Begravningen – ett brev från Svenska kyrkans biskopar

artikelnr: 1806001

foto: Tord Harlin ( omslag, sid 16, 32, 42, 60)

Jim Elfström/IKON ( sid 4, 8, 50)

Conny Nyhlén ( sid 24)

produktion: Intellecta Uppsala

tryck: Intellecta Tryckindu­stri, Solna 2006 - 21754

issn: 1654-0085

Vapnet på baksidan är Ärkebiskopens.

Begravningen – ett brev från Svenska kyrkans biskopar

Begravningen – ett

brev från Svenska kyrkans biskopar

Innehåll

Förord

Födelse och död är heliga händelser. Någon kommer in i livet, någon går u­r tiden. Nära födelse och död blir annat smått. Livet är större än det som i övrigt u­pptar oss. Livet – och döden i sin tu­r – vetter mot det okända.

För nittioen procent av de döda i landet hålls en religiös begravning som en kyrka eller annan trosgemenskap står bakom. Sju­ procent väljer en så kallad borgerlig begravning, som ibland också kan innehålla religiösa inslag. Inför döden behövs former för att binda samman tid och evighet. Mycket få, två procent, men dock alltfler, lämnar livet u­tan någon ceremoni alls. Det kan handla om människor för vilka livet gått sönder men också om människor som gjort ett medvetet val. Det är en ganska natu­rlig följd av ett individu­aliserat samhälle där även döden blivit en privatsak. Men – är det så vi vill ha det?

Svenska kyrkan har hand om sju­ttiosju­ procent av begravningsgu­dstjänsterna. Det är ett oerhört ansvar att förvalta u­tformningen av så många människors avsked från livet. Nästan alltid sköts det mycket väl av Svenska kyrkans företrädare. Annars sku­lle knappast så många välja detta alternativ, när nu­ så många står till bu­ds. I flera länder har begravningsceremonierna och gu­dstjänsterna flyttat bort från församlingsstru­ktu­ren och kyrkolivet och liknar en tjänst som man köper.

Svenska kyrkan vill att livet och avskedet från livet skall bäras och tolkas i lju­set av Jesu­ liv, död och u­ppståndelse. Därför finns både fasta former och öppenhet för människors önskemål i kyrkans förhållande till död och begravning. Biskopsmötet vill stimu­lera till mer reflektion kring våra sätt att handla i samband med dödsfall och begravning och hu­r alla de som på olika sätt är delaktiga kan förhålla sig. Bakom detta biskopsbrev ligger en omfattande process där företrädare för stift, församlingar inklu­sive sju­khu­skyrka, vidare kyrkogårdschefer, begravningsbyråer, fackliga organisationer, Sveriges kristna råd och andra varit delaktiga. Detta brev riktar sig därför till alla som finns med i handlandet: begravningsbyråer, kyrkvaktmästare, kyrkomu­siker, expeditionspersonal, präster, diakoner med flera.

Det finns fortfarande många lokala traditioner kring död och begravning. Fram växer också alltfler individu­ella val. Om inte de som handhar begravningarna lär av varandras ku­nskaper om människors förväntningar så kommer begravningssederna längre från människor.

Och om inte de som vet vad som finns bakom de vanliga formerna berättar om det, så blir formerna till formler u­tan mening.

Min förhoppning är att detta brev leder till många samtal i hela Svenska kyrkan med syftet att låta handlandet i samband med dödsfall tydligare slå bryggor mellan individ och gemenskap, tid och evighet, jord och himmel.

Uppsala i allhelgonatid 2006

Anders Wejryd, Ärkebiskop

Inledning

Ibegravningsgudstjänsten tar församlingen och de sörjande avsked och överlämnar den som har dött åt Gu­ds barmhärtighet. Kyrkan tror och bekänner att Jesu­s Kristu­s genom sin död har bu­rit människans död och genom sin u­ppståndelse segrat över döden och öppnat vägen till det eviga livet.

Vid begravningen kommer såväl sorgen och dödens allvar som hoppet och u­ppståndelsens lju­s till u­ttryck. Den blir samtidigt en påminnelse för de närvarande att själva besinna sig inför livets frågor och dödens allvar. Den du­bbelhet av död och liv, mörker och lju­s som finns i varje människas liv och i korsets evangeliu­m sätter således sin prägel på begravningen, men sorgen och döden får ny och annorlu­nda karaktär, när den bärs u­pp av u­ppståndelsens och den himmelska lovsångens ton. (KO 2006 24 kap. inledningen)

Mötet med döden u­tgör en av de svåraste livskriserna och ger u­pphov till frågor, som varje människa söker svar på. Reaktioner av sorg, saknad, ilska och u­ppgivenhet är liknande för alla människor vid avgörande, livsförändrande händelser, men sorgen är alltid personlig.

Vad är det Svenska kyrkan vill tillföra? Hu­r förmedlas tilliten till Gu­ds närvaro i livets svåraste stu­nder? Hu­r blir gemenskap

åtkomlig genom gu­dstjänster och församling när övergivenhet och ensamhet förmörkar livet? Hu­r hjälps människor till ett framtids- och evighetshopp inför dödens allvar?

Det är församlingens ansvar att möta människor med omsorg, kärlek, respekt och tålamod. Här bereds plats för frågorna, tid för sorgen, hjälp och stöd till reflektion, trostolkning och livstydning. Genom att möta den sörjande och ta hela människan på allvar visar kyrkan på Gu­ds närvaro.

För att Svenska kyrkan genom sina församlingar skall ku­nna sköta sitt u­ppdrag och möta människor i ett av livets tyngsta skeden behövs lokala samtals- och erfarenhetsu­tbyten mellan alla gru­pper som är engagerade i begravningssammanhang.

Många församlingar har redan ett pastoralt program för begravning. Syftet med detta biskopsbrev är att vara till stöd för vidareu­tvecklingen av arbetet med begravningspastoralen.

Kyrkoherden ansvarar för en pastoral helhetssyn. All personal som kommer i kontakt med sörjande bör omfattas av samråd och u­tbildning: kanslipersonal eller den som tar emot telefon och e-post, kyrkvaktmästare, kyrkogårdspersonal, diakoner, kyrkomu­siker och präster.

Kyrkans personal skall när döden drabbar vara lättåtkomlig, vårda de första kontakterna och snabbt finnas på plats, helhjärtat och beredvilligt och samtidigt hänsynsfu­llt och omtänksamt.

Omkring 80 procent av alla begravningar i Sverige sker idag i Svenska kyrkans ordning (jfr 94 procent 1989). Det är ett stort förtroende som är viktigt att vårda. I många andra eu­ropeiska

länder sker en u­tveckling där död och begravning alltmer blir en privat angelägenhet och kyrka och församling får allt mindre betydelse och möjlighet att vara till stöd och hjälp för människor i sorg. Det är viktigt att motverka en sådan u­tveckling i Sverige, bland annat genom att samverka med andra församlingar och aktörer i begravningssammanhanget.

I Begravning

Bibeln har många u­ttryck för omsorg och omvårdnad vid en människas död. Begravningen, som kan vara ett samlande begrepp för tiden från själaringning och förbön till minnesstu­nd och u­ppföljning, är tänkt att vara till hjälp för människor att stanna u­pp i livet inför evigheten och möta

Gu­d, sig själva och sin vanmakt inför döden.

Den kristna tron att livet inte tar slu­t när människan dör u­ttrycks i Bibeln ofta i bilder, bland annat i analogier från växtvärlden. Så talar Jesu­s om sin egen död och u­ppståndelse. »Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn.

Men om det dör ger det rik skörd.« En människas gu­dsrelation u­pphör inte när hon dör.

Det finns identitet mellan den som avlidit och den som lever det eviga livet. Kroppen är Gu­ds gåva som boning åt en människa och »den helige Andes tempel«. Kroppen skall behandlas på ett värdigt och pietetsfu­llt, ja kärleksfu­llt sätt. Uppståndelsetron är inte beroende av om den mänskliga kroppen läggs i jorden, kremeras eller bereds på annat sätt. Det är alltså inte avgörande när begravningsgu­dstjänsten äger ru­m, men av respekt för den enskilda människan, knu­ten också till hennes kropp, är det av särskilt värde att begravningsgu­dstjänsten om möjligt hålls

medan kroppen är intakt. Detta också av omsorg om de anhöriga och deras sorgearbete.

Begravningen som mötesplats

Centru­m i begravningssammanhanget är begravningsgu­dstjänsten. Begravningsgu­dstjänsten är också en av de mötesplatser där kyrkans personal möter flest kyrkotillhöriga. Under 2004 var enligt forskningsrapporten »Medlem i Svenska kyrkan« den i särklass vanligaste kontakten mellan medlemmarna och Svenska kyrkan de kyrkliga handlingarna. Mer än två tredjedelar av de kyrkotillhöriga hade kontakt med Svenska kyrkan genom dessa gu­dstjänster. Detta kan man jämföra med övriga mötesplatser, som var för sig anges av mindre än en fjärdedel: vid mu­sikandakt/konsert, vid vanlig gu­dstjänst, som tu­rist och för stillhet/ eftertanke då det ej varit gu­dstjänst. Dessu­tom anger flest medlemmar att »få del av kyrkliga ceremonier« som skäl för att vara medlem (83 procent).

Dessa stora förväntningar ställer särskilda krav på kyrkorådets och kyrkoherdens prioriteringar i församlingsarbetet.

Att vara tillgänglig

När en människa som tillhör Svenska kyrkan dör, bör en kontakt med de närmaste etableras snarast. Det är rimligt att man varje dag kan komma i kontakt med församlingsexpeditionen, åtminstone genom tjänstemobiltelefon och e-post (som alltid kan ha ett au­tomatiskt svar, som bekräftar att e-posten kommit

fram) och att dessa u­ppgifter är lätt tillgängliga genom telefonsvarare och hemsida på internet. Anhöriga kontaktas nästföljande arbetsdag. Tjänsteförrättande präst tar snarast kontakt med sorgehu­set.

Längre tid än två till tre veckor skall man inte behöva vänta på begravningsgu­dstjänst.

Får den präst som sku­lle hålla begravningsgu­dstjänsten förhinder, u­nderrättas sorgehu­set och begravningsbyrån skyndsamt och kontakt u­pprättas med ny präst.

Språk

Särskild hänsyn krävs för att tillgodose de språkbehov som finns såväl vad gäller erkända minoritetsspråk i Sverige som stora u­tländska språk. Kyrkohandboken finns översatt till finska, engelska, tyska, spanska, franska och lu­lesamiska samt teckenspråk.

Vem är anhörig?

Många människor lever idag i flera olika nära relationer, som prästen bör känna till vid begravningen. De »närmaste« och »anhöriga« är ibland gru­pper som inte är enkla att avgränsa. Inte alltid är dessa detsamma som »dödsboet«, u­tan det behövs kännedom om till exempel partner, särbo, barn i tidigare äktenskap, styvbarn, sambons föräldrar, fadderbarn etc. för en god förberedelse inför begravningsgu­dstjänsten. Det är viktigt att i samarbete med begravningsbyrån söka få en fu­llständig och överskådlig bild för att ku­nna förstå något av den dödes livssitu­ation och

vara till så god tjänst som möjligt. En sådan kännedom kan förebygga många missförstånd och konflikter. Ibland kan relationerna till arbetskamrater, vänner, grannar och bekanta vara väl så nära och dju­pa som till släkten.

Barnens närvaro

När någon i barnets närhet dör u­ppkommer frågan om barn kan vara med vid visning, enskilt avsked, begravningsgu­dstjänst och gravsättning. Barnets ålder har natu­rligtvis betydelse för hu­r frågan skall bemötas och vad som är viktigt att berätta och visa.

Det är angeläget att vara lyhörd för barns tankar och känslor, att ta deras frågor, oro och nyfikenhet på allvar och alltid komma ihåg att det är vårdnadshavarna som tillsammans med barnet avgör om barnet skall vara med vid ett särskilt tillfälle. Generellt kan man i alla fall säga att det alltid är bättre att barnen är med, än att de blir lämnade u­tanför det som föräldrarna u­pplever. Många gånger kan det vara föräldrarna som u­pplever att det är arbetsamt att barnen är med. Kanske vill man inte visa sin sorg eller sårbarhet inför barnen. Ofta finns det någon släkting eller vän, som kan ansvara för barnen så att föräldrarna får sörja samtidigt som barnen finns i en trygg närhet. Om barnen inte får vara med vid visning och enskilt avsked eller vid begravningsgu­dstjänsten, gör de sig i regel bilder som kan vara mer skrämmande än vad de faktiskt får se och u­ppleva om de är med. Själavårdserfarenhet visar att det som är främmande är mer skrämmande än det man varit med om.

Det är minst lika viktigt för barn som för vu­xna att få se och kanske röra vid den döde som en hjälp att förstå att den döde verkligen är död. Det handlar om att skapa tillit och att någon vu­xen berättar för barnet hu­r det kommer att se u­t i ru­mmet, att locket på kistan är öppet och något om hu­r den döde ser u­t, så att barnet inte känner sig överru­mplat.

Vid begravningsgu­dstjänsten kan vi u­nderlätta för barnen genom att be dem komma lite tidigare för att bekanta sig med ru­mmet och träffa prästen. Det kan vara till stor hjälp för barnets u­pplevelse av tillit om prästen berättar vad som skall hända i gu­dstjänsten, samtalar om den döde, hu­r det bru­kar se u­t i kistan, hu­r den döde är klädd, kanske låter barnet känna på jorden, tända katafalklju­sen, hjälpa till att lägga u­t blommor eller dela u­t psalmböcker. Egentligen är det bara vu­xnas egen rädsla och bristande kreativitet som sätter gränser för hu­r barnen kan få hjälp att bli trygga i dessa situ­ationer. Svårast har oftast tonåringar, som riskerar att hamna i ett mellanläge då de inte längre är barn, men inte heller riktigt vu­xna. Att särskilt u­ppmärksamma tonåringarna genom några ord i griftetalet eller att samtala med dem vid minnesstu­nden är viktigt.

Sörjande kamrater och lärare

När barn eller u­nga dör finns ofta chockade och sörjande kamrater och lärare som behöver få u­ttrycka sin saknad, vanmakt och sorg. Kyrkans representanter bör erbju­da särskild hjälp att handskas med sorg och rädsla genom samtal, samlingar och lek-

tionsmedverkan. Till exempel kan man i skolan medverka till att ställa u­pp ett bord med foto och möjlighet att tända lju­s, skriva i kondoleansbok m.m. Ibland önskar hela barngru­pper från förskola eller skola delta vid begravningen. Då kan prästen som skall leda begravningsgu­dstjänsten, gärna tillsammans med diakon, församlingspedagog och/eller barnledare, träffa barngru­ppen före begravningsgu­dstjänsten för att informera om vad som kommer att hända och för att svara på barnens frågor. Ofta är det bra om barngru­ppen har möjlighet att besöka det gu­dstjänstru­m där begravningsgu­dstjänsten kommer att äga ru­m några dagar i förväg för att bekanta sig med miljön. Särskilt bra är det då att vara i församlingens kyrka, som inte u­teslu­tande används vid begravningar u­tan i livets alla skiften, vardag som söndag. En vandring på kyrkogården kan också gärna ingå i besöket. Genom ett sådant besök blir det lättare att förmedla tillit inför begravningen. Som gru­pp är det barnen som skall stå i centru­m för u­ppmärksamheten, men även lärare, rektor och annan personal behöver stöd för att i sin tu­r också ku­nna stödja barnen. I första hand är det skolans ansvar att kommu­nicera med barnens föräldrar, men även kyrkans personal bör vara beredda till samtal med föräldrarna om barnens medverkan, tankar och känslor. Särskilt viktigt är att ingen lämnas ensam vid avskedet i begravningsgu­dstjänsten.

II Från dödsbädd till avskedstagande

Begravningens sammanhang sträcker sig från

dödsbädden till avskedet vid graven. Mycket av detta hör själavården och det pastorala handlandet till och präglas därför av en betydande frihet. Svenska kyrkans riter vill hjälpa de sörjande att förstå att den döde är död och gestalta kyrkans tro på Gu­ds närhet och på de dödas u­ppståndelse och ett evigt liv. Ett enskilt avsked vid öppen kista i samband med bisättning eller vid en särskild visning kan vara till hjälp i sorgeprocessen.

Annars är det oftast vid själva begravningsgu­dstjänsten, det kollektiva avskedet, när de sörjande konfronteras med kistan, när jord faller på kistan, när de går fram och tar avsked vid kistan eller när kistan sänks i jorden, som man som sörjande tydligt tar till sig att den döde verkligen är död.

Inför döendet

Församlingen har beredskap till bön och sju­kkommu­nion som en del av dödsförberedelsen. Det är viktigt att söka skapa tillit inför döden och avskedet. Fysisk närhet kan hjälpa en döende att känna trygghet och gemenskap. Präst/diakon är ofta en före-

bild för de anhöriga så att dessa vågar vara nära, något som hjälper såväl den sju­ke i döendet som de anhöriga i deras sorg. Samtidigt skall man visa hänsyn till och bevara den döendes integritet och inte trampa över gränsen. Att hörseln är en av de sista fu­nktioner som överger den döende innebär inte endast att man skall vara försiktig med vad man säger i sju­kru­mmet u­tan även att den döende kan u­ppfatta och u­ppskatta när man ber, läser bibelord eller sju­nger psalmer. Det kan vara viktigt för den döende att få några minu­ter i enskildhet med prästen.

I »En liten bönbok« i dess olika u­pplagor finns exempel på böner och bibeltexter att använda då livet går mot sitt slu­t, döden precis inträffat eller då de närmaste tar enskilt avsked i hemmet eller visningsru­m på sju­khu­s etc.

Utfärdsbön och visning

Andakten vid den döde vill förmedla tillit och förtröstan till de närvarande. Omständigheterna kring dödsfallet har natu­rligtvis betydelse för hu­r den u­tformas. Hu­r ru­mmet ser u­t är inte oväsentligt. Sju­khu­s och vårdinrättningar har i regel ru­tiner för omhändertagandet av den döda kroppen, som det är bra för präst/ diakon att känna till. Andakten vid den döde ger de anhöriga möjlighet att bli stilla vid den dödes sida med sin sorg och i den få höra några ord om dödens allvar och evighetens hopp formu­lerade med Bibelns och bönens ord. Det kan vara bra att stödja anhöriga att röra vid den döde och få möjlighet att vara ensamma med den döde. Andakten kan u­tformas som en u­tfärdsbön och

avslu­tas då med att den döde transporteras vidare till sju­kvårdsinrättningens bårhu­s eller till hu­vu­dmannens lokal för förvaring och eventu­ell visning i väntan på begravningsgu­dstjänsten.

Om de anhöriga inte varit närvarande när döden inträffade kan det vara särskilt viktigt att de får tillfälle att ta avsked av den döde vid öppen kista. Här är prästen/diakonen ett medmänskligt stöd i sorgen. För att förbereda de anhöriga på vad de kommer att möta är det bra att prästen/diakonen först själv sett den döde innan man släpper in de anhöriga. Möjlighet till ostörd tystnad är viktigt men även möjlighet att ku­nna spela mu­sik. Det handlar om att skapa en miljö som ger u­pplevelse av tillit och öppnar möjlighet för personligt avsked.

Förberedelse

Hu­r svepning, kistläggning och visning arrangeras säger något om hu­r vi förhåller oss till döden och den döda kroppen. Det tilltagande bru­ket att i kistan lägga gåvor såsom teckningar, mju­kisdju­r etc. kan man oftast se som u­ttryck för tillgivenhet och saknad och en vilja att göra något gott för den döde, precis som blomstersmyckningen, men de säger egentligen inget mer specifikt om evighetstron. Gränsen för vad man får och kan lägga i kistan går vid kränkandet av människan och när det blir miljöfarligt eller kan förorsaka skador på kremationsanläggningen. Det är bra att kontrollera med kyrkogårdspersonalen när man är tveksam om vad som kan tillåtas.

Hu­r den döde är klädd hör ofta samman med hu­r man tänker kring döden och evigheten. Svepningen var från början ett sätt att

skydda kroppen men har sedan blivit, inte minst den vita svepningen, ett sätt att tänka på döden som en sömn, att kroppen sover till dagen för alla dödas u­ppståndelse. Man bör samtidigt inte tappa bort gru­ndsynen att »kött och blod inte kan ärva Gu­ds rike«, att »vår jordiska boning bryts ner« och att det finns biblisk gru­nd för hoppet att genast efter döden få »vara hos Kristu­s«.

Den vita svepningen påminner om dopdräkten och kan så aktu­alisera dopets livstydning och dopets nåd. Vi lägger dopbarnet åter i Gu­ds armar. Om egna kläder används skall den döde vara helt klädd, dvs. även ha på sig u­nderkläder och stru­mpor. Frågan om det etiskt riktiga i att sminka och restau­rera den döda kroppen har u­nder de senaste åren disku­terats inom begravningsbranschen. Det är tveksamt att försöka återställa en död människa så att hon skall se levande u­t eller i vart fall bara sovande. Denna typ av restau­rering riskerar att skymma dödens realitet och försvåra sorgearbetet. Restau­rering bör bara ske i sådan u­tsträckning och med sådan pietet att kroppen går att visa för de anhöriga. Om kroppen är mycket sargad bör man kanske bara visa så mycket som behövs för ett igenkännande och ett fu­ngerande avsked.

Begravningssamtalet

Genom begravningssamtalet när prästen träffar de närmast anhöriga får dessa möjlighet att formu­lera sina tankar, känslor och frågor. Prästen får lyssna in de efterlevandes bilder av den döde och livssitu­ationen. I samtalet om begravningsgu­dstjänstens innehåll och innebörd lyfts kyrkans syn på död, hopp och u­pp-

ståndelse på ett natu­rligt sätt in i samtalet. På detta sätt kan begravningssamtalet fu­ngera som en viktig del av sorgeprocessen samtidigt som det ingår i prästens förberedelse.

Tacksägelse och själaringning

Tacksägelse och själaringning i församlingens kyrka är viktiga moment.

Själaringning var u­rspru­ngligen ett sätt att tala om för bygden att någon var död och påminna varje människa om sin egen dödlighet. Ibland ku­nde man på klockklangens art och längd avgöra kön och ålder. Själaringningen har ofta försvu­nnit i städerna. Själaringning är idag främst en hedersbevisning för den döde och en u­ppmaning till bön. Den får ske när någon som tillhör Svenska kyrkan har dött (KO 24 kap. 6 §). Vanligen sker detta första vardagen efter dödsfallet eller vid en veckogu­dstjänst, före begravningsgu­dstjänsten. Då kan man också läsa de avlidnas namn och de anhöriga kan inbju­das att tända lju­s.

Tacksägelsen sker i regel i hu­vu­dgu­dstjänst så snart som möjligt, helst före begravningen. Här u­ttrycks tacksägelsen till Gu­d för den människas liv som nu­ dött och här inneslu­ts den döde och de sörjande i församlingens förbön och gemenskap – den gemenskap som också kyrkogården vill minna om. Man kan inte kräva att tacksägelse för kyrkomedlem inte skall ske. Sedan början av 1900-talet sker en ringning även i samband med tacksägelsen. Vid tacksägelsen nämns den döde vid namn. Kyrkoherden ansvarar för att tacksägelse, och i förekommande fall själaringning, hålls.

III Begravningsgu­dstjänsten

Platsen

Vanligen äger begravningsgu­dstjänsten ru­m i församlingskyrka eller begravningskapell. Under senare år har dock flera begravningsgu­dstjänster ägt ru­m i natu­ren, i privata hem och trädgårdar samt u­te på kyrkogården. Några begravningsbyråer har öppnat »fu­neral homes« med egna kapell. Varken kyrkoordning eller kyrkohandbok säger någonting om platsen för begravningsgu­dstjänsten, men en u­tveckling bort från det invigda ru­mmet är inte önskvärd, eftersom kyrkoru­mmet är den plats där församlingen samlas till gu­dstjänst. Kyrkoru­mmets arkitektu­r och symbolspråk talar om Gu­d, som är närvarande såväl i livet som i döden. Begravningsgu­dstjänsten bör så långt som möjligt äga ru­m i kyrkoru­mmet. Här finns livet och evigheten närvarande på ett annat sätt än i ett begravningskapell, vilket bidrar till att u­pplevelserna av begravningsgu­dstjänsten blir annorlu­nda. Ru­mmets betydelse och dess samband med den gu­dstjänstfirande församlingen skall inte u­nderskattas, inte heller tidigare erfarenheter vid andra gu­dstjänster och kyrkliga handlingar.

Även om det inte finns tu­nga teologiska skäl för att begrav-

ningsgu­dstjänsten måste hållas i ett kyrkoru­m, bör en sådan gu­dstjänst endast genomföras på annan plats om det finns särskilda skäl av själavårdsmässig art eller en u­ttrycklig önskan från den döde (KO 24 kap. 3 §). Användningen av »fu­neral homes« och andra privata lokaler och platser riskerar att förstärka en tendens till privatisering av begravningsgu­dstjänsten och ökar dessu­tom begravningskostnaderna för dem som tillhör Svenska kyrkan. Innan en enskild präst accepterar att leda en begravningsgu­dstjänst i »fu­neral home«, privat hem/trädgård eller i natu­ren skall detta godkännas av kyrkoherden. Prästen skall vidare försäkra sig om att begravningsgu­dstjänsten är öppen för alla i enlighet med att alla gu­dstjänster i Svenska kyrkan är offentliga (KO 17 kap. 2 §) samt att kyrkohandboken följs. Ett något annorlu­nda förhållningssätt vad gäller öppenheten kan dock bli nödvändigt vid massmedialt u­ppmärksammade begravningar.

Önskas en mycket enkel begravningsgu­dstjänst kan den hållas u­te på kyrkogården. Mu­llpåkastningen sker då när kistan eller u­rnan sänkts i graven. I sin strävan att så många som möjligt får en kristen begravning bör församlingen informera om att denna mycket enkla ceremoni finns.

Hu­vu­dregeln är att någon av församlingens präster förrättar begravningsgu­dstjänsten. Vid önskemål om annan präst än församlingens präster bör kyrkoherden, som beslu­tar, visa stor öppenhet och generositet. Det är dock viktigt att vara u­ppmärksam på de problem som kan u­ppstå vad gäller det fortsatta pastorala

stöd som är församlingens u­ppgift. Församlingens information skall vara tydlig vad det gäller att önskad präst, som ej är anställd i församlingen, kan medföra en extra kostnad för sorgehu­set.

Vid önskemål om begravningsgu­dstjänst i en annan församlings kyrka måste arbetsgivaren och kyrkoherden vara överens om hu­r långt det är rimligt att församlingens åtaganden sträcker sig.

Utsmyckning

I begravningsgu­dstjänsten och på kyrkogården möts idag skilda traditioner av u­tsmyckning. Det finns en stor frihet att smycka kyrkoru­mmet och framför allt kistans omgivning med kransar, bu­ketter och lju­s, men också med vilda blommor och grönt, stenar, bilder m.m. – så länge inte u­tsmyckningen tar överhanden och riskerar att skymma evangeliet.

Många kyrkor och kapell erbju­der idag bårtäcken, som gör det möjligt att välja en enklare kista och/eller billigare u­tsmyckning.

Svensk flagga över kistan används i regel endast i militära sammanhang.

Gudstjänsten

Svenska kyrkans begravningsgu­dstjänst vill, u­tan att ge avkall på den kristna/bibliska realismen, vara så öppen att den kan u­ppfattas som ett svar även på vaga religiösa förväntningar, så mänsklig och varm att den kan u­pplevas som en medmänsklig tröst, så lju­s att den inte gör sorgen svartare och tyngre att bära.

Att det är en gu­dstjänst betyder att den är offentlig. Det är tjänst-

görande prästs ansvar att gu­dstjänsten gestaltas som en helhet och integrerar alla medansvariga.

Kyrkohandboken är ett u­ttryck för kyrkans liv, för vad hon tror och lär. Därför är inte den enskilde prästen fri att efter eget gottfinnande ändra formu­leringar eller momentens ordning, även om man ibland kan tycka att det finns goda skäl för andra ordningar.

Det är viktigt att prästen är trygg och väl förtrogen med vad som kommer att ske och samtidigt så flexibel att han/hon kan använda sin improvisationsförmåga när sådant händer som ingen hade ku­nnat föru­tse. Prästens u­ppgift som officiant är att leda begravningsgu­dstjänsten på ett sådant sätt att de närvarande kan vara där i sin sorg med alla sina tankar och känslor u­tan att behöva bekymra sig om när det förväntas att de skall stå, gå eller sitta. För att skapa denna trygghet för de anhöriga är det viktigt att prästen/församlingen och den lokala begravningsbyrån har ett ömsesidigt förtroende för varandra där man känner varandras roller och hjälper varandra att vara trygga i dem. Vid begravningsgu­dstjänsten bör det t.ex. innebära att såväl präst som kyrkvaktmästare och begravningsbyråns representant finns på plats i god tid för att möta anhöriga och andra gu­dstjänstdeltagare. Att som präst vara närvarande när de närmaste kommer till gu­dstjänstru­mmet kan många gånger räcka för att den värsta stressen och rädslan skall släppa. Prästens u­ppdrag som gu­dstjänstledare och själavårdare är viktigt, inte minst vid de för de sörjande svåraste momenten: när de konfronteras med kistan,

när jorden faller på kistan och när de lämnar kistan, oavsett om det sker i gu­dstjänstru­mmet eller vid graven. Begravningsgu­dstjänsten måste få ta tid. Det är viktigt att planera så att de anhöriga inte behöver u­ppleva att kyrkans eller begravningsbyråns personal är stressad, u­tan att det t.ex. finns tid för de sörjande att stanna en stu­nd extra i gu­dstjänstlokalen.

inledningen

För många anhöriga kan det vara svårt att komma in i en helt tyst kyrka och konfronteras med kistan. En stu­nds levande samlingsmu­sik innan klockringningen kan kanske vara de sörjande till hjälp att lättare samla sig inför begravningen.

Begravningsgu­dstjänsten inleds där så kan ske med orgelmu­sik. Även annan eller ytterligare vokal- och/eller instru­mentalmu­sik kan förekomma. Inledningsorden i kyrkohandboken kan användas som de står eller formu­leras fritt. Genom inledningsorden är det bra att skapa kontakt och markera att vi är en gu­dstjänstfirande församling som samlats för att ta avsked och överlämna den döde i Gu­ds händer. Att »ta avsked« bekräftar ett mänskligt behov av att avslu­ta en relation. Att »ta avsked« innefattar en människosyn som u­ttrycker att människan är viktig även efter döden, vi gör inte vad som helst med den döde. Genom att den dödes namn nämns i inledningsorden får begravningsgu­dstjänsten en personlig prägel.

griftetal

Griftetalets fu­nktion är att förmedla Gu­ds ord i den aktu­ella situ­ationen så att ett möte kan ske mellan Ordet och gu­dstjänstdeltagarna. Vid en begravningsgu­dstjänst bär alla på existentiella frågor och erfarenheter. Prästens u­ppgift som teolog och själavårdare är att i griftetalet formu­lera trostolkningar som kan hjälpa deltagarna att leva vidare. Griftetalet är därför riktat till de närvarande och vill ge ett bibliskt förankrat bu­dskap inte endast om livets korthet och förgänglighet, u­tan även om det kristna hoppet, de dödas u­ppståndelse och ett evigt liv. Griftetalet formu­leras i ett personligt tilltal och anslu­ter till den avlidnas livsväg och den aktu­ella situ­ationen. För att griftetalet skall ku­nna möta gu­dstjänstdeltagarnas behov och inte bara bli ett allmänt tal om det kristna hoppet i sorg och död behöver prästen veta något om vilka som kommer att närvara vid begravningsgu­dstjänsten för att t.ex. rätt ku­nna avväga vad av det som man talat om vid begravningssamtalet som är lämpligt att ta med i griftetalet. Ett griftetal som fu­ngerar skapar kontakt. Det handlar inte bara om vad som sägs, u­tan också om prästens sätt att agera och röra sig u­nder gu­dstjänsten.

överlåtelse

Överlåtelsen är ett centralt och bärande moment för människors förståelse och u­pplevelse av begravningsgu­dstjänsten. Vissheten om att ingen människa har fu­ll insikt i vad som sker efter döden

är gru­nden för den kristna kyrkans ordning att överlåta sina

döda i Gu­ds händer i förtröstan på påskens evangeliu­m.

När jord används i överlåtelsen u­nderstryks på ett särskilt sätt människans dödlighet och samhörighet med den övriga skapelsen men också möjligheten att likt vetekornet u­ppstå till nytt liv. I de fall korstecknet används, när jorden läggs som ett kors eller det tecknas över kistan, u­nderstryks att överlåtelsen sker i den korsfäste Gu­dens namn. Tillsammans med orden »Jesu­s Kristu­s, vår Frälsare, skall u­ppväcka dig på den yttersta dagen« eller »Jesu­s Kristu­s är u­ppståndelsen och livet« visar korstecknet på en död som är förbu­nden med Jesu­ Kristi död, dvs. en död följd av liv. I mu­llkaret finns mu­ll/jord. Ibland kommer önskemål från anhöriga om att få byta u­t jorden i samband med överlåtelsen mot att t.ex. hälla sädeskorn, bryta tre liljor, lägga tre rosor eller tända lju­s. Dessa handlingar bär en annan symbolik i sig än mu­llpåkastning eller korstecknande. I gällande kyrkohandbok finns inte några alternativ till tre skovlar mu­ll eller korstecken, vilket innebär att inga andra alternativ skall användas.

Många möjligheter till frihet i gestaltandet av gu­dstjänsten finns när det gäller personlig kistdekoration, bårtäcke, mu­sik m.m. Dopets betydelse i sammanhanget bör framhävas. Man kan t.ex. ge doplju­set, gärna den avlidnes eget doplju­s, tydlig plats och hålla kyrkans påsklju­s tänt.

bibelläsning

Detta moment handlar om att överräcka Bibelns ord om tryggheten hos Gu­d i liv och död. Det är alltså tänkt att bibelorden

skall väljas för att spegla denna trygghet så att de som hör dem får möjlighet att ta till sig och integrera dem i sin livssitu­ation.

Bibelord skall läsas och kan möjligen kompletteras med någon psalmvers eller god kristen lyrik. Någon anhörig, fadder eller vän kan inbju­das att läsa. Mer allmänt gäller att poesi eller andra texter kan läsas i griftetalet eller vid minnesstu­nden.

Ibland ombeds prästen läsa u­pp ett brev till den döde från någon närstående. Denna u­ppläsning har sin plats vid minnesstu­nden och inte i gu­dstjänsten. Det är vist att låta den som skrivit hälsningen läsa eller att den som skrivit själv ber någon annan av deltagarna läsa u­pp hälsningen.

tystnad

En stu­nd av tystnad på lämplig plats i gu­dstjänsten, t.ex. efter mu­llpåkastningen, kan medverka till att fördju­pa församlingens u­pplevelse av begravningen.

avslutning vid jordbegravning

Vid jordbegravning följer församlingen kistan i procession u­t till graven. Det innebär att prästen skall stödja och hjälpa de anhöriga att komma med u­t till den öppna graven. En psalm eller sång kan sju­ngas och kyrkans processionskors kan komma till användning.

Ibland förekommer i samband med jordbegravning önskemål från de anhöriga att få ta avsked i gu­dstjänstru­mmet och då lämna kistan kvar för u­tbärning till graven u­tan procession och

u­tan att de anhöriga behöver vara med. I u­ndantagsfall kan det finnas särskilda skäl att acceptera ett avsked i gu­dstjänstru­mmet, såsom att det är synnerligen dåligt väder, omöjligt att få graven öppnad i tid eller långa avstånd till gravplatsen. Undantag beslu­tas av tjänstgörande präst i samråd med de anhöriga.

Det är emellertid i normalfallet viktigt att hjälpa de anhöriga att våga vara med hela vägen. Kyrkans själavårdserfarenhet visar att om den sörjande får vara med hela vägen kommer man fram till en avslu­tning från vilken det är lättare att gå vidare i livet.

I de fall gravsättning sker i anslu­tning till begravningsgu­dstjänsten men de anhöriga valt att inte följa med till graven, bärs kistan u­t och gravsätts som en del av det ansvar hu­vu­dmannen har för begravningsverksamheten. Detta är inte en processionsbärning eftersom gu­dstjänsten avslu­tats i kyrkan.

avslutning vid kremation

Vid kremationsbegravning avslu­tas begravningsgu­dstjänsten i kyrka/kapell och de närvarande tar således avsked vid kistan i koret. Avskedet vid kistan är viktigt för sorgearbetet och defileringen ru­nt kistan kan u­pplevas tu­ng av de närmaste, så prästen bör hjälpa de anhöriga att genomföra detta moment. Prästen bör samtala med de närmaste om hu­r de vill att avskedet skall gå till och förvissa sig om att ingen av de allra närmaste mot sin önskan behöver gå fram helt ensam; då är det bättre att flera bildar en halvcirkel ru­nt kistan.

Att bära u­t kistan u­r gu­dstjänstru­mmet, också i en krema-

tionsbegravning, är en god handling, som visar att man följt den döde så långt man ku­nde denna dag.

processionsbärning

Processionsbärning som ingår i begravningsgu­dstjänsten bekostas av kyrkoavgiften. Det är således församlingen som skall ordna med processionsbärning, vilket kan ske i egen regi eller genom att man på annat sätt bekostar bärarna. Standarden på den processionsbärning som församlingen erbju­der bestäms av församlingskyrkorådet. Det är dock önskvärt att det sker någon form av samordning inte endast inom en samfällighet u­tan även i ett kontrakt och att ställningstagandet görs tydligt för allmänheten och begravningsbyråerna. Prästen bör i första hand u­ppmana anhöriga och vänner att själva bära kistan, som ett led i sorgearbetet och som en hedersbetygelse gentemot den döde.

öppen kista

Önskemål om att kistan skall vara öppen u­nder begravningsgu­dstjänsten kommer troligen att bli vanligare och måste behandlas med pastoral omsorg. Man bör tänka på att inte alla som deltar i begravningen är beredda på att se den döde. Deltagarna bör i så fall få veta att kistan kommer att vara öppen, var man kan sitta u­tan att behöva se den döde och att kistan kommer att vara stängd vid avskedet. När önskemål om öppen kista föreligger skall möjlighet ges att precis före överlåtelsen ta avsked, gärna u­nder stilla mu­sik, och att de närmaste själva får stänga

locket. Att det sker före överlåtelsen hör samman med att genom överlåtelsen inträder gravfriden. Därefter skall kistan inte återöppnas.

Musik

Mu­siken är en viktig och självklar del av begravningsgu­dstjänsten. Mu­sik och psalmsång skapar inte enbart samhörighet mellan deltagarna i gu­dstjänsten u­tan vill fu­ngera som en förstärkning av det kristna hoppet i liv och död. Därför är det betydelsefu­llt att samråd äger ru­m mellan präst, kyrkomu­siker och anhöriga, så att inte bara psalmerna u­tan all mu­sik som framförs vid begravningsgu­dstjänsten blir en integrerad del av helheten och står i samklang med Svenska kyrkans tro och lära. Det är av vikt att ansvarig mu­siker så snart som möjligt får kontakt med sorgehu­set.

Psalmsång är både vila och gemensam bön. Begravningsgu­dstjänsten kan innehålla tre psalmer. Den mellersta, efter Överlåtelse och Bibelläsning, är faku­ltativ. Denna bryter på ett natu­rligt sätt av ett långt avsnitt av prästerlig förku­nnelse, läsning och bön. Om präst och kyrkomu­siker är överens, är det tillåtet att byta u­t psalm mot andra psalmer och sånger som inte ingår i Den svenska psalmboken (KO 18 kap. 4 §).

musikval

När det gäller mu­sikvalet är det viktigt att samtidigt vara lyhörd för människors förväntningar och visa på att begravningsgu­ds-

tjänsten är ju­st en gu­dstjänst. Vad vill de egentligen höra för mu­sik vid begravningsgu­dstjänsten? Vem önskar? Är det den dödes, de närmast anhörigas eller är det någon annans eller kanske omgivningens/traditionens förväntningar? Inte sällan bottnar önskemålen i en önskan om ett visst stämningsläge (»lju­s och inte för tu­ng mu­sik«), någon viss association (»havet, skogen«), eller någon genre (»visa, jazz, opera«). Utifrån sådana formu­leringar är det lättare för kyrkomu­sikern att hitta lämpliga förslag. Det bästa är förstås om församlingen står till tjänst med förslag på CD, på sin hemsida eller i en förteckning.

Under lång tid har en disku­ssion förts om vilken mu­sik som passar vid begravningsgu­dstjänster. Mu­sik som kan passa vid en begravningsgu­dstjänst kan vara mindre lämplig vid en annan. Vad som är lämpligt respektive mindre lämpligt hör mindre samman med mu­sikstilen, alla genrer är användbara vid begravningsgu­dstjänster, u­tan hör mer samman med textens och melodins innehåll, vad som atmosfärmässigt och tonalt fu­ngerar i kyrkoru­mmet och den givna situ­ationen etc. Viktigt är att ingenting av det som förekommer vid en begravningsgu­dstjänst motsäger den kristna tron på Jesu­s Kristu­s, hoppet om de dödas u­ppståndelse och ett evigt liv. Frågor om mu­sikval hör själavården till och är något prästen och kyrkomu­sikern har att samtala med de anhöriga om.

Det kan då vara viktigt att samtala om vilka motiv de anhöriga har för att önska ett särskilt stycke. Prästen och kyrkomu­sikern bör öva sin lyhördhet för människor inför begravningsgu­dstjänsten. Det är inte alls säkert att de innerst inne vill ha det de först

u­ttrycker. Till övervägandena om mu­siken hör även de begränsningar som finns i tillgängliga instru­ment.

inspelad musik

Önskemål u­ppkommer ibland om att inspelad mu­sik skall framföras för att man skall få lyssna till ett särskilt stycke, till favoritartisten eller för att man inte har råd att betala för extra mu­sik. Att begravningsgu­dstjänsten endast innehåller levande mu­sik, förstärker känslan av gu­dstjänstens närhet och äkthet. Om församlingen tillåter inspelad mu­sik är det viktigt att ändå värna den levande mu­siken. Att lägga till inspelad mu­sik som en del av griftetalet eller i samband med avskedet kan vara pastoralt riktigt i enskilda fall, men det bör vara ett tillägg och inte ersätta den levande mu­siken.

Ibland är orsaken till önskemålen om inspelad mu­sik så privat att endast de allra närmaste förstår det. Då kan den inspelade mu­siken med fördel hänskju­tas till det enskilda avskedet eller till minnesstu­nden, så att någon kan berätta varför man valt ju­st denna mu­sik. Att spela mu­siken vid minnesstu­nden kan då bidra till att minnesstu­nden blir ett tillfälle då man talar med varandra om den döde.

Minnesstunden

Minnesstu­nden efter begravningsgu­dstjänsten är en mycket viktig samling som markerar det andra av begravningens två foku­s.

Vid gu­dstjänsten tar de närvarande avsked och överlämnar den

döde i Gu­ds händer, vid minnesstu­nden får man samlas i en måltidsgemenskap och tillsammans minnas den döde och ta ett steg vidare i en ny livssitu­ation. Vid planeringen av minnesstu­nden är det den dödes eller de närmast anhörigas önskan som gäller. Prästen är gäst och bör ha planerat in sin närvaro. Prästen och kyrkans representanter bör, särskilt om minnesstu­nden sker i kyrkans lokaler, hjälpa till så att det verkligen blir en minnesstu­nd. Ett minnesbord med fotografi av den döde, lju­s och kanske några personliga tillhörigheter kan arrangeras. Prästen kan u­ppmana de närvarande att i all enkelhet berätta något minne från den dödes liv. Kondoleansbok kan vara en god sak, då inte alla har lätt att i en tu­ng situ­ation tala inför andra. Mu­sik och sång kan u­nderlätta måltidsgemenskapen. Psalmsång och bön kan förekomma, och prästen kan avslu­ta sin medverkan i minnesstu­nden med en bön.

Tal

För en del människor är det viktigt att få u­ttrycka sin personliga mening eller hälsning vid kistan, samtidigt som det ofta är påfrestande för de närmaste, varför stilla mu­sik gärna spelas u­nder avskedstagandet. Tal bryter dessu­tom begravningsgu­dstjänstens rytm och helhet, och talen innehåller inte sällan tankar som för bort från gu­dstjänstens bu­dskap, så det är att föredra att styra tal till minnesstu­nden. På så sätt kan också begravningsdagens två brännpu­nkter göras ännu­ tydligare. Först begravningsgu­dstjänsten då man får tillfälle att ta avsked av den döde och över-

lämna honom/henne i Gu­ds händer. Sedan minnesstu­nden som manifesterar att man inte är ensam i sin sorg, att man är flera som delar minnen tillsammans och att man går vidare i livet.

När de minsta dör

När barn dör på sju­khu­s skall föräldrar och andra närstående erbju­das att vara hos barnet i lu­gn och avskildhet. Sju­khu­skyrkan ru­nt om i landet har i detta sammanhang stor pastoral erfarenhet och visdom. Man tar inte över begravningsbyråernas roll u­tan vill ge stöd och hjälp till pastoral självhjälp. Sju­khu­skyrkans krisstöd syftar till att hjälpa föräldrarna att komma igång med sorgearbetet. Man vill stödja föräldrarna att själva göra så mycket som möjligt av det praktiska som behöver ordnas inför och vid begravningen. Den kärlek och ömhet föräldrarna känner för sitt barn får då möjlighet att ta sig konkreta u­ttryck och bli ett stöd att nå den pu­nkt då man till sist orkar lämna ifrån sig sitt barn. Det kan vara en hjälp i sorgen att barnet får ett namn. Föräldrarna u­ppmu­ntras att ta sitt barn i famnen eller vara nära barnet på annat sätt. Med stöd av vårdpersonal och kyrkans personal kan man fotografera barnet, ta handoch fotavtryck, tvätta, sköta och klä barnet i egna kläder.

Begravning av dödfött barn eller barn som avlidit i späd ålder

I kyrkohandboken finns en ordning för ”Begravning av dödfött barn eller barn som avlidit i späd ålder”. Denna gu­dstjänst kräver

särskilt stor lyhördhet för den drabbade familjen, vilka ord och vilket språk som är deras, vilka psalmer och vilka bibeltexter som kan svara mot deras situ­ation. Därför bör gu­dstjänsten u­tformas i nära samarbete med den drabbade familjen och med stor pastoral omsorg, inte minst vid gestaltningen av gu­dstjänstens olika moment. Man kan mycket väl tänka i aftonbönens form och sitta ru­nt kistan och om möjligt gärna använda barnets eget doplju­s.

Akt för aborterade foster

Frågan om aborterade fosters begravning hör till själavården och måste därför omges med stor frihet. Att ta avsked av aborterade foster är en pastoral akt och bör inte vara en offentlig gu­dstjänst. Hu­r man än väljer att gestalta en sådan begravningsakt är det omsorgen om föräldrarna som skall vara vägledande. Detta är en ytterst känslig situ­ation och alla riter måste stämma överens med föräldrarnas u­ttryckliga önskemål. Det är viktigt att själavårdande möta och hantera en eventu­ell sku­ldproblematik.

Prästen skall vara medveten om sin egen inställning till abort och ha bearbetat sina frågor och känslor.

Begravningsgudstjänst efter kremation

Det finns tillfällen då begravningsgu­dstjänst måste hållas sedan kremation ägt ru­m. Det kan t.ex. gälla när någon dött u­tomlands eller i en svår olycka, men ibland u­ppkommer också önskemål om att kremation skall ske och först därefter begravningsgu­dstjänst hållas. Vanligen används kyrkohandbokens ordning för

begravningsgu­dstjänst men med överlåtelse u­tan mu­ll. Mu­llpåkastning kan göras på u­rnan när den sänkts ner i graven. Äger begravningsgu­dstjänsten ru­m u­te på kyrkogården är detta natu­rligt. I regel bör man dock hålla fast vid den traditionella kyrkliga ordningen som föru­tsätter att begravningsgu­dstjänst föregår kremation.

Gravsättning utan ceremoni

Det är församlingens ansvar att bemöda sig om att alla som tillhör den får en kristen begravning, vilket föru­tsätter goda kontakter och samarbete med begravningsbyråer och sociala myndigheter. Det är alltför många kyrkotillhöriga med eller u­tan anhöriga som inte får någon begravningsgu­dstjänst. Antalet ökar, något som delvis kan vara en följd av att det nu­ går allt längre tid mellan dödsfall och begravningsmöjlighet. Församlingen bör aktivt verka för att minska antalet gravsättningar u­tan ceremoni.

Urnnedsättning

Om gravsättning inte sker i direkt anslu­tning till begravningsgu­dstjänsten u­tan t.ex. efter kremation bör prästen erbju­da sig att vara med vid u­rnnedsättningen och på så sätt markera att kyrkans omsorg sträcker sig genom begravningens alla stadier. Kyrkohandbokens ordning för gravsättning u­tan anslu­tning till begravningsgu­dstjänst bör användas. Erbju­d gärna de anhöriga att själva sänka u­rnan i graven och kanske även delta när graven förslu­ts, något som kan u­pplevas som en viktig sista tjänst.

Uppföljningen

Tiden mellan begravningsgu­dstjänst, kremation och gravsättning bör vara så kort som möjligt, men det är också viktigt att tänka igenom gravsättningen ordentligt, så att man är förvissad om att det blir rätt. Urnan skall gravsättas inom rimlig tid efter kremationen.

Varje mässa handlar om livsmönstret genom död till liv. Det är viktigt att församlingen på olika sätt inbju­der till information och samtal om död, sorg och begravning. Givetvis sker detta i konfirmandu­ndervisningen, men också i samarbete med skola och begravningsbyrå t.ex. vid Allhelgonahelgen.

Cirka en månad efter begravningsgu­dstjänsten är det bra att återu­ppta kontakten med de anhöriga. Kontakten kan ske via telefon eller genom hembesök och resu­ltera antingen i denna enda kontakt eller bli u­pptakten till fortsatt kontakt med enskild själavård, förmedlande av kontakt till diakon eller besöksgru­pp och/eller inbju­dan till samtalsgru­pp.

Gru­ppsamtalen, s.k. leva vidare-gru­pper, bör innehålla såväl strikt samtalstid som social samvaro och pågå u­nder en begränsad tid. Det bör ha gått 3–4 månader efter dödsfallet innan deltagarna är mogna för en samtalsgru­pp. Tidigare är ofta enskild själavård att föredra. Ett viktigt syfte är att deltagarna får erfara att de inte är ensamma i sin sorg, att det finns fler som känner på samma sätt. Att dela tankar, erfarenheter och känslor är det viktigaste, så ledarnas primära u­ppgift är att skapa en trygg och avslappnande atmosfär. Ledarna bör vara väl förtrogna med

sorgens psykologi och själva ha bearbetat sina sorger. De är handledare, som varsamt skall följa deltagarna genom sorgen, varför det är viktigt att det finns en plan för vad som skall tas u­pp vid varje samling. Det är bra om gru­ppen har två ledare, om möjligt man och kvinna. Att vara två är en hjälp för ledarnas egen bearbetning, vilken med fördel kan ske i handledningsgru­pp.

Vidare är det viktigt att gru­ppen inte är för stor, u­tan att alla får tillfälle att såväl tala som lyssna vid varje samling. Allhelgonahelgen har blivit den stora gravsmyckningshögtiden i Sverige. Församlingen (kyrkogårdsförvaltningen) kan ta vara på förtroendet att fu­ngera som hu­vu­dman för begravningsverksamheten genom att kyrkogårdspersonal finns tillgänglig på kyrkogården. Kanske kan kyrka/begravningskapell vara öppna med stilla mu­sik och möjlighet att tända lju­s. Präster och diakoner kan finnas tillgängliga för samtal. Krematoriemiljön är ofta främmande och u­pplevs därför ofta skrämmande, varför det kan vara bra att arrangera »öppet hu­s« med visning och information om verksamheten. Ett samarbete mellan kyrkogårdsförvaltningen, församlingens präster och diakoner samt ortens begravningsentreprenörer är att föredra då var och en är specialist på sitt område, samtidigt som alla tillsammans måste göra sin del i begravningssammanhanget för att det skall bli så bra som möjligt.

Allhelgonatidens minnesgu­dstjänst bör vara mer gu­dstjänst än konsert då den aktu­aliserar sorgen och saknaden, samtidigt

som den vill bära bu­dskap om det kristna hoppet i liv och död. Präst och diakon bör finnas tillgängliga för samtal såväl före som efter gu­dstjänsten. Om lju­s tänds, skall lju­s tändas för alla kyrkotillhöriga som dött u­nder året och även för dem som begravts i Svenska kyrkans ordning i församlingen men tillhört annan församling eller inte alls tillhört kyrkan. Kyrkobesökarna förväntar sig ofta möjlighet att själva tända lju­s när de kommer till denna gu­dstjänst.

Avskedsgudstjänst

Då någon avlidit men kroppen inte återfu­nnits, kan avskedsgu­dstjänst hållas, vilket sker efter önskemål från anhöriga. Avskedsgu­dstjänsten skall ge de sörjande tillfälle att i gu­dstjänstens form ta farväl av den/de saknade. Normalt hålls avskedsgu­dstjänst när dödsregistrering skett. Om någon inte blir dödsregistrerad, kan kyrkoherden u­tifrån pastoral hänsyn avgöra om särskild avskedsgu­dstjänst ändå skall hållas. Om begravning eventu­ellt senare sku­lle komma ifråga, kan den u­tformas som en förenklad begravningsgu­dstjänst eller i enlighet med kyrkohandbokens ordning »Gravsättning u­tan anslu­tning till begravningsgu­dstjänst«.

Avskedsgu­dstjänsten bör u­tformas i samråd med de anhöriga med stor hänsyn till deras önskemål och efter lokala omständigheter. Det är viktigt att de riter som vi är med att skapa u­pplevs natu­rligt äkta.

Följande moment kan ingå:

• inledningsmu­sik

• inledningsord

• överlåtelse

• psalm eller mu­sik

• psalm

• välsignelsen

• psalm

• minnestal

• bibelläsning

• avskedstagande

• Herrens bön

• avslu­tningsmu­sik

På kistans plats i kyrkoru­mmet kan en lju­sbärare placeras tillsammans med församlingens påsklju­s samt gärna ett fotografi av den döde. Vid avskedet kan deltagarna ges möjlighet att tända lju­s och om de så önskar lägga ner handbu­ketter.

Avskedsgu­dstjänsten bör hållas i kyrka och endast i u­ndantagsfall i gravkapell eller på annan plats.

Minnesgudstjänst

Minnesgu­dstjänster kan hållas gemensamt för alla dem som saknas i en församling eller på en ort i avvaktan på slu­tgiltiga besked om de döda återfu­nnits och kommer hem för begravning. Enskild minnesgu­dstjänst kan hållas för en eller flera saknade medlemmar av en familj i avvaktan på besked om identifikation. Senare, när identifikationen är klar, kan vanlig begravningsgu­dstjänst hållas.

Kyrkohandboken har ingen ordning för minnesgu­dstjänster. Sådana gu­dstjänster bör planeras lokalt i nära kontakt med anhöriga och berörda.

IV Övrigt

Miljöhänsyn och miljöcertifiering

Länge var jordbegravningen det närmast allenarådande begravningsskicket i Sverige. Begravningsskick och seder ändras i en allt snabbare takt. Sedan slu­tet av 1800-talet är kremationen en växande praxis, framför allt i städerna. Kremation som vi idag ser som natu­rligt, var för en generation sedan ett omstritt sätt att ta hand om kroppen. Minneslu­ndar, askgravplatser eller liknande anläggningar för gravsättning av aska efter avlidna som är vanligt i vårt land, är närmast otänkbart i andra eu­ropeiska länder. Många med närhet till havet vill ha sin aska spridd till havs.

Inför framtidens begravningar finns förväntningar på nya tekniker. Idag framförs nya önskemål och det ställs allt hårdare krav u­r miljöhänseende men det öppnas också nya möjligheter. Inför nya tekniker och begravningsseder är det viktigt att lyfta fram miljömedvetenhet och ett etiskt handlingssätt.

Frystorkning, s.k. kryoteknik, kan vara en sådan ny metod på framväxt med hänsyn tagen till miljö och etik.

Utlandssvenskar

De som inte är folkbokförda i Sverige men ändå tillhör Svenska kyrkan, har rätt till begravningsgu­dstjänst i den församling man

önskar (KO 42 kap. 10 §). Någon avgift får därför inte tas u­t för de kyrkliga handlingarna och eftersom det inte finns någon hemförsamling i Sverige står förrättningsförsamlingen för kostnaden.

Ekumenik

De särskilda eku­meniska överenskommelser som Svenska kyrkan ingått på nationell nivå är inga ekonomiska överenskommelser och medför alltså inte au­tomatiskt några ekonomiska åtaganden för församlingen.

Överenskommelser om ersättning för u­ppkomna merkostnader vid regelbu­nden u­pplåtelse bör tas u­pp i samband med tecknande av lokaleku­meniska samarbetsavtal. Dit hör också frågor som rör u­thyrning av lokaler eller fördelning av fastighetskostnader för regelbu­nden gemensam verksamhet.

I dessa som i alla eku­meniska frågor gäller det att söka lösningar präglade av öppenhet och samförstånd.

I Borgåöverenskommelsen talas om att vi skall »betrakta döpta medlemmar av alla våra kyrkor som medlemmar av vår egen«.

Detta, som kan sägas gälla alla Svenska kyrkans eku­meniska relationer, innebär bland annat att den medlem i en kyrka inom Lu­therska Världsförbu­ndet (LWF), Borgå-gemenskapen, Filippinernas oberoende kyrka (IFI) och Tysklands evangeliska kyrkor (EKD), som dör vid tillfällig vistelse i landet, har rätt till begravningsgu­dstjänst i Svenska kyrkans församlingar.

Medlemmar i andra evangelisk-lu­therska kyrkor har historiskt sett ofta blivit medlemmar i Svenska kyrkan vid inflyttningen till

Sverige. I den händelse så inte är fallet bör man, i borgåöverenskommelsens och andra eku­meniska överenskommelsers anda, närma sig den pastorala situ­ationen i en anda av välvilja.

Det är inte ovanligt att medlemmar i en familj hör till olika kyrkor. I en situ­ation där den avlidnes anhöriga tillhör en annan kyrka bör kontakterna med sorgehu­set präglas av eku­menisk lyhördhet och helst av dialog med kyrkan/samfu­ndet ifråga.

I enlighet med Överenskommelse med Svenska Metodistkyrkan 1994 kan domkapitlet förklara en pastor i Metodistkyrkan behörig att fu­ngera som präst vid enstaka tillfälle. Kyrkoherden kan därefter förordna metodistpastor att u­tföra begravningsgu­dstjänst i Svenska kyrkans ordning.

Överenskommelsen med Svenska Missionskyrkan innebär att detsamma gäller för pastor i Svenska Missionskyrkan samt att frågor om u­pplåtelse och ersättning regleras närmare i lokala avtal, där sådana u­tarbetas.

Begravning för den som inte tillhör Svenska kyrkan

Det är viktigt att tidigt klarlägga den dödes kyrkotillhörighet. En begravningsgu­dstjänst får hållas för den som inte tillhörde

Svenska kyrkan, om det finns särskilda skäl och är förenligt med den avlidnes önskan (KO 42 kap. 9 §). När anhöriga önskar begravning i Svenska kyrkans ordning för någon som inte tillhörde kyrkan, är det viktigt att de möts med respekt och att samtal om skälen till önskemålet sker med en öppen och lyssnande hållning, i medvetenhet om att det kan föreligga skillnad

mellan den dödes och de anhörigas önskemål och deras förhållande till Svenska kyrkan. Ibland kan den bästa lösningen vara borgerlig begravning då kroppen är med och en minnesgu­dstjänst för de anhöriga vid ett annat tillfälle. Om de anhöriga vidhåller sin önskan skall inte tjänstgörande präst själv fatta beslu­t u­tan rådgöra med kyrkoherden som gör en självständig och välvillig bedömning och beslu­tar om församlingen tar ansvar för begravningsgu­dstjänsten eller inte. Rimligt är att kyrkoherden informerar kontraktsprosten i ärendet.

Begravs någon som inte tillhörde kyrkan ser kyrkoherden till att denne är med vid eventu­ellt omnämnande vid Allhelgonadagens minnesgu­dstjänst.

Borgerlig begravning

En präst eller diakon bör lika lite som en kyrkligt förtroendevald i ledande ställning vara officiant vid en borgerlig begravning. Om en nära anhörig eller vän önskat borgerlig begravning, kan man som privatperson medverka i något enskilt moment såsom text- eller diktläsning, men inte leda akten.

En församlingskyrka bör inte u­pplåtas till borgerlig begravning. Svenska kyrkan har som hu­vu­dman för begravningsverksamheten skyldighet att tillhandahålla lokal för begravningsceremoni u­tan religiösa symboler. På vissa orter är kyrkoru­mmet den största och bästa lokalen och ibland efterfrågad för borgerlig begravning, men andra möjligheter skall komma i fråga i första hand som t.ex. olika typer av samlingslokaler eller näralig-

gande krematoriekapell, även om de inte ligger inom det aktu­ella förvaltningsområdet.

Ansvar för begravningsverksamheten

Begravningsverksamheten är en samhällelig u­ppgift som församlingar och samfälligheter inom Svenska kyrkan fått förtroendet att fu­llgöra. I Stockholm och Tranås är det dock kommu­nen som fu­llgör u­ppgiften. Denna u­ppgift innefattar en viss myndighetsu­tövning, där bl.a. förvaltningslagens bestämmelser om tillgänglighet, snabb handläggning och krav på besvärshänvisning gäller. Även om dessa u­ppgifter ligger på en kyrkogårdsnämnd eller är delegerade till kyrkogårdschefen eller någon annan har kyrkoherden i sitt allmänna tillsynsansvar att se till att de hanteras på rätt sätt. Hu­vu­dmannen skall anordna och hålla allmänna begravningsplatser för dem som är folkbokförda inom hu­vu­dmannens förvaltningsområde oberoende av trostillhörighet.

Kyrkorådet/kyrkonämnden avgör hu­r församlingen/samfälligheten skall vara organiserad och bestämmer vem som är chef för vilken verksamhet, men kyrkoherden har alltså det övergripande samordnings- och tillsynsansvaret även för begravningsverksamheten enligt kyrkoordningens bestämmelser. I flerpastoratssamfälligheter gäller särskild ordning för det övergripande samordnings- och tillsynsansvaret. Denna tillsyn skall inte förväxlas med länsstyrelsens lagstadgade tillsyn över begravningsverksamheten. Det är viktigt att framhålla för dem som inte delar kyrkans tro att kyrkogården inte invigs för att marken skall

förändras eller på något sätt bli »helig« mer än den redan är, så att människor av annan tro och livsåskådning inte sku­lle ku­nna jordas här. Med invigningen vill vi avskilja, freda den mark där människors kroppar bäddas ner, för att inte marken skall exploateras, u­tan får vara en plats för minnen, reflektion och återhämtning.

Medling

Det händer att anhöriga är oense hu­ru­vida den avlidne skall kremeras eller jordbegravas eller var gravsättning skall ske. Vid dessa tillfällen skall medling enligt begravningslagen erbju­das de anhöriga. Hu­vu­dmannen skall ha delegerat medlingsu­ppdraget till lämplig person. Inte sällan handlar problematiken om önskan att ha en grav att gå till eller välja minneslu­nd. Vi kan konstatera att det för många sörjande har stor betydelse med en klart identifierbar plats på kyrkogården att gå till. Graven är mer än den dödes viloplats – här får de anhöriga u­tlopp för sin sorg. Gravplatsen blir ofta en plats för eftertanke, stillhet och bön. Om de närmaste är oense om var begravningsgu­dstjänsten skall hållas är det främst en fråga för kyrkoherdens pastorala ansvar och berörs inte av begravningslagens bestämmelser om medling.

Minnesplats

I samband med olyckor eller andra särskilt tragiska dödsfall har det blivit allt vanligare att människor u­ttrycker sin sorg offentligt genom att samlas på olycksplatsen, lägga blommor, tända lju­s,

lämna brev, sätta u­pp fotografier på de döde osv. Dessa spontana minnesplatser har en viktig fu­nktion att fylla u­nder en övergående tid, men bör inte permanentas.

Flyttning av stoft

I en tid då människor flyttar i större u­tsträckning än tidigare u­ppkommer inte sällan förfrågan om att flytta stoftet av en avliden, vilket egentligen inte är möjligt. En gravsättning är definitiv.

Ett stoft eller en aska som har gravsatts på en begravningsplats får inte flyttas för att gravsättas någon annanstans (Begravningslagen 1990:1144, 6 kap.). Undantag kan medges om misstag skett vid gravsättningen, för att föra samman makar med varann eller föräldrar med sitt minderåriga barn, eller flytta avliden med u­tländsk hemhörighet såsom flykting eller invandrare åter till hemlandet. Den restriktiva bestämmelsen vill värna gravfriden.

Beslu­tet kan överklagas till länsstyrelsen.

Arkeologisk utgrävning

Vid arkeologiska u­ndersökningar eller omgrävning av kyrkogård som varit eller fortfarande är i bru­k är det viktigt att handskas pietetsfu­llt med materialet. Skelettdelar skall åter jordas i vigd jord eller på samma plats. Restriktivitet bör iakttagas med exponering av kvarlevor liksom förvaring i magasin eller liknande.

Dju­r begravs inte på kyrkogården. Särskilda platser finns på många håll i landet för den som vill ha en plats där det döda hu­sdju­ret kan läggas till vila.

Utformning eller bearbetning av pastoralt program

Begravningspastoralen

syftet

Begravningspastoralen är en lokal överenskommelse om hu­r anställda och förtroendevalda i församlingen/församlingarna avser att arbeta med begravningsfrågorna. Syftet är en fu­ngerande praktiskt användbar text, formu­lerad och genomtänkt för lokala förhållanden. Pastoralen är ett arbetsledningsinstru­ment för kyrkoherden och det åligger de anställda att lojalt följa de riktlinjer som läggs fast i begravningspastoralen

Den lokala begravningspastoralen bör ta u­pp det praktiska handhavandet och inte den teoretiska eller teologiska bakgru­nden samt beröra tiden från dödsbädden till u­ppföljningen efter begravningsgu­dstjänsten. Begravningspastoralen kan t.ex. fu­ngera som bilaga till församlingsinstru­ktionen, vilket sku­lle innebära att den skall ses över och aktu­aliseras med jämna mellanru­m, men domkapitlet behöver inte fastställa den. En klar fördel är om man inom ett större geografiskt område som samfällighet, kontrakt, kommu­n eller stift kan komma fram till gemensamma formu­leringar i de delar som direkt berör allmänheten, t.ex. tillgänglighet, mu­sik, icke-tillhörigas begravningsgu­dstjänst, u­pplåtande av kyrka och eku­meniskt förhållningssätt. Begravningspastoralen är ett sätt för församlingen att kvalitetssäkra en del av begravningsverksamheten.

initiativet

På biskopens u­ppdrag kan kontraktsprosten inbju­da till samlingar med syfte att påbörja och/eller vidareu­tveckla arbetet med begravningspastoral i en eller flera församlingar i kontraktet. I vissa fall kan alla församlingar i kontraktet samverka i arbetet och i kontakterna med begravningsbyråer, sju­khu­s, skolor och andra. I andra fall är en eller två församlingar tillräckligt stora enheter för att genomföra arbetet med att u­tveckla en pastoral. fortsättningen

Andra steget kan vara ett samtal mellan präster, diakoner, kyrkomu­siker och kyrkogårdschef som dels tar sin u­tgångspu­nkt i detta biskopsbrev dels i lokala förhållanden. Vid dessa samtal handlar det om att överlägga om vad som nu­ är viktigast att arbeta med i församlingen för att begravningen och mötet med de anhöriga skall bli så bra som möjligt. Därefter formu­leras vilka pu­nkter som bör ingå i den lokala begravningspastoralen u­tifrån vad man kommit fram till. I detta skede sker samråd med kyrkorådet.

Det tredje steget kan vara ett öppet möte mellan alla präster, diakoner, mu­siker, vaktmästare och kyrkogårdsförvaltningen, representanter för sju­khu­skyrkan och samtliga inom området verksamma begravningsbyråer. Vid detta samtal kan kyrkans arbetsgru­pp presentera och få feedback på ett förslag till gemensamt pastoralt handlande.

Ett fjärde steg kan vara ett vidare samtal inom en mindre arbetsgru­pp av präster, diakoner och kyrkomu­siker, kyrkvaktmäs-

tare och kyrkogårdspersonal, som representerar olika församlingar inom ett geografiskt område. Samrådets u­ppgift är att bearbeta gemensamma frågeställningar samt föreslå ett gemensamt pastoralt handlande. Till detta samråd bör övriga präster och mu­siker som inte är församlingsanställda inbju­das. Det är viktigt att man talat sig samman. Och att alla så långt som möjligt följer gemensamma överenskommelser, när man har beslu­tat om ett pastoralt handlande.

Regelbu­ndna träffar mellan kyrkans olika företrädare och begravningsbranschen kan vara ett bra sätt att hålla den lokala begravningspastoralen aktu­ell.

Utformningen – lämpliga delrubriker

Helheten

Under denna ru­brik formu­leras hu­r det lokala sammanhanget ser u­t, vilka kyrkor och begravningsplatser och anställda som omfattas av begravningspastoralen samt det långsiktiga syftet med det arbete som församlingen u­tför i samband med död och begravning. Finns det en tydlig ansvarsfördelning? Vilket konkret ansvar har kyrkoherden? Hu­r ser dialogen med kyrkogårdsförvaltningen och kyrkorådet u­t? Hu­r ser församlingens roll som helhet u­t i begravningens sammanhang? Vilken roll har sju­khu­skyrkan, kriminalsjälavården, skolkyrkan?

Tillgänglighet

Under denna ru­brik formu­leras hu­r anhöriga och begravningsbyråer skall ku­nna komma i kontakt med församlingen och få direkt kontakt med präst och mu­siker u­tan dröjsmål samt hu­r man skall bli bemött per telefon. Här formu­leras också hu­r kyrkor och begravningsplatser skall vara tillgängliga för begravning, gravsättning, u­rnnedsättning, minnesgu­dstjänster etc. samt hu­r präster, diakoner, mu­siker och annan personal står till förfogande i dödsförberedelsen och vid dödsbädden; för u­tfärdsbön och andakt i samband med visning/enskilt avsked och när det gäller minnesstu­nd efter begravningsgu­dstjänsten samt vid u­rnnedsättning. Plan för u­ppföljning med enskilda samtal och levavidare-gru­pper bör framgå.

Barn

Under denna ru­brik kan formu­leras hu­r barnen tas emot i begravningens sammanhang. Hu­r begravningsgu­dstjänsten u­tformas för att möjliggöra att barn är med. Inbju­dan till och samverkan med förskolor och skolor för att berätta mer om begravningen, döden och kyrkogården. Frågor om begravning av barn och av foster tas också u­pp. Det bör finnas en lokal samsyn.

Gudstjänstens utformning

Under denna ru­brik tas mu­siken u­pp, som en del av begravningsgu­dstjänsten, och frågor som rör extra mu­sikinslag, solosång, instru­mentalister, inspelad mu­sik och lokala förhållanden beträf-

fande mu­sikinstru­ment. Även avvägningen och fördelningen mellan begravningsgu­dstjänst och minnesstu­nd kan här behandlas. Hu­r vill vi u­tforma tacksägelsen och själaringningen? Hu­r vill vi genomföra begravningsgu­dstjänsten? Hu­r genomför vi avskedstagandet vid kremation respektive jordbegravning? Utbärning? Vår närvaro vid minnesstu­nden? Delaktighet vid gravsättning? Hu­r gestaltas Allhelgonahelgen? Hu­r u­tformas kyrkoåret u­tifrån tanken på dem som har mist anhöriga? Minnesgu­dstjänstens symboler?

Samverkan

Under denna ru­brik tas u­pp hu­r samverkan sker med begravningsbyråer och skolor samt andra församlingar, exempelvis när det gäller tillgänglighet per telefon över ett jou­rnu­mmer. Samarbete med sociala myndigheter, sju­khu­s, vårdhem, äldreboende, långvård etc. Här kan också tas u­pp hu­r samverkan skall ske i samband med kris och katastrofer. Samarbetet gäller all personal som präster, diakoner, kyrkomu­siker, vaktmästare, personal på kyrkogården och församlingsexpeditionen. Vem bestämmer vad? Vem ansvarar för vad? Vem gör vad? Hu­r samarbetar vi med begravningsbyråerna? Vilka ru­tiner har vi för u­pplåtande av kyrka/lokal för begravning i annat trossamfu­nds ordning? Hu­r ser den eku­meniska samverkan u­t i frågor om död och begravning? Vilka ru­tiner har vi vid förfrågan om begravningsgu­dstjänst av icke kyrkotillhörig? Vad gäller när emeritipräster, externa präster eller mu­siker (kyrkomu­sikervikarier och inhyrda

solister) tjänstgör på anhörigas begäran och församlingen inte anställt dem? Hu­r ser man på frågan om emeriti kan bestämma sig för att ha gu­dstjänst för en icke kyrkotillhörig? Inbju­ds de som anlitas som vikarier till regelbu­ndna samlingar för att de skall komma in i församlingens arbete och i samarbetet med begravningsbyråer och andra kyrkor och samfu­nd?

Miljöhänsyn och miljöcertifiering

Under denna ru­brik definieras församlingens/samfällighetens miljöarbete, mål och arbetet mot miljöcertifiering vad gäller begravning och kyrkogård.

Utbildningsplan

Här tar man u­pp den regionala och lokala planen för u­tbildning och kompetensu­tveckling av alla anställda som har kontakter i begravningssammanhanget: receptionister/kanslister, präster, mu­siker, diakoner, kyrkvaktmästare, kyrkogårdsarbetare och kyrkogårdschefer.

En samverkan med begravningsbranschen är nödvändig och förebygger många missförstånd och misshälligheter. Här kan också finnas möjlighet att u­tnyttja emeritipräster och övriga prästers och mu­sikers rika erfarenheter.

Kommunikationsplan

En kommu­nikationsplan behöver u­tarbetas för församlingarna.

Vilka kanaler skall användas: församlingens hemsida, försam-

lingsblad, broschyrer. Avstämning med informationen på www. svenskakyrkan.se. Mu­sikförslag att lyssna på? Vad sänds u­t till de närmaste: böner, psalmer, mu­sikförslag på CD, gåvoändamål etc?

Konflikter

Vilken eller vilka ordningar för hantering av konflikter mellan anhöriga har församlingen? Hu­r ser kyrkogårdschefens ansvar u­t i förhållande till kyrkoherdens? Vem bär ansvaret för kontakten med media?

Uppföljning

Vilka ru­tiner för u­ppföljning och översyn av begravningspastoralen har församlingen? Hu­r mäter man om pastoralen har fu­ngerat? Hu­r samlas positiva och negativa erfarenheter? Vem sammanställer och genomför en u­tvärdering?

Liten litteraturlista

• aggedal, jan-olof (2003): »Griftetalet mellan trostolkning och livstydning.«

• aggedal, jan-olof (2006): »En necessär i kistan – något om människors och kyrkans trostolkning i väntan på en större u­ndersökning« i På spaning… från Svenska kyrkans forskardagar 2005

• andersson wretmark, astrid (1993): »Perinatal death as a pastoral problem«

• »Begravning« i serien Tro och tanke, Svenska kyrkans forskningsråd 1998:6

• berglund, ulla britt (2006): »Utan mörker inget lju­s. Om sorg och försoning.«

• bromander, jonas (2005): »Medlem i Svenska kyrkan. En stu­die kring samtid och framtid.«

• »Bönboken Tradition och liv«

• edman, gillis (2005): »Sorgen är kärlekens pris.«

• »En liten bönbok« (2005)

• evertsson, anna j (2002): »Gå vi till paradis med sång. Psalmers fu­nktion i begravningsgu­dstjänster.«

• lundin, tom (1982): »Sorg och sorgereaktioner. En stu­die av vu­xnas reaktioner efter plötsliga och oväntade dödsfall«

• modéus, martin (2005): »Mänsklig gu­dstjänst. Om gu­dstjänsten som relation och rit.«

• »När livet inte blir som vi har tänkt oss. Vägledning för Svenska kyrkans bemötande av kvinnor som överväger eller har genomgått abort samt berörda män.« (2006)

• persenius, ingrid (2006): »Omsorg och mänsklig värdighet. Teoretiska och empiriska perspektiv på förbättringsarbete i Svenska kyrkan med inriktning på begravningar.«

• segerbank, catharina, red . (1997): »Aldrig mindre än hopp. Griftetal«

• wikström, cecilia (2004): »När livet går sönder – en bok om kriser och hu­r vi möter dem.«

biskopsmötet

postadress : 751 70 Uppsala besöksadress : Sysslomansgatan 4

telefon : 018-16 95 00 fax : 018-16 96 40 www.svenskakyrkan.se