Introduktion

Next Article

Förord: En integrerad ansats

Det enskilt största problemet med kommunikation är illusionen att den ägt rum.

george bernhard shaw

Introduktion

den här boken är resultatet av att jag började misströsta om värdet av kommunikation. Jag, som doktorerat i kommunikationsvetenskap och var professor i just detta ämne, hade successivt börjat tvivla på att kommunikation fungerar. Det var faktiskt så illa, att min egen personliga erfarenhet av kommunikation mellan människor i olika sammanhang sa mig att den nästan aldrig lyckas. Sällan hade jag upplevt ett samtal som på djupet löst upp en konflikt och som på riktigt lett till ökad förståelse för varandra; polarisering, mer eller mindre öppna anklagelser och en underliggande drivkraft att, så att säga, avgå med segern hade snarast resulterat i låsta positioner – att distansen mellan oss ökat. Och oftare än jag ville erkänna hade den kommunikation som varit ämnad att reda ut någon form av problem (man ska ju »prata med varandra« som bekant) istället lett till ökad friktion. Precis som det inledande citatet antyder började jag utveckla känslan av att kommunikation som skapar samhörighet och förståelse för varandra helt enkelt är en illusion. Mission impossible!

15

I det samhälle vi skapat har kommunikationen blivit ett instrument att användas för olika syften. I stora delar av samhällskommunikationen, inte minst den politiska, har det extroverta och högröstat argumentativa blivit norm – att med hjälp av ord och retoriskt snitsiga argument manipulera eller besegra oliktänkande. Vardagskommunikationen, till exempel vardagligt småprat, är inte mycket konstruktivare trots att den kanske snarare syftar till att upprätthålla relationer än att förmedla information (Carey, 1995). Faktum är att även den typen av kommunikation i stor utsträckning handlar om att »få« något av någon annan, även om vi vanligtvis inte är medvetna om det: »Jag vill ha uppmärksamhet!« »Jag vill att du tycker synd om mig!« »Jag vill att du tar hänsyn till mig!« »Jag vill att du imponeras av mig!« Lyssnandet förpassas till periferin och kommunikationen förvandlas till ett redskap för att (för en kort stund) stärka våra egon.3 Det är också vanligt att kommunikationen förvandlas till en tävling, där vi försöker övertyga varandra om att just våra perspektiv på världen och tolkningar av händelser är de rätta. Kommunikationen blir en kamp om betydelseskapande och tolkningsföreträde.

På så sätt blir kommunikationen ett medel – i hemmet, på arbetsplatsen, i politiken och så vidare – för att få det man vill ha, för att hävda sig, försvara sig, skaffa sig »mer« av något, få sympati, och väldigt ofta helt enkelt för att få »rätt«. Den används som ett (makt)instrument för att vinna framgång som individ, som företag, som politiker, som chef, som medarbetare, genom

16

att mer eller mindre avsiktligt påverka andra människors tankar, beteenden eller värderingar med de bilder av oss själva och omvärlden som vi vill ha förmedlade i olika situationer. Möjligen är detta instrumentella kommunikationsmönster lite tillspetsat beskrivet här, men frågan är ändå om kommunikation stöpt i denna form skapar harmoniska relationer och tar samhällsutvecklingen åt det hållbara och inkluderande hållet. Jag tvivlar.

Även i min professionella gärning gnagde tvivlet om värdet av kommunikation och huruvida den förmår att bidra till ett gott samhälle. Under de senaste femton åren har mitt forskningsintresse särskilt riktats mot frågor kring miljö och människans relation till naturen – hur olika miljöproblem kommuniceras och framställs och hur de uppfattas av människor i allmänhet. Dessvärre visar min egen och andras forskning tydligt, att även om det finns en överväldigande mängd vetenskapliga belägg för, säg, klimatförändringens orsaker, är det långt ifrån säkert att vi accepterar sådan information (Olausson, 2018). Om vi till exempel brukar semestra i Thailand och vill fortsätta med det, avvisar eller modifierar vi sannolikt hellre information som säger att flygresor har ekologiska fotavtryck än ändrar vårt beteende, hur många gånger denna information än kommuniceras. Ett annat exempel är köttkonsumtion. Om kött är en integrerad del av vår kost är det troligt att vi hellre tillbakavisar information om köttproduktionens negativa inverkan på miljön och på vår hälsa än ändrar våra sedan barnsben etablerade kostvanor. För att undvika kognitiv dissonans, det vill säga,

17

det obehag som uppstår inom oss när det som kommuniceras hamnar på kollisionskurs med våra egna föreställningar och beteenden, hittar vi istället argument för att kunna bibehålla vår invanda livsstil.

Vi väljer alltså helst att ta till oss sådan information som bekräftar våra redan etablerade åsikter och legitimerar våra beteenden medan vi avvisar information som inte gör det. Det här sättet att selektivt välja information som passar en själv kallas för konfirmeringsbias i psykologin. Det finns oftast ingen logik bakom dessa ställningstaganden, utan vi kan samtidigt acceptera de generella dragen i klimatvetenskapen, till exempel att klimatförändringen existerar och till stor del är människoskapad, och avfärda mer specifik vetenskaplig kunskap om exempelvis dess orsaker när den inkräktar på vår livsstil (Olausson, 2019).

Det här är inga nya rön i kommunikationsforskningen. Att kommunikation inte fungerar linjärt i termer av enkel överföring av information från sändare till mottagare, har vi vetat länge. Mottagaren av ett budskap filtrerar det alltid genom sina egna mentala »scheman« som formats av erfarenheter, uppfattningar och värderingar och kan därför ge informationen delvis nya betydelser (Hall, 1996). Men det verkar ändå som om detta med att avvisa (vetenskaplig) information, oavsett hur ofta och på vilket sätt den kommuniceras, har ökat i omfattning på senare tid. Denna hypotes stärks av de senaste årens nyord, till exempel Oxford Dictionarys utnämnande av »post-truth« (på svenska: post-faktiskt eller post-sanning) till 2016 års ord.

18

Istället för att förlita oss på forskare eller andra experter när det gäller frågor kring samhället och naturen, låter vi våra personliga övertygelser, vår vardagserfarenhet och våra känslor förse oss med information. Denna subjektiva kunskap bedömer vi ha lika hög kvalitet som den kunskap vetenskapen producerar och kommunicerar, eller till och med högre.

Användningen av så kallade »alternativa fakta«, det vill säga, information som inte är systematiskt belagd och som saknar vederhäftiga källor, har följt som en naturlig konsekvens av denna trend. Detsamma gäller för ett av 2015 års svenska nyord, »faktaresistens«, som betyder att (vetenskaplig) kunskap avvisas om den kolliderar med våra personliga åsikter och den egna världsbilden. Faktaresistensen är ofta baserad på någon form av konspirationsteori, till exempel att samhällseliten försöker dölja andra, allvarligare men ekonomiskt känsligare miljöproblem genom att istället förflytta fokus till information om flygresandets eller köttätandets negativa effekter på miljön (Olausson, 2018).

Nutiden präglas alltså av grava kommunikationsproblem både på det mellanmänskliga planet och på samhällsnivå. Jag tolkar dessa problem som intimt sammankopplade med en betydande brist på tillit, både till varandra och till tillvaron i stort. Vi känner misstänksamhet mot varandras och våra demokratiska institutioners intentioner, välvilja och trovärdighet och i tillitens ställe har en otrygghet klädd i aggressiva eller defensiva ord växt fram. Sålunda sluts cirkeln, då detta numera tämligen

19