Prolog, 1 februari 2010
Det är herrens år 2010. Månaden bär namnet februari. Det är dagar som rymmer det vi försöker att sortera undan. Det är dagar som fylls till brädden med det vi vill dölja. Vi är inte bara ljus. Vi rör oss in mot mörkret. Vi längtar efter det som dödar oss. Vi hinns ikapp. Gårdarna. Kvarteren. Skolområdet. Parkerna. Det är sorl, myller. Det är skuggor, ljus som rör sig, tätnar. En stad. En plats vi kallar hemma eller borta. Ibland är det samma sak. Komma hem och vara borta. Det är ljusa dagar. Det kommer andra som är till brädden fyllda med mörker. Månadens tyngd delas upp över 28 dygn. Det finns ett eget ljud som bara tillhör staden. En dödshymn. Det är den musiken vi hör tidigt om morgonen. Det är de tonerna som klingar bort sent om natten. En dödshymn. * En stad. Ljusen. Det som glittrar. Brofästet. Förstäderna. Den känslan. Som att komma inflygande över en stad sent om kvällen eller tidigt på natten. Gnistrande. Vackert. Det som äter oss är ännu osynligt. I förklädnad. Hamnområden. Lastbilar. Tågtrafik. Containers. Tågtrafik. En bro. Gods. Varor. Ljus som blinkar, slår av och på. Det vi äts av gör sig osynligt för en sekund. Det är ljusen 15
rp_vi som skall dö.indd 15
2017-08-18 15:29