9789198885323

Bagaget / Jan-Ewert Strömbäck

Bagaget

Jan-Ewert Strömbäck

Jag föddes den 24 oktober 1949. Jag föddes hemma i finrummet, som det kallades, eller salen som det också kallades, ett rum med fönster mot gatan och kyrkan. Vi bodde på Kyrkogatan 12. Jag fick höra några år senare, vid en tidpunkt då jag tyckte det började bli intressant att uppfatta sådant, att förlossningsarbetet hade pågått hela natten och att barnmorskan stundom hade somnat i den sköna fåtöljen. Min far var hemma, tror jag, men inte min tio år äldre bror. Han var tillfälligt utlokaliserad till grannar på Kyrkogatan 10, och på något sätt förblev han utlokaliserad hela sitt liv, levde liksom i skymundan.

Anledningen funderar jag ofta på. Min bror kände och visste sin plats tidigt. Han var som sagt tio år äldre än jag. Trots detta blev det jag som kom att fungera som storebror. Han påtalade rangordningen vid några tillfällen, inte som ett beklagande, utan som ett erkännande till mig. Jag, nyss nyfödd, hade lösningar på det mesta, även sådant som min bror brottades med.

Jag är fyrtiotalist, inte i litterär och estetisk mening, inte som Karl Vennberg och Werner Aspenström. Numera syftar begreppet oftast på det decennium då man är född. Begreppsförskjutningen kan vi tacka

Ludvig Rasmusson för. Hans bok Fyrtiotalisterna fick stort gensvar. Rasmusson känner jag till viss del. Vi var fackligt aktiva i Journalist förbundets frilansklubb på 1980-talet. Jag har intervjuat honom vid något tillfälle och som redaktör beställt texter av honom. Vi har båda varit involverade i stiftelsen Konstnärshem i Stockholm. Han skriver om det irrelevanta och kontraproduktiva i att motarbeta äldre människor, om att inte ta till vara deras, eller vår, kompetens; han skriver om tunga saker med lätt hand. Kåsör är en bra etikett. Om vi nödvändigtvis ska använda etiketter.

Apropå Rasmussons genombrott blir jag själv ibland kallad fyrtiotalist. Trött på etiketterande och decennium indelning och stadieindelning överhuvudtaget händer det att jag säger att jag är född år 1950. Jag ljuger med ungefär tre månader.

1951

Jag minns sommarstugan, jag har alltid trott att mina föräldrar köpte den 1953. Men det skedde redan 1951. Det ser jag i ett gammalt fotoalbum, där så mycket finns dokumenterat, ett vackert, brunt album med spräckligt mönster på fram- och baksidan. Den rundade ryggen är skadad. Den är nog delvis bortriven av råttor, kanske råttor i den gamla stugan. Eller är det bett av tidens tand? Fotona visar mina föräldrar och deras vänner, mig själv och min bror och andra nära och kära. De flesta arbetar med stugan. Pappa borstar tegelpannor med stålborste, men det stora takjobbet, att lägga på alla pannorna, var nog inget för honom. Det får hans kompis, målarmästaren Eskil, sköta.

Jag minns sommarstugan 14 kilometer hemifrån, nära Skirö i Jönköpings län. Trakten kallades Smålands trädgård, en adekvat benämning har jag tänkt varje gång jag har återvänt. Själva stugan är skingrad för vinden, förpassad till andra människor, skingrad för vinden som så mycket annat.

Poeten Josef Högstedt (1897–1986) kallade sig Pelle Näver. Hans diktarstuga står på en kulle en bit in i skogen i den Smålands trädgård som inspirerade honom att skriva en text i veckan under 44 år, dikter och visor som spreds i svenska och nordamerikanska tidningar. 1952 satt smålänningar i stugorna och läste högt om Magnis i Pungavränga och Emma på Fällan. Fotogenlamporna är utbytta mot värmeljus. Budskapet om krokiga trälar som slet med blodsmak i munnen är detsamma. Poeten på Vättehult rörde sig bland skogens troll, vättar och huldror. De utgjorde hans värld.

Intill Vättehult ligger Gölaberget som Pelle Näver utnämnde till sin parnass, smått bitter över att aldrig bli inbjuden till den verkliga parnassen. En gång intervjuade jag Pelle Näver. Han och 300 andra svenska författare hade undertecknat ett upprop mot rättegångarna mot IB-avslöjarna. Poeten drog en hand genom sitt kritvita hårsvall och sa att han för en gångs skull ville synas tillsammans med berömt folk.

År 1953 avrättades paret Rosenberg under McCarthyeran, gestaltat i Daniels bok av E.L. Doctorow som också skrev romanen Ragtime. T-Forden är motor i den bokens händelseutveckling, bilen är ett industriellt snilledrag – ja, ”en projektion av den organiska sanningen”. Vår tids bosättare överlever fortfarande av jordbruket; industrin är beroende av informationsteknik; kunskapssamhället har sina proletärer som utför monotona arbetsuppgifter vid datorerna, inte olikt arbetarna vid T-Fordens löpande band. Och vad sägs om Doctorows metafor för det tidiga 1900-talets civilisation? En pojkes utlösning associeras med en innovation som telegrafen:

”I händerna kramade han, som om han försökte strypa den, en sig stegrande penis som, full av förakt för hans avsikter, jagade honom runt på golvet och till hans rop av extas eller förtvivlan slungade ut stora förgrenade strålar av livssaft som for genom luften som kulor och sedan långsamt slog sig ned över Evelyn på sängen som fallande telegrafremsor.”

1954 avskaffades det reseförbud för romer som hade gällt sedan 1914, men det är långt kvar tills romer som grupp har drägliga villkor. Vår familj har fått en lite närmare relation till en man som sitter hela dagarna utanför matbutiken. Vi ger några kronor, någon gång kläder, ty även när vi påstår att vi är barskrapade har vi ett gott liv. Från barndomen minns jag romerna som slog läger i min hemorts periferi, tälten, husvagnarna, klockförsäljarna, knivskärarna, damerna som spådde oss rikedom.

En av oss nyfikna var en lång, blond och respektingivande kille, som visade sig ha nära kontakter med människorna i lägret. Som vuxen fortsatte han, Jonathan Freud (1943–2018), att ingå i romska enklaver. I Karpaterna vistas han i sin husbil, äter, skriver, dricker. Hans bok Romer genererar känslor och fakta. Jonathan Freud umgås med vänner, väver en berättelse om romernas historia. Jag är imponerad av hur Freud i vår genomorganiserade tid framhärdar i att leva på egna villkor. Hemma etiketterades han nog som särling. Vilhelm Ekelund hade kallat honom solitär. Själv beskrev Freud sig som gränslänning.

1955 kom boken Jubelvår av Jan Myrdal (1927–2020) men jag hoppar framåt drygt tio år, och erinrar mig en gräsmatta utanför gymnasiet i Hultsfred. Jag sitter i gräset i en Myrdalpose, med benen i skräddarställning, och läser Rescontra , sugs in i monologerna och associationerna. Där tog jag till mig en samtida intellektuells berättelser, så sceniska och suggestiva – om episoder med missförstådda möten med andra ungdomar, en utläggning om det omöjliga att med ord beskriva ett samlag, då samlaget är just en obeskrivlig och obeskrivbar njutning, nej, inte njutning utan en liten död. Och scener från övernattande i polisarrester, i en tid då detta faktiskt var möjligt, som sannolikt gör dagens vagabonder avundsjuka.

Jag tog också intryck av karaktäristiken av kapitalism, byråkrati och kolonialism. I detta stationssamhälle fanns både en FNL-grupp och en sektion av Clarté. När kårhuset hade ockuperats i Stockholm, ordnade vi sympatimöten i Folkets Hus. När det regnade i Stockholm fällde vi upp paraplyerna i Hultsfred.

Fruängens tunnelbanestation invigdes 1956. När jag flyttade till förorten blev jag bekant med Kerstin Hesselgren, där gatorna har namn efter kvinnor som var pionjärer i skilda avseenden. Parkleken Vippan, en oas för barnen som åker månbil, spelar basket eller plaskar i bassängen, ligger i yrkesinspektrisen Kerstin Hesselgrens park. Som liberal har Hesselgren inte platsat i arbetarrörelsens historieskrivning; också Liberalerna vänder henne ryggen, kanske för att hon tillhörde Fogelstadgruppen, kvinnor som var radikalare än 1960-talets halmhattar, några av dem sexuellt frigjorda. För att förbereda sin gärning gjorde hon studiebesök i England, besökte rep- och nätfabriker, kontrollerade tegeltillverkning och sortering av lump. Som senare ordförande i organisationen International Association for the Study and Improvement of Human Relations and Conditions in Industry, IRI, uppmärksammade hon rationell arbetsdelning och det hon kallade industriell trötthet.

På möbelfabriken där min farfar var maskinsnickare, avskedades 1903 flera arbetare. Ledningen hade beordrat merjobb (som vattenslipning) utan lönepåslag. Facket ville ha kollektivavtal. Arbetarna vägrade underteckna individuella kontrakt. Strejkbrytare anställdes. Arbetare avskedades, men erbjöds återanställning om de köpte minst en aktie var.

Ett museum har blivit ett monument över möbelepoken från tiden innan Ikea åtog sig att montera ihop folkhemmet. När museet var klart hade föreningen Träarbetarnas museum bytt namn till Virserums möbelindustrimuseum. I korporativistisk anda tog fabrikörer över eller gjorde anspråk på denna del av kulturarvet.

Bakom det nya namnet doldes samma andas barn som de potentater som från 1957 valde att förse sig själva och sina familjer med sommarstugor och bilar i stället för att investera i fabrikerna. Fabrikörer som satt i kommunens beslutande församlingar använde makten till att hindra företag att komma till orten och konkurrera om arbetskraften.

Jag presenterade en idé om arbetarrörelsens historia. Förlaget tyckte att den var lite väl smal. Jag tänkte vidare och återkom. Nu tyckte de att min idé var lite väl allmän. Jag diskuterade med min hustru Karin, född 1958. Hon sa något förlösande.

– Skriv om första maj!

Självklart. Arbetarrörelsens historia genom den dag som samlar så mycket, både krav på samhällsförändringar och människor. Samma kväll hade jag lite snabbt talat med förlagets redaktör och fått klart för mig hur de tänkte om idé, målgrupp och syfte. Redaktören lade grunden, Karin sådde ett frö och jag själv ska försöka hålla mig på gräsmattan.

Jag brukar försäkra för redaktörerna att jag ska göra som de har sagt. Sedan smyger jag in några av mina älsklingar efter hand, en rad här, en annan mening där, kanske ett helt stycke någonstans. Det fungerar nästan alltid. De inblandade kan ha glömt vad de sade ett par månader tidigare. Så jag ska smuggla in Kerstin Hesselgren, Mary Anderson och Joe Hill genom något fönster. Men berätta det inte för någon.

1959 kom Vilhelm Mobergs roman Sista brevet till Sverige. Sedan jag började skriva om massemigrationen har jag fått kritik för att jag skulle övervärdera emigrationsvågorna som historiska händelser. Många har läst in ett omotiverat versalt E i emigrationen eller frågat varför jag berättar om ”välbeställda människor” som gav sig av till Amerika. Emigrationen förtjänar nog en versal med tanke på omfattningen och hur vardagsliv, kultur, politik påverkades i både ursprungs- och mottagarlandet.

De kom till ett land som satte och sätter ordet frihet i versaler. (Hur det efterlevs är en annan historia.)

Massachusetts Body of Liberties från 1641 var den första amerikanska förteckningen över rättigheter. Den hade garantier mot beslag av egendom utan rättvis kompensation, den garanterade yttrandefrihet och rätten till att få sin sak prövad inför domstol. Den innehöll en offentlighetsprincip när det gällde allmänna handlingar. Men rättigheterna omfattade bara dem som hade den rätta tron, skriver demokratidebattören Leif Ericsson i introduktionen till Ordfronts utgåva av Thomas Paines Människans rättigheter.

11 år gammal reste jag i fantasin, samlade frimärken, gummerade och tandade färdbevis som förde oss till fjärran länder. Jag försökte få ihop en samling Norge; det förvånade min kompis – som valde Island.

I verkligheten är USA ett återkommande resmål. Där söker jag mig till upprorsmakare som trotsar de massiva kraven på konform individualism. En morgon i Detroit glömmer jag en platta på spisen. Brandvarnaren går igång med ett tjut som borde höras längs hela 27 Mile Road. Min kusin Delores kommer rusande:

”Va, har du inga öronproppar? Såna använder vi alltid mot det där oljudet.”

I min ungdom var det New England som fascinerade mig. Dit vill jag resa igen, färdas med den 112 år gamla tunnelbanan i Boston. Den utsätts för spe som

SL känner igen. På Boston Globes hemsida skriver en passagerare att premiärtåget från september 1897 bör kunna nå Forest Hills vilken dag som helst. En annan resenär tvivlar på att tunnelbanan verkligen är 112 år; den fungerar ju som vore den 150.

1961

Det är radikala budskap, kan det tyckas, det som förmedlas från Folkpartiets Ungdomsförbund. I FPU:s tidskrift Liberal Ungdom, nr 7/1961 inleder redaktören Hans Nestius (som gick till historien som den fria abortens förkämpe) en serie om Det glömda Sverige; han tar fram det begrepp som Bertil Ohlin använde som FPU-ordförande redan 1937, syftande på psykiskt sjuka, alkoholskadade, människor i utanförskap som det heter i dag, marginaliserade medborgare, vinddrivna existenser som någon skulle säga. Nestius: ”De vårdbehövande är fler än vi tror, fler än vi vill fatta. Förstår vi inte vad medlidande vill säga.”

Medlidande, alltså, och en 60-talsvariant av vi och dom-tänkande. 1961 kom också antologin Unga liberaler, där Gustaf Lindencrona slog ett slag för industriell demokrati, också det något framåtsyftande ända tills man läser att det mest handlar om att ge arbetarnas representanter i företagsnämnderna mer att säga till om. Företagarna eller kapitalet är ingen motpart, utan snarare en bundsförvant för gemensamma intressen. Av argumentationen att döma är däremot LO en motpart.

1962

I en paus, under en frivillig eller påtvingad ledighet, gör sig det undermedvetna påmint med något som legat där och skvalpat en tid. När man inte har så mycket för händer, lyckas annat ta sig fram. Som ”fabrikssystrar”.

Ordet bara fanns där. Jag nynnade det som vore det en gammal slagdänga, en landsplåga, en låt av Sven-Ingvars. Det hade gått en dokumentär på teve då också. Med Sven-Erik Magnusson. 1962 var ett av deras succéår.

Jag gick kort sagt och funderade på vad jag skulle skriva härnäst. Fabrikssystrar verkar angeläget och outforskat. Fabrikssystrar var en yrkesbeteckning, som uppstod i slutet av 1800-talet. De var arbetarna behjälpliga med olika saker, sådant som sker på en nutida personalavdelning. Kerstin Hesselgren såg till att det blev ett namnbyte; av fabrikssystrar blev personalvårdskonsulenter. Som sagt, nästa ämne för mig. Så jag börjar googla efter källor.

Efter fyra, fem träffar får jag upp en essä från 2007. Jag börjar läsa. Får lära mig mycket. Så ser jag att det är jag som har skrivit den.

Aj, aj, aj.

Hur var det nu Sven-Erik Magnusson sa apropå att använda gammal skåpmat?

”Ni ska veta att det inte är så lätt att göra covers på sig själv.”

Aspuddsbadet, en gång samlingsplats för arbetare som lögade sig och analyserade sin gångna vecka, blev mötesplats för kulturyttringar och utgör 2009 en kulturstridens brännpunkt att döma av rubriker och oppositionspolitikers val att bära badmössor i Stadshuset när det voteras om badets framtid.

Det hela påminner om almstriden men med skillnaden att det är oklart vem som bär ansvar för vad. När slog badhusföreningen larm om ett pågående förfall, varför har inte Stockholms stad gjort de inspektioner man åtagit sig?

Aspuddsbadet engagerar människor som i andra sammanhang argumenterar för fler förskoleplatser – nota bene, eftersom det är just en förskola som är tänkt att byggas på marken efter badhuset.

Kampen är också intressant, eftersom den belyser vikten av traditionella föreningar. Lösa nätverk och grupper på Facebook i all ära, men föreningar med stadgar och beslut efter vederbörlig propositionsordning har nog större chans att leva vidare.

Nära Aspudden har en sådan förening sett dagens ljus i Vintervikens industrihistoriska förening, som vill anlägga en skulpturpark och en utställningspråm i Vinterviken. Pråmen ska fungera som turnerande

forsknings- och museiverksamhet med koppling till konst och vetenskapliga discipliner. Den fasta kajplatsen ska finnas i Vinterviken, dit också allmänheten är välkommen. Det var här Alfred Nobel utförde flera av sina experiment, på behörigt avstånd från stadsplanelagt område. Här fortsatte han verksamheten efter att pyrotekniska experiment orsakat en explosionsolycka vid Heleneborg 1864, då sex personer dog.

Sverige är världsberömt för Nobelprisen. Den som ger sig ut i världen blir påmind om att namnet Alfred Nobel smäller högre än Björn Borg. I den globala besöksnäringens tid bör detta arv exploateras ytterligare. Därför finns det all anledning att hoppas att Vintervikens industrihistoriska förening får stöd och når resultat.

Södra Stockholm – Aspudden, Liljeholmen, Gröndal och, inte minst, Årstadal – är med sina varsamt moderniserade industrilandskap urbana miljöer. Tidigare generationers arbetare och entreprenörer är värda en tanke när vi i vår nya hemort, Årstadal, tittar ut från de inglasade balkongerna.

Det var så länge sedan jag var här. Jag tänkte att jag och min hustru skulle kunna vandra på händelselöshetens gator, möjligen någon enstaka gång i sällskap med några andra utsocknes, den art som kan sorteras in i kategorierna turister och utbölingar rent allmänt. Men så fort vi hade lämnat hotellet och provianterat i Konsum hejdades jag av en man som hade kvar ynglingens kropp och konstitution. Han sneddade Storgatan, tog sikte på oss och ropade mitt efternamn. Vi började talade om gamla vänner, vart de tagit vägen, och om våra nya liv, hur de gestaltade sig sig. Vi talade medan andra insocknes, ja bofasta, stannade en stund och lät sig fotograferas med en mobilkamera och utväxla några ord om att i det lilla samhället norrut säljs kaffe och glass för dyra pengar. Och pinnglassarna blir mindre och mindre för varje år. Snart är väl bara pinnen kvar.

Och så fortsatte det.

Jag tror inte att någon av oss hann säga något om Rydhs släpvagnar som under min uppväxt flyttade till Huskvarna eftersom det var så dåliga kommunikationer i den här trakten. Och ingen nämnde den mekaniska verkstaden som blev Modig Machine Tool och flyttade till Kalmar och har Boeing bland kunderna.

När man söker på IF Metalls hemsida och någon annan sida på ordet ”modig” är det mest själva egenskapen som kommer upp. Det blir några rader om en modig klubbordförande eller någon orädd avtalsförhandlare. Egenskapen, således, inte släktnamnet i minst tre generationer.

Jag noterar att Percy Modig, min gamle skolkamrat, har konstruerat en maskin som måste ha längdrekord i sammansatta ord. Han blev först i världen med att ta fram en höghastighetsbearbetningsmaskin. Vi där på gatan var finkänsliga och avstod från att påminna om ett exempel på bisarrt maktutövande. Enligt ett ännu icke dementerat rykte sökte en av fabrikörerna upp sin dotters skolklass och ville upphäva det nyss genomförda valet av Lucia. Dottern skulle väljas, var hans dekret. Ingen annan.

Det här året inträffar första maj en söndag. En dubbelt röd dag, alltså, skulle en arbetarrörelsens kunna kalenderbitare konstatera.

Första maj är sedan länge en röd dag också för de icke röda. Så blev det långt innan Gustav Möller tog initiativ till den lag som gjorde att första maj blev allmän helgdag. Historiskt är första maj förknippad med kravet på åtta timmars arbetsdag, ett intresse som både då och nu överskrider partigränserna. Det var visserligen första Internationalen i Genève som år

1866 antog en resolution med krav på åtta timmars arbetsdag. Men då hade kravet länge varit aktuellt i

USA hos arbetare i skilda politiska läger. Där var detta tidvis bokstavligen en kamp på liv och död. Sammandrabbningar och eldstrider på Haymarket i Chicago ledde till dödsskjutningar och dödsdomar.

I Stockholm inleddes traditionen med förstamajdemonstrationer år 1890. Det kan noteras att talare var inte bara Hjalmar Branting, August Palm och Hinke Bergegren, utan också liberalerna

David Bergström och Fridtjuv Berg. När Socialdemokraterna innehar regerings makten är det ofta oklart i vilken egenskap demonstranterna demonstrerar. Statsråden, som går där i fanborgen, protesterar de

mot sin egen politik? Fackförbundsledare tar inte alltid chansen att driva sina medlemmars frågor. De som ifrågasätter att denna dag ska vara en helgdag kan faktiskt hitta ett och annat stöd hos Gustav Möller. I sin bok När vi började konstaterade han bittert att den nya helgdagen för så många har blivit detsamma som tillfälle till bilutflykter och idrott. Därför kunde han tänka sig ”att föreslå återinförandet av första maj som vanlig arbetsdag”. Vi här hemma uppmärksammar alltid första maj. Ibland går vi i tåget, ibland nöjer vi oss med att stå och lyssna på talen på Norra Bantorget som de flesta fortfarande säger, trots att positionen är Norra Latins skolgård.

Det är nio år sedan min brorson dog. Vår resa är tänkt att gå till Växjö. Så är det tänkt. Så blir det inte. Inte nu. Senare kommer vi att söka upp graven vid några tillfällen. Ofta beger vi oss till Skogskyrkogården i Stockholm för att minnas alla som inte finns längre. Absent friends.

En gång, det var en Alla helgons dag, vandrade jag och Karin där mellan kullarna, på gångarna, in i kapellen. Så rofyllt. Tända ljus. Få människor var uppklädda. Samförståndet var tyst när människors blickar möttes.

Det behövdes ingen undertext för att förstå att vi alla är på väg någonstans där vi hamnar mellan raderna, i undertexten, kanske inte i underjorden.

Den av mina anhöriga, min brorson, jag särskilt har i tankarna vilar alltså inte här, ingen av våra anhöriga vilar här. Den av mina anhöriga jag har i tankarna vilar på en kyrkogård i en annan del av landet. Ja, jag hoppas verkligen att han vilar nu.

På Skogskyrkogården har vi som sagt inga anhöriga, däremot vänner, bekanta, kolleger.

Vi sökte upp en grav som tillhör en poet som har samma förnamn som min brorson. Det kändes bra. Med hjälp av information på ett tillfälligt upprättat

kontor och en tydlig karta i handen hittade vi den vackra graven, stod där en stund, stod där och mindes, talade tyst. Jag fotograferade, är det hyeneaktigt? Jag vet inte men jag tog två bilder. När vi gick därifrån blev vi hejdade av en kvinna som frågade om vi kände Matts. Det var paret Ryings dotter. Vi presenterade oss för varandra, pratade en stund. Jag blev orolig att hon tyckte att vi klampade in i något som vi inte hade med att göra. Men jag tror inte det. Hon var vänlig och verkade vara glad. Men nog var mötet en anmärkningsvärd tillfällighet.

Av Jan-Ewert Strömbäck utgivna verk

Pionjären Kerstin Hesselgren Hjalmarson & Högberg, 2022

Alla presidenters Mary. Om svenskamerikansk kvinnokamp Recito, 2018

Upp till kamp! Historien om första maj i Sverige och USA LL-förlaget, 2016

Diagnos bipolär Pockettidningen R nr 4–5/2013

Folke Fridell och arbetets ofrihet Bokförlaget H:ström, 2013

Min farbror blev svenskamerikan: att söka sina rötter LL-förlaget, 2008

Bortom brofästet – tankebok från en ö Podium, 2008

Aldrig mera mobbning LL-förlaget, 2002

Klänning av salt, noveller från 1950-talet En bok för alla, red. 2001

Seklets dagsverken Arbetarskyddsstyrelsen, red. 1999

Antirasistiskt lexikon Utbildningsförlaget Brevskolan, red. med Lena Larsson; 1997

Attentat mot arbetsrätten Ordfront, debattbok, 1996

Den digitala salongen Utbildningsförlaget Brevskolan, debattbok, 1995

Släck inte ljuset! Tiden, red., antologi om kulturpolitik, 1994

Det sanna ruset Sober, essäer, 1989

Avståndet Författares Bokmaskin, 1985 noveller, Konstverket Interculture, red.; antologi om kulturpolitik, 1985

Brukets barn Folkrörelsehistoria, 1982

Frihet, jämlikhet, dryckenskap Kulturfront, debattbok, 1979

En tidnings långsamma död och en överstes hastiga

Förlagstjänst, noveller, 1977

Bagaget

Författare: Jan-Ewert Strömbäck

© Jan-Ewert Strömbäck, Widegrens förlag

Omslagsfoto: Lasse Wigur

Porträttfoto: Tommy Söderlund

Grafisk form: Finntorp/Filip Rensfelt grafisk form

Widegrens förlag

www.widegrens.com

1:a upplagan, 1:a tryckningen

Tryckt i Polen 2024

ISBN 978-91-988853-2-3

Från småländska emigranter via grundämnet litiums betydelse för mänskligheten, tjeckisk samizdat, Joe Hill och Målle Lindbergs rock’n’rollpredikningar, till förbisedda samhällsbyggare som Mary Anderson och Kerstin Hesselgren. Jan­Ewert Strömbäcks Bagaget är en ständigt överraskande resa, en kortprosasvit om 73 årsvisa notiser med nedslag i självbiografiska minnen och kommentarer till samtida skeenden. Författarens liv, fyllt av möten med både kända och okända medmänniskor, speglas mot det svenska folkhemmets uppgång och fall. Vad avslöjar konstruktionen av hallar om ett folks mentalitet? Och vad hände egentligen med den svenska liberalismen? Det är personligt och allmängiltigt, temperamentsfullt och associativt, lättläst med djup.

Bagaget ges ut med stöd av tryckbidrag från Karl Staaffs fond för frisinnade ändamål.

ISBN 978-91-988853-2-3