Politicus 2025

husets kvadratmeter, dina minnen, en människas liv framgångar? f*aaaaan vad stressigt hundra år av gemenskap om att utmana sig själv och bestiga berg duktig, driven, osynlig framgångar för sf-are “vad kan man göra med din utbildning?” kapplöpningen om framgång fira de små fragångarna i livet

“gräv inte ner er i studierna! håll kontakt med studiekamrater, samhället och näringslivet”

utbränd och apatisk innan 20 när framgång fick ett nytt ansikte mot nya framgångar, sf-are! en framgång att misslyckas? den tyngsta framgången

FRÅN KALLA KARELSKA PIROGER TILL KRYDDLÖS KÖTTFÄRSSÅS (EN FRAMGÅNGSSAGA, TROTS ATT DET INTE LÅTER SÅ) konsten att bemöta skam

VILJAN ATT VARA PRECIS PASSLIG OCH HELST GANSKA MEDELMÅTTLIG - DEN FINSKA RÄDSLAN FÖR FRAMGÅNG när ska man vara nöjd? att misslyckas och ändå lyckas att bara vara vanlig när studietiden blev livet - och livet tog vid

resan till sf-100 att uppnå framgång i skymundan

Ebba Talonen

Statskunskap

6:e studieåret

Inspireras av människor som inte bryr sig om andras åsikter och står för det de tror på

Freja Wallin

Folkrätt

5:e studieåret

REDAKTIONSPRESENTATION

Inspireras av sin familj och sina vänner samt viljan att nå sina mål.

Alexander Nyberg

Folkrätt

8:e studieåret

Inspireras av sina vänner och sin familj.

Ylva Erlin

Statskunskap

3:e studieåret

Inspireras av intressanta diskussioner med olika sorters människor.

Astrid Lindholm

Statskunskap

4:e studieåret

Inspireras av det mesta. Familj, vänner, bekanta, en promenad, sociala medier, böcker, tidningar, listan kan göras lång. Inspiration finns överallt bara man ser sig omkring tillräckligt.

Ingrid Geust Folkrätt

4:e studieåret

Inspireras av sin familj, sina vänner, hennes katt Bentley och LinkedIn.

Miranda Berglund Folkrätt

4:e studieåret

Inspireras av mångfald, såsom olika kulturer och människor med olika bakgrunder, egenskaper, livserfarenheter och åsikter. Att möta olikheter är givande.

Hanna Nordman Folkrätt

5:e studieåret

REDAKTIONSPRESENTATION

Inspireras av alla människor runtomkring sig.

Vilma Ahvenainen Folkrätt

4:e studieåret

Inspireras av naturen och lugnet där, men också av människor som brinner för det de gör. Det märks direkt när någon verkligen trivs, och det inspirerar.

Linnéa Wiik Folkrätt

4:e studieåret

Inspireras av sin familj, vänner, böcker och naturen.

Wilma Fredriksson

Nationalekonomi

3:e studieåret

Försöker vara en ambitiös vardagsromantiserare, så typ alla vardagens guldkanter kan fungera som inspirationskälla. Det finns också något särskilt i långa, ärliga konversationer med människor jag känner stor uppskattning för.

Lina Kronström

Folkrätt

4:e studieåret

Inspireras av andra människors kreativitet.

REDAKTIONSPRESENTATION

Pietari Matilainen

Statskunskap med medier och kommunikation

6:e studieåret

Inspireras av att träffa nya människor, närhet och omtanke, nyfikenhet mot omvärlden och nya upplevelser, havet samt ett glas Pastis i solen, helst med havsutsikt och bra sällskap.

Carl Englund

Folkrätt

Studieår 2019-2025

Inspireras av människor som är genuint passionerade över det de gör.

Emil Kesseli

Statskunskap

5:e studieåret

Inspireras av människor som gör sin grej oavsett vad.

Ronja Sjövall

Folkrätt

6:e studieåret

Inspireras av alla de kvinnor och minoriteter som kämpat för sina rättigheter och för att samhället skulle se ut som det gör idag. Jag får även inspiration av att spela piano, läsa bra böcker och scrolla recept i K-Ruoka-appen. Mina största inspirationskällor är ändå mina föräldrar.

Veera Haikola

Folkrätt

6:e studieåret

REDAKTIONSPRESENTATION

Inspireras av känslan att lyckas och sina nära och kära.

GÄSTSKRIBENTER

Oscar Nyman

Carina Gräsbeck

Elina Pirjatanniemi

Emelie Jäntti

Erik af Hällström

Lasse Mäki-Hokkonen

Antonia Holmberg

LEDARE

På hösten när det var dags att ställa upp till chefredaktör för Politicus funderade vi på vad för ämne vi själva skulle vilja skriva och läsa om. Det första som kom upp var “framgång”. Dels för att det passar för ett jubileumsår som denna, men också för att förhoppningsvis inspirera och ge just begreppet “framgång” en ny innebörd, något man inte behöver vara rädd för.

Men faktumet är att man är rädd. Skiträdd för framgång. Eller kanske vad som skulle hända ifall man inte uppnår framgång enligt sitt eget mått. Så skiträdd, att man gång på gång saboterar för sig själv. Man fyller sin tid med tidskrävande uppgifter - allt för att slippa göra sitt bästa på någon front. Man hittar ett säkert alibi för varför man inte i just denna tent lyckades så bra som man velat. För visst är ju medelmåtta ett helt suveränt resultat då man endast haft några kvällar på sig att förbereda sig? Inte kan väl någon påstå att man misslyckats när man samtidigt haft sena spexkvällar, styrelseuppgifter eller för många andra kurser samtidigt? Är detta ett resultat av att man har ett intresse av att göra så många olika saker samtidigt, eller är det bara ett flyktbeteende för att undvika att man någon gång skulle måsta se besvikelsen i vitögat, riktigt på riktigt?

”the purpose of life is to be happy”

Kanske det även var en av orsakerna varför vi valde att ställa upp som chefredaktörer för Politicus i årett sätt att fortsätta gömma oss för vår fruktansvärda rädsla för att misslyckas då vi verkligen försökt vårt bästa. Men en tidning klokare, artikel för artikel, där vi fått läsa om hur man kan misslyckas men ändå må bra, om att våga satsa på sin vision, och att våga möta sin skam, trotsa den och göra det man vill ändå, vågar vi påstå att man äntligen hittat modet att verkligen sikta mot stjärnorna istället för att gömma sig bakom allt som heter lagom.

LEDARE

Och kanske är det just i det sökandet – mellan rädslan och modet – som den verkliga framgången finns. Det är också något som genomsyrar årets jubileumsutgåva av Politicus.

Framgångens ansikte som ändras med tiden, kvinnor som vågar satsa stort trots risken för att bli bemötta av osakliga kommentarer, och inte minst vår egen kära förening SF-klubben som är ett resultat av åratal av framgångsrika medlemmar som format vår förening till det den är idag, 100 år gammal. När vi nu blickar framåt mot nästa sekel, hoppas vi att begreppet framgång inte ger er mardrömmar, utan tvärtom, syns i alla delar av era liv. Framgång behöver inte kunna mätas. Som Dalai Lama XIV en gång sade; “the purpose of life is to be happy”, och visst är detta ju sant. Lycka och inre frid är kanske den största framgången livet har att erbjuda. Så stanna upp en stund, fundera på livets goda bitar, och gå med huvudet högt, det förtjänar du.

Fredrika af Hällström

Folkrätt 4:e studieåret

Insipreras av solen som tittar in genom fönstret på morgonen medans en bra låt spelar i bakgrunden, pinterest, och när någon säger något som får mig att stanna upp och tänka till ordentligt.

Kia Koponen

Offentligt ledarskap 5:e studieåret

Inspireras av årstiderna, konst, framgångssagor, människor, vänner, Pinterest, familj, omvärlden, livets stora frågor, sorg och skratt.

Kia & Fredrika Chefredaktörer

“Husets kvadratmetrar, dina minnen, en människas liv”

”Kan du föreställa dig ett rum

vars inredning är spegelbilden

av stigen som du vandrat längs

alla dessa år

gjorde du det som du alltid drömde om eller förblev rummet tomt

men så gick det ju inte alls rummet fylldes av minnen

minnen som skapades av dig

lusten att leva ett liv som var skräddarsydd för dig begäret,

viljan att plocka åt sig små fragment

som sedan bildade minnesbilder

som i sin tur

målade väggarna av ditt rum

med de ljusaste färgerna

och dekorerade rummet

nu finns rummet kvar som ett bevis

dess innehåll övertygar dig om att

du lyckades

lyckades med att pyssla ihop ditt arv

en film vars alla scener innehåller dig

i alla rätta roller”

Emil Kesseli

F*aaaaan vad stressigt.

FRAMGÅNGAR?

Vem har inte gått omkring och tänkt på att det skulle vara kul att vara framgångsrik? Det låter ju kul. Ett ord som skimrar, som om det vore en destination. En punkt man bara når, och sedan är det klart. Men frågan som är lite svårare att ställa är vad det egentligen innebär att vara framgångsrik. Och svaret är långt ifrån enkelt.

Vi har alla våra egna definitioner vad det innebär att vara framgångsrik. För någon handlar det om att tjäna massvis med pengar. För någon annan kan det vara att bli bäst i staden på någon udda hobby. En tredje kanske tycker att framgång är att hitta balans mellan arbete, fritid och relationer. Alla dessa tolkningar är lika rätt, eller lika fel, helt beroende på hur man själv vill se det. För det finns ingen manual för att vara framgångsrik. Framgång är ingen naturlag, det är inte objektiv. Det är precis så subjektivt som vi väljer att göra det.

Jag minns själv hur jag vid 25 års ålder drabbades av det jag kallade en liten ålderskris (ja, ja, jag vet. Men man behöver faktiskt inte vara 50 för att ha existentiella funderingar). Det är en tid i livet då människor runt en börjar befinna sig på olika platser. Vissa har redan fast jobb och börjar bygga upp en karriär. Några har hunnit bilda familj. Samtidigt finns det andra som glatt tar sig an en tisdag kväll som om den vore en lördag, och festar därefter. Inget av det är fel, men skillnaderna kan få en att känna sig vilsen. När andras liv ser så olika ut, hur vet man då själv vad som är ”rätt” väg?

Det är just här jämförelserna smyger sig på. Man tittar på vad vännerna gör, scrollar genom LinkedIn och ser uppdateringar om praktikplatser, nya jobb, titlar och ”framgångar”. Och plötsligt känns det som att man själv inte riktigt hänger med. Det lite fjantiga är, att vi ofta vet, i alla fall i teorin, att man inte ska jämföra sig med andra. Men ändå gör vi det, gång på gång, och låter oss tryckas ner av något som egentligen inte säger så mycket om vår egen väg framåt.

När jag tänker tillbaka på min egen studietid och den ”aktiva” tiden i föreningen, inser jag att mycket av det som blev värdefullt inte var alls planerat. Jag trodde faktiskt ganska länge att framgång var något man kunde rita upp, lite som en rak linje mellan mål och resultat. Läs kurserna i rätt ordning, gör bra ifrån dig, samla erfarenheter, och du kommer dit du ska. Men livet visade sig inte riktigt följa någon kursplan. Föreningen blev på något sätt mitt första möte med den insikten. Möten drog ut, planer sprack, idéer dog och återuppstod i nya former. Och ändå, hände de viktigaste sakerna där. Det var inte i de lyckade evenemangen jag lärde mig mest, utan i de tillfällena när vi improviserade, när något gick snett och vi fick lösa det tillsammans.

Jag var länge en sådan som ville vara ”duktig” (eller i alla fall ville jag att det skulle se ut så). Det var en sorts trygghet i att alltid prestera, att hela tiden bevisa att jag var på rätt väg. Men efter ett tag märkte jag hur lätt den duktigheten slår över i något som kväver. Man börjar leva för att uppfylla förväntningar istället för att följa nyfikenhet.

Och sen sitter man där en kväll, bombsäker på att man har magsår, medan studenthälsan snällt försöker förklara att det ”antagligen” bara är dom där 17 kopparna kaffe per dag som inte riktigt fungerar ihop med din mage.

Men, det tog tid att förstå att vissa av de mest meningsfulla sakerna i livet börjar i osäkerhet. Ofta börjar det i att säga ja till något man inte riktigt vet hur man ska hantera. De gånger jag känt mig mest vilsen har ofta visat sig vara de gånger jag faktiskt lärt mig mest. Jag tror det är därför föreningslivet fortfarande känns så värdefullt för mig (och varför jag gång på gång verkar dras in tillbaka). Det tvingade mig att kliva ur den där berömda ”bekvämlighetszonen”. Och nu, i rollen som kurator, är det nästan ironiskt. På pappret borde jag kanske vara den som ”vet”. Den äldre och klokare (sluta fnissa) som kan ge råd och perspektiv. Men, i verkligheten känns det ofta som att jag fortfarande famlar. Skillnaden är väl bara att jag har blivit lite bättre på att acceptera det (och/eller dölja det). För man blir aldrig riktigt klar. Det finns inga färdiga svar, bara bättre frågor.

Kanske är det just det jag vill förmedla till er som nu studerar och är mitt i allt detta. Att det är okej att inte ha en plan. Att framgång inte alltid kanske känns som framgång när man står mitt i den. Att man kan vara både ambitiös och osäker på samma gång. Och att de där stunderna när man inte riktigt vet vad man håller på med, kan mycket väl vara början på någonting viktigt och kanske även framgångsrikt. Det är inte alltid en linjär resa där man prickar av mål efter mål, utan det kan lika gärna vara en pyttipanna av olika steg, där man ibland snubblar, ibland hittar genvägar, och ibland upptäcker något man inte alls tänkt på.

Ibland kan det faktiskt vara just de omvägarna som visar sig mest värdefulla. Och jag menar, vad är meningen med allt om du endast går längs de upplysta, sandade och lågtrafikerade vägarna hela livet?

När jag var 22 trodde jag att framgång såg ut på ett sätt. När jag var 27 trodde jag att det handlade om någonting annat. Och idag ser jag det på ett nytt sätt. Och jag är säker på att min definition kommer att förändras igen, många gånger om. Det fina är att det inte finns något facit. Ingen annan kan säga vad framgång måste betyda för dig. Därför vill jag verkligen uppmuntra er som är mitt i studierna nu: ta vara på tiden här. Prova saker som lockar er, även om de inte passar in i någon färdig karriärplan. Våga misslyckas. Våga engagera er. Våga ta på er uppgifter ni inte vet hur ni ska lösa. Framgång är inte bara något som väntar i framtiden, det kan lika gärna vara det ni upplever här och nu.

Så nästa gång tanken dyker upp, just den där lite stressiga frågan om saker faktiskt går så på Strömsö som det ”borde” göra, försök vända på perspektivet. Kanske du redan är precis var du skall vara. Bara på ditt eget sätt.

Ha det bra och ta hand om varandra.

Oscar Nyman

Kurator & (f.d.) medlem i SF-ultras

HUNDRA ÅR AV GEMENSKAP

Smaka på ordet framgång. Handlar det enbart om att vara så framgångsrik som möjligt eller hittar vi rentav nyanser när vi gräver lite djupare? Oberoende av hur vi väljer att definiera det är vi säkert många som på ett personligt plan önskar oss ett framgångsrikt liv.

Tänker vi på själva ordet framgång i betydelsen att helt enkelt gå framåt kan vi tolka det som ett behov av att vara i ständig rörelse.

Vi vet också att muskler som inte är i rörelse förtvinar och så småningom dör hela kroppen ifall tillståndet pågår för länge. Även en gemenskap kan drabbas av detsamma. Stampar den på ställe för länge och vare sig går framåt eller förnyar sig finns risken att den går samma öde till mötes.

Men vad väcker ordet framgång för fler associationer? Ett ständigt strävande framåt, men mot vad? Eller kan framgång vara flera saker på en gång. Att övervinna sig själv trots motgångar. Att kämpa i motvind och ändå komma i mål. Och att kunna släppa taget när det behövs. Att stanna upp och reflektera för att sedan ta sig framåt igen. De yttre markörerna på det vi allmänt sett ser som framgång eller att vara framgångsrik kanske inte alls korrelerar med hur det känns på insidan.

Och vad händer då? Nya egna definitioner på framgång eller framgångens baksida – misslyckandet.

Ser vi på SF-klubbens långa historia hittar vi alla ingredienser på framgång. Då jag synar SF-klubben vågar jag påstå att det att vi i år kan fira 100 års jubileum inte minst beror på att SF i samband med varje motgång, stor som liten, kunnat korrigera kursen för att sedan som det heter, komma stärkt ur kriserna. För visst har det funnits både kriser och motgångar. Det har krävts enorma personliga insatser, massvis med kämpaglöd och förmåga att stanna upp för att kunna tänka om och tänka nytt. Det syntes inte minst under det första Coronaåret då klubben inte kunde fira årsfest på traditionellt vis och inte ett enda evenemang hade tillåtelse att arrangeras i den egna klubblokalen. Fler kriser som övervunnits hittas garanterat under klubbens långa historia.

Trots att mitt eget engagemang i SF-klubben inte längre är lika intensivt som under de år jag hade förmånen att få vara kurator, kan jag se att SF lever och mår bra. Kanske rentav i bättre skick än någonsin. Vad återstår annat än att önska vår kära SF-klubb ytterligare minst 100 framgångsrika år till hur vi än väljer att definiera den framgången.

Carina Gräsbeck Kurator emerita

Om att utmana sig själv och bestiga berg

Ylva Erlin

“Keine Berge”, det vill säga “inga berg”, fick vi höra av de lokala österrikarna då vi vandrade i området runt floden Donau i mitten av Österrike. Vi hade frågat ifall vägen vi planerade att gå skulle vara tung att vandra, men de här klara orden lugnade oss – visst skulle vi galant klara av att vandra 200 km. Efter åtta backar på en dag var vi inte lika kaxiga och fötterna hade börjat värka, vi hade missbedömt resan.

Jag deltog i juli 2025 i en scoututmaning som kallas Explorer Belt, i Österrike. Vi som var deltagare skulle på tio dagar vandra tillsammans i par minst 200 km med packning och utan sin telefon eller några andra egna hjälpmedel (pengar, egen mat, etc.). På förhand visste vi inte var vi skulle vandra eller vad som skulle möta oss på vägen, jag och mitt par hade inte heller träffats fler än två gånger förut. Allt var en överraskning. Resan kom alltså inte bara att vara en fysisk utmaning, utan även psykiskt utmanande. Men för mig som är en extrovert person visste jag att den fysiska biten skulle vara svårare att utföra än att tala med de lokala invånarna eller att lära känna mitt vandringspar.

För mig, som är ganska oatletisk, var den här utmaningen alltså verkligen en både fysisk men också psykisk framgång; från början till slut. Att jag antog mig att utföra det innebar att jag skulle hålla en disciplin gällande förberedelserna inför resan,

något som jag alltid har svårt med men speciellt då det kommer till fysisk aktivitet. Ändå drog jag mig ut på diverse länkar i uppförsbackar, vandrade långt med min övningsrinkka (17 kg, min riktiga var ca 12 kg) i kuperad terräng och skapade rutiner i träningen. De här förberedelserna gjorde det möjligt för mig att relativt lätt klara av vandringen –visst var det ändå utmanande, men inte omöjligt.

För österrikarna var det kanske inte en stor framgång att vandra i det - enligt oss - kuperade landskapet, men för oss var det en ny utmaning. En utmaning som vi faktiskt lyckades klara av. Man kan bara konstatera att vi alla har olika utgångspunkter i livet och olika syn på vad som är jobbigt, på vad som är en utmaning och på vad som är en framgång.

Vi har alla olika förutsättningar då vi tar oss an utmaningar, för österrikarna var uppförsbackarna vardagsmat medan vi måste träna inför just detta. Nu ska jag inte ljuga och säga att de inte var imponerade av vår resa för det var nog de flesta, speciellt med tanke på packningen och extremiteten av utmaningen, men de hade definitivt ett annat utgångsläge än vi hade. Oavsett om det handlar om fysiska, akademiska eller psykiska utmaningar och framgångar tror jag att det är viktigt att komma ihåg just det här; den enas vardag kan vara den andras stora utmaning.

Duktig

Driven

Osynlig

“Hur skulle du veta något om mod? Speciellt om mod att leda?”

lyder en kommentar under Sanna Marins Instagraminlägg där hon berättar om sin kommande bok. Jag fortsätter läsa, och till min besvikelse, men inte min förvåning, dyker nästa kommentar upp:

“Vacker kvinna men svag ledare. Var vänlig och stanna i köket.”

Sofia Virta, en annan ung kvinna inom finsk politik, möts av följande ord:

“Är du verkligen pedagogie magister? Och har jobbat inom barnskyddet? Inte längre i alla fall, med den där personligheten och attityden. Sluta ljuga om skogarna. Du är varken på barnens eller naturens sida. Självisk, pengagirig, maktgalen. Outbildad.”

Sofia Virta och Sanna Marin är två av de kvinnor jag beundrar mest, inte för att de är felfria, utan för att de vågat göra det som kräver otrolig mod: att ställa upp i politiken som unga kvinnor i ett samhälle där deras öde är mer eller mindre förutbestämt.

Finland har endast haft en kvinnlig president, fastän vi vart sjätte år ser en rad kompetenta, utbildade kvinnor ställa upp. Att det stannat där handlar varken om brist på kunskap eller vilja, utan om fördomar och normer. Kvinnor ska ha driv, men inte för mycket, för då blir man självisk, pengagirig och maktgalen.

Man ska vara snygg, men inte för snygg, för då tror någon att man har flirtat sig till inflytande, det gjorde ju Kamala Harris också, påstås det, trots att hon är en högutbildad kvinna med en lång karriär som tagit henne dit hon är idag. Medan en kvinna med åsikter är provocerande, är en man med åsikter en ledare. Vi pratar om jämlikhet som om vi snart var färdiga på den fronten. Och visst, kvinnor syns nu på platser där vi förr bara kunde drömma om att befinna oss, men att synas är inte en synonym till att tillåtas vara framgångsrik.

Få män skulle vilja bli kallade själviska, pengagiriga eller maktgalna, men ironiskt nog höjer ingen på ögonbrynen om en manlig ledare har dessa egenskaper. Däremot är det rentav katastrofalt om en kvinna är sådan, kvinnor ska ju vara varma och ödmjuka. Det är nästan omöjligt att göra rätt som en framgångsrik kvinna, oavsett vad för val du gör: Marin jobbade långa dagar och människor oroade sig för hennes dotter, medan Harris inte har egna barn, och därmed, enligt vissa, är hon en politiker det inte går att lita på.

Vi säger att kvinnor får vara ambitiösa, men bara om ambitionen inte är för stor. Vi säger att kvinnor kan bli precis vad de vill, men på några villkor. De ska förbli älskvärda och förlåtande, och framförallt inte ta för mycket plats. Det är där som orättvisan uppstår: kvinnor döms inte endast utifrån de handlingar de gör, utan också utifrån förväntningar de aldrig lovat att leva upp till.

Visst, framgång kan mätas på många sätt. För någon kan det handla om pengar och inflytande. För mig handlar det om mod, och om att våga vara något annat än det som samhället hela tiden försöker att få dig att vara.

Oavsett hur framgång definieras är en sak kristallklar: kvinnor måste stråla på alla plan för att ens komma i närheten av att betraktas som framgångsrika. Ändå befinner sig kvinnor ständigt i situationer där det är omöjligt för dem att vinna. Damfotboll är ointressant, men herrarnas fotbollsVM är det populäraste idrottsevenemanget i världen. Feminism tas på allvar först när den också gynnar män. Det påstås att kvinnor styrs av känslor och inte hjärnan och därför klarar de inte av att vara presidenter, de kan ju starta krig under sin mens, sägs det.

Kvinnor lär sig i ung ålder att de alltid måste vara lite bättre: smartare, starkare, mer ambitiösa, och samtidigt aldrig för mycket av någonting. De får höra att de har gränslösa möjligheter, men blir dömda för att de äntligen syns. Den verkliga framgången i mina ögon är att trots fördomar och kritik fortsätta gå och stolt ta plats. Kanske är det just det som anses som det mest skrämmande: en kvinna som inte ber om ursäkt.

Ebba Talonen

Framgångar för SF-are

Vad ska du bli när du har studerat färdigt?

Arbetslös!

Det har varit ett go-to skämt under så gott som hela min studietid. Och visst, med tanke på dagens arbetsmarknad känns det rätt träffande. Men jag måste också erkänna att jag, med det skämtet, kanske bidragit till ett negativt fenomen som finns hos oss SF:are. Jag har nämligen upplevt att det bland SF:are finns en slags pessimism eller till och med mindervärdeskomplex när det gäller ens egna studier och framtida jobbmöjligheter. Jag hoppas förstås att detta är något jag hittat på och skriver till en icke-existerande publik, men ifall det finns någon som känner igen sig så hoppas jag att detta är bra att höra.

I alla fall vet jag att jag själv flera gånger har tänkt något i stil med ”fan jag borde studera redovisning eller juridik” eller ”det blir nog inget vettigt av mig”. Och visst är det lätt att känna så, särskilt när man träffar världens självsäkraste ekonomer som är helt övertygade om att de med ekonompapper

i handen bara är några år från att kamma hem miljoner. Eller när man lyssnar på någon stadgeit som menar att de har karriären uppdukad åt sig så fort de tar ut pappren.

SF:are nästintill tvingas höra på detta under sin studietid, och det är svårt att inte jämföra sig och sedan lätt att känna sig lite vilsen. Det finns en sorts inbillad prestigehierarki mellan utbildningar, där vissa ses som mer ’seriösa’ eller ’lönsamma’ än andra. Detta kan ibland komma från andra studerande eller till och med från fakultetet, men det är också något som vi ofta förstärker själva. Men vi borde sluta jämföra oss med andra, speciellt folk som inte studerar samma saker som vi gör.

För det finns egentligen ingen bra anledning till att det måste vara såhär. Det är långt ett problem som vi själva skapar. I många fall börjar det redan då någon frågar varför man studerar samhällsvetenskaper. Alltför ofta är svaret något i stil med ”för att jag inte riktigt vet vad jag vill göra i framtiden”.

Det svaret är helt okej, såklart. Det är också lätt att ta till, särskilt eftersom samhällsvetenskapliga utbildningar ofta marknadsförs som ett alternativ för den som inte riktigt vet vad hen vill bli. För alla var det inte heller första valet men också det är okej och inte någonting att skämmas för. Om livsframgång bara hängde på att man studerar sitt förstahandsval, skulle flera utbildningar på ÅA, som jag av diplomatiska skäl låter bli att nämna, vara riktigt illa ute.

Visst är det sant att det finns många olika saker man kan göra med samhällsvetarpapper. Men att man kan göra vad som helst är ändå att ta i, man söker knappast hit, ens i andrahandsval, om ens stora passion är biologi, bilar, att programmera, eller något annat som är långt ifrån det vi gör. Den stora majoriteten har inte heller sökt hit för att vi inte hade någon aning om vad vi ska göra i framtiden. Jag vågar påstå att de flesta, ens i någon mån, är intresserade av samhällsfrågor, politik, mänskliga rättigheter, organisationer, eller hur världen fungerar.

Och även om man inte vet mer än att man sökte för att man tyckte det kunde vara najs att studera samhället så tycker jag det är värt att kommas ihåg och konstateras då någon frågar varför man studerar det man gör. Man borde då någon frågar varför man studerar samhällsvetenskaper, svara med stolthet. Säga att man vill förstå hur världen fungerar, hur beslut fattas, hur människor påverkas, eller hur samhället kan bli bättre. Det är ju säkert sant.

Då SF:are funderar på vad vi ska bli borde vi också komma ihåg hur otroligt coola alumner vi faktiskt har. Listan är lång: det finns gamla SF:are som är diplomater, högt uppsatta tjänstemän på ministerier, EU:s institutioner, och internationella organisationer. Det finns både politiker, allt från riksdagsledamöter till ministrar till Meppar, och folk på den privata sektorn, lobbare och chefer. Det finns SF:are med egna företag och SF:are som är kommundirektörer. Det finns SF:are bland Finlands bästa journalister och på tunga finlandssvenska poster. Det finns SF:are som på riktigt hjälper människor. Man hittar SF:are överallt där samhället styrs och där det händer.

Man kan förstås jobba sig till dessa poster även med andra papper än våra, men det är knappast ändå en slump att många av dem som hamnar där makten finns är samhällsvetare. Det kräver förstås en hel del jobb. Det handlar lika mycket om att vara nyfiken, att våga tänka själv och att bygga en förståelse för världen runt omkring oss. Den som möter sina studier med positiv attityd och med tanken och målet att bli en sådan här cool alumn, snarare än att bara ”tar sig igenom” dem, tror jag har det betydligt lättare, också i det långa loppet. Det är värt att komma ihåg hur bra papper vi faktiskt får och på de alla intressanta och viktiga sakerna man kan göra då man studerat samhällsvetenskaper.

Carl Englund

“Vad kan man göra med din utbildning?”

Ronja Sjövall

Året är 2020. Jag är 18 år gammal och har precis tagit emot en studieplats på samhällsvetenskapliga utbildningen vid ÅA, och berättar stolt om detta hemma hos min dåvarande partners föräldrar. Jag säger att jag gärna vill studera statskunskap eller folkrätt, det tycker jag låter som min grej. Om ett par månader ska jag flytta från Helsingfors, jag har redan hittat en lägenhet och ansökt om studiestöd (några tiotusentals euro i studielån fattas ännu från min net worth).

Min partners mamma tittar på mig med en underlig blick och frågar vad jag har tänkt göra med den utbildningen. Hon tycker att det är något jag måste fundera på, annars kanske hela min framtid förstörs. Jag hade inte ens tänkt tanken. Mina egna föräldrar hade nästan fällt ett par glädjetårar då antagningsbeskedet kom, så detta bemötande är helt nytt för mig. Varför ska jag redan nu fundera på min karriär?

Under min studietid har jag behövt svara på någon form av denna fråga fler gånger än jag kan räkna på fingrarna. Folk undrar vad jag egentligen vill jobba med, eller till och med “vad man kan göra med samhällsvetenskaper” (jag har numera lärt mig att den senare frågan ofta antyder att man inte tycker utbildningen har något värde). Det känns märkligt att behöva försvara sin utbildning på det här sättet - främst eftersom jag trodde att det som samhällsvetare sysslar med var allmänbildning, och att denna attityd nu övergått till humaniora. För det mesta har jag svarat något i stil med att jag inte ännu vet, och under senare studieår har jag hittat på något som låter bra beroende på vem som frågar. Det riktiga svaret är ju att jag inte drömmer om att jobba alls, men det kan man knappast säga högt.

För mig har det alltid verkat lite konstigt att värdera en högskoleexamen - som oavsett bransch består av en hel del arbete - enligt hur stora arbetsmöjligheter, helst lukrativa sådana, den erbjuder. Speciellt i denna bransch har det aldrig under min studietid direkt funnits något överflöd av lediga jobb, och jag valde aldrig studieinriktning för att få ett bra arbete eller tjäna mycket pengar, utan jag ville helt enkelt lära mig mer om något jag var intresserad av och tyckte var viktigt. Därför känns det så dystopiskt att veta att vissa människor verkligen tar en hel examen i något de inte ens är intresserade av, enbart för karriärmöjligheterna.

Senast i somras träffade jag en person som studerade juridik vid Helsingfors universitet, men sa att hon egentligen inte alls gillade det och hellre hade valt något kreativt. Arbetsmöjligheterna fick henne dock att stanna vid utbildningen. Hos mig hade varningsklockorna ringt direkt. Om man redan vantrivs med studierna, kommer det inte då att kännas helt meningslöst och dystert att senare arbeta med något som inte alls intresserar en i över 40 år (eller för evigt om vi ser på pensionsåldern för vår generation)? Har vi helt glömt bort att det är okej att också njuta av sitt liv?

tjäna miljoner är det ingen idé att försöka bilda karriär i en bransch man inte är genuint intresserad av. I ett samhälle där ekonomisk förmögenhet inte fördelas enligt vem som arbetar hårdast och där vissa av de mest krävande yrkena har de lägsta lönerna har vi blivit vilseledda att tro att en lukrativ karriär är lika med framgång, oavsett om ett genuint driv finns där eller inte. Jag vill ändå tro att ett äkta intresse, en passion, alltid tar en längre i livet än en vilja att bli framgångsrik.

Har vi helt glömt

bort

att

det är okej att också njuta av sitt liv?

Det borde inte vara radikalt att säga att det är okej att studera något man gillar. Jag hade till och med gått så långt som att säga att man ska studera något man gillar, och det kan vara den enda orsaken att ens välja just den studieinriktningen. Studier behöver inte vara ett sätt att köpa en arbetslivsförsäkringom du gillar det du studerar så räcker det. Den enda orsaken att söka sig till en viss utbildning kan vara en vilja att lära sig mera om just det ämnet.

I ett samhälle där influencers drar in hundratusentals euro genom att lägga ut videor om sina liv och där sociala medier kan användas för att grunda startup-företag och

“Skaffa dig en användbar utbildning, det lönar sig!” sägs det. Men vad är mer användbart än att ta en examen i något man verkligen älskar och har ett intresse för? Jag studerade folkrätt, statskunskap och internationella relationer i fem och ett halvt år, och jag älskade nästan varje stund. Jag lärde mig om allt det jag verkligen brinner för och vill främja i världen. Numera då folk frågar varför jag valde just den utbildningen svarar jag att det var precis det jag var intresserad av. Och det räcker bra.

3

KAPPLÖPNINGEN OM FRAMGÅNG

På grund av min friidrottshobby jag hade i tonåren, tenderar jag att associera löpning med minnen från tävlingssituationer. I fall man inte har bakgrund i friidrott, känner man säkert igen känslan som tog över under stafettkarnevalen. Då man steg ut på stadion vändes alla sinnen mot prestationen som väntade. Efteråt hävdade kompisarna att de nog hojtat och hejat från läktaren då jag sprungit förbi, men inget hade jag hört. Det var som att en tunnelvision slagits på; blicken var fäst på banan, tankarna var på målstrecket som närmade sig, och allt oljud från omgivningen dämpades till ett lågt sus.

omvårdade familje-och vänskapsband, breda kontaktnätverk, allmännyttiga fritidshobbyn, månatliga investeringsrutiner, aktivt nyhetsläsande, språkkunnighet...ja, och nu ser aktivt föreningsdeltagande också bra ut på CV:t.

Känslan av att lyckas är belönande, så det blir naturligt att man jagar efter den känslan. Möjligheter finns dessutom överallt, speciellt som ung - så varför inte bara satsa på allting?

2

Nuförtiden ser jag mig själv och andra springa på lite andra slags banor. Stadions röda har bytts ut mot gymnasiet, universitet och karriärsteg. Kroppen är ändå i flera avseenden sig lik, blicken hålls fortfarande stint på målet. Att målet är så komplext och grenar sig lite hit och dit gör att blicken ändå aningen facklande. Chansen för framgång ger ju sig till känna i livets alla områden, vilket gör valet av ett fokus svårt.

För att som nationalekonomer säger; varje val har en alternativkostnad. En kostnad bestående av det som inte hände eftersom man valde något annat. Alternativkostnaden blir allt det andra som är utom synhåll då man rullar från en prestation till en annan med blicken fäst på framgång. Denna kostnad har jag ofta inbillat mig ha råd med, bara för att inse mitt panka öde.

1

Den är även ganska så listig, den uthålliga framgångssträvan. För att lyckas krävs givetvis ett grundligt bakgrundsarbete. Rom var inte byggt på en dag, och det samma gäller likaså studierna, karriären som en välfördelad investeringsportfölj. Det behövs mealprep i kylskåpet, mångsidiga träningsrutiner, goda sömnrytmer,

Man kunde tänka sig att stunden då man saktar ner och vänder blicken bort från mållinjen skulle betyda säker förlust och magplask. Det är också exakt det som skulle hända i fall livet vore en upprepad serie av sprinttävlingar. Till min glädje kan jag ändå rapportera att konsekvenserna i verkligheten är de motsatta; för varje gång jag låter mig svepas upp av människorna och sysslorna som befinner sig utanför den raka rutten till framgång, blir mållinjen aningen klarare - och resan dit avsevärt mer bekväm.

Wilma Fredriksson

Varför tycker man att ens egna framgångar inte är lika framgångsrika som andras? Varför drömmer vi stort och när vi sedan uppnått en stor framgång så har vi svårt att känna oss stolta över oss själva?

Att inse sina egna framgångar är svårare sagt än gjort. Då man tänker på ordet framgång tänker man lätt på större framgångar i livet som hur man lyckades få jobbet man drömt om eller hur man lyckades ta examen från universitetet efter flera år av hårt arbete. De flesta av oss tänker på ordet framgång som något stort vi någon gång ska uppnå, då vi i själva verket uppnår delmål/framgångar oftare än vi tror. Vi uppskattar inte våra framgångar tillräckligt, utan vänder direkt blicken mot nästa större mål. Istället borde vi stanna upp och vara stolta över oss själva en stund och över vad vi åstadkommit.

Firadesmåframgångarna i livet

Vi har alla olika förutsättningar i livet och behandlar såväl motgångar som framgångar på olika sätt. Dessutom har alla varierande kriterier på framgångar. Det som kan kännas som en stor framgång för en person, kan vara en vardaglig uppgift för någon annan. Så sluta jämföra dig själv med andras framgångar, ingen blir glad av det.

Vi trycker ner oss själva oftare än vi vill genom att jämföra oss med andra.

Men varför?

En god vän till oss sa en gång att man ska fira små grejer i vardagen. Detta kan vara att lämna in sin uppsats, att det är fredag och man klarat sig igenom veckan, eller att man har bokat en tid hos tandläkaren. Genom att fira de små framgångarna i livet så påminner man sig själv att man når framgångar hela tiden, trots att det ibland känns som att man stampar på stället.

Vi borde bli bättre på att se vår process som vi gjort och inte “trycka ner” en framgång som kändes omöjlig 5 år tillbaka. Tänk tillbaka på dig själv för 10 år sedan. Jag är mer än säker på att lilla du skulle vara stolt över var du befinner dig just nu och över de framgångar du åstadkommit. Lista till exempel upp fem saker som du idag har uppnått men som du aldrig trodde skulle vara möjligt för fem år sedan. Du kommer inse att du uppnått mer än du trott.

Ta dig en funderare över det du uppnått den senaste månaden, klappa dig själv på axeln och var stolt över dig själv en stund. Njut av de små framgångarna i livet. Det firas helt för lite under våra liv.

Hanna Nordman & Veera Haikola

”Gräv inte ner er i studierna! Håll kontakt studiekamrater, samhället näringslivet”

Orden var som ljuv musik i mina öron, då jag som 21-årig studerande läste årets Politicus till morgonkaffet. Mannen bakom orden var Rolf Kullberg. Som chefdirektör för Finlands Bank 1983 – 1992 är han en av de SF:are som klättrat högst upp på karriärstegen i det finländska samhället. Själv var jag på den tiden mer intresserad av alla andra aspekter av livet i akademikvarteren än att läsa tentböcker. Studielivet var huvudsaken, studierna en bisak. Om chefen för Finlands Bank menade att det lönar sig att hålla till nattetid under valven på Gezeliusgatan 2, då måste det ju vara så!

Det som Kullberg syftade på var förstås att eftersom samhällsvetenskapliga studier inte direkt utbildar till något yrke, är det en bra investering att aktivera sig under studietiden. Det kan vara jobb, SF-Klubben, politik eller en medborgarorganisation. Det lönar sig att redan under studietiden lära sig mötesteknik, att förhandla och att driva igenom olika projekt. Hellre vara aktiv än passiv på fritiden. Netflix och datorspel är inte att rekommendera.

Ett annat gott råd från Rolf Kullberg:

”Lär er att formulera er kort och koncist i tal och skrift, och att stiga fram och säga det både på svenska och främmande språk”.

Om man inte kan föra fram sitt budskap har det ingen betydelse vilka akademiska eller andra meriter man har. Som många andra personer av min generation anser jag att språkbruket har blivit sämre, att yngre kolleger borde fästa större uppmärksamhet vid ett gott språk.

För att nå framgång måste man ha en vision, man måste veta vad man vill. Vad arbetslivet beträffar identifierade jag som studerande tre idealiska jobb: 1) penningmarknadsdealer (vi levde i Nokia-boomens tidevarv), 2) journalist (jag beundrade A-studios reportrar som pressade skiten ur politikerna) och 3) diplomat (jag läste som 20-åring Max Jakobsons ”Trettioåttonde våningen” och drog slutsatsen att det inte finns något intressantare än internationell diplomati).

med samhället och

Jag har haft lyckan att pröva på alla mina tre idealyrken, som penningmarknadsdealer visserligen bara en sommar.

Om man ska uppnå sina visioner måste man också våga satsa. Då jag förberedde mig för slutintervjun till UMs diplomatkurs KAVAKU läste jag in mig på Finlands utrikespolitik i månader och övade in färdiga svar framför spegeln. Det är klart att satsningar inte alltid belönas med framgång. Ibland blir det motgång och besvikelse. Men framgången smakar ännu bättre efter lite motgång.

Jag ångrar inte att jag lämnade den snabba journalistiken och sökte mig till UM; jag har haft en omväxlande karriär med olika uppdrag. Från Indiens basarer till FN-högkvarterets korridorer, från Skatuddens mötesrum till Copacabanas soliga stränder. Det är roligt om arbetet är krävande och innehåller överraskningar. Bara under fåtaliga stillsamma perioder har jag längtat tillbaka till radiostudion eller till dealing-rummet på Alexandersgatan under Nalle Wahlroos vakande öga.

Kan man mäta framgång? En del anser att pengar är en måttstock, andra fördömer Mammon och materialism. Om man siktar på att löpa maraton under en viss tid eller att plocka ett antal liter blåbär så visst går framgång att mäta. Om man med framgång menar lycka, harmoni och inre frid blir det genast svårare.

Är framgång ett individuellt eller kollektivt fenomen? Alla som har spelat i ett lag vet att lagets resultat är viktigare än individens. Men individens insats bidrar till lagets resultat. Också i arbetslivet är framgången mera kollektiv än individuell. Lagspelare är populära på arbetsplatserna, revirfixerade kolleger med vassa armbågar är inte så populära. Vi SF:are som bekänner oss till ”Pro Bono Publico”, vi vet att den allmänna nyttan är viktigare än individens.

I mitt nuvarande jobb strävar jag efter framgång för Finland i Indien. Vad är då denna framgång? Framgången kan vara export för ett finländskt företag, en indisk investering i Finland, positiva texter om Finland i indisk media eller att unga indier kommer till Finland för att studera. Konsulär hjälp till finländare utomlands är ett traditionellt uppdrag i beskickningarna. Som argument och medel för att uppnå dessa nationella framgångar kan jag använda norrsken, julgubben, skogslandskap, statusen som världens lyckligaste land och representationsmiddagar med finländska delikatesser.

Vad diplomatin beträffar är det bra att komma ihåg att diplomaten är regeringens redskap. Diplomaten ska inte föra fram sina personliga åsikter. Det nationella intresset är viktigare än att förändra världen. De folkvalda politikerna besluter om den utrikespolitiska linjen och diplomaterna agerar därefter. En framgångsrik diplomat är inte en fri tyckare utan en lojal och disciplinerad tjänsteman.

Den här artikeln har främst handlat om framgång i arbetslivet. Det är klart att det finns många andra slags framgångar; framgång i kärleken, framgång i spel, framgång för Finlands nationalekonomi eller ishockeylandslag. Ibland kommer framgången inte genast utan långt efteråt. Jag kunde inte ana då jag invigde K som klubbhövding år 1985 att jag några år senare skulle hitta min kommande hustru och mor till mina barn på samma plats. Vilken framgång alltså!

Jag önskar all framgång till den jubilerande SF-Klubben och till läsarna av denna artikel. Lycka till med studierna, men kom ihåg visdomsorden från Rolf Kullberg år 1984:

”Studierna är inte allt”.

Erik af Hällström

Generalkonsul i Mumbai

Klubbhövding 1985

Utbränd och apatisk innan 20

– varför vi måste släppa framgångspredikan

Det är fredag eftermiddag, klockan är strax efter fem och jag har tidigare lämnat in ett utkast av introduktionen till gradun. Glad och nöjd styr jag stegen mot Tintå för att träffa en kompis över ett glas vin. När jag passerar stadsbiblioteket hajar jag till. På andra sidan av de stora glasfönstren sitter mängder av unga människor och stirrar koncentrerat på sina datorer, med anteckningsmaterial och energidrycker som komplement. De ser ut att vara i gymnasieåldern. Fascinerad promenerar jag förbi och följer med när de studerar. Min reaktion är blandad beundran och förvåning.

När jag har passerat biblioteket fortsätter jag promenera försjunken i tanken på vad jag såg. För en kort stund fylls jag av hoppfullhet och glädje. Dagens ungdom verkar så medvetna om världens händelser, flitiga och målmedvetna i skolarbetet och sunda i sina levnadsvanor. Sedan slås jag av följande tanke: Vad får en gymnasieelev att sitta inne i biblioteket och studera en fredagskväll? Varför är de inte ute på kaffe, spelar fotboll eller förbereder sig med spänningsblandad iver för en hemmafest?

Vi människor bygger vår identitet utifrån vår grupps sociala normer och värderingar. Men idag lever vi i ett extremt individualistiskt samhälle som predikar framgång på alla plan i livet. Det räcker inte med att bara vara med och en del av en grupp, utan man ska vara “sig själv”, sticka ut och vara så rysligt unik. Man ska “maxa” och optimera – utseendet, inkomster, matvanor, sömn, idrott, läsning…

Någonting har gått snett.

Den kända forskaren, naturvännen och filantropen Jane Goodall sa att största hotet mot vår framtid är apati. Jag är rädd att priset av den individualistiska framgångspredikan är kollektiv apati. För hur ska någon orka bry sig om sin nästa eller vårt samhälle om de är utbrända och känner att de redan gett allt?

Forskning inom ungas skolgång pekar på ett oroväckande fenomen. Gapet växer mellan de som klarar sig bäst i skolan och de som klarar sig sämst. Mellanskiktet, de som klarar sig varken extra bra eller dåligt, är en sinande tillgång.

Återigen, det räcker inte att vara medioker. De här unga är stressade, pressade och oroliga. Eller så är de ambitiösa. Eller en kombination.

Prestationsskillnaderna växer också mellan könen. Flickor klarar sig i genomsnitt allt bättre i skolan medan pojkar mindre så. Utvecklingen är dessutom starkare i Finland än medelvärdet inom OECD. Men trots att finska flickor gör ett strålande jobb i skolan kämpar de mera med bland annat ångest och hamnar oftare in på lågavlönade jobb än pojkar. Ytterligare har vi ett annat oroväckande gap. Runt hela den utvecklade världen växer unga kvinnors och mäns skillnader i värderingar. Kvinnor tenderar vara mera vänsterliberala, medan unga män dras mot högerkonservatism. Jag ska inte ens börja nysta i getingboet av toxisk maskulinitet och opinionsbildare såsom Andrew Tate, Charlie Kirk, Jordan Peterson etc.

Mycket har gått snett.

Dagens 18-åringar föddes året innan finanskrisen 2008. Sin tidiga barndom har de vuxit upp mitt i en långvarig ekonomisk lågkonjunktur och de största åtstramningsåtgärderna i EU:s historia. År 2015 följde flyktingkrisen. Tillsammans med finanskrisen skakade den Europa och bäddade för en våg av xenofobisk högerpopulism, som har kört politiken i många länder in i en återvändsgränd. Som ett brev på posten kom 2016 och Donald Trumps första termin som president. 2020 drabbades vi av Coronapandemin, en kollektiv kris, vars långtidseffekter fortfarande är höljda i dunkel. 2022 anföll Ryssland fullskaligt Ukraina och något så ofattbart som ett nytt krig på europeisk mark blev ett faktum. Just nu pågår ett folkmord och obeskrivlig humanitär förödelse mot palestinier i Gaza.

Under tiden har mänsklighetens kanske största existentiella hot, klimatförändringen, som inte väntar, fått lov att vänta, medan världens makthavare haft fullt upp. Jag kunde fortsätta med koncentrationen av förmögenhet hos stenrika tech-miljardärer, sociala medier som stjäl vår uppmärksamhet, AI som stjäl unga människors entry level-jobb och en allmänt dysfunktionell arbetsmarknad. Listan är lång som ett nödår.

Jag hoppas att ungdomarna i biblioteket –och vi alla andra också – kan omdefiniera framgång, från att maxa och optimera, till barmhärtighet och skonsamhet mot sig själv och andra. För det är sannerligen vad vi behöver just nu. Vi kan inte göra så mycket åt de stora världsomskakande kriserna. Men utbrända av våra egna liv är vi till ännu mindre nytta. Därför måste vi undvika apati.

Att

hitta ett tempo, som man orkar fortsätta utan att brinna ut, låter som framgång i mina öron.

Pietari

Matilainen

När framgång fick ett nytt ansikte

Min strävan och längtan efter en politisk karriär började redan för tio år sedan i elevkåren i lilla Ekenäs. Jag var fjorton år, nyfiken och envis, och viljan att få påverka var stark. Jag visste kanske inte alltid exakt vad jag ville förändra, men jag visste att jag ville göra något för att förbättra världen. Då tänkte jag inte på framgång. Målet att som politiker uppnå framgång fanns inte utan bara en stark vilja att påverka. Jag var en helt vanlig tjej från lilla Ekenäs, men jag hade en stark tro på att också en vanlig tjej kunde göra något ovanligt.

Genom åren har min syn på framgång förändrats många gånger – långsamt men hela tiden på ett eller annat sätt. Som 18-åring var framgång för mig min inbjudan till slottsbalen som ordförande för Finlands Svenska Skolungdomsförbundet. Det var första gången jag verkligen kände en känsla av framgång, en känsla av att ha lyckats. Som 22-åring ändrades tanken om framgång igen. När jag blev nominerad som kandidat till riksdagsvalet kändes det som att jag stod inför något stort. Jag drömde om att göra verklig skillnad. Priset på framgång blev något helt annat, sena kvällar av kampanjarbete och ett studieliv jag ofta fick tacka nej till blev min vardag.

Är det här priset för framgång, var en fråga jag ofta ställde klockan 1 på natten i badrumsspegeln.

Framgång är konstigt på det sättet. Det kan vara applåder av en fylld sal, men också tomhet när jag ännu en gång missade sitzen för ett kampanjtillfälle.

Det är en värld där man ständigt mäts, bedöms och jämförs – och där man lätt glömmer bort varför man en gång för länge sedan började.

När jag sedan, som 23-åring, blev mamma mitt i studierna förändrades allt. Det var som att världen stannade upp. Jag hade fortfarande ambitioner och drömmar, men plötsligt fanns det ett nytt perspektiv. Framgång fick ett nytt ansikte - ett litet, varmt, som log mot mig på morgonen.

För mig blev framgång inte längre bara ett resultat som kunde vara mätbart i röster, utan en känsla. En balans mellan drömmar och verklighet. Mellan sena möten och sagostunder. Mellan att kämpa för förändring och att orka vara närvarande i det lilla för min son, alla dagar, alla timmar på dygnet.

Efter att jag blev mamma ser jag också framgång som något djupare. Min framgång är inte längre bara min – den är också för min son. Den handlar om att visa honom att man kan följa sina drömmar, men också ta hand om sig själv och andra på vägen.

Att framgång ibland handlar om att tacka ja, men lika ofta om att våga säga nej.

Jag har lärt mig att framgång kan se olika ut. En dag handlar det om att stå i talarstolen i fullmäktige, men också om att hinna hem i tid till nattningen. Att framgång ibland handlar om att tacka ja, men lika ofta om att våga säga nej.

Det finns en sorts tyst styrka i att inse att man inte alltid behöver jaga. Framgång är inte alltid en kamp, även om det ibland känns så. Den kan också vara att hitta ro på den plats där man står, att acceptera att man inte behöver ha allt på en gång.

Framgång är att vara en förebild, även de dagar man känner sig trött och otillräcklig.

Framgång är att fortsätta tro på förändring, även även när vägen känns lång.

Framgång är att stå upp för det man tror på, men att också våga vara sårbar.

För mig handlar framgång inte bara om hur högt jag kan klättra, utan hur äkta jag kan vara. Det handlar om att hitta mening i vardagen, i det verkliga.

Och kanske är det just där, någonstans mellan politikens mötesrum och min sons skratt hemma vid köksbordet, som den största framgången finns.

Emelie Jäntti

SF:are, kretsordförande för SU i Egentliga Finland

mot nya framgångar,

Statsvetenskapliga Klubben vid Åbo Akademi r.f., i folkmun

SF-klubben, firar i år sitt 100-årsjubileum. SF-klubben är en gamling som har överlevt krigsåren och lyckats hållas på fötterna även under ekonomiskt svåra tider. Den har lotsat sina medlemmar genom den prövande pandemitiden. SF-klubben har genom årtionden framgångsrikt tävlat om studenternas fritid med andra aktiva föreningar. Under vissa perioder har medlemsantalet och engagemang varit svagt, men idag är föreningens starka position orubblig. SF-klubben är en av de tre stora ämnesföreningarna vid Åbo Akademi.

SF-klubben har under 100 år samlat under sina vingar ett stort antal samhällsintresserade människor. Åsiktsskillnaderna har varit många och ibland har debatterna gått minsann heta. SF-klubben har dock lyckats vara en plats där diversitet och åsiktsfrihet respekteras. I den alltmer polariserade världen är det här något som redan i sig kan anses som en stor framgång. Självklart är även att de vänskapsband som bildats i föreningens verksamhet är något som alla SF:are har nära sitt hjärta. Livet hämtar med sig alla slags överraskningar och framgång kan plötsligt vara ett minne blott. Vänner däremot finns där, också då du känner dig misslyckad och eländig.

Temat för Politicus är framgång, vilket verkar som ett logiskt val för en jubilerande förening. Samtidigt är det svårt att entydigt definiera vad vi talar om när vi talar om framgång. Vilken måttstock använder vi? Ska en framgångsrik student ha en rad med femmor i studieprestationsintyget? Innebär en betydelsefull samhällelig position framgång? Är den framgångsrik som lyckas samla mycket pengar och egendom? Det är lätt att svara jakande, men samtidigt känns det inte riktigt helt rätt.

framgångar, sf:are!

Vad annat kan man säga än grattis, och framför allt ett stort tack, kära SF-klubben! Våra liv skulle vara så mycket fattigare utan dig.

Jag är övertygad om att vi måste kalibrera om vårt sätt att mäta framgång. Planetens livsuppehållande system är i fara, våldsamma konflikter härjar, demokratier tappar mark i världen. Femmor i betyget, en ständig inbjudan till Slottsbalen eller en tjock plånbok hjälper inte mycket om vi inte lyckas rikta blicken mot det väsentliga. Människor kan svänga negativa utvecklingstrender, vi har gjort det förr. Det förutsätter dock att man förstår att ens kunskaper, position och resurser inte enbart är individuella förmåner utan de bör också användas för det allmännas bästa, pro bono publico.

Genuin framgång är inte ett resultat av förstörandet av planetens livsvillkor, den bygger inte heller på ett hänsynslöst utnyttjande av andra. Framgång är de positiva spår som vi lämnar efter oss för de kommande generationerna.

Låt mig avsluta med Paulas Vesalas kloka ord i låten Testamentet (översättning nedan EP):

Elämäsi rakkaat

Kaikki mitä pakkaat

Niitä et saa mukaan

Sun testamentti ei oo rahaa eikä luita

Vaan miten kohtelet sä muita

De nära och kära i ditt liv Allt du packar Ingenting får du med dig

Ditt arv är inte pengar, inte heller ben Utan hur du behandlade de andra

Elina Pirjatanniemi Kurator emerita

en framgång att

När jag sommaren 2024 insåg att det huvudämne jag hade valt som gulis inte skulle leda någonvart och jag bestämde mig för att byta huvudämne inom SF ansåg jag att jag hade misslyckats. Nu med facit på hand så har jag insett att det kanske ändå var en personlig framgång att våga ta steget och byta huvudämne trots att det kändes skamligt att ge upp på något som man hade arbetat med i flera år.

Det samhälleliga trycket att allt som man bestämmer sig för att göra ska bli en framgångssaga och att så fort man bestämmer sig för att sluta med något stämplas det som ett misslyckande leder bara till en högre tröskel för att -

våga ta steget att göra något nytt utan rädslan att bli stämplad som någon som misslyckats.

Som jag redan nämnde så kändes det som att jag hade misslyckats när jag bestämde mig för att byta huvudämne, jag hade inte fått den utbildningen som jag flyttade till Åbo för, att börja från noll igen var inte den bästa känslan i världen. Men motgångar är bara tillfälliga, ett år efter att ha bytt huvudämne har jag insett att det var bland de bättre besluten jag har tagit på sistone; både studieframgång och mental hälsa har varit bättre än på länge så tanken att jag hade misslyckats var totalt onödig.

Samma tankesätt gäller förstås också utanför studierna, att byta arbete eller att skola om sig kan kännas som ett misslyckande trots att det i de allra flesta fallen är ett bra beslut, sällan brukar man fundera på att sadla om ifall ens nuvarande livssituation är fylld av framgångar. Alla äventyr man beger sig ut på och alla sidospår man går in på under livet bidrar alltid med något, det kan verka negativt i stunden ifall det inte går som man hade tänkt men i de allra flesta fall kan

att misslyckas?

Alexander Nyberg

det man lärt sig eller upplevt bidra till framgångar senare i livet.

Att våga fatta ett beslut som kan påverka hela ens framtid är en framgång i sig, det är inte ett misslyckande att inse att man behöver förändring i sitt liv av orsak eller annan. Ens syn på framgång kan ha ändrats längs med åren, studieplatsen man tog emot motsvarade kanske inte det man förväntade sig, eller drömjobbet känns inte alls rätt när man väl får det. Att ta ett beslut som kan påverka ens framtid kan verka skrämmande men det är något som ibland måste göras, man misslyckas inte bara för att man inser att man måste byta huvudämne, utbildningslinje eller arbete; det kan vara den största framgången någonsin men man vet inte förrän man fattar beslutet. Våga fatta beslutet, det finns gott om framgångar som väntar bara man vågar ta det där första steget ut i det okända, det enda hindret är dig själv & i slutändan löser sig allt på sätt eller annat.

Att vara framgångsrik, vad innebär det egentligen? Det som de allra flesta lyfter fram då de beskriver framgång är mängden pengar på bankkonton, höga positioner i branscher, lyxiga resor runtom jorden och allt det som får andra att tänka “jag önskar att jag vore dig”. Att vara framgångsrik är helt enkelt en person som klarat av utmaningar och som uppnått någonting som för de flesta känns helt onåbart. Men för mig är framgång en helt annan process.

Jag är väl medveten om att mitt liv alltid kommer att präglas av osynliga bekymmer och mörkare dagar, vilket jag har börjat acceptera. Jag vet ingen annan vardag och mina brister gör ju mig till vem jag är. Perioder kommer att variera, men mitt DNA förblir detsamma. Min framgång kommer för evigt vara att orka fortsätta framåt. Fortsätta orka. Fortsätta påminna mig själv om allt det positiva som existerar, i alla storlekar och former.

Då jag tänker på framtiden finns det olika former av framgångar jag strävar efter.

Jag vill ha en karriär jag tycker om, få bli förälder, resa runt om i världen och få så mycket tid jag bara kan med dom jag älskar och bryr mig om. Sedan finns det också en önskan och hopp om att en dag uppnå rätt så banala, men kanske ännu viktigare, framgångar.

Jag vill prata med människor utan att föreställa mig deras negativa åsikter om mig, jag vill kunna njuta av att stå på scen som när jag var barn, jag vill under stressiga dagar kunna gå på sprickor i trottoaren utan att tro att en katastrof ska ske och jag vill kunna koncentrera mig mera på mina styrkor i stället för alla mina svagheter. Under de tyngsta stunderna är det svårt att acceptera och ta hand om sin mentala ohälsa. Önskan om att bara kunna vara ”normal” och göra de saker som alla andra verkar klara av hur lätt som helst blir överväldigande. Att säga till sig själv att man bara är lat eller dum är mycket lättare än att behandla sig själv som en vän. Därför kan man påminna sig själv att framgång kan vara att bli det man behöver, inte bara det man vill uppnå.

Den tyngsta

Att säga till sig själv att man bara är lat eller dum är mycket lättare än att behandla sig själv som en vän. Därför kan man påminna sig själv att framgång kan vara att bli det man behöver, inte bara det man vill uppnå.

tyngsta framgången

Det finns så otroligt mycket som varje enskild person kan vara stolt över. Flera olika former av framgång som man glömmer bort, eller helt enkelt inte inser. Vad du ser som framgång ska kunna vara en flexibel tanke, man kan inte ställa samma krav i alla situationer. Under mina tyngre perioder är min största framgång att klara av att borsta tänderna, äta en ordentlig måltid, gå ut ur min lägenhet eller att helt enkelt fortsätta andas. Helt normala saker som man borde klara av. Framgångar man inte vill lyfta fram för att man skäms över dem. Men varför ska vi inte lyfta fram allt som har krävt lite extra, men ändå klarat av? Att man faktiskt orkade gå till föreläsningen fastän man bara av tanken fick en obehagligt hög puls, att man gick och pratade med en ny människa fastän ens hjärnspöken försökte förklara varför det skulle vara en dålig idé, att man gick till butiken fastän man försökte övertala sig själv att de vore bäst att man gömde sig i det trygga eller att man ens orkade gå upp ur sängen för att dricka ett glas vatten fastän kroppen kändes fullständigt förlamad. Dessa är de tyngsta framgångarna man kan nå. De kanske verkar helt enkla och som sådana du inte ens tänker på, men som ändå är de framgångar man ska vara allra stolt över.

Fastän du lever med psykisk ohälsa eller inte kan du klappa dig på axeln för att du klarade av dem, för andra kan det vara den allra svåraste utmaningen. Vad framgång är, är upp till dig att bestämma. Om du klarar av någonting som känns tungt så har du redan gjort någonting som du ska hylla dig själv för. Varje liten handling kan vara en framgång om du själv tillåter det.

Och om du mår dåligt, kom ihåg att du aldrig är ensam. Fira de små stegen på vägen till din slutdestination.

Lina Kronström

Från kalla karelska piroger till kryddlös köttfärssås

(en

framgångs-

saga, trots att det inte låter så)

Jag satt på tåget, det tåget som jag skulle komma att tillbringa över 600 timmar i under min gymnasietid. Ungefär halvvägs till min station steg ett gäng tjejer på, de satte sig ner på andra sidan gången än mig. De pratade svenska och jag sänkte musiken i mina hörlurar för att kunna höra vad de talade om. Ganska snabbt insåg jag att de också var på väg till sin första skoldag i gymnasiet. Där och då undrade jag nog säkert varför jag gjort som jag gjort, varför jag efter nio år i bekanta kretsar valt att söka in till en skola där jag inte kände någon. Varför jag valt att sitta ensam på tågbänken med stressade pendlare och Veronica Maggio som enda sällskap, när jag istället kunde suttit och pratat med mina vänner. Det var nog först då det slog mig, att jag nu var på väg till en plats full med nya människor, bara nya människor. Väl framme vid skolan märkte jag att de allra flesta samlades i små klungor, klungor med folk som gått i samma högstadium eller spelat handboll tillsammans, folk som kände varandra sedan tidigare. Bredvid klungorna, längs husväggen stod några enstaka personer för sig själv, de flesta stirrade ner i marken eller i telefonen. Jag insåg snabbt att jag nog var en av dem, de som kommit ensamma.

De första dagarna spenderade jag mest med min telefon. Jag kan inte ens minnas vem jag åt lunch med, eller om jag överhuvudtaget åt lunch den första veckan. Jag umgicks med olika människor varje dag, om man nu kan kalla det umgänge då

konversationerna främst handlade om läxor eller lunchalternativ. Men så småningom hittade jag de två personerna som skulle komma att bli min räddning. Från att ha rört sig mellan olika grupper med folk som redan kände varandra hittade jag nu min egen grupp, eller ja, trio. Vi kanske aldrig hann komma varandra så nära under de tre åren eftersom vi främst hängde under skoltid, men jag visste åtminstone att jag hade någon att äta lunch med eller dra med till butiken då det stod spenatsoppa eller något annat obehagligt på matlistan, vilket var förvånansvärt ofta. Så här i efterhand förstår jag dock att det också isolerade mig ännu mer. Då de var sjuka eller hade annat schema än mig åkte jag in till centrum och åt en dyr sallad på något café, eller så satte jag mig i bibban och åt kalla karelska piroger, tanken att försöka gå och äta lunch med någon annan fanns inte ens.

Under mina tre år i gymnasiet hann jag tre gånger läsa infomeddelanden om intresseanmälan till konventsstyrelsen, mediateamet och skoltidningen, men inte en enda av de tre gångerna vågade jag anmäla mig. I mig fanns så många idéer till evenemang, artiklar och Instagraminlägg, men tanken på att göra något där jag kunde bli missförstådd eller inte passa in skrämde mig något enormt. Jag hade så många åsikter, men alldeles för lite mod för att säga något. Istället valde, eller ren ut sagt tvingades jag att gå tre år utan att involvera mig i någonting. Det tog helt enkelt för mycket emot.

Trots att min bror redan då studerat flera år på SF måste jag erkänna att jag inte visste så mycket om varken studierna eller föreningen då jag tillsammans med min barndomskompis styrde stegen mot Fänriksgatan för fyra år sedan. Jag insåg snabbt att jag direkt skulle separeras från den enda trygga punkten jag hade. Min kompis som skulle studera ekonomi försvann snabbt in bland klungor av vita linnebyxor och västar medan jag rörde mig mot de stora gula skyltarna och röda halarna. Med mina tidigare erfarenheter av nya ställen och nya människor i färskt minne förberedde jag mig på att igen vara den som står längs med husväggen medan alla andra glatt hälsar på gamla bekanta. Men oj så fel jag hade.

Under de första tio minuterna jag hade stått på innergården till ASA hade jag hunnit klämma ur mig fler ord än jag antagligen gjorde på hela första veckan i gymnasiet. Och det slutade inte där. Vid den första pausen hade jag redan hunnit stifta min första bekantskap, som snabbt introducerade mig till nästa. Vid lunchen gick konversationerna djupare än kring hemort och syskon, och vid kvällsprogrammet var vi redan fyra tjejer som slog oss ner tillsammans på picknickfilten. Någon dag senare var det dags för spelkväll, och under dagsprogrammet lyckades jag klämma ur mig att jag inte kommer hinna hem via innan vi skulle träffas i parken.

Ett par timmar senare satt jag hemma i soffan hos en av dem, ätandes spaghetti och köttfärssås. Eller ja, köttfärssåsen kan knappast kallas sås då den enbart innehöll en halv burk matgrädde och en köttbuljongtärning eftersom kocken inte ännu investerat i varken salt eller peppar. Men vad gjorde det, efter att ha känt mina kurskamrater i blott några dagar hade jag redan kommit dem så nära att vi kunde dela i princip allt med varandra, även våra toalettrutiner som förvånansvärt snabbt kom på tal. Dagen efter simmade vi alla fyra tillsammans i fontänen utanför stadsbibban som om inget annat vore mer naturligt.

Hela hösten gick i raketfart med den ena festen efter den andra, och snabbt byggdes vårt lilla gäng på med fler personer. Förutom det gav diverse koppiturer, sitzar, tentkaffen och andra evenemang mig fler bekantskaper än jag antagligen någonsin haft. Vart jag än gick fanns det människor att tala med, och plötsligt kändes det inte alls konstigt att gå på lunch med någon jag träffat en gång på en mellanfest eller sitta på koppitur och snacka skit med gamyler som vid första anblick hade känts otroligt skrämmande. Under året hann jag också ivrigt aktivera mig i föreningens olika grupper, och denna gång redan direkt efter det första infomeddelandet, utan att jag behövde tänka efter ens en gång. Nu kändes det som en självklarhet att vara med. Vem skulle ha trott det? Inte jag åtminstone.

Om någon hade berättat för mig då jag gick på ettan i gymnasiet att jag nu, sex år senare hittat fler otroliga vänner än jag kunnat drömma om och varit med i det mesta man kan involvera sig i skulle jag nog inte ha trott på det. Då jag ser tillbaka på hur jag var den där första dagen på gymnasiet tänker jag nog först att jag inte förändrats så mycket, men vid närmare eftertanke så har jag ju faktiskt det. Saker jag aldrig ens skulle ha tänkt tanken att göra eller säga för sex år sen, har jag nu gjort och sagt tiotals gånger, om inte fler.

Jag vet inte vad som hände under den där sommaren mellan gymnasiet och studiestarten, men jag är så otroligt tacksam att något långt inne i mig visste att jag bara genom att våga gå med skulle skapa en samvaro jag aldrig i mina vildaste drömmar hade kunnat föreställa mig.

Och det hörni, det skulle åtminstone jag kalla för en otrolig framgång.

Konsten att bemöta skam

När jag ser tillbaka på mitt liv inser jag att skam har haft ett starkt grepp om mig. Ibland har den fått mig att vilja vara osynlig, att inte sticka ut. I andra stunder har den fått mig att ställa orimliga krav på mig själv och att jämföra mig med andra. Kanske bottnar det sig i någon rädsla för att inte duga, för att vara otillräcklig. Jag vet inte.

Man kan känna skam över så mycket, över det man känner, tänker, säger eller gör. Skammen kanske hindrar en från att göra det man verkligen vill göra, för att rädslan för att misslyckas känns för stor. Den kanske får en att vilja dra sig undan. Ändå är det svårt och sätta ordet på den. Den är diffus.

Man får höra att livet är för kort för att gå runt och skämmas. Och kanske det är sant. Men de egna tankarna och känslorna kan vara så övertygande.

Att göra sig fri från skammen handlar inte om att bli perfekt. Ingen människa är felfri. Det handlar snarare om att acceptera att man är mänsklig. Att släppa in ljuset när man vill stänga in sig med den i mörkret.

Skammen kan dyka upp som en gammal bekant. Men när man lär mig se den, känna igen den, och förstå varifrån den kommer, blir bilden klarare. Att våga tala om den med andra, att acceptera känslorna och att känna stolthet över sina prestationer är inte alltid lätt. Det är skrämmande och befriande på samma gång.

Att bemöta sig själv med förståelse är ett tecken på styrka. Alla har vi fel ibland. Man kan inte vara bäst på allt, och man får misslyckas. Vi är bara människor.

Att visa självmedkänsla är ju i sig en konst och en form av framgång.

Viljan att vara precis passlig och helst ganska medelmåttig

På redaktionens möte där vi skulle presentera våra artikelidéer sänkte sig en tystnad över rummet, och de flesta medgav att de fortfarande inte hade någon idé. Bland de som redan hade börjat, eller som hade en idé i bakhuvudet, så valde de flesta en analytisk och objektiv infallsvinkel på temat framgångar. Även jag själv hade tvekat över mina artikelidéer av rädslan att de ska vara för personliga, eller att läsarna ska tycka att mina framgångar som jag skriver om är antingen obetydliga eller att artikeln ska verka skrytig.

I den finska kulturen präglas personliga framgångar av återhållsamhet och rent av skam, medan egenskaper som beslutsamhet, stolthet och självsäkerhet ses som skryt. När vi talar om våra framgångar lindar vi in dem i fraser som “äsch, det var ingenting”, och då någon berömmer oss skjuter vi ofta undan komplimangen.

I all sanning har mina favoritartiklar i Politcus genom åren varit just de mer personliga artiklarna, ofta från skribenter man inte förväntar sig det från. Aldrig har jag kommit på tanken att döma någon annans subjektiva upplevelse eller val att blotta sitt inre för oss alla andra att läsa. Ändå sitter jag här och skriver en artikel om det finska folket som ett kollektiv, i stället för något om mina personliga erfarenheter — ännu ett bevis på kulturen som omfamnat oss sedan barnsben.

- den finska rädslan för framgång

För mig själv så kombineras rädslan att framstå som om man ser sig själv som överlägsen med en oro över att det man själv ser som en framgång inte uppfattas på samma sätt av någon annan. Trots att ingen gynnas av jämförelse så är det så lätt att falla i fällan. För mig kanske dagens framgång är att jag stigit upp och dragit mig till campus, men tänk om någon annan vaknat klockan sex, gått till gymmet, ätit en god och näringsrik frukost, städat hela lägenheten och lämnat in en uppsats, allt före jag själv ens lämnat huset? Samtidigt som vi är rädda att verka överlägsna och skrytsamma så är även rädslan över att verka underlägsen och svag lika stor. Finns det något mera finskt än viljan att verka vara precis passlig, i balans och helst ganska medelmåttlig?

Förutom den sociala aspekten påverkar denna kulturella norm oundvikligen våra egna tankesätt. Lika som med så mycket annat anpassas våra tankebanor snabbt efter det vi omges av. I ett samhälle där de runtomkring dig inte vågar visa stolthet över sina framgångar är det lätt att även förminska de egna. I en konstant framåtsträvande värld är det svårt att stanna upp och inse att man kanske i själva verket just nu befinner sig i ett livsskede man har strävat efter i flera år. Högskolestudier, att flytta bort hemifrån och en examen är saker som för fem år sedan bara var en tanke i mitt huvud, men som nu är min vardag och något jag lätt tar för givet.

Sedan några år tillbaka har jag runt nyår brukat reflektera tillbaka på det gångna året och vilka framgångar just det året fört med sig. Vissa år kan det kännas som att inte så mycket har hänt, men att sätta sig ner och verkligen reflektera och tillåta sig själv att vara stolt kan vara både givande och motiverande. Så, kanske denna tidning kan inspirera dig att slå dig ner och fundera på dina egna framgångar, ge dig själv en klapp på axeln och känna dig stolt över vad du har åstadkommit.

Ingrid Geust

NÄR SKA MAN

VARA NÖJD?

När jag grovt panikerar om något och inte längre orkar bära bördan självständigt brukar min mamma försöka lugna ner mig med stödjande ord. Senast svarade hon ”Olet ahkera, päättäväinen ja sisukas. Just nyt et tiedä mihin ajaudut, mutta kaikki menee kyllä hyvin”. Jag brukar själv tycka att det bara handlar om att jag historiskt är otroligt, otroligt envis. Inte envis på det sättet att exempelvis alltid måste få sista ordet i ett argument, det har jag lärt mig från min familj (som innehar 2 sådana individer) att måstet att få sista ordet är idiotiskt. Jag menar envis på det sättet att då jag har bestämt mig för något så måste jag utföra det omedelbart. Envis så att jag vägrar hjälp så länge jag orkar, oavsett om det handlar om djupare emotionella problem eller ett dumt korsord som jag försöker lösa. Envis att om jag har mycket att göra, vare sig det är deadlines eller andra uppdrag, sätter jag ofta extremt strama deadlines för mig själv och försöker slutföra allt inom en kortare tid än vad som skulle behövas.

Min envishet gör att jag arbetar onödigt hårt på saker även om jag i princip skulle förtjäna att ta det lugnt. Då jag får höra om olika saker i stil med ”Wow, du får verkligen vara stolt” eller ”Skitbra jobbat” känns det som att jag ofta svarar med ”Tack, men…”, ”Nojoo, men…”. Fast jag själv skulle veta att något jag gjorde är något jag är stolt över och har gjort fin framgång i, funderar jag ändå ofta på det ena lilla minuset. Jag kunde ha gjort det här bättre, jag kunde ha spenderat mera tid på den där saken, kunde ha bearbetat mera här. Också då jag brukade tävlingsdansa funderade jag ändå på min ”ena inte tillräckligt pointade fot” efter att jag och mina kompisar hade vunnit guld med ett uppträdande.

Med tanke på framgångar finns det negativa och positiva aspekter med min extrema och även lite störande envishet. Att vara envis gör, precis som min mamma nämnde, att jag når små och stora framgångar och därmed blir en väldigt ”sisukas” person. Men den konstanta tanken som alltid ändå spökar i huvudet i och med envisheten är hur jag kan förbättra? Vad gör jag till näst? Jag är inte helt nöjd? Det blir ganska pressande. Dessutom kan det även påverka personer runt omkring mig när min envishet leder till att jag inte är nöjd med mina egna prestationer och framgångar. Igen, som liten då jag inte fick på mig strumpbyxorna själv och grät över det, kom min mamma och snabbt drog dem på mig, därefter så drog jag dem omedelbart av och började från början, för jag vägrade ta emot hjälp (sori että myöhästyit töistä äiti).

Då jag nått olika framgångar i livet som vuxen har jag några gånger fått höra från antingen mamma eller pappa att nu ska jag glömma allt annat och fira det jag åstadkommit, för att jag har förtjänat det. Detta är för att de båda vet att jag helt säkert tänker på något jag kunde ha gjort bättre, och min envisa hjärna vägrar vara nöjd. För det mesta ser jag envishet som en gaspedal till framgång, inte en handbroms, men jag arbetar ännu idag på att låta mig själv vara nöjd. Låta mig själv vara stolt. Jag arbetar hellre under press för då kan jag använda min envishet till godo, i och med att jag envist har bestämt att jag faktiskt ska få allt gjort, punkt. Men då yttre pressen släpper har jag alltid kvar inre pressen. Nästa sak. Ännu kan jag göra mer.

Eller ska jag vara nöjd nu? Fan heller.

Freja Wallin

Att misslyckas OCH ÄNDÅ LYCKAS

När man talar om framgång beskrivs den ofta som ett mål, slutpunkten på en resa. Något man förväntas sträva efter, nå fram till och sedan vila i. Framgång blir en bekräftelse på att man gjort rätt val, att ens arbete haft betydelse och att ens insats varit värd mödan.

Men sällan talar vi om motsatsen – om när det inte går som planerat. Om när man misslyckas, trots att man gjort allt ”rätt”. I ett samhälle där framgång ofta ses som ett mått på värde och status känns misslyckande nästan förbjudet. Det är som om en del av vårt människovärde mäts i hur väl vi presterar.

Att inte nå framgång betyder inte nödvändigtvis att man saknar drivkraft eller kompetens. Ibland handlar det helt enkelt om omständigheter man inte kan påverka – en skada, en förändring, ett oväntat hinder som välter allt man byggt upp. Ändå upplevs det ofta som ett personligt nederlag. Man börjar ifrågasätta sig själv, sina val, sin förmåga – kanske till och med sitt värde.

När man misslyckas med något som verkligen betytt mycket för en, dröjer känslan sig kvar. Jag minns själv hur jag som yngre visualiserade en framtid inom idrott. Jag tränade målmedvetet, såg framstegen komma, kände att jag var på väg någonstans. Allt föll på plats – tills det inte gjorde det.

Att inse att jag, trots år av hårt arbete, inte skulle nå mitt mål var svårt att acceptera. Under lång tid kändes det som att hela min självbild vilade på just den drömmen, och när den föll, visste jag inte riktigt vad som fanns kvar. Att erkänna för sig själv att man misslyckats är sällan en behaglig upplevelse, men det är också där något förändras.

Med tiden började jag se situationen i ett annat ljus. Jag insåg att ett misslyckande inte utesluter framgång, det förändrar bara vägen dit. Framgång handlar kanske inte alltid om att uppnå exakt det man föreställt sig, utan om att våga anpassa sig när livet tar en annan riktning.

När man vågar omvärdera vad framgång betyder, kan även motgångar anta en annan form. De blir mindre som slutpunkter och mer som övergångar –till något nytt, något oväntat. Ibland leder det som gått sönder oss inte till slutet på något, utan till början på något annat.

Och kanske är det just där, i förmågan att börja om när allt inte blev som planerat, som den verkliga framgången finns.

Linnéa Wiik

Många pratar om att lyckas.

Om att nå toppen, om att vända motgångar till lärdomar, om framgångar.

Jag försökte tänka på mina egna framgångar.

Det blev tyst.

Jag har liksom bara... levt.

Jag har aldrig haft några stora motgångar heller.

Jag har inte ens brutit ett ben.

Inte haft någon kris värd att skriva om. Vi hade det bra hemma.

Jag har det fortfarande bra.

Jag har aldrig tagit större risker för att följa en dröm – inte ens tagit ett mellanår, aldrig rest någonstans för att “hitta mig själv”.

Att bara

Jag har aldrig varit bäst i skolan, men inte heller dålig. Inga tior, inga fyror. Jag gick till skolan, fick ett mittemellan-vitsord och gick vidare.

Helt stabilt.

Min bror tränar inför vinter-OS.

Hans framgång mäts i sekunder. Att vinna är framgång.

Min pojkvän strävar efter en drömkarriär. Kurserna har han klarat med högsta vitsord fler jobberbjudanden än han hinner tacka nej till.

För dem är målet att bli framgångsrik.

Själv sitter jag här och skriver ännu en essä som säkert landar på en stabil trea. Inte briljant. Inte katastrof.

Bara... genomförd.

Jag bryr mig inte särskilt mycket om vitsord. Har aldrig känt något behov av att bestiga berg. Har inte haft en drömkarriär i sikte.

Gör det mig mållös?

Att inte ha en strävan efter framgång. Att inte ha ett behov att bli framgångsrik. Kanske.

Men kanske framgång inte är att stå högst upp på prispallen, att bli rik, att bli bäst.

Att kunna kalla sig själv framgångsrik. Inte för alla.

Att slippa den där oändliga strävan efter något mer, något bättre.

vara vanlig

Att inte behöva falla för att förstå vad man har.

Att inte behöva söka motgångar för att ha något att skriva om.

Det är en sorts lyx i sig att inte sakna storm, förstå att stilla vatten också bär. Att vakna, andas, och känna att det räcker.

Kanske är det också något.

Kanske är det till och med allt.

Att bara vara vanlig och framgångsrik på det sättet.

Vilma Ahvenainen

NÄR STUDIETIDEN BLEV LIVET

- OCH LIVET TOG VID

Det var en höstkväll i Bar Rento, Åbo, anno 2008. Ett gäng pinfärska gulnäbbar från SF-klubben hade slagit sig ner för umgänge med förfriskningar och gott humör. Deras eldprov – Gulnäbbsintagningen – låg bakom dem. Flera långa kvällar hade redan tillbringats under valven, och nu utforskade de ivrigt sin nya hemstad. Nyligen hade Lehman Brothers gått i konkurs och subprime-krisen var i full gungning. Även om detta påverkade Finlands ekonomi – och oundvikligen även dessa gulnäbbar – kändes händelserna våren 2008 i föreningens klubblokal betydligt viktigare. Våra diskussioner var relativt intellektuella, kryddade med en gnutta humor:

allt från alternativa valsystem i Finland till aktuell politik. Det kändes tryggt och varmt, och man kunde verkligen känna atmosfären i sällskapet. Vi hade äntligen funnit en plats bland likasinnade vänner – en liten damm i den större ankdammen. Vi var ett toppengäng, men det var också SF-klubben som förening och gemenskapsbyggande institution som gjorde ett utmärkt arbete, med styrelsen 2008 i spetsen. Det är inte konstigt när man ser vad detta toppengäng – och de äldre SF:arna – har åstadkommit efter studietiden, var de befinner sig i dag och vad de arbetar med. Jag är säker på att ni känner samma sak om era samtida SF:are, oavsett när ni påbörjade era studier. Att vara SF:are är inte bara en studieinriktning – det är en etisk identitet.

Givetvis kunde SF-klubbens kultur och gemenskap inte existera utan den bredare gemenskapen inom Åbo Akademi. De andra fakultetsföreningarna, nationerna och de otaliga ämnes- och hobbyföreningarna spelar alla en stor roll. Låt oss inte heller glömma Åbo Akademis Studentkår. Även om de flesta under studietiden hade minimal kontakt med kåren, har den påverkat oss mer än vi kanske tror.

Alla minnen från min studietid – vare sig de är goda, utmärkta eller mindre bra – väcker en varm nostalgikänsla. De öppnar upp en dåtida värld, ett Åbo som känns perfekt. För alla som då befann sig i Åbo – i akademikvarteren, på sitzarna, på eftersläppen i klubblokalerna, på kaféer, på pubar, på årsfester eller slocknade på min soffa på Fänriksgatan – gjorde Åbo till mitt Åbo. Ni vet vilka ni är.

Efter mitt tredje studieår kändes det som om jag såg bekanta, leende och vänliga ansikten vart jag än gick i akademikvarteren med omnejd. Det var verkligen något speciellt.

Sedan, plötsligt, när man har avklarat sina kurser, pro gradu-avhandlingen och tagit examen, har tiden gått otroligt snabbt framåt. Man inser att Åbo inte längre är sig likt. Chocken var desto större för mig, eftersom jag året innan hade varit på utbyte utomlands. Många andra hade redan vid min återkomst lämnat ”mitt Åbo”, och förändringen gick inte att stoppa. Oundvikligen hade även jag förändrats på vägen, och återföreningen blev en ny kulturchock. De bekanta, leende ansiktena blev allt färre. Tidigare var jag en ”gamyl”. Nu var det ännu värre – jag hade blivit alumn.

När man väl slungats in i arbetslivet inser man hur kort studietiden egentligen var, och att alla gamyler innan hade haft rätt: som studerande har du massor av tid men inga pengar, och efteråt har du pengar men ingen tid.

Det som däremot sällan diskuteras är om man faktiskt är nöjd med sin tillvaro – njuter man av livet efter studierna? Jag har haft otroligt intressanta arbetsuppgifter men usel lön, och jag har haft tråkiga och stressfyllda uppgifter med bra kompensation. Hittar man en balans och dessutom har en positiv och kunnig omgivning, då gäller det verkligen att ta vara på det. Det finns en illusion om att karriären ska definiera oss. Efter ett tag inser man att man borde arbeta för att leva – inte leva för att arbeta.

Det lärde jag mig för några år sedan. Under den första coronavåren drabbades jag av en lindrig utmattning. Allting samlades på hög, och det var först när jag delade erfarenheter med en kollega som jag insåg hur sjuk jag höll på att bli. När jag äntligen hade fått vila och bearbeta situationen med arbetshälsovården insåg jag realiteterna. Efter konkreta förändringar kunde jag faktiskt känna stolthet över att jag hade insett vad som hänt och reagerat på det. Det har format mina värderingar i dag och vad jag anser är verklig framgång.

I dagsläget menar jag att lycka är det viktigaste tecknet på framgång. Personligen känner jag att jag har lyckats bäst när jag och min familj har god hälsa, känner trygghet och har tid och resurser att förverkliga oss själva – och därigenom också energi att hjälpa andra.

Det sistnämnda är något som många av oss SF:are med största sannolikhet kan identifiera oss med – även hundra år tillbaka i tiden.

Pro Bono Publico

Lasse Mäki-Hokkonen

Ordförande för Åbo Akademis Alumner

A&O Chefredaktör emeritus, Politicus redaktör, rådist, tvåfaldig tutor, spexare och allt-i-allo

Resan till sf-100

Ett sekel av traditioner, engagemang och framgång – i år firar vi SF-klubbens 100:e verksamhetsår! Att få leda föreningen just under detta jubileumsår har varit en enorm ära och en resa fylld av både utmaningar och stora framgångar.

Den 21 november 2024 blev jag vald till jubileumsordförande för verksamhetsåret 2025. Även om det länge hade känts som en självklarhet för mig att ställa upp, följdes det av många orostankar. Jag visste att det skulle innebära att bli efter i studierna, ha mindre fritid och frihet än tidigare –och framför allt bära huvudansvaret för en hel förenings verksamhet.

Under året som gått har jag tillsammans med min styrelse varje vecka funderat på hur vi kan göra jubileumsåret så minnesvärt som möjligt för våra medlemmar. Utöver den ordinarie verksamheten har vi återupplivat gamla evenemang som Allmänt Samkväm och Allwargalan, men också skapat helt nya, som BIG4 Guliskampen. Bland årets största höjdpunkter kan vi nog alla enas om att nämna Jubileumsskålen, Allwarnatten, Allwargalan och inte minst vårt vinnande i Fastlaskiainen.

Resan har dock inte varit spikrak. Många gånger har jag känt mig otillräcklig, överväldigad - ibland till och med lite förtvivlad. Jag har gråtit på telefonen till min familj, till vår kurator, till mina vänner hemifrån och framför allt till mina styrelsekollegor.

Det som har burit mig genom allt det här, och som gjort att små motgångar inte har fällt mig, är människorna omkring mig. Det här året skulle aldrig ha varit lika framgångsrikt för mig utan min styrelse. Personerna som har sett mig dag ut och dag in, personerna som jag har kunnat lätta på mitt hjärta till och som har funnits där i alla de bästa och sämsta stunderna.

Jag gick in i det här året med tron om att jag skulle kunna lösa det allra mesta på egen hand. Jag har väldigt länge trott att framgång handlar om att klara sig själv och inte be om hjälp. Det här året har jag insett att det är helt tvärtom, framgång handlar om att våga luta sig mot andra och samtidigt stå tryggt i sig själv.

Det här året har varit ett av de mest fartfyllda och fantastiska åren i mitt liv. Jag är oändligt tacksam och stolt över allt vi har åstadkommit och framför allt för människorna som har gjort det möjligt – min styrelse och våra fantastiska medlemmar.

Vi avslutar det här verksamhetsåret på topp med att fira SF-klubbens 100:e födelsedag på Gatorade Center den 8.11. Jag ser så mycket fram emot att fira den här kvällen tillsammans med er – det blir en kväll vi sent kommer att glömma!

Ordförande 2025

ATT UPPNÅ FRAMGÅNG

Ett barns första steg & ett barns första ord, de största framgångarna i den lilla människans liv upp till den stunden. När jag frågar mina föräldrar vad mitt första ord var, kommer svaret: “jag kommer inte ihåg”. Typiskt fjärde barnet syndrom det vill säga. Första steg och första ord har redan skett tre gånger tidigare och är därmed inte längre något att hejdlöst fira och dokumentera i den icke-existerande babyboken, babybokens existens upphörde ju efter andra barnet. Första steget & första ordet, de största framgångarna i lilla Fredrikas liv, men inte för omgivningen, för där ute förberedde man sig redan för den första skoldagen i ett annat litet barns liv.

Att växa upp som en del av en barnaskara på fem barn, har både bidragit med mycket glädje, men även turbulens och måstet att snabbt lära sig stå upp för sin sak om man någonsin ville ha chansen att få sin vilja igenom. Min modersmålslärare i gymnasiet sade till mig före skrivningarna att jag har “skinn på näsan” och att jag “inte är rädd för att argumentera för min sak”. Dessa två egenskaper har jag utan tvivel min barndom i en stor familj att tacka för. Dessa egenskaper har definitivt även bidragit till mina framgångar i det senare livet.

Trots de relativt positiva egenskaperna min barndom har resulterat i, kan jag inte sluta fundera på mina framgångar under min uppväxt och hur de blev bemötta av omvärlden. När jag började skolan var det knappt någon som lyfte ett ögonbryn, och varför skulle de? Det har redan hänt tre gånger tidigare. När jag tog studenten var det förstås högtidligt, men knappast så speciellt för mina föräldrar, de hade ju sett detta tidigare. Att flytta hemifrån var inte någon bravur det heller som fjärde barn, det hände nästan per automatik. Jag hade inte ens äran att vara den sista i barnaskaran som uppnår dessa milstolpar så att mina föräldrar skulle drabbas av nostalgi av att alla deras gullungar blivit så vuxna. Typiskt fjärde barnet syndrom, det vill säga.

Tior i betyg, stipendier, vinster med handbollslaget, kandidatexamen. Varken de första eller det sista, för mina föräldrar alltså. För mig var dessa framgångar det som kändes viktigast just där och då. Men om framgångarna sker i skymundan, är de faktiskt framgångar?

I SKYMUNDAN

Detta tankesätt präglade mig länge och gjorde att jag hade svårt att faktiskt se mina egna framgångar då de skedde. Men varför det? Mina framgångar ska ju vara för just mig själv, och ingen annan. Mina personliga framgångar ska firas av mig själv, annars kan de lika gärna utebli. För varför ska jag uppnå personliga milstolpar och framgångar ifall jag inte själv värdesätter dem och firar dem? Uppnår jag framgångar i ett försök att ropa

”SE HUR DUKTIG JAG ÄR”?

Isåfall kan jag lika gärna sluta försöka uppnå framgångar helt och hållet, ta fram spaden och börja gräva min egna förtidiga grav.

Den lite äldre Fredrika har lärt sig att det alltid kommer att finnas någon som uppnått de framgångar man vill uppnå, innan man själv ens har haft möjligheten att uppnå dem. Men låt detta inte hindra dig från att sträva efter dessa framgångar ändå. Det är ditt liv, och dina framgångar, inte dennes som råkade hinna före. Vi lever alla i vår egna tidslinje, där allt utspelar sig just som det är tänkt.

Den lite äldre Fredrika lever idag för de små nöjena och framgångarna i livet, istället för att konstant ropa “SE PÅ MIG”. Små nöjen, som när man uppnått det perfekta skummet på mjölken, eller när man äntligen vågat prova på Campus sports zumbatimme. Detta är min framgång, som enbart hyllas av mig, som andra enbart kan märka av genom mina lite självsäkrare och gladare fotsteg när jag styr kosan mot campus för att uppnå andra små framgångar, som att klara av Connections på första försöket. Lite äldre Fredrika har insett att framgång som uppnås i skymundan, är den bästa sortens framgång, för själ och inre ro.

Är detta typiskt fjärde barnet syndrom? Kanske det,

men jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.

Fredrika af Hällström Chefredaktör

Ansvarig utgivare

Allwar Rondell

Chefredaktörer

Fredrika af Hällström & Kia Koponen

Fotografi

Fredrika af Hällström

Kia Koponen

Ylva Erlin

Lina Kronström

Astrid Lindholm

Tryck X-Copy

Tack till Gästskribenter

Star Image

Åbo Svenska Teater

Åbo Akademis Alumner

tack till

vår grymma redaktion

våra otroliga och engagerade gästskribenter dig som läst årets utgåva samt

100-åriga bästa SF-klubben

med kärlek, Kia & Fredrika

en allmännyttig tidning utgiven av Statsvetenskapliga klubben vid Åbo Akademi r.f.