Ett samarbete mellan Lärarförlaget och Lärarstiftelsen.
LÄRARFÖRLAGET
Lärarfortbildning AB
Box 17023
104 62 Stockholm
www.lararforlaget.se info@lararforlaget.se
KOPIERINGSFÖRBUD
Förlaget påminner om att detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering är förbjuden, utöver lärares begränsade rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt avtal och den mycket begränsade rätten att kopiera för privat bruk.
© 2025 Elin Larsson & Lärarförlaget
UPPLAGA 1 Första tryckningen
REDAKTÖR Annika Claesdotter
GRAFISK FORM Anna Bylund
ILLUSTRATION OMSLAG Sara Granér
ILLUSTRATIONER INLAGA Sara Granér
TRYCKT Tryckt inom EU via Printpool, 2025
ISBN 978-91-988577-6-4
fokusera på rätt saker: Cohens konfliktpyramid
Kapitel
Kapitel 3. Läroplanen och kreativiteten
förhålla sig till förskolans målstyrning
Att kommunicera med barn kräver påhittighet
Kapitel 4. Undervisande förhållningssätt
förhållningssätt vid medling
Undervisning kräver didaktisk kompetens
Två pedagogiska inriktningar i svensk förskola
På vilka sätt bidrar medling till fördjupad kunskap?
Kapitel 5. Känslor: ibland jobbiga, alltid viktiga
Ansvaret ligger hos den vuxne
Känslomässig intoning
Känslor och språk
Känslor som är svårare att prata
Kapitel 6. Behov: att förstå sina egna och andras 87
Nonviolent Communication (NVC) 89
Behovsfokuserad konflikthantering i förskolan 92
Kommunikationsmodell i fyra steg 96
Kapitel 7. Synvändor: att förstå konflikter på olika sätt 101
Konsensusperspektiv och konfliktperspektiv 101
MmE-metoden: att hantera människors olikheter 103
Maktparadigmet och det framväxande paradigmet 107
Konflikthantering som hållbar utveckling 112
Kapitel 8. Pedagogens roll i konfliktsituationer 117
Transformativ medling
Gemensamma regler som utgör ett stöd 121
Professionellt omdöme 122
Juridifiering 125
Kapitel 9. Normer och makt 129
Att möta barnens familjer 130
Normer som är nödvändiga och bra 132
Att förhålla sig kritiskt till normer 132 Makt och ojämlikhet 137
Två exempel på normsystem i förskolans vardag 140
Konfliktidentitet 141
Kapitel 10. Demokrati: att mötas, att krocka, att lyssna 149
Utan konflikter: ingen utveckling 151
Att förebygga våld och andra kränkningar – nolltolerans? 152
Konflikter som eskalerar 153
Att bygga demokrati: i samhället och i förskolan 157
Konfliktfyllt samförstånd: agonism 159
Demokratiska relationer: om att vara en människa bland andra 161
Demokrati som lyssnande, med inspiration från Reggio Emilia 162
Kapitel 11. Skratta, lek och ha roligt 167
Avleda 168
Lekar med närgångna eller våldsamma inslag 170
Aktivt lyssnande – och passivt 172
Olikheter och förändring 173
Människosyn, barnsyn 175
Epilog 177
En annan väg framåt 178
Förskola som ger mig hopp 180 Återträffen 181
Referenser och lästips 182
Lästips om att förebygga konflikter 192
Lästips om alternativ och kompletterande kommunikation (AKK) 192
Behov: att förstå sina egna och andras
Idag är det brist på personal på vår grannavdelning Svanen så några barn gästar oss på Kråkan hela eftermiddagen. Det visar sig att Wilhelm (som jag känner väl även om han inte går på min avdelning) i dag har tagit med ett kortspel hemifrån. Spelet heter Uno och han engagerar mig och tre Kråkan-barn för en spelstund. Samtidigt som han delar ut kort förklarar han ivrigt reglerna, som går ut på att bli av med sina kort. Han berättar om stoppkort, vändkort och ta upp-kort som man kan använda för att göra det svårare för sina medspelare och öka sin egen chans att vinna.
Det gör mig glad att Wilhelm, som inte alltid har så lätt i sociala samspel, tar initiativ och lockar andra barn att vara med. Nöjt tänker jag att det är klokt av mig att delta i spelet – på så vis kan jag underlätta turtagning, bidra till positivt samspelsklimat och förebygga konflikter.
Spelet drar i gång och vi turas om att lägga ner kort, ta upp nya, vända riktning och byta färg. Glada utrop och skratt blandas med besvikna:
–Neeej, inte en sån!
Det går bra för Wilhelm och efter en stund har han bara två kort kvar, vilket ett barn uppmärksammar:
–Kolla, Wilhelm har nästan slut på kort! Vi måste stoppa honom, så han inte vinner!
Spelet fortgår och vi alla, inklusive jag, lägger stopp- och vändkort som hindrar Wilhelm från att bli av med de sista två korten. Han reser sig och går en sväng runt bordet men jag tänker inte nämnvärt på det, han brukar ha behov av att röra sig efter en stunds stillasittande. När Astrid nöjt lägger sitt sista kort på bordet och utropar sig till vinnare exploderar Wilhelm. Han greppar Astrids hår och drar hårt samtidigt som han
skriker:
–Jag haaatar er!!!
Det tog en god stund innan Wilhelms starka känslor klingat av tillräckligt för att han skulle kunna ha ett samtal, men då förstod jag att hans lilla promenad runt bordet varit ett tecken på att hans bägare höll på att rinna över. Han hade upplevt det som en oerhörd kränkning att jag och de övriga barnen ”gaddat ihop oss” mot honom för att förhindra hans seger. Vi från Kråkan hade uteslutit honom, bara för att han kom från Svanen.
Det sägs ibland att barn som får utbrott av ilska och frustration skäms i efterhand. Så var inte fallet med Wilhelm. Nu när han hade lugnat sig kunde han tänka sig att förlåta oss, men var tydlig med att något liknande inte fick hända igen. Det verkade inte som att han ångrade att han använt våld, snarare såg han sig själv som storsint som förlät vårt (enligt honom) nedriga beteende.
Där och då saknade Wilhelm förmåga att ta sina medspelares perspektiv och att betrakta situationen med distans. Inte heller kunde han för tillfället förstå andras känslor, han var helt uppe i sina egna. Därför valde jag att till hundra procent fokusera på att bekräfta hans upplevelse och hans känslor: ”Jag kan tänka mig att du kände dig ensam?”, ”Jag fattar, det är så himla jobbigt att känna sig utanför” och ”Jag kan förstå att du blev arg, du som hade chans att vinna och så kom Astrid och knep segern!”.
Om någon utomstående hört mig kan det hända att hen tyckt att jag överdrev i mina försök att visa förståelse, kanske spädde jag på Wilhelms just då egocentriska världsbild? Men jag ville verkligen förstå honom. Att förstå en annan människas känslor är inte farligt. Det är inte samma sak som att rättfärdiga personens beteende. Något jag lärt mig genom åren är att aldrig underskatta behovet av att känna sig förstådd. Jag tyckte mig se hur Wilhelm slappnade av mer och mer för varje gång jag yttrade ”Jag fattar”. Kanske skulle någon som hört vårt samtal också påpeka att jag borde ha förklarat för Wilhelm att Astrid fick ont och att det inte är okej att dra någon i håret. Men det vet jag att han redan visste. Om jag hade börjat prata om det är risken att den kontakt vi just upprättat hade brutits. Däremot var det viktigt att Astrid och de andra barnen fick höra att ingen får dra någon i håret, hur arg hen än är. Det var viktigt att Astrid fick min tröst och att hon fick höra att jag ämnade göra vad jag kunde för att förhindra att något liknande hände igen.
Vi agerar alla utifrån vår egen horisont
Så åter till Wilhelm. Lägg märke till att jag inte sa: ”Förlåt, vi betedde oss illa.” För det tycker jag inte att vi hade gjort. Vi följde spelets gång, som ju gick ut på att förhindra andra spelare att få slut på kort. Utifrån vår horisont agerade vi rimligt. Men utifrån Wilhelms perspektiv blev det katastrof, han upplevde en djupt sårande utestängning. Jag såg ingen poäng med att försvara vårt handlande, men det jag kan ångra nu i efterhand är att jag inte skapade ett samtal någon dag senare. Det skulle ha varit intressant att förstå hur Wilhelm och de andra såg på händelsen med lite distans. Kanske hade det då varit möjligt att skapa tillfälle för barnen att kommunicera om det inträffade, uttrycka sina känslor och behov och lyssna på varandras.
Gemenskap är ett av människans grundläggande behov. Att utestängas från gruppen är något av det mest smärtsamma vi kan vara med om och det kan leda till svåra känslor av sorg, besvikelse och ilska. I ljuset av detta blir Wilhelms reaktion begriplig. Som pedagog kan jag se som mitt uppdrag att förstå vilka behov som ligger bakom barnens beteende och försöka tillgodose dem. Jag kan också stödja barnen i att förstå och uttrycka sina behov, förmågor de kan ha glädje av resten av sina liv. För mig har insikten om att konflikter bottnar i icke tillfredsställda behov varit central för att förstå barnens känslor och handlande, men också för att förstå mina egna känslor och mitt eget agerande i olika situationer. Jag ska därför uppehålla mig vid vad behovsfokuserad konflikthantering kan lära oss. Men först en beskrivning av dess grundläggande idéer, som vi finner i Nonviolent Communication.
Nonviolent Communication (NVC)
Marshall B. Rosenberg, psykolog och grundare av Nonviolent Communication (NVC) fick tidigt i livet bevittna våld. Som åttaåring flyttade han med sin familj till Detroit, Michigan. Det var 1943, precis före de massiva upplopp som bottnade i rasism, fattigdom och ojämlikt fördelade resurser och ledde till att 34 personer, majoriteten svarta, miste livet (Detroit Historical Society, 2025). Pojken tvingades stanna inomhus flera dagar i sträck för att undkomma våldsamheterna. Han blev varse att människor skadade varandra,
till och med dödade varandra, baserat på färgen på deras hud. När han senare började sin nya skola förstod han att även hans efternamn, som vittnar om hans judiska påbrå, utgjorde skäl för människor att ta till våld. Några av hans nya klasskamrater väntade på honom utanför skolan den första dagen och misshandlade honom.
Men i samma ålder såg Marshall B. Rosenberg också människors förmåga och vilja till omsorg. Hans sjuka mormor togs om hand av hans mamma och varje dag kom dessutom morbrodern och hjälpte till att med varsamma händer tvätta den sjuka, ge mediciner och samtala. Barnet fascinerades av att omhändertagandet tycktes göras med glädje. Arbetet såg tungt och tråkigt ut men mamman och morbrodern verkade genomföra det med ett leende på läpparna. Han förundrades över hur det kunde finnas människor, som mamman och morbrodern, som verkade se glädje i att hjälpa andra, samtidigt som det fanns människor som utförde grovt våld mot varandra. Den frågan kom att lägga grunden för hans yrkesverksamma liv (Rosenberg, 2005).
Många år senare skulle Marshall B. Rosenberg studera psykologi och så småningom kom han att resa runt till olika länder och sprida sina idéer om att göra världen till en fredligare plats. Grunden i NVC är att vi människor har grundläggande mänskliga behov som vi strävar efter att tillfredsställa. Vi kan öva oss på att identifiera våra egna behov och kommunicera dem till omvärlden och vi kan öva oss på att förstå andras behov. När behoven blir förstådda skapas kontakt. Om vi däremot upplever att någon sätter käppar i hjulet för vår strävan att tillfredsställa behoven kan känslor av frustration, ilska och irritation uppstå. Konflikten är ett faktum. I NVC tar man fasta på allmänmänskliga behov, det vill säga de kan kännas igen oavsett ålder, religion eller kulturell bakgrund. På nästa sida återges exempel på dessa allmänmänskliga behov.
Fysisk överlevnad och säkerhet
emotionell säkerhet fred fysisk säkerhet luft näring rörelse stabilitet trygghet vila vätska
Rekreation
Gemenskap Mening
dela med sig delaktighet kommunikation kontinuitet likvärdighet samarbete samhörighet sammanhang samstämmighet tillhörighet ömsesidighet
Förståelse
att vara sig själv autencitet integritet kreativitet omsorg om sig själv självacceptans självförverkligande självkännedom självrespekt värdighet
Att bidra/ge glädje humor lek stimulans återhämtning
att bli förstådd att bli hörd att bli sedd klarhet lärande medvetenhet utforskande
Existens/ andlighet
att fira att sörja harmoni hopp inre frid inspiration närvaro ordning skönhet tillit
effektivitet kompetens resultat syfte/mål utmaning utveckling
Kontakt Frihet
acceptans bekräftelse empati förtroende hänsyn kärlek närhet omsorg pålitlighet respekt sexuellt uttryck stöd uppmärksamhet uppskattning vänskap återkoppling ömhet
autonomi avskildhet eget ansvar enkelhet inre styrka ärlighet öppenhet
Ord som beskriver mänskliga behov. Efter förlaga i Göthlin & Widstrand (2025, sid. 178).
