Till alla fantastiska kvinnor i mitt liv.
Svek, sol & sangria
© Text: Susanne Sundling
Utgiven av Sol Förlag, Stockholm 2025
Första upplagan
www.solforlag.se | info@solforlag.se
978-91-989749-9-7
Svek, sol & sangria
SUSANNE SUNDLING
Sanna satt vid skrivbordet och stirrade med tom blick in i skÀrmen, hon suckade högt, vred pÄ huvudet sÄ snabbt att de rödblonda, lÄnga lockarna svepte fram i ansiktet och tittade pÄ högarna som lÄg framför pÄ skrivbordet. Handen med de korta naglarna föste tillbaka hÄret och försökte fÄ en bÄngstyrig lock att fastna bakom örat. Hur kunde det vara möjligt att hur mycket man Àn jobbade kÀndes det som om högarna vÀxte av sig sjÀlva? Förökar de sig pÄ natten, tÀnkte hon och rynkade pÄ nÀsan som var tÀckt av smÄ fina frÀknar som vÄrsolen lockat fram. SlÀngde en blick pÄ klockan och insÄg att det började bli sent idag igen. Handen trevade vant efter kaffekoppen som stod pÄ golvet, lyfte den till munnen, tog en klunk och grimaserade illa. Kaffet var kallt och smakade beskt, hon stÀllde tillbaka det pÄ golvet med en rysning. Hon var alltid noga med att stÀlla koppen pÄ golvet sen hon hade lyckats spilla ut sitt kaffe över datorn som nyanstÀlld med resultatet att den inte gick att rÀdda. Snacka om att göra intryck, men kanske inte det intrycket man ville göra pÄ en ny arbetsplats.
Skulle det bli en fast tjÀnst? ProvanstÀllningen började lida mot
sitt slut och hon jobbade hÄrt. Det blev lÄnga dagar och hon kÀnde sig uppskattad av kollegorna. Visserligen var det inte drömjobbet, allt i allo pÄ en advokatbyrÄ, eller mood manager som det kallades med ett finare ord och antagligen lika mycket för att signalera att man var en byrÄ som hade koll pÄ lÀget. Men en fast tjÀnst var alltid en fast tjÀnst och efter Är av att ta livet som det kom skulle det vara skönt med lite stabilitet som omvÀxling. Om inte annat skulle det kanske fÄ omgivningen att sluta pika henne om att det var dags att bli vuxen. Att bli vuxen innebar tydligen att ha en livsplan utstakad och den skulle helst innefatta ambitiösa mÄl, gÀrna ett hus och en trygg partner. SÄ smÄningom innebar den sÀkert barn, pensionssparande och en vÀlvÄrdad trÀdgÄrd. Hon rös ofrivilligt till. Det var sÄ lÄngt ifrÄn henne som det kunde bli, men hon hade i alla fall prickat in en trygg partner i Calle. Han om nÄgon var stabil och levde med sin femÄrsplan pÄ samma sÀtt som en troende levde med sin bibel.
Sanna sköt upp glasögonen pÄ huvudet och lutade sig tillbaka i stolen innan hon sköt ut den och snurrade ett varv med ett litet leende sÄ att det kittlade i magen. Hon hade trott att jobbet skulle vara glamorösare, men dagarna var lika och de flesta var faktiskt ganska dryga som arbetade dÀr. De hade en outtalad tÀvling om hur mycket man debiterade klienterna, vem som vann flest mÄl, vem som hade snyggast partner, bil och boende. Mer Àn en gÄng hade tankarna gÄtt till om det hÀr var meningen med livet, men det vore inte helt fel att tjÀna deras mÄnadslön. Hon lÀt armarna vila utmed armstöden, bet sig i lÀppen, lutade sig framÄt och bestÀmde sig för att beta av ytterligare en bit av högen innan det var dags att gÄ hemÄt. Glasögonen landade tillbaka pÄ nÀsan.
TÀnk om man skulle handla med sig nÄgot gott pÄ vÀgen hem? Det var evigheter sen de hade haft en kvÀll tillsammans i lugn och ro. Vad hade hÀnt pÄ senaste tiden, egentligen? De pratade knappt med varandra och sÄgs alltför sÀllan. NÀr de trÀffats för tvÄ Är sen hade de inte kunnat fÄ nog av varandra och hon hade
aldrig skrattat sÄ mycket med nÄgon som med Calle. Han var annorlunda mot de avslappnade killar hon vanligtvis hade dejtat med sin femÄrsplan, examen frÄn Handels och en lÀgenhet utan topplÄn som hon hade flyttat in i redan efter ett halvÄr.
Struktur och ordning var nog tvÄ av hans favoritord och klÀderna hÀngde till och med i fÀrgordning i garderoben. NÀr hon hade skrattat Ät honom hade han skakat pÄ sitt vÀlfriserade huvud och med ett snett leende förklarat att det sparade honom tid.
Det kanske var dags att ta ett steg till och skaffa nÄgot tillsammans? Visst trivdes de i hans lÀgenhet, men det naturliga vore att köpa nÄgot ihop. PÄ senaste tiden hade de mest gÄtt om varandra och inte hunnit prata utan kommunicerat via sms.
Fundersamt slog hon pennan i skrivbordet med ett trummande som garanterat hade fÄtt nÄgon kollega att titta snett pÄ henne om de hade varit kvar. Om hon skulle köpa med en flaska vin, duka riktigt fint och tÀnda ljus? FÄ det att kÀnnas lite festligt och bryta den hÀr trista rutinen de hamnat i. Sitta och prata som de gjorde förut innan vardagen tog över och kvÀllarna tillbringades framför nÄgon serie.
Tanken vÀckte förvÀntan och plötsligt kÀndes allt roligare. En kÀnsla av lÀttnad landade i kroppen som om ett varmt balsam hade sköljts över den. Hon rafsade undan det vÀrsta, försökte skapa nÄgon sorts ordning i kaoset, loggade ut och drog pÄ sig jackan men fastnade i ena Àrmen. Svordomarna avlöste varandra samtidigt som hon tog trapporna i stora kliv, armen krÄnglade hon till slut fram och halvvÀgs nere slog det henne att hon glömt att larma.
Hur mĂ„nga gĂ„nger hade inte hennes mormor tittat pĂ„ henne och sagt: âDet man inte har i huvudet fĂ„r man ha i benen, Sannaâ. Blicken fastnade pĂ„ klockan, kvart i sju. Det var bara att vĂ€nda och rusa upp för trapporna igen om hon skulle hinna in pĂ„ Systembolaget och köpa en flaska vin innan de stĂ€ngde för dagen.
Med andan i halsen och fem minuter till godo rusade hon mot hyllan med röda viner och greppade en vÀlbekant flaska. NÄgon vinexpert var hon inte, utan det var Calle som brukade tala om vad de skulle handla. Kunde bara hoppas pÄ att den bekanta flaskan var okej, för Calle var faktiskt lite av en vinsnobb. Hon kunde inte kÀnna nÄgon större skillnad. Calle brukade snurra glaset, luta det för att sen dofta och ta en klunk som han rullade i munnen med allvarlig min innan han kom med sitt utlÄtande. Hon försökte göra likadant utan att lyckas kÀnna nÄgot speciellt. Kassakön rörde sig lÄngsamt framÄt och tankarna gick till hennes ex som varit en riktig ölkille med tatuerade armar och rufsigt hÄr. PÄ nÄgot sÀtt hade han alltid sett ut som om han just klivit ur sÀngen och Calle var hans raka motsats. Hon Àlskade sin Calle, men han var som en farbror ibland, tÀnkte hon och log för sig sjÀlv samtidigt som mobilen vibrerade i handvÀskan. Calles namn dök upp pÄ displayen.
âHej Ă€lskling, jag stĂ„r precis pĂ„ Systemet och handlar lite vin. Det var sĂ„ lĂ€ngesen vi hade en mysig hemmakvĂ€ll sĂ„ jag handlar med nĂ„got gott som vi kan laga tillsammans. Det var evigheter sen vi hade tid att sitta och prata i lugn och ro.â
Calle mumlade nĂ„got ohörbart och hon fortsatte: âJag har en sak jag vill prata med dig om.â
âJo, jag har ocksĂ„ nĂ„got jag skulle vilja prata med dig om.â Det lĂ„g nĂ„got bestĂ€mt i hans tonfall som hon inte riktigt kunde tolka.
âJag plockar ihop nu sĂ„ ses vi hemma hos mig.â
Hemma hos mig? Vilken konstig kommentar. Ăven om det var hans lĂ€genhet bodde hon vĂ€l ocksĂ„ dĂ€r? Det var verkligen dags att skaffa nĂ„got gemensamt. Hon mötte kassörskans blick, gav henne ett ursĂ€ktande ögonkast och avslutade samtalet med puss, puss men Calle hade redan lagt pĂ„.
âSorry, jag ber om ursĂ€kt för att jag pratade i mobilen.â
SjÀlv avskydde hon nÀr folk stod framför henne pÄ byrÄn med
mobilen i ena handen och pratade, bad personen i andra Ànden att vÀnta en sekund. SlÀngde ur sig vad de ville utan att möta hennes blick och fortsatte att prata i mobilen.
Det fick henne att kÀnna sig obetydlig och irritationen bubblade alltid under ytan nÀr hon satt dÀr med ett falskt leende. En del i henne ville be personen fara och flyga, men den andra delen fogade sig och gjorde det den blev tillsagd.
Hon lutade pannan mot den svala fönsterrutan pÄ bussen, ögonen följde mÀnniskorna de Äkte förbi utan att riktigt se dem och tankarna gick till vad de skulle Àta till middag. Calle var köttÀtare sÄ en rejÀl biff och en sallad till borde gÄ hem. SjÀlv Ät hon gÀrna vegetariskt, men för enkelhetens skull hade hon anpassat sig efter Calle.
En jobbig tanke dök upp som talade om att det kanske var dags att stÄ upp för det hon ville istÀllet för att stÀndigt anpassa sig till alla andra. Tanken fick henne att skruva pÄ sig. Hon hade svÄrt att stÄ upp för sig sjÀlv. Oftast var det lÀttare att veta vad man inte ville. BestÀmt sköts den skavande tanken bort, som hade börjat dyka upp ofta, och hon riktade fokus tillbaka till deras relation. NÀr hade de senast haft en mysig middag, de tvÄ? Det var evigheter sen. PÄ senaste tiden hade Calle jobbat vÀldigt sent eller varit ute med kunder och nÀr han vÀl var hemma somnade han tidigt.
NÀr de lyckades vara lediga samtidigt bÄda tvÄ hade det ÀndÄ blivit sÄ att de hÀngt med kompisar. Calles kompisar, de flesta av hennes kompisar bodde kvar i Falun och de fÄ som bodde i Stockholm gillade han inte nÄgot vidare. Han sa aldrig nÄgot rakt ut, men man kunde se att han tyckte de var trÄkiga. Hur mycket hon Àn Àlskade Calle kunde han vara en riktig snobb och hennes gamla vÀnner var sÄ lÄngt ifrÄn coola som man kunde komma. De var utan rÀtt statusprylar och lika ointresserade av det ocksÄ och hon Àlskade att umgÄs med dem. Calles vÀnner fick henne
alltid att kÀnna sig osÀker och att hon inte riktigt dög.
SolstrÄlarna letade sig in pÄ den överfulla bussen. VÄrkÀnslorna bubblade i kroppen, visst sÄg alla gladare ut? Livet blev automatiskt lÀttare nÀr vÄren kom. Undrar hur Elin hade det?
Det var alldeles för lÀngesen de hade setts. Elin och hon hade hÀngt ihop sen grundskolan och de kunde varandras historia och tog alltid vid dÀr de slutat sist nÀr de trÀffades.
De hade flyttat till Stockholm tillsammans efter att ha blivit störtförÀlskade i stan nÀr de var pÄ skolresa i nionde klass. Hela gymnasietiden gick mest Ät till att drömma om hur spÀnnande deras liv skulle bli nÀr de flyttade och de hade haft galet kul den första tiden i stan. Stockholms nattliv hade utforskats och Sanna hade gjort sitt bÀsta för att njuta av utbudet av hÀrliga killar som stan översvÀmmades av medan Elin var sin Eric trogen.
Idag levde de tvÄ vitt skilda liv. Elin jobbade pÄ en förskola, bodde i radhus med sin Eric och verkade helt tillfreds med sitt liv.
Den som ÀndÄ kunde vara det. TÀnk vad skönt att veta vad man ville med sitt liv. Men att skaffa gemensam lÀgenhet med Calle var ett steg mot vuxenlivet om nÄgot.
Massor med vuxenpoÀng och det kanske var precis vad hon behövde? Elin och Eric skulle sÀkert skaffa barn snart. Sanna rös, barn var söta pÄ hÄll, men hon kunde inte se tjusningen med att vakna pÄ nÀtterna, byta blöjor och anpassa hela sin tillvaro efter ett skrikigt barn. Hon ville resa och uppleva en massa utan att ta hÀnsyn till en viljestark kopia av sig sjÀlv.
âHallĂ„, vĂ€nta! Stopp! Jag ska av hĂ€râ, ropade hon högt till busschauffören samtidigt som dörrarna höll pĂ„ att stĂ€ngas. Snabbt rafsade hon ihop sina saker, kastade sig av bussen och vinkade till chauffören med ett leende. Klackarna klapprade mot asfalten nĂ€r hon sneddade över gatan, vĂ€jde för en cyklist och gick in pĂ„ Ica med andan i halsen. SmĂ„ svettpĂ€rlor samlades vid
hÄrfÀstet. Hon blÄste bort hÄret frÄn pannan, strök bort fukten med baksidan av handflatan och försökte fÄ ner pulsen som slog hÄrt efter den korta sprÄngmarschen innan handen greppade en av de stora kundkorgarna.
Butiken var full av stressade mÀnniskor, mammor och pappor med trötta, gnÀlliga barn pÄ vÀg hem efter en lÄng dag. De flesta verkade ha alldeles för lÄgt blodsocker dÄ de mest snÀste Ät varandra. Tack gode gud att jag bara har mitt eget jobbiga jag att dras med och inte en mini-jag ocksÄ, tÀnkte hon.
Hon noterade en liten flicka som ilsken slÀngde en banan i golvet nÀr hon kryssade mellan hyllorna för att komma fram till kött- och fiskdisken och blev lite full i skratt. Hon tittade pÄ nummerlappen, tio nummer före i kön, kÀnde sig lika uppgiven som flickans pappa sÄg ut nÀr han plockade upp bananen frÄn golvet.
OtÄligt började hon överlÀgga med sig sjÀlv om det var möjligt att hinna till grönsaksavdelningen för att plocka pÄ sig allt innan det var hennes tur och bestÀmde sig för att chansa.
Det fanns nÄgot lugnande med att gÄ bland alla vackra fÀrger och det doftade underbart nÀr hon passerade kryddhyllan. Doften av basilika blandades med timjan och koriander. Det var som att förpassas tillbaka till förra sommaren dÄ hon och Calle haft en underbar vecka i hans förÀldrars hus i Provence. Dagarna hade börjat med evighetslÄnga frukostar pÄ terrassen dÀr solen vÀrmde deras vintertrötta kroppar. De hade Àlskat, Àtit, pratat och suttit uppe lÀnge med varsitt glas lokalt vin och njutit av att inte behöva passa nÄgra tider.
Korgen fylldes sakta med olika salladssorter, smÄ söta tomater i allsköns fÀrger, fÀrsk lök och avokado. Spontant slÀngde hon ned nÄgra krukor med örter i korgen. De skulle göra sig fint pÄ köksbÀnken, tÀnkte hon nÀr nÄgon stack fingret i sidan pÄ henne sÄ att hon tog ett ofrivilligt skutt Ät sidan.
âMen Sanna, vad kul att se dig!â
Hon vÀnde sig om och mötte Elins gröna ögon bakom de stora, sköldpaddsfÀrgade glasögonen. Det mörkbruna hÄret var uppsatt i en slarvig knut med hÄrtestar som slitit sig och gjorde henne Ànnu sötare. Ett enormt leende lös upp Elins ansikte.
Sanna drog in henne i en kram.
âNej, men vad gör du hĂ€r? Du Ă€r ju mil frĂ„n hemmet. Vad lustigt, jag tĂ€nkte just pĂ„ dig och nu stĂ„r du hĂ€r!â
Elins leende blev om möjligt Ànnu större nÀr deras blickar möttes.
âJag gĂ„r en kurs i inredning och design i nĂ€rheten.â
Sanna höjde frÄgande pÄ ögonbrynen.
âInredning och design? Jag som trodde att du vigt ditt liv Ă„t att göra bra mĂ€nniskor av smĂ„ monster. Det mĂ„ste va sjukt lĂ€ngesen vi pratade om jag har missat det hĂ€r.â Hon skrattade.
Elin brast ut i ett av sina karaktÀristiska asgarv som fick de i nÀrheten att vÀnda sig om.
âJo, det trodde jag ocksĂ„ men ibland hĂ€nder det saker som gör att man utvecklas. Livet stod lite för stilla, till och med för mig. Jag jobbar fortfarande heltid med mina hĂ€rliga monster, men sen hoppas jag att det hĂ€r ska kunna leda till nĂ„got annat.â
âWow! Jag som ofta avundats dig för att du kĂ€nts sĂ„ nöjd.â
Elin la handen pÄ hennes arm och blev allvarlig.
âJag har saknat dig, nu ser vi till att bestĂ€mma en trĂ€ff för annars blir det som vanligt.â Elin log ett snett leende. âLivet rinner pĂ„ och sĂ„ gĂ„r veckorna utan att vi ses.â
Sanna plockade upp mobilen och öppnade almanackan.
âEgentligen passar det nĂ€r som helst efter sju för det Ă€r mycket pĂ„ jobbet och jag lyckas aldrig komma ifrĂ„n tidigare.â HĂ€pet tittade hon i almanackan som var tom pĂ„ kvĂ€llstid och insĂ„g att det varken funnits ork eller lust pĂ„ senaste tiden och det kĂ€ndes som om en grĂ„ filt lĂ„g över axlarna.
Elin rotade i en gigantisk vĂ€ska och sa: âHar du hört talas om den nya restaurangen pĂ„ Birger Jarlsgatan? De ska ha riktigt bra
mat och det Ă€r nĂ„gon tv-kock som har tagit över nyligen.â Elin bet sig i underlĂ€ppen innan hon sken upp och viftade med mobilen framför sig och fortsatte: âKommer inte ihĂ„g vad den heter men du kanske vet vilken jag menar?â Elin tittade frĂ„gande pĂ„ henne.
Sanna rannsakade sitt minne och funderade pÄ hur snabbt en mÀnniska kan förÀndras. Elin hade spurtat om henne. Elin hade uppenbarligen koll pÄ Stockholms restaurangscen och pÄ sig sjÀlv samtidigt som Sanna satt pÄ sitt jobb utan fast anstÀllning med högst vaga framtidsplaner och bara flöt med mestadels av tiden. NÀr skulle hon hamna rÀtt? NÀr skulle hon sitta ner och se sig omkring och kÀnna sig tillfreds med allt?
De skildes Ă„t efter att ha kramat om varandra med orden: âVi ses nĂ€sta vecka.â
Sanna strÀckte sig efter korgens plasthandtag som kÀndes svalt i handen och styrde sig sjÀlv tillbaka till den manuella disken bara för att inse att hon hade missat sitt nummer. Hon suckade uppgivet, slÀppte korgen och strÀckte sig efter en ny nummerlapp samtidigt som en kille kom fram.
âDu verkar ha missat din tur, du kan ta min lapp.â Han rĂ€ckte över sin nummerlapp med ett leende.
âTack, snĂ€lla du.â Hon tittade upp och mötte ett par otroligt blĂ„ ögon som fick tankarna att gĂ„ till en krispig fjĂ€llhimmel. Blicken for vidare, han var lĂ„ng, blond och sĂ„g bra ut. Som kronan pĂ„ verket hade han en vĂ€ltrĂ€nad kropp, konstaterade hon nĂ€r han vĂ€nde sin vagn och gick vidare. Hon kĂ€nde sig ovĂ€ntat glad över att ha trĂ€ffat Elin och av vĂ€nligheten frĂ„n den snygga frĂ€mlingen. â137â, hördes en röst och Sanna höjde handen och gick fram till disken. Magen kurrade högt och hungern rev i den nĂ€r fingrarna ivrigt pekade ut en massa gott som for ner i korgen.
Kassarna blev tunga och skar in i hÀnderna, hon svor tyst för sig
sjÀlv över bristen pÄ bil, men det var omöjligt att ha en i stan.
Det tog lÄng tid att leta parkering och det slutade alltid med att man fick parkera sÄ lÄngt hemifrÄn att det ÀndÄ tog evigheter att komma fram.
Vid porten gick ett av handtagen av pÄ ena kassen.
âHelvetes, jĂ€vla skitâ, utbrast Sanna högt och tittade matt efter grönsakerna som rullade ivĂ€g över trottoaren.
âDet verkar inte vara din dag idag.â
Sanna tittade upp och dĂ€r stod âsnyggingenâ frĂ„n affĂ€ren som böjde sig ned och började hjĂ€lpa till att plocka upp.
âVĂ€nta liteâ, sa han. âJag har nog en extrakasse i bilen som du kan fĂ„.â
Hon sÄg efter honom nÀr han gick mot bilen. Varför hade han bilen parkerad hÀr? Undrar om han bodde i nÀrheten? Hon noterade att de svarta jeansen hÀngde lite pÄ höften och man anade kalsongresÄren nÀr han böjde sig ner i bagageluckan och T-shirten gled upp och visade en bit solbrÀnd hud. Blicken fastnade lite för lÀnge och med blossande kinder tittade hon bort nÀr han rÀckte över kassen.
âVilken tur att du hade en extrakasse i bilen. Tack snĂ€lla du för hjĂ€lpen.â
Hon hörde sitt eget nervösa pladdrande. Varför kunde hon inte vara cool i sÄna hÀr situationer? Hennes ögon mötte hans igen, men efter nÄgra sekunder slog hon ned blicken. Snygga killar var hÀrliga att titta pÄ, men kom de för nÀra blev hon nervös och risken att det skulle slinka ut nÄgra konstiga ord ur munnen var maximal. Om hon hade fÄtt en peng för varje gÄng hon gjort bort sig skulle hon Àga miljoner.
âDet Ă€r aldrig fel att hjĂ€lpa en dam i nöd.â
Han hoppade in i bilen, vinkade och Äkte ivÀg.
Fingrarna slog in den vÀlbekanta koden och hon lyssnade till
dörren som klickade till nÀr den öppnades. Handtaget kÀndes kallt mot handflatan. Det hade varit lite vÀl optimistiskt att lÀmna handskarna hemma i morse. VÄren var visserligen i antÄgande, men den var inte riktigt hÀr Ànnu. Sanna krÄnglade sig in genom porten med matkassarna som slog mot benen. VÀl inne i lÀgenheten kÀnde hon sig helt slut och ville helst slÀnga sig raklÄng pÄ soffan, bestÀlla hem mat och skeda med Calle, men det fick bli en dusch i ett försök att piggna till.
Hon letade i minnet, hur lÀngesen var det egentligen de hade haft sex? Vad var p-pillren överhuvudtaget bra för?
Efter duschen smorde hon in sig med vĂ€ldoftande lotion och svĂ€ngde med till musiken som streamades ut till högtalarna. Hon tĂ€nde ljusen och energin strömmade tillbaka in i kroppen. Med svĂ€ngande höfter dansade hon in i köket och sjöng högt och falskt med till musiken nĂ€r Calles röst hördes: âMĂ„ste du spela sĂ„ förbannat högt!â
Hela han utstrÄlade irritation nÀr han vÀnde pÄ klacken och gick in i sovrummet och slamrade med garderoben. Sanna la ifrÄn sig kniven och gick efter honom.
âFĂ„r man ingen puss nĂ€r du kommer hem?â Hon lutade sig fram emot honom, men Calle vred pĂ„ huvudet sĂ„ pussen landade pĂ„ hans kind. âHar du haft en dĂ„lig dag, Ă€lskling?â
Hon skulle inte gÄ igÄng pÄ hans dÄliga humör utan var fast besluten att de skulle ha en trevlig kvÀll. Muttrande nÄgot ohörbart vÀnde Calle och gick tillbaka in i köket och hÀllde upp ett glas vin frÄn flaskan och drack en stor klunk.
Hon stirrade pÄ honom och bet ihop kÀkarna sÄ att det gjorde ont. Irritationen vÀllde in som en flodvÄg.
âJa, det skulle smaka bra med lite vin.â
Hennes röst var full av ironi, men han verkade fullkomligt omedveten nÀr han tog fram ett glas, hÀllde upp och rÀckte över utan att titta pÄ henne.
âJa, det Ă€r mycket nu, det har varit körigt och sĂ„ har det hĂ€nt
mycket pĂ„ sista tiden och sĂ„.â
Han sÄg ut som han skulle sÀga nÄgot mer, men hejdade sig.
âHur har du haft det, dĂ„?â
"Jag har inte hört nĂ„got om jag fĂ„r fortsĂ€tta pĂ„ jobbet.â Oron gjorde ett varv i magen. âMen jag trĂ€ffade Elin pĂ„ Ica och hon har börjat plugga till inredare. Jag som trodde att hon var nöjd med sitt liv, men nĂ€r man minst anar det hĂ€nder det saker.â
âMm, sĂ„ Ă€r det nog.â
Calle sÄg sÄ olycklig ut att hon gav honom en kram.
âNu tycker jag att vi fixar maten sĂ„ vi kan sĂ€tta oss och prata ikapp. Det kĂ€nns som om det var evigheter sen vi hade tid för varandra.â
Med vana hÀnder plockades skÀrbrÀdan, kniven och salladsskÄlen fram. Hon började hacka grönsakerna och nynnade för att försöka lÀtta upp den konstiga stÀmningen som lÄg som en vÄt filt över rummet.
Han svarade inte utan började duka, vardagsporslinet Äkte fram, inte de fina tallrikarna de brukade Àta pÄ nÀr det var nÄgot speciellt. Sanna sa inget utan hÀmtade servetter och tÀnde ljusen pÄ bordet. Calle verkade vara lÄngt bort i tankarna.
De föll in i sin vanliga rutin och hjÀlptes Ät att laga maten innan de satte sig ner för att Àta. Samtalet segade sig fram och det kÀndes inte alls sÄ dÀr mysigt som hon hoppats pÄ. Hon fick dra ur Calle varje ord och kÀnde hur hon blev överdrivet gullig för att lÀtta upp stÀmningen och fÄ honom pÄ bÀttre humör.
Plötsligt la han ifrÄn sig besticken och tittade upp.
âDet Ă€r nĂ„got jag vill prata med dig om.â
âVa bra. Det Ă€r nĂ„got jag vill prata med dig om ocksĂ„. Ăr det inte dags att vi försöker hitta en gemensam lĂ€genhet?â Hennes blick sökte forskande Calles innan hon fortsatte: âAlltsĂ„, jag gillar din lĂ€genhet, men det skulle kĂ€nnas bra om vi hade nĂ„got som var mitt ocksĂ„. Söder kanske? Jag tycker att det Ă€r mysigare Ă€n hĂ€r pĂ„ GĂ€rdet.â
Calle vred sig pÄ stolen och sÄg förvÄnad ut innan ansiktet skiftade och blev helt nollstÀllt.
âMen vi kan sjĂ€lvklart titta pĂ„ nĂ„got hĂ€r ocksĂ„ om du vill bo kvar.â
Hon svalde en klunk vatten och vÀntade pÄ att han skulle svara. Han fortsatte att titta pÄ henne med sin svÄrtolkade min, lutade sig tillbaka pÄ stolen och la pannan i veck, men fortsatte att vara tyst. Nervöst pladdrade hon vidare.
âHur stor lĂ€genhet vill du ha? Vi kanske borde titta pĂ„ en trea pĂ„ en gĂ„ng. Man vet aldrig, vi kanske Ă€ndrar oss och upptĂ€cker att barn vore roligt", sa hon ironiskt.
Han satt fortfarande tillbakalutad i stolen och hon kunde inte tolka hans ansiktsuttryck.
âVa? Jo, det kanske man gör.â Tonfallet var förvĂ„nat.
âLĂ„t inte sĂ„ förvĂ„nad. Vi har vĂ€l inte haft det sĂ„ bra pĂ„ sista tiden, men jag tror att det Ă€r för att vi jobbar för mycket och inte hinner ses. Vi fĂ„r göra en gemensam anstrĂ€ngning för att hinna med varandra ocksĂ„.â
Calles mobil ringde och blixtsnabbt reste han sig och gick in i sovrummet. Hans mumlande röst hördes genom den stÀngda dörren. Samtalet pÄgick en stund. Sanna reste sig och började duka av förrÀtten. Varför stod han i sovrummet och pratade? Han var sig inte lik. TÀnk om han hade trÀffat nÄgon annan? En stor klump brÀnde i magen. Men det skulle hon vÀl ha mÀrkt?
Hon slog bort tanken och intalade sig att det bara var hjÀrnspöken. SÄ mÄste det vara. Hon var medveten om sin impulsiva sida som gÀrna drog sina egna slutsatser. Hur mÄnga gÄnger öppnade hon inte munnen och blev förvÄnad över vad som kom ut? TÀnk om man kunde lÀra sig att tÀnka innan man pratade?
Calle kom tillbaka igen och tittade urskuldande pÄ henne.
âDet Ă€r mycket nu, pĂ„ jobbet och sĂ„. Jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stĂ„ pĂ„.â
Han gick mot spisen, hon gick efter och kĂ€nde sig lite som en hund som sökte husses uppmĂ€rksamhet nĂ€r han frĂ„gade: âHur vill du ha köttet? Medium eller well?â
Sanna tittade frÄgande pÄ honom. Höll han pÄ att bli dement? De hade hÄllit ihop i tvÄ Är och han visste vÀl att hon alltid ville ha sitt kött medium? Hon kÀnde sig bara sÄ trött, hÀr försökte hon och han var mil bort.
âDu, det dĂ€r med lĂ€genhet. Vi kan ju börja med att gĂ„ pĂ„ visningar för att se vad vi fĂ„r för pengarna innan vi bestĂ€mmer nĂ„got?â
Han tittade trött pÄ henne och slog ned blicken.
âSanna, vi fĂ„r prata om det i helgen. Jag orkar inte ta tag i det just nu.â
De Ät middagen under obekvÀm tystnad och det kÀndes oerhört skönt nÀr de var fÀrdiga sÄ hon fick vara ensam med tumultet av oroliga kÀnslor som hade etsat sig fast i magen. Ibland kÀndes det som hennes tankar var en yr höna pÄ ecstasy som irrade Àn hit och Àn dit. Ja, idag skulle hon definitivt inte lösa nÄgra vÀrldsproblem, det var ett som var sÀkert. Livet kretsade mest runt jobbet och Calle och inget av det hade hon riktig kontroll pÄ.
Tv:n visade ett program om plattformar i havet. Calle var som uppslukad och tittade inte ens upp nĂ€r hon damp ner bredvid honom i soffan och började scrolla hĂ„glöst pĂ„ mobilen. Man blev mest matt av att titta pĂ„ allt som andra hann med under en dag. Hade de fler timmar pĂ„ sitt dygn? Hon la ner mobilen bredvid sig i soffan och sneglade pĂ„ honom. âDu, ska vi inte gĂ„ och lĂ€gga oss istĂ€llet?â
Utan att titta upp svarade han: âGĂ„ och lĂ€gg dig, sĂ„ kommer jag sen.â
NÀr livet rasar samma finns bara en vÀg framÄt - eller?
Sanna tror att hon har tillvaron under kontroll men en dag rÀmnar allt.
Medan Sanna kÀmpar för att ÄterfÄ balansen i sitt liv, börjar barndomsvÀnnen Elin ifrÄgasÀtta det hon alltid tagit för givet. NÀr hon upptÀcker sin passion för inredningsdesign vÀcks en lÀngtan efter nÄgot mer.
Med en resvÀska full av tvivel och ett trasigt hjÀrta tar Sanna en chansning, en spontanresa till soliga Spanien. DÀr, bland sandstrÀnder, sangria och ovÀntade möten, börjar Sanna sakta Äteruppbygga sig sjÀlv. Kan ett krossat hjÀrta hitta hem pÄ en plats hon aldrig tidigare drömt om?
Deras resa skildrar vÀnskapens styrka, kÀrlekens ovÀntade vÀgar och modet att omfamna förÀndring.
Sol, svek och sangria Ă€r en berĂ€ttelse som berör, vĂ€rmer hjĂ€rtat och pĂ„minner oss om att livet sĂ€llan blir som vi tĂ€nkt oss â men kanske precis som det var menat att vara.
TvÄ vÀnner, tvÄ livsval och en resa fylld av nya möjligheter, ibland Àr det just det oförutsÀgbara som visar oss vÀgen.
