Soc&komposten maj 2015

SOC& KOMPOSTEN

Studentorganisationen vid Soc&kom

maj 2015

INNEHÅLL

CHEFREDAKTÖRENS HÄLSNING BARN PÅ UNI KOLUMNEN Blöjbyte i klassrummet

3 4 –5 6

INKAST Att flytta över vägen 7 JOURNALISTIK I EN STAD MED MUNKAVLE ÅSIKT Värda en trygg studietid

11

J-SEMI 2015 Representation

12 –13

THE KIWI TALE Tankar från Nya Zeeland

14 –15

REDAKTIONSSEKRETERARENS KOMMENTAR

16

MUSIKRECENSION Satellite Stories

17

KÅSERI Det blir värre varje gång

18

ÖPPET BREV TILL HST

19

VAPPEN MED STUDORG

20 –23

SITSVÄRDINNANS HÄLSNING

22

PÅ GÅNG I STUDORG

24

SOC&KOMPOSTEN är StudOrgs egna obundna

icke-kommersiella studerandedrivna tidning.

Få din röst hörd och din synvinkel spridd, kom med i nästa redaktion!

2

8 –10

DATUM: 15 maj 2015 ANSVARIG UTGIVARE: Oskari Bäck ­CHEFREDAKTÖR: Lilian Tikkanen REDAKTIONSSEKRETERARE: Lukas Rusk ­SKRIBENTER: Anna Björkqvist, Lina Raunio, Stefanie Lindroos, Sara Östman, Jenny Blomqvist, Christina Lassheikki, Hanna Rautoma, Anna AlaKetola LAYOUT: Sara Ekstrand PÄRMBILD: Mikaela Henriksson UTGIVARE: Studentorganisationen vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet r.f.

CHEFREDAKTÖRENS HÄLSNING

Feedback – fiende eller nyckeln till framgång? Den ljuva känslan svävar så nära att man nästan kan nå den. Bara lite till ... efter några dagar är de stora ansträngningarna över och sommaren här. Då man äntligen pressat ur sig en essä, ett tentsvar eller en föreläsningsdagbok vill man bara glömma allt som heter studier och koppla av i minst tre dagar. Eller tio. Eller trehundrasextiofem. Jag har ändå funderat på om det kanske skulle gynna min aningen kaotiska studieteknik att senast när jag fått vitsordet för en kurs granska min insats. Gjorde jag bra ifrån mig enligt mig själv? Läste jag tillräckligt, använde jag tillräckligt med tid på att skriva? Är jag nöjd med min prestation? Det låter som världens tråkigaste råd att ge sig själv feedback, men jag tror att det kan vara hälsosamt ibland. Jag menar inte att man ska piska sig själv om man blivit underkänd eller är missnöjd med sin prestation, oberoende om man läst i två månader eller börjat läsa två dagar före tenten, eller om man under terminen varit bättre vän med Netflix än med Word. Att ge sig själv en klapp på axeln nästa gång man klarar av ett arbete eller en kurs kan kännas trevligt. Jag gjorde det. Nu är det över. Fastän man inte skulle vara nöjd med resultatet är det ett steg närmare 180 studiepoäng. Om man blir underkänd går det alltid att skriva om. Genom att vara konstruktiv mot sig själv och granska sin arbetsprocess upptäcker man kanske var det gått fel. När man är ärlig med sig själv och medger att man i medeltal använt tre kvart av en tim-

me till att underhålla sig på sociala medier eller att man inte ens öppnat tentboken under veckoslutet kan det hända att något klickar i hjärnan. Kanske det inte fungerar. Men om man ständigt är missnöjd eller stressar med studierna kan det vara värt ett försök. Kurskamraterna uppskattar säkert också det att man efter ett grupparbete tackar för samarbetet. Diskutera arbetsprocessen både i gott och ont ifall det känns bekvämt. Om det är befogat att ge kritik åt någon, är det bäst att vara konstruktiv och inte för petnoga. Glöm inte heller att tala om vilka saker som fungerade. Vad som helst för “de­briefing” efter ett större projekt, fast att ta en öl tillsammans skapar ett tillfälle för diskussion. Kanske lär man sig något värdefullt eller har lättare att ta itu med nya utmaningar. Eller så har man sig ett gott skratt och en rolig kväll. När vårens sista studiepoäng ramlar in på Weboodi får vi studerande enligt mig med gott samvete strunta i all feedback och fira att sommaren är här. Oberoende om du ska jobba eller studera i sommar ­kom ihåg att njuta av solen och Soc&komposten! Vi ses på hösten!

LILIAN TIKKANEN Chefredaktör 3

UNIVERSITETET

”Det ska finnas en ledig famn för varje barn” En del studerande med spädbarn vill fortsätta med kurserna redan före dagisvård blir aktuellt. Ett alternativ för dem som saknar barnvakt är unis barnparkering som erbjuder småbarnsföräldrar några timmars studiero. En solig torsdag i april irrar jag omkring i Brobergsterassens mörka gångar på jakt efter småbarn. Att upptäcka skylten till HUS barnparkering bådar gott, men jag är tvungen att ringa Katariina Haikala‐Tikander, barnträdgårdslärare samt kandidat i pedagogik, innan jag hittar fram. Haikala‐Tikander och Marika Dolivo, pedagogie magister och andra halvan av personalen, gläder sig åt utrymmet. Det finns ett kök, en soffa, en stor säng och granna leksakshus och barnvagnar. Helsingfors universitet har specialdesignat utrymmet enligt barnparkeringens behov och står för alla kostnader gällande det. Helsingfors stad stöder även verksamheten, men i huvudsak är det HUS som håller verksamheten i gång.

Marika Dolivo & Katariina Haikala‐ Tikander. 4

På barnparkeringen kan studerande alltså lämna av sina småttingar några timmar då studieplikterna kallar. De flesta barn är ”stammisar”, det vill säga besöker regelbundet parkeringen, vilket Dolivo och Haikala‐Tikander anser vara bra eftersom man lär känna dem. Enligt personalen känner sig barnen tryggare då bemanningen är lika från dag till dag. De avfärdar ändå inte tanken på att studerande skulle avlägga sin praktik på barnparkeringen, utan tycker det kunde vara en rolig idé. Två gånger om året, i januari och augusti, delas ”stammisplatserna” ut. Enligt Dolivo och Haikala‐Tikander är tjänsten populär. Ungefär elva familjer uppskattar att de besöker barnparkeringen dagligen. Det är därmed viktigt

att i god tid reservera tid per telefon eller e‐ post. Ett typiskt par av besökare beskriver personalen som en finskspråkig kvinna med ett 6‐24 månader gammalt barn. Dolivo och Haikala‐Tikander talar även svenska och engelska vid behov, samt erbjuder skriftlig info på dessa språk. Varje läsår har de även kunder med invandrarbakgrund. Medan vi talar har en av knattarna triumferande lyft upp en skatt i form av ett klämskydd i grå ton! Dolivo lägger dock vänligt med beslutsamt tillbaka klämskyddet på sin plats vid dörren. På barnparkeringen råder ingen stram tidtabell. Blöjor byts enligt behov och barnen får sova om de är trötta. Mellanmål (på egen bekostnad) äter de ungefär vid elva och två.

Barnen måste klara av att vara ifrån föräldrarna utan att få alltför stor ångest, då gråten sprids som en löpeld bland barnen. För att vänja barnet vid parkeringen går det att bekanta sig med den på förhand. – Vi har högst sex barn åt gången så att det ska finnas en ledig famn för varje barn, berättar Dolivo. Hon påminner också att ett sjukt barn bör stanna hemma, och att halksockor och handduk gärna får tas med. På frågan hurdana samhälleliga attityder det finns gällande studerande föräldrar tvekar Dolivo och Haikala‐Tikander. – Jag skulle säga att de är mer tillåtande än negativa. Barnparkeringen är en fin medlemsförmån för studerande inom HUS, menar Dolivo. Tjänsten har enligt Dolivo fått positiv feedback av föräldrarna. Hon lyfter fram tjänsten som nödvändig särskilt om föräldern inte har hjälpsamma släktingar på nära håll. Sex månader gamla barn får inte heller föras på dagis. Barnparkeringen gör det alltså möjligt för föräldrar med så pass unga barn att framskrida i studierna. Haikala‐Tikander har ibland sett föräldrar med småbarn på föreläsningar – Men kanske det ser annorlunda ut utanför den pedagogiska fakulteten, funderar hon.

Camilla Berghäll

Soc&kom: en miljö för barn? Att pussla ihop studier med deltidsarbete kräver mycket planering och en gnutta talang. Hur gör man om även barn ska platsa in i ekvationen? För journalistikstuderande Camilla Berghäll, 33, är detta verklighet.

Barnparkeringen vid HU

Utan att någon av föräldrarna stannat hemma skulle vardagen med de tre­och knappt ettåriga barnen varit utmanande att lösa. Camilla Berghäll säger sig ha det lyxigt då hennes man ”sköter om familjecirkusen”, det vill säga tvättar byket, lagar mat och hämtar barnen på dagis.

Vad? Tillfälligt barnvaktande av studerandes minst 6 mån. gamla knattar, verksamhet sedan 2002 När? må‐to 8‐16, fre 8‐14 Var? Brobergsterassen 3 C För vem? HUS‐studerande med 6 mån. gamla barn eller äldre Pris? 4 €/h, syskonrabatt Hur ofta? Högst 2 ggr/vecka, 3 h åt gången Kontakt? lapsiparkki@hyy.fi Tel. 050 303 8333 (Du kan meddela dig på svenska, finska eller engelska)

I fjol, då mannen jobbade, krävde ordnandet av barnvakt energi. Berghäll försökte då vara några gånger i veckan hela dagar i skolan för att de resterande dagarna kunna vara hemma med barnen. Det yngsta barnet, ännu inte sex månader fyllda, var för ungt för att varken kunna sättas på dagis eller på Helsingfors Universitets barnparkering. De dagar hon studerade fungerade ofta farmor eller mormor som barnvakt. Till Soc&kom skulle hon inte ta barnen. – Det är ingen miljö för barn. Ettåringen skulle krypa omkring på smut-

TEXT&BILD: HANNA RAUTOMA Socialpsykologistuderande

siga golv och jag skulle få springa efter, skrattar hon. På frågan huruvida treåringen kunde sitta med på föreläsning svarar hon ändå mindre absolut och funderar om en muminvideo kanske skulle hålla barnet sysselsatt. I matsalen finns också en barnstol, vilket hon tycker är bra. Berghäll är inne på sin andra utbildning och saknar inte ett stereotypt festfyllt studieliv. Då så mycket av tiden går åt till studier och jobb, vill hon umgås med barnen då hon är ledig. Under tentperioder kan det hända att hon efter att barnen gått och lagt sig ännu pluggar. Utmaningen brukar dock vara påtaglig i det skedet. Samhället stöder inte studerande med barn tillräckligt. Det blir kärvt ekonomist, menar Berghäll. Hon upplever att det förväntas att man först satsar på karriären och sedan på barnen. När man väl har barn, särskilt äldre än bebisar, och rör sig ute på stan blir man enligt henne ofta negativt bemött. Barnvagnar är enbart i vägen och måste med bistra miner och så fort som möjligt passeras. Knattar som talar eller skriker på tåg och buss är olidlig störande och borde tystas ner. Är det så dåligt med barn? Berghäll efterlyser en attitydförändring. – Barn är bra och inte en belastning.

5

KOLUMN

Blöjbyte i klassrummet Det är inte bara professorn som tar plats framme i klassrummet. En baby utlöser häftiga inandningar i studerandeskaran då hen stödjer sig på värmeelementet eller lutar mot glasfönstret som vetter mot innergården. Detta får jag bevittna som utbytesstuderande på Alice Salomon Hochschule (ASH) i Berlin. Bland socialarbetar‐, fysioterapi‐ och pedagogikstuderande finns många småbarnsföräldrar som hämtat med sitt barn till föreläsningen. Alla föräldrar med barn jag stöter på är mödrar. Bebisar sover mest i bärselen på sin mor som diskret vankar fram och tillbaka längst bak i klassen. De små sitter också i famnen och vrider med o‐formad mun huvudet mot den som talar. Ibland blir de ammade. Ibland byts blöjan på bordet i klassrummet. Gråter barnet så att studenterna börjar skruva på sig avlägsnar sig paret för en stund. Annars verkar babyn snarare ha en uppiggande inverkan på atmosfären i klassen, lite som att ha en hund med på kontoret. Äldre barn blir ofta rastlösa på föreläsningarna. En gång under ett seminarium om barn‐ och ungdomsrätt sprang en unge upprepade gånger mot ett skrivbräde med stift framme i klassen, för att gripa tag i en penna hen högljutt förde till modern som satt längre bak. Deltagarna i seminariet verkade först roade, men då det blev allt svårare att höra vad som sades i rummet, sneglades det på föreläsarparet. Skulle de ingripa i situationen, eller var det på moderns ansvar att inse att det var dags att gå ut? Jag var inställd på att de med milt beklagande miner skulle hålla upp dörren och vinka utåt. Istället log de förstående, tog tag i skrivbrädet och flyttade det längst bak i klassen. Inget spring mer. Bara ett barn som förnöjt undersökte sitt byte. ASH ställer sig välvilligt till personer som vill kombinera sina studier med ett familjeliv. På skolan ses barn inte som ett hinder eller problem, utan integreras på ett självklart vis i vardagen. I matsalen finns till exempel en lekhörna och matningsstolar. Skolan erbjuder också en gratis barnvakning med studerande som personal. Maximalt fem gånger i veckan och fyra timmar om dagen får man använ-

6

da sig av tjänsten. Kriterierna för en regelbundet få ta del av tjänsten är att barnet ska vara minst sex månader gammalt och att man deltar i en utbildning två veckor före första barnvakningen. Snacka om en familjevänlig arbetsplats!

HANNA RAUTOMA Socialpsykologistuderande

INKAST

Att flytta över vägen För ett år sedan blev jag politices kandidat. I fyra år hade jag vandrat i solsken, spöregn och snöstorm till den vita byggnaden på Yrjö Koskinens gata (som jag inte efter fyra år ännu heller vet hur en ska stava det).

Plötsligt. Plötsligt skulle jag gå vidare till en helt annan byggnad. Jag skulle få börja i de stora barnens skola, dit det faktiskt är svårt att komma in. I korridorerna talas det smarta saker. Farväl till de gamla lärarna och gamla kurskamraterna. In kom nya skrämmande professorer och föreläsare och på bänkarna satt totalt främmande människor. I dag är professorerna och föreläsarna inte alls skrämmande och kurskamraterna är bekanta ansikten. (Vänner utanför ankdammen jess!) Allt känns fräscht igen. Jag har trivts sjukt bra. Det är inte bara byggnaden som bytts, utan även mitt huvudämne, från journalistik till kommunikation. Under de sista åren på Soc&kom kände jag mig lite borttappad och var osäker på vad jag egentligen ville. Ett var säkert: regelrätt journalist ville jag inte längre bli. Soc&kom och sommarjobb hade sett till det. Men vad var det jag egentligen ville bli då? Efter fyra år trodde jag att jag var skoltrött. På mitt femte år insåg jag att jag hade studerat fel saker. Kanske alla inte är trötta på sitt huvudämne, men nya vindar är antagligen alltid välkomna. För er som funderar på vad ni skall göra efter er pol. kand kan jag säga: vidga era vyer. Var inte rädda för Valtsikan. Och dessutom är ju Soc&kom på andra sidan vägen.Nu, för första gången på länge, känns det som jag är på rätt väg (även om jag fortfarande sitter i Studorg­rummet helt för mycket).

CHRISTINA LASSHEIKKI Magisterstuderande

7

FEJS

Journalistik i en stad med munkavle Aten, Grekland. Trevliga människor, god mat, blommande fruktträd och uråldriga marmorpelare. Allt detta kommer i samma paket med ekonomisk kris, enorm invandring och det andra minst pressfria landet i Europa. TEXT&BILD: SARA ÖSTMAN Journalistikstuderande

8

Konferensdeltagarna från hela Europa fick ta del av den antika grekiska kulturen. Här lyssnar en liten del av gruppen på en guide vid Akropolis. Mitt första personliga möte med Greklands huvudstad skedde via den årliga omkringresande journalistkonferensen FEJS AC som ordnas av Forum for European Journalist Students. FEJS är en icke­vinstdrivande organisation som uppstod i slutet av åttiotalet för att gynna utbytet av information och arbetserfarenhet mellan unga, europeiska journalister. I år samlades ungefär hundra deltagare till konferensen för att delta i föreläsningar, workshops och debatt kring temat “stereotypier, exklusion och högerpopulistisk retorik i Europeiska medier”. Med en viss ödmjukhet inför min okunskap om Grekland (utöver det historieböckerna säger om demokrati, filosofi och olivträd) kan jag ändå påstå att Aten var en passande plats att samlas kring ett sådant tema. Från 2009 till 2014 sjönk Grekland

nästan sextio platser på Reportrar utan gränsers ranking över pressfrihetens status i världen. Till i år har situationen förbättrats, men Grekland befinner sig ännu på 91:sta plats som är den lägsta placeringen i Europa efter Bulgarien. Den en veckas långa konferensen inleddes med en introduktion till de grekiska medierna i nuläget av Aris Hatzistefanous. Den ekonomiska krisen har försämrat de grekiska mediernas möjlighet till mångfald, men även inflytande av högerpopulistiska partier som Gyllene gryning har haft stor inverkan på mediernas retorik. Också polisvåld mot journalister och demonstranter har ökat, utan konsekvenser från regeringen. – I fem års tid har anarkister dödats och blivit slagna på gatan. Först när en kändis blev nerslagen var det någon som ens reagerade lite, trots att det här

hör till arbetarklassens dagliga problem, säger Hatzistefanous. Hazistefanous tycker att det är en underdrift att kalla Gyllene Gryning enbart för högerextremister när en del av medlemmarna har setts bära svastikor. Med en växande högerextremism i hela Europa borde journalisterna våga utmana den med en modigare retorik. I Grekland råder det å andra sidan en viss självcensur eftersom medierna känner att de inte kan hävda sig mot populistiska finansiärer. Det viktigaste är enligt Hatzistefanous att få till stånd bättre utbildning för journalister och att det skulle ordnas tillfällen som uppmärksammar problemen och tillåter att diskutera dem öppet. – Att undvika orden “nazism” eller “fascism” och istället skriva om partierna som enbart nationalistiska är att sopa vägen för dem. Ingen har längre möjligheten att ha andra åsikter.

9

FEJS Det är inte lätt när mediefolk är rädda för att förlora sina jobb. Även journalister måste få mat på bordet, säger Hatzistefanous. Konferensen hade många olika teman och samma dag som en gästföreläsare pratar om de stora flyktingströmmar som drar in över Europa, kommer nyheten om att 700 personer har dött i en ny flyktingkatastrof utanför Italiens kust. Aten har precis som Turkiet, Spanien och Italien stor tillflyttning och mängden papperslösa på gatorna ökar. Dagen då det ordnas en videoworkshop bestämmer sig min grupp för att försöka träffa en immigrant och få höra om hens vardag i Aten. Trots att vi bara har fyra timmar på oss har vi inga svårigheter att hitta någon som ställer upp. “Johnny” säljer armband på ett välbesökt torg. – Att bo i Aten är ett helvete. I mitt hemland var jag husmålare. Man vill jobba så att man kan göra rätt för sig och flytta härifrån, säger han.

“Johnny” har bott Grekland i två år och suttit i fängelse en stor del av tiden. Han får varken jobb, uppehållstillstånd eller de papper som behövs för att han ska kunna lämna Aten. Hans situation klassas inte som akut eftersom det inte pågår ett krig i hans hemland, men det är ändå omöjligt för honom att återvända. Situationen är ett status quo som gör att han inte kan förändra något i sitt liv, och den liknar många andras. Hatzistefanous är orolig för vad den högerextrema politikens frammarsch kommer att ha för konsekvenser för den eurpeiska flyktingpolitiken. – Vad är en äkta nation? Var dras gränserna och hur kan man ens bibehålla det? Man måste se samhället som ett ekosystem, inget går framåt utan utbytet av kunskap. Stunden EU och Grekland stänger gränserna kommer vi att skapa en öken för vår civilisation, säger Hatzistefanous. Det mest påtagliga samhällsproblemet i Grekland är ändå den ökande fattigdomen. Den ekonomiska krisen kom,

men inga lösningar har ännu på allvar tagit fotfäste. Enligt Hatzistefanous är journalisternas och deras rapportering också medskyldiga till att situationen enbart förvärrades efter krisen. – De grekiska medierna spelade en stor roll i den ekonomiska konjunkturen. Det annonserades mycket från de grekiska bankerna och man uppmanade folk att ta lån, vilket bara gjorde skulden större. Medierna presenterade ensidiga lösningar, med understöd från EU och IMF, säger Hatzistefanous. I Grekland är det rätt vanligt att tv och papperstidningar är människors enda nyhetskällor. När inte alla har ständig tillgång till webbnyheter blir det också lättare att styra människor i likartade tankebanor. Hatzistefanous säger att folk fortfarande tror på medierna, men att det håller på att ske en förändring. – Journalisten har det mest hatade yrket i hela Grekland. Men jag är stolt över det grekiska folket. De förstår hur korrupta medierna kan vara.

Utsikt över Aten från Akropolis.

10

ÅSIKT

Värda en trygg studietid Att studera i Finland är drömmen. Man ska vara tacksam över den kostnadsfria utbildningen, över socialtjänsterna, över studieförmånerna. På fem år får man en högskoleexamen som värderas högt överallt i världen. Alla dörrar står öppna och möjligheterna är oändliga. Men bagaget från studielivet hänger med. Gränsen för fattigdom ligger i Finland på inkomster på kring 1100 euro i månaden. Det maximala studiestödet med bostadstillägg inräknat för en högskolestuderande är 500 euro i månaden. Också med studielån håller sig summan några hundra euro under låginkomstgränsen. Och då talar vi om skulder på till och med 18 000 euro efter examination. En ynklig summa att investera på och din egen och samtidigt landets framtid.

För att kunna trygga en framtid där utbildade yrkesutövare är mer regel än undantag måste vi ta ställning till frågan: Vad är en studerande värd? Istället för att tuta ut tomma ord om vikten av bra utbildning borde vi satsa på att göra studierna lönsamma för alla. Att studera ska vara ett jobb värt lika mycket som vilket som helst arbete för vårt samhälle, så varför inte jämna ut stödsystemet så det är lika för alla låginkomsttagare?

Det hettar till i den samhälleliga debatten varje gång begränsningar i studiestöd eller studietakt diskuteras i politiken. Senast var det förslaget om att rätten till studiestöd bara skulle gälla den första påbörjade utbildningen som väckte starka känslor, speciellt bland studerande. Det är studerandena som förväntas klara sig, de ska fixa det fast resurserna minskar och livet på studieorterna jämt blir dyrare. Samtidigt ökar staten sina krav på att studenterna ska utexamineras allt fortare från högskolorna. För att klara av studietakten går det inte att jobba vid sidan om studierna. Den bästa tiden i livet förvandlas till en kamp om att överleva.

Att studera ska alltid öppna dörrar, inte stänga dem.

STEFANIE LINDROOS Journalistikstuderande

Hur skiljer sig en fattig studerande från en fattig finländare? Varför förväntas en studerande klara sig i en ekonomisk situation där det maximala stödet ofta inte ens täcker hela hyran? Det allmänna bostadsbidraget i Finland kan vid behov täcka hela hyran för låginkomsttagare medan studerande förväntas klara sig på ett bostadstillägg på maximalt 210 euro i månaden. Det är bara en tredjedel av en medelhög hyra för en etta i Helsingfors.

11

J-SEMI 2015

Bristande representation I år fokuserade J‐seminariet på hur invandrare och personer med funktionsnedsättning visas i medierna. TEXT&BILD: ANNA BJÖRKQVIST Journalistikstuderande

Sakta men säkert dyker allt fler upp i den lilla föreläsningssalen, där J‐komm ordnar sitt årliga seminarie ordnas. Den här gången är det journalisten Lina Laurent och SOS Aktuellts chefredaktör Daniela Andersson som ska föreläsa. Lina Laurent inleder med en inblick i hur invandrare representeras i medierna. Hon fäster märke vid att bildsättningen för artiklar om invandrare i Finland ofta är slentrianmässig. – Det är så gott som alltid en anonym mörkhyad person eller en muslim som får agera bildsättning till artiklar om invandrarfrågor, säger Lina Laurent. Det här trots att majoriteten av invandrarna i Finland kommer från våra grannländer Ryssland och Sverige. Det största problemet är ändå anonymiteten. Lina Laurent visar i vilka fällor nyhetsjournalisterna oftast faller. Om och om igen dyker det upp bilder i hennes presentation på anonyma invandrare som får bildsätta artiklar. De har varken fått kommentera nyheten eller ens blivit tillfrågade om sina namn. Ändå syns deras ryggar eller ansikten på bilderna. J‐seminariets publik blir allt mer frustrerad och irritationen hänger tung i luften. Hur kan de här ske, är en fråga som tycks stanna kvar. Ett annat problem som Lina Laurent lyfter upp är i vilka sammanhang invandrare syns. – Invandrare omnämns allra of-

12

tast i situationer där det beräknas hur mycket pengar de kostar samhället, säger hon. En närbild på ett barn med utländskt ursprung dyker upp på duken. Även barnet saknar namn och sammanhang. Bilden är från en festival, men används i det här fallet som bildsättning för en artikel om invandring. – Tröskeln är helt enkelt lägre för att lägga ut bilder på barn med utländskt utseende utan föräldrarnas tillstånd. Jag skulle nog bli arg om någon lade ut bilder på mitt barn utan tillstånd, säger Lina Laurent. Även i utlandsrapporteringen begår journalisterna stora misstag. Närbilder på gråtande människor används fritt som illustration och läsarna får sällan höra personernas historier. I Finland är det självklart att personer i bild alltid nämns vid namn och oftast har man också med en kommentar. Ifall det inte är möjligt så förklarar man i varje fall att bilden är bildsättning. – Vi måste börja kämpa för att se till att sådant här inte sker. Om vi tar en bild på en person till vår artikel, då ska vi också se till att personen får säga sin åsikt, säger Lina Laurent. J‐seminariets andra föreläsare är Daniela Andersson. Hon berättar först om sig själv och sitt liv ‐ att hon har bott i Dubai och definierar sig själv som hästtokig. Något de flesta av oss antagligen inte tänkt vid första anblick. – Det finns så mycket mer bakom en

person än det vi ser utanpå, säger Daniela Andersson. Budskapet går fram. Det hon vill visa är hur snabbt människor dömer personer utgående från dess utseende. En rullstolsburen ska inte definieras av sin rullstol. Efter det går vi in på representation och personer med funktionsnedsättningars osynlighet i medierna. Daniela Andersson berättar att Sverige ligger före i den här utvecklingen, bland annat gör de tv‐program där personer med funktionsnedsättning fungerar som programledare. Också personer med utvecklingsstörning har ett eget radioprogram som kan höras över hela Sverige. I Finland finns Radio Valo som endast hörs i Helsingforsregionen. Hon skulle därför vilja se att även funktionshindrade i Finland skulle få en större synlighet. Daniela Andersson lyfter också upp problemet med att personer med funktionsnedsättning ofta sätts i en situation där de presenteras som mer annorlunda än ”andra”. – Egentligen har ju säkert alla någon typ av funktionsnedsättning, vissa behöver använda glasögon och andra har dåligt lokalsinne, säger hon. Andersson lyfter också under sin presentation upp ett projekt SOS Aktuellt har gjort för att slå hål i fördomar. De skapade ett modereportage där personerna som deltog fick berätta sin historia och om sina fritidssysslor. Fokuset förflyttades med andra ord bort från funktionsnedsättningen. – De som medverkade var alla så glada över att få bli uppfixade och få berätta om sitt liv, säger Daniela Andersson följt av ett leende. En person är mer än sin funktionsnedsättning. De som deltog i modereportaget var inte där för att de har en funktionsnedsättning. Det samma gäller Finlands representanter i Eurovision Song Contest, Pertti Kurikan nimipäivät. De är med för att de helt enkelt är vanliga människor med sina egna talanger.

SOS Aktuellts modereportage i jubleumsbilagan finns i lärocentret.

”Tröskeln är helt enkelt lägre för att lägga ut bilder på barn med utländskt utseende utan föräldrarnas tillstånd. ” LINA LAURENT

“Det finns så mycket mer bakom en person än det vi ser utanpå.” DA­NIELA ANDERSSON 13

UTBYTESSTUDIER

The Kiwi Tale

När jag anlände till Nya Zeeland i februari slogs jag av hur opraktiskt det var att allt här kallas kiwi: människorna, nationalfågeln och den populära frukten. Brist på kreativitet, tänkte jag. Tre månader senare tänker jag annorlunda. Att vara kiwi medför en stolthet, en genuin positiv attityd som sällan övergår i nationalistisk arrogans. Vi finländare saknar generellt sett den här stoltheten, men det är kanske inte helt rättvist att jämföra Finland med landet under det långa vita molnet, som Nya Zeeland heter på maori. Det var den vinglösa fågeln, landets nationalsymbol, som var först ut med att kallas kiwi. Kivifågeln höjs verkligen i skyarna här, trots sin oförmåga att flyga. Det finns hutlöst dyra nattliga exkursioner som går ut på att bonga vilda kivifåglar. Om man har otur och inte lyckas se en, finns det otaliga gosiga versioner att köpa i turistsbutikerna. Kivifågelns popularitet verkar ha smittat av sig på folket och frukten. Kanske är det gemensamma namnet i själva verket ett klyftigt drag, ett snärtigt namn för att marknadsföra den unika grönskande naturen och de gästvänliga människorna. Men vad har en skygg fågel, en ful liten frukt och ett trevligt folk gemensamt? En av de första saker jag lade märke till i Nya Zeeland var hur vilt och frodigt skäggen på många killars hakor växer. Det här avslappnade barfotafolket älskar att vara utomhus, vilket syns, i synnerhet eftersom de lever under ett ozon­hål. Därmed har många Kiwier ett hårigt och brunt yttre, precis som fågeln och frukten. Tillfredsställesen när man skopar ut det granna, fräscha och sötsura fruktköttet kan jämföras med

14

att lära känna de lokala. En Kiwis personligheter är ofta inbjudande och beroendeframkallande, en huvudorsak till att jag har förlängt mitt utbyte till ett helt år. Jag bor nu med fyra amerikaner, men nästa termin står ett rum ledigt i ett hus med två Kiwier. Mina två bästa lokala studiekompisar åker nämligen på utbyte till Soc&kom i höst. Behandla dem lika väl som Kiwierna värnar om sina kivifåglar. Kramar från en wannabee Kiwi!

JENNY BLOMQVIST Journalistikstuderande

JENNY BLOMQVIST

Kivifåglar på ett galleri i den franska kuststaden Akaroa. Susanna Rapp har läst journalistik vid Soc&kom och blev just politices kandidat. Rapp och Blomqvist åkte samtidigt på utbyte till Christchurch i Nya Zeeland.

KIWI: Smeknamn för invånare av Nya

Zeeland

KIWI: Kiwifrukt (kinesiskt krusbär) KIVI: Nyzeeländsk utrotningshotad

fågel

JENNY BLOMQVIST

15

REDAKTIONSSEKRETERARENS KOMMENTAR

Ångest och slutspurt Hur mycket arbete får man inträngt på två veckor i maj?

16

Snälla berätta till mig att ni också håller på att dö som bäst. Det är så jäkla mycket som tränger in sig på de här sista veckorna av terminen. Snön har smält, vinterskorna står i garderoben, hjärtat pumpar vårkänslor in i blodomloppet och man kan smaka sommarns sirlighet på tungan. Men före man är där ska man överleva den sista striden. Som min klasskamrat Jonas uttryckte det: ”Det är som den sista ketchupen i flaskan”, och så mimade han hur han slog till bottnen på flaskan.

Tänk vad roligt det skulle vara. Och jag tycker att ni alla ska hänga med i redaktionen! Dikter och annat smått och gott har vi efterlyst redan i år.

Men hörni. Vilket fint nummer av Soc&komposten ni håller i handen. Jag vill ännu tacka ytterst mycket alla som bidragit till det här numret. Och eftersom det här nu är läsårets sista nummer, så också alla som medverkat hittills. Tack!

Men nu hörni börjar jag få slut på saker att säga. Jag ska återgå till att skriva essä, föreläsningsdagbok, projektarbete, recensionsuppgift, tutorrapport, skattedeklaration, forumsignatur, matlista, bilderbok och allt annat.

Mycket roligt väntar oss också under nästa redaktionsår, alltså efter sommaren. Vi har bland annat funderat på att trycka upp redaktionshalarmärken.

GLAD SOMMAR!

Och hepp alla som är med i olika småföreningar, till exempel ämnesföreningar! Vi vill gärna veta vad som händer i era organisationer! Så skriv gärna lite notiser om evenemang som varit och som är på kommande. Olika bilder tar vi också gärna in. Fast de skulle vara från Instagram.

LUKAS RUSK Redaktionssekreterare

MUSIK

LUKAS RUSK

De har växt ur indierocken Satellite Stories har vuxit till sig. På Tavastia i april visade de upp storbandsmanerer. Men samtidigt blir man orolig för förtidspension. Förbandet Oceans lyckades inte helt få igång publiken. Att Satellite Stories flyttat sin spelning två veckor sedan, på grund av familjeangelägenheter, gjorde kanske också att publiken inte var så peppad till att börja med. Men det låg ändå tydligt förväntan i luften när bandet äntrade scenen. Vagabonds heter Satellite Stories tredje skiva, som kom ut i mars. Bandets tidigare album, Phrases to Break the Ice och Pine Trails har hållit hög standard, men bandet har också kallats för “Finlands Two Door Cinema Club” för deras ganska typiska indierockstuk. Den nya skivan sprängde ändå alla förväntningar, med ett betydligt mer elektroniskt sound, och en stark första singel med ”The Trap”, med skagitarrer och blåssektion. Bandet lyckades dra nytta av denna energi, och körde igång spelningen med den ovannämnda låten och skivans öppningsspår ”Vagabonds”. Efter det kom diskopumpande ”Heartbeat”, som kanske är min favoritlåt från den nya skivan, och senast ef-

ter ”Lights Go Low” från förra skivan var publiken varm i kroppen. Uleåborgsbandet har en viss fankrets i Finland, men ännu mer popularitet har de fått i centrala Europa där de varit på turné en hel del. Bandet har också vuxit till sig sedan jag såg dem senast: de känns som ett seriöst band, och inte endast som den småmysiga inhemska indierocken de tidigare varit. Allt har ändå sina sidor. Myslåten ”Campus” med sina visslingssegmen visade på en svaghet med det nya soundet: mycket kommer från band och spelas inte live i det nya elektroniska soundet, vilket fick musiken att kännas mindre nära. Men bandet lämnade också det nya soundet ganska snabbt efter att publiken värmt upp, och gick över till äldre låtar. Från Pine Trails spelades hitlåtar som ”Pinewood Parkways” och ”Australia”, och slutet av spelningen och encore bestod av halva första skivan. Det finns

inget annat som får igång publiken som guds gåva till indierocken, ”Kids Aren’t Safe in the Metro”, men samtidigt känns det konstigt att bandet hade mera gammalt än nytt på spelningen som är en del av Vagabonds­turnén. Det blev lite samma känsla som med gamla pensionerade rockare. De vet att deras nya skiva är dålig och främst menad för att håva in pengar, och de känner sin publik så väl att de vet att det är de gamla hitlåtarna sjunker in. Jag menar inte att Satellite Stories bara vill håva in pengar med sin nya skiva. Den är fantastiskt bra, och deras nya sound är härligt. Och just därför skulle jag hoppas att de skulle våga spela de nya låtarna. Setlistet kändes lite väl säkert. Men avslutningsvis – det var ju ingen dålig spelning. Stämningen var på topp och bandet var bra. Inför den gamla godingen ”Sirens” frågade solist Esa Mankinen publiken om bandet kunde få hela Tavastia att dansa. Och det fick de.

LUKAS RUSK

17

KÅSERI

Det blir värre varje gång Ta en titt i spegeln. Lider du av en folksjukdom? Lite högt blodtryck kanske? Blodsockret över det normala? Eller kanske lite astma bakom den tunga tobakshostan? I så fall passar du in i statistiken.

Vad får mera klick på webben än katter och bröst? Det är otroligt intressant att se vad statistiken säger om din död. Fastän nyhetssajterna exploderar av nyheter om alla sjukdomar, så glömmer alla statistiknördar den värsta sjukdomen av dem alla. Förhoppningsvis är det lidande inte dagligt. Det är redan ganska katastrofalt att lida av tillståndet i två dagar. Symptomen är en dålig nattsömn, en dag som man är olidligt trött och hängig. Kanske också lite frossa, illamående eller huvudvärk. I somliga fall lider man också av morkkis. Det som är så frustrerande att tillståndet kommer så oförväntat. Förra kvällen var allt ännu bra. Inte ett enda problem. Man var i skick för att springa ett maratonlopp! Bara en natt, och solsken och harmoni förvandlas plötsligt till något som känns som ett evigt lidande. Det värsta är ändå törsten som inte går att släcka. Smaken av förra veckan fastnar i munnen trots att man skulle borsta tänderna tolv gånger, eller halsa litervis vatten blandat med eukalyptuspastiller. Precis som om du skulle ha en spade sand, eller i värsta fall sprängsten, i halsen. Hur är det möjligt att överleva det? Det enda som fattades var smaken av sjöbotten och vitt vin. Och den där jäkla vårförkylningen. Varför ska vi alltid envisas med att ta på den där ljuvliga ytterrocken som inte väger allt för mycket, fastän det är kallt och blåsigt ute? Jag bara hatar att ligga i sängen och skylla mig själv för att ha plockat fram seglarskorna och den tunna rocken på grund av att vårkänslorna börjat pumpa i bröstet. Nästa år ska jag minnas årets förkylning. Ja, eller det har ja nu sagt de senaste femton åren ...

DUBBELMORALTANTEN

18

AINO JAUHIAINEN Utbytesstuderande i Göteborg

ÅSIKT

Öppet brev till HST Inget i världen kan få mig att förstå varför det ska vara så tungt att ta sig ut till vår flygplats. Jag vill inte stiga upp klockan fem om jag skall ta ett flyg klockan åtta, bara för att det tar så länge att komma fram till flygplatsen. Jag vill att det skall gå snabbt, jag vill att det skall vara bekvämt ‐ jag vill att det ska vara som i Stockholm. "Välkommen till Arlanda Express, det snabbaste och mest klimatsmarta resesättet mellan Stockholm City och Arlanda flygplats." Var femtonde minut går det rena, luftkonditionerade, tysta tåget. Alla ryms med, allas väskor får plats och fåtöljerna är sköna. Men inte här, inte. 05.45 rullar jag istället iväg med min kappsäck mot Helsingfors kullerstensgator och huvudvärken är redan ett faktum. Vid järnvägsstationen står den och väntar på mig. 615. En kort, smutsig och ful liten buss. Kön är redan lång och jag är sur. Det är kallt ute, men chauffören öppnar inte dörrarna innan det är dags. Sadist.

Stämningen är tryckt. Ingen säger något. Ingen hälsar oss välkomna. Ingen säger hur länge det ska räcka. Många har säkert tagit det för givet att bussen går direkt till flygplatsen. Men där har de fel! Då man är på bristningsgränsen över hur detta är ordnat, då stannar vi till. Flera gånger. Hållplats efter hållplats, mer folk tränger sig in. Där skumpar vi runt, var femtonde minut, sextio personer i en svettig buss, i 45 minuter! Hur har någon någonsin tyckt att det här är ett fungerande system?! Nu, efter 20 år av bussångest, bygger man äntligen ett tåg till oss. Tack för det. Men att vi i Finland, ett praktiskt folk, har levt med detta busshelvete är något jag aldrig kommer att förlåta.

LINA RAUNIO Journalistikstuderande

Jag betalar min dumma, dyra biljett. Krånglar in väskan genom gången, stöter till en tant på smalbenet och ber om ursäkt genom tänderna. I en liten box på två våningar har folk försökt stapla sina väskor. Där ryms sex väskor och vi är femtio i bussen. Jag hittar en plats, lyfter min tunga väska upp i famnen och blundar av ilska. Skall jag vara så här utmattad redan innan resan ens börjat? Bussen startar. Barn skriker. Någon har satt på musik från en dålig telefon utan hörlurar och tvingar alla andra att lyssna på metall.

19

STUDORG

Flera StudOrgare tog sig till bakgården för att inleda vappfirandet med ett glas skumpa tillsammans med andra likasinnade. AYY och 100 andra vid Havis Amanda. Havis Amanda (och AYY) blev tvättade, och Manta fick sin mössa! Den avgående kuratorn Elin Andersson höll ett kort tal om hur trevligt vi har det i StudOrg.

20

Vappen med StudOrg Vappen kom med buller och bång, och så var den över lika snabbt som den kom. StudOrg bjöd på en del program för att se till att medlemmarna inte blev allt för törstiga. Torsdagen började med coccare på Soc&koms bakgård, där det till en början ar kyligt och lite folk, men när solen tittade fram lockades en stor mängd studerande och personal på ett glas skumppa i det fina vädret. När StudOrgs skumppa tagit slut tog största delen av festfolket sig över till andra sidan staketet för att ta del av Kannstöparnas bjudning. Kannstöparna tvättade också Snellmans staty, och gav honom en hatt, så han inte skulle bli avundsjuk på Havis Amanda, som fick sin hatt mitt i ett stort folkhav. Efter att hon i sin tur fått sin hatt spred sig StudOrgarna över staden, några fortsatte en stund i StudOrg­rummet, medan andra drog sig till diverse hemmafester. Efter vappaftonens fartfyllda äventyr tog den tappra styrelsen sig till StudOrg­rummet klockan 8 på morgonen på första maj för att förbereda sillfrukosten. Sillisen i Kajsaniemi var också lyckad, med en passlig kost för krapulanta studerande. När maten var uppäten och stämningen på topp var det dags för May Day Race! Där deltog vår klubbis, årsfestmarskalk och årsfestmarskalk emerita. Med hejarop från hela föreningen klarade de sig riktigt bra, vi blev ju inte sist! I korthet var vappen och första maj alltså en solig, fuktig och rolig fest!

TEXT&BILD: ELLEN AVELLAN Socialpsykologistuderande och studieansvarig i StudOrgs styrelse

Gulispapi (Axel Nurmi) och före detta Gulismami (Ellen Avellan) vappenfirande och njöt av stämningen vid Havis Amanda. SOFIA STRÖMGÅRD

21

STUDORG

Sillismaten smakade för folket, och #kossuonhyvääviinaa passade in i klubbisens kost.

ELLEN AVELLAN

Värdinnans hälsningar! Det har varit en händelserik vår, och så här mycket kroppsvätskor och tomma ölburkar har jag inte sett någonsin under en så här kort tidsperiod.

22

Jag har lärt mig en hel del saker, som jag vill dela med mig: ifall någon ber en att ”sväpa den” skall man helst inte göra det, annars kan det hända att man står i baksidan av Nylles kök med en kastrull i famnen och fingrarna uppe i halsen när man egentligen borde stå vid bardisken, heh. Å andra sidan kan det nog hjälpa en med att klara av att städa något som ser ut som ett krigsfält klockan 7 på morgonen.

Det har varit otroligt roligt att ordna fester, speciellt åt Soc&kommare som helt tydligt vet vad det innebär att festa. Från varendaste en sits har jag säkert 5 videon på StudOrgare som sjunger snapsvisor, något som ännu var helt främmande för mig när jag började på Soc&kom. Enda dåliga sidan där är att de där jävla snapsvisorna spelar i mitt huvud varendaste en dag. Men jag vill tacka er alla fina festare i varje fall!

Jag har även andra goda tips åt er! Man skall inte leva i tron att 200 g torr pasta motsvarar 200 g kokt pasta, då kan det gå så att man har närmare 12 kg pasta åt 40 mänskor. Man skall inte heller försöka koka den mängden pasta i en kastrull 20 minuter före huvudrätten skall vara på bordet ifall man vill undvika mentala problem. Men allt har vi väl klarat hittills ... typ.

Det sista jag har att säga är hälsningar åt en specifik person som kanske läser detta: jag är förevigt bitter över att du stal den fina uppblåsbara penisen från erotiska vårsitsen (även om jag kanske skulle ha gjort det samma i din situation, den var ju fin).

ANNA ALA‐KETOLA StudOrgs sitsvärdinna

StudOrgare njöt av solen i Kajsaniemi på första maj.

Sitsvärdinnan själv ledde gitarren i graven.

Ordförande Osku med flaggan i topp hejar på klubbisen som kämpar igenom May Day Race.

ELLEN AVELLAN

23

CAMILLA ALPERI

Styrelsens vårhälsning Styrelsen för StudOrg tackar för den gångna våren, och önskar alla en sjudundrande sommar! Vi önskar att få se så många av er som möjligt på sommarträffen den 1 augusti på Sveaborg. Kom o visa din brända nos för oss! STORT TACK för aktivt medverkande i verksamheten under våren. Efter en kort sommarpaus fortsätter verksamheten som normalt igen på hösten! Vi ska visa de nya gulisarna vad vår organisation står för! Ha en skönskön sommar!

STYRELSEN AV STUDORG

SÖ 17.5 SNÄFS VÅRBRUNCH, kl 12 på Nypolen TI 19.5 STUDORG IDROTTAR, kl 18, Unisport Gumtäkt TI 26.5 STUDORG IDROTTAR, kl 18, Unisport Gumtäkt TO 28.5 STORSITS, kl 17 på Senatstorget FRE 5.6 GRILLFEST, kl 18 på Soc&koms innergård TO 11.6 PUBLIK i Festsalen FRE 12.6 SOMMARTENT LÖ 1.8 SOMMARTRÄFF, kl 14 på Sveaborg Det kan komma flera evenemang i efterhand, följ med StudOrg­gruppen på Facebook och läs infomejlen för att hålla dig uppdaterad.