla mĂ€nniskors lika vĂ€rde, demokrati och mĂ€nskliga rĂ€ttigheter som grund. Idag behöver vi hĂ„lla hĂ„rt i den grundpelaren, eftersom den kontinuerligt utmanas pĂ„ olika sĂ€tt. Jag ser lĂ€nken mellan hopp, framtidstro och jĂ€mlikhet i förskolan som central. I lĂ€roplanerna ges uppdraget att alla som verkar i förskolan (och alla andra skolformer som lyder under skollagen) ska gestalta och förverkliga detta i sin vardag. För mig ger det en tydlig koppling till hopp och framtidstro, och möjlighet att tĂ€nka kring vad de betyder i mitt professionella liv. Roligt! Stort! Att gestalta dessa stora vĂ€rden kan vara ett sĂ€tt att i sig skapa

hopp och framtidstro, att som lÀrare och förskolepersonal vara konstant bÀrare av dessa hoppfulla begrepp.

En bok om hopp och framtidstro kan ocksÄ ses som ett sÀtt att konkretisera dessa vÀrden för hur förskolan kan skapa en verksamhet som pÄ alla sÀtt och vis inbegriper alla mÀnniskors lika vÀrde. Det behövs en kunskapsmÄngfald som kan bidra till att hitta mÄnga olika tankelogiker för förskolans verksamhet för att uppnÄ bland annat det. SÄdana som Äterskapar tillit och hopp som mÀnsklig kraft och ser det som ett vidgat sÀtt att tÀnka kring förskolans uppdrag. DÄ behövs forskning som berör hopp och framtidstro och som diskuteras i termer av hur förskolan kan förverkligas i bÄde tanke och handling pÄ ett bra sÀtt. Pedagogik och didaktik kommer fortfarande att behöva fungera som grund och bas i resonemangen, eftersom förskolans verksamhet alltid bygger pÄ att lÀrande, utveckling och omsorg sker och eftersom min vetenskapliga grund finns inom pedagogiken och didaktiken. I den hÀr boken handlar det ocksÄ om att vÄga ta in en del ovÀntad forskning, andra teorier och resonemang in i pedagogikens vÀrld, sÄdana som med fördel Àr tvÀrvetenskapliga och nytÀnkande för att visa upp mÄngfacetterade och fördjupade sÀtt att se pÄ förskolans roll i att ge barn hopp och framtidstro.

VÄr komplexa samtid behöver komplexa svar pÄ svÄra frÄgor och dessa behöver ocksÄ tas in i förskolans vÀrld, trots att en initial idé kan vara att barn ska skyddas frÄn kriser och svÄra tider. Boken kommer dÀrför att stÀlla frÄgor om vilka slags resonemang som bÀst kan belysa hur förskolan kan vara en plats för hopp och framtidstro. Hur kan tilliten till institutionen, barnen och vÀrlden stÀrkas genom förskolans uppdrag?

Bokens tema kÀnns i det nÀrmaste akut, eftersom mÄnga famlar efter sÀtt att tÀnka kring dessa stora, existentiella frÄge-

stĂ€llningar. Det har varit bĂ„de en sprĂ„ngbrĂ€da och ett hinder i att skriva boken: Att det Ă€r sĂ„ stora frĂ„gor som boken bollar med. DĂ„ försöker jag tĂ€nka pĂ„ att boken ocksĂ„ hade kunnat ha titeln Jag kanske vet hur man bygger en dörr. Det var nĂ„got jag hörde i förbifarten pĂ„ en förskola och som fick mig att stanna till lite grann. Det var nĂ„got i stunden som gjorde att de fĂ„ orden vĂ€xte och blev till nĂ„got större, som omfamnar sĂ„ mycket. Det var en mycket koncentrerad femĂ„ring som deltog i ett gemensamt byggande av ett vĂ€xthus av pinnar, platsfilm, sax och limpistol, och som i sitt kreativa flöde, med sina förskolekompisar – och vuxna – yttrar just de orden: Jag kanske vet hur man bygger en dörr. I de Ă„tta orden bor en lagom gnutta och mix av sjĂ€lvkĂ€nsla, sjĂ€lvförtroende, kreativitet, kunskap, tillsammansskap, lösningsfokus och hjĂ€lpsamhet. Precis vad alla behöver för hopp och framtidstro.

Att lÀsa boken

Boken har tre delar som belyser hopp och framtidstro frÄn olika hÄll. Den första delen handlar om vad hopp och framtidstro har för plats i samhÀllet och i förskolan, och varför det hÀr Àr relevant att reflektera kring just nu. Den andra delens kapitel presenterar aspekter av hur man kan nÀrma sig hopp och framtidstro i förskolans undervisning, och vilka perspektiv som kan vara intressanta och viktiga att tÀnka kring i en konkretisering av hopp och framtidstro. Kapitlen i den andra delen bestÄr av olika stigar som man kan ta sig fram pÄ och reflektera kring. Den tredje delen berÀttar konkret om hur nÄgra förskolor arbetat med framtidstro i sin verksamhet.

NÀr jag skriver boken ser jag förstÄs en början, en mitt och ett slut. Dock har den inte skrivits linjÀrt frÄn början till slut. DÀrför

tĂ€nker jag att man som lĂ€sare kan lĂ€sa boken pĂ„ det vis som passar. SjĂ€lvfallet Ă€r det mest vanligt att lĂ€sa den frĂ„n början till slut, och det lĂ€ssĂ€ttet ger dig en röd trĂ„d i resonemangen. Men det gĂ„r ocksĂ„ att lĂ€sa boken genom att göra nedslag hĂ€r och dĂ€r för att sedan gĂ„ tillbaka till platser i boken som av nĂ„gon anledning gett dig extra tankar eller kraft framĂ„t. DĂ„ kan du ocksĂ„ passa pĂ„ att frĂ„ga dig – varför stannar jag extra mycket upp vid just dessa delar? Svaren du fĂ„r av dig sjĂ€lv Ă€r nycklar för din fortsatta utveckling som lĂ€rare, pedagog och medmĂ€nniska.

Del 1. Hopp i samtiden och i utbildningen

Förskolans roll i samhÀllet

Förskolan har under de senaste decennierna fÄtt förÀndrad plats och uppdrag i samhÀllet: FrÄn utbyggnaden under 60-talet, av bÄde sociala och arbetsmarknadspolitiska skÀl, till att förskolan blev en pedagogisk verksamhet vilande pÄ de tre benen lÀrande, utveckling och omsorg (för vidare lÀsning, se Lindgren & Söderlind, 2022) . Dessa tre ben Àr fortfarande viktiga delar, men förskolans styrning, praxis och prioriteringar styrs mot att göra förskolan till en obligatorisk del av svenska barns utbildningsresa.

Förskolans verksamhet trycks alltmer in i en ny slags agenda i takt med att hela utbildningssystemet gör det. Förskolan Àr pÄ ett sÀtt sist ut i denna process tack vare att förskolans lÀroplansgrundade bedömnings- och mÀtpunkter har varit fÄ. Idag har styrningen mer och mer fört in förskolan pÄ sÄdant som mÀtningar, tester, olika obligatorier och kunskapsproduktion, i stÀllet för att prÀglas av sÄdant som kan ses som roligt, kreativt, ovÀntat, det som kanske tidigare kÀnnetecknade förskolan mer. Det som inte gÄr att mÀta och utvÀrdera har fÄtt ge plats för sÄdant som kan det. Den hÀr förskjutningen har gjorts tÀmligen obemÀrkt, med argumentet att det varit för mycket fokus pÄ det omÀtbara och att förskolan inte anvÀnds i sin fulla potential i relation till barns

Att förmedla hopp och framtidstro till barnen Àr ett av de allra viktigaste uppdragen för förskolan idag. I en komplex och oviss samtid behöver förskolan förmedla att framtiden Àr hoppfull och att det finns nÄgot att tro pÄ. Risken att sprida egna hopplöshetskÀnslor vidare till barnen kan vara stor.

I förskolan finns lÀrandemöjligheterna, goda villkor för utveckling och omsorg, och tron pÄ barnen. Genom ett pedagogiskt förhÄllningssÀtt kan förskolan bygga resiliens, relationer, pedagogisk takt, kÀrlek och medkÀnsla. Att lÄta lÀrande och kulturella uttryck och intryck vara i centrum i ett sÄdant förhÄllningssÀtt Àr centralt för att utveckla barns engagemang, nyfikenhet och metakognition. Allt detta kan sammantaget bygga hopp och framtidstro.

Boken lyfter fram det pedagogiska arbetet med hopp och framtidstro och ger olika perspektiv pÄ att tÀnka kring och arbeta med. Boken innehÄller hoppfulla stigar att vandra vidare pÄ, vÀl förankrade i relevant forskning och lÀroplan.

MIA HEIKKILÄ Ă€r professor i barn- och ungdomsvetenskap med inriktning mot förskolan vid Stockholms universitet. Hon Ă€r Ă€ven knuten till Åbo Akademi i Finland. Hon har tidigare skrivit bland annat Resiliens i förskolan tillsammans med Ann-Christin Furu samt ett flertal böcker om jĂ€mstĂ€lldhet. Den hĂ€r boken bygger vidare pĂ„ hennes utblickar kring förskolan, samtidigt som hennes forskning Ă€r förankrad i aktuella frĂ„gor som kan bidra till att stĂ€rka barnen i utbildningssystemet. HeikkilĂ€ Ă€r kontinuerligt anlitad expert kring en rad frĂ„gor som rör förskola, bĂ„de i Sverige och internationellt.

Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.