Vad driver en man att utsätta sig själv för konstant fara för att bli medlem i en vargflock? Att äta med dem, att begrava ansiktet i det fällda bytet intill vargarnas sylvassa tänder? Att leka, jaga och brottas med dem, utstå blåmärken och bett? Att lära sig deras språk så att hans ylanden inte går att särskilja från deras? Att offra ett normalt liv med förhållanden och familj så att han helhjärtat kan ägna sig åt att skydda dessa vilda djur? Shaun Ellis liv förändrades för alltid första gången han såg en varg. I den här boken berättar stjärnan från tv-programmet Leva med vargmannen om sin uppväxt i Norfolks vildmark, den överlevnadsträning han fick inom den brittiska arméns specialförband och om hur han i nära två år levde med en vargflock på Nez Percé indianernas marker i Idaho, USA. Shaun Ellis erbjuder en unik inblick i de vilda vargarnas liv, dessa hotade och missförstådda djur. Han berättar om hur han kommunicerade med vargarna med ylanden och kroppsspråk, hur han jagade med flocken, åt rått kött och, om det var nödvändigt, försvarade sin del av bytet. Efter att levt i vildmarken i två år kände han knappt igen det djuriska ansikte som stirrade tillbaka på honom i spegeln. Mannen som lever med vargar är ett porträtt av en man som övergav civilisationen, men som aldrig förlorade kontakten med sin humanitet.
www.icabokforlag.se
MANNEN SOM LEVER MED VARGAR
Shaun Ellis är grundare av organisa tionen Shaun Ellis Wolf Pack Foundation som arbetar för att hjälpa vargar över hela världen. Man kan följa hans arbete med vargarna i programmet Leva med vargmannen på Animal Planet.
I vargflockens mitt
SHAUN ELLIS
om honom och tittade på. Då och då morrade han åt dem som för att hålla ordning på dem. Han luktade på mina knän och fötter, kontrollerade om det fanns några nya lukter eller någon ny fara för honom och valparna som jag kunde ha haft med mig. Sedan bet han mig i knäet flera gånger, och så strök han sig mot mig i sidan, som hundar brukar göra, och sniffade runt mitt bakhuvud. Jag kände hur han satte huggtänderna mot min nacke och väntade paralyserad på att hans käkar skulle sluta sig om min hals, vilket skulle innebära ögonblicklig död eller acceptans, men det hände inte. I samma stund bet den unga hanen mig betydligt mildare i knäet medan den äldre hanen knuffade ner mig från stenen där jag suttit. När jag föll satte jag ut ena handen för att ta emot mig och den råkade hamna rakt på valpens skuldra. Han drog sig inte undan. Han kändes inte som någon annan varg jag hade rört vid, och under den där bråkdelens sekund översköljdes jag av en överväldigande kärlek till det här djuret och hans familj, och en stark önskan om att få tillhöra den.
SHAUN ELLIS med Penny Junor
MANNEN SOM LEVER MED
VARGAR
Ur boken Den dagen syntes de inte till, och inte heller nästa. Det var inte förrän på eftermiddagen den tredje dagen, när jag satt och slumrade till, som de dök upp. De tycktes ha mer energi än sist och verkade säkrare än tidigare och mer målmedvetna, som om de hade något på agendan. Jag blev lättad när jag såg dem och iakttog dem när de umgicks. Sedan lämnade den stora hanen gruppen och gick raka spåret fram till mig, precis som förra gången fast mer självsäkert. Den här gången hukade han sig inte ner. Han förblev stående medan han luktade på mig, och så – helt utan förvarning – kastade han sig fram och bet mig under knäet med framtänderna. Det var precis det betahanen i Sparkwell hade gjort innan han accepterade mig i djurparksflocken. Han drog sig ögonblickligen tillbaka och tittade frågande på mig. Det gjorde ont och började blöda men det kändes inte så farligt. Helst ville jag le brett men jag visade ingen reaktion. Han kastade sig framåt igen och bet mig på samma ställe, totalt tre gånger, och efter varje bett tog han ett kliv bakåt och tittade på mig. Sedan vände han sig om, gick tillbaka till resten av flocken och lade sig ner tillsammans med dem. Frestelsen att gå bort till dem var nästintill oemotståndlig, men jag ville inte göra något som kunde förstöra det magiska som just hade inträffat. Två dagar efter det följde en repris. Också nu var det den stora hanen, men den här gången följde de två ungdjuren med honom och stod en på var sida forts bakre fliken