Hanna Axelsdotter Hon minns henne så väl, den raka hållningen, det uttryckslösa ansiktet utan spår av ånger. Hanna hade bevakat rättegången, följt varje känsloyttring, eller snarare brist på den, och undrat allt sedan dess. En gnagande tanke att Nora dolde något, att hennes uppenbara ointresse för utgången av rättegången var märklig. Och att hon aldrig överklagade. Nu skulle Nora snart friges och Hanna hade kontaktat henne, frågat om hon kunde tänka sig att ställa upp för en intervju. Föga oväntat hade Nora avböjt, precis som den gången för fem år sedan. Hanna står i badrummet och känner hur det iskalla vattnet får ansiktets färg att återvända, tankarna klarna. Natten har varit en ojämn kamp mot dem. Tankarna som vägrat vila, som envist radat upp sig i uppfordrande led. Johan hade sagt att om hon skulle lyckas få en exklusiv intervju med Nora skulle han göra allt som stod i hans makt att sälja in den. Att han tyckte om idén, men att han inte kunde lova något. Det var längesen Hanna hade kommit med en pitch som samhällsredaktionen nappat på. Hon smörjer in den nya ansiktskrämen som utlovar att hyn ska få en särskild lyster. Duttar med en täckande kräm för att dölja de mörka skuggorna som lagt sig som violetta vingar mot näsroten. Pressavdelningen på anstalten hade varit tillmötesgående, men påpekat att det är den intagne som själv måste begära tillstånd för att filmas. Hanna hade hållit på i veckor och när hon nästan givit upp till slut fått ett kort svar av Nora. Att hon kunde tänka sig att ställa upp. Vad det var som fått henne att ändra sig visste Hanna inte. Kanske det där sista 7
17-39 Bladh Korpsystrar 12 juni.indd 7
2017-06-12 08:17