Det är nästan natt, när pappa kommer genom dörren, sur och trött och matt.
Det dröjer inte länge förrän han ser hur stökigt det ser ut. Nu blir han än mer trött och slut.
Nemo håller på, springer apglad runt i stöket. Han vill inte gå, hoppar bort från leksaksköket till soffan med en jättesmäll, när pappa säger “Det är kväll.”
“Men hallå där! Du?” Pappa öppnar åter munnen för att prata, men nu är Nemo helt försvunnen. Han har studsat någon annanstans som om pappa inte fanns.
“Nu sover vi.” Pappa sitter ner och pratar.
Rakt förbi, går allt som pappa tjatar.
Nemos blick går åt ett annat håll, vad pappa säger spelar ingen roll.
Nemo säger: “Ett paraply! Det är nummer ett!” Pappa får nu huvudbry, den här läggningen blir inte lätt. Vad ska Nemo med allt detta till? Vad är det egentligen han vill?
Letandet tar aldrig slut. Pappa säger “för Guds skull” men håller sen sin trut då Nemo hittar en kastrull och jublar “Här är nummer två!” Vad är det han ska hitta på?
