PROLOG
31 maj 1969 Det var en känsla jag fick innan jag skulle tala för publik och ibland även inför en händelse som var mindre offentlig men ändå viktig, en händelse som skulle kunna få konsekvenser för mitt liv – inträdesprovet till juristutbildningen, till exempel, som jag hade skrivit i ett klassrum på Harvards campus. Känslan var en sorts fokuserad förväntan, den låg som en tyngd i bröstet, men den berodde egentligen aldrig på nervositet. Jag var alltid förberedd och jag visste alltid att jag skulle ro det iland. Alltså var känslan en insikt om min egen kompetens blandad med vetskapen om att jag snart skulle lyckas med en bedrift som de flesta människor, med eller utan fog, inte trodde sig klara av. Och vetskapen bidrog till den sista aspekten av känslan, som var ensamhet – ensamheten i att vara bra på något. Examensceremonin på Wellesley ägde rum på gräsmattan nära biblioteket och jag skulle tala efter senator Edward Brooke, som kom från Massachusetts. Jag lyssnade på honom från min plats på den tillfälligt uppförda scenen, i min svarta kåpa och oxfordmössa. Min pappa hade åkt från Park Ridge i Illinois, utan mamma och mina bröder, och satt flera rader längre bak. Jag skulle bli den första studenttalaren någonsin under en examen på Wellesley. Jag hade inte sovit mycket natten innan, eftersom jag behövde skriva klart talet och dessutom greps av nostalgi. Wellesley 11