ENOMBRO GENOMBR OTTET KYRKMAGASIN @limhamnskyrka
ARV
ARV AV PIAMARIA ENGVALL REDAKTÖR
“Han är sin pappa upp i dagen!” eller “hon har fått sin mammas näsa”… Kommentarerna duggar tätt bara några timmar efter att bebisen fötts. Ni vet, då när alla bebisar fortfarande egentligen ser exakt likadana ut; skrynkliga, röda , gallskrikande och med näsan och huvudet tilltryckt efter pärsen att ha blivit född. Släktingarna är dock tvärsäkra i sina påståenden om vem hen liknar mest och de allra modigaste vågar till och med påstå att “hen skriker lika högt som hens pappa/mamma gjorde vid födseln”. Kommentarerna handlar kanske inte så mycket om exakt kopierade drag eller egenskaper, istället kanske det handlar om att befästa tillhörighet till vår mänskliga flock, släkten.
miljösynder och klimatångest Att urskilja särdrag som påminner om någon annan i flocken är liksom en inträdesbiljett, ett godkännande att den nya medlemmen verkligen tillhör oss. Förr i tiden kunde ett brunögt barn i en blåögd familj i värsta fall klassas som en bortbyting och bli utstött. Idag vet vi tack och lov mer om hur dna och gener fungerar för att förstå att bebisar, som inte bär alla förväntade karaktärsdrag, inte har blivit utbytta av trollen. Det är dock viktigt att inte underskatta betydelsen av denna typ av igenkänning. För ett adopterat barn kan känslan av att vara annorlunda i sin egen familj bli betungande och många kanske väljer att leta efter sitt biologiska ursprung i vuxen ålder. Antalet barn som föds med hjälp av anonyma ägg- eller spermadonatorer ökar också idag och hur det påverkar barnet vet vi än så
länge ganska lite om. Detta har inte bara betydelse rent emotionellt för individen utan även medicinskt i form av att eventuella ärftliga sjukdomar höljs i dunkel då mammans eller pappans ursprung är okänt. Arv handlar dock inte bara om våra gener, hur vi ser ut eller var vi härstammar ifrån. Arvsbegreppet innefattar ju mycket mer än så: det handlar också om vad vi lämnar efter oss till kommande generationer. Den globala debattens vågor går idag höga kring klimatet och dess framtid. Äldre generationer får bära hundhuvudet för sina miljösynder och den unga generationen lever med klimatångest och frågan om det är försvarbart att ens sätta nya barn till världen med dess osäkra framtid. Men det är inte bara gamla synder som går i arv. Trevligare arv är de i form av traditioner och seder både inom familjen och samhället. För många av oss står julfirandet för dörren och att ta in en julgran, äta julmat och ge bort presenter hör till de gängse traditionerna men inom ramen för detta ryms förmodligen otaliga traditioner som är specifika för enskilda familjer. Allt från vad som serveras på julbordet eller vilka prydnader som hängs i julgranen till hur man utser vem som tar hand om disken efter julmiddagen. Här kommer ett nummer fullt av dna, arv och miljö, jultraditioner och annat smått och gott. Förhoppningsvis ett nummer värt att spara för kommande generationer att läsa!
Vem
är
du?
AV CHRISTIAN FAHLÉN OCH SVERKER SIKSTRÖM Att förklara vem vi är från miljön kan vara skuldbeläggande. Ny forskning visar att generna inte bara styr vem vi är, utan även vilken miljö vi väljer. Att arvet har stor betydelse behöver inte var dåligt, det kan tolkas som vi har en förhållandevis jämlik miljö. DE FLESTA MÄNNISKOR har någon gång undrat varför de är som de är. Gängse uppfattning är att miljön och våra erfarenheter är det som formar vår personlighet och karaktär. Även forskning inom psykologi utgår ofta från tesen att miljön i form av uppväxtvillkor, föräldrar, livsval samt små och stora trauman är avgörande. TANKEN ATT MILJÖN styr vem vi är kan dock vara skuldbeläggande. Detta kan skapa svårigheter att förstå varandras förutsättningar, och därigenom begränsa möjligheten att ta hand om vår och närståendes psykiska hälsa. I ljuset av väldokumenterade rön om betydelsen för hur generna som vi ärver av våra föräldrar, kan vi, i våra arbeten som psykolog och forskare, se hur människans spekulation om orsaker i själva verket orsakar onödig skuld och stigma. ETT ANNAT SYNSÄTT är att generna påverkar vilka vi är. Beteendegenetisk forskning har under senaste decennierna gjort stora framsteg och viktiga upp-
täckter för att svara på frågan om hur arv respektive miljö påverkar oss. Professor Robert Plomin beskriver i boken Blueprint hur DNA ritar om vår psykologi, hur denna forskning vuxit fram och de slutsatser forskningen visar på. STUDIER PÅ TVILLINGAR har varit avgörande för att skilja ut arv och miljö. Här visar resultaten att de flesta av våra kognitiva funktioner och personlighetsdrag har en betydande ärftlig påverkan, där i många fall minst hälften av vårt beteende kan förklaras av våra gener. Av speciellt intresse är att jämföra vad människor tror med vad tvillingstudier har visat, där människor i nästan samtliga fall överskattar miljöns betydelse och underskattar genernas påverkan. I forskningsvärlden finns få kritiker till slutsatsen att generna har en stark påverkan på vårt beteende och vem vi är.
onödig skuld och stigma ARVETS BETYDELSE FÖR vem vi är kan ge oss en ny självinsikt och förståelse om varför vi tänker, agerar och beslutar som vi gör. Att personlighet till 50% är ärftlig och kan förklara hur du blivit den du blivit påverkar synen på vad en människa är och hur samhället ska formas. Ur detta kan en ny psykologisk syn på oss själva och andra ta form.
MEN MILJÖ OCH erfarenheter måste väl spela roll för hur vi blir? Ja, i många fall visar data på att miljöfaktor är lika viktiga som arvet. Men modern forskning visar att slutsatsen inte alltid är så enkel. Ofta påverkar nämligen gener vilken miljö vi hamnar i. Exempelvis att ha en examen från ett högt rankat universitet korrelerar med många variabler för hur vi blir, men orsaken till detta behöver inte nödvändigtvis vara den miljö som universitet ger. Forskning har nämligen visat att gener också påverkar vilket universitet man väljer, eller har möjligheten att studera på, vilket in sin tur kan var en viktig förklaring. Det är alltså inte så lätt att hitta systematiska miljöfaktorer som påverkar och förutsäger hur vi blir.
ta det lugnt OLIKA SLAGS FÖRÄLDRASTIL eller undervisning är inte nödvändigtvis bättre än andra efter att ha kontrollerat för genernas påverkan. Är du genetiskt idrottsintresserad, musikalisk, social eller vad du nu tycker om, kommer du att dras till dessa miljöer, förmodligen ha viss fallenhet, uppfatta dem mer positivt och feedback därefter. Mekanismen kallas för ”arv via miljö” och påverka vem vi blir. Det kan också bidra till att vi överskattar miljöns betydelse för människors vikt, psykiska ohälsa eller skolresultat. Exempelvis upplever överviktiga behovet av kolhydrater annorlunda än smala, där de känner mindre mättnadskänslor. ETT ANNAT INTRESSANT faktum är att gener blir mer betydelsefulla ju äldre vi blir. Ur ett miljöperspektiv skulle man kunna tänka sig tvärtom, att när vi föds är generna betydelsefulla, men när vi blir äldre så drar miljön oss åt olika håll. Men data visar på motsatsen. Kortvariga avsteg från genetiskt inflytande är möjligt men över tid och ju äldre vi blir desto mer inflytande får generna på hur vi blir. MÅNGA VÄNDER SIG intuitivt mot genetiska förklaringsramar då det ofta tolkas som att det begränsar
våra fria val och därmed möjligheten till ett jämlikt och rättvist samhälle. Men konklusionen kan vara precis tvärtom. I det rättvisa samhället, där miljöfaktorerna är lika, så kommer den relativa betydelsen av det genetiska arvet bli mer markant. Att mycket kan förklaras av våra gener, kan alltså tolkas som att vi har en förhållandevis jämlik och rättvisa miljö. Här förklarar Plomin att hans ”forskning beskriver hur det är, inte hur det kan vara”. Resultaten är giltiga för en viss population vid en viss tid. Arvets inflytande kan minska eller öka beroende på faktorer i miljön. ATT DE GENER vi ärver är det som bäst förklarar vem vi är, är en svårgreppbar och för somliga obekväm tanke. Kanske för att vi investerar så mycket i ”tron” på miljöns inflytande och att vi själva kan påverka hur det går i livet och vem vi blir. Plomin förespråkar att ”upptäcka” vem du är genetiskt, snarare än passa in i en mall. Kanske blir det lättare att se inte bara dig själv utan andra som de är, inte som du vill att de borde vara. DET GENETISKA ARVET har ett budskap till oss, som vi kan välja att lyssna på. Den säger: ta det lugnt, för du kan ändå inte påverka så mycket som du trott. Miljön är mer komplex än du kan förstå, så att spekulera om det är inte fruktbart. Upptäck istället vem du är, för du blir den personen ändå, och du behöver inte jämföra med andra för jag garanterar att du är unik. När du väl känner till dina svagheter; beakta dem och se om du kan göra lite smarta val. Livets stig är ingen slump; ta de möjligheter du erbjuds, då blir du den du kan bli. TEKNIKEN FÖR ATT få svar på vem du är finns redan och är snart tillgänglig. Ett test som är fakta och säger mer om dig än du själv kan räkna ut. Kan någon motstå?
Christian Fahlén driver Sund Psykologi psykologmottagning i Malmö och Lund. Sverker Sikström är professor i kognitiv psykologi på Lunds universitet.
Jul på Limhamn AV ROBERT WAHLSTRÖM HARR LIMHAMNSBO
Julen är inget helgfirande som ser helt likadant ut från generation till generation. Det julfirandet vi hade i min generation hade många inslag som inte var mycket äldre än en själv. Vad jag minns med tydlighet är att julen inte kom färdigserverad, utan alla, även vi ungar fick bidra så gott vi kunde allt efter ålder och färdighet till julfirandet. Julen för oss barn på Limhamn inleddes tydligt med skyltsöndagen. Nog hängde man i skylten till Björnens eller Hansa leksaksaffär på Limhamn. Man gjorde ett stort arbete med att skapa lockande skyltfönster på den tiden. Det serverades glögg och pepparkakor på många ställen och det fanns många rörliga saker som
fick ögonen att tindra och ett vinterväder som fick fossingarna att bli kalla. Nåja, det kunde vankas varm choklad med vispgrädde när man kom hem. Julen för oss 40-talister började redan i trädgården på hösten. Man var fortfarande vis efter två världskrig och odlade nyttosaker i större delen av trädgården på den tiden. Man skördade, konserverade, syltade och saftade. I visthuskällaren stod glasburkar på rad, fyllda av godsaker som skulle räcka till nästa höst. Lingonpäron var vanligt förekommande i vår familj. Det var också från dessa hyllor man tog med sig någon glasburk när man besökte vänner och släktingar. Man kom inte tomhänt.
Visst var julmånaden för det mesta snövit på den tiden? Som barn fick man bidra med många olika insatser inför julen. Visst minns man med tårar rullande längs kinden ner, hur man fick sitta med en kanonkula, en rundbottnad skål, olja och senapsfrön. Det gällde att få en rytm på skålen i knät så att kulan roterade med jämn fart och krossade senapsfröna till en jämn smet. Skånsk senap till lutfisken var ett måste, även om det sved det i ögonen vid malandet. Den inköpta halva grisen bearbetades i källaren enligt konstens alla regler. Det styckades och maldes till syltor, leverpastej, korv och mycket annat. Man tillvaratog allt på grisen och man lärde sig i tidig ålder var alla maträtter kom ifrån. Rökt ål som var ett måste på bordet, köptes hos någon av fiskhandlarna på Limhamn. Troligen hos Käck. Inlagd sill gjorde man själv, likaså brun- och rödkål. Grönkål och liknande förekom bara i norra delarna av landet, det vill säga i Halland.
för ljusvekarna. Samma sopborstar fungerade även bra när man bakade kronkakor. Julen minns jag med ett fokus på matbordet på den tiden. Kanske just på att man minns detta med barnets öga.
Ett magiskt ljusspel uppstod i all sin litenhet
Visst var julmånaden för det mesta snövit på den tiden?
Julgranen dekorerades i huvudsak med föremål man själv hade gjort. Små tomtar i garn hörde till dekorationen. Smällkarameller var obligatoriskt och tillverkades av oss själva. Likaså små korgar man flätade själv med två sorters färgat papper som klipptes till i ett mönster. Ljusen i granen bestod av små stearinljus i en hållare som kunde sättas fast med en klämhållare på undersidan. Stjärn- eller tomtebloss hörde också granen till och till alla barns förtjusning. Tänk när man själv fick hålla tomteblosset i handen och när man upptäckte effekterna då man rörde handen i cirkelrörelser. Ett magiskt ljusspel uppstod i all sin litenhet.
Det lilla kylskåpet i köket räckte inte till, utan allt täcktes i kärl och förvarades i den kalla visthuskällaren. Lutfisken förknippar jag med den 9:e december och lutades av kvällen innan då även risengrynsgröten kokades upp. Man kokte inte denna färdig utan packade in hela grytan i tidningspapper och en filt och placerades under sängen. Man beredde all mat och höll dopp i grytan. Det bakades en hel del dessa dagar. Minns alla kakor till kaffet och mandelmusslorna som var så viktiga där de stod med vispgrädde och toppade med en syltklick. Klenäternas deg skulle kavlas ut och fördelas i sitt diagonala mönster med det där lilla tandade hjulet. Att forma klenäten genom mitthålet var inte så lätt, men man lärde sig. Flottyrbadet fick man inte gå nära, men under extra uppsikt fick vi vara med och stöpa ljus. Två stolar och två sopborstar blev en bra ställning
Det pyntades ordentligt inför julen. Det var något magiskt när änglaspelet kom fram. En liten mässingsbricka med en stång och fyra ljushållare där också två klockor satt fast. Ett extra rör med ett turbinliknande hjul satt på detta tillsammans med en trearmad hållare där tre änglar hängde med sina kläppar. Överst tornade en trumpetblåsande kerub som roterade med änglarna. Värmen från de fyra stearinljusen steg uppåt och fick turbinhjulet att sakta snurra. Var gång de roterande änglarna med sina kläppar passerade klockorna, gav det ifrån sig ett litet klingande. Från radion hördes avmätt musik som hörde julen till och radioprogrammen bar ett tydligare inslag av religiösa traditioner på den tiden. Det fanns givetvis inte heller så många utbud på den mediala sidan på den tiden. Vi hade ett blint fosterbarn på den tiden och jag minns att hon då hade med sig hem en bandspelare från Tomtebodasko-
lan och en massa band med Pippi Långstrumps äventyr och andra historier. Vi lyssnade med stor glädje till dessa band. Kalle Anka och hans vänner på tv låg längre fram i tiden. Det var först då tv:n fick en större spridning som detta blev ett återkommande inslag. Inte ens en telefon fanns hemma hos alla. Tror att vi hade telefon då jag fortfarande kommer ihåg vårt telefonnummer – 54861. Den där femman i början på telefonnumret hörde Limhamn till.
Den där femman i början hörde Limhamn till När det gäller julklappar och julklappsrim var det ingen stor sak på den tiden. Det handlade först och främst om ”nyttosaker” så som klädesplagg, strumpor och liknande. Töserna i familjen kunde alltid förvänta sig ett nytt förkläde vill jag erinra mig. De avlämnade samma avmäta suck som en annan när man packade upp en ”mjuk” paket som oftast innehöll ett par raggsockar. Men det hände också att det kunde finnas ett hårt paket bland klapparna. Minns med glädje då jag plockade upp en ”pickadolla” med tillhörande ammunitionsband och hölster. Ett par salvor i rummet, sedan hade de vuxna redan fått nog. Det var en leksak som hörde till lekarna i Nällegraven till sommaren. Lekarna nu till vintern bestod i att man hade spolat Hemplan efter att man placerat ut några enklar sargar runt lekplatsen. Här fick man prova på skridskoåkning för första gången. Det bestod i barnskridskor med fyra skär och att man fick en tjock mössa som rullades upp så man fick en tjock bård kring pannbenet. Skridskohjälmar fanns inte kring vår horisont. Julafton var nästan alltid ett möte med de äldre släktingarna. Lille Ville blev kramad och fick håret tillrufsat. Det var samling runt matbordet där de yngre hamnade med eget bord i hörnan. Det berättades historier, det
skvallrades och det skrattades hjärtligt. Suparna hörde till men inte supande. Men visst var någon av gubbarna rund under tofflorna framåt kvällen. Men det hörde till. De var i alla fall mindre benägna att vara med vid dansen kring julgranen. De inskränkte sig till att klappa takten under dansandet. Vill minnas att vi också dansade som en orm genom hela huset och upp på andra våningen. Det blev en lagom fysisk övning innan det blev dags för risengrynsgröten. Minns tydligast då det vankades Ris à la Malta. Några mandlar fanns alltid på plats i gröten och på sidebordet eller skänken låg redan inpackade vinster som väntade på vinnarna. Under kvällen kunde det bli några lekar eller så spelades det med några av de spel som kom som julklapp. Ett fiaspel eller kinaschack brukade höra till. Sent lämnade gästerna huset och man satt sig i köket och tittade ut på kärven i trädgården. Något som domherrarna flockades runt som på ett vykort av Jenny Nyström på denna tid.Både julkorten och domherrarna är det mer sparsmakat med nu för tiden.
Julens budskap handlar om att vara medmänniska När man blev äldre kom där in andra inslag i julfirandet. Man har åkt till julottan i kyrkan och man har besökt julmarknader av alla sorter och mycket annat. I min familjs jular har alltid haft en gemensam nämnare och det är att främst vara en familjens sammankomst. Även om man råkade vara ensam så finns det alltid möjligheter att delta i en ”familjesammankomst” i någon form som brukar ordnas i alla former eller om man själv kan ordna detta med några vänner. En av julens budskap handlar kanske främst om att vara medmänniska med lite större tydlighet.
ETT (O)SKRIVET BLAD AV CHARLOTTA ORTIZ FÖRSAMLINGSPEDAGOG
För lite mer än en månad sedan var det kyrkoval i Svenska kyrkan och glädjande nog ökade valdeltagandet i Malmö pastorat. Så underbart att fler människor har känt sig motiverade att göra sin röst hörd och därav låta demokratin ha sin gång. Men vad är det egentligen som avgör hur vi röstar? Jag har länge haft uppfattningen att vårt engagemang i politiken i stor utsträckning styrs av yttre miljöfaktorer såsom utbildning och uppfostran. Helt enkelt att den miljö vi har runt omkring oss när vi växer upp påverkar hur vi röstar i de politiska valen, så även i kyrkovalet.
När jag så för ett tag sedan läste en artikel som häv-
Vad innebär då detta i praktiken? Om ett barns be-
För 18 år sedan läste jag min första termin på lärarut-
arv och miljö
dade det genetiska arvets betydelse för vårt politiska engagemang blev jag förvånad men också intresserad. I artikeln hänvisades det bland annat till ett tvillingstudium vid Uppsala universitet som har visat att så mycket som 30–50 procent av vårt politiska engagemang har med genetik att göra. I artikeln lyftes det fram att om man skulle ta bort alla sociala skillnader mellan människor så skulle det fortfarande finnas olikheter. Dessa olikheter skulle då förklaras till 100 procent av gener. bildningen. Ett begrepp som då var frekvent förekommande var den brittiske filosofen John Lockes Tabula rasa vilket har betydelsen - en tom tavla. Tabula rasa är alltså en teori om att alla människor föds som tomma, oskrivna blad. Locke menade att alla egenskaper en människa har är förvärvade genom livets erfarenheter. Jag var inspirerad av denna idé. Som lärare är det tacksamt att tänka att det är miljön och erfarenheterna som avgör beteendet. Det finns helt enkelt bättre förutsättningar för en lärare att då kunna göra skillnad. Detta genom att kunna påverka de erfarenheter en elev bär med sig ut från skolan.
Tabula rasa Min upplevelse, under lärarutbildningen, var att debat-
ten kring arv och miljö var ganska svartvit. Antingen tog man ställning för det ena eller för det andra och min uppfattning är att det i mycket större utsträckning togs ställning för miljön än för arvet och genetiken. Måhända att detta är nödvändigt på en institution som utbildar blivande lärare. För vad skulle det innebära om ett barns beteende endast kunde förklaras utifrån dennes genetik? Synen på miljön som en betydande del av den bakomliggande faktorn bör öka förutsättningarna för att kunna påverka barns utveckling och beteende.
teende inte enbart styrs av miljöfaktorer utan också till stor del av det genetiska arvet så skulle det vara svårt att enbart skylla beteendet på dålig uppfostran. Otaliga gånger har jag tagit del av samtal där man menar att ett barns utmanande beteende är orsakat av vårdnadshavarnas brist på uppfostran samt på en problematisk hemmiljö. Inte alltför sällan lyfts det också fram att det är samhället och däri skolan som brustit i sitt uppdrag.
Min erfarenhet, efter att ha arbetat med barn i olika
sammanhang, är att alla mindre önskvärda beteenden hos barn inte är en konsekvens av dålig uppfostran. Att skuldbelägga vårdnadshavare och andra vuxna runt omkring ett barn leder aldrig till något positivt. Däremot kan kunskapen om att arv och miljö faktiskt samspelar öka chansen till en god utveckling. Insikten om att det genetiska arvet spelar roll innebär inte att det är kört. Miljön är alltid viktig och en förståelse för individers olika funktionsvariationer och förutsättningar ger oss möjlighet att utforma en miljö där även genetiken har sin självklara plats.
Jag tror att denna kunskap hjälper oss att ha rimliga
förväntningar på barn i vår omgivning. Som församlingspedagog i Svenska kyrkan försöker jag att möta alla barn jag träffar utifrån den tanken. Det har gått ett tag sedan Lockes teori om Tabula rasa men tanken att barn föds som oskrivna blad existerar fortfarande på sina håll. Min uppfattning är att många människor skulle må mycket bättre av att den teorin en gång för alla förpassas till historien. Jag är glad för de framsteg som görs inom forskningen idag och som bidrar till att upprätta människor genom nya förklaringsmodeller där både arv och miljö spelar roll!
Arvet från Corona AV RICHARD ASPEGREN FÖRSAMLINGSHERDE
PANDEMIN SOM PÅ olika sätt har bundit oss i ett och ett halvt år håller på att ge med sig. Åtminstone i vår del av världen, i Västeuropa. Mer eller mindre försiktigt tittar vi ut ur våra hålor och upptäcker livet på nytt. Men jag ska vara ärlig: jag kröp aldrig ner. Första pandemiåret levde och arbetade jag i Nice, Frankrike. Den svenska utlandsförsamlingen sträcker sig hela vägen från italienska gränsen till den spanska, och långt upp i Provence. 25.000 svenskar bor där permanent. De franska Corona-restriktionerna var stenhårda. Utegångsförbud, nästan allt stängt, inga människor, ingen trafik – öde, dött. Mitt i detta vakuum kunde jag som präst köra i egen bil, med egna stämplade tillstånd att få röra sig relativt fritt (Attestation légal) – jag var min egen chef, ingen kollade att min namnteckning fanns både som anställd och arbetsgivare. Polis och militär, som upprättade vägspärrar med några hundra meters mellanrum, kände snart igen min röda Jaguar, svarta prästskjorta och stora leende (vågade inget annat…) - och vinkade mig glatt vidare: ”Bonjour Monsieur le Pasteur! Enchanté!”. DET VAR TUR för då kunde jag göra nytta. Sällan har jag upplevt ett större behov av minsta lilla gemenskap, minsta lilla närhet. Jag fraktade mat och medicin hem till företrädesvis svenskar, som nu satt isolerade i sina lägenheter. Vi möttes på trottoarerna. De gick fram två meter och lade pengar på marken, jag fram med det de behövde, tog pengarna och backade, de fram och tog kassen med varor. Och så stod vi där på avstånd och pratade så länge vi vågade, kanske 10 minuter – och så iväg till nästa. Vilken annorlunda upplevelse, och nu känns det praktiskt taget overkligt.
TILLBAKA I SVERIGE i början av detta år syntes allt lättare, enklare. Åtminstone på ytan. Snart förstod jag att många, många – och inte bara äldre – kände samma sak som hårdisolerade svenska fransmän: ängslan och oro, ensamhet och övergivenhet. Och tristess. Är det detta som är arvet efter Covid-pandemin, att vi än en gång fått lära oss att ensam inte är stark, att vi behöver vänner och gemenskap, utbyte av tankar och känslor? Att inte behöva stå ut med sig själv? Ja, säkert är det så.
I kyrkan ser vi nu ett uppdämt behov av att få göra det vi alltid gjort. Döpa våra barn, begrava våra döda i gemenskap med så många i familj och vänkrets som det bara går att uppbringa. Att kunna vigas i ett stort, festligt bröllop. Att samlas, att fira och manifestera livets viktiga märkesplatser betyder idag ännu mer än före pandemin. OM DET VERKLIGEN är så, att de senaste 16 månadernas radikala ingrepp i det vi kallar normalt har satt spår, så är det också positivt. Vi blir påminda om att livet inte går på räls, har aldrig gjort. Nu har vi chansen att se på tillvaron med friska, vakna sinnen, som säger att inte allt är självklart. Ta därför vara på dig själv, dina medmänniskor och bidra till det samhälle du vill leva i. På liv och död.
ÄRVDA KLÄDER! AV STEFAN KAMENSKY DIAKON
U
ttrycket ”ärvda kläder” får mig att minnas tillbaka. Tankarna går genast till min barndom och speciellt ett tillfälle i gymnastiksalens omklädningsrum när jag var runt sju år. Just denna dag hade jag klätt mig i en skjorta och ett par jeans! Jag älskade jeansen, längst ner på jeansens byxben fanns en dekorbård med prästkragar. Skjortan var rutig i snygga färger. Något stämde inte när jag jämförde mina kläder med kompisarnas. Det var först där och då jag blev erfaren om att det fanns olika knappknäppningar på jeans och skjortor. Detta var en del av verkligheten att växa upp med tre äldre systrar och ärva deras kläder. Tankarna på att slänga kläder fanns inte och det tog några dagar innan jag började använda de fina kläderna igen. Idag blir jag stolt över mig själv som vågade gå med byxor och skjorta sydda för flickor, ett sorts tidigt unisexmode.
Återbruk
Modeindustrin står idag för upp emot tio procent av de globala utsläppen av växthusgaser. Närmare 92 miljoner ton avfall skapas årligen vid klädproduktion. Hur kan du och jag göra för att vi ska hitta en balans
och tillsammans skapa ett hållbart samhälle? Ett sätt kan vara återbruk. Det är ekonomiskt på många olika plan, men framförallt en insats för vår hårt ansatta miljö.
ReUse öppnar 28 november kl. 14
Limhamns församling öppnar åter upp ReUse som är en second-handbutik — men så mycket mer än bara detta. Till ReUse kan du skänka kläder, hela och rena, som vi sorterar och hänger upp för försäljning. Pengarna som vi får in går oavkortat till vår diakonala verksamhet som hjälper alla människor i olika typer av utsatthet. När du kommer för att handla kan du även sitta ner en stund i vårt mysiga kafé.
R e U se
har öppet
onsdagar kl
12-18
och finns i församlingshusets källarplan
1 ADVENT I FÖRSAMLINGSHUSET
JULKONSERT MED GOSPEL FÖR HELA MÄNNISKAN
JULKONSERTER MED LIMHAMNS BRASSBAND
JULKONSERT MED LIMHAMNS KYRKOKÖR
Kafé med musikunderhållning, levande julkrubba, ReUse, tombola/lotterier, läsning av julevangeliet, pyssel och hantverk för barn och vuxna - välkommen in i värmen! Limhamns församlingshus söndag 28 november kl 14-18
Utan brass, ingen jul! Församlingens ”husband” spelar traditionsenligt in julen med en matinékonsert och en konsert när mörkret lagt sig runt kyrkan. Dirigent är Jan-Eskil Andersson. Limhamns kyrka söndag 5 december kl 15 och kl 18
Konserten ges till stöd för Noomi - en verksamhet i Malmö som erbjuder stödinsatser för personer som utnyttjats i människohandel. Limhamns kyrka lördag 4 december kl 18
Limhamns kyrkokör, solisterna Maria Hjort och Martin Haksten och folkmusikerna Erik Ask-Uppmark, Ida Eriksson med flera framför Himmelen inom av Anders Nyberg Limhamns kyrka söndag 12 december kl 15
LUCIA
NYÅRSTAL FRÅN FÖRSAMLINGSHUSETS BALKONG
KONSERT MED NORDIC LIGHT DUO
KONSERT MED JORMIN/BERGSTRÖM/HOLMGREN JAZZ TRIO
Lucia kommer med ljus när det är som allra mörkast. I Limhamns kyrka medverkar Storkören, Ungomskören och kören Vox. Hämta din biljett på expeditionen. Limhamns kyrka måndag 13 december kl 19
Josefine Andersson och Daniel Beskow ger oss Havets sånger - en hyllning till det fantatiska men förfärliga havet, som inspirerat poeter och kompositörer genom århundraden. Limhamns kyrka trettondedagen den 6 januari kl 15
Årets nyårstal från balkongen hålls av Gitte Knutson, verksamhetsledare på PÅ LIMHAMN. Gitte var initiativtagare till nyårstalet. Limhamns församlingshus nyårsafton 31 december kl 12
Variationsrik, harmoniskt och rytmiskt spännande musik med djärva melodiska utflykter i en luftig och poetisk öppenhet - visst låter det fantastiskt? Limhamns kyrka söndag 23 januari kl 15
Det finns en del vi så gärna vill få lämna vidare till våra barn, våra nära och kära. Ibland kanske vi vill ge mer än vad de vill ta emot, eller så kanske vi hamnar i villrådighet över vad vi vill ge till vem. Nu kan man ju inte välja vad man ger vidare till sina barn när det gäller det genetiska arvet. Jag har fått inse att någon lång ståtlig kvinna med ben som en älg kommer mina döttrar aldrig växa upp till att bli. Det kommer mitt tillkortakommanden i form av mina fjuttiga centimetrar inte räcka till. Men kanske kan jag ge vidare ett stort hjärta som kan rymma ömhet, kärlek och medmänsklighet. Något vi behöver i vår ibland så tuffa värld. Jag funderar dock på om jag lyckas skicka vidare tillräckligt med rustning för det egna jaget. Det blir lätt att den med ett stort hjärta med plats för andra, glömmer sig själv och kanske tar slut på dig själv. Något jag lärt mig genom åren är att det kan bli ok ändå. Man behöver bara se till att man visar dem vägen för var man kan hitta hjälp och framför allt att alla behöver hjälp någon gång på något sätt.
Tillbaka till mina saker som jag vill ge vidare. Jag fick nyligen inspiration att se på ett nytt sätt kring mina tankar kring detta. Tanken växte och jag tänkte på hur jag gläds när mina barn ses, pratar med varandra, delar livets små och stora stunder, de glädjerika och de sorgliga. Så jag tänker att om en del av det jag vill ge vidare kan lämnas på ett sätt så de fortsätter att träffas och pratar med varandra, delar på livets små och stora stunder. Jag tänker mig en ask med mina smycken som de kan turas om att ha. Kalla det ett smyckeskrin eller ett mammaskrin att samlas kring, turas om att bära en älskad ring eller ett hårspänne. Kanske blir det ett barnbarn som en dag vill bära mormors klocka eller gammelmormors berlock till just det där tillfället. Hur det än blir, hoppas jag att de träffas ofta för att prata med varandra och dela livets små och stora stunder, de glädjerika och de sorgliga.
HÄR FINNS VI! LIMHAMNS FÖRSAMLING BESÖK Linnégatan 17, 216 12 Limhamn POST Box 346, 201 23 Malmö TELEFON 040 279480 EPOST namn.namn@svenskakyrkan.se
församlingsherde och ansvarig utgivare RICHARD ASPEGREN 279462 vaktmästare ROY PENDLETON 279468 JERRY SWERKSTRÖM 279184 AXEL TRUMPFHELLER 279164 diakon STEFAN KAMENSKY 279494
musiker MARGARETA HAKSTEN 279472 ALBIN JOHANSSON 279482 MARIA WALLIN 279387 övriga präster MIA HJERTQUIST 279483 EMMA JESPERSON 279436 ANNA MALMQVIST 279497 SYLVIA ROSKVIST 279331
redaktör PIAMARIA ENGVALL redaktion PIAMARIA ENGVALL, RICHARD ASPEGREN, BODIL ROLF OCH AXEL TRUMPFHELLER layout BODIL ROLF illustrationer AXEL TRUMPFHELLER
assistent/kommunikatör BODIL ROLF 279480 församlingspedagoger ANDERS CHRISTENSSON 279490 CHARLOTTA ORTIZ 279049 LOTTA SUNEMARK 279495 pedagog CHARLOTTE ENGSTRÖM 279493 husmor MARTINA EBERHARDSSON 279485
Vi reserverar oss för eventuella ändringar
SOCIALA MEDIER #limhamnskyrka WEBB limhamnskyrka.se
Lilla
Genombrottet
Hej alla barn, vill ni också göra ett släktträd? Jag har samlat foton på mina släktingar och några har jag själv ritat in i mitt släktträd. Prova du med! Om du vill kan du färglägga mitt träd. Lycka till! /kyrknalle Alex