Prolog
ELIAS
Två år tidigare
Från terrassen hör jag sorlet. Jag sätter hellre eld på mig själv än lyssnar på ännu en självgod detaljhandelsmogul tala på banketten som avslutar den stora mässan.
Som VD för ett lågprisvaruhus är jag tydligen också en del av den utvalda klick av representanter för Skandinaviens större detaljhandelskedjor och varuhus som bjudits in. Så jag har behövt sitta och förklara hur det går ihop för Svanåker att sälja kaffe och chokladflarn för tre kronor. Många är förstås nyfikna: Har ni verkligen enbart svenskt kött? Hur många par träskor säljer ni per år? Och den där lakritsen: genidrag!
Jag behövde en paus.
Jag slår mig ner på den breda trädgårdssoffan och blickar ut över den jättelika terrassen, högst upp i ett av Göteborgs nybyggda höghus i glas och stål. Innanför takterrassen ligger den stora festvåningen med trehundrasextio graders utsikt över hela staden, som just nu vilar i en explosion av rosaröda kulörer.
Jag lutar huvudet mot ryggstödet och överväger om jag kan sitta här resten av kvällen. Jag tycks inte ha något gemensamt med rika människor, vi har aldrig något att prata om. Förutom framgång förstås. De här människorna är imponerade av en VD på blott tjugoåtta vårar som har tagit Svanåker till oanade höjder.
Hårt jobb, brukar jag svara, vilket somliga av dem faktiskt förstår. Men det blir tröttsamt att prata hårt jobb och framgång i fyra timmar, för att sedan behöva lyssna på talare som snackar hårt jobb och framgång.
Dörrarna mot terrassen slås upp. I dunklet urskiljer jag gestalten av en kvinna som går med snabba steg och lutar sig mot stålräcket som svänger ut över Göteborgs hamn. Hon står helt stilla. Hon ser mig inte där jag sitter i hörnet på trädgårdssoffan, skymd av de höga, bollformade träden som planterats i stora cementkrukor.
Jag studsar till när hon utstöter ett frustrerat vrål. Den raka ryggen skakas sedan av ett hysteriskt skratt och de långa lockarna faller över axlarna när hon lutar huvudet bakåt. Olusten kryper i skinnet på mig, jag borde inte sitta här och betrakta den här kvinnans sammanbrott. Samtidigt kan jag inte heller ge mig till känna nu, det skulle bli obekvämt för oss båda. Det här är en människa som behöver vara ensam.
Eller? Skrattet övergår nu till en lågmäld snyftning. Hon slår händerna för ansiktet, sedan drar hon ett djupt andetag och låter ögonen vila på en trålare som just glider in över det spegelblanka vattnet.
Jag skruvar på mig. Kanske kan jag bara smita härifrån nu? Jag reser mig och ska just slinka förbi bakom henne, mot dörren som leder tillbaka in till banketten, när hon vänder sig om och ser rakt på mig.
”Oj, ursäkta, jag trodde jag var ensam.” Hon snörvlar till och drar sedan ett djupt andetag.
Den glödande höstsolen som är på väg ner bländar mig, det är svårt att skönja hennes ansiktsdrag och hon blir bara en mörk silhuett i motljuset. I fjärran bakom henne syns konturerna av lyftkranar.
”Jag skulle just gå”, säger jag och gör en ansats att gå vidare.
”Kan du ta mig med dig?” säger hon. ”Härifrån alltså. Jag vill verkligen inte vara här.” Hon vänder sig om och ser ut över staden igen.
Jag står kvar. ”Vad har Göteborg gjort dig?”
”Förutom alla Göteborgsskämt?” Hon rycker på axlarna. ”Inget egentligen.”
”Du kanske trivs bättre i Stockholm, där det bor en dryg miljon.”
Hon vänder sig om igen, ser stumt på mig. Men sedan börjar hon ändå skratta. Ett hjärtligt skratt med djup klang.
”Så du märker att jag är stockholmare?”
”Det hör jag.”
”En dryg sådan?”
”Svårt att avgöra såhär ett vansinnigt vrål och trettio sekunder senare.”
Hon är tyst igen. ”Nej, jag hatar inte Göteborg. Jag vill bara inte vara här på banketten.” Hon suckar djupt.
”Så varför är du här?” Något med henne väcker mitt intresse.
”Min farbror är sadist.” Hon skrattar till.
”Jag antar att man måste ha varit där för att fatta det roliga.”
Återigen det där djupa skrattet. Någonting tänds i mitt bröst.
”Gud, du måste tro att jag är galen, vilket i och för sig är en av anledningarna till att han skickat hit mig. För att jag är galen och hysterisk.”
”Jaså?” Jag börjar gå mot henne, ställer mig intill henne och lutar mig mot räcket. ”Jag måste helt ha missförstått syftet med den här mässan, jag trodde vi var här för att prata om
detaljhandel, men du påstår alltså att det är någon slags rehabilitering för hysteriska personer?”
”Ja, märks inte det på folket där inne?” Hon nickar in mot salen.
Jag skrattar till. ”Du har en poäng.”
Hon ser ut att vara runt tjugofem, ung jämfört med de andra på banketten. Hon har långt, mörkblont hår i slarviga lockar över axlarna och en klarröd klänning som sitter oförskämt snyggt över hennes höfter. Jag har alltid varit svag för kvinnors höfter, den lätta rundningen, det mjuka.
”Vill du ha lakrits? Det brukar hjälpa mig”, säger jag.
”Så du levererar inte bara Göteborgsskämt?”
”Lakrits också.”
”Tack gärna. Bästa förslaget på hela kvällen.”
Jag drar fram lakritsstången ur fickan och räcker henne den. Det är först nu när jag tar ett steg mot henne som jag verkligen ser ansiktsdragen. De svallande lockarna ramar in ett ansikte som fortfarande är något solbränt efter sommaren. Hon har bred mun och stora ögon, härifrån kan jag inte se färgen men de nästan strålar mot mig. Markerad näsa och käkben. Jag känner igen henne, jag borde veta vem hon är.
”Går du alltid runt med lakrits i kavajfickan?” Hon biter av en tugga innan hon räcker tillbaka stången till mig. Jag för stången mot läpparna, toppen av den är fuktad av hennes mun. Det är en märkligt intim sak att dela en lakritsstång såhär.
”Så vad har din farbror gjort?” frågar jag. ”Sadisten.”
”Han har kastat in mig här på banketten. Egentligen skulle varuhuschefen åka, men han fick just sparken och det ska hållas ett föredrag. Så nu ska jag upp och snacka. Han hade kunnat åka själv men han testar mig, det är grejen. Innerst inne vill han bara att jag ska göra bort mig.”
”Varför vill han att du ska göra bort dig?”
”För att han hatar mig.” Hon sträcker ut handen och jag ger henne lakritsstången.
”Så vad ska du prata om?”
”Trender i handeln.”
”Mmm …”
”Och jag kommer direkt från London, är inte det minsta förberedd.”
”Jag har svårt att tro att du kommer göra det sämre än de cirka fyrtio minuter av pysande självgodhet i klubben för inbördes rövslickeri som vi fick äran att lyssna till innan.”
Hon skrattar till. ”Du verkar vilja vara här lika lite som jag.”
Jag nickar. Håller fast hennes blick i min en stund, tills det bränner till och hon vänder bort den, ut mot det blanka vattnet. I fjärran hörs en färjas dova signal.
”Så varför pratar du inte om något som du kan?” frågar jag. Hon nickar långsamt.
”Något du är intresserad av och som du kan innantill. Det är ändå inte förannonserat vad talarna ska prata om, ingen kommer att bli besviken.”
”Min familj kommer att bli besviken. Oavsett. Det är deras bild av mig bara.”
”Låt det inte definiera dig. Inte i kväll.”
Hon ser ut att fundera, tittar sedan på mig. ”Låt det inte definiera dig”, upprepar hon.
”Av det lilla jag sett av dig så har du ungefär hundra gånger mer personlighet än alla andra här sammanlagt. Jag menar … min bordsgranne fyrade av en lång analys av restlager innan jag gick ut, du uppskattar i alla fall ett Göteborgsskämt.”
Jag ser på henne, hoppas att hon nappar på min komplimang. Hon är en spännande överraskning på den här mässan. En natt med henne skulle kanske strö det där glittret över dagarna här som jag behöver.
”Tack. Och ja, du har rätt. Jag gör det bara.” Hon tittar
granskande på mig. ”Så du är Svanåkers unga VD som hela branschen pratar om.”
”Jag har inte ens presenterat mig än.” Jag är ändå smickrad över att hon vet vem jag är.
”Jag tog det på småländskan. Lakritsen.” Hon nickar mot stången. ”Och som sagt, hela branschen känner till dig.”
”Hela branschen vet jag inte.”
”Jo, alla pratar om dig”, säger hon.
Jag nickar. Jag kommer aldrig att vänja mig vid det. Svanåkers succé är något jag verkligen har kämpat för, men baksidan av det hela är offentligheten och uppmärksamheten. Eller nej, baksidan är att pengar gör människor knäppa. Rika människor är besatta av pengar och vanligtvis är de skitstövlar. Men Svanåker måste knyta kontakter, leta nya investeringsmöjligheter.
Hon tar en tugga av lakritsen. ”Vad är det man brukar säga – männen vill vara du och kvinnorna vill ligga med dig.”
”Jaså?” Jag höjer på ena ögonbrynet. ”Det är inte jättemånga kvinnor där inne i liggbar ålder.”
”Jag är kvinna. I liggbar ålder.” Det rycker till i hennes mungipa.
Hon säger det med glimten i ögat, men det är en invit. Helt klart. Och hon har absolut väckt mitt intresse – det öppna, råa är raka motsatsen till allt polerat jag bevittnat hela kvällen. Och så är hon enormt vacker.
En fuktig höstvind för med sig doften av hav och bensin. Hennes lockar dansar.
”Ska du tillbaka till London efter banketten?” frågar jag lågt. ”Eller blir du kvar över natten?”
”Jag blir kvar över natten.” Hon ler mot mig. ”Och du?”
”Jag stannar.”
Tystnaden sänker sig över oss.
”Bor du där? I Vetlanda?” frågar hon sedan. ”Ja.”
”I den där stugbyn, eller?”
Jag skrattar högt. ”Japp. I en liten stuga så att jag kan ta personalingången till varuhuset direkt på morgonen.” Jag flinar och hon ler tillbaka.
Solen sjunker sakta ner bakom hamnen och jag ser hennes ansiktsdrag tydligare. Jag kommer absolut att ta med henne till hotellrummet efter banketten, herre min gud. Den där munnen, de uttrycksfulla ögonen, det långa håret som skulle passa perfekt utslaget på min hotellsäng. Först en drink i hotellbaren. Jag betraktar läpparna, föreställer mig att de är mjuka att kyssa, att hon skulle smaka lakrits.
Men varför är hon så bekant?
Hon stelnar till och lystrar till en röst från högtalarna inne i salen, men det är omöjligt att höra exakt vad som sägs.
”Jag tror att det är min tur”, säger hon och kliver närmare mig. Hennes doft slår mot mig – himmelsk. Små fräknar syns över hennes näsa och ögonen är bärnstensfärgade, påminner om färgen på whisky. Jag vet vem den här människan är, hon är så bekant. Jag kan inte ha jobbat med henne, då skulle jag minnas henne.
Hon ser på mig en kort stund och räcker mig lakritsen. Ångrar sig sedan och skakar på huvudet. ”Du kanske inte vill ha tillbaka en halväten lakritsstång.”
”Behåll den som tröst om talet går åt helvete.”
”Det känns bra med ditt förtroende.”
”Jag tror faktiskt att det kommer att gå bra.”
Hon ler. Lutar sig fram mot mig.
”Vi ses sedan”, viskar hon, och hennes varma andedräkt snuddar vid den tunna huden på min hals. Alla nervändar i min kropp reagerar. Sedan ger hon mig en kort kyss på kinden. Jag hade rätt – läpparna är orimligt mjuka.
Hon blinkar med ena ögat och en elektrisk stöt går genom kroppen, men kommer av sig eftersom jag borde veta vem det är.
Jag går efter henne in i den storslagna lokalen som nu badar i ett blåaktigt skymningsljus och betraktar henne när hon rör sig över det hårda marmorgolvet i sina höga klackar. Den röda klänningen smiter runt hennes kropp som om den vore sydd på henne.
”Vår nästa talare är ingen mindre än Vera Hartman”, hörs konferencieren från scenen och jag stannar mitt i steget.
Vera Hartman. Självklart.
Jag har gjort allt jag kunnat för att värja mig, för att slippa bli påmind om den där familjen, även om jag i fjorton års tid knappt har tänkt på annat. Men hur mycket jag än ansträngt mig har jag inte lyckats undvika att höra när deras förmögenhet rabblats upp, eller när hon och hennes bröder har börjat eller slutat dejta någon annan galet rik människa. Eller för den delen – fotokavalkader från ännu en vild fest hon bevistat. Jag hade inte väntat mig någon av familjemedlemmarna här på mässan, de brukar alltid skicka undersåtar.
Hon kliver upp på scenen, den röda klänningen böljar kring benen och en slits på höger sida avslöjar ett långt, vältränat ben.
Hur kunde jag inte känna igen henne omedelbart? Jag inser att hon de senaste fem åren inte synts mycket, varken i branscheller skvallerpress. Hon har aldrig varit särskilt engagerad i familjeimperiet och senaste åren dessutom bott i London. Jag vet massor om familjen Hartman.
Och en sak har hon rätt i – hennes farbror är sadist. Faktum är att hennes farbror Otto Hartman är den enda människa jag innerligt hatar. I fjorton års tid har jag varit fast besluten om att jag, när rätt tillfälle stundar, ska hämnas på honom för det han gjorde mot min familj.
Hämnas på honom – och på hela familjen Hartman.
Ett VERA
Taxin sladdar in framför varuhusets sidoentré som leder till kontoret där min familj väntar, och jag är exakt tio minuter sen. Ja, jag var ute i går, men var hemma tidigt som alltid nuförtiden. Och unnade mig istället en lång sovmorgon. Testamentsexekutorn skulle inte vara här förrän klockan elva och det var rena rama turen att jag vaknade när min lillebror Oscar ringde för att kolla om jag sett farmors meddelande om att vi alla skulle infinna oss en timme tidigare.
Vi känner redan till innehållet i testamentet – aktierna skrivs över på farmor och mötet med testamentsexekutorn är en ren formalitet – men därefter väntar en nystart. Jag måste vara på hugget nu, det kan innebära en ny chans för mig och mina bröder. De senaste två åren, sedan farfar släppte in mig i varuhusets värme efter att min skötsamma lillebror Oscar övertygat honom om att mina vilda år var över, har jag assisterat min lillebror som vice varuhuschef. Oscar var det barnbarn farfar hade någorlunda respekt för, även om han ansåg att vi alla var odågor. Sedan dess har jag kämpat för att vinna min familjs förtroende. Farfar misslyckades jag med, till och med på sin dödsbädd i våningen på Östermalm uppbådade han tillräcklig kraft för att ge mig en
sista besviken blick. Det var två veckor sedan. Men med farmor har jag fortfarande en chans. Kanske kan jag och mina bröder övertyga henne om att vi, inte vår farbror Otto, är de rätta att ta över ledningen, som fram till nu varit ett gubbstyre.
Hissen befinner sig givetvis på högsta våningsplanet. Jag trycker på knappen, om och om igen, knappen där mässingen fortfarande är avskavd efter en ovana min lillebror Wilhelm hade som barn, han rev med nageln just på det stället. Vi var ju alltid här i varuhuset.
Klockan är tio över tio en lördagsmorgon. Jag kan inte tänka mig att Wilhelm är uppkopplad från London vid den här tiden, han var ute och festade sent i går och jag kan bara hoppas att han har sett farmors meddelande.
Hissen rör sig ner i snigelfart så jag tar trapporna. Ett idiotiskt misstag, inser jag, eftersom jag slängde på mig det första jag hittade denna morgon och det som låg närmast till hands var dessvärre gårdagens tajta klänning som gör att jag måste ta ytterst små steg upp för trappan. Jag drog i alla fall på mig en stor kavaj för att se mer kontorsmässig ut. Jag hasar klänningen högre upp på låren och klämmer Bottegaväskan, gårdagens partybag, mellan armen och midjan medan jag springer. Jag hör hissdörrarna öppnas nere på bottenvåningen med sitt plingande och då har jag bara två våningar kvar, jag känner ändå en smärre seger.
Väl uppe på kontorsplanet halar jag upp min blipp och fortsätter in i receptionen där Magda, som alltid iklädd varuhusets duvgrå tvådelade dräkt, ler ett strålande leende mot mig.
”God morgon, Magda.”
”God morgon, stumpan. De är i Boye. Jag meddelar din farmor att du är här nu.”
”Tack.”
Jag fortsätter mot konferensrummet uppkallat efter min favoritpoet. Det var farmors idé när vi renoverade kontoret,
att som ett tecken på förbundet med ett av Stockholms litterära sällskap låta uppkalla mötesrummen efter poeter. Jag stannar utanför och andas långsamt in. Vad väntar mig där inne?
Senaste decenniet har varit tufft med nedskärningar och uppsägningar och jag är övertygad om att farmor kommer att se annorlunda på rörelsen nu när hon inträder som största aktieägare, hon som har stått i bakgrunden alla dessa år. Jag hoppas att hon inser att vi är inne i en ny era som varuhuset måste anpassa sig till och att jag och mina bröder är bäst lämpade att ta varuhuset vidare.
Jag öppnar den tunga dörren i mörkbetsad ek och kliver in i mötesrummet, vars stuckaturer med rena linjer och enkla takrosett skvallrar om byggnadens ålder – den uppfördes under början på tjugotalet och varuhuset slog upp sina portar 1925. Hundraårsjubileum väntar i höst.
Jag möts av farbror Ottos föraktfulla blick, som han sedan slätar över med ett tillgjort leende och en avmätt kindpuss. Min lillebror Oscar får en kram. Båda bär kostymer, trots att det är lördag. Till och med Wilhelm, som tack och lov redan är uppkopplad på Teams – killen som The Sun beskrivit som trust fund brat, washed-up athlete och high-functioning alcoholic – bär en mörkblå kostym som jag varit med och provat ut tillsammans med honom på Savile Row. Nu har han fixat hår och ser utsövd ut. Hur bär han sig ens åt? Det är skillnaden mellan oss – jag har alltid låtit festandet och alla utsvävningar förstöra för mig medan Wilhelm är så fungerande. Vilket farmor älskar, och ändå ingöt viss respekt hos farfar.
”Direkt från nattklubben?” frågar Otto och drar på munnen.
”Nej. Men jag behövde min skönhetssömn.”
”Tänk att du envisas med att festa. Är inte det omodernt nu? Alla andra unga kvinnor tränar väl bara numera?” Otto betraktar min svarta, aningen för tajta klänning, fortsätter syna strumpbyxorna och mina Louboutins. Håret ligger i trassliga
lockar även om jag försökt få upp det i en hårklämma och mascaran har med all säkerhet hamnat en bra bit under ögonen vid det här laget. Jag vet att jag ser ut som skit. Men i natt klockan 01.30 på FOU var det här en vinnande outfit. Jag slätar ut klänningen och sätter mig ner. Jag är i alla fall här i tid. Nästan.
”Jag träffade Julia i går”, förklarar jag. ”Hon hade genrep med bandet och sedan gick vi ut, men jag var som sagt hemma tidigt. Och skyndade mig hit när jag fick farmors meddelande, men det var … mycket trafik.”
Jag hoppas att Julias namn ska skona mig från ytterligare en spydig kommentar från Otto. Julia är rik och har inflytelserika föräldrar, sådant älskar han. Ärligt talat begriper jag inte varför det är okej att han träffar affärsbekanta på hemliga, inrökta herrklubbar och sedan vidare ut på stan, med drinkbord och tjejer hälften så gamla som han, medan mina nattklubbsbesök ska nagelfaras.
Dörren öppnas och farmor kommer in i ett moln av Hartmans egen ikoniska doft Blanche, klädd i marinblå, knälång kashmirklänning och två rader pärlhalsband.
”Tack för att ni kunde komma lite tidigare”, säger hon och ser på oss.
”Med nöje.” Otto rättar till kragen på kavajen.
Sedan farfar slängde ut vår pappa ur aktieägarkretsen har Otto varit den mest självklara arvingen till styret av varuhuset. Ändå tog farfar inte steget och testamenterade allt till Otto.
Farfars obeslutsamhet och misstro till alla sina potentiella arvtagare resulterade i ett slags vakuum som farmor nu måste fylla med ett rättrådigt beslut.
Farmor harklar sig. ”Som ni vet kommer testamentsexekutorn strax, och …” Hon sväljer hårt och ser sedan på oss. Allvarligt. ”Aktierna kommer att överlåtas på mig.”
Det vet vi alla redan, det är som sagt mest formalia. Den stora frågan är vem farmor kommer låta styra varuhuset under
tiden hon lever, vilket blir det stora testet inför vem hon sedermera kommer att överlåta aktierna till.
Hon suckar djupt. ”Jag har gått igenom senaste årens räkenskaper och har kommit till slutsatsen att det här inte fungerar längre. Vi behöver medel utifrån. Vi behöver en extern investerare.”
Tystnaden breder ut sig.
”Och vad menas med det?” frågar Otto efter en stund. Han låter samlad, men ansiktsdragen är spända.
”Att jag planerar att sälja aktierna efter din pappa till en extern investerare.”
”Vad i hel…” Mer hinner inte Otto säga innan farmor ger honom en hård blick.
Mitt hjärta hamrar. Jag utbyter ett snabbt ögonkast med Oscar som ser sammanbiten ut. Alla vet vad en extern investerare i ett familjeföretag innebär – att hela familjen sparkas ut. Jag såg fram emot en förändring, men det här var inte det jag hoppades på.
”Det här är mitt beslut”, säger hon. ”Vi har fått ett betalningskrav för fasadrenoveringen. De hotar med stämning och att begära oss i konkurs.” Hon ser på oss. ”Läget är allvarligt. Jag ser ingen annan utväg.”
”Men … aktierna är mina?” säger Otto. Han harklar sig, ser på oss. ”Våra.”
”Ni kommer att få era pengar så småningom”, säger farmor. ”Men varuhuset behöver medel, mer än vad någon av er kan bidra med.” Hon skakar på huvudet, rösten darrar när hon pratar igen. ”Ingen ville att det skulle bli såhär.”
Det knackar på dörren, Magda kommer in med en bricka fullastad med kaffe och frallor.
”Advokaterna är här nu”, säger hon efter att hon ställt ner brickan på bordet.
Farmor nickar. ”Visa in dem.”
Efter att de läst upp testamentet och aktierna skrivits över ber farmor om att få ett ord med Oscar och de går in på hennes kontor. Otto sitter tyst kvar i konferensrummet och jag lämnar rummet.
Jag slår mig ner i de djupa sofforna i loungen och blickar ut genom det gigantiska halvmåneformade fönster som löper längs loungens ena långsida, ut mot varuhuset. Den jättelika kristallkronan i taket har just tänts. Aktiviteten är igång. Även om det är lite sömnigt såhär en lördagsförmiddag.
Jag älskar att vara här. Jag älskar det här varuhuset.
Jag trodde att farfars död innebar att vi skulle få chansen att jobba än hårdare, vi har en hel plan uttänkt: locka kunder till varuhuset genom dagliga events, samt skräddarsydd rådgivning genom fysiska möten. Mer service, mer närvaro, snarare än att leva på gamla meriter och ett inarbetat varumärke – vilket farfar och Otto förespråkade. Förhoppningen var att någon av oss, förmodligen Oscar, tog över rollen som VD . Men nu vill farmor sparka ut oss alla?
Det känns som om det har varit lördag i ett dygn.
Efter en stund kommer Oscar ut i loungen, där jag fortfarande sitter försjunken i mina tankar. Han sneglar mot konferensrummet där Otto fortfarande är kvar och nu har börjat skriva med vresiga tangenttryckningar på sin dator. Oscar nickar att jag ska följa med mot receptionen, antagligen utom hörhåll för Otto.
”Vi behöver dra. Det är bråttom”, säger han lågt och hugger tag i min arm.
”Vart då?” säger jag medan han leder mig mot utgången.
”Vad är det frågan om?”
Men han lägger bara fingret framför munnen och tar mig vidare ut i trapphuset och skuffar mig in i hissen.
”Om det inte vore för att du är min mest pålitliga bror och den mest sansade människa jag känner hade jag trott att det
här var ett kidnappningsförsök”, säger jag när han fortfarande inte svarar.
”Vad skulle jag få ut av det?” frågar han med sin karakteristiska rynka mellan ögonbrynen. Herregud, snart blir den permanent och han är bara tjugofem år. Han kliver in efter mig i hissen.
”Pressa familjen på pengar, du vet hur kär Otto håller mig.”
”Snarare skulle han väl förse mig med ett vapen från Sergels torg, betala mig för att skjuta dig och sedan dumpa dig i Strömmen.”
”Bör jag bli orolig när du har din mordplan så noga uttänkt?”
”Man ska alltid vara på tårna.” För första gången drar Oscar på munnen. Hissen når bottenplanet. ”Farmor vill att vi ska möta investeraren hon har i åtanke, som är i Stockholm i dag. Hon vill att det ska skötas diskret, utan Otto, och jag tror att det är till vår fördel om vi gör som hon säger.”
Jag nickar. Även om det här är det sista jag vill göra just nu så har han rätt. Om vi gör som farmor säger och träffar investeraren så vinner vi tid och kan kanske fundera ut något som kan hålla aktierna inom familjen, som räddar varuhuset.
”Okej?” Jag ser på honom. ”Och vem är den här investeraren?”
”Det vet jag dessvärre inte.”
Jag suckar. ”Hon gör det inte lätt för oss. Vet du åtminstone vart vi är på väg?”
”Tio poäng …”
Jag flinar åt hans referens. Kanske ett av de mer normala inslagen i vår barndom – fredagskvällarna hos vår åldrande morfar borta på Banérgatan, industripampen som älskade något så folkligt som På spåret.
”Tio poäng. Forna Bankaktiebolaget Södra Sverige.”
”Lätt … Bank Hotel.” Jag ler. Betraktar sedan mina kläder. ”Jag kanske borde byta om.”
Oscar ser på mig och skrattar sedan till. ”Herregud, jag är
så van vid att se dig såhär. Men ja, du borde byta om.” Han stoppar en taxi på andra sidan gatan och vi hoppar in i den. Han lutar sig fram mot taxichauffören. ”Ett stopp på Bellmansgatan, så att damen här kan byta om, och därefter vidare till Bank Hotel.” Sedan ser han på mig. ”Varför envisas du med att bo på Södermalm?”
”Av den här anledningen.” Jag gör en handrörelse ner över min outfit. ”Jag kan komma och gå såhär utan att någon bryr sig. Söder är mer anonymt.”
”Och ruffigt.”
”Så det passar mig.”
”Det passar dig verkligen.” Oscar drar på munnen igen.
Vi åker över Centralbron. Denna grå dag ser byggnaderna än mer ut som om de stått här i hundratals år – robusta, stadiga. Det är vad jag älskar med Stockholm, att allt är beständigt.
”Så. Vad är vår strategi på mötet?” Jag ser på Oscar, den av oss som är ordentlig, alltid har svar på allt. Bredaxlad och med allvarsam uppsyn, det är onödigt att le i onödan, ingjuter han ofta respekt hos folk. I alla sammanhang som rör Hartman där jag är osäker, vänder jag mig till honom. Min tre år yngre bror.
Det borde vara tvärtom. På så många sätt förtjänar jag honom inte, inte heller Wilhelm. Under flera år, då de behövde mig mest, var jag vilsen och allt annat än en trygg punkt för dem. Jag var arg, misskötte mig, skolkade från skolan, dök inte upp på familjeträffar och fick utegångsförbud av farmor och farfar. Vilket jag struntade i, mina föräldrar brydde sig ändå inte, de älskade mig varken mer eller mindre om jag gjorde det ena eller det andra. Det var en märklig sak att kunna göra vad jag ville utan att få en enda reaktion av mina föräldrar.
Vår pappa mådde för dåligt under den tiden och behövde fokusera på att själv må bättre, medan mamma helt enkelt inte var där. I perioder tog jag tag i mitt liv, så pass mycket
att jag lyckades få slutbetyg från gymnasiet, bara tack vare att jag hade det lätt för mig i skolan. Till slut lyckades jag bli antagen till LSE i London. Att jag började där gjorde åtminstone farmor och farfar nöjda, att det sedan tog flera år för mig att slutföra min utbildning eftersom jag lockades mer av att dränka mina bekymmer på Londons olika barer och klubbar är en annan sak.
Farfars gamla förbannelse om att värva, ärva och fördärva har etsat sig fast i min skalle. Hans far värvade en gång denna rörelse, farfar ärvde den och det föll på min farbrors och pappas lott att – enligt farfars profetia – fördärva Hartman. Pappa kickades ut och kvar blev Otto och vi.
Förbannelsen präglade mig. Jag har alltid älskat varuhuset, det har varit mitt hem, men att ansvara för det … Efter flera misslyckade försök att sommarjobba i varuhuset som tonåring slutade det med att jag helt enkelt höll mig därifrån. Jag kunde fördärva mitt eget liv, men så länge jag höll mig borta från varuhuset kunde jag åtminstone inte fördärva det.
Så jag stannade i London, lät min farbror och farfar sköta varuhuset så som de ville. Oscar lyckades jobba upp ett förtroende hos dem och de tog honom till sig – även om farfars tvivel alltid bestod, med tanke på vilka föräldrar vi har. Wilhelm flyttade till mig i London när han började plugga och när jag såg hur han flydde från allt genom det där ständiga festandet, insåg jag att han tagit efter mig. Mitt hjärta gick sönder.
Under mina år i London hade idén fötts om en organisation för ungdomar som hamnat fel, och som saknade de privilegier och det skyddsnät som jag haft. Jag lyckades övertala farfar och Otto att starta Hartman Foundation. I efterhand ser jag att det räddade mig, äntligen bidrog jag till något och jag ställde in mig på att plugga klart. Först då tog jag också terapin på allvar. Under alla de där åren, när vi var tonåringar, borde jag ha varit den som Oscar och Wilhelm vände sig till för att få råd. Vår
kärlek till varandra har alltid varit intakt men jag har aldrig varit en trygghet för dem. Inte förrän nu.
Oscar är den av oss som kan Hartman bäst, den av oss som är smartast och – inte minst – den som kan farmor bäst.
”Vi gör bara det farmor vill. Visar att vi är mogna, kompetenta och kapabla att leda varuhuset. Att vi överväger alla alternativ.”
”Och sedan försöker vi få henne på andra tankar”, avslutar jag. Oscar nickar. ”Exakt så.”
”Det ekonomiska får bara lösa sig”, säger jag, även om jag har svårt att se hur det skulle gå till. Farmors ord oroade mig. Är varuhuset bortom all räddning?
När jag kliver ur taxin slår den fuktiga luften mot mig, jord, avgaser och os från gatuköket. Det jag sade till Oscar stämmer faktiskt. Om jag bodde på Östermalm skulle jag träffa folk jag känner överallt – gamla skolkamrater, vänner till mina bröder och till familjen. Södermalm är det enda stället i stan där jag känner att jag bor i en storstad, enda platsen där jag kan gå utanför porten och vara anonym. Försvinna i myllret, gå in på ett fik utan att någon bryr sig om vem jag är. I hela mitt liv har jag haft blickarna riktade mot mig.
På gatorna faller ett lätt regn. Stockholm var fantastiskt i går kväll och jag hade sett fram emot en ljuvlig lördag med ett par timmar på kontoret, sedan vila och återhämtning innan ett snabbt träningspass och därefter lördagsdrink med familjen. Sedan le grand final – middag med Julia och Althea innan en kväll på jazzklubben.
Hej då till den dagen.
Uppe i lägenheten tar jag en snabbdusch, kammar igenom håret som jag fäster med en hårklämma och klär mig i sidenblus och en oversized kostym, sedan tar jag med necessären med smink ner till taxin. Vi kan inte vara sena till det här mötet.
Väl på hotellet visas vi in i ett konferensrum och slår oss ner vid det ovala bordet i mörkt trä. Rummet är inrett likt ett styrelserum med träpaneler och stolar i svart skinn. Tunga, smaragdgröna gardiner hänger vid fönstren, men de har dragits upp och släpper in en sol som kämpar sig fram mellan de regntunga molnen.
Oscars mobil vibrerar.
”Det är farmor.” Han läser på mobilen och spärrar upp ögonen. ”Okej. Nu vet jag vart vi är på väg”, säger han. ”En fågel, berömd för sin smäckra, ståtliga hals, som också gett namn åt ett varuhus som huserar tusentals kvadratmeter lågprisvaror.”
Jag spärrar upp ögonen. ”Svanåker? Är det din kidnappningslek igen? Ska du föra bort mig till Vetlanda? Då hoppas jag att du har en näsduk indränkt i kloroform i den där portföljen.”
Jag skrattar åt mitt eget skämt innan jag inser vad det är han faktiskt menar.
”Svanåker … Vänta nu, Svanåker vill investera? Det är dem vi ska träffa?”
I samma stund kommer en man i mörkblå kostym in. Det börjar susa i öronen.
Elias Johansson.
