Issuu

STATENS KONSTRÅD ÅRSKATALOG 1996-1997 STATENS KONSTRÅD ÅRSKATALOG 1996-1997 STATENS KONSTRÅD ÅRSKATALOG 1996-1997 STATENS KONSTRÅD ÅRSKATALOG

KONSTRAD ARSKATALOG 1996-1997 STATENS KONSTRAD ÅRSKATALOG 1996-1997 STATENS KONSTRÅD ÅRSKATALOG 1996-1997 STATENS KONSTRÅD ÅRSKATALOG 1996-1997 STATENS KONSTRÅD ÅRSKATALOG 1996-1997 STATENS KONSTRÅD ÅRSKATALOG 1996-1997 STATENS KONSTRÅD ÅRSKATALOG 1996-1997 STATENS KONSTRÅD ÅRSKATALOG 1996-1997 STATENS KONSTRÅD ÅRSKATALOG 1996-1997 STATENS KONSTRÅD ÅRSKATALOG 1996-1997 STATENS KONSTRÅD ÅRSKATALOG 1996-1997 STATENS KONSTRÅD ÅRSKATALOG 1996-1997 STATENS KONSTRÅD ÅRSKATALOG 1996-1997 STATENS KONSTRÅD ÅRSKATALOG 1996-1997 STATENS KONSTRÅD ÅRSKATALOG 1996-1997 STATENS KONSTRAD ARSKATALOG 1996-1997 STATENS KONSTRAD ARSKATALOG 1996-1997 STATENS KONSTRAD

ÅRSKATALOG 1996-1997 STATENS KONSTRÅD ÅRSKATALOG 1996-1997 STATENS KONSTRÅD

Årskatalog 1996-97

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Förord, Staffan Cullberg............................................................7 En vandring i konstens rum, Ann-Sofi Noring...................... 9 Sundbyberg. Banverket; Arne Falang................................... 12 Norrköping. Flygplatsen; Jens Fånge.................................... 14 Borås. Lokalanstalten; Ulf Sjöstrand..................................... 15 Österåker. Lokalanstalten; Maj-Britt Engström................... 16 Malmö. Hovrätten; KariMjåtveit............................................ 18 Stockholm. Tingsrätten; Rigmor Grönjord.............................20 Stockholm. Manillaskolan; Petra Westermark, Britta Berg och Bengt Carling................................................. 22 Stockholm. Myntkabinettet; Elisabeth Ekstrand.................. 27 Stockholm. Räddningsverket; Beatrice Hansson, Henrik Allgén............................................28 Stockholm. Kungliga Biblioteket; Harald Lyth, Nils G Stenqvist och Sivert Lindblom..................................... 30 Stockholm. Minnesvården över Estonia; Miroslaw Balka ... 36 Stockholm. Kungliga Tekniska Högskolan; Britt Mari Malmborg, Dan Wirén och Irina Gebuhr..............40 Stockholm. Universitetet, Geovetenskapernas hus; Paul Osipow, Anders Kappel och Annika Svenbro............... 44 Solna. Karolinska institutet, Scheelelaboratoriet; Henrik Samuelsson.................................................................. 48 Solna. Karolinska institutet, inst för bakteriologi; Fredrik Sundahl........................................................................50 Linköping. Universitetet, Fysikhuset; Elle Klarskov Jörgensen, Gunilla Kihlgren, Lars-Olof Loeld och Kjell Ohlin.............................................. 51

Göteborg. Universitetet, Hasselbladslaboratoriet; Rune Bergström........................................................................58 Göteborg. Universitetet, inst för psykologi; Enno Hallek............................................................................ 58 Örebro. Universitetet, biblioteket; Göran Johansson, Pia Hedström.............................................................................59 Uppsala. Universitetet, Ångströmlaboratoriet; Rune Rydelius...........................................................................62 Sundsvall. Mitthögskolan; Mats Caldeborg, Åsa Herrgård, Karen Bennicke, Anna Gerdén och Måns Wrange............... 63 Jönköping. Högskolan; Torben Ebbesen, Håkan Carlsson, Martin Wickström, Robert Lucander och Kent Karlsson.......................................70 Ronneby. Högskolan; Leonard Forslund................................ 80 Alnarp. Sveriges lantbruksuniversitet; Katarina Norling.... 82 Malmö. Tandvårdshögskolan; Peter Dacke............................ 85 Lund. Universitetet; Max-lab; Lars Kleen.............................. 86 Lund. Universitetet, laboratoriet för neurogeneratik; Johan Scott............................................................................... 90 Lund. Universitet, Biomedicinskt centrum; Håkan Rehnberg.......................................................................94 Om osynlighet. Ett avsnitt ur boken »Gemensamma rum« av Peter Cornell och Sivert Lindblom.....................................99 Konstnärsregister.................................................................. 103 Placering................................................................................ 105 Skrifter att beställa................................................................. 108

FÖRORD

»Inget land är litet som öppnar sig mot havet«, säger Estlands president Lennart Meri i ett tal till den franske presidenten under sitt statsbesök i Paris. Med en vacker och sinnrik metafor uttryck er han den nya nationens självkänsla och vilja till kommunika tion med omvärlden, och de närvarande i Élycéepalatset börjar plötsligt lyssna. Kanske kan man kalla Meris tal ett stycke »offentlig konst«. Där finns integritet och skärpa, och samtidigt ett oväntat person ligt tonfall mitt inne i det diplomatiska formuläret. Inte så sällan blir det offentliga konstverket stående alltför nära sitt uppdrag, dvs i rollen att »representera» eller betyda det som förväntas, illustrerande. Men verkets väl och ve beror på något som vi kan kalla konstnärlig gestaltning. Det handlar om uttryck förankrat i form. Om förtätning, skalan i förhållande till det omgivande rummet, där den mycket stora skulpturen kan bli obetydlig och den decimeterhöga monumental. Om dubbelmeningen, provoka tionen, det oväntat synliggjorda som ett konstverk behöver för att vakna till liv. När vi nu skickar ut vår årskatalog över Konstrådets beställda konstverk från åren 1996-1997, ser vi många uttryck blandas. Katarina Norlings Bobos hjärta landar som ett ufo på den stenlagda stallplanen framför lantbrukshögskolan i Alnarp. Vad har den där att göra, undrade somliga när den korn. Men idag går den inte att tänka bort. På Kari Mjåtveits makligt rullande grå dörr matta uppe på entréväggen i Hovrätten i Malmö ser vi pedago giskt stiliserade danssteg, kryssande i turer mellan fruktskal och annat vackert skräp. På Djurgården vilar Miroslaw Balkas Estonia-minnesvård. Alla dagar finns här tända ljus och männi skor som stilla letar bland namnen på murarna. Statens konstråd har i uppdrag att »förvärva god samtidskonst till statens byggnader och andra lokaler för statlig verksamhet». Under de två år som årskatalogen omfattar köptes 2112 verk in för att placeras inom statliga arbetsplatser, och 49 beställda, byggnadsanknutna verk fullbordades. Sedan 1997 kan Konstrådet också samverka med kommuner, landsting och företag för förny-

else av helt andra slag av offentliga miljöer där behovet är stort. Det kan gälla tätorter i förvandling, nya och äldre bostadsområ den, skolgårdar, trafikmiljöer. Ibland handlar det om att ge stöd åt ovana beställare. Det offentliga konstverket blir en del av vår vardag. För uppdragsgivaren är det ett ansvar att ta på allvar. Kan man då avgöra vad som är god kvalitet när det gäller samtidskonst, den som kommer till nu ? Absolut, men det är inte många som har den kompetensen, påstår författaren Stig Larsson i ett tv-samtal. Han får motstånd: kvalitet är ett statiskt begrepp som inte har någon giltighet i våra dagar, i varje fall inte då det gäller konst. Kvalitetsbegreppet liksom smaken förändras hela tiden. Kvalitet, säger någon, uppträder oväntat. Det samtalet kan vi föra vidare. 49 beställda verk - här finns de dokumeterade. Hur är det med kvaliteten? Pröva deras närvaro i rummet, tonfallet, helst på plats. Överraskar de oss, som tanke och form? Öppnar de sig mot havet? Staffan Cullberg Statens konstråd

EN VANDRING I KONSTENS RUM

En vandring i minnet eller en utflykt i drömmen kan vara väl så givande som vilken charterresa som helst. Ordet och bilden kan förflytta oss oanade sträckor. Det är sant, men inget går upp emot »the real thing«, den egna upplevelsen. Konstrådets årska talog kan inte ersätta de faktiska platserna eller det verkliga mötet med konsten. Bilderna är bilder av bilder och faktaupplys ningarna anger bara konturerna av ett riktigt konstverk. Med det sagt, och med den brasklappen i åtanke underhand, börjar här en fiktiv vandring i konstens offentliga rum. Den sträcka vi har att vandra är två år lång, 1996 torn 1997, men har i flera avsnitt tagit avsevärt längre tid att förbereda. De konstverk som Konstrådet beställt, och som har blivit klara under perioden, blir här synliga. Geografiskt omfattar sträckan hela Sverige och till innehållet omfattar den flera inslag av nor disk konst. Tyngdpunkten ligger vid alla de högskolor som byggts under 90-talet och de universitet som har byggts till. Men vad vore en utflykt utan kommunikationer ? Inledningen är följaktligen förlagd inom infrastrukturens sfär, till Banverket i Sundbyberg och Norrköpings flygplats. Nästa anhalt står i kontrast till den obegränsade rörelsen: kriminal vårdsanstalter och dömande instanser i Malmö och Stockholm. Vi dröjer sedan i huvudstaden för besök på Manillaskolan, Myntkabinettet, Räddningsverket och Kungliga Biblioteket. Vid minnesvården över Estonia slår vi oss ned en stund - om Miroslaw Balkas verk har Konstrådet gett ut en bok, för den som vill dröja kvar. Storstadsvandringen fortsätter in i utbildningsväsendet, först i Stockholm med Kungliga Tekniska Högskolan, universitetet och Karolinska institutet, därefter universiteten i Linköping, Göteborg, Örebro och Uppsala. Så till de nya högskolorna i Sundsvall, Jönköping och Ronneby för att sedan avsluta i Skåne med Alnarp, Tandvårdshögskolan i Malmö och Lunds Universitet.

Här och var stannar vi till och berättar något mer än vad grundläggande fakta kan ge. Vandringen är uppdelad i sexton kommenterade besök, flera korta, några mer ingående. När andra röster än den som är redaktörens bryter in, finns det angi vet. Om vägen tycks lång, slå upp innehållsförteckningen och välj delar. Eller leta i konstnärsförteckningen efter särskilda namn. Alla vägar är tillåtna, men den bästa är den verkliga. Använd platsregistret och gör ett besök på egen hand! Längs en snitslad bana kan man, hur väl skyltningen än är gjord, gå vilse. Gå gärna vilse, mellan Lund och Sundsvall finns många stickspår. Från den sydliga utposten, där Johan Scotts muterade färglandskap vibrerar, går ingen rak linje till den nord liga, där Måns Wrange gjort bronsgjutningar av »den kritiska punktens« medelvärden. Att gå bort sig i det offentliga rummet kan ge nya perspektiv på tillvaron. Men vilse eller ej - missa inte årskatalogens sista avsnitt, där Peter Cornell skriver om osynlig het, en ibland undanträngd aspekt av offentlighetens rum. Eller »Gemensamma rum«, som också är titeln på den bok han nyli gen har skrivit tillsammans med Sivert Lindblom. Läs den! Ann-Sofi Noring Statens konstråd

Beställd konst 1996-97

Sundbyberg. Banverket

Arne Falang Transmittera/Transformera f. 1953 Fem skulpturer i polyester, glasfiber, betong, glas, neon höjd 210cm, inom en yta av 370x350cm på gården Projektledare Gösta Wessel Fotograf Gunnar Smoliansky

Å EN INNERGÅRD, omgärdad av huskroppar från olika skeden i den gamla industrifastighetens historia, står Arne Falangs skulptur och binder med sina många material samman fasadernas skiftande karaktär. Verksamheten, den forna produk tionen av lödlampor och transformatorer såväl som Banverkets samtida, har fått en syntes i Transmittera/Transformera. Om natten lyser skulpturen av blå neon, likt en tänd snölykta på barmark. Välvda ytor står mot raka, ett klassiskt formspråk bär upp ver ket som vid första påseende liknar en maskin. Ett möte mellan nutid och dåtid uppstår i kombinationen av äldre industriell formgivning och nya material-det är som att se ett X2000-tåg rusa fram över en gammal stenbro! Skulpturen är hantverksmäs sigt tillkommen och har en industriell yta, men helheten har ett lyft som för bortom frågor som enbart rör tillkomstprocessen.»Så här kan inte kopparledningar dras, de blir jordade«, var en kom mentar Arne Falang mötte, när han lät slingrande kopparledning ar länka mittskulpturen med isolatortornen. Det är konstverkets frihet, att inte behöva följa fysikaliska regler. En främmandegjord men bekant farkost har här landat, för att med sin energi alstra nya tankar.

I ____------------------------------

-------------- 1_____ LiL ~....... .. —---- ----------------

■ Vs

mm •. £ SäSHSEi

Norrköping. Flygplatsen

Jens Fånge Utan titel f. 1965 Måleri i olja, lampa i keramik, teaklåda med målning två målningar 93x135cm och 164x245cm, skulptur 105cm hög passfilter i utrikeshallen

Projektledare Marianne Lindberg De Geer Fotograf Anders Rydén

Borås. Kriminalvårdsanstalten

Ulf Sjöstrand Noas utkik f. 1959 Skulpturer i trä och betong 240x170x45cm (trä), 85x35x50cm (betong) på rastgården

n—

Projektledare Hasse Ekdahl Fotograf Jäger Arén

s*a\ '

m »

—™ 15

Österåker. Kriminalvårdsanstalter!

Maj-Britt Engström Fantasins träd f. 1942 Vävnad i lin, tre delar 250x180cm i andaktsrummet Projektledare Kajsa af Petersens Fotograf Gunnar Smoliansky

! IfFJÉ

r..\

Malmö. Hovrätten över Skåne och Blekinge

Kari Mjåtveit Det osopade golvet/Medborgarplats f. 1957 Skulptur, rullande matta med motor 324,5x120cm på entrévägg Projektledare Acke Hydén Fotograf Åke Hedström

ARI MJÅTVEIT har en säregen förmåga att påverka rum. Hon osäkrar det, skulle man kunna påstå. I subtila objekt, med grund i det enkla, vardagliga, förskjuter hon nästan omärk ligt verklighetsgrunden och rubbar vår jämvikt. I Hovrättens entré har hon utfört sitt första offentliga verk, Det osopade golvetl Medborgarplats, som nu är permanent satt att påverka oss i förbifarten. Entréhallens funktion som passage har varit Kari Mjåtveits utgångspunkt. Mattan är en vanlig entréinventarie, här upphöjd till väggen. Ett långsamt rote rande band sätter mattan i rörelse, några tiotal centimer i minuten. Luggtjock leken är tillräcklig för bara fotter, den är gediget handtuftad, men nu upphöjd, utom räckhåll för sitt grund

ändamål. Måhända saktar den ändå våra steg på väg in och ut från domstolen. Vardagens associationer har gett motivet: golvet där fotsteg avtecknar sig, där skräpet lagrar sig, golvet över vilket vi rör oss. Stegen är danssteg, hämtade från en pardansinstruktion för »Moonlight Saunter«. Skräp fanns redan som motiv i antika mosaikgolv, osopat och för evig tid försänkt i sten. Måltidsresterna följer stegen och vice versa. Antik dekor är kombinerad med ett slags socialt instruktivt rörelse mönster. Vardagliga aktiviteter är länkade över tidsgränserna - det »osopade golvet« har intagit rollen av en »medbor garplats«.

Stockholm. Tingsrätten

Rigmor Grönjord f. 1938 Två vävnader i ull och lin 221x227cm, 157x127cm i förhandlingssalen Projektledare Karin Eklöf Fotograf Gunnar Smoliansky

1 1

Stockholm. Manillaskolan

Petra Westermark Fåglar i rönnbärsträd f. 1946 Textiltryck på linne 189x175cm i entrén Projektledare Kajsa af Petersens Fotograf Gunnar Smoliansky

hpa

1 R «*»,

Stockholm. Manillaskolan

Britta Berg Utan titel f. 1950 Textiltryck och måleri på satin 7,4x10,4m (2 delar) i kyrksalen Projektledare Kajsa af Petersens Fotograf Gunnar Smoliansky

Stockholm. Manillaskolan

Bengt Carling Självorna f. 1940 Tre skulpturer av asksly, alm, lärk, ek och furu som vuxit på Djurgården en skulptur 260cm hög, två skulpturer 425cm höga i parken Projektledare Kajsa af Petersens Fotograf Gunnar Smoliansky

f'1'" k

SV.

safe: mmå

mm ___ 24

# y i

ål

Stockholm. Myntkabinettet

Elisabeth Ekstrand Vattenporfyrlek {. 1941 Två skulpturer i blybergsporfyr, röd porfyr och carraramarmor 136x170x107cm på gården Projektledare Gösta Wessel Fotograf Ove Eriksson

skiss

fe»-. “

Mil'* QYtO

’ihTSNftTOlEK

Stockholm. Räddningsverket

Beatrice Hansson Frusen musik f. 1957 Sju reliefer i polyester och glas varje del 81x240cm i dagrum Projektledare Gösta Wessel Fotograf Gunnar Smoliansky

Stockholm. Räddningsverket

Henrik Allgén Underjorden I, II f. 1952 Konstnärlig gestaltning i två bergnischer, mosaik 330x360cm, 330x770cm, 550x550cm i entrén från garaget Projektledare Gösta Wessel Fotograf Gunnar Smoliansky

. : lm >

£V |SS 8

UNGLIGA BIBLIOTEKET, Sveriges riksbibliotek, har under större delen av 90-talet varit en av landets största byggarbetsplatser. En stor tillbyggnad har genomförts för underjordiska bokför råd, utställningar och konferenslokaler. Redan för ett decennium sedan inbjöd Konstrådet, tillsammans med dåvarande Byggnads styrelsen, fem konstnärer till en idétävling. De gav förslag till konstnärlig gestaltning av huset med dess omgivning i Humlegården, förslag som finns kommenterade i den årsskrift vi gav ut 1990. Fyra av förslagen korn, i mer eller mindre reviderad form, att utföras. Einar Höstes arbete redovisas i nästa årskatalog. Harald Lyth har med en serie av hinterglasmålningar (akryl på baksidan av glas) skapat en sammanhängande konstnärlig gestaltning av informationshallen. Han har hämtat inspiration från stänkmålade bokpapper, bokryggar och pärmar, manuskript och läskpapper. Verket handlar om, som det står i hans skissbe skrivning, »volymer med s k hårda pärmar, vars pärmar inte är att lita på. För den med fallenhet för visuella utflykter öppnar sig här mångskiftande rum«. Nils G. Stenqvist har i verket Ouroboro täckt hörsalens utsida i böljande blått och vitt stengods och klätt skattkammarens dörr med koppar. Ouroboro var alkemisternas beteckning på ormen eller draken som äter sin egen svans, en urålderlig symbol för universums evigt cykliska natur. Den inringar människans föreställning om världen-och sig själv. Allt det vi kan hämta kunskap om i böckerna. På väggen i ljuslanterninen som vetter mot Humlegården hänger Källan, en gobeläng i blåa och vita färgtoner. Glasmålningen med motivet hämtat från Kunskapens träd är placerad i foajén utanför microfichearkivet. Den fullbor dar Nils G Stenqvists tredelade gestaltning. Sivert Lindblom har utformat en ny och välkomnande plats framför huvudentrén. Den solfjäderformade planen framför byggnaden har höjts och dekorerats med bronsurnor och lyktor. Här, på sydsidan, kan man nu slå sig ned på den låga trappstegsformade granitmuren, som sträcker sig ut mot parken. Och läsa Peter Cornells reflektioner kring trappan i konsten, ur boken »Gemensamma rum« (se sidan 34)

Stockholm. Kungliga Biblioteket

Harald Lyth Utan titel f. 1937 Måleri, akryl på glas 300x750cm i entréhallen Projektledare Gösta Wessel Fotograf Gunnar Smoliansky

Stockholm. Kungliga Biblioteket Nils G Stenqvist

f. 1934

Ouroboro, Roten, Källan Konstnärlig gestaltning, stengodsplattor, blyglas fönster, gobeläng 6x40m, 3x0,5m, 5x2m vägg till hörsalen, foajé och vägg i ljuslanterninen Projektledare Gösta Wessel Fotograf Gunnar Smoliansky

Stockholm. Kungliga Biblioteket

Sivert Lindblom Kunskapens förgård f. 1931

Konstnärlig gestaltning i brons och granit, fyra bronsurnor, två granitklot med text, planteringsbassänger och låga murar i granit vid huvudentrén Projektledare Gösta Wessel Fotograf Gunnar Smoliansky

mm SK?,* Aw Er måiks

AN DET VERKLIGEN vara en uppgift för konstnärer att rita en trappa? Van Gogh eller Pollock skulle knappast ha nedlåtit sig till ett så prosaiskt uppdrag; också en elev vid en konstnärlig högskola idag skulle antagligen ställt sig frågande. Trappan är ett slags fundamental kroppskonst, en zigzagformad konstruktion som sätter kroppen i rörelse eller erbjuder den vila. Trappan är en passage där människor möts, passerar varandra och skiftar nivåer. Eller de slår sig ned på den vid torget och små pratar, andra sitter i fred och tittar. De känner den hårda, svala eller varma trappstenen under sig. Duchamp låter en naken modell gå nerför en trappa. I Eisensteins »Pansarkryssaren Potemkin« kulminerar dramat i en ohygglig massaker på den vidsträckta och skyddslösa trappan i Odessa. Och finns det någon Hitchcockfilm där inte trappan är en väsentlig del av scenografin? Eller ta Rilke som i »Orangeriets trappa« upptäckte ett ensamt majestät: »så stiger ensam mellan balustrader, / som från begynnelsen bugar, / långsamt och av Guds nåde: trappstensrader/mot himlen till och ingenstädes hän«. De bestämmer alla olika aspekter av trappans väsen. I det gamla Egypten ledde trappan upp till Osiris, »trappornas gud«. Att gå uppför en trappa är himmelsfärd och trancendens; nedstigningen leder till under jorden. Sivert Lindblom såg denna trappa i ett tempelområde i Luxor. Michelangelo roade sig med trappor och hans trappa till Biblioteca Laurenziana i Florens är en teatralisk manieristisk installation. På en liten golvyta trängs en överdriven trappa som leder upp till biblioteket - eller väller ned som lava. Hans långa trappa upp till Capitolium är som sig bör mer vördnadsfull, för Capitolium var den kyrkliga maktens krön, caput mundi eller världens huvud. Bara något sekel tidigare byggde aztekerna lik nande trappor upp till offerplatserna på sina pyramiders krön. Spanska trappan är en genial samlingsplats för den som vill se och bli sedd. Peter Celsings trappa i Kulturhuset är spiraltrappans idé och följaktligen omöjlig. På den öppna platsen utanför Kungliga Biblioteket har Sivert Lindblom byggt låga trappavsatser i granit och gatsten i en svag båge framför entrén. De ger biblioteket en förgård och en ram som under sommarhalvåret får en praktisk användning. Forskar

na kan sätta sig på trappan i solen ännu försjunkna i vad de nyss studerat inne i bibliotekets dunkel; egyptisk konst, manierismens arkitektur, Rilkes »Nya dikter«. Minnen av läsningen blandas med flyktiga förnimmelser av väderleken, det prasslande smörgåspappret, fragment av samtal och kroppens tyngd mot den så materiella stenen. Trappan är denna stunds knappt synliga sceno grafi. Trappan, vilken lockande uppgift för en konstnär.

Ur Peter Cornell och Sivert Lindblom: »Gemensamma rum«, Bonnier Essä. 1998.

-'t,. . .

MCMXCVn

llWttfai

Stockholm

Miroslaw Balka Utan titel f. 1958 Den nationella minnesvården över Estonia-katastrofens offer

Huggen och blästrad granit, stenbelagd trappa, träd med metallring triangulärt rum, höjd 2,5m resp vägg 1 lm lång parken söder om Galärkyrkogården, Djurgården Landskapsarkitekter Anders Jönsson och Thomas Andersson Projektledare Kajsa af Petersens Fotograf Gunnar Smoliansky

1 k

! WSm

väéfil

n NATIONELL MINNESVÅRD över Estonia-katastrofens

offer har varit den svåraste uppgift Konstrådet någonsin stått inför. Tillkomstprocessen var lång och mödosam, men valet av konstnär, Miroslaw Balka, var oomtvistat från den stund då tävlingen med förslag till en nationell minnesvård hade avgjorts. Kropp och minne utgör grunden för Miroslaw Balkas konstnär skap, där spelet mellan kyla och värme, närhet och avstånd stän digt pågår. Namnen på de förolyckade, som en avgörande del av verket, var för honom grundläggande genom hela arbetet. Såväl i det första förslaget som inte korn att realiseras, som i det andra, förverkligade. Några få av de efterlevande har avstått från att låta de omkomnas namn stå inhuggna-där finns tomrum lämnade-men de flesta av de 852 offrens namn finns här närva rande. Det vackra parkrummet runt minnesvården är ett resultat av Miroslaw Balkas samarbete med landskapsarkitekterna Anders Jönsson och Thomas Andersson. Miroslaw Balka har tagit hand om de döda och inbjudit oss levande att minnas. Genom att införliva den intilliggande Galärkyrkogården, där den bakre väggen i hans triangelformade rum är en del av kyrkogårdsmuren, finns en förankring i tider långt bortom Estonias förlisning. En trappa leder upp från min nesvården till de gamla gravarna, en minnets väg att gå. I mot satt riktning, mot vattnet, öppnar sig rummet, med murarna sträckta i en famnande åtbörd. I mitten, trädet, en befintlig alm som genom sitt rotsystem står i förbindelse med jord och vatten. Livets förutsättning, och samtidigt det element som ändade så mångas liv. De vars namn står att läsa i en cirkulär rörelse, över alla de tre innerväggarna. Miroslaw Balka har själv understrukit en aspekt av sitt verk: det är fråga om verklighet. En ohygglig, oåterkallelig händelse har utlöst en verklig handling, ett konkret verk. Ur boken om minnesvården, utgiven av Statens konstråd.

!’v.«.|

a>r^

ii#»

;'■ , ■j£nr£$

Npfe:

ungliga tekniska högskolan, kth, har som

motto »Vetenskap och Konst«. Redan när de första monu mentala tegelbyggnaderna 1917 reste sig invid Valhallavägen i Stockholm stod det klart att konsten skulle inta en framträdande plats. När en omfattande renovering nyligen genomfördes, var det viktigt att i konstprogrammet ta hänsyn till bl a Axel Törnemans och Ivar Johnsons tidigare verk. Hänsyn, och samti digt bygga vidare, ge utrymme för tidens tecken. Fem konstnärer fick i uppdrag att ta sig an publika rum, men också de centrala rum där undervisningen pågår. I förra årsakatalogen visade vi den textila diptyk som Handarbetets Vänner vävt efter förlaga av Anna-Karin Bylund för en av inomhusgårdarna. Sonja Larssons måleri för sex undervisningssalar fanns också redovisat. Här ser vi fragment ur resten av konstprogrammet: Irina Gebuhrs målning för entréhallen samt Britt Mari Malmborgs och Dan Wiréns måleri i ytterligare sammanlagt tolv undervis ningssalar. Om den nya konsten på KTH finns en skrift framställd, som kan beställas från Konstrådet. Citaten dr hämtade ur en artikel av Viveca Wessel.

Stockholm. Kungliga Tekniska Högskolan

Britt Mari Malmborg Anfang f. 1951 Måleri, olja och slagmetall 24 delar om 116x116cm, utgör längsgående friser i övningssalar Projektledare Gösta Wessel Fotograf Frans Koolen

ÉanRHBr

IgBM IftpSI

»Tecken som liknar bokstäver och ändå inte. De enkla, geomet riska formerna är alla inskrivna i kvadrater, med samma höjdmått som väggfrisen. Färgskalan är ren, sval, i nyanser från djupt blått till mentolgrönt i två salar, i den tredje varm, från gult till rött. Den tunna oljefärgen är lagd inte långt från befintliga målningar i den gamla byggnaden, men har sin omisskännliga samtidston. Vad är egentligen ett tecken ? Anfangerna tecknar början till kommande, nya språksystem. Hemlighetsfulla, och samtidigt mycket tydliga med sina förgyllda konturer i slagmetall och blankfernissade ytor.«

Stockholm. Kungliga Tekniska Högskolan

Dan Wirén Utan titel f. 1951 Måleri, olja på vägg 10 st olikformade målningar i övningssalar Projektledare Gösta Wessel Fotograf Frans Koolen

»Varje rum har betraktats som unikt och fått sin egen gestalt ning. Det var viktigt för Dan Wirén att den spontana karaktären i den måleriska processen var synliggjord på väggarna. Det finns två typer av målningar i alla rum - den ena har han vält att kalla >improvisation<, även om den är innesluten i en bestämd form. Den andra är mer kalkylerad, rationell och arkitektonisk. Målningarna har fått karaktär av stillsamma objekt för kontem plation, men också för distraktion, dagdrömmande«.

Stockholm. Kungliga Tekniska Högskolan

Irina Gebuhr Utan titel f. 1957 Måleri, vinyl och olja 492x250cm i fonden av huvudentrén Projektledare Gösta Wessel Fotograf Frans Koolen

»Den centralt placerade modellen länkades till hennes Afroditetema. Afrodite blir som medelhavsskönhet i Irina Gebuhrs version en trumpen tonåring, till utseendet lik en turkisk invandrarflicka Irina handlat av i den närliggande kiosken. Målningen består av fyra separata bilder, hopfogade till en collageliknande helhet, avsedda att upplevas på olika avstånd i rummet. Målningens totala avgränsning upprepar den T-form som de vinkelställda korridorerna antyder. För Irina Gebuhr blev kimonoformen med dess ibland kontrasterande applikationer en sammanhållande bild av kompositionen«.

EOVETENSKAPERNAS HUS i Frescati med sina fyra institutioner har tillsammans ett nästintill obegränsat verk samhetsfält. Då byggnaderna projekterades var det därför natur ligt att söka ett konstprogram med brett spektrum. Uppdraget gick till tre konstnärer, tre sinsemellan mycket olika konstnär skap som skulle kunna samverka i den större enhet som det arki tektoniska landskapet utgör. Det handlar om att söka förhåll ningssätt till rummets tyngdpunkt, proportion och periferi.

Paul Osipow är målare av renaste vatten. Han uttrycker sig i ett abstrakt formspråk med stora ytor inom vilka han tänjer färgen till det yttersta. Rummet dynamiseras. Anders Kappel är en i veten skapliga problemställningar starkt engagerad konstnär. Hans sex stora målade och skulptera de kopparplåtar i forskarentrén ger tyngd och musikalitet åt bibliotek och forskningsmiljö. Annika Svenbro, med sitt inti ma formspråk, fick ta hand om utemiljön. Hon har vält två plat ser: utanför huvudentrén en grupp med tre skulpturer, mel lan två paviljonger en blomlik vattenfontän. Man kan nog se hennes skulpturer som ett svar på Sivert Lindbloms stränga stö der längs centralfältets gångs tråk.

Päivi Ernkvist, ur förordet till skriften om konsten i Geovetenskapernas hus som kan beställas från Statens konstråd.

Stockholm. Universitetet, inst för geologi

Paul Osipow Ana, Kata, Periferi f. 1939 Måleri, vinyl på betong (väggen), akryl på plywood (reliefer) på väggfält i trapphallen och utanför hörsalen i två plan Projektledare Päivi Ernkvist Fotograf Gunnar Smoliansky

ktT Si

Stockholm. Universitetet, inst för geologi

Anders Kappel Edges of Despair f. 1956 Sex reliefer i oxiderad kopparplåt med gravyr och bronsobjekt, perfo rerad och målad MDFboard varje relief 240cm i kvadrat entréhallen och plan 2

Projektledare Päivi Ernkvist Fotograf Gunnar Smoliansky ■■

______ 46

Stockhholm. Universitetet, inst för geologi

Annika Svenbro Du går icke ensam f. 1946 Skulpturer i brons: 148cm och 108cm höga, infälld i marken 108x90cm utanför huvudentrén fontän 167cm hög mellan undervisningspaviljongerna Projektledare Päivi Ernkvist Fotograf Gunnar Smoliansky

Stockholm. Karolinska institutet, Scheelelaboratoriet

Henrik Samuelsson Trickster f. I960 Måleri i tusch, akryl, lack och olja 976x648cm i cafeterian Projektledare Gösta Wessel Fotograf Tord Lund

.^11

fijB 'jjiSiii

CHEELELABORATORIET är en ny byggnad inom Karolinska institutet som rymmer institutionen för biokemi och biofysik samt institutet för miljömedicin. Konstrådet har gett uppdraget till tre konstnärer att göra rumsliga gestaltningar, men Kristina Linblads målningar och Per Berglunds skulpturer får vänta till nästa årskatalog. Elär ser vi en del av den målning som intagit ett av laboratoriets mest centrala rum, Trickster, av Henrik Samuelsson. Vem eller vad är Trickster? En mytologisk varelse, en skälm som bryter mot konventionerna och ger möjlighet till nya tankar, menar Henrik Samuelsson. I målningen, med en höjd av nära tio meter från golv till tak, ser vi figuren snett underifrån, i ett brant perspektiv. Det är som om den gäckande gestalten med en skru vad rörelse tar över rummet och lyfter betraktaren ut, mot en större rymd. Egenartad, och samtidigt så påtaglig. Pannån, hopfo gad av fyrtio sektioner, är målad med tusch, akryl, lack och olja, ömsom blankt, ömsom matt. Kulörerna är återhållna i mörkt grönt och svart, med ett inslag av gult. Omsorgsfullt utförd, väx lar Trickster mellan det naturalistiskt påtagliga och det drömlikt svävande. Växlar, och smiter sedan ifrån vidare försök till tyd ning. Trickster bevarar sin hemlighet, och ger var gång ett nytt perspektiv på tillvaron.

,'Jak

Stockholm. Karolinska institutet, inst för bakteriologi

Fredrik Sundahl Tripolygon f. 1948 Skulptur i cortenstål, vit och svart betong 280x250x250cm på gården gården planerad av konstnären, liksom muranläggningen med sittplatser Projektledare Gösta Wessel Fotograf Tord Lund

m•■

b Mti‘iSa?

ism

'V*' fSÄ,%®8 SsF« :

FYSIKHUSET VID LINKÖPINGS UNIVERSITET Ett stycke från det nya Fysikhuset vid Linköpings Universitet står Den vertikala tiden av Elle Klarskov Jörgensen. Ser jag verkli gen en dörr eller är det en rektangulär skiva som skiktar luften? Skulpturen består av två vertikala, tätt placerade massiva koppar plattor, i basen sammanfogade av fyra gummihjul. Geometriskt stram, rektangel mot cirkel, men med en inbördes spänning mellan bärande och buret, mellan metall och gummi. Skulpturen reser sig direkt ur marken, med en blå bemålning nedtill, som markerar skulpturens bas likt en hus grund eller vattenlinjen på en båt. Den råa kopparen patineras av tiden till en ljust grön ton. Vertikal tid—Elle Klarskov Jörgensen har tvärsemot den sedvanliga föreställningen om tiden i horisontell, om än flyktig, sträckning, vänt 90 grader och givit substans åt en vertikal tolkning. Innanför studerandeentrén står Gunilla Kihlgrens Draperad kub, fotsid. I gjutet glas lyser den vår väg in. Sensuellt, i en närmast nybarock anda, tar kuben sig friheter gentemot invanda seenden. Kan glas verkligen se ut så här? Ja, Gunilla Kihlgren har gjutit modulerna med en struktur som korri gerad plåt. De överlappar varandra i sidled och har en slät och blank yta då de gjutits i järnform. Randmönstret blir som en drapering och den rinner ut över golvet, fotsid. Inuti kuben ligger blåsta bärnstensfärgade former som man anar konturerna av genom det opalinfärgade glaset.

Den stora entréhallen med gårdsrum är gestaltad av Lars Olof Loeld. Med enkla geometriska byggstenar och ett fåtal färger når han en exakthet i uttrycket som gränsar till magi. Så här skriver han själv i den skrift som han tillsammans med Konstrådet gett ut till Andedräkt för fysisk entré: JAG SÖKTE DEN »GÖMDA I<ATEDRALEN<< I ENTRÉHALLENS MÅTT TÄNKTE MIG ETT RUM MED RENA, VITA VÄGGAR LIVLIGT MOTLJUS REFLEXER I SPEGLANDE YTOR MÖRKT VARMGRÅTT GOLV TUNGT SOM BOTTEN MED ENKELT, LYSANDE MÖNSTER I ROSA OCH BLÅTT TVÅ SITTVÄNLIGA TEMPEL STIGNA DÄRUR EN KLARVAKEN SFINX AV BRONS OCH GÅTFULLHET LITET MONUMENT AV STEN BLAND GÅRDENS TRÄD

SKÖRDEN BLEV VAD UTSÄDET I STORT SETT LOVAT KATEDRALKÄNSLAN BOR I SINNET KANSKE HOS DE LEVANDE KROPPAR SOM NU FYLLER RUMMET TRÄDGÅRDEN HAR LIVET FRAMFÖR SIG

Fysikhusets renrumslaboratorium är universitets nya fasad utåt och på denna projicerar Kjell Ohlin delar av sitt verk Columna. Tre isgröna pelare står strikt framför betongfasaden. Från byggna den projiceras »tonepaintings« mot speglar som är monterade på pelarnas övre del. Speglarna återkastar bilderna mot fasaden på tre stora kvadratiska dukar, samma projektion tre gånger samti digt. »Tonepaintings« är Kjell Ohlins begrepp för visualisering av ljudenergi, en visuell parallell till musik. I skymningen sätts spelet igång, vilket syns lång väga. Går man nära huset, kan man uppfatta ett lågt ljud, en ljudslinga som gör bildkompo sitionen hörbar.

A***.

Bildkonsten har ju en utsträckning i rummet, men i Kjell Ohlins verk är tidsdimensionen minst lika avgörande. Högt upp i bygg naden har han »fryst« tolv olika toner från projektionerna i cibachrome. De tolv starka färgfotografierna inom svarta ramar sitter på en lång råd och utgör ett slags stilla musik under vandringen inomhus. På motsatta sidan reflekteras bilderna i ett rytmiskt återsken, ett eko av mönster och färg. Om Kjell Ohlins »Columna« har Konstrådet gett ut en katalog, som finns att beställa.

Linköping. Universitetet, Fysikhuset

Elle Klarskov Jörgensen Den vertikala tiden f. 1958 Skulptur i patinerad koppar och gummi 206x105x52cm utanför studerandeentrén Projektledare Päivi Ernkvist Fotograf Gunnar Smoliansky

■

Linköping. Universitetet, Fysikhuset

Gunilla Kihlgren Draperad kub, fotsid f. I960 Skulptur i gjutet glas 275x155x155cm i studerandeentrén ljussättning Lars Alm Projektledare Päivi Ernkvist Fotograf Gunnar Smoliansky

’

f/; .

' 'i;--/ " »sSsSbESss

-v,:

(SWKMlii

Linköping. Universitetet, Fysikhuset

Lars Olof Loeld Andedräkt för fysisk entré f. 1930 Konstnärlig gestaltning av entréhallen och gårdsrummet inomhus: olja på duk, bronsskulptur, träobjekt, tre sittkuber i marmor och granit, golvkomposition utomhus: skulptur i granit Projektledare Päivi Ernkvist Fotograf Gunnar Smoliansky

mmm

Linköping. Universitetet, Fysikhuset

Kjell Ohlin Columna f. 1942 Konstnärlig gestaltning glas, stålplåt, cibachromer, videoprojektorer tre kolonner med spegelhus, 5m höga tre vita dukar på fasaden, 12 cibachromer 70cm i kvadrat i korridorren innanför Projektledare Päivi Ernkvist Fotograf Gunnar Smoliansky

Göteborg. Universitetet, Hasselbladslaboratoriet Rune Bergström

Nio variationer över ett tema f. 1931 Nio teckningar, tempera och pastell på polytoile 324x366cm i entrén, två plan Projektledare Hasse Ekdahl Fotograf Jäger Arén

Göteborg. Universitetet, inst för psykologi Enno Hallek

Bonjour Monsieur Rorschach f. 1931 Skultpural gestaltning i målat trä på två hiss väggar väggarna 16x2,3 m i ljusgården Projektledare Hasse Ekdahl Fotograf Jäger Arén

n IK' S:» ■I*

REBRO UNIVERSITETETS svagt välvda aulavägg utgör en fond mot den öppna hallen, en mötesplats för alla på väg till och från. Göran Johansson har i sin ateljé målat en svit objekt på skiktlimmade plywoodskivor som sedan applicerats direkt mot bakgrunden. Han säger sig ha målat det han sett i och omkring sig: »fragment ur livet, mönster, ansikten, mjölkpaket, frukter, saker, svunnen kärlek, figur, glädjeämnen, problem«. I viss mån är det fråga om ett stilleben, men verkligen inte något »stilla liv«. En dramatik och en spänning har uppstått mellan de valda motiven, som mindre är skildrade för sin forms skull än för den laddning de utstrålar. Svunnen tid heter målningen. Form och färg har fått avgöra kompositionen, inte logiken. De till synes enkla tingen och bitvis råa penseldragen ger sammantaget uttryck för nyanser, för flera möjligheter till tolkning av en berät telse ur samtidsflödet.

Pia Hedström har utnyttjat den öppna rumsbildning som upp stått i bibliotekets ljusgård, i anslutning till den fria trappa som med en halvcirkelrörelse leder upp till andra våningsplanet. Hon har under en tid utforskat labyrintens och spiralens skulpturala möjligheter och har underhand abstraherat uttrycket alltmer, utan att förlora den organiska utgångspunkten. Arktiskt land är tudelad. En anlöpt stålformation står på en bas av svart diabas, mot en modellerad, lätt böjd aluminiumvägg. Skivorna av stål plåt svarar mot trappans förskjutningar i sidled, men har även sin grund i Pia Hedströms fascination över de skikt som naturen skapar på olika nivåer. Skulpturen har just en likhet med de bergavlagringar som havet slipat fram och, kanhända, har ur havet en snäckformad våg just uppstått. Organisk och geometrisk form finns jämsides i hennes skulptur, som varandras förutsätt ningar. Fyra skimrande hålrum, högblankt polerade, är försänkta i stålet. Den silverglänsande aluminiumväggen svarar mot hål rummens glans och sprider ett naturens skimmer, som från ett arktiskt land, vidare ut i rummet.

Örebro. Universitetet

Göran Johansson Svunnen tid f. 1950 Måleri i akryl 210x820cm i bibliotekets foajé/café Projektledare Berit Lindfeldt Fotograf Gunnar Smoliansky

mm in in Vink in ii mm »»" mm mm mm

ÄBf

unn ////// 'MM //////////// m

Örebro. Universitetet

Pia Hedström Arktiskt land f. I960 Skulpturer i anlöpt stål, diabas och aluminium 95x200x100cm (tre delar aluminium), 45x180x110 cm (stål och sten) i bibliotekets ljusgård Projektledare Berit Lindfeldt Fotograf Gunnar Smoliansky

WW/M i* vzy///,/ 55 « g;i%y 53 ^

tes#: 61

Uppsala. Universitetet, Ångströmlaboratoriet

Rune Rydelius Betongplatta med tillfälligheter f. 1946 Skulptur i brons och betong 440x378x354cm på gården utanför cafeterian Projektledare Karin Eklöf Fotograf Tord Lund

skiss

ÄfssäSK

MITTHÖGSKOLAN I SUNDSVALL Redan på håll skymtar Mats Caldeborgs skulptur En plats. Placeringen är noga vald, lite i skymundan vid sidan av stökiga gångstråk. Den flata, gråsvarta stenen har formats av havet och kommer från Svartbådan i norra Kvarken. Skulpturen är uppförd i obehandlad furu och för tanken till en trappa, en monumental tröskel att kliva över eller en kajplats att vila vid, där man kan följa vattnets rörelser och låta tanken flyga fritt. På trappan har han skapat en liten scen, bestående av en envis och motsträvig trädgren och en nästan rund sten, formad av mötet med vatten och berg. Både trappa och gren kommer att anta stenens silver grå skepnad och kanske spricka lite. Mitthögskolans norra ljusgård Kornboden öppnar sig mot vatt net. När Åsa Herrgård började formulera sina idéer kring gestaltningen av rummet bestämde hon sig tidigt för »något organiskt som inte var teoretiskt». Evolution II har redan flera smeknamn, ryggkliaren och avocadon är två av de mer populära. Skulpturen är utförd i brons, patinerad svart och skrovlig, med avtryck av handens rörelse över lera. Det är ingen absolut, avslu tad form, snarare en växande organisk volym som frysts i ett bestämt ögonblick. Stentavlan på väggen, Evolution I, består av en fyra centimeter tjock itusågad skiva labradorsten. Här har hon försiktigt ristat och polerat fram ett mikrokosmos av spermier, celler, kromosomer, virus och bakterier. En annan gård, en annan plats. Karen Bennicke har vält platser utanför centrum för sina tre verk, vid sidan av blickens svepande rörelse. Den energiska Kommunikatören är gjuten i aluminium med blästrad yta. Formspråket är stramt, en märklig apparat som för tanken till science fiction och rymdteknologi. Skulptur under trappe upptäcker man under den fristående trappan. Gjuten i järn och insmord med vapenfett skimrar den organiska formen vid trappans fot, direkt på betongplattorna. Den har en märklig form som för tanken till en kropp, en torso, där vissa utstickande extremiteter saknas. Från en annan vinkel minner den om en klipphäll, slät kluven. Skulpturbyen är placerad i den del av rum63

met där ljusgården öppnar sig mot vattnet. Den kommunicerar med de andra skulpturerna. De för samtal. På vägen från Bryggeriet mot Humlegård möter ett dörröverstycke med två händer som formar ett H på teckenspråk. Kompo sitionen är klassiskt symmetrisk. Anna Gerdén har laborerat med ett fotografi som förstorats, kolorerats och skrivits ut på tyg. När man fortsätter genom passagen löper en bård längs ena väg gen, »en fris av handslag som i en stafett«. Handslagen är stadiga men tvetydiga och kan lika gärna vara uttryck för kraftmätning som för ömsesidig överenskommelse och kontakt. På den motsat ta väggen är en text i uppförstorad blindskrift monterad. Märkliga tecken utan innebörd för den oinvigde, mjuka former som man gärna vill beröra. Bland dessa tecken har en enkel och stram trämöbel monterats. Hur skulle det kännas att sitta där? Måns Wrange har arbetat med en museal estetik, med montrar och podier, där verken fungerar som diskreta tillägg till rummet. Det stulna biblioteket rymmer nära hundra gyllene titlar i svart skinnband. Bokhyllorna är glasade och hermetiskt tillslutna, de gedigna bokryggarna är oåtkomliga. Urvalet grundar sig på ett tusental boktitlar som försvunnit från några av landets större bibliotek under senare år. Vid gångstråket ståtar fem organiska svartpatinerade bronser, upphöjda som klassiska byster på granit socklar med gedigna mässingsskyltar. Den kritiska punkten presen terar fem böcker vars slut på ett avgörande sätt har inneburit en vändpunkt för dess läsare. Måns Wrange har förstorat den sista punkten i varje bok och givit den en tredimensionell form. Den oavslutade boken markerar det ögonblick där kreativiteten blocke ras. Han har låtit binda en rund bok, en snurra, placerad i en glasmonter. Den som passerar förbi har möjlighet att skrika ut sin egen frustration i en svart plåttratt fäst vid podiet. Boken snurrar igång, bläddrar, stannar upp och visar en ny sista sida, fylld av vånda och tvekan. Perpetuum Mobile. Helena Persson, ur en skrift om konsten i Mitthögskolan i Sundsvall som kan beställas från Konstrådet. 64

Sundsvall. Mitthögskolan

Mats Caldeborg En plats f. 1950 Skulptur i trä och sten 420x560x430cm vid Selångsån Projektledare Anders Rönnlund Fotograf Kjell Engman Lundberg

WW5\

aESra;

Sundsvall. Mitthögskolan

Åsa Herrgård Evolution f. 1956 Skulptur i brons, relief i norsk labrador (sten) skulptur 152cm hög två reliefer 158x141cm i ljusgård Projektledare Anders Rönnlund Fotograf Kjell Engman Lundberg

mmi

s0jj

' ! *ÉlBM

skiss

Sundsvall. Mitthögskolan

Karen Bennicke Skulptur under trappe, Kommu nikatören, Skulpturbven f. 1943 Tre skulpturer i gjutjärn, stengods, aluminium och järn 20x45x72cm, 163x30x50cm, 125x222x53cm i ljusgård Projektledare Anders Rönnlund Fotograf Kjell Engman Lundberg

skiss

Sundsvall. Mitthögskolan

Anna Gerdén Utan titel f. 1963 Datorbehandlade foton, relief i trä och reliefer i lackerad alumi nium fotolx3m, 0,33x7m, trärelief 51x121x55cm i förbindelsegång Projektledare Anders Rännlund Fotograf Kjell Engman Lundberg

/V-'

m mm

Sundsvall. Mitthögskolan

Måns Wrange Den oavslutade boken, Det stulna biblioteket, Den kritiska punkten f. 1961 Konstnärlig gestaltning i järn, glas, papper, trä, skinn, brons i ljusgård Projektledare Anders Rönnlund Fotograf Kjell Engman Lundberg

mmrnnr 69

HÖGSKOLAN I JÖNKÖPING Högt därovan lyser ett nytt landmärke över Jönköping. Det är stråk av lysande gulblå neon som markerar att en ny era har inträtt: mitt i staden reser sig nu byggnaderna för Högskolan. På Handelshögskolans höga fasadvägg löper Kent Karlssons neonrörskonstruktion, En blå linje och ett gult hårstrå från prinsessan Tuvstarr. Det gula tecknar en vertikal linje, som i nederdelen lockar sig lätt. Det blå skär horisontellt, likt en vattenlinje mot horisonten. Verket är reducerat, ett avskalat uttryck för några av livets väsentligheter. Naturen och sagan, landskapet och myten. På Högskolans gård reser sig Torben Ebbesens Topos. Topos är en byggnadskropp i sig, och knyter med sina element av bärande och buret an till skolans hus. Anknyter, och spjärnar samtidigt emot. Stabiliteten är osäkrad. För och emot, gestalten tycks vara på samma gång förankrad och driven framåt. Huvudparten av hans skulpturer har att göra med överföring, kommunikation. Så och Topos. Den speglar sig, överför sin bild i vattnet. Topos, plats. Att ta plats invid skulpturen är att ge sig en ny och lätt förskjuten plattform för sakernas tillstånd. Den E-formade Ingenjörshögskolans mest centrala rum är hallen. Det är här ett betydande konstverk har tagit plats, ett golv lågt i klinkermosaik av Håkan Carlsson. Mönsterverkan är stark och rytmisk, färgerna signalerar så stolt och självklart att marken nästan tycks lyfta. En flygande matta? Ett klassiskt mönster, och så, pang, bryter han upp symmetrin med en slagkraftig rytm. Modernism, pop och så något ogripbart, tredje. Golvet

välkomnar den som stiger in i entréhallen. Det inbjuder att beträda och kanske till och med, i ett obevakat ögonblick, hoppa hage. I den cirkelrunda Internationella Handelshögskolan har Martin Wickström utfört ett verk för huvudentréns stora blåmålade tegelvägg. Kompositionen består av 27 objekt, lika många som ste gen i trappan utmed väggen. En dörr som inte leder någonvart, utskurna, blankt målade pusselliknande former, ett par handklovar, en dolk, en avhuggen hand i lådor-vad har hänt? Alla objekt, utom sifferdisplayen, är hämtade ur Hitchcock's film »De 39 stegen«. Man ser sällan väggen i sin helhet, varför han har grupperat vissa av dem för att ses styckvis. Några andra förbin delser har de inte...eller? Grundmönstret är lågt, men hur led trådarna ska användas avgör betraktaren. Högskolebiblioteket är inrymt i en gjuterihall, byggd i seklets bör jan för Jönköpings Mekaniska Werkstad. På den fria gavelväggen har Robert Lucander placerat sin målningssvit 12 porträtt av måleri. Varje del har sin färghållning, utom en del som innehåller alla färger sammantaget. Han har uteslutit varje tecken på penselföring, lackfärgen och slipmaskinen är hans hjälpmedel. Och slumpen, den styrda. Han har kalkylerat den, eller kanske hellre, utsatt den för en målerisk undersökning. En måleriets typologi, med referenser till modernismens stora. De tolv porträtten är lika mycket måleri som realistiska objekt. Blanka, vackra, tuktat vilda tar de spjärn mot gjuteriets historia och skjuter oss mot framtiden. En skrift om konsten i Högskolan i Jönköping kan rekvireras från Konstrådet.

Jönköping. Högskolan

Torben Ebbesen Topos f. 1945 Skulptur i bemålat järn, vatten och planterade träd höjd ca 530cm, bassängens omkrets 570cm gården mellan Ingenjörshögskolan, Handelshögskolan och biblioteket Projektledare Berit LindfeIdt Fotograf Georg Kindbom

gaii

■r ii*

Jönköping. Högskolan

Håkan Carlsson Utan titel 1952-97 Gestaltning av golv i klinker och mosaik 862x920 cm i entréhallen till Ingenjörshögskolan Arbetet slutfört av Kent Karlsson efter Håkan Carlssons bortgång. Projektledare Berit Lindfeldt Fotograf Georg Kindbom

Jönköping. Högskolan

Martin Wickström De 27 stegen f. 1957 Konstnärlig gestaltning, olja, lack, glas, trä, MDF, elektronik m m 7x10m (delvis beskuret av trappa) i entrén till Ingenjörshögskolan Projektledare Berit LindfeIdt Fotograf Georg Kindbom

MUäJbHALL

New Scotland Yard

ö I» K

Jönköping. Högskolan

Robert Lucander 12 porträtt av måleri f. 1962 Måleri, akryl- och lackfärg på pannå 12 st å 200x140cm, utbredning 500x1150cm på gavelvägg i biblioteket Projektledare Berit Lindfeldt Fotograf Georg Kindbom

INKfiljj

sia1®?

mm 78

Jönköping. Högskolan

Kent Karlsson En blå linje och ett gult hårstrå från prinsessan Tuvstarr f. 1945 neon på husfasad skissuppdrag Konstrådet utförande HÖFAB Projektledare Berit Lindfeldt Fotograf Georg Kindbom

______

m S fe

HETT!

• IM1 li

■ an taia •*l%J * •• ■* W

in m (i in

SjSf m

Ronneby. Högskolan

Leonard Forslund HUS-en livs anvisning f. 1959 Screentryck och måleri 12,2x2,2m i trapphallen Projektledare Acke Hydén Fotograf Stefan Fallgren

mm u '■mms mmm

*331 VM vin M ' BW'TT.T

umnm msmm ®

7ri i m IM •;5W OamR Höä

? : ■ m r-nrri-w imam mm FM ■ "ÅI ’ W M SB W gjggggg trvmm IfHfflRS¥3 IMU Ö

f«®]., . me rm wb mt ma ms 3 ijjiinr.rji •. • fäff* 3» H® » MBS® mmb amsB mn wxmm t araa v&t

iron ass cm bbh ®«i

® jaLssi» {HM** rams»? wess'

ÄR JAG RÖR MIG uppför trappan dras min blick mot alla fönster. Ett hörn av ett höghus skjuter ut ur väggen på motsatta sidan. Blicken glider längs en fasad med öppningar mot det okända, mot något gåtfullt utanför. Jag hinner passera drygt ett tiotal våningsplan, när jag själv kanske förflyttat mig två. En märklig skal förskjutning. En gardin som dras för-eller ifrån. En stängd ÉifÄiäli dörr. En boll studsar, och dyker upp igen. Trappan vindlar. En kruka far i luften. Kaktusens taggar tränger på.

Tullan Gunér

»...det antydes i ett av fönstren något som vi aldrig kan begripa, därför att huset och husets historia, nutid och framtid är fastfrusen. Vi ser ett snitt i tiden, men inte i en realistisk tidsverklighet-utan ett snitt av manipulerad tid, i en konstruktion av för lopp, dvs. en bild av det artificiella tidsrummet som står öppet för tanken; ett tankens narrativa hus.« Leonard Forslund ur skiss beskrivningen till »HUS-en livsanvisning«. VlsSnP! l

EN GAMLA LADUGÅRDEN i Alnarp, ombyggd för utbildning av landskapsarkitekter, flankerar en stor öppen plats, ett torg att mötas på eller passera på vägen till och från lek tionerna. Till synes mitt på har Katarina Norling placerat The Heart of Bobo. Denna främmande, och samtidigt välbekanta form, går inte att gå obemärkt förbi. Somliga har önskat röja den ur vägen, och torn lyckats baxa den en bit, andra har tagit den till sig så till den grad att andra verksamheter inom området blivit uppkallade efter skulpturen. Här vilar den nu, Bobos hjärta, och erbjuder sig som en gåva inför betraktaren öga. Hjärtformen finns i grunden, samtidigt kan vi se den som en blomma, en bukett, eller en äggformad ask för alla våra tolkningar. »Mitt monster«, omtalar Katarina Norling själv skulpturen. Det är hennes första offentliga uppdrag. I tidiga utställningar remaljerade hon föremål och svepte in objekt i tvålmassa. I stort format har hon använt sig av båda tillvägagångssätten, genom att ge remaljen en lätt löddrig yta. Skulpturen är gjuten i aluminium, i två delar, två skålar som möter varandra. Utanpå metallen ligger ett skyddande hölje av den ljusgröna remaljen, glänsande lik en presentask av förväntningar. På formen har hon placerat klart målade bollar, några helt nära, nästan försjunkna i skulpturens kropp, andra sticker ut, som glada känselspröt. De runda former na är gjutna med leksaksaffärens standardboll som utgångspunkt. The Heart of Bobo har som undertitel »Ljus tolkning av en män niskas hjärta«. Från innandömet utgår pulsslag, och markerar en Bobos rytm i Alnarp.

, T■ . V ,

Alnarp. Sveriges Lantbruksuniversitetet

Katarina Norling The Heart of Bobo f. 1958 Skulptur i remaljerad aluminium 2x3x2,4 m utanför huvudentrén Projektledare Acke Hydén Fotograf Gerry Johansson i__ i m mm v...

Whflh

!l-U|

HB9

3n:

■A'

M A 4. \

'<r*M

mm ~"r.

Malmö. Tandvårdshögskolan

Peter Dacke Utan titel f. 1958 16 pilastrar och arkitraver i bok med betongbas och kapitäl i tyg, laminerade foton på aluminiumplåt i väntrum på tre plan Projektledare Acke Hydén Fotograf Åke Hedström

»i; iu

wum

Lund. Universitetet, Max-lab

Lars Kleen Rep f. 1941 Skulptur i furu och björk, armeringsjärn och bandjärn 1,20m i diameter och 38,5m lång i reaktorhallen ljussättning Kai Piippo Projektledare Tomas Nordbäck Fotograf Kai Piippo och Gunnar Smoliansky

/ S'

mm h.“-

TT SE DET ENKLA i det komplicerade, att finna det sköna genom att bryta itu det komplicerade, det skulle kunna vara ett motto för såväl konstnären som fysikern. Man ser det mycket tydligt då man kommer till Max-lab, det nationella forskningslaboratoriet vid Lunds universitet.

När man betraktar Rep, får man lust att komma skulpturen nära, att känna på den, se hur den är konstruerad, granska den från olika vinklar och studera dess skugga. Man vill också gå bakåt många meter för att se den i dess helhet och uppleva dess lätthet och elegans. För en fysiker upplevs Rep som om det är livets ström man ser, med långa invecklade och spröda molekyler som innehåller mycken styrka men också mycken känslighet. Samtidigt upplevs Rep som en märklig bild av en cirkulärpolariserad ljusstråle. En sådan ljusstråle äger just de egenskaper som Rep inrymmer. Åter en gång ser man sambandet mellan konst och fysik. I konstverket finner man analogier till den forskning, som bedrivs och i än större utsträckning kommer att bedrivas vid Max-lab, där molekyler studeras med polariserat ljus. Åter är närheten mellan fysikaliska experiment och Kleens konstverk slående. År det för att fysi kern och konstnären båda söker efter livets byggstenar och hemligheter, och är det för att naturen är så vacker och mångfacetterad ? Bengt Forkman, förre chefen för Max-lab, ur förordet till Lars Kleens utställningskatalog till Skissernas Museum 1997.

RER LARS KIEEN MAX-LAB

f 4 4 f 4

f W

•’ "il Up . JE

iZMM

W^T/.

*1*\

Lund. Universitetet, laboratoriet för neurogeneratik

Johan Scott Utan titel f. 1953 Måleri, olja och bladsilver på plexiglas åtta målningar 3xlm vardera två målningar per plan Projektledare Päivi Ernkvist Fotograf Gerry Johansson

-S'- ;*■' v. ii! ■. ’*'• Hl

>jr £

OHAN SCOTT har som bakgrund för sina målningar angett färgen för den snedställda väggen som klyver laboratoriet för neurogenerativ forskning: en kalkputs i terracotta med dragning mot venetianskt rött. Han har gjort åtta målningar, en diptyk och en färg för varje våningsplan.

Diptyken är djupblå i bottenplanet, som om alla världens hav komprimerats till just denna plats. De är målade på akrylglas »för att man från sidan skall kunna komma åt att se hur tunn mål ningen är fastän den framifrån skall ge ett intryck av att vara djup. Ett djup som genom det sätt den är målad på åker fram och tillbaka«, säger Johan Scott. Målningarna står på små klos sar, parallellt och en bit ut från väggen så att det silver han lågt på baksidan av glaset reflekterar ett ljus i skuggan bakom. Tätheten och djupet i målningen har han frammanat genom att på den fernissade silvergrunden måla med oljefärg och därefter slutfernissa helheten. På nästa våningsplan är målningarna gula, en praktfull mättad guldgul färg som för tanken till barockens tidevarv. Hos Johan Scott finns ständigt en dragning mot det klassiska, mot såväl sinnlig prakt som stram geometri. Historien får en genklang, men muterad, omvandlad till nya måle riska landskap. På andra Mirnmii våningen har diptyken en grön färghållning, men här stoppas ljuset IIPRinilU upp av mörka, pastost anbringade stråk, som ogenomträngliga snår av klorofyllmättad grönska. Överst står målningarna röda, rött i rött mot den röda fasaden. Färgen är tung, fysiskt påtaglig och med en massiv inneboende rörelse tycks den avge en rekyl mot betraktaren.

Il il i

n i inrp

£ %: cvi '1'

■H

W' .

Lund. Universitetet, Biomedicinskt centrum

Håkan Rehnberg Ut i rummet f. 1953 Skulpturer i aluminiumplåt, sockel i diabas höjd 606, 140 och 182cm i cafeterian, två plan Projektledare Päivi Ernkvist/Acke Hydén Fotograf Åke Hedström

TRAMT OCH MAJESTÄTISKT, som i ett tillstånd av vän tan, möter Håkan Rehnbergs objekt. Ut i rummet består av tre sinsemellan olika, mot varandra korresponderande objekt i tjock aluminiumplåt. De är upppbyggda av geometriska former, och två av dem reser sig vertikalt från sockeln i diabas: det ena till vänster om entrén, det andra rakt mitt emot på övre våningen, bredvid det tredje objektet på väggen. På det sättet har Håkan Rehnberg skapat en förbindelse mellan husets våningsplan. Eftersom den höga skulptu ren är sex meter har dessutom den redan väl tilltagna takhöjden förstärkts.

Rummet, som verket är placerat i, är ljust och öppet och påminner om ett torg. Objekten fungerar som platsmarkörer, riktningsgivare och samti digt ger de rummet en viss intimitet. Håkan Rehnberg understry ker i sin skisbeskrivning att de »inte representerar eller föreställer något annat än sig själva, utan i stället presenterar sin egen när varo och utbredning, alldeles som en blomma slår ut«. Håkan Rehnberg har i sitt arbete länge befunnit sig någonstans mellan skulptur och måleri, bitvis med den gula färgen som led motiv. Med Ut i rummet har han åstadkommit något av ett möte mellan dessa två genrer, ett möte som inbegriper övervåningens kraftigt mimosagult färgade vägg. När den återspeglas i skulptu ren mittemot rör sig ett tunt, gult färgskikt likt en flyktig mål ning i den gråskimrande ytan. Också enstaka detaljer kan anas som suddiga minnesbilder i plå ten, som därmed både samlar delar av rummet och tar upp ljus från de stora fönstren. Jelena Zetterström

lUUin ■ 1:

Om osynlighet Peter Cornell

Osynlighet. Robert Musil noterar i ett prosastycke från 1927 att »det som är mest utmärkande för minnesmärken är att man inte lägger märke till dem. Det finns i hela världen ingenting som är så osynligt som minnesmärken.« Efter några år sjunker monu menten in i stadsbilden på samma sätt som arkitekturen. Vi pas serar dem dagligen och vanan har en förmåga att göra dem omärkliga, för det vi använder till vardags inträder i ett slags osynlighet. Brukstingen i vår närhet betjänar oss och så länge de fungerar fäster vi normalt ingen större uppmärksamhet vid dem. Vi ser dem först när de rycks loss från sitt brukssammanhang och faller ur bruk; när de går sönder eller placeras i andra kontexter, som i affärernas skyltfönster eller museets montrar. Då är vi beredda att betrakta och pröva dem som konstverk och de blir därmed föremål för vad Kant kallade ett intresselöst betraktande. De praktiskt användbara tingen utrensades från 16- och 1700talens konstakademier och fördrevs från sitt tidigare hem i kons ten till en lägre position under rubriken konsthantverk, bruks konst och så småningom design. Där har de förblivit trots flera reformprogram och nya, alltmer utvidgade konstbegrepp. Bruksföremålen och den så kallade dekorativa konsten inbju der till ett annat seende, en annan receptionsform än konstföre målen. Det har varit ett centralt tema i samtidskonsten att under söka den skarpa knivseggen mellan synlighet och osynlighet. De osynliga brukstingen har ställts ut som ready-mades i museernas montrar medan konstverken har placerats i kontexter utanför museet, på gatan eller andra oansenliga platser i stadsrummet: sådana förflyttningar har förhöjt deras synlighet. Men ibland krävs en yttersta uppmärksamhet för att skilja verket från omgiv ningen; det är på väg att uppgå och utsuddas i kontexten och befinner sig på gränsen mellan synlighet och osynlighet. På utställningen Documenta X i Kassel 1997 arbetade flera konstnä rer med skyltfönster, affärer och affischer i stadsrummet och det var lätt att passera verken utan att urskilja dem som konstverk. 99

Andra konstnärer lockades av rumsgestaltningar som var knutna till praktisk användbarhet: Franz West hade skapat interiören till Documentas hörsal, en mycket central plats i utställningen, Vito Acconi hade utformat utställningens bokhandel och Peter Kogler kafeet. Man kunde besöka de här tre rummen utan att förstå att det var deras konstverk. Det påminner om konstnärernas roll på MAK, museet för tillämpad konst i Wien; där fick ett antal fram stående konstnärer i uppdrag att gestalta själva utställningsrum men för att på åskådligast möjliga sätt presentera och synliggöra föremål ur museets samlingar. Rollerna blev plötsligt ombytta: konstnärernas verk, av Don Judd, Jenny Holzer, Barbara Bloom, Giinther Förg och andra, var »osynliga« medan bruksföremålen däremot framträdde i en ny och överraskande synlighet. Är osynligheten en förbisedd och outforskad framträdande form? I det offentliga rummet är osynligheten en mer subtil kategori än synligheten. Konst i det offentliga rummet bör inte tränga sig på i en auktoritär synlighet, för där uppsöker jag inte avsiktligt konstverket som när jag av fri vilja väljer att gå på museum. Jag har rätt att vara i fred men behöver ändå verkets närvaro i ögonvrån, som en karaktär, en klang, ett riktmärke, ett minne. I museets avskildhet möter jag verket med största upp märksamhet; på gatan möter jag det oftast i ett tillstånd av dis traktion. På museet befinner sig verket i centrum och fokus, i det offentliga rummet är det en mer perifer och flyktig del av synfäl tet hos den som passerar förbi. Verken i stadsrummet inbjuder alltså inte till samma kontemplativa uppmärksamhet som konstverken på museet. Man tillägnar sig dem på ett annat sätt, liksom i förbigående men inte nödvän digtvis mer ytligt. Museets verk fungerar inte på gatan. Konstverket i stadsrummet möter man snarare på samma sätt som arkitektur. Walter Benjamin har försökt ringa in denna perceptionsform i »Konstverket i reproduktionsåldern«. Inför arki tektur, menar han, har den visuella upplevelsen inte så mycket »med koncentrerad inprägling att göra som med en inregistrering i förbigående«. Denna, som han kallar, »den förströdda upplevel sen, som med växande eftertryck gör sig gällande inom alla konstarter och är ett symptom på genomgripande förändringar i uppfattningssättet, har sitt egentliga övningsfält inom filmen.«

Men innebär inte en sådan ouppmärksamhet en kränkning av konstverket? Är det inte konstverkets själva mening att låta sig omsorgsfullt betraktas ? En målning eller en skulptur på en sock el i museet gör rättmätiga anspråk på att befinna sig i blickens fokus och det seendet har kommit att bilda norm för hur vi bör närma oss verket. Men ett sådant närmande är inte längre giltigt när vi avlägsnar oss från den rena konsten och möter den tilläm pade eller dekorativa konsten-eller arkitekturen. Ernst Gombrich har noterat hur annorlunda vi tillägnar oss till exempel Alhambras arkitektur än en enskild målning: vi ger upp fokus, vi överblickar, förflyttar oss utan att fixera, och kapitulerar inför mängden av visuell information utanför vår kontroll. Men det är inte desto mindre ett tillägnande och ett närmande och det behöver inte vara ytligare än skärskådandet av en målning. Gombrich talar om den tillämpade konsten, ornamentiken och arkitekturen som »unregarded art«. Dit hör också konstverk och monument som nästan utmanande hävdar värdet av det obetraktade. Paul Veyne nämner som exempel Trajanuskolonnen och Vendomekolonnen som är täckta med ett band av reliefer som löper i spiral från bas till krön. De översta relieferna är omöjliga att fixera från marken, men det har ändå en mening att de finns där. Och det vi trots allt varseblir kanske vi inte förstår; ikonografin är okänd eller har fallit i glömska - ändå har konstverket mening, på samma sätt som den katolska mässan även om vi inte förstår liturgins latin: den närvarar, omger oss, upprättar ett cermoniel och en ram kring vår situation. Paul Veyne föreslår en utforskning av osyn lighetens sfär: »Man borde skissera en konstsociologi där kons ten, långt ifrån att förmedla en ikonografi och en ideologi, är en dekor som man inte direkt betraktar, knappt ser, men som lika fullt är mycket viktig.« Sivert Lindblom arbetar i denna osylighetens sfär utan någon rädsla att verket inte ska synas. Också här kan man göra en jämförelse med teaterns scenografi, där föremå len i pjäsen har flera roller: de används handgripligt som bruks föremål av skådespelarna på scenen, men är samtidigt konstföre mål för publikens intresselösa och uppmärksamma betraktande. Ur Peter Cornell och Sivert Lindblom: »Gemensamma rum«, Bonnier Essä 1998.

101

KONSTNÄR SREGISTER

Henrik Allgén 29 Miroslaw Balka 36 Karen Bennicke 63 Britta Berg 23 Rune Bergström 58 Mats Caldeborg 63 Bengt Carling 24 Håkan Carlsson 70 Peter Dacke 85 Torben Ebbesen 70 Elisabeth Ekstrand 27 Maj-Britt Engström 16 Arne Falang 12 Leonard Forslund 80 Jens Fånge 14 Irina Gebuhr 40 Anna Gerdén 64 Rigmor Grönjord 20 Enno Hallek 58 Beatrice Hansson 28 Pia Hedström 59 Åsa Herrgård 63 Göran Johansson 59 Anders Kappel 44 Kent Karlsson 70 Gunilla Kihlgren 51 Elle Klarskov Jörgensen 51 Lars Kleen 86 Sivert Lindblom 30 Lars-Olof Loeld 52 Robert Lucander 71 Harald Lyth 30 Britt Mari Malmborg 40

Kari Mjåtveit 18 Katarina Norling 82 Kjell Ohlin 53 Paul Osipow 44 Håkan Rehnberg 94 Rune Rydelius 62 Henrik Samuelsson 48 Johan Scott 90 Ulf Sjöstrand 15 Nils G Stenqvist 30 Fredrik Sundahl 50 Annika Svenbro 44 Petra Westermark 22 Martin Wickström 71 Dan Wirén 40 Måns Wrange 64

PLACERING

Alnarp

SLU landskapsarkitekturutbildning, Alnarpsgården Arkitekt: Forsberg & Wikerstål

Borås

Kriminalvårdsanstalten, Brinellgatan 13 Arkitekt: Contekton Arkitekter AB

Göteborg

Universitetet, Hasselbladslaboratoriet, Medicinaregatan 5 C Arkitekt: Contekton Arkitekter AB Universitetet, institutionen för psykologi, Haraldsgatan 1 Arkitekt: Semrens Arkitekter

Jönköping

Högskolan, Kyrkogatan Arkitekt: White Arkitekter, Göteborg

Linköping

Universitetet, Fysikhuset Arkitekt: Tuvert arkitekter AB

Lund

Universitetet, Biomedicinskt centrum, Sölvegatan 21 Arkitekt: White Arkitekter, Malmö Universitetet, laboratoriet för neurogeneratik, Sölvegatan 17 Arkitekt: White Arkitekter, Göteborg Universitetet, Max-lab, Ole Römers väg 1 Arkitekt: Anshelmgruppen Arkitekter AB

Malmö

Hovrätten över Skåne och Blekinge, Norra Vallgatan 102 Arkitekt: SYD ARK Arkitektkontor AB Tandvårdshögskolan, Carl Gustafs väg 34 Arkitekt: FOJAB Arkitekter

Norrköping Norrköpings flygplats Arkitekt: Bertil Ahlberg Arkitekt och konsult AB Ronneby

Högskolan, Soft Center VI Arkitekt: Börje Fogelberg

Solna

Karolinska institutet, institutionen för bakteriologi, Doktorsringen 13B Arkitekt: HLLS Arkitektkontor AB Karolinska institutet, Scheelelaboratoriet, Doktorsringen 9 Arkitekt: Bjurström & Brodin Arkitekter AB

Stockholm

Minnesvården över Estonia, invid Galärkyrkogården Arkitekt: Andersson Jönsson Landskapsarkitekter Kungliga Tekniska Högskolan, Lindstedtsvägen Arkitekt: Ahrboms Arkitektkontor AB Kungliga Biblioteket, Humlegården Arkitekt: KÅBE Arkitekter HB Manillaskolan, Manillavägen 32-36 Arkitekt: Södergruppen Ark AB; Landskapsarkitekt Carl Blomqvist

106

Myntkabinettet, Slottsbacken 6 Arkitekt: ARKSAM Arkitekter Räddningsverket, Malmskillnadsgatan 64 Arkitekt: Ove Flyckt Arkitektkontor AB Stockholms Tingsrätt, Bergsgatan 50 Arkitekt: Ulf I. Andersson Arkitektkontor AB Universitetet, Geovetenskapernas hus, Svante Arrhenius väg 8 Arkitekt: Nyréns Arkitektkontor Sundbyberg Banverket, Rosengatan 8 Arkitekt: Skanska Nord AB Sundsvall

Mitthögskolan, Holmgatan 10 Arkitekt: ARKEN Arkitekter AB

Uppsala

Ångströmlaboratoriet, Polacksbacken Arkitekt: Myrenbergs Arkitekter AB

Örebro

Universitetet, biblioteket, Fakultetsgatan 1 Arkitekt: Uhlin och Malm Arkitektkontor AB

Österåker

Kriminalvårdsanstalten Arkitekt: Jan Falck Arkitektkontor AB

BÖCKER ATT BESTÄLLA FRÅN STATENS KONSTRÅD

Utsmyckningen av Centralstationen i Stockholm 1994 TEXT Thomas Millroth. FOTO Pelle Stackman. Karin Almlöfs förlag. 96 sidor i färg och svartvitt, med nio porträtt av konstnärerna som deltog i den inbjudna tävlingen om gestaltningen av Centralstationen samt en beskrivning i ord och bild av Ulrik Samuelsons verk. Formgivare Karin Almlöf Pris: 150 kr + porto

Platser TEXT Magnus Florin m fl. FOTO Björn Keller och Nino Monastra. 130 sidor i svartvitt om 16 konstnärer som har gjort förslag till konstnärlig gestaltning av en plats i Stockholm. En ny hittills oanad stad träder fram. Boken har ett rikt text- och bildmaterial om varje deltagande konstnär. Formgivare Henrik Nygren. Pris 100:- + porto

Miroslaw Balka. En Minnesvård TEXT Miroslaw Balka, Annika Öhrner och Ann-Sofi Noring. FOTO Gunnar Smoliansky. Engelsk översättning. 80 sidor i färg och svartvitt om Miroslaw Balka och Estonia-minnesvården. Formgivare Mako Fukuda Pris 150:- + porto 108

Konsten i Högskolan Gävle Sandviken Ulf Rollof, Mikael Lundberg, Bianca Maria Barmen. TEXT Päivi Ernkvist, Ann-Sofi Noring, Anna-Karin Palm, Bengt Svensson. FOTO Lars Gustavsson, Åke E-Son Lindman m fl. Engelsk version finns i särtryck. 184 sidor i färg och svartvitt, med beskrivningar av respektive konstnärskap samt konstnärernas verk i högskolan. Formgivare Greger Ulf Nilson Pris: 175 kr + porto

Columna. Kjell Ohlin TEXT Carl-Fredrik Berggren, Jan W Morthenson, Ann-Sofi Noring. FOTO Jan Almerén, Kjell Ohlin. Engelsk översättning. 40 sidor i färg och svartvitt om Kjell Ohlins »tonepaintings« och ljudspel »Columna« för Fysikhuset vid Linköpings Universitet. Pris: 60 kr + porto

Långs Strömmen TEXT Bonnie Festin, Patrik Förberg, Tina Karlsson, Lena Lindgren, Helena Mattson, Ann-Sofi Noring. 40 sidor i färg om idétävlingen Längs Strömmen och de 15 förslag som arvoderades för att utveckla sina tävlingsförslag. Formgivare Mats Thorburn Pris: 20 kr + porto

Konsten i Regeringskansliet TEXT Mailis Stensman. FOTO Tord Lund. 144 sidor i färg och svartvitt som beskriver den beställda och inköpta konsten till Regeringskansliets byggnader, departemen ten, ambassader och Sagerska huset. Boken är producerad av Statens konstråd på uppdrag av Regeringskansliet. Formgivare Marja Pennanen Pris 175 :- + porto

Sila mygg och svälja kameler TEXT Eva Löfdahl, Gunilla Lundahl. FOTO Nino Monastra. Engelsk sammanfattning. 80 sidor i färg och svartvitt om Eva Löfdahls gestaltning av »Sila mygg och svälja kameler«och »Utskjutning» för Kemiska Övningslaboratoriet vid Stockholms Universitet. Boken beskriver tillkomstprocessen och innehåller konstnärens egna kommentarer till arbetet i ord och bild. Formgivare Anders Ljungman Pris: 175 kr + porto

BYGGKERAMIK - konst att förnya TEXT Elisabeth Hatz, Thomas Nordström, Johan Celsing. Intervju med Päivi Ernkvist. 48 sidor i färg om byggkeramikens möjligheter i arkitekturen. Boken ger exempel på samtida keramik, med utblickar i tid och rum. Formgivare Alexandra Frank Pris: 100 kr + porto

Statens konstråds tidskrift och årskatalog kan rekvireras mot portokostnad, liksom mindre skrifter som finns omnämnda i årskatalog nr 27.

110

Nr 27 av Statens konstråds tidskrift omfattar beställda konstverk av Konstrådet under 1996 och 1997. © Statens konstråd Redaktion: Patrik Förberg, Ann-Charlotte Krön och Ann-Sofi Noring Där inget annat anges är texten skriven av Ann-Sofi Noring Ansvarig utgivare: Staffan Cullberg Grafisk form: Mako Fukuda Repro och tryck: Stockholms Offset Statens konstråd, Stockholm 1999 ISSN 0349-8220

;

STATENS

KONSTRÅD : :........... [! Statens konstråd, Box 3084, 103 61 Stockholm

Årskatalogen kan rekvireras från Statens konstråd Telefon: 08-440 12 80 Fax: 08-440 12 81 Besöksadress: Wallingatan 20-22, Stockholm Hemsida: www.statenskonstrad.se

Statens konstråd årskatalog 27 (1996–1997)