ENOMBRO GENOMBR OTTET KYRKMAGASIN @limhamnskyrka
TID
TIDEN AV PIAMARIA ENGVALL REDAKTÖR
TIDEN ÄR ETT av de mest undflyende element vi lever med. Den kan i ena stunden vara outhärdligt lång för att i nästa stund rusa iväg och ta slut i en blinkning. Det är vi människor som har valt att dela in vårt tid i sekunder, minuter, timmar, dygn, veckor, månader och år men Tiden själv vägrar rätta sig efter våra ramar. Medan någon är iväg på en semesterresa som tar slut alltför fort, sitter någon annan i en häktescell och räknar minuter som känns långa som år. Vi kan inte tygla tiden och vi kan inte stoppa den. Vi försöker fylla våra dagar med meningsfulla aktiviteter, umgängen, studier eller jobb. Vi sneglar på varandra och undrar hur vissa personer hinner med så mycket mer under samma antal timmar på dygnet när en själv bara hinner med en bråkdel. “Det handlar om prioriteringar”, hör vi från de allvetande livscoacherna som verkar finnas överallt idag. Men vem bestämmer vilka prioriteringar som är bäst? I BARN- OCH ungdomen känns livet oändligt och allting möjligt. Mitt uppe i livet känns det ibland som att vi slösar bort tiden i vardagens tristess och ju äldre vi blir desto större blir insikten att tiden faktiskt kommer att ta slut en dag. Samtidigt kanske tiden går långsammare och livet blir ensammare än när vi levde mitt uppe i det och klagade på att tiden aldrig räcker till. Hur vi än vänder och vrider på tiden så vägrar den avslöja sin sanna form och sina egenskaper.
NATUREN FÖLJER SIN egen rytm i form av soluppgång och nedgång, månfaser och årstider. Förr levde vi mycket mer i fas med denna rytm och kanske upplevde människor en större homogenitet i tidsrytmen då? När alla tog tillvara dygnets ljusa timmar för det fanns inga lampor att tända på kvällen för att förlänga arbets-dagen. När ljuset slocknade och elden falnade var man tvungen att gå och lägga sig för att återuppta arbetet nästa dag då solen gick upp över horisonten. Är det den moderna människan som ställer för höga krav på sig själv och tiden?
.
I DET HÄR numret ska vi fundera och filosofera kring Tiden från både ett vetenskapligt, ungdomligt och lite äldre perspektiv.
Jag minns fortfarande hur jag under mitt sista år på gymnasiet längtade efter studenten och att få lämna Sverige för äventyr i annat land. Jag minns att jag funderade länge och väl över vart jag skulle åka. Till att börja med var det Frankrike som lockade, vilket resulterade i språkstudier på kvällstid med bästa kompisen. Men drömmen om Frankrike var inte långvarig. Ganska snart övergick den till tankar om Australien men inte heller dessa bestod. Till sist hamnade jag i det gröna Irland där det blev studier i engelska samt lite jobb av olika slag. Men det var en speciell känsla det där, att hela världen låg framför en och liksom bara väntade på ens ankomst. För mig var det aldrig aktuellt att påbörja några universitetsstudier direkt efter gymnasiet. Jag hade all tid i världen så varför stressa? När jag stod på studenttrappan hade jag ingen aning om vad jag ville bli.
BESLUTET ATT RESA till Irland är något som jag aldrig har ångrat. Det gav mig tid att i lugn och ro fundera över vem jag var och vad jag ville göra härnäst. Och just i den åldern kändes det som om framtiden var oändlig, som om det fanns tid till allt och lite till. I MITT JOBB idag möter jag ungdomar i olika åldrar och inte minst i just gymnasieåldern. Något som har slagit mig vid många tillfällen är hur deras tankar kring framtiden skiljer sig från hur jag och många av mina vänner tänkte under vår gymnasietid. Min upplevelse är att ungdomar idag har en tydligare bild av hur deras liv ska se ut framöver samt att de har större förväntningar på sig själva.
UNG &
andra året på gymnasiet, och frågade dem om deras tankar kring framtiden. Deras svar och sätt att resonera uppvisade målmedvetenhet och realism. Båda två vet precis vad de vill bli och vad de vill jobba med i framtiden. Dessutom var det tydligt att de förväntar sig ha uppnått detta inom några år efter studenten. Jack lyfte fram att det är lite läskigt med alla valmöjligheter och olika vägar att gå. Att vägen fram till studenten är utstakad och att det är tiden först därefter som innebär fler val och större beslut. Marcus tar också upp att saker kan hända på vägen som gör att man inte kan fullfölja sina planer och att man då måste vara beredd att tänka om. Trots detta har båda två en klar målbild av vad de ska göra efter gymnasiet.
.FRAMTIDEN
OFTA FINNS DET redan under gymnasietiden en tanke kring vad man vill studera vidare till (om man vill studera) samt vilket område man vill arbeta inom. Därför blev jag inte alls förvånad när jag tog del av Ungdomsbarometerns undersökning för 2021. Denna visade att sistaårselever på gymnasiet i större utsträckning än tidigare fokuserade på eftergymnasial utbildning. I undersökningen framkom även att stressen bland unga ökar samt kravet på flexibilitet kopplat till ökad konkurrens. Man bör dock ha i åtanke att dessa svar var präglade av en pågående pandemi och att denna har minskat möjligheterna och förutsättningarna för att exempelvis kunna resa efter studenten. Kanske hade enkäten gett ett annat utfall om det inte hade varit för två år fyllda av restriktioner och oro. Men jag kan inte låta bli att tänka att det ändå inte är hela sanningen. JAG PRATADE MED Jack Ogard och Marcus Persson, två av våra unga ledare som går första respektive
JAG TROR INTE att Marcus och Jack är ensamma om att ha tydliga planer för sin framtid. Deras sätt att tänka och resonera är återkommande i mötet med unga personer idag och mycket av det som sägs har hög igenkänning från andra samtal jag har haft med unga i samma ålder. Kanske är det så att en större betoning på skolresultat, högre krav i allmänhet samt en ökad konkurrens i samhället har tvingat fram ett mer målmedvetet framtidsfokus. Tydligt är, i alla fall, att vi alla är barn av vår tid och att vårt sätt att tänka kring vår framtid hänger ihop med omvärlden och hur samhället runt omkring oss ser ut. Att dra några generella slutsatser utifrån det underlag jag har haft att tillgå är såklart inte möjligt. Men magkänslan säger mig att den generation som snart tar klivet in i vuxenvärlden är både målinriktad och ambitiös.
AV CHARLOTTA ORTIZ FÖRSAMLINGSPEDAGOG
AV ANN HEBERLEIN TEOLOGIE DOKTOR I ETIK FÖRFATTARE
Medellivslängden i Sverige är 84,3 år för en kvinna och 80,6 år för en man. Det är många år att fylla med liv, med mening och innehåll. Hur hanterar man en livstid – hur lever man fullt ut de år man välsignas med? Livet består av olika kapitel – barndom och tonår, ung vuxen, vuxen, medelålders och ålderdom. De olika faserna präglas av de val man gör och de erfarenheter man får. livet ett äventyr: Allt är nytt, världen ligger där för att upptäckas för den som vågar och vill, olika sätt att leva och vara erbjuds den nyfikne. När människan uppnått en viss ålder är det som om livet mest består av ständiga upprepningar, händelser, handlingar och ritualer till förvillelse lika tidigare händelser, handlingar och ritualer. Allting är redan gjort en första gång – första kyssen, första fyllan, första arbetet, barn är födda, äktenskap inledda och avslutade, utbildningar fullbordade eller misslyckade. Ingen jungfrulig mark finns kvar att bryta. Viss variation förekommer, men blott inom vissa ramar. Man firar jul och har semester, fyller år och arbetar, äter middag och går på bio. i början är
LIVSTID Man har blivit något och kan därför inte bli mer. Livet har formats efter alla val som gjorts, allt som valts och som valts bort och det är för sent. För sent att ändra sig, börja om, bli någon annan. Ingen frågar längre ”Vad vill du göra? Vad ska du bli?”. Jean Améry skriver i Über das Altern att tiden förvandlar oss till ”varelser utan potential”. Den åldrande utvecklas inte mer. Hon är det hon är, tills hon inte längre är. Framtiden har varit. Nu väntar bara förfallet och sedan döden, intigheten, den totala negationen.
Stadd i ständig förändring
läste Amérys dystopiska reflektion kring livets gång nickande jag instämmande. Då var jag strax över trettio, och ålderdomen kändes avlägsen: Som något som drabbade andra. Först nu, fyllda femtio och nästan lika gammal som Améry var när han skrev om åldrandets fasor, förstår jag att han har fel. En människa är stadd i ständig förändring, på ont och på gott. Huruvida hon stagnerar, stelnar och stillnar beror i hög utsträckning på den egna inställningen. Man behöver inte acceptera att vara ”en varelse utan potential” bara för att man uppnått en viss ålder. när jag först
”När han var ung var han ingenting” skriver Améry ”och därför också allting”. Han kunde revolutionera världen, skriva romaner och filosofi, bo på gatan eller
i ett palats. Han var ung, i kroppen och i världen och världen och tiden var hans. Då var tiden en möjlighet.
Vägen till förfall?
en fiende. Améry skrev Über das Altern när han var 55 år. Han ville berätta om åldrandet som det är, det fula, det ömkliga, det eländiga, smärtan i kroppen och ångesten inför döden. Obarmhärtigt beskriver han känslan av förlust, kroppens förfall, främlingskapet inför tillvaron, osynligheten som är en av ålderdomens konsekvenser. Måste det vara så – kan man betrakta livets gång på ett annat sätt än vägen till förfall och osynlighet? nu är tiden
ger uttryck för en försonligare inställning till livet och tiden än Améry. Att ha levt och funnits till en längre tid är en styrka för en intellektuell. Tiden, åren, åldern för med sig inte bara visdom utan också frihet, menar hon. Hon resonerar om tidsbegreppet i sin bok om åldrande och tid, La Viellesse. De Beauvoir beskriver hur människans förståelse av och attityd till fenomenet tid har förändrats. I antikens Grekland betraktades tid som en kreativ princip. Medan tiden passerar lär vi och minns: vi blir till i tiden. Detta, skriver de Beauvoir, förändrades under medeltiden. Tiden sågs istället som en destruktiv och nedbrytande kraft. Tiden blev en fiende. simone de beauvoir
Erfarenhet och interaktion
fronesis, klokheten, omdömesförmågan,
är en dygd och inte en färdighet, slår Aristoteles fast i Den nikomachiska etiken. Utvecklandet av dygder kräver övning – och eftersom den här dygden är relationell till sin natur kräver utvecklandet av individens omdömesförmåga tid. Det finns ingen handbok i omdömesförmåga: För att bli en omdömesgill person krävs erfarenhet och interaktion med andra människor. Det krävs tid och levt liv, kanske en livstid. Därmed är den åldrade människan i allmänhet klokare än den yngre. Som Cicero låter Cato den äldre säga i De senectute – ”stordåd utförs inte av styrka, snabbhet eller muskler, de är resultatet
av tänkande, karaktär och omdömesförmåga. Detta är förmågor som inte minskar med stigande ålder, utan tvärtom ökar”.
Tiden fångar oss
”life is a long preparation for something that never
happens”, skriver William Butler Yeats och det är en tämligen befriande insikt. Det kommer aldrig att hända. Det kommer aldrig att börja, livet, ty du är mitt i det – och mer än så här blir det inte. Detta nu är ditt liv, din livstid. Hur ska tiden, mitt liv, mätas? I antal skrivna ord? Levda dagar? Födda barn? Flyttar, uppbrott, resor? Länder jag besökt, saker jag gjort och människor jag träffat? Kanske handlar livet om mellanrummen, om det som aldrig blev? Allt det där som stannade vid en tanke? Böckerna som inte skrev, projekten som aldrig genomfördes, kyssarna som uteblev? Tiden låter sig inte fångas, oavsett vilka enheter vi mäter den i. Tiden fångar oss, hinner upp oss och slukar oss. Insikten i livets ändlighet och tidens tempo manar till reflektion. De år vi välsignas med bör levas fullt ut, också då vi betraktas som äldre. Hannah Arendt lyfte fram de kvaliteter som åldrandet innebär, de förmågor som bara en människa som levt ett långt liv äger. Arendt skriver i The Life of the Mind att åldrandet visserligen innebär en förlust av framtid, men att bristen på framtid inte behöver orsaka ångest. Bristen på framtid kan istället ge utrymme för reflektion och försoning, tid att göra bokslut, att, som Sören Kierkegaard skriver, ”förstå sitt liv baklänges”.
Ett intressant sista kapitel
tid för introspektion, en tid när begären mattas och egenintressets pockande krav tystnar. Den åldrade människan är, som Hannah Arendt uttrycker det i ett brev till sin vän Mary McCarthy, ”fri som ett löv i vinden”, befriad från lojaliteter och krav. Det är ett tillstånd som borgar för ett intressant sista kapitel i livet. ålderdomen är en
.
ÄLDRE& AV PIAMARIA ENGVALL REDAKTÖR
FRAMTIDEN
Jag fick förmånen att prata en stund med Elsa Emanuelsson om hennes tankar kring livet, tiden och framtiden. Hon föddes i mars 1930 och har således uppnått den respektabla åldern av 92 år. Jag är nyfiken på hur man ser på tiden, och framtiden, i hennes ålder. “När man är barn är tiden lång, man ser ju inget slut. När jag var i tioårsåldern var det krig. Jag minns när jag cyklade till skolan då och jag var så rädd så rädd när jag såg ett flygplan! Jag cyklade så fort jag nå’nsin kunde för att komma hem eller till skolan så att jag inte var ute på vägen för jag visste ju att de kunde se en fast planen gick så högt. Mina föräldrar var naturligtvis betydligt mer oroliga och min far var inkallad till militärtjänst och det var jättejobbigt. Men jag tänkte ändå framåt, på skolan och det var tal om att man skulle fortsätta på nå’n annan skola och sådär. När jag var
lite äldre så tänkte jag lite mer på sjukdom och så för då hade vi sånt i släkten. Bland annat en jämngammal kusin som dog. Jag var fjorton och då tänkte man ju verkligen på att livet kunde ta slut. Men det gick över igen, se’n såg man bara framåt”. Vi pratar om hur livet nuförtiden tenderar att vara väldigt stressigt. Vi ska hinna med så mycket, jobb, sociala aktiviteter, träning. Mycket ska klämmas in under dygnets futtiga 24 timmar. Och ju mer vi har att göra, desto snabbare ska allting gå. Vi ska laga middag på femton minuter, träna på sju minuter och våra vardagsärenden, som handling och att betala räkningar, ska helst gå att uträtta i en app i telefonen. “Jamen, det är sån’t som är svårt för en annan. Man vill ju ta det lugnt och det är nog en hel del av de där snabba turerna som man inte hänger med på. När jag var yngre var det inte detta jäkt som det är nu, att man ska hinna med allt på nolltid nästan. Det är så mycket som människor i aktiv ålder vill göra, resor till exempel, det var inte alls aktuellt när jag växte upp”
Jag blir nyfiken på om man var medveten om att allt gick långsammare förr. Tänkte man på att allt fick ta längre tid? “Det var ju helt enkelt som det var, funderar Elsa. Alla levde på samma sätt. Det var ju inga resor och man hade ingen bil då under kriget, man var hemma helt enkelt. Vi bodde på landet och se’n, efter kriget, kunde man besöka sina släktingar och vänner som bodde i närheten och de kom och hälsade på men man företog sig inga långa resor. Inte i min familj i alla fall. Det var ett lugnare liv än vad det är nu. Nu är det väldigt jäktigt och alla ska hinna med allting och vara med på allting”.
Det var ett lugnare liv än vad det är nu. De senaste två åren, under corona-restriktionerna, upplever Elsa dock att tiden blivit väldigt långsam och tråkig. “Man har inte kunnat träffa någon och har man behövt handla, till exempel, så har man helst gått när det inte varit andra människor och sedan skyndat sig hem igen. Det har varit en väldigt tråkigt tid!, utbrister hon. Man företog sig inget i hemmet heller för det var liksom inte lönande, man kunde ju inte bjuda hem någon.” Elsa funderar vidare. “När man har mycket tid och är ensam då blir det lätt att man oroar sig. För att bli svårt sjuk och behöva ligga på sjukhus. Att inte klara sig själv och bli en belastning för sina anhöriga. Det kan vara sån’t som man verkligen oroar sig för”. Under den här tiden har Elsa haft stor glädje av TV:n som varit det enda sällskapet i ensamma stunder. “Genom TV:n har man ju kunnat följa med i världen, till exempel OS i Kina. Det är ju fantastiskt! Och så har man kunnat se något program som man se’n kanske har kunnat prata med någon om på telefonen utan att man behövt träffas. Man har fått försöka anpassa sig. Men det var någon som har små barnbarn, som ju utvecklas snabbt, och som de inte kunnat träffa och som sa att det är som två förlorade år! Det kan jag
känna själv, när jag fyllde 90 till exempel, vi skulle gå ut och äta då och det var precis när allting stängdes ner. Så man hoppas verkligen att det ska bli lugnt med detta nu”. Vi kommer in på åldrande och hur ungdomlig skönhet marknadsförs hårt, på bekostnad av rynkiga ansikten i mass- och social media. Elsa tänker tillbaka på sin farmor och mor och konstaterar att på den tiden var det naturligt att åldras och att se gammal ut. “Jag har ett kusinbarn, som satt i sin farmors knä och tittade på henne och sa: “”Farmor, vad du är rynkig! Då dör du snart!””. Och det är ju helt riktigt, barnen är så naturliga. De säger inte att det är fult, det var helt naturligt att farmor var rynkig och gammal”, skrattar Elsa. Jag är nyfiken på vilken ålder Elsa känner sig som inombords. Känslan inuti stämmer inte alltid överens med siffran man skriver på pappret. “Det varierar, medger Elsa. Bara nu när vi började här med sticket igen [Stickkaféet som ordnas i församlingshuset, reds anm.] så är man tillsammans med de yngre och då försöker man leva upp till det” säger Elsa med ett skratt. “Men se’n kan det variera väldigt. Som det varit nu under coronan när man suttit hemma med oro för sig själv och sina nära, då har man känt sig gammal. När man oroar sig känner man sig gammal!”
”Farmor, vad du är rynkig! Då dör du snart!” Under samtalet med Elsa slås jag av hennes övervägande positiva och glada inställning till livet. Genom krig och coronakriser har hon hållit humöret uppe och skrattet är aldrig långt borta. Det är omöjligt att inte tänka att detta bidragit till att hon fått leva så här länge.
Bibeln har minst två begrepp för tid: chronos och kairos, de översätts båda med tid men står för helt olika värden. De antika grekerna tänkte sig den pågående tiden, Chronos, som en uråldrig farbror som levt länge, länge. Kairos, däremot, symboliserades av en ung pojke full av liv, överraskning och plötslighet. Det är denna uppdelning av tidens olika kvalitéer som Bibelns författare knyter an till.
.
Chronos och Kairos AV RICHARD ASPEGREN FÖRSAMLINGSHERDE
V
iss tid bara passerar. Vi kan mäta den i timmar, minuter, sekunder – den bara pågår och pågår - och vi är säkert rätt många som längtar efter att lägga av armbandsklockan, stänga av mobilen och bokstavligen slippa se att tiden oavbrutet flyktar. Jag har träffat en del människor, hårt jagade av tidsscheman och förpliktelser, som plötsligt i samtal med mig, prästen, säger att det skönaste uttryck de vet för att dö är ”att gå ur tiden” – hur underbart och härligt skulle det inte vara att bara lämna ekorrhjul, sociala måsten, deadlines och bara vandra in i ett slags tidlöshet. Som att gå vid stranden en tidig kväll i västersol, som att gå in i en vacker park med höga skuggande träd… Då tänker jag (fast jag inte alltid säger det) att tiden upphör aldrig. Guds tid är alltid nu och samtidigt är Guds tid alltid evig. Guds tid verkar inte vara som annan tid. Den är nämligen alltid ”inne”: När tiden var inne sände Gud sin son. Uttrycket ”när tiden var inne” återkommer regelbundet i Bibeln. Det verkar som att Guds tid är något som skapas när Gud griper in, ett sätt att signalera att Gud leder och har kontroll över saker och ting, utan att fördenskull allt skulle vara förutbestämt. Chronos är klockan. Den som går och går. Den kan sammanfattas i betalda – eller obetalda – räkningar, slitna skor, vitnande hår. Eller huset, nyss renoverat och nu redan ansatt av tidens tand, måste upprustas igen. Vårt människoliv är i grunden väldigt präglat av chronos, till mångas trötthet och tristess.
— skillnad på tid och tid i Bibeln Alltid på väg till något nytt, något annat – närvaron, känslan av ett här och nu, bara försvinner. Kairos handlar om närvaro. Tidpunkter som bryter in i tillvaron. I ett mänskligt liv handlar det alltid om livshändelser med bestående innebörd. När jag mötte min älskade, när mitt barn föddes, när mamma dog. Men Kairos kan också uppstå i ett samtal som pågår. Plötsligt bränner det till, och tiden stannar upp. Omedelbart förstår jag något om mig själv eller omvärlden som tidigare varit i en dimma, ett töcken. Det äkta, det sanna träder tydligt fram och helt självklart inser jag vad som måste förändras, vilka beslut som behöver fattas. Gud handlar, Gud verkar. Kairos-stunder kan även vara längre perioder, exempelvis en epok i en församlings liv, i en kyrkas historieskrivning när Guds vilja och människors strävanden verkar sammanfalla och skapa styrka, framtidstro och obändigt hopp. Att leva i ett ständigt Kairos tror jag att få människor skulle orka med. Man kan gott få vila ett tag i Chronos och låta livets och vardagens goda rutiner bära en framåt ett tag. Men utan Kairos som manar oss att lyssna efter Guds röst, att ha lusten och viljan att vara lika mycket närvarande i det egna livet som i samhälle och kyrka – ja utan den dimensionen riskerar livet att bli Chronos-platt, en ständig upprepning av tidigare händelser, en märklig tidsjakt utan orsak, utan mål. Nä, låt oss ta tag i liv och tid, be Gud om uthållighet och ett glatt sinne och leva som om varje dag öppnar för nya höjder och djup.
Tewaney – vägen framåt Hungern bland stora delar av världens befolkning har många orsaker och ansikten. I Etiopien har coronapandemin och kriget i norr gett det ytterligare ett. Act Svenska kyrkan finns på plats med både humanitära- och långsiktiga insatser. Med oss har vi Tewaney. En av dem som driver arbetet och upplever resultaten. Kampen mot hunger och svält pågår över hela landet. Tewaney har arbetat i flera regioner och har särskilt starka minnen från olika byar. Han delar ett med oss. — De 88 kvinnor som just här, en gång lärde sig enkel företagsekonomi och fick hjälp med kontakter till flera lokala marknader har gett en så betydande skillnad för så många människors försörjning och liv. Alla som besöker det här området kan se en tydlig förändring och hur den ständigt fortsätter. Minnet gör honom stolt, 38-åriga Tewaney Seifesellassie. Det är just människors kraft att åstadkomma små förändringar som ger stora ringar på vattnet, möjligheter att skapa länkar mellan lokala producenter och större marknader och att öka säkerheten på alla plan för medmänniskor i utsatta delar av Etiopien, som driver honom att jobba hårt.
Kriget leder till svält
I norra Etiopien pågår just nu ett krig. Ett krig som dag för dag söker ny mark. Stridigheter som påverkar en redan allvarligt ansträngd mattillgång och som i kombination med effekter av coronapandemin och klimatförändringar innebär fullskalig svält i delar av landet. Tewaney arbetar i alla delar av landet och har besökt norra Etiopien där kriget leder till att människor inte kan bruka jorden och sätta sina sådder i år. — Vi räknar med kraftigt minskade eller helt ute-
AV SANNA BÜLOW ACT SVENSKA KYRKAN
blivna skördar i drabbade delar av Tigray och Amara. Många fler människor än de som redan nu svälter kommer drabbas av matbristen och allra värst blir nog läget för de internflyktingar som nu är helt utan de mest basala behoven för sig och sina barn.
Jordbruket-helt avgörande för vår framtid
Nära 81 procent av befolkningen på landsbygden i Etiopien livnär sig av jordbruk. Det går inte att på något sätt separera matsäkerheten från hur utvecklingen inom jordbruket ser ut. Utarmning av jordar, brist på kunskap om hållbart jordbruk, klimatförändringar, försämrad ekonomi och marknad under pandemin, riskerar tillsammans med krigets effekter att skapa ett katastrofläge i hela landet. Tillsammans med ortodoxa kyrkan och andra partnerorganisationer i Etiopien har Act Svenska kyrkan i många år samarbetat för att utveckla nya mer hållbara jordbruksmetoder, minska avskogning och sprida kunskap om nya försörjningsmöjligheter. Arbetet är spännande och livsviktigt men tar lång tid och resultaten riskerar hela tiden att slås undan av yttre krafter som är svåra eller omöjliga att styra över. — Pandemin, klimatet och kriget är våra största utmaningar för överlevnad just nu. Men när vi ser resultat som exempelvis de bevattningssystem som vi byggt tillsammans med Act Svenska kyrkan, där effekterna av vattentillgången inneburit att långt färre flickor tvingas hoppa av skolan och att vattenburna sjukdomar minskat rejält, eller när vi lyckats göra över 4000 hektar land brukligt igen efter jordutarmning orkar man fortsätta. Måste vi fortsätta. Tillsammans med krafter som Tewaney arbetar Act Svenska kyrkan vidare för att öka matsäkerheten i världen. En av vår tids viktigaste utmaningar.
ELVIS PRESLEY - SACRED SONGS
STILLA VECKA OCH PÅSK
KONSERT - STABAT MATER
VÅRKONSERT MED MALMÖ KAMMARKÖR
Mikael Järlestrand framför tillsammans med Limhamns kyrkokör och Lomma församlings damkör La Voix, under ledning av Thomas Wallin och Margareta Haksten, några av Elvis Presleys mest älskade gospels Limhamns kyrka söndag 27 mars kl 15
Limhamns kyrkokör, kören Vox och solister framför Stabat mater av Giovanni Battista Pergolesi under ledning av Margareta Haksten. Stabat mater berättar om modern, Maria, som stod vid korset. Limhamns kyrka söndag 10 april kl 15
Pilgrimsvandringar, kvällsretreater, mässor, öppet hus för daglediga, passionsandakter, ljusshow - stilla veckan och påsken har ett fullspäckat program. Besök vår webb för aktuella dagar och tider. Limhamns kyrka 11-18 april
Malmö Kammarkör bjuder på en rad av de traditionella vårsångerna. Då medverkar förhoppningsvis en stor, glad och sångsugen åhörarskara, med vars hjälp vi hoppas kunna lyfta taket i ren vårglädje. Limhamns församlingshus söndag 24 april kl 15
FÖR EN BÄTTRE VÄRLD - VÅRKONSERT
DROP-IN-VIGSEL
VÅRSOARÉ MED LIMHAMNS KYRKOKÖR
GOSPELKONSERT FÖR HELA MÄNNISKAN
Storkören sjunger och sprider hopp och glädje. Emma Lindström samt körbarn, solister och kompband medverkar. Storkören är Limhamns kyrkas barnkör för årskurs 2-6. Körledare är Maria Wallin. Limhamns kyrka Söndag 8 maj kl 16
Lyssna till vårens och sommarens sånger med Limhamns kyrkokör och gäster under ledning av Margareta Haksten. Kaffeservering. Limhamns församlingshus söndag 29 maj kl 15
För er som bestämt er! Ni behöver inte boka något i förväg. Ta med en giltig hindersprövning och kanske någon sorts ring/ringar att växla med varandra. Minst en av er ska tillhöra Svenska kyrkan. Limhamns kyrka Nationaldagen 6 juni kl 12-17
Körkonsert med Gospel för Hela Människan till förmån för Noomi, stödboendet för utsatta kvinnor. Sånger fyllda av hopp, glädje och tröst. Körledare är Anna Weister Andersson. Limhamns kyrka lördag 11 juni kl 18
Lilla
Genombrottet Kyrknalle Alex har tänkt på det här med tiden och vill göra sin egen klocka. För det där med klocka och tid är lite svårt. Kanske kan en egen klocka hjälpa en att förstå tid lite bättre? Prova du också att göra din egen klocka! Här får du en beskrivning. På baksidan av Genombrottet finns en teckning som du kan färglägga.
. HÄR FINNS VI! LIMHAMNS FÖRSAMLING BESÖK Linnégatan 17, 216 12 Limhamn POST Box 346, 201 23 Malmö TELEFON 040 279480 E-POST namn.namn@svenskakyrkan.se
musiker MARGARETA HAKSTEN 279472 ALBIN JOHANSSON 279482 MARIA WALLIN 279387 övriga präster MIA HJERTQUIST 279483 EMMA JESPERSON 279436 ANNA MALMQVIST 279497 SYLVIA ROSKVIST 279331
redaktör PIAMARIA ENGVALL församlingsherde och ansvarig utgivare RICHARD ASPEGREN 279462 vaktmästare ROY PENDLETON 279468 AXEL TRUMPFHELLER 279164 diakon STEFAN KAMENSKY 279494
redaktion PIAMARIA ENGVALL, RICHARD ASPEGREN, BODIL ROLF OCH AXEL TRUMPFHELLER layout BODIL ROLF illustrationer AXEL TRUMPFHELLER
assistent/kommunikatör BODIL ROLF 279480 församlingspedagoger ANDERS CHRISTENSSON 279490 CHARLOTTA ORTIZ 279049 LOTTA SUNEMARK 279495 pedagog CHARLOTTE ENGSTRÖM 279493 husmor MARTINA EBERHARDSSON 279485
Vi reserverar oss för eventuella ändringar
SOCIALA MEDIER #limhamnskyrka WEBB limhamnskyrka.se