_Pointer #2:2025

•

• Stillhet och eufori på tu man hand i skogen • • • Pointerprofilen: Kent Svensson ser slutet för eran Black Luckys

• • I backspegeln: Historien om Gold-dust

POINTER

#2/2025

Tidningen Pointer ges ut av Svenska Pointerklubben, med två nummer per år som publiceras digitalt på pointerklubben.se

Svenska Pointerklubben (SvPK) bildades 1903. Dess syfte är att verka för pointerns goda utveckling, med tanke på jaktegenskaper, utseende och mentalitet, samt att verka för god jaktkultur och bra viltvård.

E-post: svenskapointerklubben @gmail.com

Hemsida: pointerklubben.se

Redaktion:

Lisbeth Bodén, Roger Larsson, Maria Rydlöv, Jens Larsson

Omslagsbild: Anneborg’s Urd. Läs mer på sidorna 12-13. Foto: Line Ersgård

Ordförande har ordet

Allt redaktionellt material lagras elektronisk. Eftertryck, kopiering eller spridning av text och bild är förbjuden, om inte överenskommet. Redaktionen tar inte ansvar för inskickat, ej beställt material.

Pointerklubben blickar

framåt – viktiga beslut på styrelsemöte

Pointerklubben höll sitt senaste styrelsemöte den 21–23 november på Bolunda utanför Hallstahammar, där flera strategiska frågor för framtiden diskuterades och beslutades. Bland de mest centrala punkterna fanns arbetet med en ny policy för moral och etik, som ska stärka klubbens värdegrund och riktlinjer.

Styrelsen fastställde även verksamhetsplanen för 2026, med fokus på utveckling och medlemsengagemang. Ett antal webinarium planeras att genomföras under första halvåret 2026, vilket ska ge medlemmarna möjlighet till kunskapsutbyte och inspiration.

Provplaneringen för 2026–2027 presenterades, vilket ger en tydlig struktur för kommande tävlingar och prov. Dessutom introducerades en ny webbutik för SvPK, som ska göra det enklare för medlemmar att handla klubbens produkter online.

Med dessa beslut tar Pointerklubben viktiga steg mot en modern och välorganiserad framtid. Med vänliga hälsningar STYRELSEN

i Bolunda

möten lagades det mat och socialiserades. B-O Johansson agerar grillmästare, Sverker Örmin assisterar.

FOTO SANDRA CARLANDER

Skicka in material till hemsidan

Vid pointerklubbens årsmöte 2024 föreslogs av medlemmarna att klubben skulle jobba mer aktivt med etik och moral. Tillsammans med övriga klubbar inom Fågelhundsklubbarnas Arbetsutskott har sedan en arbetsgrupp tillsatts som jobbat vidare med frågan. Arbetsgruppen består av Lars-Erik Sjöblom, Björn Danås, B-O Johansson och Jonas Kjellberg.

Gruppen har formulerat ett förslag till policy med rubriken ”Etisk policy för våra fågelhundsklubbar – Riktlinjer för ansvar och integritet i verksamheten”.

Dokumentet kommer att presenteras i sin helhet och antas vid pointerklubbens årsmöte i vår.

Dokumentets inledande syfte formuleras så här:

• Trygg och inkluderande miljö. Policyn skapar en säker och inkluderande miljö för både medlemmar och hundar inom klubben.

• Etisk vägledning.

Policyn fungerar som en gemensam etisk kompass för agerande och beslut inom klubben.

• Engagemang och ansvar. Policyn uppmuntrar medlemmar att visa ansvar och engagemang för ett gott hundägande och klubbens framtid.

• Levande dokument. Policyn är ett levande dokument som ska inspirera till ständig förbättring och respekt inom klubben.

Saknar du något på pointerklubben.se? Det material som läggs ut på hemsidan skickas in av våra medlemmar. Vill du att din hunds provresultat ska synas så är det upp till dig att skicka information om detta med text och bild. / Lisa Lindberg & Anna Edwall, webbansvariga

God jul & gott nytt år!

Vi på redaktionen för Pointer önskar alla läsare en fridfull jul och ett riktigt gott slut på 2025!

Nu blickar vi fram mot 2026, och ett nytt spännande år. Har du ideér eller tankar kring hur tidningen kan utvecklas, eller vill du vara med och bidra? Tveka inte att höra av dig till oss! /Lisbeth, Maria, Roger och Jens

Under tre dagar i september avgick pointerklubbens huvudprov på vackra gotländska fält med vilda rapphöns.

Domaren berättar:

”En fantastisk helg på Gotland”

Ifebruari dök det upp en förfrågan från SvPK i min mailkorg om att döma utställningen och jaktprov på huvudprovet på Gotland i september. Även om jag har en bakgrund i Västsverige med deltagande på många jaktprov i södra Sverige och också något domaruppdrag ligger detta långt tillbaka i tiden. Numera är jag sedan många år att betrakta som en utpräglad ”fjällnisse” så det kändes spännande och hedrande att få frågan. Sen var ju faktiskt Gotland kvar på min ”bucket list” så att kunna kryssa för det gjorde det lätt att svara ja.

När det var dags i september tog jag flyget till Visby, logistiken med bil från Sundvall till Visby inklusive färja är inte den bästa och utan hund blev det både billigare och smidigare så. Thomas Wiklund som hade hand om utställningen mötte upp på flygplatsen och då vi hade gott om tid så blev det en sight seeing de luxe med raukar, blå lagunen, shopping av te och kryddor samt saffranspannkaka i gamla staden som några ingredienser. Tack Thomas för turen och allt jobb med utställningen!

NU GICK FÄRDEN TILL Gangvide farm där utställningen skulle ta plats och där också förläggning, sekretariat huvudprovet var beläget. Väldigt trevligt ställe med ett fantastiskt serviceminded värdpar i form av Kickan och Per som verkligen ordnade allt och ställde upp till 100% och mer därtill. Utställningen började på eftermiddagen, gräset var klippt och ankor och höns inlåsta för att de drygt 20 deltagande hundarna skulle kunna visa upp sig från sin bästa sida. Med relativt få hundar, gott om tid, fint väder och intresserade åskådare fanns det utrymme för att vara lite extra noga och informativ. Till slut var det två hundar kvar till BIS-final, en engelsk setter och en pointer och här kan man se hur farligt det kan vara att vara på hundutställning! När ägaren till engelsk settern skulle hämta sin hund till BIS-finalen bröt hon olyckligtvis foten och fick snabbt ordna fram en handler. Men en bra hund reder sig själv och blir inte påverkad av detta och därför kunde EST Barkansjöbyns Cava ställa sig längst

fram och bli BIS1. Lite plåster på såren för matte som fick tillbringa natten på sjukhuset och förhoppningsvis är OK nu. Dagen avslutades med middag på Björn Meijels restaurant nere vid havet, fantastiskt läge, underbar mat, prisutdelning och trevlig stämning med mycket hundprat.

NÄSTA DAG VAR DET dags för Guldpokalkval och en ökl med övervägande pointer som dömdes av undertecknad med Allan Nissen som skytt. Mycket fina marker som säkert höll mer fågel än dom hundarna hittade. Markvärd och tillika markledare Hans Olsson lotsade oss skickligt genom dagen och till slut räckte det ändå till att alla hade haft sin chans och några mer därtill. Det slutade med en premiering, PT Fugledes Fendi Lene Idermark, som med ett sök och en apport som kunde vara bättre fick 3 ökl. Det kunde varit en hel del fler premieringar men några pointrar ville inte apportera alls och fick se sig avslutade utan pris. Efter avslutat prov avnjöts en något försenad lunch i solskenet med havsutsikt i lä bakom en sjöbod. Svårslaget!

Igen avslutades dagen med middag på Björn Meijels restaurant ner vid havet, samma fantastiska läge, fortsatt underbar mat, prisutdelning igen och trevlig stämning med mycket hundprat.

Nästa dag Guldpokalen med en timmes släpptid och massvis med åskådare som följde detta innan övriga aktiviteter började. En timme är lång tid och för att vara ärlig svår att hålla fokus under när man inte är direkt involverad. Att det var lite, eller mer korrekt, ingen fågel de första 59 minuterna gjorde det inte lättare. I sista minuten kunde dock det hela avgöras på fågel och igen stod Sören Mulvad där som vinnare, förvånad någon?

NU KUNDE UKL/ÖKL STARTA, igen med övervägande del pointrar och undertecknad som domare och B-O Johansson som skytt, denna gång på Björn Meijels marker och samma fina väder om inte ännu lite varmare. Igen fick man känslan av att det fanns mer fågel och att det kanske var för varmt för jakt även om det blåste en lagom vind. Men igen fanns det fågel så det räckte för alla att få sina chanser. Många goda hundar gjorde att dagen blev längre och till slut hade vi två pristagare. Kalle Stolt med Gamekeepers Jänta 1 ökl och Bertil Mårtensson med Top Point Tania 1 ukl. Tyvärr igen pointer som inte apporterar och därmed missar sitt pris. Värt att nämna också Milrökens Pelagia Kenneth Person som söker utmärkt hela dagen och i sista släpp tar stånd mot tätt buskage reser djärvt och frisk och tar rapphöna på marken. Maximal otur för det fanns mer höns i buskaget som inte lättar förrän senare.

Denna dag avslutas med middag och prisutdelning på Gangvide farm, fortsatt fantastisk god mat och fantastisk fin stämning och en hel del ”apportprat”.

Nästa dag bar det hemåt efter en fantastisk helg på Gotland. Tack till SvPK för att jag fick chansen att uppleva detta och förhoppningsvis skötte jag mig tillräckligt bra. Tack till Lisbeth och Pia för ett strålande och slitigt jobb i provledningen, jag hoppas verkligen att deltagare och styrelse fattar hur mycket jobb detta är och uppskattar er för det! Tack också till Allan Nissen och B-O Johansson för trevliga samtal och fint skytte.

PETER HOYER

BERGEFORSEN LUNDE, I BÖRJAN PÅ OKTOBER

Finalisterna i Guldpokalen: Sören Mulvad Johansen med Goppollens Freja och Eva Perman med Borgeflons PE Drama Queen.

Kalle Stolt och Gamekeeper’s Jänta bärgade hem 1 ÖKL på lördagen.

Bertil Mårtensson tog 1 UKL med Top Point Tania vid lördagens blandparti.

Pristagare torsdagens blandparti: Hans-Allan Eliasson med Björås Maya, Björn Meijel med Riddarsporrens Tia, Gunnar Nicklasson med Top Point Merlin och Jörgen Helgersson med Fågelkärrs Vittra.

Zigzag och Freja vinnare av huvudprov och Guldpokal

Det är alltid härligt att få gå på Gotlands fina marker med vilda rapphöns.

På torsdagen var det traditionsenligt segrarklass och utställning samt även ett blandparti.

Vi gick ut med två segrarklasser som dömdes av Björn Danås och Allan Nissen. I Allans parti placerade sig Ripfinnarens EP Joyce på första plats. Eftersom det inte delades ut något cert till Joyce så blev det ingen matchning om Cacit. Utan som vinnare av huvudprovet 2025 utsågs: Sydåens Zigzag med cert och Cacit, ägare Marie Mulvad Huilberts, förare Sören Mulvad Johansen, därmed blev Zigzag svensk jaktchampion. Som tvåa placerade sig Björås Truls med ck och reserv Cacit, ägare Sverker Örmin.

TORSDAGENS BLANDPARTI, som dömdes av Claes Carnbring, gav fyra pristagare: 2:a ukl Top Point Merlin, Gunnar Nicklasson

3:a ökl Fågelkärrs Vittra, Jörgen Helgersson

2:a ökl Riddarsporrens Tia, Björn Meijel

1:a ökl Björås Maya, Hans-Allan Eliasson

PÅ GRUND AV FÅ ANMÄLNINGAR till Guldpokalkvalet, blev det endast ett parti, som dömdes av Björn Meijel. De två ekipagen som utsågs att tävla om Guldpokalen blev, 1:a Hp ukl Goppollens Freja och 2:a ukl Borgeflons PE Drama Queen.

FREDAGENS BLANDPARTIER dömdes av Peter Hoyer och Björn Danås. Pristagare blev

1:a ökl Tobölbjergs Unika, Helle Höst - Madsen

1: a ökl Gamekeepers Gunsan, Per-Arlebring

3:a ökl Fugledes Fendi, Lene Idremark

LÖRDAGEN 20 SEPTEMBER var det dags för den stora finalen av Guldpokalvinnaren

2025. Domare var Björn Meijel och Claes Carnbring. Finalhundarna var Borgeflons PE Drama Queen, ägare Eva Perman och Herman Billung, förare Eva Perman, Goppollens Freja, ägare André Stenumgård, förare Sören Mulvad Johansen. Det timmeslånga släppet med finalhundarna resulterade i att vinnare av Guldpokalen 2025 blev Goppollens Freja.

ÄVEN PÅ LÖRDAGEN VAR DET två blandpartier ute, som dömdes av Peter Hoyer och Sverker Örmin. Pristagare blev:

1:a ökl Gamekeeper’s Jänta, Kalle Stolt 1:a ökl Vp Fågelkärrs Vittra, Jörgen Helgerson

1:a ukl Top Point Tania, Bertil Mårtensson.

2:a ukl Top Point Merlin, Gunnar Nicklasson.

LISBETH BODÉN

Läs hela domarberättelsen från Guldpokalen på nästa uppslag.

Guldpokalfinal med finalisterna Sören Mulvad Johansen med Goppollens Freja och Eva Perman med Borgefolns PE Drama Queen, flankerade av domarna Björn Meijel och Claes Carnbring.

Goppollens Freja tog hem segern i rafflande Guldpokalfinal

SVPK HUVUDPROV GULDPOKALFINAL, GOTLAND 20 SEPTEMBER 2025.

• Domare: Björn Meijel & Claes Carnbring.

•Finalhundar: Borgeflons PE Drama Queen SE11739/2024, ägare Eva Perman och Herman Billung, förare Eva Perman, Goppollens Freja NO45853/24, ägare André Stenumgård, förare Sören Mulvad Johansen.

•Förhållanden: Solig, varm morgon med måttlig vind från sydväst.

Vi är på sydöstra delen av Gotland med marker längs havet. Hundarna söker i det timslånga släppet i varierande gräsmarker som vall och lusern, men också i betesmark och strandängar längs havet.

8.31. Hornsignal blåses och koppel stryks på hundarna längs grusväg i direkt anslutning till havet, därefter går vi över i gräsmark. Freja lägger snabbt upp ett sök i mycket bra

stil, fart, format och reviering. Blir emellanåt något offensiv.

Drama Queen börjar lite trevande med intresse för partner, men detta bättras efter en stund.

Båda ekipagen missar en del mark i tät lusern, tack vare att förarna har för bråttom fram i marken.

8.44. Drama Queen stöter en stor rapphönskull som ligger i anslutning till dike. Queen får av förare styras iväg från området där kullen låg. Freja är i området, men ej i kullens närhet, men har god en chans.

8.49. Freja fattar ett kort stånd i hög lusern, men löser ut själv. Kort därefter kommer Drama Queen till samma område och markerar kraftigt och blir rotig i området.

8.51. Domare trampar upp en fasantupp i området där hundarna markerat. God chans för båda hundarna.

8.58. Domare trampar återigen upp fågel i fet lusern, denna gang en fin rapphönskull som

lyfter i omgångar. Båda hundarna har tagit för djupa slag och missar därmed en god chans.

9.02. Drama Queen stöter en singelhöna från den sprängda kullen och förföljer denna längs en kant.

Under vår väg framåt i marken passeras ett buskområde med flera fasaner som inte leder till något.

Båda hundarna går ännu starkt med god intensitet, där Freja dock ligger över Drama Queen i fart, stil, format och reviering.

9.08. Drama Quuen går in i skogsdunge och vi ser en morkulla lätta från området där Drama Queen befinner sig.

Med en kvart kvar går Freja fortsatt starkt med ett tydligt begär att finna fågel. Drama Queen mattas nu något. Sista 10 minuterna vänder vi och får medvind, där Freja visar upp ett klokt medvindssök.

9.26. Vi ser Freja i stånd mot buske i strandkant. Rapphönskull lyfter i omgångar. Skott

Freja har gått hela finaltimmen

med stil, fart, format och reviering på plats och en godkänd fågeltagning med fem minuter kvar. Freja är en värdig vinnare av Guldpokalen 2025.

21 hundar sprang vänstervarv

Svenska Pointerklubbens utställning i samband med huvudprovet hölls18 september 2025. Utställningen genomfördes i kvällsol på Gangvide Farm med det nya digitala utställningssystemet. Som vanligt välklippt ring och bra service av campingägarna. Domare Peter Hoyer dömde 21 hundar fördelade på 3 raser och höll öppen kritik samt gav utställarna tips hur de skulle visa sina hundar på bästa sätt. En och annan höna och några gäss spatserade runt vid ringside och gjorde det till en utmaning för hundarna att fokusera på sitt travande.

Till sin Best In Show line-up valde Peter:

BEST IN SHOW 1

Engelsk Setter Barkansjöbyns Cava. Ägare: Marie-Louise Sjöberg, Malmbäck. Uppfödare:

Marie Louise Sjöberg & Stefan Johansson, Malmbäck.

”Lagom stor feminin tik av utmärkt typ. Vackert feminint huvud. Mörka fina ögon, korrekt bett. Tillräckligt vinklad fram. Bra bröstkorg, rygg, kors och vinkling bak. Bra päls och färg. Fina rörelser från sidan. Parallellt fram och bak.”

BEST IN SHOW 2

Pointer Carnbrings Hennessy. Ägare: Alexandra Eriksson, Köpingsvik. Uppfödare: Claes Carnbring, Borgholm.

”Lagom stor harmoniskt byggd tik av utmärkt typ. Bra pointerhuvud med antydan till dish. Kunde vara lite bredare över nosrygg och skalle. Bra vinklad fram. Bra förbröst och bröstkorg. Bra rygg, något brant kors i övrigt goda vinklar bak. Fina och vägvinnande rörelser från

sidan. Rör sig något brett bak och trångt fram.”

BEST IN SHOW VALP

Engelsk Setter Högfjällshundens L-Sqott. Ägare: Lena Hagerlund, Stånga. Uppfödare: Bernt Perström, Östersund.

”Trevlig hanhundsvalp. Välskuret maskulint huvud. Goda vinklar fram. Behöver ännu utvecklas i förbröst, bröstkorg. Bra rygg, kors. Något öppen i sin knävinkel. Fina rörelser från sidan. Något marktrång fram.”

BIM POINTER

Vattviken’s Siewert.

Ägare: Ivan De Flon, Visby. Uppfödare: Bengt Hansson, Svenstavik. ”Något stor, kvadratisk pointer av mycket god typ. Lagom bredd i sin skalle. Tillräckligt vinklad fram. Kunde ha lite mer förbröst och bröstkorg. Bra rygg. Tillräckligt kors, annars goda vinklar bak.”

avlossas inom jaktbart avstånd och Freja är helt lugn i flog och skott.

9.30. Båda hundarna fortsätter i medvind längs strandkant, ytterligare rapphöns lättar i området där hundarna befinner sig. 9.31. Hornsignal ljuder och finalsläppet i Guldpokalen 2025 är avslutad.

Drama Queen är en stilren pointer med många förtjänster, som har visat att det går utmärkt att komma från fjällmiljö och komma till fältens mecka, Gotland, och konkurrera. Hon får idag dock se sig slagen av Freja, som hållt hela finaltimmen med stil, fart, format och reviering på plats och en godkänd fågeltagning med fem minuter kvar. Freja är en värdig vinnare av Guldpokalen 2025.

Vi vill tacka SvPK för detta hedersamma uppdrag!

BJÖRN MEIJEL

Den svenska pointern har en lång historia. Följ med tillbaka i tiden, till 1919, och klubbens dåvarande tidskrift ”Svenska PointerKlubbens Meddelande”. Bankdirektör Axel Hedenlund, en av Sveriges främsta pointerkännare på sin tid, skriver om sina hundar.

Från Dusty till Gurt

Redan förra året blev jag av Pointerklubbens nitiske sekreterare anmodad att för klubbens ”Meddelande” insända några biografiska data angående mina bästa hundar av egen uppfödning, men dels var min tid som alltid knapp, dels såg jag mig icke att något märkvärdigt att berätta. I år har jag icke blott fått en utan flera påstötningar och inser därför att det icke längre går att smita, dock förutskickar jag att artikeln får går på herr sekreterarens egen risk.

Förgäves har jag emellertid rannsakat såväl mitt sinne som mina knappa anteckningar från svunna jaktdagar. Jag kan helt enkelt icke utpeka den eller de bästa, ty den ena hunden har legat för i ett, den andra för en annan och framför allt känner jag att mitt omdöme icke skulle bliva objektivt. De hundar, som varit mig kärast, ha nämligen icke varit de rena jaktmaskinerna och kanske kommer jag därför att täcka palmen åt orätt håll.

Jag föredrager därför att helt torrt och relaterande skriva om den av mina hundar, som enlig min mening haft det största inflytandet på min kennel och samtidigt låta en av hans ättlingar i varje led figurera i uppsatsen. Den senare blir tråkig, det kan ej hjälpas, men möjligen kan den vara av intresse för någon av dem, vars pointers föra en del av min gamle hunds blod.

EFTER EN DEL UNDERHANDLINGAR köpte jag på sommaren 1899 från Mr W. Arkwright, Sutton Scarsdale, hans då 3-årige pointer Gold-dust e. Brodick Castle Sandy u. Belle

Chance. Mr A. hade i brev meddelat mig, att Gold-dust var av otadlig exteriör, men att hunden vid ett slagsmål i hundgården fått det ena ögat skadat och att A. därför önskade sälja honom. Denna upplysning gjorde att jag icke ställde förväntningarna alltför högt och så gott var det, ty Golddust kunde med sitt plirande vänstra öga, sin något orena färg – vitt med gula öron och små gula stänk – och sin rätt grova svans knappast kallas ”snarvacker”. Han tålde emellertid att synas och en ingående inspektion gav mig det intrycket, att jag fått en hund med en idealisk bål, starka, felfria ben och fötter och ett ingalunda oävet huvud.

På en utställning i Göteborg kunde han emellertid blott klara ett 3:dje pris och härpå undrade jag icke så mycket, ty givetvis var hunden ”somewhat lacking in quality”. Hade Dusty nu levat, tror jag dock att Professor Lundberg givit honom en tvåa. Det var emellertid varken i utställningsringen eller på promenaden som man skulle se min gosse, ty såväl där som hemma verkade han slö och likgiltig. I marken däremot blev det en annan karaktär över hunden, och han visade där en kläm och energi, som ej kunde undgå att värma ett jägarhjärta.

HURU VÄL ERINRAR JAG MIG icke ännu i denna stund min första jaktdag med Dusty! Vi voro bägge för första gången på ripjakt i Jämtland, och jag behöver väl knappast försäkra att det var i start spänning och med stora förväntningar, jag lämnade min jakthydda i Tippan.

På uppmarschen till denna dagen förut hade jag skadat min ena höft, och då jag

tillfölje härav ej ville taga för långt ut, om jag att timme efter timme söka riporna i en för låg mark, där det ej fanns en fågel. Duktigt halt och bra slokörad funderade jag vid 2-tiden på dagen att giva tappt men jag skämdes för Dusty, som fortfarande arbetade stadigt och säkert som ett lokomotiv.

Än en gång gällde det därför att vända näsan mot de en halv mil längre bort belägna fjällsluttningarna, och efter en timmes ytterligare marsch fick jag äntligen glädjen se Dustys första stånd på svensk mark. Med hög näsa och sänkt bakkropp stod han gjuten som i brons, tills han på order snabbt och villigt reste ett par gamla riptuppar.

SÅ SYNNERLIGEN LÅNGT blev det nu ej mellan upptagen och min bärare, en lapp vid namn Jonas, hade en rätt vacker bukett ripor, när jag fick se min oförgätlige, numera avlidne vän och jaktkamrat M. S. komma strävande med sin röda irländare. S., som även han sökt riporna för lågt, hade gjort en mager jakt, hans hund var slut, och båda tyckte tydligen att det var tid begiva sig hemåt. Klockan manade nog till detsamma, men framför oss hade vi en lockande våt fjällsluttning med spridda remsor av kort gråvide och efter ett kort parlamenterande beslöto vi att genomsöka den.

Snart glömde vi också både klockan och hemmet, ty så som Dusty revierade upp det fjället, hade vi ännu aldrig sett någon hund gå. Våra båda andra hundar (jag hade med mig en ung tik, som jag ej brytt mig om att nämna) sökte kring benen på oss, medan Dusty som ett vitt streck sicksackade slutt-

ningen och ofelbart spikade ripa på ripa. På en kort stund fingo vi ner 16, så gott som alla gamla kallar, och aldrig skall jag glömma min väns vackra strålande blick, när han i det ögonblicket vi vände hemåt på sitt försynta sätt förklarade: ”En sådan hund trodde jag ej fanns.”

JAG VISSTE NU, att jag lyckats få en hund med både höga jaktegenskaper och en sällsynt uthållighet, och följande år fick jag bekräftelse på att Gold-dust även i sitt hemland åtnjöt ett visst anseende. Som Mr Arkwrights gäst bevistade jag nämligen några engelska fältprov och presenterades vid detta tillfälle för bland andra den engelske fältprovsdomaren Mr Smale. Jag föreställdes såsom numera ägare av Golddust, varpå Mr Smale genast inföll: ”Då lyckönskar jag er ty Gold-dust var sitt års bästa unghund.”

Vid proven hade Dusty emellertid blivit utslagen på grund av för stort intresse för får, ett intresse, som han för övrig bibehöll hela sitt liv ehuru det aldrig urartade till

På en kort stund fingo vi ner 16, så gott som alla gamla kallar, och aldrig skall jag glömma min väns vackra strålande blick, när han i det ögonblick vi vände hemåt på sitt försynta sätt förkla-

rade: ”En sådan hund trodde jag ej fanns”.

någon katastrof. Gärna ville han emellertid giva fåren en skjuts, och i jaktvagnen där han i regel låg som en hösäck, höjde han huvudet och vidgade näsborrarna, så snart en fårskock fanns i närheten.

VID ETT SENARE TILLFÄLLE, men då hemma i Sverige på en hundutställning, fick jag höra ett uttalande av Mr Geo Raper, visserligen ej om Gold-dust själv men dock om hans släkt. Vi samspråkade om Mr A:s svarta pointrar, vilka Mr Raper ej ville erkänna. ”Nej”, sade han. ”A. hade en stam vit och gula pointrar som han fått med sin tränare Drury, det var hundar.” Om jag ej alltför mycket mig voro just Dusty’s mor Champ. Belle Chance och dennas bror Champ. Aldin Fluke av denna stam. Arkwright själv gav i ett brev till mig det största erkännandet åt dessa vit och gula hundar, med betecknade dem som ”fearfully headstrong”. Nå, i detta avseende hade Dusty ej vansläktas. Trilskan var hans stora och jag skulle säga enda fel, ty såsom fel skulle jag knappast vilja karakterisera att han i

någon mån brast i stil. Detta senare ej på stånd eller vid sekundering, ty på båda var han magnifik, utan snarare i huvud- och svansföring på söket.

Främst bland hans förtjänster skulle jag vilja sätta hans brinnande jaktlust, stora sök och hans enorma uthållighet. Så litet som han sparade sig, kunde han slitas ut, men det ville till många och långa dagar, och riktigt tappt gav han förresten aldrig. Näsan var utmärkt och i höjd med hundens stora fart, men jag har dock sett hundar med känsligare näsa. Ståndet var fast och elegant, sekunderingen perfekt och ans förmåga att snabbt och säkert följa löpor över allt beröm.

Lägger jag härtill en härlig fysik och en rent besvärlig matlust, så tror jag att jag sagt det mesta, som kan anföras till kreditsidan.

TYVÄRR BLEV GOLD-DUST ytterst lite använd i avel och hans direkta avkommor voro endast ett fåtal. Anledningen härtil var helt enkelt den, att jag mycket snart nödgades låta kastrera hunden. Hans testiklar föllo ner, så att de i synnerhet på jakt besvärade honom, och då härtill kom att han blev steril. Var ingenting annat att göra än att sända honom till veterinär. Jag antog att överansträngning på jakt var anledning till hela kalamiteten.

Två kullar valpar hade jag emellertid hunnit få, den ena efter en tik av svensk härstamning, den andra efter min från Mr Arkwright importerade tik Flame-Flower. Av den första kullen tog jag en vit och gul tik Z., som väste upp till en kraftig och mycket vacker tik. Denna förolyckades emellertid i fjällen av stryknin redan under sin första höst, och jag hann endast konstatera att hon ärvt många av faderns egenskaper, ehuru hon nog aldrig skulle kunnat nå upp till denne.

Ur Flames’s mycket fåtaliga kull behöll jag för egen räkning en tikvalp Grace, och med henne kommer jag in på Gold-dust första ätteled. Ej heller hon nådde någonsin upp till fadern i jaktegenskaper, men hon bråddes helt på honom och ej på sin relativt slappa mor. Grace hade ett eldigt temperament, jaktlusta, bra sök och en god näsa, men hon saknade faderns skärpa och stora uthållighet. Hon ville gärna ”glida” och ehuru jag jagade med henne rätt mycket, fick jag henne i detta avseende aldrig fullt pålitlig.

I EXTERIÖR DÄREMOT överglänste hon enligt min mening icke allenast föräldrarna utan även alla andra hundar jag ägt. Mr Arkwright sade också, när han på utställning i Stockholm såg Grace: ”Hade jag trott, att Gold–dust skulle producera en sådan valp hade han aldrig fått lämna min kennel.”

Ej heller Grace kom att efterlämna många direkta avkomlingar men i varje

fall tillräckligt många för att hennes namn skulle komma att figurera i en hel del stamtavlor. I hennes första kull föddes grosshandlare Frykbergs Champ. Flame och mina Held och Heja, vilka alla tre skänkte sina ägare glädje.

Från en senare kull efter Dex’O Gymru-sonen Shot behöver jag blott citera namnen Champ. Sir II, inggenjör Hartmanns Hit och min Hela för att påvisa, vilket värdefullt avelsdjur Grace onekligen var.

DEN VIT OCH SVARTA HELA blev sedermera den, som i min kennel fick fortplanta Golddust-blodet, och nu efteråt ångrar jag blott, att jag någonsin släppte den vit och gula

färgen. Hela själv var en vacker och god tik, men visade sig icke alltid till sin fördel. Väntade hon beckasiner i marken (hon hade av sin dressör inövats på sådana) blev hon alltför försiktig, men i regel var hon en lika god som angenäm tik.

På proven nådde hon en gång 1:sta pris i segrarklass och i Danmark delade hon med Champ. Leila på den sista svensk-danska matchen äran av att ha kommit upp i högsta antal points. Hon var av ett mjukare lynne och större försiktighet än sin temperamentsfulla mor och givetvis som jakthund denna överlägsen.

Vid den tid, jag skulle taga valpar efter Hela, var jag biten av Mr Arkwrights vurm för det svarta blodet, varför jag frågade ho-

nom till råds angående de svarta hundar, som stodo till buds här i Norden. Dessa voro egentligen tre: Seasong, Lawn Sleeves och Diarmid och av dessa tillråde A. den förstnämnde.

Efter Seasong-Hela fick jag så en valpkull, ur vilken en svart och vit och två helsvarta hanhundar fingo bliva vid liv. Blott några veckor gamla fingo dessa valpar någon sorts böldsjukdom, som resulterade i att de för tidigt måste tagas från moder, och i detta tillbakasatte åtminstone den valp av tre, som jag längst kom att behålla, nämligen Tom H från Sik.

De båda andra Jim och Tip kommo båda vid tvåårsåldern till Norge, där jag vet att Tip dokumenterade sig som 1:sta rangs riphund. Av Jim har jag ingenting hört, och vet därför inte huru han slagit igenom. Min Tom väckte på proven en viss sensation och deltog i matchen mot Danmark, men jag har den uppfattningen att hans ogynnsamma start i livet alltför hårt handicappade honom, varom även hans svaga bakdel vittnade. Jag kom ej att skjuta mycket över Tom, men dock tillräckligt för att kunna konstatera att han var en ärlig och pålitlig hund om också ej någon överdängare. I exteriör briljerade han genom sin ädla hals och sitt välskurna huvud och som avelshund var han en given framgång.

EFTER TOM OCH MIN GAMLE vän Karl Schillers Flying Mary fick jag min favorit Flying Tan. Denna hade något mer än ettårig sålts till Norge, men blivit returnerad såsom skotträdd. Nå den saken klarade Tan och jag på ett par förmiddagar och sedan dess ha vi under 6 höstar troget kamperat tillsammans. Tan är icke någon skönhet, ty dels har han sin helgula färg emot sig, dels är han väl grund i bröstet, men han är en ädel hund och han är en hund av stål. Ej heller som jakthund är Tan felfri, ty han vill eller kanske rättare ville ibland krypa på varma slag och det har icke generat honom att någon gång narra mig med falska stånd, men detta allt har icke kunnat hindra att han tagit mitt hjärta som endast en eller två av mina tidigare hundar. Anledningen härtill vet jag knappast själv. Det kan vara hans tillgivenhet, lydnad och lättfördhet, det kan också vara hans stora snabba sök, parat med den känsligaste och vaknaste näsa, men troligast är dock att det är i hundens uppträdande i sin helhet såväl hemma som i marken, som så tagit mig. Han har vitnat starkt nu, stackars Tan, oaktat att han blott är 7 år gammal, men så ha också hans arbetsdagar varit många och långa. Sistlidne höst jagade jag honom tillsammans med hans 3-årige son Gurt, i vilken jag nästan till min egen förargelse nödgats konstatera att Tan funnit sin överman. Det fröjdade nog mitt jägarhjärta att se huru Gurt i rasande fart och glänsande stil plockade rapphönsen, men den största tillfredsställelsen kände jag dock, när den gamle hunden höll den yngre stången. Rätt

eget vara att se huru Tan i denna konkurrens glömde sitt lyte, den överdrivna försiktigheten. Om sonens exempel smittade eller och rivaliteten eggade, vet jag icke, borta var emellertid varje krypande och avanceringen skedde i ett så starkt tempo att den ibland behövde hejdas.

MED GURT KOMMER JAG in på sista länken i kedjan av Gold-dusts ättlingar och först nu i sjätte ledet har jag fått en hund, som synes vara i besittning av Gold-dusts alla jaktegenskaper. Gurt för huvudet högre och föraktar fotslagen ännu mera, än vad Gold-dust gjorde, kanske är han också något mjukare till lynnet, men i fart, energi, uthållighet samt djärvhet vid upptag och avancering är det samma hund. Vore icke avståndet så långt mellan dem båda, skulle jag tro på en direkt nedärvning, men nu får jag väl antaga att mödernet i hög grad spelat in. Gurt är nämligen fallen efter

Skogis-Girl, en helsyster till Champion Skogis-Leila, och från det hållet har ju mycket varit att vinna.

HÖSTEN 1917 JAGADE JAG ripor i Norge med Tan och den då ej färdige Gurt. Jag insjuknade på fjällen, innan jag fått hunden fullt klar, men jag hade hunnit så fästa mig vid hans egenskaper, att jag obemärkt nog lät sända honom till de svenska fältproven. Han föll grundligen igenom, dock vågar jag tro, att om någon av hans besegrare vill under en dags jakt konkurrera med honom, Gurt skall visa sig vara en värdig motståndare. Kristiden och olyckshändelser ha så hårt farit fram med min kennel, att jag nu endast har Tan och Gurt kvar, och ovisst är väl därför om jag icke på gamla dagar nödgas rekrytera mig från annat håll. Dock kommer jag nog att göra ett försök att få hålla en stam, som i stort sett skänkt mig så gott som uteslutande tillfredsställelse.

Att knäcka skogsjaktens koder

TEXT LINE ERSGÅRD FOTO HENRIK ERSGÅRD

Vad hände egentligen där under hösten på ripryggarna i kanten av myren. Jo, eufori och en övertygelse om att det inte finns något så fint som jakt på tu man hand med sin hund på skogen. Fokus, stillhet, puls och glädjetjut. Två nybörjare som knäckte koden.

Under min och Anneborg’s Urds första jakthöst ägnade vi många timmar i skogen. Vi hade förmånen att bo invid fina jämtländska myr- och skogsmarker vars ägare gav oss fritt fram på skogsfågel. Det var tyvärr ett år med väldigt lite fågel på marken, men vi gnetade på timme efter timme och försökte förstå hur man jagade på skogen. Sedan flytten till Mälardalen året efter har fokus legat på fältfågel. Vi har njutit av sociala jakter, funnit gemenskap i provverksamheten och jobbat hårt för att räcka till för de där allra högsta kraven på fältprov. Vi kom in i en dålig fas med allt för

mycket stopp och störningar. Vi saknade tryck och fart i revieringen. Jag bestämde mig för att stärka hans självförtroende och fokusera på skog och fjäll en period. De underlag jag visste att han som ung intog som en gasell, då totalt ohämmad, mer vild än tam. Han skulle få känna sig hemma igen.

EFTER KLOKA RÅD FRÅN vänliga själar fick jag tag på lovande mark. Jag packade in mig och tre hundar i husbilen, körde norrut, långt ut i skogen och rätt ut i mörkret på en väg som aldrig verkade ta slut. Morgonen där på vaknade vi upp till vyn av den vackraste av myrar. Redan första rundan

bjöd på fågelsituationer. Jag såg hur Urd strukturerade sig mer och mer för varje fågelsituation. Slagen tightades till, när han tog ut söket kunde jag räkna ut exakt var han skulle dyka upp i nästa slag. Vi hade hamnat i himlen! Marken bjöd på både orre, tjäder och ripa. Plötsligt kunde jag se och förstå allt det där jag läst om i böckerna om skogsfågeljakten. Hur hunden anpassar sig till biotop och den fågel han hade i näsan.

EFTER EN REJÄL LUNCHPAUS med fika och gubbvila fortsatte vi utforska området. Framåt fintimman, precis innan solen gick

ned, rörde vi oss mellan myrarna på en hällmark med yngre tallar. Precis en sån hällmark där jag tidigare på förmiddagen stötte en kull ripor. Den hällmark jag nu kallar stora ripryggen.

Framför mig täcker Urd ripryggen med sina slag. Jag hittar honom i ett fast stånd på höjden mellan tallarna, cirka 30 meter framför mig. Pulsen går genast upp. Fokus. Jag smyger ihop bössan, tar mig tyst, tyst fram, förbereder mig, pulsen dånar i öronen, ger försiktigt avance, Urd reser med fart och upp går en singelripa följt av ett litet moln av dun i motljuset.

Då sker det. Jag har skjutit min första

ripa och dessutom skjutit min första fågel över min älskade Urd. Ett glädjetjut rakt ut i luften. Otrolig känsla att göra det tillsammans, bara vi två!

VI HAR ÅTERKOMMIT till marken flera gånger under senhösten. Jag har lärt känna området mer och mer för varje gång, kan mina rundor och vet var morgonrundan ska tas och vilken runda som ska sparas till fintimman innan solen går ned. Var vi hittar riporna och var vi

kan få smyga på skygga orrarna. Stora ripryggen, lilla ripryggen och ruinen är riktiga hetområden.

Vi har fått känna på dagar med många timmar mellan situationerna, skygga fåglar, trötta ben och tomstånd som prövat tålamodet. Vi har också haft våra timmar av rock’n’roll och gåshud. Väl serverade situationer med otroligt många bommar.

Längtar redan till nästa höst. Ensamma i skogen bara vi två, fullt fokus på att läsa av varandra, vinden och terrängen. Då ska skyttet sitta och vi ska bygga vidare på erfarenhetskontot.

och åtta intensiva veckor väntar innan valparna flyttar till sina nya hem.

”Vi gör vårt allra bästa för att ge valpen bra förutsättningar”

Ultraljudet visade ett helt gäng med valpar. Jag nyttjar personligen inte ultraljudet i första hand för att konstatera eventuell dräktighet utan för att se att det inte bara är en eller två valpar vilket i så fall ökar risken för komplikationer vid födseln. Det är valparna som signalerar till tiken att det är dags att komma ut, och ju färre valpar desto mindre signaler och desto större risk för att förlossningen inte kommer igång som den ska. En ensam valp tenderar även att bli stor och kan vara svår att förlösa för tiken.

SÅ TILL FÖRLOSSNINGEN. Colibris mor Viola tog vid sina förlossningar det hela enligt skolboken och hade ett väl tilltaget öppningsstadie på närmare tolv timmar och när hon därefter var redo att valpa kröp valparna ut snyggt och prydligt i princip på led och utan synliga värkar på tiken. Colibri jobbar på ett annat sätt. Hon har mer bråttom med det mesta i livet, varför vänta när man kan göra det på en gång är hennes motto. Tempen dippade klockan 17 söndag 6e juli. Klockan 18.30 började hon flåsa och bädda i vild frenesi så det flög fällar och filtar åt alla håll. Nöjd med sitt verk log hon saligt och tog därefter i för kung och fosterland. Hade jag varit barnmorska hade jag sagt att nej nej inte krysta än. Hon hade inte haft minsta lilla flytning och var därmed inte så jättemycket öppen, men se det bekymrade inte Colibri som glatt tog i med all sin kraft. Således kom det klockan 19.20 ut en ganska så lång och platt valp. Den påminde lite om en sådan där lång grästorva som hundarna kan kräkas upp på bästa mattan efter att de varit ute och betat. Colibri däremot tyckte den var alldeles underbar och tog hand om sin valp på bästa sätt, inga tveksamheter där inte. Som tur var, var det den minsta valpen som kom först och kunde töja ut förlossningsvägarna innan valp nummer två som var en riktig bjässe på 500 gram. När den var på väg trodde Mamma Mu att det var dags att bajsa och ville ut, så i hällregn på gräsmattan fick jag stå och hjälpa till att lirka ut Bulten som satt som en kork med ansiktet åtsnört. Därefter var det öppna spjäll och i flygande fläng kom resten av gänget och strax före midnatt kunde Colibri lycksaligt blicka ner på sina åtta välskapta valpar varav fyra prinsar och fyra prinsessor. Tre vit-svarta och fem vit-gula.

Nu följde en behändig tid. Colibri hade mjölk så det räckte och blev över. Hon diade och skötte om sina små underverk och däremellan hade hon fullt upp med sina övriga sysslor på gården som att gräva, bada och vara allmän hjälpreda. När valparna var ett par veckor gamla slog värmeböljan till. En höglakterade tik har sin ämnesomsättning på högvarv och Colibri tyckte det blev alldeles för varmt så det var bara att lyda order när hon följde mig ner till tvättstugan och uppfordrande tittade in i skrubben bredvid källartrappan, ett perfekt ställe för valplådan.

MINA VALPTIKAR HAR under valptiden fri tillgång på mat. Colibri åt mellan tre och fyra liter torrfoder ( Royal Canin Starter) per dygn plus två till fyra burkar våtfoder. God aptit är icke att förringa och att avla på hundar som inte äter bör man i mina ögon undvika. Det är inte för inte som vissa hundraser är kända för att äta allt och andra är kända för att leva på luft. Spolmask är den i Sverige vanligate inälvsparasiten hos våra hundar. Den sprids bland annat direkt via modersmjölken till valparna därav är det viktigt att avmaska tiken innan valpningen men även att avmaska valparna regelbundet. Jag avmaskar valparna tre gånger innan leverans; ungefär vecka fyra, sex och åtta. Många avmas-

kar tidigare än vecka fyra men jag upplever att valparna blir mer upprörda vid den typen av hantering om de knappt hunnit lämna valplådan. Klorna klipps varje vecka från vecka tre till leverans, företrädesvis på mätta nöjdbusade valpar i paltkoma.

NÄR JAG HAR EN VALPTIK hemma är det strikta regler gällande besökare. De första två veckorna är det bara vi i hushållet som är hemma. De nästföljande två veckorna är närmsta familjen och vänner välkomna in i huset men de får hålla sig undan valplådan medan tiken går som hon vill förstås. Det här beror helt enkelt på att jag frågar mig själv som så, att finns det någon som helst fördel för så små valpar att folk tittar på dem? Inte som jag ser det. Det enda man riskerar är att oroa tiken helt i onödan och för valparna räcker vårt eget dagliga mys med dem och de ljud och stimuli som vardagen medför fullt ut. Under fjärde levnadsveckan kan närmsta familjen tjuvkika på valparna och berömma den av stolthet pysande modern som inte ger sig förrän samtliga besökare deklarerat att de aldrig sett något så ljuvligt som just hennes avkommor. När valparna fyllt fem veckor slås portarna upp för framför allt valpköparna och de är välkomna att komma och bekanta sig med de små stjärnorna. Valplådan har flyttats upp sedan någon vecka och

står nu i punchverandan dvs ”fin-entrén” som ligger i direkt anslutning till hallen, köket och därmed övriga huset. Från detta sovkvarter för valparna går en dörr rätt ut på gräsmattan där vi satt upp en rejäl valpinhägnad på cirka 45 kvadratmeter. Valparna blir snabbt i princip rumsrena i och med att de får springa ut så snart de vaknar. Men sen ska man inte tro att de är nöjda med att vara i sin inhägnad längre. Nej usch så tråkigt, och det spelar ingen roll hur mycket leksaker man har där ute de kvadratmetrarna blir helt enkelt för få. Det här är ett intressant fenomen. Vi har även uppfödning av jämthund och det är skillnad på ras och ras helt klart. Jämthundsvalparna är så nöjda med sin utegård. De spankulerar lite hit och dit och sitter sedan och funderar på livet i allmänhet och vickar på huvudet av och an. Visst är det roligt att vara inne en stund men får de välja går de hellre ut och spanar in någon spännande molntuss.

Pointervalpar springer innan de kan gå. En valphage oavsett storlek duger för att göra ettan och tvåan men sedan behövs nya utmaningar och då är det hela huset som gäller. När pointervalpar inte får sitt både fysiska och psykiska behov tillgodosett det vill säga om de ska nöja sig med en hage eller ett valprum blir det snart flugornas herre som råder. De kivas och bråkar och tar ut sin energi på varandra. Får de däremot tillgång som i vårt fall till hela huset samt frekventa turer utomhus på tomten och i skog och mark flyttas fokus över från varandra till sin omgivning och att utforska den eller att leka med varandra på ett trevligt sätt.

FRÅN OCH MED ATT VALPARNA fyllt fem veckor är vi hemma på heltid och vi är med valparna samt tar med dom om vi åker iväg. Den här kullen har åkt fyrhjuling, suttit i grävmaskin, åkt åkgräsklippare samt ”hjälpt till” att trimma gräs, snickra,

dammsuga och mycket annat. Deras sjunde levnadsvecka råkade infalla under ripjaktspremiären så den veckan tillbringades därmed i fjällstugan vilket var oerhört lyxigt för alla inblandade. Stugan ligger en bit från bilvägen så dörren kunde stå öppen och valparna gå in och ut som de ville. Något som är viktigt för att hålla kullen på plats det vill säga på gården är att inte lämna doftspår där man inte vill att de ska gå. För att inte locka dem att utforska vägen till bilvägen var det strängeligen förbjudet för samtliga i hushållet att promenera åt det hållet. De vuxna hundarna vet att de inte får gå ditåt så de bidrar inte till någon lockelse. Detsamma gäller tomtgränserna mot grannarna, vi håller oss på vår gård och genar inte över till grannen eftersom vi då lämnar ett doftspår för valparna att ta efter. Stugan ligger på en strandtomt och det var en fröjd för ögat att se de små prickiga utforska vattnet, stranden, krypa

in under bastu och altan, gräva efter diverse spännande och att klättra över och upp på stenar stora som små. Det är viktigt att komma ihåg att en valp behöver träna sina sinnen i både sid- och höjdled. En valp som framför allt vistats på platta marken blir lättare åksjuk och kan således som vuxen bli en stressad flåsare vid bilåkning. Har man en hundgård bör den inte vara platt utan åtminstone innefatta en kulle. När vi fyller på med grus/sand i vår hundgård hemma krattas det inte ut utan får bli en rejäl kulle för hundarna att klättra på, gräva i och bara ha som utkikstorn. Det här gäller då våra jämthundar eftersom pointrarna anser att i hundgården sitter man vid grinden i väntan på att matte ska komma till sans och släppa ut dem. Vi har till dags dato inte haft någon åksjuk valp och eftersom de under våra bilturer ligger tillsammans med sin mor som är lugn somnar de inom några minuter på första bilturen.

En stor fördel med att bo i norra delen av landet är den oändliga tillgången till små skogsbilvägar. På vår resa till fjälls svängde vi in på en liten grusväg för att rasta de små och sträcka på benen. Med tiken vid mig tog vi en liten promenad, inget lock och pock på de små utan vi går och de får helt sonika hänga med vilket de gör så fort som de små benen bär. Jag skrattar varje gång jag ser våra filmer från de turerna. Att på så kort tid hinna med att hitta pinnar, bära pinnar, snubbla, gräva, trilla i vattenpöl och mycket annat är sagolikt att se. Vi passade även på när vi var i stugan att ta med hela gänget ut på fjället. Stekenjokk har inte en chans mot åtta löpvilliga pointervalpar =)

BEROENDE PÅ HUR MYCKET mjölk tiken har börjar vi ge fast föda till valparna vid ungefär fyra veckors ålder. Jag blandar upp mjölkersättning med lite puppymousse och mixar med stavmixern de första dagarna

för att sedan svälla upp starter-valpfoder och mixa ner det för att slutligen enbart ge uppblött valpfoder. Jag hindrar aldrig valparna från att dia tiken så länge tiken vill ge di utan styr hullet med mängden foder. Det finns inget i världen som slår mamma-mjölken så vill tiken bjussa på det så varsågoda att drick små valpisar. Colibri var i full produktion och valparna fick dia ända fram till avfärd men observera att det skedde på hennes villkor ingen curlingmamma här inte.

ETT GAMMALT ORDSPRÅK LYDER: Man kan inte lära gamla hundar att sitta. Det är inte sant. Det som skiljer är att att en valp är ett tomt oskrivet blad utan minsta skrynkla eller reva. Den lär sig allt för första gången och gör man rätt i sin undervisning lär den sig blixtsnabbt. En vuxen hund däremot har under årens lopp samlat på sig en hel massa erfarenheter och kunskap. Kunskap som inte nödvändigtvis sammanfaller med önskan hos föraren. En hund lär sig att sammanknippa ett ord med vad den gör gör just där och då. Om jag sätter en valp i köket, håller ögonkontakt som jag förstås tränat sedan innan, säger stanna upprepade gånger och berömmer hela tiden den sitter kvar så betyder stanna för valpen att sitt på din stjärt stilla i köket. Om jag sedan tar ut valpen på fjället och i min enfald tror att den kan ordet stanna och ropar/vrålar ordet stanna medan valpen/ unghunden dånar efter flygande fågel i full fart lär den sig snabbt att ordet stanna i den miljön betyder just det; spring efter flygande fågel så fort benen bär. Vi lägger grunden till valparnas inkallning under valptiden. Vid matdags visslar vi samma signal, en signal som kan upprepas tills att alla valpar hunnit fram. Matplatsen varierar från måltid till måltid så att valparna lär sig att komma till ljudet inte att springa till en specifik plats. När valparna gått ifrån sopp-stadiet ser vi till att ge samtliga valpar några kulor vartefter de kommer när vi visslat men de får även jubel och applåder under vägen fram. De har då fått belöning både längs vägen och för att ha kommit till oss när vi kallar. Jag ser många som väljer att kalla på sin hund/ valp för att sedan stå helt tysta och inte berömma förrän hunden/valpen satt sig

stilla framför dem. Det ger i mina ögon en sämre inkallning i och med att man belönar att hunden sitter stilla på sin stjärt, inte att den avbrutit det den hållit på med och sprungit in till sin förare.

Nästa steg är att vänta lite med att sätta ner skålarna tills att valparna förstått att titta upp mot oss. Vi kräver inte ögonkontakt av åtta valpar samtidigt då det inte skulle bli någon timing av det. Om de hoppar och skuttar kommer skålarna inte ner men om de tittar upp mot oss kommer skålarna ner, många valpar väljer självmant att sätta sig för då är det lättare att titta upp. Förutom vid matdags visslar vi aldrig på valparna, de får helt enkelt hålla rätt på oss

inte vi på dom. Vi har en stor gård och var vi än går på gården följer valparna med, utan visslingar och kommandon. Likaså på skogsturer och andra äventyr. Jag är helt ärligt ganska allergisk mot detta eviga visslande och ropande så snart en valp är i närheten. Till dags dato har jag aldrig någonsin sett eller hört någon av våra vuxna hundar påkalla uppmärksamheten från valparna för att de ska hänga med. Är man inte uppmärksam hamnar man på efterkälken och får känna sig ensam vilket ingen pointervalp vill ska hända. Vips var då valparna åtta veckor fyllda. Samtliga valpköpare har varit på besök minst två gånger vissa fler och samtliga har haft möjlighet att komma med önskemål gällande val av valp. En extra guldstjärna till den valpköpare som kom på besök redan klockan sex en morgon då vi pratat om att man den tiden på morgonen har störst chans att se riktigt pigga valpar.

INNAN HÄMTNING HAR ALLA valpar veterinärbesiktats, ID-märkts samt vaccinerats. De har presenterats med namn och en kort beskrivning av deras personlighet samt vilken familj de kommer att tillhöra. Presentationen sker via en Messengergrupp skapad för just den valpkullen där foton, filmer och allmän information har kunnat delas vartefter. Gruppen lever sedan kvar och är en källa till långvarig glädje då valpköparna efter hämtning kan ta vid och fylla på med foton och filmer framledes.

EN VANLIG DAG HOS UPPFÖDAREN:

• Klockan ringer 05.15, vi vill vakna innan valparna. Då kan vi smyga ut och öppna dörren ut på gården från utsidan och släppa ut valparna så att de gör ifrån sig allt utomhus. Då lär de sig heller inte att vakna och skrika så att husfolket kommer sättande.

• Frukosten serveras ute om vädret tillåter och sedan blir det en ny omgång med bajsande och därmed bajsplockning för oss.

• Nu är det dags för de vuxna att få frukost både pointrar och jämthundar, alla är lika sugna på mat. Jämthundstiken Olympia skyndar sig att äta för att sedan med oändligt tålamod leka med de små prickiga huliganerna.

• När alla fyrfota är mätta och belåtna är det dags för första omgången av hela havet stormar, det vill säga fullt bus i vårt hus och utomhus.

Beroende på ålder håller de igång mellan 45 minuter till 1,5 timme innan av-knappen

slår till och de somnar i drivor på något favoritställe.

• Vi bär in dem i valprummet igen för några timmars sömn innan rond två drar igång. Nu kan vi tvåbenta passa på att äta frukost och ta en dusch.

• Vid tio kanske första besökaren kommer och då passar det bra att väcka de små igen.

I och med att vi burit dem till valprummet är det behändigt att ropa ut dem så de får göra ifrån sig genast de vaknar. Vi försöker se till att både barn, vuxna och äldre hälsar på så att valparna blir vana.

• Efter lek och sömn är det lunch innan rond tre drar igång. Netflix scannas varje dag efter lämpliga program att ha på i bakgrunden. Exempelvis krigsfilmer med högljutt skjutande, filmer med skrikande gråtande barn, bilar som tutar, åska som mullrar, raketer som skjuts med mera. Ett enkelt sätt att vänja valparna vid diverse ljud och störningar.

• Vila igen innan rond fyra.

Vi tar varje dag med valparna ut på något äventyr. Antingen ut på stora gården, ner till stranden, ut på fyrhjulingstur eller något annat. Alla kanske inte följer varje gång utan en sitter med Niclas i grävaren och några hjälper mig i trädgården det vill säga är allmänt i vägen =).

• Efter nästa vila är det middag och kanske dags för dagens nästa besökare. Beronde på dag bör eventuellt klorna klippas eller så är det avmaskning på schemat. Efter varje runda med bus kånkar vi in de små stjärnorna i sovutrymmet igen och för varje dag blir de tyngre och tyngre.

• Sista kvällspasset brukar vara över vid 21-tiden och då har de även fått kvällsfika. Vi har lärt oss att räkna till åtta i det här fallet eftersom man otaliga gånger per dag räknar in dem om så bara för att försäkra sig om att samtliga valpar kommit ut från skafferiet eller varför inte diskmaskinen.

Exempel på information som delats i gruppen är att hunden ska vara en självklar del av familjen och få komma ut på praktisk jakt/ träning under jaktliknande förhållanden. Varje valpköpare förbinder sig att delta med hunden på minst en utställning i lägst unghundsklass och hunden skall startas på minst ett jaktprov i unghundsklass. Allt deltagande på utställning och jaktprov utöver det är en bonus. Jag anser att dessa krav är låga och fullt rimliga. Dels får varje valpköpare en sporre att träna och dressera sin valp och unghund, det är annars ganska lätt att man skjuter det på framtiden och tänker att det tar jag sen. Men det man inte lärt sin valp/ unghund före 1,5 års ålder brukar sällan bli särskilt mycket bättre än så. En annan del gällande start på jaktprov/utställning är av hänsyn till andra engagerade det vill säga både tikägare, hanhundsägare, övriga valpköpare i kullen samt blivande valpköpare. Ju högre andel utställda/startade hundar i en kull desto bättre avelsutvärdering och ju högre andel meriterade desto högre kullvärde. Gällande hundutställning och i viss mån jaktprov bör nämnas att hunden då även utvärderas gällande sin mentalitet. Som valpköpare medföljer ett stort ansvar.

VI ÖVERLÄMNAR EN VALP som vi gjort vårt allra bästa för att ge de absolut bästa förutsättningarna att både mentalt och fysiskt klara sig så bra som möjligt i livet och nu är det upp till varje valpköpare att ta över stafettpinnen. Jag anser att det borde vara enklare för valpköpare att få överskådlig information när de söker på nätet och de ska känna sig trygga i att ställa fler och högre krav på uppfödare. Krav på bredd det vill säga hur ser avelsutvärderingen ut. Är det avlat på en ensam lysande stjärna eller har den syskon som också presterat? Hur

ser resultaten ut för eventuellt tidigare kullar? Hur många kullar har hunden lämnat? Hur motiveras ytterligare användning av föräldradjuret? Hur ser hälsoläget ut? Hur ser inavelskofficienten ut inte bara i aktuell parning utan bakåt i led? Hur motiveras inavel exempelvis kusinparning och högre. Jag hör ibland uttrycket att ”pointern tål inavel bättre än andra raser”. Det är inget annat än ren och skär rappakalja. En hund är en hund är en hund och pointern likaså. Den har ingen minusgen som skulle skydda den från inavelns baksidor.

JAG ÄR LYCKLIGT LOTTAD som fått så engagerade och pålästa valpköpare. De har samtliga olika erfarenheter av hund och pointer och med olika mål för vad de vill åstadkomma men gemensamt är att de alla verkligen visat att deras nya familjemedlem är efterlängtad och högt älskad. En stor varm kram till er alla, tack för ert förtroende och lycka till!

VALPKÖPAREN:

”ESTER ÄR ETT RIKTIGT ENERGIKNIPPE”

Jag heter Eva Foremar och bor tillsammans med Göran och våra tre pointrar: Viijägarens Gilla, Top Point Athilla samt lilla Ester från kennel Venatios. Vi har slagit oss ner tio mil norr om Stockholm, vackert beläget utmed kusten. Innan vi bosatte oss här i vårt fritidshus hade vi vårt hem i Uppsala. I Uppsala hade vi förmånen att bo granne med Berit Funkquist. Vår vänskap tog sin början genom vårt gemensamma hästintresse, då vi båda hade våra hästar i samma stall. När vi bodde i Uppsala hade jag ingen erfarenhet av pointerhundar. Jag såg visserligen Berits hundar i hundgården vid stallet, men min egen bakgrund var att alltid ha haft hund, dock aldrig jakthundar. Så det kom ganska oväntat när jag fick en valp från Berit, Västanås Izarra. På den tiden visste jag ingenting om fågelhundar eller jakt, vilket ledde till många lärorika kvällar hemma hos Berit. Runt hennes köksbord fick jag både kunskap och nya bekantskaper bland pointerentusiaster – inte bara i Uppsala utan även på Öland.

Efter Izarra kom nästa valp, denna gång från Janne och Jenny Bodell – Viijägarens Gilla, som idag är tio år. Jag insåg att jag gärna ville ha ytterligare en valp innan jag blev för gammal, särskilt eftersom mitt sociala umgänge och mina vänner i fågelhundskretsen betyder så mycket för mig.

Jag började därför aktivt leta efter valpkullar för att kunna tinga en valp. För mig var det viktigt att känna igen linjerna och att ha sett de flesta av hundarna på jaktprov. Det visade sig dock vara en utmaning – flera tikar gick tomma och i någon kull blev det bara hanar. Men plötsligt dök Regina Linberg upp med valpar från Venatios kennel. Jag tog kontakt och fick ett mycket gott intryck av Regina, som lovade mig en valp. Jag hade bestämt mig för att jag ville ha en gulvit tikvalp. Men när vi besökte Regina och såg valparna, som då var sex veckor gamla, fastnade jag direkt för en av dem. Det var inte en gulvit tik, utan en svartvit, och jag kunde inte släppa tanken på henne. Två veckor senare åkte jag och Göran tillbaka och hämtade hem den svartvita tiken, Elsklings Ester. Hon är ett riktigt litet energiknippe, vilket ställer lite krav på mig som ägare.

Som tur är har jag Lisbeth Bodén som granne – en sann pointerfantast – och hon har lovat att vara min mentor i arbetet med Ester. Det känns tryggt och inspirerande att ha det stödet på nära håll.

Bertil Mårtensson med Top Point Tania utsågs till derbyvinnare.

Derby och SM på fält för brittiska stående fågelhundar arrangerades utanför Skara 8-11 oktober.

Pointern dominerade på SM och Derby

Årets Derby och SM hölls i trakterna kring Skara och bjöd deltagarna på provmarker som sträckte sig runt Hornborgarsjön i alla väderstreck. Evenemanget var välorganiserat av VFK, som lagt ner stort arbete på att skapa så likvärdiga förhållanden som möjligt för samtliga deltagare. Bidrag från Karl-Johan Brindberg, Henrik Nilsson, Thore Larsson och Martin Hallberg i form av fantastiska marker gjorde provet extra minnesvärt. Logi ordnades på Skara konsthotell, där även kvällens middagar intogs i en vacker konsthallsmiljö.

UNDER DE TVÅ TÄVLINGSDAGARNA visade sig vädret till största del från sin allra bästa sida, vilket gav perfekta förutsättningar för både hundar och förare. Stämningen präglades av spänning och gemenskap, där både nya och gamla bekantskaper gavs tillfälle att utbyta erfarenheter och många skratt hördes bland deltagarna.

Årets Derby hade ett starkt startfält med deltagare från hela Sverige samt även från Danmark och Norge. Hundarna imponerade stort med sin uthållighet och

samarbetsvilja, vilket bidrog till ett mycket spännande prov. Flera unga hundar visade prov på fina anlag, något som bådar gott inför framtiden.

På onsdagen avgjordes två kvalpartier, där tre priser delades ut: 1:a Hp ukl gick till Black Luckys Svea med Kent Svensson, 1:a Hp ukl till Cool Mint’s Knut med Claes Kennedy samt 1:a ukl till Borgeflons Drama Queen, ägare Eva Perman och Herman Billung, förare Eva Perman. Totalt utsågs 14 hundar till finalen – de tre pristagarna samt mycket bra och utmärkta sökare.

Fåglarna visade sig vara svåra att få fast denna gång, vilket gjorde att inte alla hundar lyckades med fågeltagningarna. Dock utmärkte sig Top Point Tania, förd av Bertil Mårtensson, som påpassligt tog stånd mot ett dike, reste och förblev helt lugn vid både flog och skott. Detta resulterade i att Top Point Tania utsågs till årets Derbyvinnare. Derbyt dömdes av Björn Danås och Thore Larsson.

VÄDRET VAR FORTSATT FINT med sol och bra vindförhållanden när SM skulle avgöras. Markerna lika fantastiska som på Derbyt.

Det var bara en av 30 hundar, från Sverige, Norge och Danmark, i de båda partierna som lyckades med en godkänd fågeltagning. Det var Gamekeeper’s Boys Will Be Boys. Sandra Carlander, som därmed fick 1skl. 13 hundar gick vidare till finaldagen, som dömdes av Peter Hoyer och Niklas Bodin.

På SM-dagen samlades deltagarna tidigt på morgonen för upprop och genomgång av domarna. Domarna höll en kort introduktion och betonade vikten av att alla skulle få chansen att visa sina hundars bästa sidor. Under dagen visade flera ekipage på riktigt fina samarbeten. I SM finalen var konkurrensen hård från start till mål. Av de 13 hundar som var med i finalen var det två som placerade sig. Det var Fågelkärrs Vittra, Jörgen Helgersson och Riddarsporrens T-Rex, ägare Sören Mulvad Johansen André Stenumgård, förare Sören Mulvad Johansen. T-Rex tog hem SM-segern och vann för andra året i rad med cert och Cacit, Vittra blev en värdig tvåa med ck och R-Cacit.

LISBETH BODÉN PIA JELKESTÅHL

Det har gått 35 år sedan Kent Svensson och Maria Wassberg-Svensson tog över anrika kennel Black Luckys. Här berättar Kent om sitt liv med pointern – och avslöjar att nästa år blir sista gången en valpkull föds med prefixet Black Lucky.

Efter 80 år i pointerns tjänst sätter kennel Black Lucky punkt

Black Luckys grundades av distriktsveterinär Anders Wassberg (1946–1990), bördig från Tomelilla. Från 1990 till dags datum är det jag och Maria som basar över kenneln. Mellan 1983–1990 drev Anders och jag kenneln tillsammans.

Mitt och Marias mål nu är att avsluta vårt kennelarbete med en sista kull valpar 2026, då kenneln fyller åttio år. Black Luckys Merkel ska insemineras med Black Luckys Ingo. Linjeavel på två toppindivider.

Jag tror inte att det någonstans finns någon kennel som är i närheten av de avelsframgångar Black Luckys haft och har. Man kan ställa sig frågan vad hade pointern varit idag utan Black Luckys.

Black Luckys kennel startade 1946 med den finskstammade Lucky (Fieldborn Matador/Fieldborn Black Ghost). Matador var son till Westfield Hamlet. Ghost var syster till den i Danmark välkända Fieldborn Gigant Killer. Dessa båda var fallna efter Westfield Black Devil, helbror till ovannämnda Hamlet.

LUCKYS HÄRSTAMNING och de framgångar hon och hennes avkommor haft i aveln, speciellt i kombination med andra avkommor till de ovannämnda Westfield hundarna, synes vara ett beaktansvärt argument i den ständigt pågående diskussion linjeavel eller utavel. Om dagens pointerägare bemödar sig att läsa sin hunds stamtavla är det med stor säkerhet att den bottnar i Lucky 3140/46.

Vår avel har utgått från vikten av ett starkt möderne, därför kan alla tikarna i tretton rakt nedstigande led titulera sig som en av sin generationens mest framträdande hund: Lucky (1946), Miska (1952), Royal Daughter (1959), Lola (1968), Kawa

Kent Svensson och Black Luckys Merkel. FOTO PRIVAT (1973), Spirit of s:t Louis (1975), Glory (1986), Glenda (1988), Ina Scot (1995), Gu’n (1998), Tekla (2006), Kajsa (2013), Merkel (2021).

ATT RÄKNA UPP ALLA SEGRAR och framgångar vi haft skulle förmodligen inte gå, dock vill jag framhålla alla fantiska valpköpare som gjort det möjligt att förverkliga drömmarna om den perfekta hunden. Dock har vi inte nått målet, den perfekta hunden, för i sådant fall hade vi slutat tidigare.

Vissa egenskaper har vi aldrig gjort avkall på, dessa är: 1. Stå för kroppsvittring, de hundar som

behärskar detta spel med naturen har också visat sig många gånger vara fenomenala i aveln. Vilket innebär i det perfekta fallet att fågel lyfter när skytt kommer fram till hunden. Jag vill också här påminna om vansinnet som smygit sig in i en del skandinaviska länders regler och det är ”visat resning”. Vad har det för avelsbetydelse? Det är essensen av det strama ståndet och fågelbehandlingen som är helt avgörande. Lika vansinnigt är det att godkänna fågelarbete för en hund som ”rusar” 25 meter fram och reser fågel. Hund ska resa lugnt och berhärskat så att skytten får möjlighet till ett enkelt skott. Hund som inte reser ska givetvis diskvalificeras.

2. Givetvis ska en hund reviera marken från kant till kant. Sticksökare gör sig inte besvär i aveln ty det slutar med katastrof.

3. En hund ska vara uthållig och får inte mattas under den korta tid ett avelsprov pågår.

JAG HAR LAGT TUSENTALS TIMMAR på att resa runt Sverige och Europa för att se och tävla med mina hundar. Jag var den förste svensken att resa till Danmark och tävla när rabiesgränsen togs bort. Här har jag vunnit DKK markpröve vid Vallö, Dansk Pointerklubbs huvudprov, med mera. Jag har vunnit fem individuella nordiska mästerskap, ungefär har jag erövrat 100 hederpris sedan starten 1985.

Det viktigaste för Black Luckys har alltid varit ”ljug aldrig om en hund för då möter du dig själv i dörren till slut”, så har många kennlar stupat.

Jag önskar alla lycka till framöver. Anders Wassberg sa många gånger: ”The show must gå on’ va fan som än händer”.

Hundfoder av högsta kvalité

Optimalt anpassade foderserier för alla åldrar, krav och behov

HAPPY DOG JÄGARKLUBB

REGISTRERA DIG DIREKT PÅ

HAPPYDOG.SE

FÅ 25% PÅ DITT FODERKÖP!

Mitt hundägarliv – så här långt

81 år ung har Gunnar

Nicklasson gått sina första jaktprov – och blivit biten.

Första hunden jag lärde känna var en liten blandras med taxliknande utseende och lynne. Han förgyllde mina tonår med rådjursdrev och kaninjakt. Sedan blev det ett uppehåll i hundägandet på flera år med anledning av militärtjänst, studier, med mera.

Men av en händelse råkade jag i slutet av 1960-talet erbjudas förmånen att få följa med en vän på ripjakt. Det behövdes endast en resa för att bli biten för livet. Jakt över stående fågelhund – livets bästa essens.

EN JAKTKAMRAT GAV MIG en pointer 1972.

Tiken Tres var då cirka 2 år och hade stått övergiven i en ladugård. En mycket sympatisk, arbetsvillig och uppskattad hund.

Vi fick en alltför kort tid tillsammans då hon blev överkörd av en bil. Vi hann dock uppleva ett par riktigt fina höstar på fjället. Efter Tres har ett antal pointrar och två vorsteh passerat revy. De flesta har varit riktigt bra att jaga över, men jag har inte känt något sug att tävla. Har väl inte känt att jag varit den bästa dressören heller så det har inte känts rätt att ta upp plats på prov. Åren har rullat på med jakt, hundar, familjeliv, glädje och sorg så som livet är. Igen, för cirka 8 år sedan, klev ödet in. Jag fick frågan om att ta över en returvalp (unghund) från kennel Top Point. Jag gillar hundar av alla färger och modeller men har utvecklat en förkärlek för svarta pointrar, vilket Jack också råkade vara. Han blev en trevlig jakthund, men utan den där finishen som krävs för ett prov.

NU NÄR JACK BÖRJAR bli till åren, såväl som jag, känns det som att den aktiva fritiden närmar sig ett slut. Hemska tanke!

Men än en gång levererar Top Point. En pointervalp. En svart. Gubben (81) kan inte motstå charmtrollet och efter överläggningar med barn och barnbarn fick Merlin flytta till mig. Det kändes som ett livselixir att få ta ansvar för den lille krabaten. Det kan inte nog betonas hur mycket alla trevliga och duktiga klubbmedlemmar har betytt för känslan av gemenskap och utveckling i hundägandet. Det var så inspirerande att jag dristade mig till att starta

Den sociala gemenskapen har tagit mig med storm. Det verkar bara finnas trevliga och generösa människor i fågelhundsvärlden. ”

mitt första (nå jag gjorde ett försök på 90-talet) jaktprov med Merlin på Gotland. Tack vare kurser och god sponsring av andra hundentusiaster på Öland kändes det lockande att försöka. Resultatet var härligt. Två andrapris på tre dagar. Av bara farten fortsatte vi till Västsvenska och där fick han ett tredjepris. Det känns lite overkligt för en gammal man, som bara varit åskådare i så många år, att själv uppleva glädjen med en trevlig unghund. Jag förstår nu varför

de som har fågelhundar orkar hålla på att träna och resa land och rike runt för att känna tillfredsställelse över sina hundars prestationer.

Den sociala gemenskapen har tagit mig med storm. Det verkar bara finnas trevliga och generösa människor i fågelhundsvärlden. Hoppas ”elixiret” gör att man kan hänga med många år till.

HÄLSNINGAR FRÅN NYBÖRJARSENIOREN

Yra med husse Gunnar och tjädern.

Höstjakt i Jämtland

Kerstin och Marie Frändegård, mor och dotter, om toppar och dalar under jakten 2025.

När sommaren går mot sitt slut och hösten närmar sig stiger förväntningarna inför höstens fågeljakt. Denna höst blev de första släppen i skogen, härligt att se hundarnas glädje och energi när de äntligen får göra det bästa de vet! Vi genomförde även några dagars fjällträning innan jakten.

Vare sig vi tränar eller jagar släpper vi oftast en hund i taget. I höst hade vi sex hundar, fyra egna och två inlånade vars hussar inte hade möjlighet att jaga. Våra egna hundar är Winja, 14 år, Yra, 11 år, Åckra, 7 år, och Äzzla, 6 år. De inlånade var Äcco (bror till Äzzla) samt Kiwi, en 6 år (engels setter).

Vi jagar oftast ripa i västra Jämtland både på statens och privat mark, samt skogsfågel i östra Jämtland. Riptillgången var väldigt varierande, på vissa marker i princip tomt och på andra bra. Skogsfågelns antal har minskat sista åren, men det finns både tjäder och orre där vi jagar.

NÄR DET GÄLLER HUNDARNA så är vi väldigt nöjda med deras insatser både till fjälls och i skogen. En fantastiskt härlig känsla är när man ser gamla Winja dra iväg i full galopp och söker i stora, fina slag. De senaste åren har hon efter ett antal slag framåt, börjat slå bakåt för att sedan komma in till oss.

Detta tyckte vi först var märkligt, men har

senare förstått att det beror på att hon hör dåligt. Hon söker upp våra bakspår.

Yra och Äzzla är två pålitliga damer som alltid gör det de ska. De avsöker önskad terräng och det känns som de hittar den fågel som finns. Det blir väldigt sällan tomstånd eller stötar. De älskar dessutom att apportera och det har de fått göra många gånger i höst. Vad mer kan man begära än att få många jaktbara situationer!

En speciell händelse i höst var när det sköts en and på fjället som vingades och landade i en liten tjärn. Yra skickades på apport, simmade så fort hon kunde men anden var snabbare och dök dessutom. Till slut lyckades hon bärga den, nöjd hund! Yra har egenheten (som enligt regelboken inte är okej) att om fågeln lättar när hon står och skytten inte är på plats, så ”skvallrar” hon. Då vet man att det kan komma en fågel flygandes. En sådan situation hade vi för någon vecka sedan. Resultatet blev en fälld tjädertupp.

En annan dag när vi var på väg ner från fjället i medvind och hade Yra i sök så ställde hon sig en bra bit bakom oss. Uppenbarligen hade vi gått alldeles för fort. Vi band fast de andra hundarna och gick sedan fram till Yra. Fågeln gick och i skottet så även Yra. Ingen ripa föll till marken vad vi kunde se. Skytten svor och var förbannad, både över missen samt över Yra som gått

efter. Vi gick tillbaka till de andra hundarna och när vi vänder oss om kommer en stolt Yra tillbaka med ripan i munnen. Äzzla har vid upprepande tillfällen gett oss den härliga känslan när allting klaffar och man som förare bara kan gå och njuta.

ÅCKRA OCH KIWI HAR INTE haft så många situationer under hösten, trots fina sök. Detta beroende på att det varit mindre fågeltillgång på de markerna. Åckra började hösten med att stå för beckasin, lite störande då man går på ståndet några hundra meter och en beckasin sedan flyger upp! Dock inte så lätt för henne att veta att den inte är jaktbar.

Äcco som tidigare mest jagat på fält behövde lite tid för att kalibrera sig på fjället, men det var roligt att se den utvecklingen. Det har fällts många ripor under hösten även för honom.

Vi är väldigt tacksamma för att pappa/ morfar var jaktintresserad och läste Svensk Jakt. Där läste han om fågeljakten och tyckte den verkade trevlig. Det gjorde att han köpte en pointer från Halland, en femmånaders valp som kom till familjen 1962. Han hette Master i stamtavlan men kallades Rej och är stamfar till vår kennel, Östbergets.

KERSTIN FRÄNDEGÅRD

MARIE FRÄNDEGÅRD

I september blev Vet Points Lilla Loppan svensk mästare i skog. Lena Gustafsson och B-O Johansson berättar om resan med sin kennel och sina hundar fram till SM-vinsten.

Loppan – en svensk mästare

När Lena flyttade upp till Kiruna i slutet av 1980-talet lärde hon känna pointermannen Tore Stålnacke. Han tyckte hon behövde en ”riktig” fågelhund (Lena hade då en flatcoated retriever).

När Tore parade sina hundar Jo-Kjells Billan och Jämtens Lex fick Lena en valp av honom, Lidpoints Ettan.

Det väckte Lenas intresse för pointer och jaktprov, ett par år senare kom B-O med i bilden. Han hade tidigare haft skällande hundar, finsk spets och norbottenspets, men även jagat med stående.

Vi lärde känna Lennart Kjellson när vi köpte Jo-Kjells Lingo av honom. Både Lennart och Tore har varit stora förebilder. Vi var ofta nere hos Lennart och Ingegärd i Klövsjö där vi fick möjlighet att träna våra hundar och byta erfarenheter.

2006 SKULLE B-O GÖRA SIN domarexamination i Bruksvallarna. Vi träffade Eva Perman och fick se Borgeflons J-Fia CS och kullsystern Jaga. Som var efter den amerikanska importen Jenny Speed Queen. Det var hundar som tilltalade oss. De jagade som vi vill en hund ska jaga, starka och precisa i fågel. De hade även en väldigt god exteriör och bra päls.

Eva berättade att hon skulle para Fia med Björklund K Cito, vilket vi tycket lät mycket intressant.

Vi sa att vi var intresserade och på våren 2007 föddes Borgeflons CJ Phi som vi fick köpa. Eva skickade bilder på valparna när de var tre dagar, B-O sa att den valpen med tre svarta prickar i rad på ryggen ville han ha. Och det blev Phi.

Phi var en fantastisk hund, var i stort sett alltid i fågel på prov. Hon blev 2:a på fjällpokalen men det tog ett tag innan hon klev upp i segrarklass. Hon hade 6 premier i öppen klass innan hon fick sitt förstapris. Kritiken var oftast att söket inte var i det största laget.

Men när hon väl var i segrarklass tog det inte lång tid innan hon blev SUCH SJCH och INT JCH.

2:a på SM fjäll två gånger och årets pointer tre gånger.

Phi hade två valpkullar, första var med Barentsviddas Svarte Bill, från den kullen behöll vi ingen valp men Tore fick en valp, Vet Points Tia som vi hjälpte till med att dressera och starta på prov. Tore blev dessvärre sjuk och gick bort när Tia var 5 år och Tia fick komma till oss

Tia blev även hon jakt och utställnings champion.

PHI’S ANDRA KULL VAR MED med Vestfjordalens Sture. Vi behöll Vet Points Tassa.

Tassa vann skogs- och vinter-fjällpokalen. Tassas syster Vet Points Athena köpte Bertil Mårtensson. Athena blev jaktcham-

pion och vann dansk mästerskap ett år.

Tassa parades med Ohlsmyrens Respect i den kullen behöll vi Vet Points Lille Ulven som numera är Internationell jaktchampion och utställningschampion.

Tassas andra kull var med Höytjönnas Frank där vi behöll Vet Points Lilla Loppan.

Loppan tog två första pris och ett andra pris på sina tre första starter som ung hund på vårvintern. På hösten skadade hon sig på jaktpremiären och hennes första höstprov blev fjällpokalen där hon gick till final. På sin första öppenklass start fick hon ett andra pris och helgen efter fick hon sin etta. På sin andra segrarklass start som var SM-kval blev hon placerad som nummer fem med CK och vidare till final.

PÅ HÖSTEN 2024 VANN HON en segrarklass med Cert på fjäll och i år vann hon skogsSM i Arvidsjaur med Cert och Cacit.

På finalen i skogs-SM hade Loppan tre fågeltagningar under fem minuter på orre. Det fälldes fågel i första fågeltagningen där hon gjorde en flott apport på löpande fågel. Loppan kan numera titulera sig SUCH SJCH.

Och nu ska vi kämpa för att försöka få ett till Cacit så även Loppan kan, som sin halvbror Ulven och mormor Phi, titulera sig internationell jaktchampion.

Vår målsättning med avel har varit att försöka föda upp starka robusta hundar, de ska vara välrevierande och precisa i fågel. Eftersom hunden är lika mycket sällskapshund som jakthund är det viktigt att den har ett stabilt temperament och är lugn och fin i hemmet.

LENA GUSTAFSSON B-O JOHANSSON

Tre jaktbara situationer gav Loppan segern

SKOGS-SM FINAL, 7 SEPTEMBER 2025

• Mark: Arvidsjaur, Kilvi

• Domare: Roger Larsson, Anna Edvall

• Förutsättningar: Mulet, mycket hög luftfuktighet och svag ostlig vind, temp runt 17-18 grader, två hundar hade fågel i sina släpp

• Startande: Pt Gretsky, Pt Raija, Gh La Dis, Pt Dixie, Pt Silva, Gh Razken, Pt Loppan

FÖRSTA RUNDAN, 15 MINUTER

Gretzky i mycket bra fart och stil, söker mycket bra får med sig mycket av den intressanta marken, ses i slutet av släppet i stånd mot en tall, fågel lättar, Gretzky respekterar i flog och skott, får utreda kort för om möjligt finna fågel och visa resning men ingen kvar. Apporterar utmärkt. Raija. Mycket bra fart och stil, mycket bra samarbete och får med sig marken mycket bra. La Dis. Mycket bra fart och stil, mycket bra bredd och reviering, förs med små medel. Dixie. Utmärkt fart och stil, utmärkt jaktlust, stort format med mycket bra förutsägbarhet och kontakt. Silva. Mycket bra fart och stil, startar bra går senare mycket bra i sitt sök, har två snabba

markeringar som hon löser snabbt. Razken. Mycket bra fart och stil med mycket bra jaktlust, startar i väldigt tät skog, senare visar han upp ett stort sök med bra sökbredd, men lite oförutsägbar i sitt sökmönster.

Loppan. Mycket bra till utmärkt fart och stil, jaktlust utmärkt, söker mycket bra till utmärkt i format och reviering, samarbetar mycket bra.

Rangering: Gretsky, Dixie, Loppan, Raija, La Dis, Silva, Razken.

ANDRA RUNDAN, 10 MINUTER

Razken. Fortsätter i mycket bra fart och stil, söker bra, stort men visar upp sig med jämna mellanrum.

Silva. Har nu en tyngre aktion, bra fart och stil, söker lite oinspirerat bra jaktlust, slår ofta tillbaka mot föraren.

La Dis. Fortsatt mycket bra fart och stil, söker av marken mycket bra med mycket bra kontakt. Raija. Fortsätter mycket bra, vi ser henne i stånd, vi ”osäkrar” och avancerar mot ståndet, när vi kommer inom skotthåll så löser hon ut själv, senare i släppet flera resultatlösa markeringar.

Loppan. Tar efter 30 sekunder stånd, avancerar och reser orre, lugn i flog och skott, skytten fäller orre och Loppan apporterar vingad fågel utmärkt. Släpps på igen och strax nytt stånd, avancerar och reser ny orre acceptabelt lugn i flog och skott. Släpps på igen och återigen stånd, reser ny orre och respekterar mycket bra i flog och skott.

Dixie. Fortsätter bra/mycket bra, ägnar 3,5 minut åt att kolla efter orrarna som redan lättat bakom oss.

Gretzky. Fortsätter mycket bra till utmärkt i sina sista 10 minuter, har en markering i slutet som han löser själv.

Därmed var Skogs-SM 2025 avgjord, vinnare blev Loppan med tre jaktbara situationer varav en med VP, tvåa blev Gretzky med en jaktbar situation med utmärkt apport.

1:a Vetpoints Lilla Loppan, 1 skl cert, cacit och VP

2:a Riptryffelns Gretzky, 2 skl ck res. cacit

ANNA EDVALL

ROGER LARSSON

Gör kläderna hundföraren?

Återigen har jag blivit ombedd att skriva ett kåseri för denna tidning. Numera behöver man inte skriva själv så jag bad ChatGPT skriva om hur man bör vara klädd på jaktprov med engelska stående jakthundar. Den text jag fick hade väckt en storm av kritik så här kommer istället min egen analys.

När jag var yrkesaktiv var det kavaj och slips som gällde. Varje dag. Och särskilt om jag skulle till Strandvägen 1 i Stockholm för att förklara varför allt blivit så dyrt och budgeten knappast skulle hålla. Att åka till huvudkontoret iklädd nåt annat än kavaj och slips hade på den tiden varit detsamma som att begå harakiri, även om siffrorna var hyggliga.

Som pensionär slipper jag både huvudkontor, budget och slips. För det mesta.

PÅ FÅGELJAKT KAN MAN KLÄ SIG som man vill. Varmt och bekvämt ska det vara. Det är ju bara hundarna och fåglarna som ser en. Slips kan inge respekt i vissa kretsar men som dominansfaktor gentemot hundar funkar det dåligt.

På jaktprov däremot kan klädseln ha viss betydelse. Jag har därför roat mig med att med hjälp av FaceBook analysera klädseln på jaktprov. Vad är ett vinnande koncept? Jag finner två stilar som visat sig särskilt framgångsrika.

Dels då den mycket välklädde hundföraren som har knickers, stövlar, strumpor med tofs som elegant sticker ut ovanför stövelskaftet, väst över en rutig skjorta, jaktkavaj och givetvis en matchande keps placerad på det välfriserade huvudet. Och självklart slips eller en elegant scarf. Som i gamla tider eller på en engelsk fasanklapp. I de

fall hundföraren är en kvinna, och händerna är obehandskade lyser vackert röda naglar på välmanikurerade händer.

Eller, vilket är mycket vanligare, en mera ”casual” stil. Kängor, lågt hängande jaktbyxor senast tvättade efter förrförra älgjakten, vilket gör att lite blodlever fortfarande går att spåra, en skjorta som tillåts hänga utanför byxorna och kanske en tröja som tveklöst sett bättre dagar. På huvudet en skärmmössa med reklam för något hundfoder och vid kall väderlek en jacka, ofta med signalfärger som minskar sannolikheten att provets skytt ska missta hundföraren för en lågt flygande gråbrun rapphöna.

NI SOM VILL LYCKAS PÅ JAKTPROV undrar nu säkert vad som är mest lyckosamt. Är det viktigt för resultatet att visa upp en elegant eller en mera praktisk garderob? Min genomgång av mängder av bilder på FaceBook ger inget entydigt svar. Min slutsats blir att viktigare än kläderna är hunden. Alltså klä dig som du vill men ta med dig en hyggligt dresserad hund med stor jaktlust. Och ha tur!

Per Olsson bor på Öland, driver Harkullens kennel och är ledamot i pointerklubbens styrelse.